publicerad: 1918
BOG bω4g, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) böger Boije Landthush. 382 (1756), Rothof Hush. 697 (1762)).
Ordformer
(bog 2 Mos. 29: 22 (Bib. 1541) osv. boge Serenius (1741), Topelius Planet. 2: 92 (1889: fårboge). boga Quennerstedt I Torneå o. Umeå 2: 221 (cit. fr. 1809: lamboga))
Etymologi
[fsv. bogher, motsv. d. bov, nor. bog, baug, isl. bógr, mnt. boch, buch, nt. boog, holl. boeg, t. bug, feng. bōg, eng. bough, gren, bow, skeppsbog. Germ. grundform är bōʒu-, som motsvaras af sanskr. bāhu-, arm, framben, fpers. bāzu, gr. πῆχυς, armbåge, underarm. Formen boge torde hafva bildats till pl. bogar efter mönstret af KNOGE : knogar, LOGE : logar o. d. l. till best. formen ss. efterled i ssgr efter mönstret af BÅGE : bågen, GOSSE : gossen o. d. Betr. formen boga jfr sv. dial. boga (Finl.). Pl.-formen böger härrör från den ursprungliga u-stamsböjningen (jfr sv. dial. böger, isl. bǿgir)]
I. om viss kroppsdel hos djur o. i däraf härledda bet.
1) [jfr motsv. anv. i fsv., d., nor., isl., mnt., holl., t. o. feng.] den kroppsdel hos större däggdjur som utgöres af skulderbladet (bogbladet), hos vissa djur äfv. öfverarmbenet, jämte omslutande mjuka delar. Väl ställda bogar, bogar som ligga i en för djurets arbetsförmåga gynnsam vinkel. Man skal giffua Prestenom boghen och bådhen kindbenen, och wambena. 5 Mos. 18: 3 (Bib. 1541); jfr b. Hilmer .. trafvade ut .. (hästen), så at han .. hade bogarne lediga. Dalin Vitt. II. 6: 110 (1740). Såväl sjelfva bogen som ock öfverarmen (hos arbetshästen) äro utomordentligt muskelfylliga. Wrangel Handb. f. hästv. 715 (1886). Om .. (senor o. muskler, som fästa bogen vid bålen,) äro slappa, blir Bogen lös och utstående, hvilket ofta är fallet hos goda mjölkkor ... Motsatsen, lästa Bogar, gör gången besvärad. Juhlin-Dannfelt 43 (1886). Bildar skulderbladet en mindre vinkel mot horisontallinjen, kallar man bogen liggande. Landtbr. bok V. 2: 111 (1908). — jfr BAK-, FRAM-, FÅR-, HÄST-, KALF-, KO-, LAMM-, OX-, SVIN-BOG m. fl. — särsk.
a) ridk. i uttr. blifva, gå, lägga sig, vara på bogarna o. d., låta kroppstyngden hvila på bogarna, blifva, resp. vara framtung. Kuylenstierna Hünersdorf 22 (1830). (Felaktig tygelföring medför) verkningar, hvilka .. snarare behålla .. (hästen) på bogarna än försätta honom på häsarna. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 66 (1836). Vallacken gick säkert och sansadt, möjligen något på bogarne. SD(L) 1901, nr 181, s. 5.
b) [jfr motsv. anv. i mnt. o. t.] om den för hushållsändamål afskurna bogen (l. del däraf), bogstycke. 1 Sam. 9: 24 (Bib. 1541). (Slaktaren) giör .. Bogar, Skinkor, och fläskesijdor. Schroderus Comenius 421 (1639). En anrättning, kungar värdig: / .. urens bringa, björnens bog. Tegnér 1: 216 (c. 1825). 2 Uppf. b. 4: 358 (1899). — jfr FÅR-, GRIS-, KALF-, SALT-, SKOTT-BOG m. fl.
c) om (den del af) hud l. skinn som urspr. suttit på en bog. Hudar med jämna och kraftiga bogar. Tidn. f. lev. 1904, nr 11, s. 1.
