SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 2011  
UPP ssgr (forts.; jfr anm. sp. 392):
(7) UPP- MANNA. (†) ingjuta mod hos (ngn), styrka; äv. refl.: fatta mod; jfr bemanna II 2, manna upp (se manna, v.1 särsk. förb.). Girs E14 71 (c. 1630). Thessa Orden (från Kristus), som äre så Gudeliga, och fulla med Kärleek, the vpman(n)a migh wäl. Preutz Kempis 462 (1675). Brobergen 115 (1706, 1708; refl.). Schultze Ordb. 2991 (c. 1755).
(4) -MARK. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) högt liggande mark, särsk. om torr sådan mark (motsatt: myrmark o. d.). VDAkt. 1793, nr 328. De igensådda vallarne, deraf 6 tunnland uppmark och 8 tunnland mossmark, lemna i medeltal 25 parlass timotejhö. PT 1896, nr 195, s. 1.
(1, 2) -MARSCH. marsch upp l. fram (mot ngt); särsk. (mil.): sammandragande, framryckning o. gruppering av stridskrafter, i sht inför en större drabbning, särsk. i uttr. strategisk uppmarsch; äv. oeg. l. bildl., särsk. i uttr. vara på uppmarsch, vara i starkt uppåtgående o. d.; jfr fram-marsch. Thy wele Wi härmed hafwa förordnat, at enär Regementet eller något Compagnie står färdigt til up-marche, då commenderas Gewär på axel. LMil. 4: 675 (1695). Så snart mobiliseringen är afslutad .. tager sammandragandet af de mobiliserade truppförbanden sin början. Detta kallas för strategisk uppmarsch. SDS 1900, nr 295, s. 2. I en tidsålder, då demokratien starkt är på uppmarsch, ligger det i sakens natur, att den enskilda människan .. får träda tillbaka. NoK 110: 16 (1931).
Ssgr (mil.): uppmarsch-område. område där stridskrafter samlas, i sht inför en större drabbning. KrigVAH 1884, s. 176.
-plan. plan (se plan, sbst.1 II 2) för uppmarsch. BtRiksdP 1897, 4Hufvudtit. s. 71.
-tid. (numera mindre br.). Uppmarschtiden är lika med den tid, sista afdelningen i en kolonn behöfver för att uppnå den punkt, der teten i ett visst ögonblick stannat. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 206 (1886). BtRiksdP 1897, 4Hufvudtit. s. 71.
-väg. väg som tas (av trupper o. d.) vid uppmarsch. Auerbach (1915).
(1, 2) -MARSCHERA, -ing. marschera upp l. fram (mot ngt); särsk. (mil.): marschera upp. Han kom uppmarscherande till rektor. OxBr. 5: 434 (1627). Kongl. Maij:tz Lijf-guarde upmarcherar om morgonen uti så god tijd, at de äro upstälte när Ständerne begynna gå till kyrckian emellan klockan 7 och 8. 2RARP 6: 571 (1731).
-MASKA, -ning; -are (se avledn.). (i sht förr)
1) till 1; maska upp (ngt) (se maska upp 2); särsk. med avs. på silkesstrumpor. Silkestrumpor uppmaskas. GHT 21/12 1935, s. 5.
2) till 12; maska upp sig (se maska upp 1); anträffat bl. ss. vbalsbst. -ning, konkretare. Strumpor tillverkade av högtvinnat garn äro mindre känsliga för .. uppmaskningar än strumpor gjorda av löst tvinnat garn. Varulex. Beklädn. 220 (1945).
Avledn.: uppmaskare, m.//ig. (förr) till -maska 1; ss. yrkesbeteckning. YrkesförtArbFörmedl. 19 (1936). YrkesförtArbFörmedl. 13 (1952).
(1, 5) -MED40 l. 32 (se för övr. anm. 2:o sp. 392), prep. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) uppefter, längs med; bredvid. It hus næst nord(en) for s(anc)ti joh(annis) h(us) vpm(edh) kyrkiouegg(en). OPetri Tb. 137 (1526). Dessutom funnes timmer en mil eller så längre uppmed elfven. Schröder Timmermärk. 24 (1893). Rosor och kaprifolium slingrade uppmed väggarne kring hyddan. Vallgren MatGubb. 14 (1917).
