publicerad: 1958
RIKSDAGSMAN rik3sdags~man2 l. -dags- l. -daks-, äv. (vard.) -das- l. -tas- (Weste synes ha känt uttal med både akut o. grav accent), m.||(ig.); best. -mannen, vard. (utom i södra Sv.) äv. =; pl. -män (PH 1: 507 (1723) osv.) ((†) -männer, 2RA 1: 235 (1723), Blix SvFinance 212 (1797)).
Etymologi
1) person (i ä. tid alltid man, i senare tid äv. kvinna) som är ledamot av riksdag (se d. o. 2); jfr RIKSDAGS-FULLMÄKTIG, RIKSDAGS-LEDAMOT, RIKSDAGS-MEDLEM, RIKSDAGS-OMBUD, HERREDAGS-MAN samt RIKSDAGS-KVINNA. Bli (vald till) riksdagsman (i andra kammaren). 2RA 1: 235 (1723). Peter Ekman .. blef vald 1737 på Präste-Mötet, att vara Riksdags-Man för hela Bahus-Län. Œdman Bahusl. 326 (1746). I Dalarne hade de tilbaka reste Riksdags-Män föga uträttat (efter riksdagen i Västerås 1527). Celsius G1 1: 362 (1746). Uppläsningen af ett .. långt anförande af riksdagsmännen från Öland. Liljecrona RiksdKul. 62 (1840). Kvinnliga riksdagsmän i nationalförsamlingen (i Bajern). DN(A) 1919, nr 17495, s. 1. SFS 1921, s. 833. jfr BONDE-RIKSDAGSMAN.
2) (mera tillf.) bildl.: deltagare i riksdag (se d. o. 3). Jag tackar mycket för .. löftet at få den äran här emottaga våra från (naturforskarmötet i) Berlin återvändande riksdagsmän. HGTrolle-Wachtmeister (1828) hos Söderbaum Berzelius 1: 467. jfr (tillf.) IdrBl. 1935, nr 64, s. 9 (om deltagare i firande av riksdagsjubileet).
Ssgr (till 1): A: RIKSDAGSMANNA-ANSEENDE ~0200, n. (numera bl. tillf.) anseende (se anseende, sbst. III 2) ss. riksdagsman. Strand RiksdFlyttn. Bih. 2 (1769). —
-ARVODE~020. (-manna- 1792 osv. -mans- 1831. -mäns- 1831) jfr arvode II a α. MinnSvNH Bih. 1: 157 (i handl. fr. 1792). Branting Förf. 3: 70 (1831). Den nya stadgan om riksdagsmannaarvodet (av år 1941). HT 1942, s. 109. —
-FRÅGA, r. l. f. särsk. (numera bl. tillf.): fråga (se fråga, sbst. 1) som ställes till riksdagsmän. Riksdagsmanna Frågor. (1769; tidskriftstitel). —
-GÅVA. särsk. (i sg. l., vanl., i pl.) bildl., om begåvning l. fallenhet l. talang(er) för riksdagsmannavärksamhet. Reuterdahl Mem. 305 (1860; i pl.). —
-IMMUNITET. (i sht i fackspr.) riksdagsmans immunitet (dvs. frihet från åtal, häktning o. straff i vissa fall); jfr immunitet 3. Meurling KommunismSv. 105 (1950). —
-KALL, n. jfr kall, sbst.2 4, o. -befattning, -uppdrag. Liljecrona RiksdKul. 311 (1840). SFS 1921, s. 74. —
-KRETS. jfr krets, sbst.1 9 b; särsk. i uttr. i l. inom riksdagsmannakretsar(na); jfr riksdags-krets. TSvLärov. 1940, s. 206 (: inom riksdagsmannakretsar). —
-MOR, f. (i vissa trakter, i folkligt spr., numera föga br.) hustru till riksdagsman. Fatab. 1911, s. 225 (om ä. förh.). —
-NAMN. jfr namn 1, 4; särsk. på valsedel: namn på person som den röstande röstar på till riksdagsman; motsatt: efterträdarenamn (som den röstande röstar på till efterträdare åt riksdagsman som ev. avgår under riksdagsperioden). Argus 1823, s. 130. Vänstra sidan (av valsedeln) är avsedd för riksdagsmanna- och efterträdarenamn. SFS 1921, s. 839. —
