publicerad: 1957
RELIGION re1ligiω4n l. rel1-, l. 0104, i samtalsspr. vanl. re1lijω4n l. rel1-, l. -iω4n, stundom reljω4n (religio´n (gh, men uttalas vanl. relio´n) Weste; ”i dagliga umgänget .. relion, .. i högtidligt tal .. religion”. Moberg Gr. 100 (1815); religión (uttalas vanligen: relijón) Dalin; i vers ∪ — (tvåstavigt) Tegnér (WB) 1: 24 (1801); — ∪ — (trestavigt) Därs. 25), r. l. f. ((†) m. Swedberg SabbRo 1213 (1697, 1712), Wallquist Själfbiogr. 15 (1789)); best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. = (Bælter Cerem. 766 (1760) osv.); pl. -er.
Ordformer
(reglion 1596—1821. relegion 1594. relgion c. 1616—1629. religion (rell-) 1539 osv. relijon 1908 (i samtal)—1915 (i samtal). relion 1690—1933. reljon c. 1710. relligjon 1637)
Etymologi
[jfr d., nor., t., eng. o. fr. religion; av lat. religio (gen. -ōnis), förpliktelse, samvetsgrannhet, gudsfruktan m. m., av omstritt urspr. I sin nuvarande anv. infördes ordet i de moderna kulturspr. på 1500-talet av humanisterna o. brukades bl. a. av Luther. — Jfr RELIGIÖS]
1) sammanfattningen av dels en människas l. ett samfunds o. d. trosföreställningar med avs. på en högre gudomlig makt l. gud l. gudar, dels allt som har samband med människans praktiska förhållande till l. dyrkan av en sådan makt l. gud osv. Söka religionens tröst. Följa religionens bud. Göra ngt under religionens täckmantel. Uppenbarad, naturlig religion. I religionens värld. (Att ni) skole ware wår konungzlige budt hörige och lydoge, både vtij the Werdzlige saker, så och vtij religionen. G1R 12: 256 (1539). Vthi Religionen fölia .. (tjeremisserna) then Mahometiska Läran effter. Petreius Beskr. 1: 35 (1614). De ynglingar, som ingå i Religionens tjenst. Ödmann StrFörs. II. 2: V (1803). Religionen bör vara en privat sak. ProgrSocDemPSv. 2 (1883). Religion (är) människans känsla av förbindelse med en högre makt. Ahlberg Världsåsk. 121 (1918). Friedländers far hade varit jude även till religionen. Lagergren Minn. 2: 63 (1923). — jfr BOK-, FOLK-, FRÄLSNINGS-, FÖRNUFTS-, LAG-, MORAL-, MYSTERIE-, NATUR-, OFFER-, SKRIFT-, UPPENBARELSE-RELIGION m. fl. — särsk.
b) (tillf.) ss. personifikation. När Religionen rider på försilfrade Mulåsnor. Lagerström Bunyan 1: 148 (1727).
c) i utvidgad l. mer l. mindre oeg. anv. (jfr 5).
α) i skämts. (närmast cynisk) anv., i vissa ordstäv. ”Religion är bra att ha” — sa' han, som tog kyrksupen. Holmström Sa' han 67 (1876). Nån religion ska han ha, sa klockaren, bötte pojkens mössa med kyrkhåfven. Hedenstierna FruW 249 (1890).
β) (tillf.) övergående i bet.: religiös prägel. Det var inte mycket religion i vår jul. Wägner Norrt. 95 (1908).
2) om de ss. enheter uppfattade olika former vari religionen (i bet. 1) uppträder (med avs. på trosföreställningar, kult o. d.) hos olika folk (under olika epoker) l. i olika religiösa samfund o. d.; numera nästan bl. i inskränktare anv., om de större enheter som representera en väsentlig olikhet i dessa avseenden (t. ex. kristendom, judendom, islam, buddism, antik grekisk l. romersk religion, fornnordisk religion); i sht förr äv. om olika riktningar l. sekter (med olika trosbekännelser) inom en sådan större enhet, särsk. inom kristendomen (t. ex. lutersk, romersk-katolsk, grekisk-katolsk, kalvinistisk, anglikansk kristendom l. lära); jfr BEKÄNNELSE 8, KONFESSION 3, TRO, sbst., TROSBEKÄNNELSE. Övergå till en annan l. främmande religion. Bekänna sig till den kristna religionen. LPetri KO Föret. 5 (1571). Inge (skola) bliffue intagne vdi borgerskap eller borger eedh, förr änn the först giffue tilkenne, vdaff huad religion the äre. PrivSvStäd. 3: 278 (1573). Hwilken aff Arffursterne som .. icke alt thet gör och befordrer, som kan tänckie til Gudz ähre, och then Ewangeliske sanne Religion .. befordring lände kan .., then samme skal hafwa sin Arffzrätt aldeles förwärkat ... Theslijkes så skole wåre Arffurster .. icke tage sigh Hustruer som äre aff någon wilfarande falsk Religion. Stiernman Riksd. 575 (1604). The misshelligheeter, som stijga op af the otalige månge religioner som .. (i England) ähre inrijthade. RARP 7: 190 (1660). Konungen bör .. skydda hvar och en vid en fri utöfning af sin Religion. RF 1809, § 16. De olika kristna religionernas bekännare. Lagergren Minn. 5: 190 (1926). Den gamla fornnordiska religionen. Arv 1946, s. 145. Han (hade) låtit undervisa .. (sönerna) i den kristna religionens huvudstycken. Holmberg Leopold 1: 45 (1953). — jfr ASA-, JAJNA-, LAMA-, VEDA-RELIGION m. fl. — särsk. (numera bl. tillf.) om en enskild persons religiösa uppfattning; jfr 4. En Fru .. som äger mycket uplyst Religion och dithörande beläsenhet. HA 9: 70 (1759). Till det varom man .. inte kan sägas veta mycket hör just Wallins religion eller religiositet. DN(A) 1930, nr 31, s. 6.
3) (numera nästan bl. i Finl.) religionskunskap (ss. läroämne i skola); jfr KRISTENDOM 1 a. Topelius Tb. 119 (1895). (Lektor i) Grekiskkatolsk religion (i Sordavala). FinlStatskal. 1939, s. 297.
4) (numera bl. tillf.) förhållandet att ha en positiv inställning till religionen, vara gripen av dess förkunnelse, tro på dess lärosatser o. följa dess bud, religiositet, gudsfruktan, gudfruktighet, (positiv) tro. GT 1788, nr 24, s. 4. Hennes syster tyckte att Dorothea hade ”mer religion” än som var beqvämt för det lugna goda hvardagslifvet. Samtiden 1873, s. 122. Förr i tiden var han läsare, men nu är det si och så med relijonen. Janson Ön 10 (1908); jfr 1. — jfr IRRELIGION.
