REGULUS re4gulus l. -ɯl-, stundom 302 (règuluss Dalin), i bet. 1 m., i bet. 2, 3 r. l. m.; i best. anv. utan slutart. Anm. Stundom användes den lat. pluralformen reguli. SvUppslB(1935; i bet. 3).
Etymologi
[jfr t. o. eng. regulus, fr. régulus (i bet. 2), régule (i bet. 3); av lat. regulus, diminutivbildning till rex (gen. regis), konung (se REGAL, adj. o. sbst.4)]
1) (om fornromerska förh.) småkonung l. lydkonung under Rom. SvUppslB(1935).
3) [de rena metallerna ansågos av alkemisterna kunna förädlas till guld (metallernas ”konung”); jfr KONUNG, sbst.1 6 a, b] (i fackspr.) metall l. metalliskt grundämne i (mer l. mindre) ren (l. fri) form; utom i skildring av ä. förh. numera nästan bl. om (stycke av) dylik metall osv. (i sht förr äv. metallförening) som framställts gm reduktion l. smältning (numera i sht vid kemisk analys av malm för undersökning av guldhalt) i degel l. ugn o. d. (o. som bildar en kula l. klump på degelns osv. botten); förr ofta om (rent) antimon (som lätt ingår förening med guld); förr äv. om blandning av metaller som sammansmälts (i degel o. d.) till en klump. Möller 1: 425(1745). Wallerius ChemPhys. 1: 326(1759). Bly och Regulus Antimonii, lika af hvardera sammansmälte, utgöra en mörk Regulus. Därs. II. 3—4: 210(1768). Med boraxsyra och jern gifva (urinstenarna) lätt en regulus af phosphorbundet jern. Berzelius Blåsr. 295(1820). Keyser Kemien 2: 754(1874; om antimon). (Man) återfinner .. efter blåsningens slut (vid degelprov) i bottnen på degeln en liten tackjernskula, eller s. k. regulus. NF 7: 1153(1883); jfr 3NF 5: 622(1926). Engström 335(1949). jfr ANTIMON-,ARSENIK-,KOBOLT-,NICKEL-,SILVER-,SKÄRSTENS-,TACKJÄRNS-, TUNGSTENS-REGULUS m. fl.
