publicerad: 1991
STRIDA stri3da2, v. -er, stred stre4d (stredo stre3dω2), äv. stridde strid3e2, stridit l. stritt strit4, stridd strid4; äv. (numera föga br.) STRIDAS stri3das2, v. dep. strids l. strides, streds stre4ds l. striddes strid3es2, stridits l. stritts strit4s. (pr. sg. akt. stridar Gezelius AReichenbach B 4 a (1668); strider Upp. 19: 11 (NT 1526) osv. — pr. sg. pass. o. dep. strides Juslenius 372 (1745) osv.; strids CEPalmström (c. 1893) hos Skarstedt Pennfäkt. 140, osv. — ipf. ind. sg. stred Weste FörslSAOB (c. 1817; klandrat) osv. — ipf. ind. pl. stredo Andersson Verldsoms. 3: 139 (1854) osv. — ipf. sg. o. pl. stridde Upp. 12: 7 (NT 1526), SAOL (1986). — ipf. konj. strede Lagergren Minn. 4: 14 (1925) osv. — imper. sg. strid Psalt. 35: 1 (öv. 1536) osv. — imper. pl. strider 1Sam. 4: 9 (Bib. 1541). — sup. strid Kempe Krigzpersp. 38 (1664; sannol. felaktigt för stridt); stridit Schroderus Os. III. 1: 36 (1635: mootstridhit) osv.; stritt Filipp. 4: 3 (NT 1526: stridt) osv. — p. pf. stridd Dom. 5: 20 (Bib. 1541: strijdt, n. sg.). osv.). vbalsbst. -ANDE, -NING (†, Lind 1: 1494 (1749)); -ARE, -ERSKA, se avledn.
Ordformer
(strid- (-ii-, -ij-, -dh-) 1526 osv. stryd- 1713. — -a 1526 osv. -as 1694—1925)
Etymologi
[fsv. stridha, motsv. fd. strithæ (d. stride), nor. stri, stride, fvn. stríða, äv.: plåga, göra förtret (nor. dial. strida, ha bråttom, jaga, kämpa), fsax. strīdian (mlt. strīden, lt. strieden), alla med (urspr.) svag böjning; etymologiskt identiskt med dels ffris. strīda, mnl. striden (nl. strijden), fht. strītan (mht. strīten, t. streiten), alla med stark böjning, dels med mlt. strīden, skreva, gå med långa steg, feng. strīden (eng. stride), gå med långa steg, båda med stark böjning; nära besläktat med STRID, sbst. o. adj. — Jfr BESTRIDA, v.1, STRIDIG, adj.1, STRIDIS]
1) delta l. vara i l. föra en strid (se STRID, sbst. 1) l. strider, kämpa; företrädesvis i fråga om strid(er) med vapen, utkämpad(e) mellan trupper; äv. i fråga om strid(er) mellan två l. ett fåtal individer; ngn gg äv. i fråga om slagsmål (mellan två l. flera; jfr STRID, sbst. 1 h); äv. i fråga om strid l. kamp mellan människa o. djur l. mellan djur (jfr STRID, sbst. 1 i). Strida tappert. Strida som ett lejon. De stred förbittrat. Trupperna stred (äv. stridde) i två dagar. Strida man mot man. Strida för fäderneslandets frihet (jfr FÖR, prep. I 27 a). Man stred (äv. stridde) om varje tumsbredd jord (jfr OM, prep. I 15). Strida på liv och död. Strida med blanka vapen. Han hade stridit (l. stritt) i båda världskrigen. De stridande makterna. Jak. 4: 2 (NT 1526; äv. i NT 1981). På Torneringzplatzen (rännarbanen) stridde man medh Rijdande. Schroderus Comenius 948 (1639). Sist han (dvs. Olof Tryggvason) sågs af sina männer, / stridande från skeppets bakstam, / tycktes han af ljus omflödad. Geijer Skald. 145 (1816, 1835). Kupidofogelns hanar samlas före solens uppgång till ett antal af 30 till 50 och strida, medan honorna ligga. Holmström Ström NatLb. 2: 98 (1852). Iden strider lika bra på långrefven som på metkroken. Schröder Fiske 63 (1900). (Det tjeckiska folket) har stridit och lidit, och det har förlorat sin politiska självständighet. Jensen SvMinn. 3 (1910). Två med käppar stridande män. Ruin Gyckl. 46 (1934). — jfr SAM-, SAMMAN-STRIDA. — särsk.
a) i ordspr. Ille strijdher huffuth lösz häär. SvOrds. B 2 b (1604). Dhen altijdh will strijda, får något at lijda. Grubb 118 (1665). När de store strida, få många svida. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) i uttr. strida (e)mot l. med (förr äv. på) ngn l. ett land o. d., vara i strid med ngn l. ett land osv. ss. motståndare (jfr MED, prep. I 11 e, MOT, prep. I 11 c, PÅ, prep. I 24 i ϑ). Michael och hans engla stridde medh drakanom. Upp. 12: 7 (NT 1526; NT 1981: gav sig i strid med). (Konungarna) lagade sig till att strijda på huarannan. Verelius Gothr. 77 (1664). När han stred mot bagauderna och barbarerna på andra sidan Rhen, hade han (osv.). Strömholm Fält. 205 (1977).
