publicerad: 1956
REDE re3de2, sbst.1, n. (HSH 37: 3 (1529: med all Redhe, pl.; möjl. m. sg.), Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. 1544) osv.) ((†) m. HellestadDomb. 15/4 1605, Ihre (1769)); best. -et (ss. m. -en); pl. -en (VDAkt. 1667, nr 401 (: booreden), Broman Glys. 1: 202 (c. 1730) osv.) ((†) = (HSH 37: 3 (1529: med all Redhe; möjl. m. sg.), Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. 1544), LPetri Luther Nattw. C 2 b (1558: Messoreede))); förr äv. REDA, sbst.2, r. l. m. l. f.; best. -an; förr äv. (ss. senare led i ssgr) -RED, sbst.6, n.; pl. = (ÅgerupArk. 1751 (: vagn red), TurÅ 1914, s. 109 (1850: Vagns red)).
Ordformer
(red i ssgr 1751 (: vagn red)—1850 (: Vagns red). reda (ree-) 1597—1842 (: öfverredan, sg. best.). rede (reede) 1527 (: borede), 1529 osv. reet, sg. best. 1745)
Etymologi
[fsv. reþe, n., tillbehör till fordon, hästmundering, utrustning, tillbehör, fgutn. raiþi, n., tillbehör till fordon o. d., sv. dial. rede, re(e), raide, räj m. m., n., raje, m., rea m. m., f.; jfr fd. re(the), d. rede, fnor. o. isl. reiði, n. o. m., nor. dial. reide, m.; ss. n. sannol. (åtminstone delvis motsv. mlt. gerēde, gereide, n., redskap, prydnader o. d. (jfr fsax. sadalgirēdi, n., hästmundering), mnl. gereide, n., hästmundering m. m. (holl. gerei, redskap, attiralj), fht. gereite, n., fordon, hästmundering, ä. t. gereit(e), n., hästmundering, utrustning o. d., o.) bildat till det sbst. som föreligger i RED, sbst.1 (men sannol. tidigt anslutet till REDA, v.1), ss. m. sannol. bildat till REDA, v.1; formen reda trol. uppkommen ur oblik form o. pl. av REDE, m. (o. möjl. stundom ansluten till REDA, sbst.1); med avs. på formen red jfr sv. dial. re(e) ovan (av REDE)]
1) om hjälpmedel l. tillbehör l. utrustning som behövs vid körning l. ridning l. som hör till åkdon o. dyl. l. om (del av) stomme i åkdon o. d. samt i användningar som närmast ansluta sig härtill. (Sv.) Rede, .. (lat.) Cujuslibet constructionis apparatus præsertim vehiculorum. Sahlstedt (1773); jfr 3.
a) (numera företrädesvis i Finl.) seldon jämte draganordning för åkdon o. d.; särsk. om skaklar (l. linor o. d.) varmed ett åkdon (l. en farkost o. d.) drages av förspända dragare; förr äv. dels om ridtyg, dels om tillbehör till sele (i motsats till dess huvuddel). XII arbetes selar färdegha med all Redhe. HSH 37: 3 (1529). (Kasper anklagar Sigfrid) för att denne honom ovetande bortfört ”hans loka och rancker vhr redhe”. BtÅboH I. 2: 107 (1625). Om qvinfolk klifver öfver reet sedan det är färdigt lagt skall hästen trötna. Törner Vidsk. 116 (1745). Carlstedt Her. 1: 465 (1832; om ridtyg). (Han) begynte sedan längs stranden draga fram båten medels långa tömmar, som han spände på sig. .. (Vi) gingo sjelfva med i redet, så att karlens besvär i sjelfva verket blef ganska lindrigt. Willebrand o. Rancken 94 (1885). Innan han satte sig i (dvs. i släden), granskade patron noga redet .. och pröfvade hur stramt sadelremmen var tilldragen. Hertzberg Aho PatrH 11 (1886). Hedenstierna Jönsson 33 (1894). Bergroth FinlSv. 186 (1917). — jfr TVEBETTS-, VAGNS-REDE. — särsk.