2) (föga br.) om skuldra l. skuldrorna o. bröstet hos människan. Jag skalf i bogarna. Atterbom LÖ 2: 339 (1827). (Mannen) ser .. ut att vara nästan lika bred över bogen som han är lång. Koch Arbetare 21 (1912); jfr II 3. — (†) i öfverförd anv. i uttr. tunn om bogarna. Dhen som nödgas lijta til advocater, han blijr snart tunn om Boogarna. .. (dvs.) han råkar snart i armod. Grubb 236 (1665).
3) (förr) jäg. den del af en jaktplats mot hvilken man drifver villebrådet vid drefjakt o. där skyttarna äro uppställda, (skytte)håll; jfr BRÖST o. SÄTE. Greiff Jagt 26 (1821). Då jagten gällde varg, uppsattes nät i skallplatsens bog, för att deri fånga de djur, som sprungo emot dessa. Hahr Handb. f. jäg. 1: 7 (1881).
II. [utveckladt ur I] om viss del af fartyg o. i däraf härledda bet.
1) [jfr motsv. anv. i d., nor., nt., holl., t. o. eng.; trol. föreligger påverkan från holl. o. nt. Med afs. på bet.-utvecklingen jfr BILLE, LÅRING] sjöt. om endera af de (på ömse sidor om stäfven liggande) buktade framsidorna på ett fartyg l. en båt; i sht om den som vid segling för sidvind (o. bidevind) pressas ned mot vattnet. Schroderus J. M. cr. 114 (1620). Man måste .. sättja een god Man til Roors som styrer wist (dvs. säkert), att han intet gijrer på den ena eller andra Bogen. Rosenfeldt Tourville 93 (1698). Slå om på en annan bog; die Segel wenden. Möller (1790). Vända på en annan Bog. Röding SD 15 (1798). Flottorne hade passerat hvarandra .. på contraira bogar. Gyllengranat Sv:s sjökr. 1: 232 (1840). Han lade båten på en ny bog för att segla rundt skäret. Strindberg Hafsb. 195 (1890). Gå (lägga) öfver på andra bogen. Ekelöf Naut. ordl. (1898). Passadvindarna förde fartyget fram på en enda bog. Geijerstam Skogen o. sjön 183 (1903). Man hann ändra kursen så mycket, att ångaren icke rände rakt på fyrskeppet, utan med ena bogen tog i skeppets akter. SvD 1917, nr 349 A, s. 7. jfr LOF-, LOFVARTS-, SLAG-, SLÖR-, STRÄCK-BOG m. fl. — särsk. i uttr. hvilka angifva läget af ngt som befinner sig för ut från fartyget inom 45 graders vinkel från en linje dragen i fartygets längdriktning. Sikta en ångare på babords bog. (Utkiken) varskodde .. bränningar rätt förut och på bogen. Skogman Eug. 2: 32 (1855). (Vi) observerade .. Horns refs fyrskepp öfver styrbords bog. SDS 1896, nr 529, s. 2. jfr: Vind' sprang öfver på andra bogen. Melin Dikt. 2: 180 (1904).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., sv. dial., d., nor., mnt. o. holl.] i mer l. mindre bildl. anv. af 1; ofta: sida, håll; sätt, vis; i sht i förb. på den bogen, på (en) annan bog l. (den) andra bogen. På then boghen hadhe dieffuulen först Darium på sijn sidho til hielp. Utl. på Dan. 224 (1592). Den som sitter vid regimentett, kan intett segla på een boogh. RP 7: 555 (1639). Han vill ej på then bogen. Ihre Gl. (1769). Tog du saken på den bogen? Scholander 3: 129 (1867). (Vi) angripa .. frågan från en annan bog, för att se, om det fins något svar. Strindberg Blomst. 98 (1888). E. .. uppmanade mig att börja om på en annan bog. Ahrenberg Män. 5: 191 (1910). Affären lades om på ny bog. Högberg Frib. 49 (1910). (†) Therföre då wil iagh fälla / Mjn bogh på een annor koosa. Prytz G. I C 6 a (1621). — särsk.