c) i p. pr., substantiverat; nästan bl. i pl., vanl. med framförställd best. art. Nordforss (1805). Armén bestod af 100,000 stridande. Björkman (1889). Såväl stridande som icke stridande .. hafva, därest de tillfångatagas af fienden, rätt att behandlas såsom krigsfångar. Tingsten o. Hasselrot 81 (1902). (Sv.) den stridande (t.) der Kämpfende, der Kombattant. Klint (1906). Slaget pågick tills mörkret åtskilde de stridande. SvHandordb. (1966).
d) med innehållsobj. betecknande strid (i sht förr äv. fältslag, förr äv. krig); jfr 2 l. Han tänkte på det stora slag, / Som skulle stridas snart. Nicander Minn. 1: 274 (1831). Anställd vid Finska regementen, stridde han begge de, med tjugu års mellanstånd, inträffade krigen mot Ryssland. Valerius 2: 217 (1837). Till stridda strider / krigarens själ går igen. Sturzen-Becker II. 1: 26 (1861). Tider, / då ödledrakar stridde sina strider / med pansarklädda klor och jättetänder / kring Jurahafvens töckenhöljda stränder. Rydberg Dikt. 2: 40 (1890, 1891). Nu hade de stritt sin sista strid. Östergren (1947).
e) (mera tillf.) i (det äv. med huvudtonen på partikeln uttalade) uttr. strida sig till ngt, gm att strida tillägna sig ngt; jfr 2 k. Söderhjelm Runebg 2: 192 (1906).
f) (mera tillf.) med refl. obj. o. objektiv predikatsfyllnad betecknande resultat. Strida sig trött. Klint (1906).
g) (i högre stil) metonymiskt, om ngns hand l. arm. Han lärer mina hand stridha. Psalt. 18: 35 (öv. 1536; äv. i Bib. 1917). Kanhända hjeltens arm, som för dess (dvs. människans) frihet stridde, / Blef, segrande, den arm, som hennes bojor smidde. Stenhammar 2 (1794).
h) mil. i p. pr., om befattning o. d.: som innebär deltagande i strid. Hemvärnsungdomar bör ej placeras i stridande befattning i hemvärnsförband. SOU 1969, 40: 169.
2) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv. av 1: delta l. vara i en strid (se STRID, sbst. 2) l. strider l. en konflikt l. konflikter, kämpa (se d. o. 2), utkämpa en strid osv.; äv. dels i fråga om juridisk konflikt (inför rätta), dels i fråga om livskampen (de inre o. yttre konflikter l. det (hårda) arbete som livet innebär o. d.); äv. dels tr. (se n, o), dels ss. dep. (se a, c, j). Menniskionar nidertrampa mich, dagliga strijdha the och trengia mich. Psalt. 56: 2 (öv. 1536; Bib. 1917: tränga mig stridsmän). De stridande Parterne (inför domstol). Förordn. 4/7 1695, s. A 3 a. Två riksdagar å rad stridde han i absolutismens leder. Leijonhufvud Minnesant. 231 (1840). Tvenne frågor strida på hans läppar att få komma till ordet. Böttiger i 2SAH 50: 397 (1874). Så ha vi stridit vi flera millioner eldare i snart hundra år, i hela perioder stenkol — ånga. Martinson Kap 40 (1933). Den käckt stridande kvinnliga kåsörens (ställning). Dens. i 3SAH LX. 1: 24 (1949). — jfr MOT-STRIDANDE. — särsk.
a) motsv. 1 b, i uttr. strida med l. (e)mot ngn l. ngt (jfr e—h); äv. i fråga om att kämpa mot sjukdom l. död o. d. (jfr KÄMPA 2 e) l. med naturkrafter l. svårigheter i livet o. d.; äv. i uttr. strida med ngn om ngt (jfr c); i uttr. strida emot varandra förr äv. om olika verkande delar i en maskin: motverka varandra. Det är meningslöst att strida mot ödet. Folket fick under kriget strida mot hunger och nöd. Strida mot olyckor och förtryck. Strida med (l. mot) en styvmoderlig natur. Ah at iagh strijdha måtte medh tistel och törne, så wille iagh til them och vpbrenna them alla tilsammans. Jes. 27: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: begynna strid). Den upgående tunnan (i uppfordringsverket) måste först släppa sin drifft innan den andra kunde fatta uti, annars stridde bägge driffterna emot hwarandra. Polhem Invent. 28 (1729). Naturens ömma kärlek strider / Mot Tålamodets ädla kraft. Nordenflycht (SVS) 1: 24 (1736). Stridde och strida ej ännu korporationerna med hvarandra om uteslutande rättigheter? Geijer I. 7: 308 (1840); jfr c. (Vägen) går .. i en uttorkad flodbädd emellan höjder, der buskar och hedväxter strida med stenarne. Bremer GVerld. 5: 68 (1862). Alltjämt stridas bolag och bönder mot varandra bl. a. såsom köpare och säljare av virke. SvD(B) 1925, nr 79, s. 3. — jfr EMOT-, MOT-STRIDA.
