publicerad: 1998
SVALLA sval 3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(förr äv. skrivet sua-, swa-)
Etymologi
1) om vattenmassa, särsk. om hav l. sjö l. våg o. d.: (under inverkan av vind l. ström l. tyngdkraft o. d.) röra sig mer l. mindre häftigt (o. välvande o. vanl. med inbegrepp av det därvid åtföljande ljudet), vara i l. försättas i häftig (o. välvande) rörelse, röra sig i svall (se SVALL, sbst. 1); äv. (numera bl. tillf.) med innehållsobj. betecknande våg, om hav l. sjö: låta svalla l. skölja l. strömma (mot ngt), åstadkomma att ngt svallar osv. (mot ngt). Jer. 5: 22 (Bib. 1541). Wollimhaus Ind. (1652; med hänv. till bruusa). Hafwets swallande med stark siögång hade när slagit oss sönder mot klipporna. Linné Öl. 128 (1745). Du, som mitt namn tillbaka kallar / Från seklers natt! / Ser du den sjö som kring oss svallar / Med vågen matt. Stiernstolpe ESkr. 127 (c. 1820). Bränningar svallade mot den steniga stranden. Læstadius 1Journ. 359 (1831). Vattnet skummar och svallar, som om det kommit i häftig kokning. Kruhs UndrV 250 (1884). Ett inhav (dvs. Viktoriasjön), som en gång svallat sina vågor mot Elgon. Lindblom VildmNegerb. 89 (1921). Där kom många fräsande, skummande svallande vågor och reste sig skyhögt omkring oss och omkring vår båt. Lindgren Mio 138 (1954). Bortom hustaken och kajerna svallade Stilla Havet. Nilsson MessTräb. 236 (1990). — jfr BE-, BORT-, GENOM-, OM-, UPP-, ÖVER-SVALLA m. fl. — särsk.
a) ss. vbalsbst. -ning; särsk. i sådana uttr. som råka i svallning l. bringa ngt i, förr äv. till svallning, börja svalla resp. få ngt att svalla; äv. i konkret(are) anv., om enskilt fall då svallande föreligger, svall. När vädrets vilda ilar ryta, / Fast vassa klippor vågen bryta, / Behåller han sin svallning qvar. Creutz Vitt. 67 (1759). Ämnade .. ro ut till de på redden (i Öregrund) liggande fartyg, men vädret, som låg tvärt emot och den starka svallningen hotade oss med för mycket arbete, hvarföre vi återvände. Forsström Dagb. 136 (1801). Glest öfver svallningen af en ofantlig göl / Än samm en ensam sköld, än dref en spillrad köl. Wallin (SVS) 1: 471 (1808). Meurman (1847: bringa till). Derpå följde en väldig explosion, kraterns spillror och det inströmmade vattnet slungades i luften, och hafvet rundt omkring råkade i våldsam svallning. Nathorst JordH 219 (1889). Plötsligt kom en kraftig kastvind, våldsamt väder ifrån öster, / som kom sjön att sjuda mäktigt, bragte böljorna i svallning. Collinder Kalev. 20 (1948). — särsk. (i fackspr.) om svallande i vattenkraftverks o. d. vattenvägar uppkommet gm förändring i vattenflödets hastighet, svall (se SVALL, sbst. 1 slutet). I en af dessa sumpar (vid en turbin) och skyddad mot svallningar hos vattnet, simmade en temligen stor flottör. TT 1879, s. 61. IllSvOrdb. (1955).
b) med subjektsväxling, om fartyg o. dyl. l. person ombord på fartyg: utsättas för svall, av svall (planlöst) kastas omkring på hav l. sjö; äv. i bildl. anv.; numera bl. i den särsk. förb. SVALLA OMKRING. Riksskieppet svallade i tiocka moln och olycksstormar; ingen medgångs ilning feck fästa sig i våra segel förr än straxt et motväder thet bortdref. 2RARP 14: 721 (1743). Vidt i Evighetens haf / Lifvets Seger-Hjelte svallar. Lidner (SVS) 3: 112 (1788). Bland eldar, storm och sjö en seglare der svallar / Ren flammar mastens topp, ren rodret bortryckt är. Därs. 252 (1791).
2) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om vattendrag l. vattensamling l. dyl.: flöda över sina bräddar, svämma över. När .. (floderna) ingestädz hafwa affrinnelser eller Vthlop, så swalla the, och vthbrista vthi Siöghar. Schroderus Comenius 67 (1639). (Sv.) Swalla (fr.) s’enfler, inonder, deborder. Möller (1745). Den 7 dennes, då vattnet i den s. k. Storforsen (vid Söderfors) ”svallade”. Upsala 9⁄1 1925, s. 5. — jfr UPP-, ÖVER-SVALLA.