(9, 10) -MEJA. (†) meja (o. sätta upp) (säd). När Säden på Åkern är vpmäijad och Rökarne ännu stå vnder baran Himmel, förbiudes Ax plåkningen wid Sexton öre Silfwermynts plikt. EtnolKällskr. 2: 4 (1746). Fatab. 1908, s. 81.
(3) -MEJSLA, -ing. med mejsel öppna (ngt); äv.: vidga l. åstadkomma (hål l. fördjupning) med mejsel; särsk. (kir.) ss. vbalsbst. -ing, om operation med mejselliknande instrument (i benvävnad). SPF 1841, s. 440. På öfverkant af lagren upptagas smörjhål, och der dessa träffa lagerytan af skålen uppmejslas smörjränder, för att oljan må kunna spridas öfver hela lagret. Frykholm Ångm. 188 (1881). Nyström Kir. 1: 136 (1926).
(1 b) -META, -ning. ta upp (fisk o. d.) gm mete; numera nästan bl. i p. pf. Schultze Fisk. 180 (1778).
(10 b) -MJUKA, -else (, Lind 1: 621 (1749), Lagerlöf Körk. 142 (1912)), -ning (se d. o.); -are (JernkA 1889, s. 99, osv.).
1) göra (ngt hårt) mjukt l. mjukare (jfr -möka); särsk. dels: göra (ngt torrt) mjukare gm att tillsätta vätska l. vissa ämnen o. d., särsk. i uttr. uppmjukande medel (jfr emollierande), dels: göra (ngt styvt l. stelt) böjligt l. smidigt; äv. i pass. övergående i dep.; förr äv. refl.: laxera. Gymnastik med uppmjukande rörelser. Linné Dal. 152 (1734; refl.). (Eng.) To liquor boots, (sv.) fukta eller upmiuka stöflor. Serenius Ii 3 a (1734). Den upmjukande werkan, som ett alkaliskt Sallt äger på animaliska delar. Rinman JärnH 677 (1782). En sotig pojke .. låg på magen bredvid en flammande brasa, i hvilken han uppmjukade vidjor (för gärdsling). Wetterbergh Penning. 570 (1847). Lägg chokoladen i en kastrull, låt den uppmjukas vid ugnsöppningen. Nordenfalk GBord 52 (1897). Uppmjukande medel (dvs.) utvärtes medel som gör huden mjuk genom att motverka brister i hudens hornlager. Lindskog (1997).
2) i bildl. l. oeg. anv. av 1 (jfr 3): göra (ngn l. ngt, särsk. ngns sinne, hjärta o. d.) mjuk(t) l. vek(t); mildra; få att mjukna; förr särsk.: (gm tortyr) göra (ngn) spak l. foglig. Styfwa och hårda Sinnen bewekas offta, förmildas och upmiukas af ett ödmiukt och lindrigt tahl. Lindestolpe SuurbrFr. 47 (1718). Han var tillräckligt hemmastadd i lagväsendet, för att veta, hvad det betydde, då en för ”högmälisbrott” anklagad öfverlemnades åt presterskapet att uppmjukas. Rydberg Frib. 254 (1857). Ella blev litet uppmjukad av berömmet. Beijer BritaGrossh. 52 (1940).
3) oeg. l. bildl. (jfr 2): göra (ngt) mindre strängt l. hårt l. tungt l. kantigt, göra smidigare l. mjukare, lätta upp; äv.: uppluckra l. försvaga; förr särsk. med avs. på språkljud (jfr mjuk 5 c slutet). BEMalmström 7: 138 (1850). Som raka motsatsen till uppmjukandet af k, sk, g och ng i midljud kan man betrakta bibehållandet af hårdt k, sk och g framför len vokal i uddljud. Uppl. 2: 551 (1908). Kardinal Mazarin sökte på allt sätt få den tunga franska musiken uppmjukad med italiensk cantilena. Norlind AMusH 345 (1921). (Stöden i moskén) utgöras .. av tunga, murade fyrkantspelare något uppmjukade genom en i varje hörn placerad trekvartskolonn. Munthe IslamK 66 (1929). Norge tvingades snart att först uppmjuka och sedan släppa sin förbudslagstiftning. SvD(A) 1934, nr 315, s. 4.
Avledn.: uppmjukelig, adj. (†) till -mjuka 1: möjlig att göra mjuk. I watten upmjukelig. Cronstedt Min. 73 (1758). Fischerström 2: 301 (1780).