b) i uttr. strida för (jfr f; förr äv. över) ngn l. ngt, strida till ngns l. ngts förmån l. ngns l. ngts försvar l. för att vinna ngt o. d.; äv. (om person l. tidning o. d.): argumentera för l. förorda ngn l. ngt l. förfäkta ngt (t. ex. åsikt) o. d. Iach bedher och tigh mijn retsinnogha maka, war them behielpeligh som medh migh ofuer euangelium stridt haffua. Filipp. 4: 3 (NT 1526; NT 1981: kämpat för). Werlden strijdher for the retferdiga. SalWijsh. 16: 17 (öv. 1536; äv. i Apokr. 1986). Befallningsman Sigfrid Zachrisson stridde mycket för (gudstjänsts hållande i) Askola. UrFinlH 2: 403 (1698). Förglöm ej att Strida Hvarje Dag på edra knän för Frälsnings-Armén. Stridsropet 1884, nr 5, s. 1. Han har stått på barrikaderna och med kampglatt mod stritt för rätt och förnuft. UNT 1943, nr 87, s. 8. — särsk. (†) om sakförhållande l. omständighet o. d.: vara ett argument l. logiskt stöd för ngn l. ngt, tala för ngn l. ngt. Alla de skäl, som J förmene at kunne strida för prästerskapet. Schück VittA 2: 203 (i handl. fr. 1682). Det största och kraftigaste skälet, som strider för bränvins-friheten .. är vanan, hvilken (osv.). 2RARP 16: 545 (1747).
c) i uttr. strida om ngt (jfr e, g, h), strida med ngt ss. föremål för striden; strida för att avgöra l. vinna ngt o. d. (jfr OM, prep. 25); jfr a. GudlVis. A 3 a (1530). Etthundrade Femtio åtta Byar som tilförene warit under Grans Herrawälde, men nu striddes om hwem de tilhöra skulle. Dryselius Måne 181 (1694); möjl. till h. I snart ett sekel hade .. tvänne partier stridit om öfverväldet i staden. Ahrenberg StRätt 28 (1899). Strida om företrädet. Östergren (1947).
d) (†) i uttr. strida efter ngt, (ivrigt) sträva l. arbeta för att erhålla ngt, söka erhålla ngt. Månghe strida effter .. tiensten. VDAkt. 1665, nr 378.
e) i fråga om tävlan l. tävling: kämpa; förr äv. liktydigt med: tävla (jfr STRID, sbst. 2 b); äv. i uttr. strida med ngn (jfr a, f—h) l. om ngt (jfr c, g, h); äv. i p. pr. i substantivisk anv. Medh kortwilligt snack, puszachtige Språk, och Gåtor strijda är Skarpsinnigt. Schroderus Comenius 941 (1639). Then arge Bofwen / Cupido Venus Son. / Med hwilken iag (dvs. Apollo) mon strijda / Om bäste Mäster-kast. Stiernhielm Cup. 5 (1649, 1668). Ej om ett ringare pris nu striddes i kapplopp, / Än om det dyra lifvet af vingelfotade Markall. MarkallN 1: 83 (1820). Å ömse sidor skötte de stridande sig förträffligt. NordIdrL 1900, s. 244 (i fråga om fotbollsmatch).
f) (i religiöst spr.) i fråga om kamp mellan Gud l. det goda o. Satan l. det onda l. i fråga om människans kamp mot synden o. d. (jfr STRID, sbst. 2 g); äv. i uttr. strida med (jfr a, e, g, h) l. (e)mot (jfr a, g, h) (förr äv. på; jfr g) l. för ngn l. ngt (jfr b). Strida mot frestelserna. Är thet aff gudhi såå kunnen icke j slåå thet nedher, så frampt j welen icke finnas ath strijdha emoot gudh. Apg. 5: 39 (NT 1526; NT 1981: kämpar mot). Hon .. nu Seger-Kronan bär, / För thet at Hoon här haer wäll stridt, ock öfwerwunnit / sitt Kors geenwördigheet. Lucidor (SVS) 341 (1673). Synden .. strider altid på osz. Swedberg Dödst. 254 (1711). Kempa och strida med then förföriska werlden. Dens. Gr. Förrspr. 16 (1722). O det är för oss han (dvs. Jesus) stridit. Wirsén Fur. 167 (1896). Den, som stritt och övervunnit världen, / han går trygg mot dödens skumma port. Tegengren Lyr. 77 (1914). — särsk. [liksom t. die streitende kirche efter nylat. (år 1311) ecclesia militans; jfr äv. eng. church militant, fr. l'église militante] teol. i uttr. den stridande kyrkan (äv. församlingen l. den stridande Guds l. Jesu församling, förr äv. den stridande församlingen), om hela kristenheten på jorden (tänkt ss. varande i ständig strid mot det onda); motsatt: den triumferande kyrkan. Här i then stridande Församling. Emporagrius Cat. E 3 b (1669). Därs. K 6 b (: Gudz). Bælter Christen 3 (1743, 1748: Jesu). Hwad annat förstår Frälsaren med Guds rike .. än then stridande Församlingen här på jorden? Dens. GudS 13 (1751). Vi, som ännu äro i den stridande kyrkan på jorden, instämma i den triumferande kyrkans eviga körer. Giertz Kyrkofr. 86 (1939).