3) [jfr 1] om vattendrag: svallande strömma l. rinna l. välla fram. The brusande, hastigt löpande och swallande floderna äre altföritt kalla. Muræus Arndt 2: 259 (1648). Twenne (åsar) löpa parallelt ett stycke och lemna sedan inlopp och öpningar på sidorna: så at watnet nödwendigt motte swallat ther igenom in. Swedenborg RebNat. 1: 9 (1719). På våren, när bäckarna svallar, vaknar det ingenjörsfrö som varenda snorpalt bär på. Aspenström Bäck. 84 (1958). — jfr BORT-, GENOM-, NED-SVALLA m. fl.
4) (i sht i vitter stil) om annan vätska än vattendrag l. om ämne i flytande form: (ymnigt) strömma l. flöda l. forsa o. d.; särsk. dels om regn, dels om tårar; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret(are) (se särsk. slutet); förr äv. dels med subjektsväxling, om ögon: svämma över, flöda över, dels oeg., om massa av jord l. sten: störta, rasa. En utbögtning (dvs. ett skred) skiedde mot högst fiället i bredden af den qvarliggande stora och diupa snödrifvan, tagandes med sig mycken opblötnad jord och ganska stora stenar, hvilket tilhopa svallade utföre. ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 72 (1737). Jag (dvs. havet) hörde dundret hårdt i berg och klippor knalla, / Och regnets sorl, som straxt på detta dån bröt ned: / Min ögon lika så i tårar månde swalla. Nordenflycht QT 1748—50, s. 108. Men himlen svartnar, åskan knallar, / En regnskur ned ur molnen svallar. Kellgren (SVS) 4: 356 (1779). Heta tårar då från faders-hjärtat svalla. Lidner (SVS) 1: 291 (1782). Bäfva jord .. Gnyn i klippor .. Spruten eld ur edra inelfvor! låten eldströmmar svalla dalarne utföre! at alt må förgås! Eurén Kotzebue Cora 89 (1794). Hur frosten biter och hur skurar svalla, / Jag skall er vårda som jag älskar eder. Böttiger 1: 10 (1856). Det smälta godsets svallningar. TT 1872, s. 161. Min gråt jag låter öfver gräset svalla, / Med suckar fyller luften hela dagen! Kullberg (c. 1875) i 3SAH 9: 103. — särsk. om blod: (häftigt) pulsera l. strömma, vara i häftig rörelse; ss. vbalsbst. -ning särsk. i sådana uttr. som råka l. komma i svallning, äv. konkret, om enskilt fall av sådant pulserande osv.; äv. (o. i sht) i bildl. anv. (jfr 5), särsk. ss. uttr. för (stark) upprördhet l. känslostorm l. affekttillstånd o. d. Blodet svallar, bröstet häfves, / Lågan genom själen tär. Kellgren (SVS) 2: 365 (c. 1788). Har svallning i blodet blifvit föranledd af sinnesrörelse; så kunna rogifvande medel såsom Prinsens droppar, vara af utmärkt nytta. Cederschiöld QvSlägtl. 2: 136 (1837). Det var en förfärlig baddare den gamle Lobbs, då hans stolthet var sårad eller hans blod hade råkat i svallning. Backman Dickens Pickw. 1: 269 (1871). Han läser .. (brevet) med blodet högt i svallning. Snoilsky 2: 51 (1881). Mitt vikingablod hade kommit i svallning, jag ville söka reda på basen och rådbråka honom. Schulze Emigr. 184 (1930). Signoritan var en vacker ung dam, som klatschade med sina mörka ögon och genast satte grevens blod i häftig svallning. Adelborg BlåHav 224 (1934). Själv en häftig natur förlät .. (J. A. Tingstadius) gärna alltför kraftiga svallningar i det ungdomliga blodet. Nyberg i 3SAH LXII. 2: 85 (1951). — jfr BLOD-SVALLNING.
5) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr 4 slutet) av 1, 3 (o. 4); särsk. dels om ngt som ger intryck av att röra sig som en svallande vattenmassa, dels om tanke l. känsla: oroligt arbeta utan att nå klarhet l. finna uttryck, dels om avund o. d., särsk. mer l. mindre liktydigt med: jäsa, dels om sinne l. bröst o. d.: vara (starkt) upprörd, ge uttr. åt häftiga (o. tumultartade) känslor. Känslorna svallade i diskussionen. Glädjen svallade högt. Men wij, Älendigt Folck, som än i Werlden swalla / Och söka, weet ey hwadh, dher stapla, stå och falla. Wexionius Sinn. 3: C 3 a (1684). Han förut såg sig icke aldeles kunna stämma thenna widt swallande Bestörtelse och Wahntro. Block Progn. 22 (1708). Straxt börjar afvunden i hvarje bröst att svalla. LBÄ 39—41: 208 (1800). En flod af fiender kring Finlands bygder svallar. PAWallmark i 2SAH 5: 212 (1809). Med bröst, som svallar utaf bitter smärta. Tigerschiöld Dikt. 1: 113 (1888). Lisa gick oroligt af och an på golfvet, gråtande i förklädet och sökande att lugna sitt svallande sinne. Pakkala Elsa 120 (1895). I flera dar har känslorna svallat kring just detta: (dans)bana eller inte bana? Wallert Hösterm. 105 (1945). Här svallade ett hav av gyllene säd, utbredande sig som en enda stor sädesbinge av outtömligt djup. Moberg Utvandr. 145 (1949). — särsk.
a) om hår: falla mer l. mindre vågformigt; om skägg, ngn gg äv. man l. svans: bölja (ner); om (myckenhet av) hår osv. äv.: falla rakt ner; äv. om (del av) klädesplagg: falla vågformigt o. pösande (se PÖSA I 1 b β α'). Från ett ungt och friskt ansigte .. svallar .. (skägget) ända ned till bältet i svarta, lockiga vågor. Atterbom Minn. 318 (1818). Karlfeldt FridLustg. 57 (1901; i p. pr., om kläder). Bruntarna och blackarna / med svallande svans och man / knoga uppför backarna. Dens. FlPom. 85 (1906). Grått yvigt hår reste sig för vinden och svallade yvigt och tjockt över hans vackra huvud. Krusenstjerna Pahlen 1: 59 (1930). Forna tiders aktörer och aktriser .. kunde slå sig för sin barm .. och när de kastade sina huvuden bakut, svallade deras lockar. Zetterström Dag 187 (1946). En gammal härdig troskämpe med stora vårtor på klumpnäsan och en svallande silverman, en riktig gudsgrobian. Siwertz Tråd. 95 (1957). Hon lät sitt hår svalla fritt över axlarna. SvOrdb. (1986).
b) (i vitter stil) om ljus l. ljud o. d. Hon, som sitt höga ursprung har / Ifrån den Gud, hvars ljus kring himlens rymder svallar! Lidner (SVS) 2: 297 (1784). Ack, huru berusande svallade redan de stolta fröjderopen till mina öron. Fahlcrantz Schiller Fiesko 170 (1821). Från det klara safirfästet svallade gyldene vågor af solljus ned öfver drifvornas silfver. Crusenstolpe Mor. 4: 137 (1841). Hör hur toner mäktigt svalla. Qvanten LyrDikt. 95 (1859). Rymden var så ljus, att himlen .. syntes djup och genomskinlig och fylld med vågor som ett haf. Ljuset svallade fram och åter där, och stjärnorna sågos simma på olika djup. Lagerlöf KristLeg. 30 (1904). Nu slutar sorlet svalla. Sjöberg FridaB 79 (1922).
d) ss. vbalsbst -ning ofta mer l. mindre liktydigt med: (stark) upprördhet l. upprört känslotillstånd l. affekttillstånd o. d.; särsk. ss. uttr. för (stark) upprördhet osv. i sådana uttr. som komma l. råka i svallning, börja svalla, bringa l. sätta ngt i svallning, komma ngt att svalla; äv. konkret, om enskilt fall av (stark) upprördhet osv. Ni finner Er våldsamt uprörd och nästan lidande af en starkare svallning i känslorna. LBÄ 2—3: 15 (1797). Det var skymning för ögat, svallning i mitt inre, tungt, qvalmigt vid hufvudet. Leijonhufvud Minnesant. 83 (1836). Först blefvo känslorna i svallning bragta. Scholander 2: 147 (1866). Samtidigt inkommo andra skrifvelser, som satte rådsherrarnes vrede i häftigare svallning. Malmström Hist. 6: 63 (1877). Robespierre, som aldrig velat kriget, förvandlade det till ett försvarskrig, som kunde sätta fransmännens fosterlandskärlek i svallning. Almquist VärldH 7: 146 (1928). Han läste mellan raderna också hos Hans Larsson, kanske just i ”Sub specie æternitatis”, om erfarenhet av starka svallningar i själen. Werin Ekelund 2: 242 (1961). Känslorna råkar så lätt i svallning. SvHandordb. (1966).