5) oeg. l. bildl. (jfr 1 c).
a) (i sht vard. o. i vitter stil) om ngt utanför det religiösa livets område, t. ex. en politisk åskådning l. en allmän levnadsprincip, som i ett l. annat avseende liknar religion, t. ex. är lika heligt l. har samma bjudande karaktär för ngn l. omfattas av ngn med samma iver som religionen. Göra sig till en religion, att läsa och befordra hvad denna bok innehåller. ThThorild (1794) hos Ljunggren SVH 2: 175. Den marxistiska, strängt materialistiska åskådningen (har) blivit en religion för hela arbetarklassen. Selander Modernt 85 (1932). Höviskhet är en religion för det japanska folket. Platen Ensam 190 (1939). — särsk. (†) om hävdvunnen regel l. tradition l. dyl. Är H. M:t lijka, hvar rummet vore. Den religion, att chröningen plegar stå i Ubsala, moverar inthet K. M:t. RP 14: 176 (1650).
b) (vard.) respekt för vad som är heligt l. rätt o. riktigt; pietet, försyn; moral, anständighet, heder; ”hut”; ordning, reda. Jag tycker att en prestman som .. åtagit sig vården öfver flere hundrade själar, skulle om han ägt den minsta religion, afsagt sig kallelsen. VDAkt. 1774, nr 324. På jorden är / det ingen religion (säger Skam). Fröding NDikt. 40 (1894). Supen ä dä ja å Däfvert som tar. Där får du sukta, skobekare. För någon relion ska dä va! Engström Hemsp. 256 (1921). Värst (när det gäller gatutrafiken) är .. springpojkarna ... De ha ju ingen religion alls. Än äro de här och än där. SvD(A) 1931, nr 31, s. 3. Har du ingen religion eller moral i kroppen, pojke, eftersom du uppför dig så mot din farbror? Rosén Buck GJord. 85 (1932). (†) Iag finner af åthskillige helgons dagar, hwilka i den ena Landzorten med större Religion och wördna skulle begås, än annorstädes, som (osv.). Dijkman AntEccl. 75 (1678, 1703).
c) (vard., tillf.) i uttr. tala religion med ngn, tala ”ett allvarligt ord” med ngn, ordentligt gå till rätta med ngn. Ro hit med bärsan, annars ska ja jäklar slå larm tala religion med henne! Engström 1Bok 136 (1905).
Ssgr (i allm. till 1 o. 2. Anm. För flertalet av ssgrna gäller, att de kunna föras såväl till 1, med tanke på religionen i allm., som till 2, med mer l. mindre klart framträdande tanke på en viss religion l. religionsform l. religiös riktning, särsk. den kristna religionen): A (†): RELIGION-FÖRVANT, sbst., se B.
-AKT.
2) (tillf.) akt (se akt, sbst.1 II) l. urkund gällande religionen l. religiösa förhållanden. Lindfors (1824). —
-ANGELÄGENHET~00102, äv. ~00200. [jfr t. religionsangelegenheit] religiös angelägenhet l. fråga; jfr -sak. Cronholm Lig. 25 (1839). —
-ANHÄNGARE. (†) person som ansluter sig till ngn i religiöst avseende. Kellgren (SVS) 5: 472 (1790). —
-ARTIKEL. [jfr t. religionsartikel] (†) artikel (se d. o. II c) l. bekännelseskrift som innehåller en viss religions l. religiös riktnings läro- l. trossatser, trosartikel. L. Paulinus Gothus ThesCat. 113 (1631). (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 37 (1837). Meurman (1847). —
-BAND. samhörighetsband mellan personer som bekänna sig till samma religion l. samma religiösa riktning, religiöst band. Berch Hush. 17 (1747). —
-BEGREPP. [jfr t. religionsbegriff] särsk. (i sht teol.): religiöst begrepp (se d. o. 5 a) l. religiös föreställning l. åsikt o. d. Cook 3Resa 145 (1787). Du har ifrån barndomen inhämtat sunda och enkla religionsbegrepp. Wallin 1Pred. 1: 314 (c. 1830). De kristna religionsbegreppen. Schybergson FinlH 1: 158 (1887). Moberg Utvandr. 106 (1949). —
-BEKÄNNARE. person som är ansluten till ett visst religiöst samfund, trosbekännare. Cronholm Lig. 32 (1839). Främmande religionsbekännare. SFS 1945, s. 390. —
-BEKÄNNELSE. [jfr t. religionsbekenntnis]
1) (†) handlingen att bekänna sig till en viss religiös åskådning; äv. närmande sig bet.: religionsutövning i enlighet med ett visst religiöst samfunds lära. De Lutherske i Tyskland hade sin Religions-bekännelse och öfning också i de Land (osv.). HC11H 8: 188 (1693). (I sitt testamente avlägger Ludvig XVI sin) Religions-bekännelse, såsom en ifrig Romersk Catholsk. DA 1793, nr 38, s. 1. Nordforss (1805).
2) ett religiöst samfunds l. (mera tillf.) en enskild persons trosbekännelse l. konfession; äv. metonymiskt för: religiöst samfund. Nordforss (1805). Furstens religionsbekännelse. MinnSvNH 5: 208 (1854). I London och Oxford studerade .. (E. Benzelius d. ä.) de olika religionsbekännelserna, särskildt qväkarnes. Hagström Herdam. 1: 112 (1897). Westfaliska freden hade genom det antagna normalåret sökt sätta en fast gräns mellan religionsbekännelsernas maktområden. Almquist VärldH 5: 158 (1933). —
-BESPOTTARE. [jfr t. religionsspötter] (numera bl. i vitter stil, tillf.) jfr -bespottelse. Chydenius 41 (1765). Thomander 2: 4 (1829). —
-BESPOTTELSE. (numera bl. i vitter stil, tillf.) förhånande l. förlöjligande av religionen. Rydén Pontoppidan 24 (1766). —
-BILDNING. särsk. konkretare: religion(sform); jfr bildning 4 b γ. Bremer GVerld. 4: 19 (1861). Brilioth SvKyrkKunsk. 51 (1933). —
(2) -BLANDNING. blandning av olika religioner l. religiösa riktningar; ofta konkretare, om den gm blandningen uppkomna religionsformen. HC11H 8: 188 (1693). —
-BOK; pl. -böcker. [jfr t. religionsbuch] (numera bl. tillf.) bok som handlar om religiösa problem l. religiösa företeelser; bok med religiöst innehåll, religiös bok; i sht förr särsk. dels om bok med framställning av en viss religions l. religiös riktnings lära l. om religiös handbok o. d., dels om religiös urkundsskrift, religionsurkund; jfr -skrift. Osbeck Resa 26 (1751, 1757). Druserne hysa mycket mera benägenhet för de Christne än för Turkarne, hvartill äfven deras Religionsböcker föranleda. SP 1809, nr 25, s. 2. Desse fångar hafva .. ej fått annan sysselsättning än läsning af bibel och andre religionsböcker. Brink Fäng. 203 (1848). (Den luterska) kyrkan (fick) nya religionsböcker, en ny handbok eller kyrko-ordinantia, en ny katekes uti Laurelii spörsmål, och hustaflan och nya psalmer. Agardh BlSkr. 1: 73 (c. 1855). Söderblom Gudstr. 198 (1914). —
-BRODER. [jfr d. religionsbroder] (†) manlig trosförvant, trosbroder. BoupptSthm 1670, s. 948. Murbeck CatArb. 1: 507 (c. 1750). —
-BROTT. [jfr t. religionsverbrechen] jur. brott som innebär en kränkning av den av staten sanktionerade religionen (statsreligionen) l. av de främmande religioner som åtnjuta statens beskydd; ss. officiell lagterm sedan 1948 ersatt med: brott mot trosfrid; jfr -fridsbrott. Palmén JurHb. 182 (1859). Om religionsbrott. Skarstedt SvRLag 883 (1948; rubrik). —
-BULLER. (†) religiösa stridigheter l. oroligheter; jfr buller 6. PJAngermannus Vthl. 42 (1623). Strinnholm Vas. 2: 397 (1820). —
-CEREMONI. (numera bl. tillf.) religiös ceremoni. Cook 2Resa 153 (1783). Adelsköld Dagsv. 1: 69 (1899). —
-ED, r. l. m. [jfr t. religionseid] (om ä. förh.) under edlig form avgiven bekännelse till en viss religion l. religiös riktning (med löfte att bli denna trogen). LBÄ 39—41: 10 (1800). (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 249 (1837). —
-EDIKT. [jfr t. religionsedikt] hist. edikt innehållande bestämmelser rörande de religiösa förhållandena inom ett samhälle. Ödmann Schröckh 392 (1792). —
-EXERCITIUM. (†)
-FANTAST. (†) person som utmärkes av överspända religiösa idéer l. religiös fanatism. Kellgren (SVS) 5: 198 (1789). —
-FENOMENOLOGI. [jfr t. religionsphänomenologie] gren av religionsvetenskapen som med komparativ metod undersöker företeelser o. begrepp inom olika religioner. 2SvUppslB (1952).