(7, 10 b) -MJUKNA, -ing (se d. o.).
1) intr.: bli mjuk l. mjukare; i sht förr äv.: tina; äv. bildl.; numera i sht i p. pf. o. ss. vbalsbst. -ing (se -mjukning). Verelius 262 (1681). Men sannerlig skall / Hans sinne den dag / Uppmjukna, när blott han sig hotad ser. Palmblad Aisch. 12 (1841). Samtidigt uppmjukna de fuktiga delarne af organismen. Samtiden 1873, s. 346.
2) (†) tr.: göra (ngt hårt) mjukt l. mjukare, mjuka upp. Trozelius Rosensten 202 (1752). Den sig inuti (det stekta) köttet utvecklande ångan, som ej slipper ut genom ägghvitskorpan, uppluckrar och uppmjuknar fibrerna. Langlet Husm. 134 (1884).
(7, 10 b) -MJUKNING. [till -mjuka o. -mjukna] om förhållandet l. företeelsen att ngt hårt l. stelt o. d. blir mjukt l. mjukare; äv. om handlingen l. verksamheten att göra ngt hårt osv. mjukt l. mjukare; särsk. (med.) om (tillstånd av) sjuklig förändring i kroppen; äv. dels konkretare, dels bildl.; förr äv. i fråga om språkljud (jfr -mjuka 3). Emollitio; (dvs.) upmjukning, hvilken i synnerhet säges om hårda bens och horns förvandling, ifrån den hårdhet de äga, til en mjukare consistence. Wallerius ChemPhys. 1: 126 (1759). Skinnet erfordrar ingen serdeles långt drifwen eller fullständig uppmjukning. AHB 4: 24 (1860). Någon gång inträffar (i italienskan) uppmjukning af n, då det är begynnelseljud. Richert Ljudlag. 144 (1866). Till följd häraf får (inflammations)härden (i hjärnan) en mjuk konsistens; detta tillstånd benämnes röd uppmjukning (ramollitio rubra). Hallin Hels. 2: 231 (1885). Det bör dock anmärkas att reglementet (vid teatern) undergick en del uppmjukningar. 3SAH LV. 1: 90 (1944). De bollar man slår som uppmjukning är till för att få igång rytm och den sving du för närvarande presterar. Grafton Golfteknik 181 (1976). jfr ben-, hjärn-, ryggmärgs-uppmjukning.
Ssgr: uppmjuknings-härd. med. jfr härd, sbst.1 4 b. Autopsin visade meningeala förändringar och uppmjukningshärdar .. i hjärnan. ASScF XIX. 10: 26 (1893).
-process. process under vilken uppmjukning sker; äv. bildl. 2UB 9: 660 (1906). Intet tvivel råder om att en moralisk uppmjukningsprocess börjat. GHT 1945, nr 33, s. 10.
-program. särsk.: program som består av kroppsrörelser för uppmjukning av muskler o. d. IdrBl. 1935, nr 20, s. 4.
(7) -MJÖLKA. (†) få mjölken att rinna till gm att mjölka (djur) (jfr mjölka upp); äv. i p. pf. (om ko): som är i ett tillstånd då mjölk rinner till (efter kalvning) (jfr mjölka 2). Colerus är .. i then Meningen at man kan upmölkia een Gålko, sedhan hon är sijnt igen, om hon offta och stadigt blefwe molkat och dragen på hennes Spenar. IErici Colerus 2: 12 (c. 1645). Dahlstierna (SVS) 1: 126 (1698).
(7, 9) -MOBILISERA, -ing. uppbåda (personal l. krigsstyrka o. d.); särsk. bildl., med avs. på känsla l. engagemang l. kraft o. d. (jfr mobilisera 2 b). Johnsson Essad Härligh. 117 (1930). Än en gång besannades den gamla erfarenheten att ingen är slagen på förhand då det gäller idrott. Den som kan uppmobilisera det rätta humöret vinner. SvD(B) 15/6 1946, s. 16.