b) i förb. med slå, i sht i uttr. slå in på, sällan slå sig på [jfr slå sig på en sak], förr vanl. slå på en annan bog o. d., pröfva på ett annat sätt (att handla l. tänka o. d.), rikta sina tankar l. planer åt annat håll, slå om på en annan bog, ändra sig, sadla om. När han sågh, at thesse Practiker (dvs. knep) och Stämplingar intet kunde på thet sättet hafwe någhon framgång, så hafwer han slaghet vppå en annan Bogh. Stiernman Riksd. 566 (1604). Therföre slogho the sine Saker vppå en annan Bogh. Schroderus Osiander III. 1: 171 (1635). Slogh Nicolaus Amszdorff, en Luthersk Theologus, alt förwijdt på then andre Boghen, och bödh til at förswara then orijmlige Meningen, at godhe Wärck woro til Saligheten skadelige. Därs. III. 2: 78. Slå om på en annan bog. Rhodin Ordspr. 111 (1807). Nu vill jag slå mig på en annan bog / Och verkligheten nakot porträttera. C. V. A. Strandberg 5: 188 (1862). När han efter kvällsvarden slog in på den bogen (dvs. började spela piano), kunde han sitta kvar så länge som helst. Nyblom Minnen 2—3: 11 (1904). jfr: Astrild gek i Krook och slog på många Bogar. Lucidor (SVS) 183 (1672).
c) (föga br.) i uttr. gå l. vara l. vara inne o. d. på (ngn) bog, luta åt (ngt visst) håll, vara af (en viss) åsikt l. på (det l. det) humöret, rikta in sitt tal l. handlande åt (visst) håll. (Borgarståndet har) begynt gå på een annan bogh och sökt hoos K. M:tt att .. förringa theres (dvs. adelns) Ståndz wilkor. RARP 4: 419 (1650). De liberale .. äro för längesedan inne på den bogen. GHT 1896, nr 174, s. 2. Vi gå nog litet på den bogen (dvs. äro fennomaner) allesamman, vi från bondlandet. Söderhjelm Brytn. 16 (1901).
d) i uttr. på rätt l. galen bog, på rätt, resp. galen sida l. väg, i riktiga l. rätta gängor, resp. ur gängorna. I will haa mig på galen Bog. Lucidor (SVS) 437 (1674). Därigenom blef .. hela frågan bragt på rätt bog. PT 1906, nr 278, s. 2. jfr: Vill Falskhet deremot i Smicker sig fördöllia / Så går det (klagans värdt) en mycket galen bog. C. Eldh hos Ehrenadler Tel. 556 (1723).
e) [jfr liknande anv. af holl. over eenen boeg o. ä. holl. op een boeg] (hvard., föga br.) i uttr. öfver en bog, utan åtskillnad. Ta allt öfver en bog, skära allt öfver en kam.
3) [jfr motsv. anv. i d., nor., nt., holl., t. o. eng.] sammanfattande benämning på de buktade framsidorna af ett fartyg l. en båt. Ett fartyg med bred, tvär, rund, fyllig, spetsig, skarp, utfallande l. framspringande, förr äfv. springande bog. Det tredje (skottet sköts) framför bogen opå Albrecht Dirichsens skiepp. Dahlberg Dagb. 34 (c. 1660). Innan .. (fartyget) hinner at beväga sig (dvs. röra sig) eller lyffta för en Siö, slår den andra Siön för Bogen. Rajalin Skiepzb. 4 (1730). Småböjorna plaskade söfvande mot ekstockens platta bog. Tavaststjerna Inföd. 59 (1887). En stor, hvit motorbåt uppenbarade sig, styrande utifrån öppna sjön in mot oss, med skummet yrande om den breda bogen. Klinckowström Bl. vulkaner 2: 98 (1911). jfr KOPPAR-, SKEPPS-BOG m. fl. — särsk. [jfr motsv. anv. i holl.] (i poesi, föga br.) om hela fartyget. (Sigurd) leende besteg sin hemska bog. Stagnelius 1: 336 (c. 1815).