-FIENDE. [jfr t. religionsfeind]
1) religionsfientlig person. Bælter GudS 36 (1751). Uplyste Män hämta .. nytta af sjelfva Religionsfiendernes skrifter. SP 1792, nr 215, s. 2.
2) (numera knappast br.) person (l. stat) som är ngns fiende på grund av religiös motsättning. (Kriget har) gifwit Wåra Afwundzmän och ReligionsFiender orsaak sig öfwer wår (dvs. Sveriges o. Danmarks) inbördes Osämia och Ofärd at glädia. Widekindi G2A 82 (i handl. fr. 1612). Rüdling Suppl. 307 (1740). —
-FILOSOF. jfr -filosofi. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 103 (1834). Emanuel Swedenborg, mer känd som religionsfilosof än som bergsman. SvFolket 6: 206 (1938). —
-FILOSOFI. [jfr t. religionsphilosophie] gren av filosofien som sysslar med undersökning av religionen, dess art o. väsen; dels (i fråga om nutida förh. vanl.) om en rent filosofisk, kritisk disciplin, dels (i sht om ä. förh.) om en disciplin med mera religiös, metafysisk prägel, med syfte att framställa en filosofiskt präglad religionslära (se d. o. 2) l. en religiös metafysik; äv. om religionsläran l. metafysiken. De Judiska Gnostikernes religionsphilosophi. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 103 (1834). Religionsfilosofien, som undersöker religionen från kunskapskritisk synpunkt. Aulén AllmTron 77 (1923). (Professor) i teologisk etik med religionsfilosofi. SvStatskal. 1939, s. 686. —
-FLYKTING. (†) person som flytt från en plats på grund av (risk för) religiös förföljelse. Nordencrantz Arc. 228 (1730). —
-FORM; pl. -er; förr äv. -FORMA, f. [jfr t. religionsform]
1) (tillf.) till 1; i uttr. i religionsform, i form av religion, ss. religion. Atterbom Minn. 152 (1818).
2) till 1, 2: form l. gestalt vari religionen uppträder (vid en viss tid, hos ett visst folk o. d.); art l. typ av religion; ofta närmande sig bet.: religion (se d. o. 2), religiös riktning o. d. Balck Musæus Nn 4 a (1596). De lägre, barbariska religionsformerna. Wirsén EKey 93 (1900). —
-FORSKNING. (vetenskaplig) forskning med religionen l. religionerna l. religiösa problem o. företeelser ss. forskningsobjekt. Valerius 2: 270 (1840). —
-FRED, förr äv. -FRID, r. l. m. [jfr t. religionsfriede] fred mellan olika religionssamfund l. religiösa riktningar o. d.; i sht (hist.) om fredsslut efter religionskrig (särsk. freden i Augsburg 1555), varigm förhållandet mellan olika religiösa riktningar reglerades; ngn gg äv. om fredstraktaten l. dess bestämmelser. (Ärkebiskop Gebhard) tilbödh sigh .., at han wille .. lijdha the Euangeliske så wäl som the Catholiske, efter som Religions fridhen lydde. Schroderus Dress. 273 (1610; i fråga om freden i Augsburg). (År) 1555: Slutes den Augsburgska religionsfreden. TurÅ 1941, s. 35. —
-FRIDSBROTT~02. jur. fridsbrott som innebär störande av gudstjänst l. gemensam andaktsövning l. våld mot person som besöker gudstjänst osv.; jfr -brott samt kyrko-fridsbrott. 2NF 22: 1325 (1915). —
-FRIHET~02 l. ~20. [jfr t. religionsfreiheit] (i lag fastställd) rätt för medborgarna i en stat att (utan ingrepp från statens sida) bekänna sig till vilken religion l. religiös riktning de själva önska o. att fritt utöva sin religion, trosfrihet; äv. i inskränktare anv., om rätt för anhängare av visst religionssamfund att fritt utöva sin religion. Ge, bevilja, införa religionsfrihet. Få, ha, åtnjuta (äv. njuta) religionsfrihet. RA I. 3: 156 (1593; i två ord). Frih. Coijett .. underställer .., om icke .. them af reformerta religionen (må) en skälig religions-frihet uti vissa städer i riket tilstädjas. 2RARP 12: 624 (1741). BtRiksdP 1951, 11: nr 1, s. 3. —
-FRÅGA, r. l. f. fråga (se fråga, sbst. 3) som har avseende på religionen l. religiösa förhållanden, religiös fråga. Burman i 1SAH 4: 16 (1791, 1809). —
-FÖRAKT. [jfr t. religionsverachtung] förakt för religionen, gudsförakt. Lanærus Försök 110 (1788). —
-FÖRBUND. (numera knappast br.) förbund l. sammanslutning av personer l. stater o. d. med samma trosbekännelse, religiöst samfund, kyrka. Lundström LPGothus 1—2: Bil. 11 (1595). Claëson 1: 118 (1857). —
-FÖRBÄTTRARE. [jfr (ä.) d. religionsforbedrer] (numera knappast br.) religiös reformator. Hedin Tal 1: 492 (1888). —
-FÖRBÄTTRING. [jfr t. religionsverbesserung] (numera knappast br.) religiös reformation. Schroderus Dress. 233 (1610). Strinnholm Vas. 2: 398 (1820). Schulthess (1885). —
-FÖRDOM. (†) religiös fördom l. vanföreställning. GT 1788, nr 19, s. 2. Lindfors (1824). Meurman (1847). —
-FÖRDRAGSAMHET. (†) fördragsamhet i religiösa frågor l. mot religiöst oliktänkande, religiös fördragsamhet. Wikforss 2: 398 (1804). Rydberg Ath. 250 (1859, 1866). —
-FÖRENING.
1) [jfr t. religionsvereinigung] (†) sammanslagning l. sammansmältning av olika religiösa riktningar l. konfessioner l. kyrkosamfund; synkretism. Ödmann Schröckh 394 (1792). Hagström Herdam. 1: 96 (1897).