(7) -MODA. (†) inge (ngn) mod, uppmuntra (se d. o. 5); äv.: uppegga, hetsa (äv. bildl., med avs. på ngt sakligt); äv. refl.: hämta mod (av ngt). Desse woro de, som fluxt upmodade Konungen i Dannemark til krig emot de Swenske. Girs J3 10 (1627). Grekerne vpmodade sigh aff sina Förfäders herlige Gerningar. Sylvius Curtius 93 (1682). En hurtig Motion höjer och upmodar Pulsen, då deremot et länge stillasittande gjör den matt. SvSaml. 1: 35 (1763). (Vid Värnamo) uppställde Hertigarne (Erik o. Valdemar) sina fylkingar, öfwersågo och uppmodade folket. Afzelius Sag. 4: 146 (1842).
-MONTERA, förr äv. -MUNTERA, -ing.
1) till 1 c, 10: montera upp (ngt); särsk.: sätta samman, ställa i ordning; jfr montera 1. Hafwandes .. Hans Maj:t .. förklarat, att alla de Klingor och Swärd, som för Milicen och i RustKammaren behöfwas .. wid Wira Bruk skulle tilwärkas och upmunteras. Stiernman Com. 5: 825 (1700). Inga kostnader mera för uppmontering och nedtagning av markiser! Form 1950, Omsl. s. 120 (annons).
2) (†) till 7: förse (krigsmanskap o. dyl. l. hästar) med utrustning; äv. refl.: utrusta sig; jfr montera 2 b o. -mundera. Att de inthet måge opmuntera deres hestar. RP 10: 675 (1644). GenMRulla 1684, s. 284 (refl.). Förenämde Änkiors oförmögenhet att Dragon upmuntera. VDAkt. 1712, nr 81.
-MOT, se -emot.
(1) -MOTA. mota upp (ngn); driva upp; numera i sht i p. pf. Dalin (1855). (Han) går .. ut till en parkbänk för att lägga sig att sova, men blir ganska snart uppmotad av en gubbe som påstår att bänken är till för att sitta på. Wassing GropSkog. 213 (1965).
-MUDDRA, -ing.
1) till 1 b: gm muddring ta upp (slam, sand o. d.); ss. vbalsbst. -ing äv. konkret, om bottenmassa från sjö l. vattendrag. PT 1758, nr 31, s. 4. För ej länge sedan sänktes .. Säbysjön och Ralången, hvarvid åns stränder utefter stora sträckor blefvo betäckta med uppmuddringar. SvNat. 1918, s. 148.
2) till 3: gm muddring fördjupa (båtled, hamn o. d.), rensa (se d. o. I 5 c). PH 8: 7357 (1766). Man uppmuddrade farleden mellan Prästfjärden .. och Tunafjärden till ett djup af 1,8 m. Uppl. 1: 430 (1903).
(12) -MULTNAD, p. adj. (helt) förmultnad, uppruttnad; numera bl. om organiskt material ss. trä, papper o. d., förr äv. om metall. Et aldeles upmultnadt kopparkjäril. Schück VittA 5: 511 (i handl. fr. 1762). Stammen .. är till en stor del uppmultnad. Agardh o. Ljungberg III. 1: 356 (1857).
(7) -MUNDERA, -ing. (†) förse (ngt) med nödvändig utrustning; äv.: upprusta; jfr mundera, v.1, o. -montera 2. RP 17: 139 (1657). Borgerskapet i Piteå (har lämnat anbud om) att .. låta uppmundera de .. Jern-canoner, som sedan förra kriget emot Ryszland warit uti Piteå Stad upplagde. DA 1808, nr 90, s. 4.
-MUNTERA, se -montera.
(7) -MUNTRA, -an (se d. o.), -ing (se d. o.); -are (se avledn.). [jfr t. aufmuntern]
1) (†) uppväcka (ngn); uppliva (ngn l. ngns kropp l. sinne o. d.); uppfriska, vederkvicka. Cellarius 9 (1699). Jag hafwer kändt twenne andra som efter vtwärtes anseende .. woro opmuntrade ifrån sin Synda-dwala. Lagerström Bunyan 3: 47 (1744). När han under wägen war af resans beswärligheter aldeles utmattad, geck han at upmuntra sin utmärglade kropp in uti et wid wägen liggande winberg. Säfström Banquer. Rr 4 a (1754). Holmström Sa’ han 26 (1876).
2) (†) egga (ngn) (till ngt, särsk. stridshandling o. d.), hetsa, mana på; äv. refl.: hetsa upp sig. Werwing Hist. 2: 5 (c. 1690). (Översten kom) när in till approchen, då fienden .. som redan war opmuntrat af de wåras skiutande, ganska häfftigt gaf Salva. KKD 11: 137 (1710). När jag nu såg, att han till trätande sig upmuntrat, wille jag icke widare tala något ord med honom här om. VDAkt. 1729, nr 523. Apelbom Danssk. 84 (1888).
