publicerad: 1970
SKENA ʃe3na2, v.2 -ade (Rudbeck Atl. 2: 65 (1689) osv.) ((†) ipf. -te UpplDomb. 3: 101 (1541), Granlund Ordspr. (c. 1880); sup. -t Swedberg Lefw. 545 (1729)). vbalsbst. -ANDE, -ING (utom ss. förled i ssg numera föga br., Dalin Vitt. 6: 165 (1758), BL 12: 74 (1845), Rig 1950, s. 12 (: skeningsolyckor) osv.); -ARE (se avledn.); jfr SKEN, sbst.2
Ordformer
(skeen- 1541—1696. sken- (skien-, skjen-) 1597 osv.)
Etymologi
[sv. dial. skena, äv. dels (Fårö) skaina, (Estl.) skain, dels (Uppl.) sjänna; jfr dels nor. dial. skeina, flyga skevt, sväva framåt i svängar, glida åt sidan, dels d. skenne, nor. skjene (båda i bet. 2), nor. dial. skina, skjena, flyga skevt l. flaxande, glida åt sidan, kesa, fara vilt i väg; till den avljudande rot som äv. föreligger i SKEKA, v., o. (möjl.) i SKEV, adj.; i sv. synes stamvokalismen i vissa trakter utgå från en urspr. diftong, i andra trakter från kort i-ljud. — Jfr SKENVRÅK]
1) glida av l. undan l. åt sidan, slinta; numera bl. om kula o. d. som träffar ett hårt föremål: ändra riktning l. rikoschettera. På dhet kulan eller wärian mot hallssen och ansichtet intet Skena eller slinta skall, bör harnesken åfwan till medh kraga eller bohl (dvs. bård) giöras 1 1/2 tum höögh widh pass. BlBergshV 18: 32 (i handl. fr. 1687). Under Järnhäfstången, hwarest den hwilar på bultarne är liksom twänne skäror, som hindra at han intet skienar. VetAH 1740, s. 232. Hufvudskott äro svåra på grund af den afrikanska elefantens aflånga hufvudform, hvarigenom kulan lätt skenar. TIdr. 1895, s. 116. Högdahl Jaktb. 176 (1913; om hagel).
2) om häst: (på grund av skrämsel) blint l. vilt l. obehärskat springa l. rusa i väg (utan att körsven l. ryttare o. d. förmår kontrollera loppet); äv. om ko (l. annat djur): rusa i väg på liknande sätt; äv. dels opers., angivande att en häst skenar l. att hästar skena, dels med subjektsväxling, om person: råka ut för att hästen skenar l. hästarna skena; jfr DURKA 1. Hästen skenade med (l. under l. för) honom. Tesligis skeente ock en galen hest medt honom. UpplDomb. 3: 101 (1541). Ingen skrämsel, intet stojande .. (bör förekomma), hwaraf Hästen blir yr: kreaturet kunde få kollern och skena en gång, at kärran stadnade bort ur wägen i det wärsta moras. Dalin Vitt. II. 6: 116 (1740). ”Hjulen gå ledigt” — sa' länsman Spakman då det skenade. Holmström Sa' han 40 (1876). När skällkon skenar, så skena de andra med. Granlund Ordspr. (c. 1880). Nordenskjöld kände inte igen oss, vi voro ju absolut ramsvarta. .. (Drag-)Hundarne blefvo så förskräckta, att de skenade. SDS 1904, nr 3, s. 3. (Kusken) fick avstå platsen sedan han efter en liten florshuva vid Katrineholm efter avlämnandet av gäster skenade utför allén rakt ner i sjön, där en av hästarna drunknade. Lewenhaupt MinnV 78 (1936). En .. ung man i kronans kläder stannade en dag ett par skenande hästar på en gata i Stockholm. Martinson BakSvenskv. 214 (1944). — jfr AV-SKENA.
3) (i sht i vissa trakter) om person: springa l. rusa; äv.: springa omkring l. hit o. dit utan nyttigt syfte. Thet är och Vngfolcks Sedwane, / I årckelöszhetena löpa och Skena. Aschaneus HwsRegl. 20 (1614). Just ifrån Sörmland den vällukten (dvs. fläskos) kom. / Oden stack näsan mot höjden, / Gjorde från Schytien halft höger om, / Började skena i fröjden. Sätherberg Dikt. 1: 289 (1844, 1862). Vi skenar till Kristin i Lövnäset, sa Lasse. Lindgren AllBarn 37 (1946).
4) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. av 2 o. 3; särsk. dels: röra sig (alltför) snabbt l. okontrollerat (i sht dels om fordon, dels om fantasi l. tanke o. d.), dels i uttr. som beteckna att ngn gör ngt (alltför) snabbt l. obetänksamt l. överilat l. förhastat l. förirrar sig från sitt ämne o. d. Hennes fantasi har skenat i väg med förståndet. Hoos Östgiötharnar ähr (enl. Olaus Magnus) en gammal Stad, therföre Skäninge kallat, at then åån som twärt igenom honom löper, på wissa tijder om åhret så grufweligen skenar. Tempeus Messenius 125 (1612). Roligt se hvar sena / Och hvart finger i fullt språng / Öfver harpan skena / Under klang och sång. Bellman (BellmS) 1: 143 (c. 1775, 1790). (Blixten som träffat masten har) fölgt et stycke med hvart järn-band, och där den skenat ifrån det ena bandet til det andra, altid spjelkt ur masten, och gjort väg efter sig. VetAH 1780, s. 105. Men hvar var jag (i brevet), inan jag skenade? Lät se: jo i Vexiö hos Hans Högvördighet. Kellgren (SVS) 6: 236 (1789). Skall läsningen af ett land .. (under geografiundervisningen) gifva någon verklig skörd af .. allmänna kunskaper, så kan man naturligtvis ej skena igenom det. Verd. 1885, s. 6. Disponenten måste .. vandra några slag över golvet för att samla sina våldsamt skenande tankar. Högberg Utböl. 2: 34 (1912). Ett skenande lokomotiv .. rände in i ett stillastående persontåg. GHT 1953, nr 241 A, s. 6. — särsk.
a) i uttr. som beteckna att det rätta måttet för ngt överskrides l. att gränserna för det tillåtna l. passande l. vedertagna o. d. icke respekteras; i sht i uttr. skena över skaklarna o. d., se närmare SKAKEL 1 b α; i sht förr äv. i uttr. skena över sina gränser l. utom ngts gränser, överskrida sina gränser resp. ngts gränser; jfr c. Palmchron SundhSp. 148 (1642). (En rättsinnig människa) tämer .. sine begär, at de icke skeena vtom medelmåttighetens gränszor. Columbus BiblW O 4 b (1674). Om öfver denna sats (dvs. att handla mot sin nästa ss. man önskar att denne skall handla mot en själv) ej någon ville skena, / Då skulle icke en sin börda finna tung. CGCederhielm Vitt. 131 (1739). Den rätta jemnvigten styresmän emellan .. hindrar at ingenderas myndighet til samhällets förderf får skena öfver sina gräntser. 2RARP 19: Bil. 123 (1755). Terseri snille lär vid tolkningen skenat utom Vulgatas nötta hjulspår, och vållat honom de Ultraorthodoxas fiendskap. Wieselgren SvSkL 3: 359 (1835).
b) i fråga om snabbt tal; i sht i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., dels om ord: som uttalas mycket snabbt, dels (o. numera företrädesvis, i fackspr.) om tal: som kännetecknas av alltför hastigt tempo, sluddrighet, överhoppningar o. för tidigt placerade ord (o. därför är svårt att uppfatta). Et .. skenande .. i fyrsprång wid bönernas framförande. Kalm Resa 3: 515 (1761). Detta sade Elina med hviskande röst och skenande ord, ty nu inkom Albert (som icke skulle höra det). Knorring Skizz. I. 1: 69 (1841). PsykPedUppslB 2156 (1946; om tal).
c) (†) i uttr. skena emot ngn, förgå sig mot ngn. (Professor Lundersten har) nu åther .. begynt att skeena, ikke alleenast emoth mig, uthan och största dheelen aff sina Collegis. AStobæus (1696) i HSH 9: 253.
Särsk. förb.: SKENA AV10 4.
2) till 2 o. (i sht i vissa trakter) 3: skena i väg l. åstad; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (motsv. skena, v.2 4). Min puls .. skenade af, som en pil. Rydqvist (1833) i 3SAH LVII. 3: 123. Topelius Vint. III. 2: 22 (1897; om häst). jfr avskena. —
SKENA BORT10 4. till 2 o. (i sht i vissa trakter) 3; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (motsv. skena, v.2 4). VetAH 1819, s. 224. Hans lifliga fantasi skenar ständigt bort med hans penna. TurÅ 1904, s. 359. —
SKENA FORT. (†) till 2: skena vidare; anträffat bl. i bild (motsv. skena, v.2 4). Forsius Phys. 369 (1611). —
SKENA FRAM10 4.
1) till 2 o. (i sht i vissa trakter) 3: skenande l. i sken förflytta sig fram; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (motsv. skena, v.2 4), särsk. om person: färdas överdrivet snabbt fram. CVAStrandberg 5: 55 (1862). Vi skulle akta oss att skena fram på konklusionernas slippriga bana. Steffen ModEngl. 313 (1893). Gustaf III (hade) en gång skenat fram med nästan störtande bondhästar. Hagström Herdam. 1: 157 (1897). Lagerlöf Kejs. 248 (1914). —
SKENA OMKRING10 04. till 2 o. (i sht i vissa trakter) 3; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (motsv. skena, v.2 4). Ahléen IdyllPast. 26 (1935; om gumma). Kulturen 1946, s. 18 (om cykel). —
SKENA SÖNDER10 40.