2) (enst., i skildring av ä. förh.) överenskommelse gällande religiösa frågor. KyrkohÅ 1942, s. 70. —
-FÖRESTÄLLNING. (†) religiös föreställning l. åsikt. Wallin 2Pred. 3: 9 (1824). Modin Pascal 58 (1890). —
-FÖRFATTNING. (†) religionsform; äv. metonymiskt för: religion, religiös riktning l. dyl. Mosaiska Religionsförfattningen. Ödmann StrFörs. 1: 423 (1800). Agardh ThSkr. 1: 20 (1842, 1855). —
-FÖRFÖLJELSE. [jfr t. religionsverfolgung] förföljelse mot ngn på grund av hans trosbekännelse. Nordencrantz Arc. 228 (1730). —
-FÖRKUNNELSE. förkunnande av en viss religion l. religiös lära; religiös förkunnelse. Blanck NordRenäss. 27 (1911). —
-FÖRLIKNING. (†) förlikning med avs. på religiösa tvistefrågor. Schroderus Os. III. 2: 50 (1635). 2VittAH 27: 225 (1873, 1876). —
-FÖRNEKARE. (mera tillf.) gudsförnekare. Östergren (1936). jfr ConvLex. 3: 460 (1825; i pl., ss. översättning av Renegater). —
-FÖRRÄTTNING. (†) religiös förrättning l. ceremoni l. dyl. Silverstolpe i 2SAH 2: 300 (1802). Nilsson Ur. 1: 163 (1866). —
-FÖRSAMLING. (†)
-FÖRSÄKRAN. (om ä. förh.) försäkran (se d. o. 1) med avs. på de religiösa förhållandena i ett samhälle (särsk. gällande religionsfriheten). Fryxell Ber. 5: 68 (1831; om förh. 1607). KyrkohÅ 1942, s. 72 (om förh. 1593). —
-FÖRVANT, m.||ig. (religion- 1633. religions- 1610 osv.) [jfr t. religionsverwandte(r)]
1) (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) om personer av samma trosbekännelse l. närbesläktade trosbekännelser l. tillhörande samma religiösa riktning l. närbesläktade religiösa riktningar o. d. i förh. till varandra: trosförvant. Schroderus Dress. 226 (1610). Bruka alla skälige medell at adsistera wåre Religions-förwanter. AOxenstierna Bref 4: 369 (1647). KyrkohÅ 1942, s. 103.
2) (numera knappast br.) trosbekännare. Brask Pufendorf Hist. 258 (1680). Utom andra Religions förvanter finnas i New York äfven nog Judar. Kalm Resa 2: 356 (1756). Brilioth SvKyrkKunsk. 87 (1933; om förh. 1686). —
-FÖRVANT, adj. [jfr t. religionsverwandt] (†) som är ngns trosförvant. Schroderus Os. III. 1: 231 (1635). —
-FÖRVANTSKAP~020 l. ~002. (numera nästan bl. i skildring av ä. förh.) trosförvantskap; jfr -förvant, sbst. 1. OxBr. 1: 62 (1614). Björkman (1889). —
-FÖRÄNDRING, förr äv. -FÖRANDRING. [jfr t. religionsveränderung] (numera bl. ngn gg i skildring av ä. förh.) förändring bestående däri att ett folk l. en person övergår från en religion l. religiös riktning till en annan l. antar en ny religion l. konfession; jfr -byte, -skifte, -växling. Chesnecopherus Skäl Z 4 a (1607). När Ärkebiskopen .. gjorde .. (drottning Kristina) de hårdaste förebråelser för sin Religions förändring .., svarade hon (osv.). Kellgren (SVS) 5: 482 (1790). Carlsson RyGift. 184 (1925). —
-GRUBBEL. religiöst grubbel; ofta om sådant grubbel med mer l. mindre utpräglat sjuklig karaktär: religiös melankoli. LittT 1796, s. 280. Tyskarnes förkärlek för spekulation och religionsgrubbel. Snellman Tyskl. 425 (1842). Sedan hon för några år sedan flyttade till Stockholm har hon tidvis överrumplats av religionsgrubbel. Krusenstjerna Fatt. 3: 153 (1937). —
-GRUBBLANDE, p. adj. jfr -grubbel. En religionsgrubblande qvinna hade afhändt sig lifvet. Agardh BlSkr. 1: 20 (c. 1855). —
-GRÄNS. gräns mellan områdena för olika religioners l. religionssamfunds utbredning, religiös gräns. Hedin GmAs. 2: 39 (1898). —
-HANDEL. (†) sammanfattningen av handlingar, ärenden, angelägenheter o. händelser o. d. som ha samband med religionen; jfr handel, sbst.2 4. Schroderus Dress. 217 (1610). Vthi thenne Centuria .. wele wij .. beskrifwa the Sakers Historia, som vthi Religions handelen in om itt hundradhe Åhr vthi wår tijdh sigh tildragit hafwer. Dens. Os. III. 1: 1 (1635). —
-HANDLING. [jfr (ä.) d. religionshandling] (†) handling med religiös innebörd, kulthandling, rit. LBÄ 42—43: 99 (1800). Boëthius HistLäsn. 2: 20 (1898). —
-HAT. [jfr t. religionshass]
1) hat som har sin grund i olikhet i religiöst avseende, hat mot (personer tillhörande) en främmande religion l. annan religiös riktning, religiöst hat. GT 1788, nr 19, s. 2. Den bitterhet emellan de skilda lärornas bekännare, som ännu i våra dagar hotar att återkalla forna tiders religionshat. Beskow i 2SAH 34: 276 (1861).
2) hat mot religionen, avvisande av all religion, gudshat; jfr -förakt. Schück Shaksp. 1: 118 (1916). Georg Brandes' religionshat. Frederiksen ModDaLitt. 143 (1931). —
-HATARE. (numera bl. tillf.) person som hatar religionen l. avvisar all religion, gudshatare. Strindberg Brev 3: 54 (1882). PT 1898, nr 59 A, s. 3. —
-HEMLIGHET. (numera bl. tillf.) religiös hemlighet (se d. o. 3 o. 5), religiöst mysterium (se d. o. 1 o. 3). NSvMerc. 1762, s. 167. Invigningen i de eleusinske religionshemligheterna. Rydberg Ath. 188 (1859). —
-HISTORIA. [jfr t. religionsgeschichte]
1) (†) en viss religions l. religionsforms historia; särsk. om den kristna religionens historia. Kort Utsigt öfver Den Uppenbarade Religions Historien. Bastholm (1791; i boktitel). Början med Undervisningen .. sker med .. Religions-Historien. Lindblom Cat. 3 (1811).