3) (†) uppmana (ngn) (till ngt l. att göra ngt); äv. närmande sig l. övergående i bet.: förmana. Schück VittA 2: 203 (i handl. fr. 1682). Ändteligen .. upmuntrade han sitt manskap, at hålla tätt tilsammans och bryta igenom med wärjan i hand. Nordberg C12 1: 499 (1740). Jag upmuntrade honom därföre, att .. hjerteligen känna och ångra sin grufveliga missgjerning. Almqvist DrJ 232 (1834). De Geer Minn. 2: 134 (1892).
4) muntra upp (ngn), göra glad l. gladare; roa; äv. refl.: förströ sig; numera bl. med anslutning till 5 (slutet). Kolmodin QvSp. 1: 280 (1732). Maskerader, utom desz de upmuntra trumpet folk, äro en särdeles artig invention. Holberg Mascarad. 32 (1779). Familjefäderne .. söka väl uppmuntra sig med snusning och tidningsläsning, men äfven detta tyckes knappt förslå. Almqvist Går an 15 (1839).
5) inspirera l. påverka (ngn) (till ngt l. att göra ngt); särsk.: (försöka) ingjuta mod l. hopp l. livslust o. d. hos (ngn) (jfr -moda); stödja; äv. med refl. obj.; äv. med avs. på ngt sakligt: understödja, gynna, verka för. På thet hwar och en .. af Wårt Siöfolck .. til frimodig- och tapperhet måtte blifwa upmuntrade .. Riksens fiender med manlighet .. at bemöta. Schmedeman Just. 932 (1685). Myckenheten af wahror förorsakar utskeppning: Winsten deraf upmuntrar ny tilwärkning. Berch Hush. 11 (1747). (Cicero) uppmuntrar sig till ståndaktighet med egna och Homeriska verser. Geijer I. 2: 177 (1836). Han var kär i henne .. och hon höll honom tillbaka eller uppmuntrade honom en smula då och då. Gustaf-Janson ÖvOnd. 77 (1957). särsk. i p. pr. -ande i adjektivisk anv.: som uppmuntrar; särsk. om ngt sakligt: som är glädjande o. inger hopp l. piggar upp o. d.; jfr uppmunterlig. Uppmuntrande resultat. En uppmuntrande blombukett. Med upmuntrande Nåd. Celsius G1 Dedic. 3 a (1746). Agnes ville säga något uppmuntrande, men hon kände på sig att det inte tjänade mycket till. Ingemarsson SmåCitr. 255 (2004).
Avledn.: uppmunterlig, adj. (†) till -muntra 5: uppmuntrande. HSH 28: 350 (1714). Mig har detta (dvs. bibelstället) warit upmunterligt i så måtto (osv.). KyrkohÅ 1912, MoA. s. 55 (1741).
uppmuntrare, m.//ig. till -muntra 2, 5. AdP 1789, s. 840. Han (har) ansetts som en af de förnämsta uppmuntrarne af Konungens krigiska planer. IllMilRevy 1898, s. 147.
-MUNTRAN. [till -muntra] om handlingen l. verksamheten att uppmuntra (se -muntra 5; jfr -muntring); äv. konkret(are) om ngt som uppmuntrar: stöd, sporre, stundom övergående i bet.: belöning; förr äv. dels: uppmaning (jfr -muntra 3), dels: förnöjelse (jfr -muntra 4). Upmuntran Til Guds Lof. Brenner Dikt. 2: 97 (1683; rubrik). Så dristar jag nämna, at han i mitt sinne wäl förtiänar sådan upmuntran. Wollin Stilgjut. 63 (i handl. fr. 1760). Vid minnet af Jesu .. intåg i Jerusalem .. må .. denna uppmuntran ställas till hans församling: Kommer, låter oss tillbedja, och nederfalla för Herranom. Lehnberg Pred. 1: 2 (c. 1800). På vägen mellan Vasa och Björneborg hade .. (ryssarna) upprest en Stor högtidlig galgbyggnad till allmogens uppmuntran. Leopold (SVS) II. 4: 94 (1808). Lägre renhållningstaxa för dem som sopsorterar är den viktigaste uppmuntran man kan få, tycker många. RådRön 1997, nr 6–7, s. 25.