g) i fråga om (psykisk) kamp vars verkningar blott berör det egna jaget; särsk. i fråga om psykisk kamp (själskamp) mot l. mellan känslor o. d.; dels med subj. betecknande individen själv, dels med subj. betecknande känslorna osv. som kämpar sinsemellan; äv. i uttr. strida med (jfr a, e, f, h) l. (e)mot (jfr a, f, h) l. om (jfr c, e, h) ngn l. ngt (förr äv. i uttr. strida på ngn (jfr f), strida mot ngn); äv. motsv. l; äv. opers.; jfr STRID, sbst. 2 h. Jak. 4: 1 (NT 1526). LPetri Job 6: 4 (1563: på). (Camillas) blyghet och kjärlek strida värkeligen med hvarannan. Nordenflycht (SVS) 3: 143 (1759). Så stridde hopp och hopplöshet en blodig kamp i den unga flickans hjerta. Carlén Repr. 508 (1839); jfr l. Passionerna stredo om öfverväldet i hans själ. Dalin (1854). Det är .. omisskänligt att hos Boëthius strida tvänne motsatta tendenser. Nyblæus Forskn. I. 2: 241 (1875). (Hon) stred .. tappert mot rädslan. Hammarsköld Sag. 33 (1892). Det kämpade och stred inom henne. Lagerlöf Jerus. 2: 338 (1902). Lo-Johansson Förf. 91 (1957). — särsk. i uttr. strida med sig själv, betecknande att en själskamp pågår (mellan känslor o. d.) inom en människa. En själ, som strider med sig sjelf. Svedelius i 2SAH 51: 342 (1875). Sabina stred med sig själv för att bli vänlig mot Miriam. Golovanjuk ParaplBarn 262 (1938).
h) i fråga om konflikt i ord (ordstrid); ofta ungefär liktydigt med: tvista l. träta l. diskutera l. disputera; äv. i uttr. strida med ngn (jfr a, e—g) l. (e)mot (jfr a, f, g) l. om (jfr c, e, g) ngt; jfr STRID, sbst. 2 e. Upp. 2: 16 (NT 1526: medh them). Job hadhe .. nogh til at strijdha medh sijn Hustru. Leuchowius Zader 331 (1620). Jag älskar Eder som min Broder; jag skal, om J ej sielf strider deremot, städse hålla Eder derföre. Ekelund Fielding 719 (1765). Man har stridt, om det borgerliga samhället är genom konsten, eller af naturen. Geijer I. 1: 5 (1818). Därom strida de lärde. Östergren (1947). Vasabl. 22/5 1981, s. 9. — jfr OM-STRIDA o. MOT-STRIDANDE. — särsk. i uttr. strida om påvens skägg, se PÅVE, sbst.1 1 c.
i) i uttr. betecknande att två l. flera ansiktsuttryck l. dyl. växlar i ngns ansikte o. att man ej kan avgöra vilket som skall ta överhand. På kinden stridde tårarna och löjet. Thomander Shakespeare Rich. 131 (1825). Denne gubbe, i hvilkens ansigte vrede stridde med förakt. Cederschiöld Riehl 1: 51 (1876). Det ryckte i hennes ansikte, det stred och slet i dragen, det stelnade till en ny grimas. Hellström Kusk. 33 (1910).
j) om naturföreteelse l. naturkraft (strömmande vatten l. vind o. d.) l. växt o. d.; särsk. i pl. med reciprok bet.; äv. i fråga om ngt av människan åstadkommet. Een håla, som war full med sniö eller snarare ijss, hwilket syntes likare, emedan han war så hårdt sammanlupen af solenes och kiöldens strijdande. KKD 5: 320 (1712). Stagnelius (SVS) 3: 27 (1814; ss. dep.). Hur vågorna må strida, / tumlande nu med, nu mot, / gudatimrade Ellida / trotsar ännu deras hot. Tegnér (TegnS) 4: 66 (1825). Uti en bleckburk några späda / Små myrtenskott för lifvet stredo. Tigerschiöld Dikt. 1: 50 (1888). Färgerna lyste och stredo mot varandra. Siwertz Varuh. 117 (1926). I den inre staden strider ännu gammalt och nytt, smårutade fönster ses tätt invid de nya fabrikernas glasväggar. Östergren (1947).
k) (numera bl. tillf.) motsv. 1 e, i (det äv. med huvudtrycket på partikeln uttalade) uttr. strida sig till ngt, gm att strida tillägna sig ngt. Lind (1749).