2) framställning av de olika religionernas historia o. egenart; vetenskapsgren som sysslar med utforskandet av de olika religionernas historia o. egenart; äv. ss. undervisningsämne. Allmän, jämförande religionshistoria. Reuterdahl InlTheol. 8 (1837). SvStatskal. 1939, s. 686. —
-HISTORIKER. person (vetenskapsman) som sysslar med religionshistoria (se d. o. 2). Reuterdahl InlTheol. 8 (1837). —
-HISTORISK. [jfr t. religionsgeschichtlich] adj. till -historia 2 (o. -historiker). En .. religionshistorisk öfversigt. Rydberg Myt. 1: 27 (1886). —
-HJÄLTE. (†) om person som gjort en stor (hjältemodig) insats för religionens sak; jfr hjälte, sbst.2 2 a. Björnståhl Resa 4: 132 (1782). Hjärne DagDrabbn. LIV (cit. fr. 1804). —
-HÄDARE. (†) hädare. Borg Luther 1: Anm. 2 (1753). —
-IDÉ. (†) religiös idé l. föreställning; i pl. äv. närmande sig bet.: religiös lära, religion. ARydelius (c. 1735) i KyrkohÅ 1900, s. 293. Persernes religionsidéer. Rein Psyk. 1: 39 (1876). —
-INKVISITION. (†) inkvisition (se d. o. 3). Schroderus Os. III. 2: 154 (1635). Möller 1: 30 (1755). —
-INRÄTTNING. (†) om religionen betraktad ss. inrättning l. institution l. dyl. Kölmark InlPhilos. 80 (1785). Dopet och nattvarden innefatta verkligen alt det, som en positiv Religionsinrättning måste innefatta. Wulf Köppen 1: 619 (1799). —
-IVER. [jfr t. religionseifer] (†) religiös iver, religiöst nit. Isogæus Segersk. 255 (c. 1700). Järta i 2SAH 17: 198 (1836). —
(2) -KARTA, r. l. f. karta utvisande de olika religionernas utbredning; äv. oeg. l. bildl. (jfr karta, sbst.2 V c β). UVTF 26: 129 (1880; oeg.). Religionskarta öfver jorden. (Cohrs o.) Torpson Handatl. 5 (1895). —
-KRIG. [jfr t. religionskrieg] krig (mellan anhängare av olika religiösa riktningar) som föres för religionens skull (för försvar av den egna religionen l. bekämpande av motpartens); i sht om krigen mellan katoliker o. protestanter under 1500- och 1600-talen. RP 2: 158 (1632). Almquist VärldH II. 2: 73 (1931). —
-KULT. (†) = kult, sbst.2; äv. metonymiskt för: religion, konfession. Baader är .. till religionsculten Catholik. Atterbom Minn. 155 (1818). Nilsson Ur. 2: 163 (1865). —
-KUNSKAP ~02 l. ~20. kunskap om religionen l. (vanl.) en viss religions l. religiös riktnings l. ett visst religionssamfunds religiösa läror; äv. ss. undervisningsämne i skola (särsk. i fråga om undervisning i främmande religioners osv. läror; jfr kristendoms-kunskap 2). DA 1771, nr 18, s. 3 (i två ord). SFS 1933, s. 601. —
(1, 2, 4) -KÅPA. [möjl. urspr. med tanke på munkkåpa] (†) bildl., om religion l. religiositet l. religiöst uppträdande ss. en klädnad; jfr kåpa 1 a ε. En Religions kåpa moste wij oss göre / Ther i wij kunne oss alla iföra. PolitVis. 205 (1598). (De) togo .. Religions och Samwetz Kåpan vppå. Brask Pufendorf Hist. 159 (1680). —
-KÄLLA. (†) ngt varur religionen vuxit fram l. varifrån vetande om religionen hämta(t)s. Wulf Köppen 2: 686 (1800). Geijer I. 5: 408 (1847). —
-KÄNSLA. (†) om den mer l. mindre rent känslomässiga sidan av religionen l. religiositeten l. om religionen osv. uppfattad ss. ett mer l. mindre rent känslomässigt tillstånd l. en sinnesförfattning, religiös känsla, religiös sinnesförfattning. Kellgren (SVS) 5: 434 (1790). I en ren och lefvande religionskänsla låg grunden till allt hennes förhållande. Wallin Rel. 4: 473 (1836). Björkman (1889). —
-LAGSTIFTNING~020, äv. ~200. lagstiftning varmed de religiösa förhållandena i ett samhälle regleras. AnderssonBrevväxl. 2: 149 (1853). —
-LÄRA, r. l. f. [jfr t. religionslehre]
1) (†) religiös tros- l. lärosats, dogm; i pl. äv. sammanfattande, = 2. Rademine Knigge 1: 67 (1804). (Calvin) måste 1533 lemna Paris, emedan det blifvit bekant att han var de nya religionslärorna tillgifven. Geijer I. 1: 320 (1845).
2) sammanfattningen av en viss religions l. ett visst religiöst samfunds samtliga religiösa tros- l. lärosatser l. dogmer, en viss religions lära (se lära, sbst. 3) l. lärobyggnad, troslära; stundom metonymiskt för: religion l. religionsform l. religiös riktning l. sekt l. dyl. Phosph. 1810, s. 181. En öfversigt af samtliga religionslärorna. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 291 (1835). Trots alla förföljelser hade den nya religionsläran (dvs. kristendomen) gått segrande fram. Montelin VLittH 3: 11 (1933).
3) (numera mindre br.) lära(n) l. vetenskap(en) om religionen l. de religiösa företeelserna o. trossatserna o. d.; jfr -vetenskap. Lyceum 2: 1 (1811). Ahnfelt o. Bergqvist 2 (1895). IllSvOrdb. (1955).
4) (numera mindre br.) lära(n) om religionen l. (vanl.) en viss religions l. religiös riktnings religiösa läror ss. undervisningsämne; jfr -kunskap. Sprinchorn PedUtsk. 11 (i handl. fr. 1804). Utom de båda gamla språken är religionslära en fast beståndsdel af undervisningen (vid jesuitskolan). Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 106 (1898). IllSvOrdb. (1955). —
-LÄRARE. [jfr t. religionslehrer]
1) person som gm offentlig förkunnelse, predikan o. d. meddelar religiös kunskap l. undervisning, religiös förkunnare l. lärare (se d. o. 2); ofta om prästman. LBÄ 39—41: 1 (1800). Wallins minne såsom religionslärare, talare och skald. Svedelius Lif 618 (1887). IllRelH 338 (1924).
2) lärare (se d. o. 1) som i skola l. dyl. meddelar religionsundervisning; jfr kristendoms-lärare. Crusenstolpe Mor. 4: 83 (1841). Religionslärarna vid våra allmänna läroverk. ÅbSvUndH LIX. 2: 97 (1940). —
-LÄROBOK~002, äv. ~200. (numera bl. tillf.) lärobok i religionskunskap. Boström 3: 256 (1864; om bibeln). PedT 1900, s. 95. —
-LÖS. [jfr t. religionslos] om person: som icke bekänner sig till l. tror på ngn religion, som är helt utan religion; om sak: som icke är knuten till l. har samband med l. grundad på religion; vari religion icke ingår; särsk. om skola: som icke meddelar religionsundervisning; jfr irreligiös samt konfessions-lös. Samtiden 1873, s. 189. Den religionslösa moralen. Sundberg Farl. 5 (1873). Konfessionella eller helt religionslösa skolor. UNT 1925, nr 9127, s. 1. Strindberg .. jämnställde .. de religionslösa med tattare, zigenare och annat löst pack. HågkLivsintr. 8: 317 (1927).
