SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2010  
TÖRSTA tœr3sta2, förr äv. TORSTA, v. -ade (OPetri 2: 424 (1531) osv.) ((†) pr. sg. -er Joh. 19: 28 (NT 1526), Dalin (1855); ipf. -te 2Mos. 17: 3 (Bib. 1541), Dahlstierna (SVS) 86 (1698)); vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE.
Ordformer
(torst- (-rr-) 15581830. tårst- 1689. törst- 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. þörsta, þorsta; jfr fd. tørstæ, thyrstæ (d. tørste), nor. tørste, fvn. þyrsta, göra törstig, fsax. thurstian, mlt. dörsten, mnl. dorsten (nl. dorsten), fht. t(h)ursten (t. dürsten); till TÖRST]
1) motsv. TÖRST 1, om person l. djur: känna törst l. vara törstig; lida brist på vätska; särsk. i uttr. törsta ihjäl (förr äv. törsta sig ihjäl), dels: dö av törst, dels (o. numera i sht, i förbleknad l. hyperbolisk anv.): vara mycket törstig; förr äv. opers., med indir. personobj. Sedhan effter Jesus wiste ath all ting wåro redho fwlkomnat ath scrifften skulle folbordhas sadhe han, Mich törster. Joh. 19: 28 (NT 1526). (Man vet) att flera Hästar hafwa drucket än torstat sigh ihiäl. Rålamb 13: 121 (1690). Här törsta vij igäl faute de biere (dvs. i brist på öl). Stenbock o. Oxenstierna Brefv. 1: 172 (1701). (Sv.) Törsta ihjäl .. (fr.) Mourir de soif. Nordforss (1805). Törstar du, drick ur min gyllene bägare / Svalka för brännhet mund! Wennerberg 3: 64 (1883). Han törstade så att han kunde förtvivla. Värdinnan hade inte snålat med saltet på gäddan. Nilson MessTräb. 191 (1990). Jag (tänker) på dem som svälter eller törstar för att det inte ens finns vatten. DN 1 ⁄ 10 1998, s. C7. — jfr FÖR-, IHJÄL-TÖRSTA.
2) motsv. TÖRST 2, om växt l. vegetation l. jord o. d.: lida brist på vatten. Liksom den tryckta atmosferen lättas, då den gjuter sin välgerning öfver de törstande fälten. 2SAH 3: 84 (1802). Jorden af hettan bräns, och gräsen törsta på ängen. Adlerbeth Buc. 36 (1807). Det är inte bara skog och mark som törstar. I många vattendrag är flödena så små att länsstyrelsen bedömer att det finns risk för skador på fisk och annat djurliv. Sydsv. 7 ⁄ 6 2008, s. A7. — jfr REGN-TÖRSTANDE.
3) motsv. TÖRST 3, i bildl. anv. av 1: känna ett starkt behov l. en stark längtan l. lystnad l. åtrå o. d. (efter ngt (l. ngn)); förr äv. opers., med indir. personobj.; jfr HUNGRA 2. Jach vthrecker mina hender til tich, mijn siel törstar epter tich vppå iordenne. OPetri 2: 424 (1531). (Djävulen) hungrar icke aleenast effter Menniskiornes Siälar, vthan honom törstar ock effter them medh aldrastörsta åtråå. PJGothus Savonarola SyndSp. D 1 a (1593). The Påwiskas radh och anslag (vänds) emoot Gudz folk, vthi blodh, at the törsta effter the Evangeliskes vndergång. Baazius Upp. V 1 a (1629). Alla, det är sant, törsta ej med et outsläckeligt begär efter odödlighetens ära. EP 1794, nr 71, s. 2. Min klinga törstar, men den är för god / Att sölas i en fängslad uslings blod. Wecksell DHjort 100 (1862). Kroppen törstade efter kärlek och hungrade efter att bli mättad med smekningar. Krusenstjerna Fatt. 3: 455 (1937). — jfr EFTER-TÖRSTA o. BILDNINGS-, BLOD-, GULD-, HÄMND-, KUNSKAPS-, SANNINGS-, SENSATIONS-, SKÖNHETS-TÖRSTANDE m. fl.
Avledn. (numera bl. tillf.): TÖRSTAN, r. l. f. törst. Jag, dödlig, skall ej nå den lott / som ljus fullkomning kräver, / dock värne jag den kraft jag fått / till törstan och till böner. Österling Offerkr. 107 (1905). jfr blod-törstan.
Spoiler title
Spoiler content