publicerad: 2000
SYRA sy3ra2, v., -ade, förr äv. syr l. -er, -de, -t (pr. sg. syr Frese Pass. 35 (1728), Auerbach (1913). -ar Gal. 5: 9 (NT 1526: försyrar) osv. -er 1Kor. 5: 6 (NT 1526: försyrer), Cannelin (1921). — ipf. -ade Sahlstedt (1773) osv. -de Kalm VgBah. 144 (1746), Cannelin (1921). — sup. -at Cavallin Herdam. 4: 42 (cit. fr. 1692) osv. -t Weste (1807), Cannelin (1921). — p. pf. -ad 1Kor. 5: 7 (NT 1526: osyradhe, pl.) osv. -d Serenius EngÅkerm. 196 (1727), Cannelin (1921)). vbalsbst. -ANDE, -ING (†, anträffat bl. i vbalsbst. till verb med syra ss. senare ssgsled, Brummer 128 (1789: försyring), TT 1894, K. s. 95 (: ansyring)), -NING; -ARE (se avledn.).
Ordformer
(sir- 1790 (: sirad, p. pf.). syr- 1526 (: försyrar, pr.) osv.)
Etymologi
[fsv. syra, sv. dial. syra; jfr d. syre, nor. syre, fht. sūren (mht. sūren), t. säuern, fris. suren; till SUR, adj., o. SYRA, sbst.1 — Jfr SYRE, sbst.4, SYRNA, v.]
I. tr.
1) göra (ngt) surt l. syrligt; tillsätta syra l. surt l. syrligt ämne o. d. till (ngt), syrsätta; förr äv. i pass. närmande sig l. övergående i deponentiell anv. (se b). Schroderus Dict. 255 (c. 1635). — jfr AN-, BE-, FÖR-, GENOM-, IN-SYRA m. fl. — särsk.
a) i fråga om smaksättning l. konservering o. d. av födoämne o. d.; särsk. i uttr. syra ngt med ngt, göra ngt surt l. syrligt med ngt, syrsätta ngt med ngt; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.
α) göra (ngt) surt l. syrligt; ge (ngt) sur osv. smak; tillsätta syra l. surt osv. ämne till (ngt); förr äv. i pass. närmande sig l. övergående i deponentiell anv.: bli sur osv., surna; äv. bildl. Then som syrat brödh äter .. hans siäl skal förgöras aff Israel. 2Mos. 12: 15 (Bib. 1541). En lijten Swrdeg syrer heela Degen. Grubb 630 (1665). Hwartil tiente ungdomen, om den samma af en trumpen ålderdoms surdeg skulle förskiämmas och syras? Lundberg Paulson Erasmus 45 (1728). Skifvorna läggas .. i friskt vatten, som är något syradt med citronsaft eller citronsyra. Grafström Kond. 100 (1892). Det mörka, syrade rågbrödet, som uppsvenskarna bruka kalla ”skånsk limpa” men i Skåne helt enkelt går under namnet ”groft bröd”. Nilsson FolklFest. 200 (1915). I en välbehövlig utredning behandlar (G.) Berg .. våra folkliga konserveringsmetoder för kött och fisk, rökning, saltning, torkning och syrning. Ymer 1934, s. 131. Sammanfattningsvis kan sägas att det var visst möjligt att torka laxen utan salt och syra siken i nedgrävda kärl av näver. Rig 1965, s. 53. Misstro syrar hans röst. Sund LanthSon 77 (1997).
β) (i fackspr.) (i samband med beredning av surmjölksprodukter l. smör) tillsätta till (mjölk l. grädde o. d.) en kultur av mjölksyrabakterier, förr äv. syraväckare. Man (hade) endast funnit mjölksyran i sur mjölk, af hvars syrning i luften den ansågs frambragt. Berzelius Kemi 6: 697 (1830). För beredning af syrligt smör måste till grädden sättas en syreväckare för att inleda och åvägabringa en viss grad af syrning. LAHT 1884, s. 115. Syradt smör beredes af syrad grädde. Holmström Naturl. 3: 130 (1889). Grädden syrades och kärnades på en handkärna. LAHT 1910, s. 585. Syrmjölk, som kunde sparas i åratal, blott man haft förstånd att syra den före källossningen. Högberg Frib. 183 (1910). För beredning av syrat smör uppvärmes grädden till lämplig syrningstemp., 11—14° C. SvUppslB 25: 414 (1935). Syrade produkter som Yoghurt, Kefir och Onaka. RådRön 1998, nr 5, s. 20.