6) [jfr 2, 3] (i sht i vissa trakter) intr. l. refl., om (ständigt) framrinnande vatten l. vatten som stiger över is: frysa ovanpå tidigare bildad is; äv. om is: bilda islager (i sht förr äv. utan tanke på olika islager: bli tjockare, svälla); äv. opers.: frysa o. bildas lager l. skikt av is gm framrinnande vatten osv. som fryser till, bildas l. uppkomma svallis; i sht i p. pf. [möjl. delvis utlöst ur ÖVER-SVALLAD, p. pf. av ÖVER-SVALLA], särsk.: övertäckt av svallis l. svall (särsk. om väg l. backe o. d.); ss. vbalsbst. -ning, förr äv. i konkret anv., om svallad is, svallis, svall. Schroderus Dict. 254 (c. 1635). Sådana Phænomena röner man undertiden wid wissa Strömmars svallande eller krappande .. i thy watnen blifwa först hwit-grumlige, och af små spitziga is-partikler tiocke, som en äfja, hwilken sig til botnen begifwer, och får anseende af söra eller stöp, och ser ut nästan, som sniöglop med watn förblandat. Block MotalaStr. 55 (1708). När watnet (i gruvan) löper i springorne och tiälen wintertiden kommer dertil, så swaller ijsen med sådan ohörlig styrcka at han är krafftig nog at spränga bärg. Polhem Invent. 25 (1729). Isen svallar sig. Weste FörslSAOB (c. 1817). Svallad is. Därs. Därs. (: svallning, konkret). Schulthess (1885; opers.). Vägen är svallad. IllSvOrdb. (1955). — jfr NED-SVALLA.
7) (i fackspr.) om havsvåg l. rinnande vatten l. regn o. d., med avs. på grus l. sten(ar) l. fornfynd o. d. på strand o. d.: utsätta för svall (se SVALL, sbst. 1—4) o. därmed bringa i rullning l. gnidning l. förflyttning o. d. (stundom medförande omlagring av grusmaterial o. d.); äv. med predikativ betecknande resultat; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om område som utsätts (l. utsatts) för sådant svall; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. närmande sig bet.: avslipad. At Jorden och fyllningen (i stadsmuren) intet måtte uthaff öfwerflödz watn eller något annat lossas, swallas eller bortdrifwas. Sylvius Curtius 605 (1682). Lundström Skog. 12 (1895; i p. pf., om grus). Det allra största flertalet (lerkärlsrester) äro genom långvarig söndertrampning, svallning af regn o. dyl. nästan kulformigt aftrubbade. AntT XIX. 1: 61 (1911). TurÅ 1919, s. 5 (i p. pf., om flintyxor). Dalsidorna hava mestadels sitt moräntäcke i behåll, men detta är svallat av vatten. SvNat. 1927, s. 13. De större stenarna rulla vid starkare pålandsstorm om varandra och svallas runda. TurÅ 1936, s. 50. Svallningen på dalsidan vid Sömnerås, som når upp över 180 m. SvGeogrÅb. 1940, s. 57. Mycket grus har svallats åt V, och vid deltats västrand har bildats en ny avlastningsbrant. Därs. 1947, s. 76. De svallade krukskärvorna är lätta att skilja från de övriga genom sina avslipade, rundade kanter och nötta yta. Fornv. 1966, s. 132. — jfr O-SVALLAD.
8) (i fackspr.) vid stenbrytning: horisontellt lösgöra stenblock gm skjutning l. kilning. BonnierLex. (1966).
9) [eg. specialfall av 5] svälla; utbreda sig; förr äv. refl.; särsk. om kroppsdel, särsk. barm: vara fyllig; i sht i p. pr. i adjektivisk anv.; äv. (o. numera företrädesvis) ss. förled i ssgn SVALL-KÖTT. Lagdt på glas skiner .. (sädestripsen) emot Solen såsom silfver, hela magen tycktes vara svallande, och Antennæ nästan så långa som halfva kroppen. VetAH 1790, s. 228. Tätare än sin älskling hon slöt till den svallande barmen. Stagnelius (SVS) 3: 81 (1817). Jag låg i hennes armar, / Och kände svallningen af hennes barm. Runeberg (SVS) 1: 141 (1830). Der fans den stora vackra Juno-Dolores med sina elastiska steg, små hvita sidenskor, svallande barm och hvita axlar. Lundgren MålAnt. 1: 264 (1849). Dalin (1854; äv. refl.). (Sv.) svalla .. (t.) läk. überwuchern. Auerbach Tillägg (1918). — jfr ÖVER-SVALLA. — särsk. (†) om sår i bark på träd: bilda ”svall” (se SVALL, sbst. 9 b) o. därvid tilltäppas o. läka. Ihre (1769). Alla löfträn böra klippas och skäras i April månad .. emedan saften den tiden stiger up i grenarne, hwaraf såret i trän och på buskar des snarare kan swalla och helna igen. Gadd Landtsk. 2: 77 (1775). jfr: All .. beskärning och klippning (av buskar) sker gärna uti April .. Saften som den tiden stiget up i grenarne, är då något mer limaktig, hwaraf såren desto snarare swalla och helna. Fischerström 4: 39 (1792).
