publicerad: 1959
ROKOKO rok1okå4 l. rå1-, ngn gg rok4oko (äv. — o. särsk. i ssgr — rå´- med akut, Östergren), r. l. m.; best. -n.
Ordformer
(äv. rococo; förr äv. roccoco, rococco)
Etymologi
[jfr t. rokoko, eng. rococo; av fr. rococo, till rocaille, för rokokostilen typiskt ornament (se ROCAILLE)]
benämning på en under en stor del av 1700-talet härskande (ur barocken utvecklad) stilriktning inom den bildande konsten, som bl. a. kännetecknades av sirliga o. graciösa (i sht buktande) linjer, svängda former o. en rik, förfinad o. ofta osymmetrisk ornamentik o. som i sht framträdde i dekorationskonsten o. konstindustrien (mindre inom arkitekturen), Ludvig XV:s stil, rokokostil; äv. om den av rokokostilen präglade tiden, rokokotiden; äv. i utvidgad anv., om likartad inriktning av stil l. smak på andra områden l. under andra tider (jfr b), särsk. om en under 1700-talet uppträdande sirlig o. graciös stil inom litteraturen; jfr PERUK-STIL, -TID(EN). En byrå, vas i rokoko. Sydow Lübke 582 (1870). Dalins och vissa af hans samtidas litterära verksamhet påminner .. närmast om den franska rokokon. Schwartz Tegnér 3 (1903). Utan intrycken från Kina är icke rococons stil tänkbar. Levertin 10: 58 (1904). (Runeberg fann i Kellgrens dikt ”Den nya skapelsen”) någon bismak af akademisk stelhet eller sirlig rokoko. Söderhjelm Runebg 1: 446 (1904). Som stilperiod i Sverige omfattar rokokon .. högst ett 50-tal år med koncentration under tiden 1750—1770. PT 1911, nr 88 A, s. 2. Svensk rokoko. (1924; boktitel). Barock, rokoko och nyantik har satt spår i Lissabon. FinT 1955, s. 278. — särsk.
a) i uttr. vara (äkta o. d.) rokoko, vara utförd i (äkta osv.) rokokostil, gå i (äkta osv.) rokokostil, vara i (full osv.) överensstämmelse med rokokotidens smak o. ideal. (Den nationella) dräkten liksom mycket annat i Gustafs tid var ren och äkta rokoko. Weibull LundLundag. 170 (1884). Gudar och gudinnor, kavaljerer och damer, krögare, nymfer och patrask (i ”Fredmans epistlar”), allt är i uppträdande och tal och svar rokoko och har dess elegans. Levertin Gest. 174 (1903). Kläd henne hur du vill, kläd av, kläd på, / en kvinna är och blir dock rokoko. Karlfeldt Hösth. 22 (1927).
b) konst. i utvidgad anv., om en stilriktning som under förra hälften av 1800-talet efterträdde empiren o. återupplivade 1700-talsrokokons former, nyrokoko; förr äv. i uttr. modern rokoko. Tallrik ..; kanten i tre osymmetriska afdelningar med qvistar, blommor och blad i relief: modern rococo. Stråle RörstrH 2: 82 (1879). Under 1850-talet kom rokokon riktigt till heders. PT 1908, nr 60 A, s. 3. jfr: (En matta) med mönster i 1800-talsrokoko. Sterner o. Kinch OrientMatt. 187 (1929).
c) mus. om en sirlig o. graciös musikalisk stil som uppkom under förra hälften av 1700-talet o. bl. a. kännetecknades av rikt utsmyckade melodier, galant stil. (Man) talar .. om rokoko .. från Couperin fram till Haydn. 2NF 23: 635 (1915). Emellertid voro .. både renässansen och rokokon endast moment eller övergångar i musiken. SvTMusF 1927, s. 61.
d) (†) i uttr. av rokoko, i rokokostil. På bläckhornsfatet af rococo / en penna hvilade eller två. Sturzen-Becker 5: 14 (1847, 1862).
e) (numera bl. mera tillf.) övergående i konkret anv.
α) koll., om husgeråd, möbler, prydnadsföremål o. d. i rokokostil. Andersson (1845). Hantverk borde mera än hittills ersätta vår tids behov av modernt konsthantverk, ersätta rokoko, chippendale och biedermeyer. Form 1948, s. 16.
β) om rokokodräkt. Jag vandrade till basaren / så skeptisk och lefnadstrött, / att mönstra de unga damer / i rococo, hvitt och rödt. Fallström VDikt. 1: 46 (1884, 1899).