-PLATS. (mera tillf.) jfr plats, sbst.1 7 a, o. riksdags-plats 2. Wieselgren Bild. 540 (1884, 1889). —
-RÄTT, r. l. m. rätt att vara riksdagsman l. att utöva riksdagsmannabefattning; rätt(igheter) som tillkommer (tillkomma) ngn ss. riksdagsman; äv. (i sht i fråga om ä. förh.): rätt att vara representerad vid l. i riksdag gm (valda) riksdagsmän; jfr riksdags-rätt 1. Riksdags-Manna Rätt. Til dess Grund och Beskaffenhet förestäld. Frondin (1747; broschyrtitel). Ledamöter af Nämnden (för val av tronföljare) må ej uteslutas från utöfningen af deras Riksdagsmannarätt i Stånden. RO 1810, § 61. Bondeståndet hade (under storhetstiden) sin riksdagsmannarätt .. erkänd. Svedelius Statsk. 1: 84 (1868). SvRiksd. I. 8: 165 (1934). —
-RÄTTIGHET~102, äv. ~200. jfr -rätt. Möller 1980 (1790). LBÄ 33—35: 137 (1800). Svedelius Repr. 83 (1889). —
-RÖST. särsk. (numera knappast br.) om röst som avges vid riksdagsmannaval; äv. abstraktare, övergående i bet.: rösträtt vid riksdagsmannaval l. representationsrätt vid riksdag. VDAkt. 1789, nr 8. LBÄ 4: 45 (1797; abstraktare). Crusenstolpe Mor. 1: 213 (1840). —
-SLÄKT. (mera tillf.) släkt varav flera medlemmar äro l. varit riksdagsmän l. varav den mest framträdande medlemmen är l. varit riksdagsman. Aldén Hemma 28 (1927). —
-SÄTE. (†) om ort där riksdag hålles o. där riksdagsmännen bo under riksdagen. Strand RiksdFlyttn. 11 (1769). —
-VAL, n. (-manna- 1750 osv. -mans- 1731—1821. -mäns- 1731—1755) val av riksdagsmän (l. riksdagsman), riksdagsval. 2RA 3: 436 (1731). Uti Riksdagsmanna-valen må icke någon Embets- och Tjensteman med sin Embetsmyndighet obehörigen verka. RF 1809, § 112. Jag gratulerar och jag gratulerar icke till Riksdagsmannavalet (dvs. valet av adressaten, Thomander, till riksdagsman), hvilket som mest behagar. AnderssonBrevväxl. 2: 160 (1853). SFS 1937, s. 347. —
-VÄRDIGHET~102 l. ~200. särsk. (†) om riksdagsmannaskap (ss. utövat av medlemmar av ett visst stånd); jfr -rätt. Adels Ståndets Riksdagsmanna Värdighet är af en hel annan natur, än de andra Ståndens. PhilolParrhes. 1768, s. 177. —
-VÄRV. (i sht i vitter l. högre stil) riksdagsmannauppdrag; äv.: göromål l. ärende som det åligger riksdagsmän l. riksdagsman att sköta. (Sv.) Riksdagsmanna-värf .. (t.) ein Rechstagsgeschäft. Möller (1807). Lundin NSthm 368 (1888). —
-ÄMNE. person som förväntas bli riksdagsman l. som lämpar sig för riksdagsmannabanan. 2RARP 19: Bil. 116 (1755). NDA 1875, nr 134, s. 2.
B (†): RIKSDAGSMANS-ARVODE, -KANDIDAT, se A. —
-VAL, se A.
C (†): RIKSDAGSMÄNS-ARVODE, -VAL, se A.
Avledn. (till 1): RIKSDAGSMANNASKAP, förr äv. RIKSDAGSMANSKAP, n. (-manna- 1790 osv. -man- 1807) förhållandet att vara riksdagsman l. att utöva riksdagsmannabefattning; riksdagsmannauppdrag; ledamotskap i riksdag(en); äv.: (ngns) riksdagstid (se d. o. 4). Biskoparnas Riksdagsmanna-skap. Wallquist EcclSaml. 1—4: 416 (1790). Under mitt riksdagsmannaskap. Rydberg Brev 2: 78 (1873). Björck HeidenstSek. 249 (1946). —
Spoiler title
Spoiler content