Särsk. förb.: SVALLA BORT10 4. (numera mindre br.) till 1 (o. 2, 3): strömma bort l. hän; särsk. bildl. Om man kunde dö af häftig sinnesrörelse, så hade hon .. upplöst sig och svallat bort med hast i en flod af känslor och tårar. Bremer Brev 2: 122 (1841). jfr bortsvalla. —
SVALLA FRAM10 4. till 1—3, särsk. till 1; om vattenmassa, särsk. om hav: svallande röra sig framåt (o. översvämma allt i sin väg); äv. bildl. Ni (klockor) ha fjädrar ock skrufvar ock hjul i era skallar, / ock hjulen snurra, när lifvet svallar / fram genom hjärnorna, ock fjädrarna spännas. Forsslund Arb. 120 (1902). Basalttäcket brast och sjönk under århundratusendenas lopp allt djupare, hafvet svallade fram, där elden förut hade rasat. Klinckowström BlVulk. 1: 39 (1911). —
SVALLA IGEN10 04. (i sht i vissa trakter) till 6, om smal vattenpassage: frysa igen (gm att svallis bildas). Timmerrännan från Långsjödammen har svallat igen (under vintern) och måste sandas. HbSkogstekn. 388 (1922). —
1) till 1—3, särsk. till 1, om vattenmassa: svallande strömma in; äv. bildl. Troilus .. fick håll uppå .. (skeppet Danske Christopher), så at watnet swallade in, och han .. sanck til grund. Tegel E14 173 (1612). Heliga de tysta timmar‚ / Då vid lampans ljus, som glimmar, / Evighetens dager svallar / In i flitens enkla tjäll! Wirsén Vint. 188 (1887). (Havet) svallade ändlöst och blågrått in mot land. Fridegård Fäd. 47 (1947).
2) (numera föga br.) till 1: med avseende på boll i vattenpolo: gm att åstadkomma svall förflytta in (ngnstädes). Ville kvitterade (i vattenpolomatchen Sverige—Belgien) efter uppsimning med en lyrboll, som låg och gungade på mållinjen tills Erik kom fram och svallade in den ordentligt. IdrBl. 19⁄7 1924, s. 1. —
1) till 1, 3, särsk. till 3: svallande rinna l. strömma ner. Nu utför branten svallar neder / En ström, som öfver dammen går. SvMerc. 1763, s. 91.
2) till 5 a, om (myckenhet av) hår l. lockar: falla l. bölja ned i riklig mängd. Långa guldgula korkskruvslockar .. svalla ned över den nedvikta vita stärkkragen. Krusenstjerna Fatt. 1: 17 (1935).