α) i sådana uttr. som spänna l. sätta (dragdjur) i redet (förr äv. rede) l. lösa l. spänna (dragdjur) ur redet (förr äv. rede), förr äv. utspänna (dragdjur) från redet, spänna för resp. spänna ifrån (dragdjur). Runeberg (SVS) 3: 31 (1827: löser ur redet). Vill .. (tiggaren) färdas bort .., så spänner bonden .. sin häst i redet. Dens. 5: 395 (1832). Att spänna flickans renar ur rede. Castrén Res. 2: 173 (1846). Sederholm Finl. 1: 104 (1863: utspänna). Sätta i rede. Ahlman (1872). Han kände sig precis som en gammal stelbent kamp, som hemtats upp från ljufligt sommarbete och satts i redet igen. Hedenstierna FruW 79 (1890). Östergren (1935).
β) mer l. mindre bildl.; särsk. i sådana uttr. som vara l. stå l. ligga l. ställa sig (äv. träda) i redet (förr äv. stå uti rede) l. komma ur redet l. sätta ngn l. ngt i redet, ss. beteckning för att ngn (l. ngt) är l. träder l. försättes i värksamhet l. att ngn arbetar l. ligger i (är ”i selen”) l. är sysselsatt med l. åtar sig resp. befrias från ett arbete l. en uppgift o. d. Runeberg 4: 251 (1836). Massan, som .. lugnt ser på, och låter de öfriga, som ligga i redet, sköta spelet. Palmblad Norige Bih. 103 (1847). (Arbetarna) stå uti rede dagen lång. Reuter NSång. 72 (1888). Högberg Vred. 2: 366 (1906: komma ur redet). Snart är äfven stora sprutan i redet. Dens. Jim 146 (1909). Jag måste vara i redet från morgon till kväll. Gripenberg Leino Kvinn. 6 (1911). FinT 1932, 2: 41 (: träda i redet).
b) om stomme till vagn l. annat åkdon l. fortskaffningsmedel (t. ex. släde, isjakt) vid vilken hjulaxlar l. medar o. d. äro fästa (o. på vilken vagnskorg l. flake o. d. vilar); äv. med inbegrepp av hjulaxlar o. hjul resp. medar o. d.; underrede; äv. om vagnskorg l. flake l. stege o. d. som vilar på underrede l. på medar o. d., l. (företrädesvis ss. senare led i ssgr) ss. (sammanfattande) benämning på (de olika delar som höra till) ett fordon (äv. med inbegrepp av seltyg o. draganordningar o. d.) l. (se β) del av fordon o. d. Nordforss (1805). Bogsläden .. består av ett omkring fem fot brett rede av järnbeslaget björkvirke, vilande på tvenne smala men höga medar. VerdS 192: 16 (1913). De sidostakar, vid hvilka sidoflaken i skrofvet (redet) å arbetsvagnar fästas. 2NF 38: 86 (1925). Seglen (till isjakten) har sytts av säckväv och redet är av ohyvlade plankstumpar. Forsslund LuftLock. 18 (1933). Trallans rede var av grov plank, på översidan järnbeslagen. Rallarminn. 175 (1949). — jfr KÄRR-, OVAN-, UNDER-, VAGNS-, ÅK-, ÖVER-REDE. — särsk.
α) (numera knappast br.) bärgv. för transport av malm o. d. avsedd låda l. korg som utgör l. är fast förbunden med underrede på vagn l. släde; äv. om hela fordonet. 3 Reede til ath kiöra malm medt. Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. 1544). (Malm-)tunnan (sättes) i en å spårvagn löpande vagn .. försedd med en .. plåthålk eller ett fast rede, hvari tunnan kan placeras. Wetterdal Grufbr. 257 (1878). jfr Holmkvist BergslHyttspr. (1945).
β) om var o. en av de delar av (underredet på) en vagn som uppbära framresp. bakhjulen; äv. med inbegrepp av hjulen; äv. i utvidgad anv., om motsvarande parti av annat åkdon l. av maskin l. redskap o. dyl. l. i bildl. anv. härav; företrädesvis ss. senare led i ssgrna BAK-, FRAM-REDE. Tordönets väldiga reden / eka farväl från den nattblåa bron. Karlfeldt FlPom. 46 (1906).
c) [efter motsv. anv. i sv. dial.] (i vissa trakter) släpa för framforsling av massaved l. timmer o. d., bestående av två böjda (på undersidan järnskodda), medelst en tvärslå förenade o. med stakar försedda trästänger vilkas bakre del släpar på marken, medan den främre vilar på en kälke. TurÅ 1955, s. 106.