l) med innehållsobj.; jfr 1 d. Här striddes våra fäders strid / Med tanke, svärd och plog. Runeberg 2: 4 (1846). Hantverket strider en alltmer hopplös kamp mot industri(e)n. SvHandordb. (1966). — jfr GENOM-STRIDA.
m) med refl. obj. o. objektiv predikatsfyllnad betecknande resultat. Man (dvs. studenten i ä. tiders Åbo) frös, man svalt, man segrar vann / Och stred sig varm och grep så an / Med blodig tass grammatikan. Topelius Ljung 57 (1880, 1889).
n) (tillf., i vitter stil) tr., med obj. betecknande liv (se d. o. I 7): kämpa sig fram genom. Bååth Vagant. 38 (1906).
p) (†) i p. pr. i adjektivisk o. överförd anv., om sak: som konflikten gäller l. avser. Schmedeman Just. 150 (1615).
q) (†) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: omstridd (se OM-STRIDA 2), omtvistad. AOxenstierna 2: 696 (1624; i pl., om punkter i traktat).
3) [utvecklat ur 2 a] bildl., i uttr. strida (e)mot (förr äv. med) ngt (se dock slutet), betecknande att ngt står i (logisk) motsats l. motsättning till ngt l. (logiskt) icke stämmer överens med l. står i strid med (se STRID, sbst. 4) l. är (logiskt) oförenligt med ngt l. talar emot ngt o. d. Dessa båda uppgifter strider emot varandra. Detta strider klart mot Guds ord (mot lagarna). Ett sådant uttalande skulle strida mot min övertygelse (mina principer). Hans uppförande strider uppenbart mot god ton. Uttrycket strider mot språkbruket. Euangelij förachtelse .. strijdher rett emoot troonne. GlMat. 12: 31 (Bib. 1541). Fyre månaders stillståndh vore oss aldeeles onyttigt, onödigt och odrägligitt, och stridde medh vår instruction. AOxenstierna 4: 65 (1628). (Är det icke) i Trosämnen svårt, at altid nog säkert och tydligt se, hvad som öfvergår förnuftet, och hvad som strider deremot? Kellgren (SVS) 5: 404 (1791). Hos min Gemål äro alla känslor utplånade som skulle kunna strida med hennes pligter mot mig. Granberg Dram. 19 (1811). Ett .. förfarande (som) strider mot all vedertagen praxis inom läkarkåren. DN(A) 25/11 1964, s. 3. — jfr MOT-STRIDA o. MOT-STRIDANDE. — särsk. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., dels i uttr. (vara) stridande (e)mot (äv. med) ngt, (strida emot ngt resp.) som står i motsats osv. till ngt, dels ensamt: motstridig (se d. o. 3), stridig (se STRIDIG, adj.1 9); motsatt (se d. o. 2, 3); skild, olik; förr äv. dels i uttr. stridande från ngt, skild från ngt, olik ngt, dels i uttr. emot sig stridande, motstridig, motsägande. Den jämn författning af the, i Kroppen, sijn-emellan strijdande beskaffenheter. Stiernhielm Arch. A 2 b (1644). När något nytt och med the förra (observationerna) stridande phænomenon yppas. Block MotalaStr. 66 (1708). Abrahamsson 638 (1726: emot sig; om vittnesberättelse). (När två kroppar stöter ihop) blifwer summan af rörelserna, som sker åt en led .. och differencen när de sker åt stridande directioner .. lika med rörelsernas summa för stöten. König Mec. 20 (1752). Rosenstein 2: 209 (1789: stridande från). Wieselgren SvSkL 3: 2 (1835; om tolkningar av lagar). Förvirrad av .. stridande känslor som tumlat om med henne, böjde hon sig ned. Krusenstjerna Pahlen 1: 235 (1930); jfr 2 g. All åtskillnad mellan människor i anseende till stånd eller egendom var för dem stridande emot Guds ord. Moberg Utvandr. 14 (1949).
4) (numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i fråga om (kropps)rörelser: streta, sträva; fäkta med armarna o. d.
a) om person, följt av prep.-uttr. mot vind(en) l. ström(men): kämpa l. energiskt streta; äv. (om person l. ngt sakligt) ss. intr. rörelseverb: sträva l. streta l. kämpa sig fram (till en plats o. d.); äv. i det bildl. uttr. strida (e)mot strömmen (jfr 2). Honom (dvs. Pilatus) tyckte nu thet skola wara besta rådet, lata aff trätta medh them (dvs. judarna, som ville ha Jesus dödsdömd), och strijdha emoot strömen. LPetri ChrPina f 3 a (1572). Ett Watns sachta flodh emellan Stenar strijder. Skogekär Bärgbo Wen. 37 (c. 1650, 1680). Laxen strider emoot strijd Strömm. Spegel GW 21 (1685). Strida emot vinden. Meurman (1847). Hötagningen blev kvickt undanstökad, och både kvinnor och män syntes slitna då vi stred hemåt på kvällarna. Lindström LeendGud. 142 (1951); möjl. är språkprovets stred felaktigt för skred.
