publicerad: 1959
ROSETT rωsät4, r. l. f. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-ett 1744 (: Rosett peruque) osv. -ette 1789—1868. -etter, pl. 1650 osv.)
Etymologi
1) om runt föremål l. rund figur som liknar en stiliserad blomma; jfr ROS, sbst.1 3. På äldre ännu i bruk varande stångbetsel .. finnas .. kors med rosetter och tofsar. Spak HbFältartill. 109 (1873). Öfverst (på tårtan) sättes en rosett af marängmassa. Grafström Kond. 243 (1892). GustStil 17 (1926; om möbelbeslag). Granlund Träkärl 215 (1940; om ornament i karvsnitt); jfr b. — särsk.
a) byggn. o. konst. om blomliknande prydnadsfigur huggen i sten l. gjuten i gips o. d. Brunius Metr. 72 (1836). Slutstenar (i valv), formade såsom rika rosetter. Sydow Lübke 280 (1868). Kapitälhörnen upptagas av uppstigande släta blad, medan sidan utfylles av en stor rosett. Fatab. 1929, s. 179. HantvB I. 1: 289 (1934). jfr TAK-ROSETT. särsk. [delvis elliptiskt för ROSETT-FÖNSTER] (numera bl. mera tillf.) om rosettfönster. PT 1892, nr 200, s. 3. GotlArk. 1929, s. 13.
b) (i sht i fackspr.) om blomliknande figur målad l. graverad o. d. på l. åstadkommen medelst inläggning i en yta. Wallquist EcclSaml. 5—8: 162 (1791). Rosett, (dvs.) en uti ett vapen upptagen vanligtvis fembladig blomvippa, med en rund knopp midt uti. Wetterstedt HeraldOrdl. (c. 1847). TT 1877, s. 30 (i parkettgolv). En maskingraverad rosett. SFS 1906, nr 17, s. 1 (på sedel).
c) [jfr motsv. anv. i fr.] (i fackspr.) rosensten. ConvLex. 3: 543 (1825). 2UB 5: 245 (1902). 2SvUppslB 24: 508 (1952).
d) (i fackspr.) om blomliknande figur i textilt arbete (virkning l. broderi o. d.). Helt små rosetter i vanlig, genombruten virkning. SthmModeJ 1851, s. 6. Under 1600-talets sista decennier skapades i Venedig spetsar med en överrik utsmyckning med öglor, uddar och rosetter. Fatab. 1948, s. 138. jfr BLOND-ROSETT.
e) mus. (konstrik) genombruten figur som utfyller ljudhål på vissa stränginstrument. Andersson Stråkh. 296 (1923).
f) (numera knappast br.) tekn. om (hjulnav jämte därpå anbragta) stutsar utgörande fästen för ekrar. Zidbäck (1890). Gjutjärnsnafvet .. uppbär tvenne rosetter för armarnes fästande. TT 1901, M. s. 110.
g) tekn. om stort platt huvud på metallbult medelst vilken bärtråd till spårvägs luftledning är fäst vid husvägg o. d. SD(L) 1901, nr 91, s. 3. jfr MUR-ROSETT.
h) [jfr motsv. anv. i fr.] (i fackspr., numera knappast br.) i svarv: cirkelrund, i o. kring kanten med upphöjningar o. fördjupningar försedd metallskiva som uppträdes o. fästes på spindeln, patron (se PATRON, sbst.2 2). Luttrop Svarfk. 445 (1839).
j) sammanfattande, om grupp av föremål arrangerade till en regelbunden, mer l. mindre blomliknande figur. Rosetter af sporrar, knifvar och dolkar (uppfästa på vägg). Rydberg Vap. 107 (1891). (Man skulle) välja det hagelnummer, som ”bildade rosett” i pipan, varmed menades, att haglen skulle kunna läggas i ett regelbundet mönster över den cirkelyta, som pipans inre genomskärningsyta gav. Petre KonstJakt 63 (1935). särsk. om ädelstenar o. d. infattade i en sådan grupp. BoupptVäxjö 1832. Ett halsband med rosett af större och mindre briljanter. MeddSlöjdF 1887, s. 53. jfr DIAMANT-ROSETT.
2) [specialanv. av 1] naturv. i fråga om växter: samling av blad (stundom äv. blommor) sittande i krans l. starkt hopträngd spiral; stundom äv. om kransliknande samling av lägre djur. BotN 1875, s. 4. (Rosettställda blad) sägas bilda en rosett eller sitta i rosett. Forssell InlBot. 135 (1888). Maskrosen .. förökar sig till rena bestånd af rosett vid rosett mellan gatstenarna. Lindman NordFl. 3: 24 (1901). Ett och samma (gissel-)djur klyver sig på en gång i flera, så att s. k. rosetter uppstå. Hanström MännParasit. 31 (1933). — jfr BLAD-ROSETT.