-MARTYR. (†) martyr (se martyr, sbst.2 1). Hammarsköld SvVitt. 1: 305 (1818). Brunius Metr. 17 (1854). —
-MENING. [jfr t. religionsmeinung] (†) religiös åsikt; i pl. äv. sammanfattande: religiös åskådning. Tål man andra religions-förvanter, så bör man ock tåla deras religions-meningar. AdP 1786, s. 88. Svedelius Statsk. 4: 428 (1869). —
-MÅL. (†; se dock slutet) = -sak; äv. i uttr. i religionsmål, i religiösa ting l. frågor, när det gäller religion(en), i religiöst avseende o. d. Bäckström Benzelius 314 (1734). Lärde och olärde skiljas ifrån hvarandra .. i synnerhet i Religions mål. Roman Holbg 247 (1746). At i Sverige för Religions-mål, Stats-brott, Dueller .. folk ibland nödgas utflytta, är bekant. Gadd SvarVetASvFolk 30 (1765). Hagström Herdam. 1: 140 (1897). särsk. (i sht om ä. förh., tillf.) om rättegångsmål rörande religionsbrott. Handlingarna i .. religionsmålen (vid domkapitel). Olsson Herdam. 1: 261 (1951). —
-MÖTE. (numera bl. tillf.) möte (särsk. mellan representanter för olika religiösa riktningar) för behandling av frågor som beröra religionen; jfr kyrko-möte 2. Schönberg Bref 1: 286 (1778). Religionsmötet i Chicago 1893. Konow Hind. 259 (1927). —
-NIT, n., förr äv. r. l. m. l. f. nit för religionens sak, religiöst nit; ofta med tanke på ett överdrivet l. fanatiskt nit. Dalin Hist. Föret. 1 (1747). Religionsnit och fanatism, begge afkomlingar af en förvänd himlalära. Hjärne DagDrabbn. LIV (cit. fr. 1804). Strindberg NRik. 118 (1882). —
-OK. (numera bl. i vitter stil, tillf.) bildl., om religionen ss. ett band l. tvång l. ngt som tynger o. d. Schroderus Os. 2: 570 (1635). LBÄ 11—13: 97 (1798). —
-OMBYTE~020. (numera bl. tillf.) religionsskifte. Cavallin Herdam. 5: 408 (1858). IllRelH 518 (1924). —
-PARTI. [jfr t. religionspartei] (†) sammanslutning l. gruppbildning som grundar sig på religiös samhörighet; religiös riktning, religiöst samfund, sekt l. dyl. Lind 1: 1287 (1749). Wulf Köppen 2: I (1799). Att Methodismen .. består såsom ett afskildt Religionsparti bredvid Episkopalkyrkan. Frey 1841, s. 13. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 153 (1898). —
-PEDAGOG. person som sysslar med religionspedagogik l. religionsundervisning. 2NF 34: Suppl. 82 (1922). —
-PEDAGOGIK. [jfr t. religionspädagogik] pedagogik som har avseende på religionsundervisningen. 2NF 34: Suppl. 83 (1922). —
-PERSON. (†) om person ss. anhängare av viss religion l. religiös riktning. RA II. 2: 158 (1617). At thet Echtenskap, som aff åtskilligh Religions Personer fulbordat blifwer, är farligit. Schroderus Os. 1: 545 (1635). —
-PLAKAT, n. (om ä. förh.) plakat (se plakat, sbst. 1) innehållande religiös förordning. RARP 10: 167 (1668). Brilioth SvKyrkKunsk. 86 (1933). —
-PLIKT. (†) religiös plikt; (ngns) plikt mot Gud. Cook 2Resa 121 (1783). Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 6 (1835). Nyblæus Forskn. III. 1: 64 (1886). —
-POLITIK. (en persons l. ett samhälles) politik i religionsfrågor, religiös politik. Nilsson FolklFest. 9 (1915).
-PRINCIP. (†) religiös princip; princip utmärkande för en viss religion. Björnståhl Resa 3: 211 (1778). AJourn. 1815, nr 35, s. 4. —
-PROCESS. (i sht om ä. förh.) process mot person åtalad för religionsbrott l. brott mot trosfrid. KungörRelFrih. 24/1 1781, s. B 3 a. —
-PROST. i Bohuslän förr använd benämning på prost. Œdman Bahusl. 321 (1746). Carlén Skuggsp. 1: 275 (1861, 1865). —
-PSYKOLOGI. [jfr t. religionspsychologie] gren av psykologien som sysslar med det psykologiska underlaget för de religiösa upplevelserna o. de former under vilka religionen kan förekomma. Reuterdahl InlTheol. 40 (1837). (Professor) i religionshistoria med religionspsykologi. SvStatskal. 1939, s. 686. —
-PSYKOLOGISK.
1) som är av religiöst psykologisk karaktär. Religionspsykologiska betingelser. 2NF 17: 1240 (1912).
2) adj. till -psykologi (o. -psykolog): som har avseende på l. samband med l. behandlar religionspsykologi o. d. Reuterdahl InlTheol. 46 (1837). Ett religionspsykologiskt introduktionsverk. SvTidskr. 1926, s. 558. —
-PUNKT. (†) om ngt som ingår ss. en punkt (se d. o. 9) l. del i religionen l. en viss religion l. religiös lära. Schroderus Os. 2: 179 (1635). Hvar söndag höres en predikan, nu om en, nu om en annan religionspunkt. Rydén Pontoppidan 310 (1766). Phosph. 1811, s. 252. —
-REFORMATION. (†) religiös reformation. Schroderus Os. III. 1: 223 (1635). Sjöborg Nomenkl. 4 (1815). —
-REGEL; pl. -regler. (†) religiös regel, religiöst bud. Serenius Ii 3 b (1734). Zedritz 3: 6 (1855). —
-RÅD. hist. en i en under Gustav Vasas regeringstid planerad, endast ofullständigt genomförd organisation av de kyrkliga förhållandena i Sv. använd benämning dels på ett rikskollegium som skulle utgöra högsta lagstiftande myndigheten med avs. på de kyrkliga angelägenheterna (bestående av superintendenten, hans adjunkt samt de lokala konservatorerna), dels på de enskilda ledamöterna av detta rikskollegium. G1R 13: 28 (1540). Som högsta lagstiftande myndighet (i kyrkliga frågor) .. skulle stå ett för hela riket gemensamt konsilium, ett religionsråd. Svalenius GNorman 71 (1937). —
-SAK. [jfr t. religionssache] (numera bl. med ngt ålderdomlig l. vard. prägel) sak l. förhållande l. angelägenhet l. ärende l. fråga l. rättegångssak (l. över huvud ngt) som har med religion(en) l. ngns religion l. religiösa uppfattning att göra l. är av religiös karaktär; särsk. i uttr. i religionssaker, i religiösa ting l. frågor, när det gäller religion(en), i religiöst avseende o. d.; jfr -mål, -ärende. G1R 19: 256 (1548). (J. III:s liturgi) är i sanning befunnen en rot och orsak till mycken oro, som sigh uthi religions saker här i riket hafver tildraget. RA I. 3: 88 (1593). Den broderliga kärleken, äfven mot dem, som med oss i religionssaker tänka olika. Crusenstolpe Mor. 4: 423 (i handl. fr. 1796). Biskoparnes behörighet att .. döma i religionssaker. Nordström Samh. 1: 216 (1839). Annerstedt UUH II. 2: 207 (1909). —
-SAMFUND~02, äv. ~20. [jfr t. religionsgemeinde] religiöst samfund (av personer av samma trosbekännelse), trossamfund, kyrka. Hedin Tal 1: 23 (1867). —