1) (numera föga br.) till 1: strida, göra motstånd; kämpa emot. Helsingius Ff 8 a (1587). Allenast then finska Pryssen (dvs. ett danskt fartyg) / Stridde moot som han war ryssen. Prytz G1 E 3 b (1621). Strida emot med händer och fötter. Schulthess (1885).
2) i bildl. anv. av 1 (jfr strida 2); särsk. motsv. strida 2 h; äv. opers.: (starkt) bjuda emot. Strid icke emot den lycka som tillbjudes dig. Granberg Dram. 31 (1811). Nej, han måste bort med första lägenhet .. Det stred emot, men han måste bort. Ahrenberg Stockj. 115 (1892). Han är envis och strider jämt emot. SvHandordb. (1966).
3) (†) till 3, betecknande att ngt icke stämmer överens med ngt förut känt l. sagt o. d. Widegren (1788). —
STRIDA SIG FRAM10 04. till 4 a: under hårt motstånd ta sig fram, kämpa sig fram. Hallström Skogsl. 60 (1904). Barnet .. som .. stred sig fram genom kylan. Oterdahl Skram 46 (1919). —
STRIDA UT10 4. till 2: strida färdigt, strida till slut; i sht med innehållsobj. Brenner Dikt. 1: 6 (1703, 1713). NTIdr. 1902, julnr s. 35 (med innehållsobj.).
1) till 2: varom man strider l. kan strida, stridig (se stridig, adj.1 6), diskutabel o. d. Forsius Fosz 557 (1621).
2) till 3: motsatt (se d. o. 3). Aff enahanda materia kan giöras strijdachtiga effecter. Polhem ESkr. 3: 77 (c. 1710). —
STRIDARE, m.//(ig.) [fsv. -stridhare (i ssgrna gen-, mot-stridhare, motståndare); jfr fd. stridere (d. strider), mht. strīter (t. streiter)] person (man) som strider l. gärna strider l. brukar strida, stridsman l. krigare l. kämpe l. stridbar (se d. o. 2) person o. d.; jfr med-, mot-stridare.
2) (numera bl. tillf.) till 2. (Aposteln Paulus) tröster .. stridhare (mot synden), ath kötit wardher them icke fördömande. FörsprRom. 5 b (NT 1526). Det är omöjligt at Sanningen ej skulle Segra: eller hännes Fält någonsin sakna en Stridare. Thorild (SVS) 2: 22 (1784). Gå bort! skriker han/hon, och Lilla Hå går. Hon är ingen stridare. SvD 22/5 1976, s. 8. —
STRIDBAR, förr äv. STRIDSBAR, adj. (strid- 1536 osv. strids- c. 1650—1896) [jfr ä. d. strid(s)bar (d. stridbar), nor. stridbar, mlt. strītbar, nl. strijdbaar, mht. strītbære (t. streitbar)]
1) (numera föga br.; se dock b) till 1: som är i stånd att strida, som kan strida, stridsduglig; vapenför, duglig till krigstjänst. När man läter en strijdbar man på sijdstonne fattigdom lijdha. Syr. 26 (”27”): 28 (öv. 1536; Apokr. 1986: en soldat). (Schweiz) Styrckio och Kraffter bestå vthi Myckenheten aff theras Strijdzbahre Manskap. Brask Pufendorf Hist. 295 (1680). Höpken 2: 87 (1747; om nation). En på lag grundad allmän värnepligt anvisar hvarje stridbar medborgare hans plats i det allmänna förvaret. BtRiksdP 1869, I. 1: nr 11, AnfLandtförsv. 1: 122. Stridstrumpeten ljuder, kallande var stridbar man under fanorna. Östergren (1947). jfr o-stridbar. särsk.
a) i överförd anv., om ngt sakligt: som kan brukas i strid; äv. om ngns ålder l. utseende: som innebär l. tyder på förmåga att strida; förr äv. om vapenlek: som efterliknar strid o. övar vapenduglighet. Nicander SalPred. 22 (1761; om vapen). Invigen stridbara lekar för eder ungdom. SvMerc. 1765, s. 282. Weste FörslSAOB (c. 1817; om ålder o. utseende). SD(L) 1896, nr 360, s. 5 (om krigsfartyg). Älgtjuren söker den hona / han vann med sitt stridbara horn. Karlfeldt FridLustg. 46 (1901).
b) (fullt br.) i uttr. stridbart skick l. stånd, stridsdugligt skick, stridsduglighet (särsk. i uttr. (för)sätta ngn l. ngt ur stridbart skick l. stånd, göra ngn oduglig resp. ngt odugligt för strid); äv. bildl., i fråga om tävling (jfr strida 2 e). Ändamålet i affär är ej så mycket att döda, som att försätta flera fiender ur stridbart stånd. KrigVAH 1805, s. 139. Så goda hästar som Foresail .. och Basement (voro) dessvärre ur stridbart skick (vid kapplöpningen). SD(L) 1900, nr 348, s. 6. Vi måste nödvändigt ta död på djuret mycket fort eller åtminstone sätta det ur stridbart skick. Reinius Hagenbeck Sydas. 180 (1927).
c) bildl., om person, i fråga om konflikt som icke tar sig uttryck i bruk av vapen l. tillhyggen l. fysisk strid; jfr strida 2, strid, sbst. 2. Franzén Minnest. 2: 63 (1822). Företrädd som den ekonomiska historien var av den lika stridsglade som stridbare Eli Heckscher. HT 1953, s. 66.