3) [specialanv. av 1] (medelst band l. remsa av tyg o. d. knuten) knut utförd så att det uppstår antingen en krets av (vanl. lika långa) radiella öglor l. två öglor (stundom endast en ögla) o. vanl. två ändar (under olika stilepoker ofta använd ss. prydnad i klädedräkten, på skor, i skärp, i håret o. d.); bandros. Knyta skobanden i rosett. KlädkamRSthm 1650 Fransk., s. 21. Cornelius, lik sin hela ätt, / .. Knöt högt i nacken sin rosette. Lenngren (SVS) 2: 160 (1795); jfr ROSETT-PERUK. Skärp .. af svart sammet med en rosett bak, och två långt hängande ändar. KonstNyhMag. 1: 20 (1818). Öfverst på hjessan fästes en stor hår-bubbla (eller rosette utan ändar). Därs. 5: 28 (1823). 2 par Gardiner med 4. Rosetter. BoupptVäxjö 1832. Ett .. flickebarn .. (med) den första rosetten i håret. Wägner Silv. 6 (1924). — jfr ARM-, ATLAS-, AXEL-, BAND-, BRÖST-, HALV-, HATT-, HÅR-, NACK-, ORDENS-ROSETT m. fl. — särsk. om halsduk i herrdräkten, knuten i mer l. mindre tillplattade, åt två håll riktade öglor, ”fluga”; motsatt: slips, kravatt. Hallström El. 288 (1906). Hur sitter rosetten? Sitter hon inte snett? Höijer Änk. 238 (1951; till smoking). jfr HALSDUKS-ROSETT.
4) [efter motsv. anv. i fr.; benämningen efter den röda färgen o. det stråliga utseendet; eg. specialanv. av 1] (i sht förr) metall. tunn skiva av rosettkoppar; äv.: rosettkoppar. Rinman 2: 420 (1789; om rosettkoppar). Råkoppar, hvilken i öppna härdar garas till rosetter. JernkA 1876, s. 114.
Ssgr: (1 d) ROSETT-AGRAFF. (numera bl. tillf.) agraff (se d. o. 1) bestående av två rosetter försedda med öglor o. knappar. Freja 1873, s. 58. —
(1—3) -ARTAD, p. adj. som har karaktär av l. som liknar en rosett; särsk. till 2. Rosettartade kortskott. SkogsvT 1910, Fackupps. s. 117. —
-BAND.
1) konst. o. byggn. till 1: band (se band, sbst.1 34 d) bestående av rad av rosetter o. d. Adler Meyer 154 (1892).
2) till 3: band för knytande av rosett(er) i hår; jfr flät-band, sbst.1 1. Flätor yrde och rosettband viftade. Krusenstjerna Fatt. 2: 308 (1936). —
(2) -BLAD. [jfr d. rosetblad] bot. om vart o. ett av de blad som tillsammans bilda en rosett. BotN 1875, s. 4. —
(2) -BLADIG. bot. [jfr d. rosetbladet] om växt: vars blad bilda rosett(er), som har rosettställda blad. Lyttkens Växtn. 614 (1908). —
(2) -BRÄCKA, r. l. f. [växterna ha rosettställda blad] (numera mindre br.) bot. i uttr. stor rosettbräcka, växten Saxifraga cotyledon Lin., fjällbrud, liten rosettbräcka, växten S. aizoides Lin., gullbräcka. Kindberg SvNamn 23 (1905). —
(1 a) -BÅGE. båge (se båge, sbst.1 3) upptill prydd av rosett. Ett gotiskt galleri med fina rosettbågar. Hallström ItBr. 75 (1901). —
(1—3) -FORM. jfr form I 1; särsk. i uttr. i rosettform. ConvLex. 3: 543 (1825). Fyra (tyg-)veck, som ligga öfver hvarandra i rosettform. Portf. 1850, s. 376. Selander LevLandsk. 60 (1955). —
(1, 1 a) -FÖNSTER. byggn. o. konst. runt fönster med (rikt utsirat) spröjsvärk bestående av radiellt ställda enklare stavar l. mera sammansatta figurer; jfr ros, sbst.1 3 e, rosace, hjul-fönster. Bergman GotlVisby 35 (1858). Öfver portalerna (till gotikens kyrkor finns) rosettfönster af väldiga dimensioner .. med vanligen färgadt glas. Hahr ArkitH 246 (1902). Ett märkligt rosettfönster, hugget ur ett enda stenblock. 2SvUppslB 31: 558 (1954). —
-JUNGFRULIN~002, äv. ~201. bot. växten Polygala amarella Cr., vars jordblad sitta i rosett. Krok o. Almquist Fl. 1: 111 (1905). —
-KNOPP. (i fackspr.)