γ) (i fackspr.) i fråga om öl- l. ättikberedning o. d. Sedan mäskningen är wäl igenom arbetat .. bör thet stå och swalas .. thernest .. slås thervtinnan tunner dranck eller ölberma och gammal gäst, och så bindes karet igen efter wanligheten at ernå sin syrning. Broocman Hush. 2: 224 (1736). Om Herrn skulle brygga Ättika, så wore det litet likt, fast det dock icke ginge an; men nu lärer det passa mindre, at slå en sur tilmäskning uti brygden och syra altsammans. Stagnell JHjernlös 27 (1756). Blå missfärgning (av pressjäst) står åter i samband med användning af järnkärl eller med oriktig syrning af mäsken. Jönsson Gagnv. 266 (1910). Syrning av en mäsk. TNCPubl. 47: 80 (1971).
b) i annan anv.; särsk. om gräs o. d., med avs. på jord: göra sur; äv. i pass. närmande sig l. övergående i deponentiell anv.: bli sur, surna; numera bl. i γ. Så mycket som mögeligit är, måste man tilse at intet gräs eller torfwor slippa obråkade och dödade för harfwen, efter de syra och skärpa jorden, och hindra sädesroten ifrån myllning. Serenius EngÅkerm. 86 (1727). Tarmarne (på fisken) och fetet rengjorde, lägga de hopa att syras och der af få ett fett eller ister att smörja skor med. Linné Ungd. 2: 51 (1732). — särsk.
α) (†) i pass., övergående i bet.: ruttna. Somblige städz hvijtnade åckren, ty rooten bleff syrat (av regn) och skämbd. Gyllenius Diar. 271 (c. 1670).
β) (†) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: syrlig l. sur. Änskiönt en åker icke behöfwer ligga i träde, at derigenom blifwa rikare, behöfwer han dock at derigenom blifwa sötare och mista des syrande bitterhet utaf ogräset, hwilket af träde alrabest näpses och ödes. Serenius EngÅkerm. 89 (1727).
γ) (i fackspr.) tillsätta syra (se SYRA, sbst.1 4) till (ngt); behandla l. blanda (ngt) med syra, syrsätta (se SYRSÄTTA, v.1). At syra Kalken, gör den väl något gipsaktig; men den binder dock mindre ihop, än om Kalken vid brukets tilredning först släckes. VetAH 1770, s. 196. Linväfnadens blekning består hufvudsakligast i fyra operationer. 1) Klistrets uttagande, 2) Bykning, 3) Syrning och 4) Blekning. EconA 1807, nov. s. 41. Ett klart, kallt vattenbad syras med något vinstenssyra, hvarefter .. (sidentyget), rent, itages och omarbetas några gånger. AHB 56: 4 (1871). Man syrar lösningen svagt för att förhindra en grumling (bildning af basisk oxid). Roosval Schmidt 130 (1896). (Plåten som används vid fotozinkotypi) måste före etsningen förstärkas. Plåten behandlas därför med syradt gummivatten, invalsas med tryckfärg, inpudras med asfalt, som fastnar på teckningens linier och kan fastsmältas. 2UB 10: 329 (1907). Säng med resårmadrass .. i syrad fur. SDS 25 ⁄ 11 1989, s. B15. — jfr O-, SAMMAN-SYRAD.
2) [eg. specialanv. av 1 b] (förr) komma (ngt) att ruttna l. murkna l. multna, åstadkomma röta på (ngt) gm att utsätta det för syra l. surt l. syrligt ämne.
a) med avs. på lin. At rätteligen syra eller röta Linet, anses wäl, icke utan grund, för granlagaste stycket af hela Linskötslen. Alm(Sthm) 1769, s. 41. Syrandet tjänar til intet annat, än at losza bastet ifrån sin halm, så at skäfwen igenom beredning afsöndras kunna. Därs. s. 42. SamlRönLandtbr. 1: 197 (1775).
b) med avs. på överhuden av skinn l. hud; ss. förberedelse för hårens borttagande från huden. Garfware beta, syra och updraga dermed hudar, som derefter blifwa tjåckare och fastare. Rothof 243 (1762). Lapparne syra sina skinn genom deras nedgräfvande i jorden. NorrlS 1—6: 90 (1793).