3) (i sht i vissa trakter) till 6, intr., om virke l. timmer: övertäckas med (lager av) is, nedisas; äv. tr.: övertäcka (virke osv.) med (lager av) is, nedisa. SkogsvT 1907, s. 386. Ofta lägges timret direkt på isen, hvarigenom densamma tryckes ner och vatten stiger upp öfver timmerpartiet. Timret svallar ner. Därs. Virke, som lagts direkt på isen utan underlag och börjat svalla ner. SvSkog. 835 (1928). Virket hade legat hela vintern och svallats ner. Ryd Timmerskog. 128 (1980). —
SVALLA OMKRING10 04 l. KRING4. (i sht i vitter stil) till 1 b , om fartyg: fara planlöst omkring på hav l. sjö kringkastat av vattenmassornas o. vågornas rörelser; förr äv. bildl., om pil. Een Pjl som skiutes up i Luften skulle swalla / Omkring och aldrig need för Skyttens Fötter falla (dvs. om jorden ej stod stilla). Spegel GW 157 (1685). Dess skepp har swallat kring på werldens bullerwågor. Dalin Vitt. II. 4: 58 (1743). —
SVALLA UPP10 4 l. OPP4. till 1—3, särsk. till 2, om vattenmassa: intr.: svallande strömma l. rinna upp; svalla över; äv. tr.: gm översvämning åstadkomma (sjö). Få ställen i Sverige äro så gjödde och brukade som nejden kring London, hvaräst jordmonen öfver allt är artificiel, undantaget närmast in till Thames floden, som stundom svallar up och med sitt ler watn gjöder landet starkare än den fetasta gjödsel. Ferrner ResEur. 217 (1760). Noa såg .. att den stora floden hade svallat upp till vallens rand. Rydberg Dikt. 1: 163 (1877, 1882). Havets vågor / svalla / åter upp en sjö. Fröding ESkr. 1: 113 (c. 1900). Stormfloden hade svallat upp mot fönster och tak. Lundh Ljungh. 137 (1905); jfr uppsvalla. särsk. bildl.; särsk. om blod (jfr svalla, v. 4 slutet) ss. uttr. för stark upprördhet o. d. Ett bizarrt, sagoaktigt streck rann honom .. i sinnet och kom hans lättrörda, obändiga österländska fantasi att svalla upp. Heidenstam End. 147 (1889). Då Teiresias säger sig veta, vem mördaren är, (i tragedien Kung Oidipus) men ej vilja röja honom, svallar blodet upp på den hetsige konungen vid sådant trots och sådan likgiltighet för landets väl. Andersson GrDram. 78 (1890, 1910). Sedan hade plötsligt raseriet svallat upp inom henne! Botwid Wennb. 186 (1939). Den traditionella svenska patriotismen svallade regelbundet upp vid tronskiftena. Björck HeidenstSek. 149 (1946). —
SVALLA UT10 4. särsk.
1) (numera bl. mera tillf.) till 1, om upprört hav l. dyl.: svalla färdigt (o. bli lugnt igen), svalla till dess att svallningen upphör; äv. bildl. Fabritius wisste en god stund icke hwar han war, til dess dödsångsten ändteligen fick swalla ut, och han då hörde sin skydds-ängel tala idel lifsens ord. Kempe FabritiiL 28 (1762).
2) (†) till 1: svallande förflytta ut (ngn l. ngt ngnstädes). Från klippor svallad ut i stormars dön och dån, / Vid alla vindars pip i stänger, block och rån / .. Prins Carl, din gyllne köl sin ljusa vimpel höjer. Bellman (BellmS) 7: 120 (1789).
3) till 1—3, särsk. till 3: strömma ut (från ngt); särsk. om vattenmassa. (Klippan) där vattnet har brustit ut och svallat ut, då Gud så ville och befallte. Eneman 2: 34 (1712). Atterbom LÖ 2: 167 (1827; i bild). —
I. intr.
1) till 2: flöda över sina bräddar, svämma över. Hafwet swallade öfwer på alla sidor (under Ragnarök). Lagerbring 1Hist. 1: 488 (1769). Harlock (1944).
2) i bildl. anv. av I 1; särsk. dels om känslor o. d.: hastigt blossa upp o. nå sådan styrka att de inte kan behärskas l. hållas tillbaka, dels om persons sinnestillstånd o. d.: hastigt fyllas av o. ge uttryck åt starka (tumultartade) känslor. Der hans känsla någon gång svallade för ett ögonblick öfver, skedde det endast af samma orsak, som gör att vinet brusar opp — den, att det är godt. Cygnæus 4: 42 (1838). Men månget hjerta svallar / Ju öfver, som du vet, / Ibland af sorgsna tankar, / Ibland af salighet. Gellerstedt 2Dikt. 164 (1881). Det var naturligt, att rojalismen hos en och annan entusiast i första ögonblicket skulle svalla öfver och yttra sig i envåldstankar. Odhner G3 1: 163 (1885). Hvem kan undra på om hon, den i det rangsjuka England uppfostrade damen, skulle känna sitt stolta blod svalla öfver vid dylika upptäckter. Engelke Småstad 51 (1906). I lyckans dagar svallar .. (den vise) icke över av förtjusning, i motgångens grämer han sig icke, ty det mesta, som den fåkunniga hopen sätter högt, är för honom likgiltigt. Grimberg VärldH 3: 47 (1928). särsk. (vard.) om ngt sakligt, i uttr. svalla över av ngt, vara i besittning av ngt i synnerligen riklig mängd. (Bilen) riktigt svallade över av hästkrafter. Hedberg Räkn. 168 (1932).
