SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1966  
SEKRETION sek1reʃω4n, äv. -etʃ-, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(sekre- (-c-) 1759 osv. sekra- 1847—48)
Etymologi
[jfr t. sekretion, eng. secretion, fr. sécrétion; av lat. secretio (gen. -ōnis), vbalsbst. till secernere (se SECERNERA)]
1) (†) process varigm ett l. flera (fasta) ämnen avsöndras ur en blandning l. lösning. Wallerius ChemPhys. 1: 293 (1759). Någon gång händer att afdunstningen är åtföljd af en verklig secretion på bladets yta, då vattnet dunstar bort och lemnar de solida ämnena qvar på ytan. Berzelius Kemi 4: 71 (1827).
2) (i fackspr.) avsöndring l. utsöndring av sekret; särsk.: insöndring (äv. i uttr. inre sekretion); äv. konkret: sekret. Murray PVetA 1794, s. 22. Emellan hvad vi kalla secretioner och excretioner är ingen annan skillnad än att de förra äro vätskor, bestämda för vissa ändamål inom kroppen, då de sednare äro ämnade att från kroppen uttömmas och afskiljas. Berzelius Kemi 6: 101 (1830). Ångest — och ilska — öka avsöndringen av adrenalinet, och som vidare verkan av binjurarnas stegrade sekretion visar blodet ökad sockerhalt. Hellström Malmros 215 (1931). Hormoner avsöndras genom särskilda körtlar till blodet eller lymfan (inre sekretion). Smith OrgKemi 283 (1938). — jfr KÖRTEL-, MAGSAFTS-, MJÖLK-, SPOTT-, VAX-SEKRETION m. fl.
3) geol. o. miner. förhållandet att hålrum i berg utfyllas gm att lösningar av mineralämnen tränga in genom sprickor o. avsätta nybildade mineral (varvid utkristallisationen fortgår inåt); äv. konkret, om sådan bildning i hålrum i berg; jfr DRUS, GEOD, KONKRETION 1 a. Med Sekretioner förstår man .. alla sådane massor, som uppkommit och bildat sig uti en förut i bergarten befintlig hålighet. Erdmann Bergart. 20 (1855). IllSvOrdb. (1955).
Ssgr (i allm. till 2, i fackspr.): SEKRETIONS-APPARAT. jfr apparat 3 b o. -organ. Boheman ÅrsbVetA 1847—48, s. 36.
-BLÅSA. blåsformigt sekretionsorgan. Thorell Zool. 1: 115 (1860).
-CELL. [jfr t. sekretionszelle] cell som avsöndrar sekret. Thorell Zool. 1: 298 (1860).
-FAS. [jfr t. sekretionsphase] med. period varunder uterinslemhinnan hos en kvinna uppluckras o. blir saftrikare, så att ett befruktat ägg har möjlighet att fastna. NordMed. 1949, s. 1466.
-FÖRMÅGA. förmåga att avsöndra sekret. Broman Männ. 2: 66 (1925).
(3) -GÅNG. (numera föga br.) gång (se d. o. III 2) (i berg) bildad gm sekretion. NF 6: 359 (1882). 2NF (1916).
-HÅR. bot. körtelbärande hår (t. ex. på insektätande växts blad) som utsöndrar sekret. VäxtLiv 2: 175 (1934).
-HÄMMANDE, p. adj. som hämmar sekretion. 2NF 30: 196 (1919).
-NERV. [jfr t. sekretionsnerven, pl.] nerv som reglerar sekretion, sekretorisk nerv. 2NF 18: 737 (1912).
-NEUROS. [jfr t. sekretionsneurose] med. nervöst betingad störning l. rubbning i (magsafts)-sekretionen. 2NF 17: 516 (1912).
-ORGAN. [jfr t. sekretionsorgan] organ som bildar l. avsöndrar sekret, avsöndringsorgan. FKM 3: 20 (1810).
-PROCESS. process varigm sekret avsöndras (i sekretionsorgan). Thorell Zool. 1: 116 (1860).
-PRODUKT. produkt som bildas gm sekretion. TLäk. 1834, s. 6.
-RUBBNING. rubbning i sekretion. 2NF 14: 1039 (1911).
-STIMULERANDE, p. adj. som stimulerar sekretion. Berglund o. Andreen Körtl. 18 (1937).
-SÄCK. (†) sekretionsblåsa. Thorell Zool. 1: 115 (1860).
(3) -ÅDER l. -ÅDRA. (numera föga br.) = -gång. NF 6: 359 (1882). 2NF 24: 1503 (1916).
Spoiler title
Spoiler content