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) bindsle (se d. o. 1 a), särsk. för nötkreatur. Clämidt i Husseby på Munzön .. klagade på Eric Suensson i same by att han slog honom oc hans Hustrw armen sunder medh en Reeda. UpplDomb. 5: 183 (1597); möjl. till 1 a. Boskapen .. (som ätit olämplig föda) slet sönder, band, länkar, reden, vidjor; råmade illa; kastade sig omkull. Broman Glys. 3: 803 (1724).
3) (utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera bl. ss. senare led i ssgr) i allmännare anv., om redskap l. hjälpmedel l. tillbehör o. d. (som tarvas för ngt); utrustning; särsk. om ställning l. stomme l. anordning o. d. varpå ngt vilar l. kan fästas o. d.; ss. senare led i vissa (möjl. urspr. från 1 b utgående) ssgr äv. allmännare, om parti l. del av ngt (t. ex. av maskin l. möbel l. byggnad); jfr REDA, sbst.1 1, REDA, v.1 1, 2. Skråordn. 275 (1589). Dör medh Järn, Smällelååss heel odugse, reede till uthlåås. VDR 1658—59, s. 7. Till Ugnen höra också Bälliorna .. på sit rede bakom Ugnen stälte. Hiärne Berghl. 455 (1687). Kugghjul och rede till Såg- och Mjöl-Qvarnar. VexjöBl. 1833, nr 30, s. 4. Sundén (1888). (†) Jag wecker eder (dvs. de döda kämparna) / Vnder trärotum / .. / Med skölld och rede / Och blodugt spiute. Verelius Herv. 91 (1672; isl. orig.: reida). — jfr BO-, BOHAGS-, BRÄNNVINS-, HUS-, INNAN-, JÄRN-, MÄSS-, OVAN-, UGNS-, UNDER-, UTAN-, ÖVER-REDE. — särsk.
a) om fångstredskap; numera bl. [jfr motsv. anv. av sv. dial. re(e), sättre, sätteree] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) fisk. om anordning varvid skötarna fästas vid strömmingsfiske o. som består av en till bottnen nedsänkt sten l. ”krabba” l. dragg l. dyl. med ett därifrån utgående rep som vid vattenytan fasthåller ett flöte vilket tjänar att utvisa platsen varifrån skötarna utgå. För än byn bygdes, (ha) ther .. varit Reden, Snaror, Drag, Fällor och Grafvar, at fånga Älgar. Broman Glys. 1: 202 (c. 1730). Åhstrand Öl. 58 (1768; vid strömmingsfiske; från Öland). jfr FISKE-REDE.
b) om stomme i människo- l. djurkropp, i ssgn BEN-REDE; äv. om den del av en frukt där fröna sitta, i ssgn FRÖ-REDE. jfr: Allt fröredet utskrapas ur melonen. Östergren 5: 571 (1935).
c) om munnen ss. talorgan l. (abstraktare) om talegåva l. utförsgåvor o. d. (jfr REDA, sbst.1 1 a); dels i uttr. stor i redet l. reden, om person: stor i orden, som tar munnen full, äv. allmännare: stolt, högfärdig o. d., dels o. numera bl. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i ssgn MUN-REDE. En Deja .. är stor i reden, när hon håller Herrskapet med litet färskt smör och The-miölk vissa tider. Carleson Hush. 838 (1756). Landsm. XI. 2: 37 (1896).
4) [specialanv. av 3] (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) metall. (förråd av) råmaterial (malm, kol, kalksten o. d.) för smältning i hytta l. masugn o. d. HellestadDomb. 15/4 1605. (När masmästarna) finna något odugligt rede, så skulle de det intet uppblåsa förrän sexmännen detsamma besigtigat. NoraskogArk. 4: 169 (1699). Det rede af kol och malm, som .. (en bärgsman) om vintertiden kan hafva framskaffat. Bergv. 2: 241 (1741). Att framskaffa så mycket rede, som för längre blåsningar erfordras. Åkerman PVetA 1896, s. 23. Rig 1932, s. 8. jfr Holmkvist BergslHyttspr. (1945). — jfr BRUKS-, KOL-, KOLNINGS-, MALM-, SAMBRUKS-, VÄRMNINGS-REDE.
Ssg: (1 a) RED-SKAKEL. [sv. dial. redskakel] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skakel (utgörande del av draganordning för jordbruksredskap l. åkdon). Carlsson GlestGård. 51 (1943).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content