1) (†) till 1; i uttr. skena sig ngt sönder, slinta l. halka så att ngt skadas; anträffat bl. i bild. Men ther emot, äro the ogudachtige satte af Gudi sielf på thet hala; ther the hafwa skenat sig hals och ben sönder i sin wellust. Swedberg SabbRo 360 (1690, 1710).
2) till 2: gm att skena bryta sönder (ngt). Dett är en arm fola, som icke skenar et par skaklar sunder. SvOrds. A 5 a (1604). —
SKENA UT10 4. till 2 o. (i sht i vissa trakter) 3; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (motsv. skena, v.2 4), särsk. om person l. ngns tanke l. penna: sväva ut l. förirra sig från ämnet o. d. Wingård Minn. 6: 93 (1847; om person). Wieselgren ÖBord 16 (1882; om tankar). NordT 1884, s. 135 (om penna). —
SKENA ÅSTAD10 04. till 2 o. (i sht i vissa trakter) 3: skenande l. i sken sätta i väg; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (motsv. skena, v.2 4). Schroderus Comenius 177 (1639). Wilamowitz-Moellendorff Dikt. 8 (1910; bildl.). —
SKENA ÖVER10 40.
1) till 2 o. (i sht i vissa trakter) 3: (skenande) springa över (ngt l. ngn); äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (motsv. skena, v.2 4 a), stundom: gå till överdrift l. överskrida hovsamhetens gränser. Geijer var ju oändligt god till sinnelaget, men uttrycken skenade någon gång öfver, och han tänkte knappt på att han .. kanske kunde såra en gammal vän. PT 1910, nr 293 A, s. 13.
Ssgr (till 2): A: SKEN-FART. fart som häst har, då den skenar; äv. i mer l. mindre bildl. anv. (motsv. skena, v.2 4): vild fart. Cronholm Bref 30 (1865). I skenfart gick hans tunga. Holmes NDikt. 249 (1904). —
-FORT. (numera bl. tillf.) så fort som en häst skenar; äv. i mer l. mindre bildl. anv. (motsv. skena, v.2 4). Presten .. läste .. skenfort och otydligt ur handboken. Knorring Skizz. I. 2: 175 (1841). —
-GALEN. benägen att skena, som lätt råkar i sken (jfr kollrig 1, skenig, skensk); äv. mer l. mindre bildl. (motsv. skena, v.2 4): (alldeles) galen l. vild l. från sina sinnen l. tokig l. förryckt l. kollrig (se d. o. 2) o. d. Swedberg Ordab. (1722). Bremer FamH 2: 102 (1831; om penna). Du vilda oroliga fågel (dvs. hjärtat) i min barm! .. Ibland .. hoppar du skengalen upp och ner i din bur. Topelius Dagb. 4: 31 (1839). —
-HÄST. (sken- 1619 osv. skena- 1595) skengalen häst; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (motsv. skena, v.2 4). PJGothus Cat. Fört. 10 (1595). Förståndet .. kan nu helt sällan i sin skymning och wanmakt regera wiljan samt des ofwannämde yra ledare och skenhästar (dvs. våra böjelser o. begär). SvMerc. 3: 1333 (1758). —
-KAMP. (vard.) jfr -häst. Brinkman (o. Adlersparre) Brevväxl. 89 (1829). Wrangel HbHästv. 322 (1885). —
-LYSTEN. (numera bl. mera tillf.) jfr -galen. Brinkman (o. Adlersparre) Brevväxl. 120 (1830; i bild). —
-MÄRR. (vard.) sto l., allmännare, häst som är benäget (benägen) att skena; jfr -häst. JournLTh. 1810, s. 171. Weste FörslSAOB (c. 1815; äv. allmännare). —
-TAG. (vard.) i fråga om häst, i uttr. (råka l. vara o. d.) i skentagen, (råka osv.) i sådant humör att den vill skena. En yster fåle .., som råkat i sken-tagen. NordT 1892, s. 18. —
B (†): SKENA-HÄST, se A.
Avledn.: SKENARE, om djur m. l. r., om person m.||ig., om sak r. l. m. (numera bl. mera tillf.) till 2 o. (i sht i vissa trakter) 3: djur l. person som skenar; äv. i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (motsv. skena, v.2 4), stundom (om djur): springare. Gångare snarare kan, än skenare komma til hemet. Nicander GSann. 30 (1766). Den yra skenarns (dvs. den för ackjan spända renens) lopp. Franzén Skald. 4: 15 (1802, 1832). jfr blek-skenare.
Ssgr (mera tillf.): skenar-, äv. skenare-häst. [sv. dial. skenarehäst] skenhäst. 4GbgVSH V—VI. 4: 18 (1903).
SKENIG, adj. (numera föga br.) till 2, om häst: skengalen. Hoffmann Förnöjs. 39 (1752). LoW (1889). —
SKENSK, adj. (i sht i vissa trakter) till 2, om häst: skengalen. Tegnér Brev 8: 45 (1836). Lindqvist Herr. 250 (1917).
Spoiler title
Spoiler content