3) (†) till 9 slutet, om sårkant i bark på träd: bilda ”svall” o. växa ihop (o. därigm läka). När twå ympar på en stam äro til full wäxt, måste den äldste wäljas och den andre skiäras af tätt wid stammen, at barken måtte kunna swalla öfwer. Salander Gårdzf. 318 (1758).
II. tr. till 1, 2: svämma l. rinna över (ngt); äv. bildl. Nu hade floden sedermer swallat öfwer hela omkring Elfwen belägne Feldtet, så at allenast några hygler och ringa högder syntes här och ther. Sylvius Curtius 680 (1682). (Skandinavismen) ett i allo anmärkningsvärdt tidens tecken, steg allt högre och högre, någon gång svallande öfver måttets bräddar. Wennerberg 2: XXIII (1882). Vattnet har svallat öfver landsvägarna. Klint (1906). Ymer 1934, s. 218.
Ssgr (Anm. Vissa av nedan under A o. B anförda ssgr kan äv. hänföras till svall, sbst.; jfr äv. de under d. o. anförda ssgrna): A: (1—3) SVALL-FLOD. (†) om svallande vattenmassa. Svallfloder ur nedersta grunden / Sjuda i hvirflar opp och grumlas af sprutande gyttja. Adlerbeth Buc. 96 (1807). särsk. i det bildl. uttr. en svallflod av ngt, om ngt som förekommer i synnerligen riklig mängd. Han .. utgöt en svallflod af galla och triumpherande skadefröjd. Palmblad Nov. 4: 59 (1851). —
(5 a) -HÅR. hår som svallar, svallande hår. Inne hos .. den unga ombudsmannen med svallhåret, satt en moloken karl. Lo-Johansson Soc. 15 (1958). —
(6) -IS. om mångskiktad, ofta vågig is som bildas gm att vatten upprepade gånger tränger fram o. fryser ovanpå tidigare bildad is l. flödar fram över marken o. därpå fryser; förr äv. om bottenis; jfr svall, sbst. 6, sväll. Widekindi G2A 153 (i handl. fr. 1613). Svallisen ifrån .. (Hallandsåsen), hindrar alt vintersäde där nedanföre. Barchæus LandthHall. 97 (1773). Om vintern, då de branta skogsvägarna äro fyllda af svallis. Lagerlöf Länk. 49 (1894). Ned till havsstranden, där svallisen tog vid med sina grottlikt formade valv över hällar och rullstensblock. Sparre Pikstav. 182 (1916). SvUppslB (1935; med hänv. till bottenis).
-ränne. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (delvis igenisad) rinnande källåder som håller på att bilda svallis; jfr ränne, sbst.2 Carlsson Oxnäset 143 (1947). —
(9) -KÖTT. [i bet. 2 förr äv. med folketymologisk anslutning till svalg skrivet svalg-, svalj- (svalg- 1951. svalj- 1915)]
1) med. om (infekterad o.) uppsvälld l. alltför riklig granulationsvävnad vid sårläkning, dödkött. VetAH 1745, s. 47. Uti .. (skörbjuggssår) är gärna swallkött, hwilket liknar en bit af kalf-lefwer. Rosenstein Barnsj. 494 (1771). Blir svallköttet högt och svampaktigt samt sträcker sig öfver hudytan och afsöndrar en vattentunn vätska, bör deremot en mera retande behandling användas. Uhrström Hemläk. 510 (1881). Med svallkött förstår man egentligen en riklig nybildning af väfnad vid sårläkning, så att den nybildade massan (granulationer, kärl och bindväf) skjuter fram öfver hud- eller slemhinneytan. Vennerholm o. Svensson 463 (1892). Lindskog o. Zetterberg (1981).
2) om (infekterat o.) uppsvällt o. ömt tandkött (ofta åtföljt av tandlossning); särsk. zool. om det (under gäddans tandömsningsperiod) ansvällda tandköttet hos gädda. När den delen af tandköttet och gomfållorne, som sitter straxt bakom framtänderne svullnar och blir öm, så har hästen svårt att äta och säges hafva svallkött. ARetzius hos Billing Hipp. 74 (1836). En tid midt på sommaren har gäddan svallkött i munnen och tar icke på stångkrok. Strindberg Blomst. 44 (1888). Gäddorna, som blivit av med sitt svallkött, höggo nu, så att det var lust och glädje däråt. Sparre Alfåg. 95 (1916). SvFiskelex. (1955).