Ssgr: uppmuntrans-accessit. (†) jfr accessit o. heders-accessit. SAD 1: 213 (1787). Ljunggren SAHist. 1: 126 (1886).
-värd. värd att uppmuntra. Atterbom Siare VI. 2: 19 (1855).
-MUNTRING. [till -muntra] uppmuntran (jfr -muntra 5); äv. konkret(are), om ngt som uppmuntrar, särsk.: belöning, ”morot”; förr äv.: uppmaning, förmaning (jfr -muntra 3). Det länder osz .. icke til ringa tröst och upmuntring, at Gud .. hafwer begåfwat Ed. K. Maj:t med en så stor tapperhet. HC11H 4: 160 (1675). Upmuntring til tacksamhet emot Gud effter öfwerstånden siukdom. Brenner (SVS) I. 1: 20 (1713). Af uppmuntringar ansågos utskeppnings-premier vara de nyttigaste. Malmström Hist. 5: 413 (1877).
Ssgr: uppmuntrings-brev. (Konungen) lät afgå Uppmuntrings-Bref till Svenska krigsfolket i Rysland, att såsom ärlige .. karlar fortfara i sitt tappra förhållande. Hallenberg Hist. 2: 565 (1790).
-klass. (förr) inom flottan, om var o. en av tre klasser för indelning av manskap efter erfarenhet o. skicklighet. NF 3: 286 (1878). Manskapet delades i sjömans- och uppmuntringsklasser med bestämda grunder för uppflyttning. VFl. 1929, s. 21.
-pengar l. -penningar, pl. pengar som utbetalas ss. uppmuntring l. belöning; särsk. (om ä. förh.) om lönetillägg till manskap inom flottan (jfr befarenhets-penningar). ReglFl. 1: 51 (1834). DN(B) 1959, nr 36, Bil. s. 8.
-pris. Stiernstolpe Bouilly 35 (1824).
-tal. När slagorden var upstäld, hölt Herr Sten et upmuntrings-tal til sit folk. 1VittAH 1: 178 (1755).
-tecken. 1) (†) tecken l. signal som uppmanar (till viss handling). Såsom Stockholms Wård-Torn .. vppå Bruncke-Berg .. satt är, til then Ändan, at gifwa wissa Vpmuntrings-Tekn, när någon oförmodelig Elds-Wåda sig yttrar. Rüdling Suppl. 429 (1740). 2) (förr) tecken på (l. för) uniform som visar tillhörighet i uppmuntringsklass. Uppmuntringstecken äro: för 1:a uppmuntringsklassen tre vinklar på venstra öfver-ärmen. UFlott. 1: 51 (1882). SvFlH 3: 187 (1945).
-MURA, -ning. [fsv. upmura]
1) till 1 c, e: gm murning uppföra (ngt), mura upp; äv.: sätta upp l. hålla uppe med hjälp av murverk; äv. dels oeg. (särsk. om djur), dels bildl.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret; numera i sht i p. pf. Jt stenhuss .. som th(et) ffor øgonen opmuret staar. OPetri Tb. 53 (1525). Sylvius Mornay 472 (1674; bildl.). Till en början uppmura .. vissa arter af .. siktgetingslägtet .. enstaka celler på främmande underlag. Reuter LägrDjSjälsl. I. 1: 68 (1886). Vägen, delvis inhuggen i klippan, delvis uppmurad på pelare. SDS 1901, nr 174, s. 1. Rökgasinloppen äro försedda med uppmurningar för att hindra kanalernas igentäppande under kolningens gång. JernkA 1904, s. 217.
2) (†) till 11 a: vid murning förbruka l. använda (ngt). SthmSlH 1: 75 (1553). Är vpmuradt .. wdy allahanda murningar .. kalck 80 lester. GripshR 1556, s. 56.
(12) -MURKEN. mycket l. helt murken; jfr -murknad. (Han) afhöll sig .. från alla andra förändringar än de oundgängligaste – ett nytt golf här och där i stället för ett alltför uppmurket. Solnedg. 2: 247 (1911).
(12) -MURKNAD, p. adj. uppmurken. Någre upmurknade Beenstycken. Schück VittA 5: 549 (i handl. fr. 1763).
Spoiler title
Spoiler content