4) [jfr eng. in bow] sjöt. elliptiskt för: bogåror, i kommandoordet bog in. Lavén Sjövet. 56 (1853). Skall båt lägga till, kommenderas .. ”Bog in!” i så god tid, att plikthuggarne (dvs. de främsta roddarna) hinna lägga in sina åror. Ekelöf Skeppsm. 233 (1881). Underv. f. mansk. v. fl. 1: 64 (1882).
Ssgr [många med motsvarigheter i d., nor., holl. o. t.]: A: (II 1, 3) BOG-ANKARE. sjöt. större ankare som hänger vid ett fartygs bog. Möller (1790). Alla (örlogs-)fartyg hafva tvenne bogankaren eller som de äfven kallas dagliga ankaren. Hägg Fl. 64 (1904). —
(II 1, 3) -BAND. skeppsb. krumband som innantill sammanhåller o. förstärker bogen. Dalman Sjölex. 6 (1765). —
(I 1) -BEN.
1) ben i en bog, i sht bogbladet. Juslenius (1745). Det nedre bogbenet. K. B. Wiklund i Meddel. fr. Nord. mus. 1899—1900, s. 3 (om öfverarmbenet hos renen).
2) (numera knappast br.) öfverarmben (hos häst). Erxleben Boskapsmed. 2: 56 (1774). Bure Häst. 6 (1802). —
(I 1) -BLAD. [jfr SKULDER-BLAD] skulderblad hos större däggdjur. Juslenius (1745). Bogbladen .. äro långa, platta, spadformiga, nästan trekantiga ben, som ligga på sidorna om bröstet. A. Retzius hos Billing Hipp. 31 (1836). äfv. med vidsittande köttparti. Växiö rådstur. prot. 14 febr. 1733. Ugnstekt bogblad. Hemmets kokb. 84 (1903). —
-BLADS-BROSK. anat. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 15 (1836). Bogbladet har vid sin öfre kant en tunn, platt broskskifva, det s. k. bogbladsbrosket. Sjöstedt Husdj. 1: 7 (1859). —
-BLADS-SPETS. bogbladets främre vinkel. —
(I 1) -BRUTEN, p. adj. (sel)bruten i bogen. —
(II 1, 3) -FÖRTÖJNING. —
(I 1) -GRIS. (boge- Lenæus Delsbo 156 (1764)) (i bygdemålsfärgadt spr., föga br.) om yngsta grisen i en kull (som diar närmast bogen). —
(II 1, 3) -HAKE. (boo- Rosenfeldt Tourville 7 (1698). bog- Rajalin Skiepzb. 245 (1730: Boghakz Tåget), Röding SD 15 (1798: Boghakstalja)) (†) sjöt. hake som stickes in i ankarringen vid ankarets upphissande ur vattnet, katt(gine)hake. —
(I 3) -HALT, r. l. m. (förr) jäg. drefvets sista stannande vid en afjagning. Swederus Jagt 323 (1832). —
(I 1) -HALT, adj. halt på grund af skada i bogen; i sht om hästar. Lagerhielm Robertson 196 (1772). —
(I 1) -HARE. [jfr OX-HARE] (mindre br.) den del af ett styckadt nötkreatur som haft sin plats mellan halsen o. det egentliga bogpartiet. 2 Uppf. b. 4: 358 (1899). —
(II 3) -HATT. (i Finl., tillf. Anm. I allm. användes det enkla ordet HATT) skydd af trä i fören på en forsbåt. Tjärkarlarna (skyndade) att förse båtarna med stänkbord och boghattar. Arkadius Pakkala Tjärk. 68 (1895). —
(I 1) -HÖJD. kroppshöjd öfver bogarna. —
(II 1, 3) -KANON. (i sht i fråga om ä. förh.) kanon som har sin plats vid ett fartygs bog; jfr -STYCKE 2 c. Röding SD 15 (1798). —
(II 1, 3) -KLYS. sjöt. klys för ankarkättingen i bogen på ett fartyg. —
(I 1) -KNÖL. i sht hippol.