3) fälla l. barka (träd o. d.) för att avlägsna sav (se d. o. 1) ur trädet osv. o. få det att torka.
a) [jfr SYR-FÄLLA, v.] (förr) syrfälla. Den s. k. syrningen (dvs.) (att nedhugga ungskog för att genom multnande löf eller barr erhålla rikligare gräsväxt till bete). VL 1894, nr 39, s. 2. 2SvUppslB 28: 675 (1953).
b) (numera mindre br.) ringbarka. Den, som således fäller eller syrer ämne til maste- eller storwerksträd, eller det annorlunda förderfvar, (gör) äfwen .. sig til plikt skyldig. Bergv. 2: 502 (1749). Syra Sker då, enär man å större hälst furuträn, medelst barkens afskalning neder wid roten, eller hygge uti densamma, åstadkommer at trädet tager röta och sluteligen förtorkas. Brummer 120 (1789). Lapparna må icke syra, bark- eller näverfläka eller på annat sätt skada växande träd och buskar. SFS 1919, s. 3030.
II. intr.
1) motsv. I 1: bli sur l. syrlig, bilda syra; surna. En grönaktig slem, sådan som finnes, om sommaren, uti morassen, när watnet stincker och syrar. Hoorn Jordg. 2: 166 (1723). All gödsel rötes skyndesamare om watn och luft hafwa fritt tilträde, så at den kan i några dagar stå och syra, och åter i några andra dunsta ut och hemta wärme. SamlRönLandth. 3: 122 (1779). (Människan o. hästen) äro .. Rofdjur och deras Mjölkar alldeles skilld från ko, får, och Getmjölk, långt mera födande och ej Syrande, en sådan mjölk gjer grädda att Skumma men ej filbunka därinunder. CAEhrensvärd Brev 2: 271 (1799). Töm den baljan, den slumpen som är quar, står eljest och syr. Weste FörslSAOB (c. 1817). En limpdeg, som skall stå och syra över natten. Martinson OsynlÄlsk. 15 (1943). — jfr SJÄLV-SYRA.
2) motsv. I 3.
a) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om skog l. virke o. d.: eg.: bli av med sav (se d. o. 1), torka. Skogen hade inget värde, utan bönderna högg ned frisk, frodig skog på stora områden och lät den sedan ligga och syra. SkogsarbMinn. 79 (1950).
b) (†) bli sur (o. torka). Til holkar tagha the alder eller eek på thz han skal syra väl och kleman all över medh surdegh. Bureus Suml. 21 (c. 1600; rättat efter hskr.).
Särsk. förb. (†): SYRA BORT. till I 1 b, om vatten, med avs. på säd: göra sur o. komma att bli näringsfattig. Watn magrar uth Jorden, syrer bort Säden. Rålamb 13: 6 (1690). —
SYRA IN. till I 1 a: lägga in (ngt) i syra. Den som wil föda många Kalkoner öfwer Wintren, han måste samla om Hösten alt hwad som samlas kan utur trägården af grönt .. hwilket hackas wäl smått och syres in uti tunnor, lika som annan surkål. Boije Landth. 307 (1756). —
SYRA MED SIG. till I 1: göra (ngt) surt l. syrligt; äv. bildl. Hon .. med sådan inkastad surdeg all ungdom med sig syrat. Cavallin Herdam. 4: 42 (cit. fr. 1692). En liten sur-deg snart all degen med sig syr. Frese Pass. 35 (1728).