2) i pregnant anv. av 1.
a) i eg. anv.: krigisk l. stridslysten (o. tapper l. stark l. skicklig i strid). The strijdbare Män (i Göta rike), hwilkas macht Alexander Magnus skydde, för hwilken then wäldighe Hielten Pyrrhus fruchtade. Tempeus Messenius 82 (1612). Man hölt .. (zaporogerna) för de stridbaresta af alla Cossaker. Nordberg C12 1: 901 (1740); jfr 1. Den polska adeln var modig och stridbar, men .. visade ringa intresse för fosterlandets gemensamma väl. Pallin NTidH 117 (1878). Samhället skall ega lika många stridbara krigare, som det eger vapenföra män. KrigVAH 1880, s. 2. Framåt, I stridbart unga! Karlfeldt FlPom. 110 (1906). Avarerna voro ett stridbart ryttarfolk. Kulturen 1948, s. 94. särsk. om djur. Schultze Ordb. 5122 (c. 1755). Den svart-och-vite (flugsnapparen) är ganska stridbar, så liten han är. Rosenius SvFågl. 2: 244 (1924).
b) [eg. bildl. anv. av a] motsv. strida 2: som gärna l. med glädje (o. modigt l. skickligt) strider för ngt l. tar strid o. d. Den götiska skolan egde utan tvifvel sina stridbare män. Sturzen-Becker I. 1: 38 (1861). Hon hade alltid varit stridbar, hon hade alltid fordrat sin rätt. Spong Sjövinkel 9 (1949). särsk. i överförd anv., om ngt sakligt: som innebär l. tyder på l. äger kampglädje l. stridslystnad l. krigiskhet o. d. Trojaners stridbara manhafftigheet. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 111. Lånen ännu mindre Eder lena tunga och Eder strid-bara arm, at utföra emot någon et hastigt beslut. Tessin Bref 1: 54 (1751). (Orden) kraftiga och sanna taltes ut / Med värme, men med hetsig, stridbar ton. Gumælius Engelbr. 179 (1858). Böök Kleist MichKohlh. VII (1911; om land). En stark och stridbar håg. Svanberg Låg. 8 (1926). DN(A) 10/9 1964, s. 5 (om konservatism). särsk. om ngns natur (se d. o. 3) l. om den natur (se d. o. 4) som ngn utgör. Gamle Rilke var ingen stridbar natur. Malmberg Fiskebyn 43 (1919). Han hade en stridbar natur. Furuhjelm StigOron 142 (1935). (Han) var en idérik och stridbar natur. Fatab. 1952, s. 188.
Avledn.: stridbarhet, r. l. f. [jfr ä. d., d. stridbarhed, mlt. strītbarheit, nl. strijdbaarheid, t. streitbarkeit] om egenskapen l. förhållandet att vara stridbar.
1) (numera i sht i vitter stil l. i skildring av ä. förh.) till stridbar 1: stridsduglighet l. stridsförmåga. Isogæus Segersk. 749 (c. 1700: stridzbarhet). (Nederlaget vid Poltava) är skiedt aldeles intet giönom fiendens stridhbarheet. Carl XII Bref 363 (1709). En armés stridbarhet. BtRiksdP 1870, I. 1: nr 33, s. 13. Harlock (1944).
2) till stridbar 2: stridslystnad l. stridslust l. kamplust l. kampglädje o. d.; äv. övergående i bet.: mod l. tapperhet o. d.; numera i sht motsv. stridbar 2 b, i bildl. anv., i fråga om konflikt(er) l. tvist(er) av icke fysisk art. Stridbarhet .. (dvs.) Tapperhet, begärelse att strida. Schultze Ordb. 5123 (c. 1755). (A. Fryxells) stridbarhet växte med åren. NF 5: 445 (1882). Det var den där välsignade stridbarheten, man hade svårast att förlåta hos honom. Törnblom Barnaoff. 94 (1911). Friberg SägnKåll. 54 (1943; i fråga om slagsmål). Hellström i 3SAH LVIII. 2: 417 (1947). —
STRIDERSKA, f. [fsv. -stridhirska (i ssgn utstridhirska, besegrarinna); jfr stridare] (numera bl. tillf.) till 1: stridande kvinna. Lind 1: 1050 (1749). —
STRIDSAM, förr äv. STRIDSSAM, adj. (strid- 1541 osv. strids- 1541—1680) [äv. att hänföra till strid, sbst.; jfr mlt. strītsam, krigisk, t. streitsam. — Jfr stridsamliga]
1) (†) till 1: stridbar (se d. o. 1), stridsduglig (se d. o. 1); jfr 2. Alle j som strijdhsamme ären. 5Mos. 3: 18 (Bib. 1541; Luther: was streitbar ist; Bib. 1917: stridbara män). Thet är een wilfarande inbilning, at Regenter mera behöfva Strjdsamme än lärde män. Spegel RudGothl. 1 (1683); möjl. att hänföra till 2. jfr o-stridsam.