1) (knappast br.) upphöjning som bildas af bogleden. Ehrengranat Häst. rör. 14 (1818). Dens. Ridsk. I. 1: 13 (1836).
2) (föga br.) upphöjning som bildas af midtpartiet på bogbladskammen. A. Retzius hos Billing Hipp. 32 (1836). —
(II 3) -KORPRAL l. -KORPORAL. sjömil. Bogkorpral finnes på större fartyg, der backskorpralen för ordningen inom galjon och vattenbalk anses behöfva detta biträde. Underv. f. mansk. v. fl. 1: 150 (1882). —
(I 1) -LAM. som har en rörelsen hämmande styfhet i bogen, boghalt; i sht om hästar. Erxleben Boskapsmed. 2: 55 (1774). —
-LAMHET—0~2 l. ~20. Erxleben Boskapsmed. 2: 59 (1774). —
(II 1, 3) -LANTERNA~020. sjöt. sidolanterna. —
(I 1) -LJUMSKE. (föga br.) bogveck. Märken på goda skogshundar .. (äro bl. a.) en ärt eller kula i bogljumsken. F. A. Burman (1798) i Norrl. saml. 95. Hallström Döda fallet 47 (1902). —
(II 1, 3) -LJUS. sjöt. boglanterna. —
(I 1) -LÄGE.
1) (numera knappast br.) veter. (felaktigt) fosterläge då ena l. bägge bogarna utgöra hinder för normal förlossning. Sjöstedt Förlossn. 122 (1875). Wrangel Handb. f. hästv. 1459 (1887).
(I 1) -MUSKEL. —
(II 3) -NÄT. (föga br.) sjöt. nät af tåg som utspännes under bogsprötet, klyfvarbomsnät. Märsekarlenne .. fölle udaff mersenn och nider på bognätthedh denn enne effter denn andre. Hist. handl. 20: 173 (c. 1585). —
(I 1) -ORM. [jfr d. bovorm] (†) inflammatorisk böld på bringan i närheten af bogleden; jfr -SVULST. Florman Abildgaard 73 (1792). SFS 1863, nr 32, s. 13. —
(I 1) -PARTI. Bog- och ryggpartierna (hos svinen) blifva .. sämre betalta, hvarför man vill hafva dessa mindre utvecklade. LAHT 1909, s. 425. —
(II 1, 3) -PORT.
b) sjöt. i bogen befintlig port l. lucka som öppnas vid lastning l. lossning. Stjerncreutz (1863). —
(II 3) -PUMP. sjöt. pump i fören på ett fartyg; gallionspump. —
(I 1) -PUTA. bogträsputa. —
-RANK(A), se BÅGRANK(A). —
(II 3) -RODER. sjöt. ett å vissa fartygstyper förekommande roder i fören. —
(I 1) -SELE. seldon som afser att utnyttja den dragkraft en häst (l. annan dragare) äger i bogarna; i sht om seldon med bogträn, loksele; motsatt: bröstsele. Bouppteckn. fr. Växiö 1741. —
-SIDA.
1) till I 1. Ryttaren ställer sig (då han skall sitta upp) till venster om hästen, vänd mot bogsidan. Wrangel Handb. f. hästv. 285 (1885).
2) [efter eng. bowside] idrott. till II 1, 3: om den sida i en kapproddbåt på hvilken roddaren närmast bogen har sin åra; äfv. om roddarna på den sidan. A. Lindman i Ill. bibl. f. idr. 10: 53 (1889). —
(I 1) -SIDES, adv. jäg. på sidan (af ett däggdjursvillebråd), bredsides. Björn, som skjutits bogsides. E. Hemberg i Bibl. f. jäg. 4: 52 (1897). —
(II 3) -SJÖ. svallvåg som bildas kring bogen på ett framåt gående fartyg. —
(I 1) -SKINKA. (mindre br.) om (det köttiga) bogpartiet hos ett slaktadt svin. Lex. Linc. (1640; under petasio). 2 Uppf. b. 4: 359 (1899; ss. öfv. af eng. fore hock). —
-SKOTT.
