SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 2019  
VÄSTAN väs3tan2, adv., prep. o. sbst.; ss. sbst. r. l. m. l. f. (Månsson Siöb. C 2 a (1644) osv.) ((†) n. LejonkDr. 57 (1689), Wallin (SVS) 1: 337 (1808)); best. =; förr äv. VÄSTEN, adv., prep. o. sbst.; ss. sbst. r. l. m. l. f.; best. =.
Ordformer
(vestan (w-) 15211892. vesten (u-, w-, -th-) 15281889. västan (w-, -th-, -nn) 1548 osv. wästen (-nn) 16031711)
Etymologi
[fsv. västan; motsv. fd. væsten (d., nor. bm. vesten), fvn. vestan (nor. nn., nyisl. vestan), fsax. westan, mlt., mnl. westen, fht. westan(a), westen (t. westen), feng. westen, westan; till stammen i VÄSTER med den (urgerm.) adverbialändelse som äv. föreligger i VADAN; formen västen är ett lån (i sjömansspr.) från mlt., mnl. l. t., den är dock (i vissa fall) äv. att uppfatta ss. sg. best. av VÄST, sbst.2 — Jfr SYDAN, VÄSTERN, sbst.1]
(utom ss. förled i ssgr numera ngt ålderdomligt)
I. ss. adv.: i väster, i västligt läge; äv. (o. urspr.): från väster; särsk. i uttr. västan om ngt, väster om ngt (särsk. i uttr. östan om sol och västan om måne (se SOL, sbst.1 1 g ε)). Blochusen westa(n) wedt yt(er)ste strøm. SthmSkotteb. 3: 194 (1521). Wil man löpa wästan om Ringsö (osv.). Månsson Siöb. I 4 a (1644). Et gammalt sten- eller så kalladt scholæhus västan om kyrckian. Corylander LundDomk. 115 (i handl. fr. 1754). När skepp komma västan och jag hör talas om det land, som jag lämnat, då vet jag för visso, att i den jorden fattade jag rot och växte fast. Lönnberg Sigtr. 119 (1892). — särsk. (†) närmande sig l. övergående i anv. ss. adj. i predikativ anv., om vind: som kommer från väster. Wädret war wästan, men blef mot afton nordan, hwaraf dett klarnade up. Linné Dal. 65 (1734). Dalin Vitt. II. 4: 159 (1754).
II. ss. prep.: väster om (ngt). It huss som ho(no)m haffde til hørt belæg(e)t westa(n) mwr i h(er) bencts g(re)nd. OPetri Tb. 29 (1524). Hööladan westan stallet. Murenius AV 433 (1660). Then parten (av Uppsala) som ligger wästan åden kallasz fiärdingen. Bolinus Dagb. 54 (1670). Bönderna västan Billingen slog kollegerna östan därom. GbgP 1948, nr 165, s. 2.
III. ss. sbst.
1) väster; särsk. i sådana uttr. som från östan och västan (l. i uppräkning av alla fyra väderstrecken), betecknande att ngt kommer överallt ifrån l. sker l. gäller på alla ställen o. d. VarRerV 4 (1538). Sij, tijn barn .. komma församladhe bådhe aff östan och westan. Bar. 4: 37 (”5: 2”) (Bib. 1541). Herrans namn ware af osz ifrå nordan til sönnan, ifrån östan och til westan ewigliga ährat, prisat och vphögdt så wiszt, Halleluja, Amen! Swedberg Schibb. c 2 a (1716). Nej, se dig kring, mot vestan och mot östan, / Med hoppets mod, med kärlekens förtröstan! Böttiger 1: 120 (1856). Vinden från västan. Lagerlöf Höst 159 (1933). Folk .. inbjöds från östan och västan. BoråsTidn. 27/3 2008, s. 2. — särsk. (numera föga br.) om kardinalstrecket väster; särsk. i uttr. som utgör benämningar på vissa kompasstreck på båda sidor om detta kardinalstreck (l. på de väderstreck som dessa kompasstreck betecknar), t. ex. västan till söder, väst till syd; jfr VÄST, adv. osv. II 1 a. Wästan til Nordan. Månsson Siöb. C 3 a (1644). Wästan til söder. Schwartz Alm. 1648, s. 25. Håll strecket! Vestsydvest till vesten! Topelius Planet. 2: 6 (1889).
2) vind från väster, västanvind; äv. i personifierad anv. Forsius Phys. 135 (1611). Af ett sakta blåsande wästan neder förd till en mäkta härlig .. Ort. LejonkDr. 57 (1689). Blås, lekande västan. Ossian 1: 5 (1794). Blås upp, du vestan, och låt dina strömmar / Mig föra hit ifrån Mälaren öfver. Strindberg MOlof 72 (1878). Den av västan lätt krusade vattenytan. Sparre Fyrmäst. 72 (1920). Att stå ute i blåst, regn och snöfall vet var och en hur det är när västan ligger på. ÖstersundP 25/10 2006, s. 9.
Ssgr (i allm. till I o. III. Anm. Ssgrna -efter, -för, -ifrån, -till förekommer (i sht i ä. språkprov) äv. i särskriven form. Det är därför ovisst om ssg verkligen föreligger l. om dessa ska uppfattas ss. fria förb. mellan adv. o. prep. (i abs. anv.) resp. mellan adv. o. adv. I vissa fall är det äv. möjligt att uppfatta en sådan konstruktion ss. en förb. mellan sbst. västan o. en efterställd prep.): VÄSTAN-BLÅST. (numera bl. ngn gg) blåst från väster, västanvind. Den starka och uthålliga .. vestanblåsten. PT 15/7 1841, s. 1.