Ssgr: ROKOKO-ARKITEKT. (förr) arkitekt som ritade (o. uppförde) byggnader i rokokostil. Levertin 23: 192 (1901). —
-ARKITEKTUR. arkitektur från rokokotiden l. i rokokostil; abstr. o. konkret (jfr arkitektur 2, 2 a). PT 1901, nr 122 A, s. 2 (konkret). Selling SvHerrg. 85 (1937). —
-BEN. på möbel: ben av det svängda (o. ornamenterade) slag som är karakteristiskt för rokokostilen; äv. bildl., om en persons ben. Form 1951, s. 91. Hammenhög Torken 108 (1951; bildl.). —
-BENT, p. adj. (tillf.) om möbel: som har det slags svängda (o. ornamenterade) ben som är karakteristiskt för rokokostilen. De gamla svartmålade rokokobenta stolarna. LVetA IV. 5: 25 (c. 1898). —
-BYGGNAD. byggnad i rokokostil; särsk.
a) motsv. byggnad 3. En typisk rokokobyggnad är det lilla lustslottet Kina i Drottningsholms park. Wrangel ByggnH 41 (1904).
-DRAG. (stil)drag som utmärker rokokon; inslag av rokoko (hos en konstnär o. d.). Upmark Möbl. 68 (1913). Rokokodraget hos Bellman. IllSvLittH 2: 292 (1956). —
-FORM; pl. -er. (vanl. svängd) form (se d. o. I 1) som är karakteristisk för möbler l. prydnadsföremål l. ornament o. d. i rokokostil. PT 1902, nr 47 A, s. 3. —
-FÄRGAD, p. adj. som är präglad av l. har en anstrykning av rokoko; jfr färga, v.1 6 c. 2NF 5: 1174 (1906). —
-FÖRFATTARE. författare från rokokotiden; författare vars värk präglas av rokokons stil o. livsåskådning. PedT 1905, s. 8. —
-GALANTERI. särsk. konkret: diktvärk som skildrar kärleken på ett för rokokotiden karakteristiskt (förkonstlat o. ytligt) sätt. 2NF 19: 1256 (1913). —
-INTERIÖR, sbst. interiör (se d. o. II) som präglas av möbler l. ornament o. d. i rokoko. HantvB I. 1: 390 (1934). —
-KOMEDI. komedi från rokokotiden l. med rokokomotiv; komedi präglad av rokokons stil o. livsåskådning. PedT 1905, s. 12. —
-KONST. abstr. o. konkret; jfr konst 4 (b). Estlander KonstH 84 (1867; abstr.). Uppl. 1: 647 (1905; konkret). —
-KYRKA. jfr -byggnad a. Bland rococokyrkor kunna nämnas Vårfrukyrkan i Dresden. Stenberg KyrkSkrud 39 (1950). —
-LINJE. om buktande linjer som äro karakteristiska för rokokostilen. Stolar i .. mjuka rokokolinjer. Erixon Möbl. 2: XXXIX (1926). —
-LIST. [jfr t. rokokoleiste] hantv. list (se list, sbst.2 3 a) av det slag som är karakteristisk för rokokostilen. Eneberg Karmarsch 1: 137 (1858; om hopplist). —
-LITTERATUR. litteratur från rokokotiden; litteratur präglad av rokokons stil o. livsåskådning. PedT 1905, s. 9. —
-LYNNE. (i vitter stil) jfr lynne 1 b β. KyrkohÅ 1900, s. 9. Det lekande och graciösa rokokolynnet. SvD(A) 1929, nr 350, s. 6. —
-MANER, n.
1) (tillf.) i uttr. på rokokomaner, på det för rokokotiden karakteristiska sättet; jfr maner, sbst.1 1. Selling SvHerrg. 179 (1937).