1) jäg. till I 1: skott som träffar ett villebråd i bogen, bladskott.
2) till II 1, 3: skott som träffar ett fartyg i bogen. —
(I 1) -SKRIDEN, p. adj. (numera föga br.) eg.: med bogen (skriden) ur led; boghalt; i sht om hästar. Rålamb 13: 137 (1690). Florman Häst. känned. 91 (1794). —
(I 1) -SKRIDNING. [jfr sv. dial. bogskre (Hälsingl.)] (numera föga br.) Med bogning och bogskridning förstås egenteligen en ledvridning eller bogledens försträckning. Florman Häst. känned. 91 (1794). Billing Hipp. 354 (1836). —
(I 1) -SPETS. bogbladsspets. —
-SPRÖT, se d. o. —
(II 1, 3) -STAG. sjöt. vid bogen fäst stag som från sidan stöttar ett bogspröt; stundom om motsvarande tåg från klyfvarbommen. Röding SD (1798). Smith (1899). —
(I 1 b) -STEK. (mindre br.) om det för hushållsändamål afsedda bogpartiet på ett slaktadt (l. skjutet) djur. —
-STYCKE.
1) till I 1: a) del l. stycke af en bog. Almqvist (1844). b) till I 1 b: bog o. kringliggande parti af ett slaktadt (o. styckadt) djur. Nordforss (1805). Berlin Lärob. 141 (1852).
2) till II 1, 3.
(I 1) -STÖTA. (†) anträffadt bl. i pass.: på grund af en stöt mot bogpartiet blifva boglam l. boghalt. Hästar bogstötas tå the hastigt ränna emoth Spiltan, falla på Ijs, .. (m. m.) ther igenom Seenor och Skuldrobladet eller Bogen stötes uthur Leed. I. Erici Colerus 2: 330 (c. 1645). —
(I 1) -SVULST. veter. jfr -ORM. Djupliggande bogsvulst. Bröst- eller bogsvulst förekommer hos häst uti musklerna i trakten af bogleden. Bohm Husdj. sjukd. 206 (1902). —
(II 1, 3) -TORPED. sjömil. torped som utskjutes från bogen af ett krigsfartyg. —
(II 1, 3) -TROSS. sjöt. —
-TRÄ.
1) till I 1: för ändamålet afpassadt trästycke som tillsammans med ett annat dylikt bildar den främre, mot dragarens bogar liggande delen i en bogsele; lokträ, loka. Bouppteckn. fr. Växiö 1780.
-TRÄS-BOSSA. bogträsputa. —
-TRÄS-PUTA. puta l. dyna under ett bogträ. —
(II 1, 3) -TÅG. [jfr motsv. anv. af holl. boegtouw] (†) sjöt. penterlina. Weste (1807; med hänv. till perturlina). —
(II 3) -VATTEN. (yt)vatten som föres åt sidan af bogen på ett (en) framåt gående fartyg (l. båt); i sht med afs. på därvid uppstående vågföreteelser o. vattenstänk. Gosselman Sjöm. 2: 26 (1839). Farten skall .. vara ringa, så att ej bogvattnet slår det sökta föremålet bort från båten. Underv. f. mansk. v. fl. 1: 134 (1903). —
(II 3) -VÅG. jfr -VATTEN. Vid långa, skarpa fartyg är bogvågen obetydlig. 2 Uppf. b. 9: 586 (1906). —
(I 1) -ÅDER l. -ÅDRA. i sht i fråga om hästar. I. Erici Colerus 2: 256 (c. 1645). Bogådran (Vena cephalica ..), som sitter innantil på frambogen. Erxleben Boskapsmed. 1: 225 (1773). —
(II 1, 3) -ÅRA. sjöt. en af de båda främsta årorna l. främsta åran i en båt; äfv. om roddaren vid den åran. V. Balck i Ill. bibl. f. idr. 10: 29 (1889).
B (†): BOGE-GRIS, se A.
Spoiler title
Spoiler content