3) i mer l. mindre bildl. anv. av 1: dödkött. Betjeman växte som svallkött i hans fantasi och fick till slut apokalyptiska dimensioner. Siwertz Eld. 381 (1916). Defaitism och pacifism, mysticism, pessimism, romantik, kommunism och despotism, individualism och nihilism — flugorna som kläcktes i fredens skämda svallkött visade upp en fruktansvärd rikedom på avarter och oarter. DN(B) 21⁄1 1961, s. 4.
-period. zool. till -kött 2: tidsperiod då gäddas tänder överdras med svallkött (o. lossnar). Hammarström Sportfiske 307 (1925). —
(1—3) -SJÖ. om svallande sjö (se sjö, sbst. 5, 6) l. våg; ofta mer l. mindre liktydigt med: svallvåg; äv. bildl. Vi kryssade och gjorde slag af två och tre qvart mil, utan att vinna särdeles, för den häftiga svallsjön, som oupphörligt motverkade seglen. Runeberg (SVS) 7: 7 (1832). Eviga fridsord, dem Erland Stjernkors utströdde i denna svallsjö af menskliga lidelser, tycktes försvinna som maktlösa regndroppar i öknens brännande sand. Topelius Vint. I. 2: 129 (1867, 1880). Orkanen (var) mättad med våt snö, så tätt att jag vid rodret ej vidare kunde hålla aktning på de mötande svallsjöarna. Wetterhoff Skog 2: 84 (1887). Så snart båten .. stoppar upp, hoppa männen ånyo i vattnet för att under sugningen ut, innan nästa svallsjö hinner fram, hala upp båten så långt som möjligt på stranden. VFl. 1911, s. 104. Svallsjöarna efter min båt. Reuter Kapt. 133 (1931). —
(1) -VATTEN. vatten som svallar, svallande vatten. Mins huru ijsdroparna syntes där hafijsen var nidhfallen undan der svall vattnet ran i hårdaste vinteren huru thet syntes som huss. Bureus Suml. 61 (c. 1600). Men ute i svallvattnet vid strandstenarna låg ännu skraken och giljade till honan. Segerstråle Tusch 85 (1916). —
(1—3) -VÅG.
1) svallande våg; särsk. dels om (mot strand l. grund o. d.) våldsamt brytande våg, bränning, dels (o. numera i sht) om sådan våg som uppkommer efter fartyg under gång; jfr svall, sbst. 1. Verelius 9 (1681). Vinden öfvergick till hafsvind och hvälfde stora svallvågor mot land, så att den öfversköljda farkosten icke syntes kunna hålla sjön. Emanuelsson Plut. 3: 409 (1843). De härjningar, som den på ena eller andra sättet uppkomna svallvågen anställer, äro ofta mera ödeläggande än sjelfva jordskalfvet. Nathorst JordH 258 (1890). Han fick sin båt översköljd då han råkade in i ångarnas svallvågor. Lagercrantz Stone Sjöm. 31 (1939). Skummet från klippan på sidan rök över honom när nästa svallvåg rullade in, han flöt på korkbältet och rörde armarna några simtag, lät sig bäras inåt. EJohnson i BonnierLM 1946, s. 541.
2) i jämförelser o. mer l. mindre bildl. anv. av 1; särsk. dels om ngt förödande l. förhärjande, dels om efterverkning l. påföljd o. d. HH XXXII. 1: 94 (1779). (F. Paludan-Müller) stämde .. sin lyra till det djupaste vemod, då olyckans svallvåg bröt in öfver Danevirke. (Cavallin o.) Lysander 353 (1877). Hvad hafva vi för visshet, att dessa svallvågor, som hittills brutits mot de Skandiska skären, icke skola växa ytterligare och förhärjande öfversvämma äfven vårt land? Wisén Tal 19 (1881). Jämsides med föraktet sköt begäret upp som en svallvåg. Boye Ast. 123 (1931). (Hon) dröjde en stund, innan hon gick in i blå kammaren, för att låta svallvågorna lägga sig. Böök HistHall. 138 (1934). Svallvågorna från folkrörelser ute i världen började välla in över vårt land. Hedin FryksdProf. 162 (1945).
-terror. DN 7⁄7 1973, s. 2 (i skärgården).
B (†): (1) SVALLE-KRETS. bildl., om kretsgång l. kretslopp som gör intryck av l. erinrar om oroligt svallande kretslopp l. kretsgång; jfr krets, sbst.1 2 γ. Thet man i verden äger / Och vinner å dess svalle-kretz. Renner Vitt. 284 (1690).
C (i allm. till 7): (1) SVALLNINGS-DRIFT. (†) abstr., om vattenmassas rörelse i sjöhävning l. sjögång; jfr drift 3 d. VetAH 1801, s. 250. —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content