2) konst. jfr maner, sbst.1 4 b. 2VittAH 21: 205 (1853, 1857). Altartaflan .. är ett dåligt arbete i rococomaner. Brunius GotlK 2: 200 (1865). —
(c) -MENUETT. menuett från rokokotiden l. i rokokostil. Stål Krut 144 (1927). —
-MOLN. (ulligt) moln av det slag som är karakteristiskt för rokokomåleriet. Funch o. Wettergren Hawaii 119 (1934). Över Ulricehamns gula rådhus svävade ett ulligt rokoko-moln. TurÅ 1956, s. 229. —
-MOTIV. litterärt l. konstnärligt motiv från rokokotiden l. av det slag som brukades under rokokotiden. SvSlöjdFT 1910, 1: 48. —
-MUSSLA, r. l. f. konst. om mussla (se mussla, sbst. 3) använd (ss. en karakteristisk detalj) inom rokokoornamentiken. Wrangel Konststil. 33 (1897). —
-MYTOLOGI. (i fackspr.) om den antika mytologien sådan den uppfattades l. skildrades under rokokotiden. Lamm Oxenst. 138 (1911). Björck HeidenstSek. 189 (1946). —
-MÄSTARE. om mästare (se d. o. 5) inom rokokons måleri l. inredningskonst o. d. 2NF 18: 532 (1912). —
-MÖNSTER. (dekorativt) mönster (se mönster, sbst.3 5) typiskt för rokokotiden. SvSlöjdFT 1910, 1: 48. —
-NÄTT. (mera tillf.) jfr -sirlig. Det dockaktiga och rokokonätta i hennes lilla figur. Björklund MånLund 187 (1931). —
-ORNERING. konkret; jfr ornera 2 a, o. -ornament. Bordsur med snidad rokokoornering. MeddNordM 1902, s. 34. —
-PERUK. peruk (se d. o. 1) av det slag som var vanlig under rokokotiden. Strindberg HögreR 108 (1899). —
-POESI. poesi från rokokotiden l. med rokokomotiv; poesi präglad av rokokons stil o. livsåskådning. Montelin VLittH 1: 162 (1930). —
-SALONG. salong med möbler o. d. i rokokostil; salong från rokokotiden. Tegnér Armfelt 1: 150 (1883). —
-SILVER. koll., om (prydnads)föremål av silver från rokokotiden l. i rokokostil. RedNordM 1923, s. 24. —
-SIRAD, p. adj. (mera tillf.) utsmyckad med rokokoornament o. d. Söderhjelm Levertin 2: 94 (1917). Johanson SpeglL 13 (1926). —
-SIRLIG. som kännetecknas av den för rokokon karakteristiska sirligheten. Göthe Sergel 221 (1898). —
-SKULPTUR. skulptur från rokokotiden l. i rokokostil; särsk. koll. Fransk barock- och rokokoskulptur i Sverige. Lindblom (1923; boktitel). —
-SKULPTÖR. skulptör från rokokotiden; skulptör vars värk präglas av rokokons stil o. livsåskådning. Laurin KonstSv. 68 (1915). —
-SMAK. för rokokotiden utmärkande konstuppfattning l. smak; äv. (särsk. i uttr. i rokokosmak) övergående i bet.: rokokostil. Dopfaten .. äro hållna i rococosmak. 2VittAH 21: 207 (1853, 1857). Beträffande måleri har (J. G. Oxenstierna) en typisk rokokosmak. Lamm Oxenst. 183 (1911). —
-SNIRKEL.
2) (tillf.) bildl.; särsk. i pl., om (för rokokotidens litteratur karakteristiska) snirklade uttryckssätt. SDS 1904, nr 135 A, s. 1. —
-SNIRKLAD, p. adj. [möjl. delvis till -snirkel] (mera tillf.) försedd l. smyckad med rokokosnirklar (jfr -snirkel 1); äv.: formad ss. en sådan båglinje som är karakteristisk för rokokostilen. Ullman FlickÄra 209 (1909). (Hans) lilla rokokosnirklade teaternäsa. Barcklind GladÄnk. 24 (1929). —
-STIL. Hvarje qvarter (av trädgården) var konstrikt arbetadt i rococostil. Topelius Fält. 2: 283 (1856). I Frankrike bär rokokostilen namn efter konungen, Louis XV. SvRokoko 7 (1924). En stor rokokostil ha vi icke att notera i musiken. SvTMusF 1927, s. 53. —
-STÄMNING. om stämningen i ett litterärt l. konstnärligt värk l. i en byggnad o. d. från rokokotiden. 2NF 20: 1162 (1914). —
-SVÄNG. svängd form (av stolsben o. d.) som är karakteristisk för rokokostilen. Selling SvHerrg. 181 (1937). —
-TID(EN). om den del av 1700-talet då rokokostilen var den förhärskande. Estlander KonstH 85 (1867). —
-UR, n. ur (i sht pendyl) från rokokotiden l. utfört l. ornamenterat i rokokostil. Schulthess (1885).
ROKOKOISK l. ROKOKOSK, adj. (-isk 1936. -sk 1951) (mera tillf.) rokokoaktig. Rig 1936, s. 309. AP 1951, nr 271, s. 2. —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content