ASYNJA asyn3ja2, äfv. 040 l. a3~syn2ja (àsy´nja Almqvist (1842)), äfv. ÅSYNJA å3~syn2ja l. 032 l. 040, numera sällan ASYNIA asy4nia l. 0302, f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(åsynja C. Säve i Fyra intr.-förel. 75 (1859), Odhner Lärob. i fäd. hist. f. lägre kl. 8 (1870, 1900), Wisén Oden 17 (1873), O. Montelius i Ill. Sv. hist. 1: 338 (1877), Gödecke Edda 29 (1877, 1881). — asynia Stagnelius 1: 298 (c. 1815), Stjernstolpe Vitt. 2: 29, 34 (1820, 1829; fyrstafvigt i vers). assyniorne Bremer Trälinnan 46 (1840). — asinnor (pl.) Göransson Yfverb. Atl. Edda 54, 57 (1746), Saml. af ä. folksl. rel.-urk. 2: 343 (1820). — Anm. Beträffande anv. af formerna asynja o. åsynja gäller detsamma som under AS, sbst.1, anfört som (det historiska) förhållandet mellan formerna as o. ås)
Etymologi
[af isl. ásynja, bildadt af áss (se AS, sbst.1) medelst femininsuffixet *-unjōn (jfr beträffande ordets bildning APINJA). — Formen med -inn- beror på anslutning till sv. femininbildningar på -INNA; jfr GUDINNA, HÄRSKARINNA m. fl.]
gudinna (af asabörd l. gm giftermål befryndad med asarna) som dyrkades i Norden under hednisk tid. Jorden Thors moder, ok Rinder Valas moder äro talde med (dvs. räknas bland) Asinnorna. Göransson Yfverb. Atl. Edda 57 (1746). Ihre Bref t. Sv. Lagerbring 15 (1772). Och du, som skönast är / Ibland asyniors här, / .. O Freja, hör vår chor! Stagnelius 1: 298 (c. 1815). Asynjorna, Asarnes gemåler eller qvinliga anhöriga. Holmberg Nordb. 584 (1854). De förnämsta bland åsynjorna eller gudinnorna voro Frigg, Odens maka och äktenskapets beskyddarinna, samt Freja eller Fröja, kärlekens gudinna. Odhner Lärob. i fäd. hist. f. lägre kl. 8 (1870, 1899). Bil fick en asynjas värdighet. Rydberg Gudas. 68 (1887). — med anslutning till AS, sbst.1 2. Asynjor och Asar sig kastade ned. / De kysste den nyvunna fädernejorden (vid Mälaren). Ling As. 67 (1833).
Ssgr: ASYNJE-GESTALT030~02. —
-LIK~2, adj.