2) (numera bl. i vitter stil l. med arkaiserande prägel) till 1: stridbar (se d. o. 2 a) l. krigisk; äv. övergående i bet.: modig l. tapper l. oförskräckt l. orädd i strid; förr ofta svårt att skilja från 1. Tu strijdsamme hielte (dvs. Gideon). Dom. 6: 12 (Bib. 1541; Luther: streitbarer Held, Vulg.: virorum fortissime; Bib. 1917: du tappre stridsman). Attilae eghen Häär haffuer warit .. fem hundrade sinnom tusende stridsamma Män. PPGothus Und. L 7 b (1590); jfr 1. Ett oförlijkneligit tappert och strijdsamt folk. Porath Pal. Föret. 4 (1693). Carl den XII:te .. war äfwen så stridsam emot sina fiender, som huld och fredlig emot sina undersåtare. Tessin Bref 2: 213 (1754). Ej .. hade de stridsamme öboarne (på Island) lust att alldeles lemna den yttre politiken ur sigte. Hildebrand Isl. 21 (1867). Engelke Småstad 7 (1906; om element i stadsbefolkning). särsk. om djur: stridbar (se d. o. 2 a slutet), stridslysten. Nilsson Fauna 1: 537 (1847; om tjurar). Bäst kända (av termiter) äro de s. k. stridsamma termiterna (Termes bellicosus) i Afrika. Reuter LägrDjSjälsl. I. 2: 15 (1886). jfr o-stridsam.
a) om person: stridbar (se d. o. 2 b); äv. negativt: grälsjuk o. d. (Martyren Theophilus) war en strijdsam och snäll Man. Schroderus Os. 2: 466 (1635); jfr snäll 3. Bätre wara i Lappmarken och wachta rendiur, och bo i Lappkoijor, än wara en prest och stridsam och trätodryg. Swedberg Dav. § 65 (1713). NF 4: 64 (1880). jfr o-stridsam. särsk. (†) i uttr. varda stridsamma om ngt, råka i konflikt om ngt. VDAkt. 1663, nr 350.
b) om ngt sakligt.
α) om ngns lynne l. hjärta l. sinnesstämning o. d.; äv. om dikt o. d.: som vittnar om stridslystnad. HC11H 2: 77 (1680; i superl., om mäns hjärtan). Man träffar .. hos Creutz drag af en sentimentalt stridsam själsstämning. Atterbom Siare 3: 570 (1844). Schück SvLitH 346 (1888; om dikt). Hammarström BarnVuxn. 1: 29 (1918; om lynnen).
β) (numera föga br.) om hand o. d. Sylvius Curtius 587 (1682; om händer). ASchenling (c. 1710) hos Loenbom Stenbock 2: 287 (om hand).
γ) (numera mindre br.) om tid l. sysselsättning l. vapenlek o. d.: som består l. kännetecknas av l. innebär strid(er) l. stridande. Schroderus Os. 2: 576 (1635; om dag). Barnen .. (på Island) fingo öfva sig i stridsamma lekar. Hildebrand Isl. 94 (1867). En gång kom två bönder in på kontoret (till landsfiskalen) för en stridsam uppgörelse. UNT 9/11 1935, s. 8.
δ) (†) om andlig angelägenhet o. d.: varom konflikt l. tvist l. diskussion råder, omdiskuterad l. kontroversiell; jfr stridig, adj.1 6. The store Herrar .. medh blott wold wilia förtrycka the stridsamma religions saker. PErici Musæus 1: 7 b (1582). L. Paulinus Gothus ThesCat. A 3 a (1631; om religionsfrågor).
Avledn.: stridsamhet, r. l. f. (numera föga br.) till stridsam 2, 3: stridbarhet (se d. o. 2); i pl. äv. konkretare: konflikter, strider; förr äv. till 1, = stridbarhet 1. Stridsamheet, lust til strijda. Linc. Ppp 1 a (1640). Gud affwende genom sin Nåd och Anda wår Hiertan ifrån allahanda Trätor och Strijdsamheter. Ekman Siönödzl. 96 (1680). (Mederna) tappade .. mycket af sin gamla stridsamhet, genom en långlig frid och wekligare lefnads-art. Eberhardt AllmH 1: 96 (1766). Atterbom Siare 5: 283 (1849). —
STRIDSAMLIGA l. STRIDSAMLIGEN, adv. (-a 1640—c. 1755. -en 1749—1764) [till stridsam] (†) motsv. stridsam 2, 3: stridslystet l. krigiskt o. d. Linc. Ppp 1 a (1640). Ekblad 300 (1764). —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content