Ssgr: A: (I 1 b) SYR-KALK. (numera föga br.) om våtsläckt kalk; jfr sur-kalk. At om en, med tilräckelig myckenhet vatten släckt, så kallad Syr-kalk ej skall mista något af sin bindande kraft, bör den uti jord-grop med öfverlagd Sand och jord-torf förvaras ifrån luftens åtkomst m. m. VetAH 1773, s. 299. Syrkalk .. kallas den kalk, som efter bränningen släckes med mycket vatten och nedslammas uti en jordgrop, at där förvaras. Rinman 2: 943 (1789). Den bästa kalken till putsning är i allmänhet syrkalk. 2UB 1: 450 (1898). SvLantbrLex. 1: 472 (1941). —
(I 1) -KÄRL. särsk. (numera företrädesvis i skildring av ä. förh.) till I 1 a β: kärl vari ngt syras; jfr syrnings-kärl. Syrkärlet göres helst af ek och förses med lock. Holmström Naturl. 3: 131 (1889). Cannelin (1921). —
(I 1 a β) -MEDEL. (syr- 1889 osv. syre- 1896) (i fackspr.) medel att syra med; jfr syrnings-medel. Grädde som syrmedel gör lätt oljigt och bittert smör. Holmström Naturl. 3: 131 (1889). —
(I 1 a β) -TUNNA. (förr) tunna för syrning (av mjölkprodukter). Märkbar är den renare och friskare lukt såväl i syrtunnor som kernor som erhålles vid denna (låga) temperatur. TLandtm. 1900, s. 906. 2NF 26: 77 (1917). —
(I 1 a β) -VANNA. (i fackspr.) jfr -tunna, syrnings-vanna. De för gräddens syrning använda kärlen kallas syrtunnor och syrvannor. LB 3: 307 (1902). LAHT 1932, s. 295.
B (†): SYRE-MEDEL, se A.
C (i fackspr.; till I 1, i sht till 1 a β): SYRNINGS-APPARAT. apparat för syrning. (Sv.) Syrningsapparat, (t.) Säuerungsapparat. Auerbach (1913). —
-KAR. (numera företrädesvis i skildring av ä. förh.) kar avsett för syrning. Grädden rinner sedan (från separatorn) uti syrningskaren, vanligen aflånga, zinkbeklädda och dubbelbottnade för reglering af sjelfsyrning. LAHT 1891, s. 268. —
-KULTUR. kultur innehållande mjölksyrabakterier, som påskyndar mjölks o. gräddes syrning. DN 11 ⁄ 10 1981, s. 12. Långfil bereds av mjölk genom tillsats av en speciell syrningskultur, som står nära mjölksyrebakterierna. ModStKokb. 129 (1983). —
-KÄRL. (numera företrädesvis i skildring av ä. förh.) kärl avsett för syrning; jfr syr-kärl. Berzelius Själfbiogr. 185 (c. 1823). —
-MEDEL. medel för syrning (av mjölkprodukter); jfr syr-medel. Berzelius (o. Palmstedt) Brevväxl. 2: 99 (1831). Bakterier behöfva vanligen tillföras grädden förmedelst särskilda syrningsmedel, s. k. syrväckare; hvilka innehålla de passande bakterierna i lifskraftigt tillstånd. LB 3: 307 (1902). —
-METOD. Hvetestärkelse bereddes förr ofta efter den s. k. syrningsmetoden, som bestod däri, att den krossade och i vatten uppmjukade säden fick undergå en frivillig mjölksyrejäsning .. hvarigenom de klibbiga proteinämnena, den s. k. gluten .. öfverföras i löslig form. 2NF 27: 600 (1918). —
-PROCESS. Syrningsprocessen är i hufvudsak en mjölksyrejäsning och afser att i grädden bringa till utveckling härför lämpliga bakterier. LB 3: 307 (1902). —
-PRODUKT. En annan gängse syrningsprodukt var surmjölken, som redan Egil Skallagrimsson undfägnades med av en värmlandsbonde på 900-talet. Näsström FornDSv. 1: 284 (1941). —
-PROV. För att bedöma mjölkens hållbarhet har .. (han) föreslagit ett syrningsprof, som består i att sätta mjölken vid en för mjölksyrejäsningen gynnsam temperatur, nämligen 20°—25°. LAHT 1912, s. 598. —
Avledn.: SYRARE, m. ⁄ ⁄ ig. (numera bl. i skildring av ä. förh.) till I 1, särsk. till b γ: person som yrkesmässigt utför syrning. SD(L) 19 ⁄ 12 1894, s. 16. För mordförsöket mot ingeniören .. Larsson i Laxå häktade och tilltalade syraren .. Carlsson och blylödaren .. Ljunggren, båda förut anställda vid Laxå cellulosafabrik. SD(L) 31 ⁄ 1 1895, s. 3. —
SYRBAR, adj. (numera bl. tillf.) särsk. till I 1 b: möjlig att syra. Ekeberg o. Afzelius Nomenkl. 31 (1795).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content