-SAMTAL~02, äv. ~20. [jfr t. religionsgespräch] samtal om religionen l. religiösa frågor (särsk. mellan personer av olika trosbekännelse l. med olika religiös åskådning). Kellgren (SVS) 5: 704 (1794). Ett judiskt-kristet religionssamtal. TSvLärov. 1954, s. 72. särsk. kyrkohist. om (samtal förda vid) möten till vilka de världsliga myndigheterna (landsfurstarna) under reformationstiden kallade representanter för olika religiösa riktningar (katoliker, luteraner o. kalvinister) i syfte att söka bilägga de religiösa lärostriderna. Ödmann Schröckh 343 (1792). Religionssamtalet i Marburg (år 1529), hvarvid både Luther och Melanchton, Zwingli och Oecolampadius voro närvarande. (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 37 (1837). —
-SANNING. [jfr t. religionswahrheit] (numera knappast br.) religiös sats l. dogm betraktad (o. officiellt förklarad) ss. en sanning, religiös sanning, trossanning, trossats. Hamarinus Bielke E 3 b (1647). Undervisning i religions-sanningarne. Oldendorp 2: 514 (1788). (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 542 (1837). TySvOrdb. 1925 (1932). —
-SATS. [jfr t. religionssatz] (†) religiös lärosats l. dogm, trossats; i pl. äv. övergående i bet.: religiös lära. ÄSvBiogr. 1—6: 201 (c. 1723). Fremmande Religions-satser. PH 11: 609 (1779). Rademine Knigge 1: 163 (1804). —
-SEKT. [jfr t. religionssekte] (†) religiös (särsk. kristen) sekt. Abrahamsson 636 (1726). Agardh BlSkr. 1: 263 (c. 1855). Ahlman (1872). —
-SINNE. [jfr t. religionssinn] (†) sinne varmed man uppfattar l. upplever religionen, sinne för religionen; religiöst sinnelag, religiositet. Wulf Köppen 2: 686 (1800). Jag kan icke önska att detta folks .. religionssinne må dödas under en förstockande sysselsättning med att blott uppfatta och bevara det heliga ordets ljud och bokstafskropp. Järta 2: 487 (1828). Bland alla menskliga sinnen ligger religionssinnet djupast. Tegnér (WB) 8: 345 (1839). —
-SKEN. (†) sken av religion; särsk. i uttr. under ett religionssken, under förebärande av religiösa motiv, under religionens täckmantel l. dyl. Waanartige Menniskior bedrifwa offta vnder itt Religions Skeen sijna Bofwestycker. Schroderus Os. 1: 327 (1635). Brask Pufendorf Hist. 162 (1680). —
-SKIFTE. ombyte av religion, övergång från en religion l. religiös riktning till en annan. Rydberg Myt. 1: 192 (1886). —
-SKOLA, r. l. f. (numera föga br.) skola för meddelande av religionsundervisning. Mosaiska Församlingens Religionsskola. DN 1894, nr 9036 A, s. 1. GHT 1895, nr 209, s. 2. —
-SKRUPEL. [jfr d. religionsskrupel] (†) religiös betänklighet. Kolmodin Liv. 2: 116 (1832). Ljunggren SmSkr. 3: 60 (1878, 1881). —
-SKYGGE. (†) i uttr. under religionsskygget, under religionens hägn l. skydd l. dyl. Chesnecopherus Skäl Kk 3 b (i handl. fr. 1595). —
-SOCIOLOGI. [jfr t. religionssoziologie] vetenskapsgren som sysslar med frågor rörande sambandet mellan de religiösa företeelserna o. samhällslivet samt formerna för de religiösa samfundsbildningarna. SvUppslB (1935). —
-SPLIT. (†) religiöst split, religiös oenighet l. schism. Dryselius Monarchsp. 424 (1691). Meurman (1847). —
-SPRÅK. (†)
1) språk som användes i religiösa (urkunds)skrifter, vid religiös kult o. d. Frey 1850, s. 453. Ännu i dag lefver .. (hebreiskan) som Judarnes religionsspråk. EHTegnér i 2SAH 58: 40 (1882).
2) viss språkart l. stil som utmärker språket i religiösa skrifter o. religiös förkunnelse o. d., religiöst språk. JournSvL 1797, s. 210. Det ålderdomliga Religionsspråkets häfdvunna myndighet. Brinkman i 2SAH 13: 152 (1828). —
-STADGA, r. l. f. (i sht om ä. förh.) stadga l. lag med bestämmelser som reglera de religiösa förhållandena inom ett samhälle; jfr kyrko-stadga. RP 16: 278 (1655). 1655 års Religions-Stadga och Kyrko-Ordningen. PH 5: 3100 (1751). —
-STATISTIK. [jfr t. religionsstatistik] statistik som har avseende på religiösa förhållanden; särsk.: statistik över antalet trosbekännare som äro anslutna till de skilda trossamfunden (t. ex. i ett visst land). SFS 1908, Bih. nr 5, s. 78. —
(2) -STIFTARE. [jfr t. religionsstifter] stiftare l. grundare av en religion. Ödmann Schröckh 28 (1792). —
-STIFTELSE. [jfr t. religionsstiftung] (†)
2) till 2: instiftande l. grundande av en religion; närmande sig (den konkretare) bet.: religion(sform). Att .. fältet öpnas för nya religionsstiftelser. Leopold 3: 78 (1802, 1816). —
-STRID, r. l. f. [jfr t. religionsstreit] religiös strid l. tvist; religionskrig. Schroderus Dress. 221 (1610). SvFolkH I. 1: 284 (1914). —
-STRIDIGHET~002, äv. ~200. [jfr t. religionsstreitigkeit] i pl.: religiösa stridigheter l. tvister. Celsius G1 1: 316 (1746). —
-SVÄRMARE. [jfr t. religionsschwärmer] jfr -svärmeri. Nordforss (1805). Moberg Utvandr. 302 (1949). —
-SVÄRMERI. [jfr t. religionsschwärmerei] svärmisk (överspänd, extatisk) form av religion l. religiositet, religiöst svärmeri. Kellgren (SVS) 5: 197 (1789). Religionssvärmeriet och de separatistiska tendenserna ha från början varit nära förknippade med radikalpietismen. KyrkohÅ 1938, s. 166. —
-SYSTEM. [jfr t. religionssystem] system av religiösa föreställningar, lärosatser, kulthandlingar o. d. som konstituera en religion l. religiös riktning; ofta liktydigt med dels: religiös lärobyggnad, dels: religion, religiös riktning. Kellgren (SVS) 4: 178 (1780). Ur .. (tänkarskolorna) framgingo två religionssystem, Jainaläran och Buddhismen. IllRelH 262 (1924). —
-SÖNDRING. (†) religiös splittring; splittring l. uppdelning i olika religionssamfund. (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 79 (1837). Idun 1888, s. 89. —
-TAL. (i sht om ä. förh.) tal med religiöst innehåll. Ödmann StrFörs. II. 1: Föret. 1 (1803). Religions-tal vid åtskilliga tillfällen. Wallin (1825; boktitel). —
-TAVLA. (†) tavla (målning, kopparstick l. dyl.) med religiöst motiv. VDAkt. 1785, nr 443. Steffen ModEngl. 353 (1893). —
-TEORI.
1) till 1: teori rörande religionen (religionens väsen l. uppkomst). Den animistiska religionsteorien. Söderblom Gudstr. 21 (1914).
