SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1997  
STÄLLE stäl3e2, sbst.2, n.; best. -et; pl. -en (Cronstedt Min. 37 (1758) osv.) ((†) = Johansson Noraskog 2: 346 (i handl. fr. 1609)); förr äv. STÄLL stäl4, sbst.3, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(stell- i ssgr 1719 (: stell-grunden, sg. best.; stellmurningen, sg. best.; stellsten). stelle 1541—c. 1747. stelle- i ssgr 1549 (: stelle Botten)—1614 (: Stelle-stenn). stäl- i ssgr 1734 (: Stälsten)—1756 (: Stälbottnen, sg. best.). ställ 1791—1949 (: masugnsställ). ställ- i ssgr 1658 (: Ställsteen) osv. ställe 1638 osv. ställe- i ssgr 1554 (: stelle steen)—1807 (: ställekistan, sg. best.). stället, sg. best. 1612 (: grundstället) osv.)
Etymologi
[etymologiskt identiskt med STÄLLE, sbst.3; formen ställ beror dels på anslutning till STÄLL, sbst.1, dels på inflytande från t. gestell, ställ, ställe. — Jfr STÄLLA, v.2]
metall. om beklädnad av eldfast sten l. ställmassa som innesluter den nedre, under pipan (se PIPA, sbst.1 3 m) belägna delen (vari smältningen sker o. där den smälta metallen o. slaggen samlas o. uttas) av en smältugn (särsk. masugn); äv. dels med inbegrepp av l. om det inneslutna utrymmet, dels om material till sådan beklädnad; jfr SMÄLT-RUM 1, -ZON. (Ett) Lasz Stelle (köptes) fför 5 öre. Holmkvist BergslHyttspr. 95 (i handl. fr. 1541). Jernmalm smeltes i höga Vgnar, som kallas Maasugnar, och har Masugnen sit stelle, Pijpan opåt, och belliorna. Hiärne Berghl. 456 (1687). Et nederst vid botten eller grunden in uti Masugnen nästan parallelepipedaliskt rum, som kallas Stället, uti hvilket det ur malmen smälte järnet samlas. VetAH 1749, s. 23. Rinman 2: 894 (1789; äv. om antal stenar). Öfwermasmästaren tillhörer .. att på kallelse af bruksägare insätta pipor och ställen i masugnar. SPF 1858, s. 21. Genom en förtätande, avsmalnande spets, tättan, pressades luften genom forman in i masugnens nedre del, stället. Ymer 1952, s. 214. — jfr HYTTE-, MASUGNS-, UNDER-, ÖVER-STÄLLE m. fl.
Ssgr: A: STÄLL-BAND. (ställ- 1789 osv. ställe- 1791—1807) (förr) om den del av en smältugn som förenade ställets övre del med pipan. Rinman 2: 894 (1789); jfr Holmkvist BergslHyttspr. (1945). —
-BOTTEN. (ställ- 1756 osv. ställe- 1549—1807) metall. jfr botten I 1 d. Holmkvist BergslHyttspr. 95 (i handl. fr. 1549). —
-BRÖST. (förr) jfr bröst 5 a. Ställmuren med Ställbröst och damm. VetAH 1756, s. 195. —
-BÅGE, sbst.2 (sbst.1 se sp. 14006). (förr) båge (se båge, sbst.1 5) använd ss. ram vid byggande av ställkista. JernkA 1832, s. 78. —
-GRUND. (ställ- 1719. ställe- 1791) (numera föga br.) grund (se grund, sbst.1 II 2) för ställe. Svedenborg (1719) i NoraskogArk. 4: 206. Garney Masmäst. 296 (1791). —
-HAMMARE, sbst.2 (sbst.1 se sp. 14007). (†) hammare för huggande av ställsten. Rinman 2: 895 (1789). Garney Masmäst. 333 (1791). —
-HÄLL. (ställ- 1732 osv. ställe- 1791) (förr) häll (se häll, sbst.2 3 b) utgörande ställbotten. JernkA 1845, 1: 15 (1732). —
-KAVLE. (förr) kavle av bestämd längd använd ss. mått vid uppförande av ställkista. Rinman 2: 895 (1789). Dalin (1854). —
-KISTA. (ställ- 1817 osv. ställe- 1791—1807) (förr) kista (se d. o. 4 f) av ställsten l. ställmassa, utgörande ställes beklädnad, ställe. Garney Masmäst. 300 (1791); jfr Holmkvist BergslHyttspr. (1945). —
-MASSA. metall. = massa, sbst.2 1 a α. JernkA 1852, s. 70. —
-MUR. (ställ- 1756 osv. ställe- 1791) (förr) mur (se mur, sbst.1 1) som bildade en ställkista. VetAH 1756, s. 195. —
-MÄSTARE. (ställ- 1760 osv. ställe- 1791) [jfr t. gestell; delvis till ställa, v.2] (förr) person med uppgift att insätta masugnsställe; äv.: person med stor färdighet i konsten att ”ställa”. NoraskogArk. 4: 330 (1760). Ställmästaren, som dock äfven kunde vara masmästare, skulle verkställa insättningar och reparationer af masugnsställen. Johansson Noraskog 1: 227 (1875; om förh. 1760). jfr stor-ställe.
Ssgr (om ä. förh.): ställmästare-konst. jfr konst 3 e. Rinman 2: 121 (1789).
-lön. NoraskogArk. 6: 143 (1850).
-vetenskap. jfr -konst. NoraskogArk. 5: 504 (1780). —
-RUM. (ställ- 1782—1828. ställe- 1791—1803) [jfr t. gestellraum] (numera föga br.) om det öppna utrymmet innanför ställmur, ställe. Rinman JärnH 587 (1782). Heinrich (1828). —
-STEN. (ställ- 1658—1955 (om ä. förh.). ställe- 1554—1791) (numera bl. i skildring av ä. förh.) eldfast sten använd l. lämplig till murning av ställe; i fråga om förh. i Sv. i sht om ett slags glimmerskiffer. G1R 24: 372 (1554). Gatorne (i Marstrand är) stenlagde, merendels med en flat skifrig ställsten. Linné Vg. 165 (1747). (Sandsten) begagnas .. äfvensom då den är fullkomligt eldfast till ställsten, uti masugnar. Almström KemTekn. 1: 224 (1844). I nödfall kunde man (till hällar för suluhärden) reda sig med .. små hällar av den talkrika glimmerskiffer, som kallades ställsten. Lindroth Gruvbrytn. 2: 26 (1955).
Ssgr (numera bl. i skildring av ä. förh.): ställstens-art. jfr art 8 a β. Rinman 1: 114 (1788).
-berg. (†) ställsten. Rinman 1: 640 (1788).
-brott. jfr brott I 6. PH 3: 1770 (1741).
-häll. jfr häll, sbst.2 3. Rinman 2: 1237 (1789). —
-VÄGG. (ställ- 1894 osv. ställe- 1803) VetAH 1803, s. 30.
B (†): STÄLLE-BAND, -BOTTEN, -GRUND, -HÄLL, -KISTA, -MUR, -MÄSTARE, -RUM, -STEN, -VÄGG, se A.
Spoiler title
Spoiler content