-EFTER, adv. (†) från väster. Luk. 12: 54 (NT 1526). När man kom(m)er wästan effter, och wil åth Refwel. Månsson Siöb. C 2 b (1644). Bibelforsk. 1907, s. 419.
(II) -FJÄLLS, adv. (numera bl. ngn gg) väster om fjället l. fjällen; särsk. i fråga om förh. i Norge. Ridderstad SDikt. 2: 330 (1835, 1858). Våra vänner västanfjälls. NorrlP 12/4 1893, s. 2.
-FLÄKT. svag vind från väster; särsk. dels i personifierad anv., dels i jämförelser l. i bildl. anv., om ngt förhållandevis milt l. ofarligt; jfr fläkt, sbst.1 II 1, o. -vind. Den liufwa Wästan flecht. Achrelius Jos. A 4 b (1692). Så satt hon der en afton sen, / När vestan fläckten slumrat re’n / I Rosens ambraskrud. Runeberg (SVS) 2: 26 (1824). Finanskrisen 2008 (blev) en västanfläkt jämfört med 1930-talets depression. AB 18/5 2011, s. 10.
-FLÄNG. (†) (kraftig) västvind. Sunnan regn och Västan fläng följas gierna åt, det är, då det är Sunnan väder och regn, kommer Västan storm derefter. VetAH 1745, s. 110.
-FRÅN, se -ifrån.
-FÖR, förr äv. -FÖRE, prep. o. adv. (numera bl. ngn gg)
I. ss. prep.: väster om (ngt). Ene tompt belægen westan for stora torget. OPetri Tb. 62 (1525). En myr västanför vår gård. JmtP 5/4 1924, s. 6.
II. ss. adv.: i l. åt väster. Strax wästanföre i kyrkiebalkssmuren ligger en stoor steen. RannsaknAntikv. II. 1: 163 (1667).
(II) -HAVS, adv. (numera bl. ngn gg) väster om havet; särsk. med Finland som utgångspunkt, om förh. i Sverige. JönkBl. 1861, nr 62, s. 1. Om .. nyländingen ej är alltför olik en man af folket västanhafs, så är syntaxen (i nyländskan) i regeln högsvensk. Landsm. 6: clxxiii (1888).
-IFRÅN, ngn gg äv. -FRÅN, adv. ifrån väster. At på wisza tijder om åhret, upkom på Hafwet wästan ifrån starcke och långwarachtige wäder. Holm NSv. 13 (1702).
-NORDAN, adv. o. sbst. [fsv. västan nordhan] (†) nordväst (se d. o. I, II); särsk. i förb. med efterföljande prep. i abs. anv. l. efterställd sitt huvudord, i uttr. västannordan till, i nordväst (jfr väst-nordan). VocLib. Avd. 4 (c. 1580). Ett stycke afrösad jord, beläget vestan nordan till för Bastenäs. NoraskogArk. 4: 90 (1657).
Ssg: västannordan-storm. På samme dagh vpbläste en westannordan storm, then strax allan ijsen fördreff. Svart G1 62 (1561).
-STORM. jfr -vind. PH 11: 749 (1779). Derute hven skarpa vestanstormen, sändande genom fönster och dörrar sina hårda pipande ilar. Carlén Skuggsp. 1: 139 (1865).
-SUNNAN, adv. o. sbst. [fsv. västan sunnan] (†) sydväst; jfr väst-sunnan.
I. ss. adv. Wästan sunnan widh haffzstranden är itt skönt .. slååt. Bolinus Dagb. 72 (1676).
II. ss. sbst.; särsk. liktydigt med: sydvästvind. VocLib. Avd. 4 (c. 1580). (Man) haffuer .. förfarit, at här j Rijket Nordan wädher vthi Pestilentzie tijden .. så skadhelighit war såsom Sunnan och Westan Sunnan. Berchelt PestOrs. B 1 a (1589). Paulinus Gothus Pest. 42 b (1623).
(III 2) -SUS. (numera bl. tillf.) sus av västanvinden. PoetK 1817, 1: 109. Må bäcken jollra bort sitt brus / I perleregn och vestansus. Topelius (SLS) 1: 270 (1860).
-TILL, adv. (numera bl. ngn gg, ålderdomligt) i väster. OPetri Tb. 12 (1524). (Jerusalem hade) westa(n)til tree poortar. Upp. 21: 13 (NT 1526).
-VIND. vind från väster, västlig vind; äv. dels i personifierad anv., dels i jämförelser l. i bildl. anv., om ngt förhållandevis milt l. ofarligt (jfr -fläkt); jfr -blåst, -storm, -väder o. västan III 2, väst-vind. G1R 19: 177 (1548). Wästen-Wind är intet så fuchtigh som Sydwind. Palmchron SundhSp. 17 (1642). Solen log så varmt emot henne och vestanvinden smekte hennes ansigte. Idun 1888, s. 95. Kritiken har .. varit en västanvind i relation till vilka fel som begåtts. GotlT 4/2 2015, s. 11.
-VÄDER. [fsv. västanvädher] (numera bl. ngn gg) västanvind; äv. i personifierad anv. Itt ganska starkt westan wädher. 2Mos. 10: 19 (Bib. 1541). (Han) Ser gräset vaggadt bli af västanvädrens anda. Lidner (SVS) 2: 356 (1784).
Spoiler title
Spoiler content