2) (†) till 1, 2: teoretisk grundval för religionen l. en viss religion; religiös lärobyggnad l. lära. LittT 1795, s. 458. Den Grekiska religionsteorien. Norrmann Eschenbg 2: 100 (1818). —
-TIMME. [jfr t. religionsstunde] lektionstimme med religionsundervisning. Söderhjelm MVärld 1: 330 (1929). —
-TJÄNARE. (†) person som är i religionens (kultens, det offentliga gudstjänstlivets) tjänst, präst. Holmbergsson Sartorius 158 (1800). Beskow (1851) i 3SAH XXXVIII. 2: 40. —
-TRÖST. (†) tröst som religionen har att ge, religionens tröst. Brottslingen lärer afvisat all religionströst. ÖgCorr. 1854, nr 79, s. 3. —
-TVÅNG. [jfr t. religionszwang] tvång som utövas mot ngn i religiöst avseende, religiöst tvång l. förtryck; åsiktstvång som kyrkan l. prästerskapet i ett samhälle utövar; numera företrädesvis: tvång för medborgarna i ett samhälle att vara anslutna till den av samhället sanktionerade religionsformen; motsatt: religionsfrihet. Nordberg C12 1: 33 (1740). Et Land, der Vantro och Religions-tvång hindrat Vetenskapernas upkomst. GT 1788, nr 28, s. 1. SvFolket 3: 152 (1938). —
-UNDERVISNING~0020. [jfr t. religionsunterricht] undervisning (i skola) i religionskunskap; jfr kristendoms-undervisning. Leopold 3: 82 (1802, 1816). SFS 1934, s. 452 (om undervisning i religionskunskap för främmande trosbekännare). —
-UPPFATTNING~020. (viss) uppfattning av religionen, religiös åskådning; äv. liktydigt med: religion(sform), religiös riktning. Bolin Statsl. 1: 215 (1869). Representanter af sju olika religionsuppfattningar (tre kristliga bekännelser, islam, mosaism, skepticism och antik hedendom). Därs. 256 (1870). Upplysningstidens grunda religionsuppfattning. LfF 1908, s. 143. —
-UPPLYSNING. (†) meddelande av upplysning i religiösa ting. LBÄ 39—41: 24 (1800). Heinrich (1828). —
-URKUND~02 l. ~20. ngt (i sht skrift) som utgör urkunden till vår kännedom om en viss religion o. dess lära; i sht om en religions heliga skrifter. Bibeln är de kristnas religionsurkund. Svea 2: 7 (1819). Almquist VärldH II. 1: 388 (1931). —
-UTÖVNING~020. utförande av de handlingar (förrättande av andakt, ceremonier, gudstjänst) o. uppfyllande av de bud o. plikter som religionen föreskriver; jfr -övning 2. Påfven har ändtligen tillåtit Calvinisterna fri religions-utöfning i Rom. SC 1: 311 (1820). SFS 1945, s. 2002. —
-VETENSKAP~002, äv. ~200. [jfr t. religionswissenschaft] sammanfattningen av de olika vetenskapsgrenar (t. ex. religionsfilosofi, religionshistoria, religionspsykologi, religionssociologi) som syssla med religionen l. de religiösa företeelserna l. de skilda religionerna l. religiösa riktningarna; i sht förr stundom särsk. om vetenskapsgren som sysslar med främmande (icke kristna) religioner, motsatt: teologi. Wikforss 2: 399 (1804). På den jämförande religionsvetenskapens område. Rydberg Brev 2: 305 (1881). 2SvUppslB (1952).
Avledn.: religionsvetenskaplig, adj. [jfr t. religionswissenschaftlich] Religionsvetenskapliga sällskapet i Stockholm, grundat 1906. Religionsvetenskapliga Kongressen i Stockholm 1897. (1897; boktitel). —
-VÅRD. ett religiöst samfunds värksamhet för att upprätthålla o. befordra det religiösa livet, i sht hos samfundets enskilda medlemmar, andlig vård, själavård. KyrkohÅ 1908, s. 163 (c. 1780). Religionsvård åt svenska sjömän i utländska hamnar. BtRiksdP 1903, 8Hufvudtit. s. 249. —
-VÄN, m.||ig.
2) (†) om person med vilken ngn har gemenskap i religiöst avseende, trosförvant l. dyl. Almqvist Smar. 381 (1845). —
-VÄRK, n. (†) sammanfattande, om all värksamhet l. allt skeende som är av betydelse för de religiösa förhållandena inom ett samhälle l. en enskild persons religiösa förhållanden; äv. närmande sig bet.: religiöst tillstånd l. dyl. Brask Pufendorf Hist. 420 (1680). Religions värket var honom (dvs. G. I) det angelägnaste. Celsius G1 1: 193 (1746). Jag vet .. inte rätt huru det egentligen förhåller sig med det der religions verket (dvs. hur det var med onkel Tom i religiöst avseende). Callerholm Stowe 179 (1852). —
-VÄSEN l. -VÄSENDE. [jfr t. religionswesen] (numera bl. tillf.) sammanfattningen av allt som hör samman med religionen o. det religiösa livet; i sht förr äv. närmande sig bet.: religion; företrädesvis i sg. best. RP 4: 193 (1634). En Plan, enligt hvilken Clericiet och Religions-väsendet komma at undergå starka reformer. PT 1791, nr 5, s. 1. Almquist VärldH II. 1: 449 (1931). —
-VÄXLING. [jfr t. religionswechsel] (mera tillf.) religionsskifte. KyrkohÅ 1905, s. 23. Schück (o. Warburg) Huvuddr. 1: 18 (1917). —
-ÅSIKT. (†) religiös åsikt. CGvBrinkman (1833) hos Wrangel BrinkmTegn. 287. Eichhorn Stud. 1: 60 (1869). —
-ÄMNE.
1) (†) religiöst ämne, religiös fråga o. d. Ekelund Fielding 28 (1765). Ett samtal .. i religionsämnen. Franzén Minnest. 3: 548 (1842).
-ÄNDRING. [jfr t. religionsänderung] (numera bl. tillf.) religionsskifte. Spegel Dagb. 142 (1680). Almquist VärldH 5: 154 (1933). —
-ÄRENDE. (numera bl. tillf.) ärende l. (förr, allmännare) sak l. förhållande l. angelägenhet l. fråga o. d. som har med religion(en) l. ngns religion l. religiösa inställning att göra l. är av religiös karaktär; särsk. i uttr. i religionsärenden, i ärenden av religiös karaktär; förr äv. allmännare: i religiösa ting l. frågor, när det gäller religionen, med avseende på religionen; jfr -mål, -sak. Schroderus Os. 1: 433 (1635). Tankefrihet i religionsärender. Snellman Stat. 147 (1842). —
-ÖVNING. [jfr t. religionsübung]
1) (numera nästan bl. i lagspr.) religionsutövning; förr äv. närmande sig bet. l. metonymiskt för: religion(sform). Vi (vilja) icke .. samtyckie .., at jämpte thenne vår christelige och rätte religion någen annen religions öfning .. innan riksens grentzer .. må .. lidin varda. RA I. 3: 322 (1594). Schroderus Dress. 211 (1610). Medlem av främmande trossamfund, som äger rätt till offentlig religionsövning. SFS 1935, s. 1.
2) (numera knappast br.) om enskild handling som har karaktären av religionsutövning (t. ex. förrättande av andakt, kulthandling o. d.); i pl. förr äv. sammanfattande: religionsutövning. Fremmande religionsöfningar taga mehr och mehr till. RARP 10: 191 (1668). Uteslutande från nattvarden och församlingens gemenskap vid gudstjensten och andra religionsöfningar. Nordström Samh. 2: 362 (1840). Boëthius HistLäsn. 1: 206 (1895).
Avledn.: RELIGIONISK, adj. (†) till 1: religiös (se d. o. 1). Oenighet .. vthi Religionische sacher. HSH 27: 16 (1563).
Spoiler title
Spoiler content