(jfr 4) -KOPPAR. [jfr d. rosettekobber, t. rosettenkupfer; efter fr. cuivre de rosette] (i sht förr) metall. garad koppar formad till tunna skivor. Rinman 2: 420 (1789). (Den i tunna skivor framställda garade kopparn) kallas .. gar- eller rosettkoppar, på grund af skifvornas stråliga utseende. ArbB 239 (1887). TeknOrdb. 1001 (1951). —
(1) -KROK. (i fackspr.) krok för upphängning av föremål o. d. på vägg, vanl. försedd med en (urspr. rosettformig) platta. KatalÅhlénHolm 37: 143 (1916). —
(1) -LAV. bot. laven Physcia aipolia (Ehrh.) Hampe, vars runda, i kanten flikiga bål är rosettformigt utbredd. Ursing SvVäxt. Krypt. 204 (1949). —
(1—3) -LIK, adj. som liknar en rosett. Hisinger Ant. 5: 125 (1831). särsk. till 2, i fråga om blad på växt, = -ställd; numera vanl. ss. adv.: på ett sätt som påminner om en rosett. Forssell InlBot. 135 (1888). Bladen (äro) nästan rosettlikt samlade i stjälkens spets. Östergren (1936). —
-MOSSA. bot. mossarten Riccia sorocarpa Bischoff, vars bål är rosett- l. stjärnformigt utbredd, jordstrålmossa. Ursing SvVäxt. Krypt. 122 (1949). —
1) till 1 (a o. b). Eichhorn Stud. 3: 230 (1876, 1881; på relikskrin). (Bålens flikar) bilda (hos vissa lavar) vackra stjärn- och rosettmönster. 2NatLiv 574 (1931). Fornv. 1954, s. 73 (på lerkärl).
(2) -PERENN, r. [jfr t. rosettenperenne] bot., lant. o. trädg. perenn (se d. o. II) vars blad bilda rosett(er). Rosettperennerna ha ofta pålrot. BotN 1900, s. 211. —
(3) -PERUK. (om ä. förh.) peruk med bakhåret sammanbundet medelst en rosett. ÅgerupArk. Bouppt. 1744. Bellman (BellmS) 1: 118 (c. 1775, 1790). —
-PRYDD, p. adj. prydd med rosett(er).
(1 c) -RING. [jfr t. rosettenring] (†) ring med rosensten(ar); jfr rosen-ring. Möller 2: 270 (1785). Heinrich (1828). —
(2) -ROS, r. l. f. (numera bl. tillf.) ros med rosettliknande blomställning, bukettros. Nilsson HistFärs 233 (1940). —
(jfr 1 i) -SOL. (numera bl. tillf.) fyrvärk. fyrvärkeripjäs bestående av en krets av kringlöpare förenade med stubiner o. vid sin rotation bildande en lysande rund figur. AHB 66: 106 (1871). —
(1 j) -SPÄNNE. (numera föga br.) spänne klätt med tyg(band) o. besatt med rosetter av pärlor. Freja 1873, s. 171. —
(1) -STANS. (i fackspr.) stans medelst vilken rosettformiga stycken, i sht paljetter, stansas ur tunt metallbläck. Eneberg Karmarsch 2: 683 (1862). —
(jfr 1 c) -STEN. [jfr t. rosettenstein] (i fackspr., numera föga br.) rosensten. Åstrand (1855). Nisbeth (1870). —
(1 d) -STYGN l. -STYNG. (i sht förr) sömn. art av prydnadssöm vid vilken tråden bildar en serie rosetter på tygets rätsida. DamBok 118 (1879). Cannelin (1921). —
(2) -STÄLLD, p. adj. [jfr d. rosetstillet] bot. om blad: bildande en rosett. Forssell InlBot. 61 (1888). —
(jfr 1 i) -SVÄRMARE, r. l. m. fyrvärk. fyrvärkeripjäs, vid antändning bildande en roterande, av olikfärgade strålar bestående figur o. ofta använd till försättning av raketer. Rosettsvärmare .. bildar under afbränningen en liten ganska täck sol. AHB 66: 88 (1871). Amatörfyrv. 101 (1916). —
(2) -TRÄD. bot. benämning på olika tropiska träd vilkas växtsätt utmärkes av att kvistarna avslutas med bladrosetter. 2NatLiv 780 (1931). —
(1) -VENTIL. (i fackspr.) cirkelformig ventil bestående av en skiva vari vissa lika stora o. på regelbundna avstånd förekommande sektorer utgöras av hål som kunna hållas öppna resp. tillslutna gm att ett därpå anbragt roterande runt lock med urtagningar av motsvarande form vrides så att dessa motsvara skivans hål resp. mellanrummen mellan dessa. SoldatundFlygv. 1944, s. 287 (i tältspis). —
(2) -VIS. bot.
I. adv.: i l. ss. rosett, i form av rosett. Rosettvis ställda blad.
(3) -ÖGLA. Ett brett skärp var knutet kring hennes midja, med rosettöglor på ryggen, lika vingar. Sörman Aloë 107 (1931).
Avledn.: ROSETTERA, v. [jfr t. rosettieren]
1) (numera bl. tillf.) till 1 c: gm slipning ge (ädelsten) formen av en rosensten. Dalin 701 (1871).
2) (mera tillf.) till 3: förse (ngt) med rosett(er). Dalin 701 (1871). De rosetterade .. lackstöflarna. Berger Dröml. 50 (1909).
Spoiler title
Spoiler content