publicerad: 1969
SKALLE skal3e2, sbst.3, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SKALL skal4, sbst.4, r. l. m.; best. -en (JTBureus (1632) i 2Saml. 4: 124 osv.), stundom (i sht vard.) skalln (Wijkander OSam 26 (1875), Johansson BergslVers 50 (1936: skall'n)); pl. -ar (förr möjl. äv. att hänföra till sg. skalla; Geisler Fägnet. D 2 a (1709) osv.); förr äv. SKALLA, sbst.3, r. l. f. l. m.; best. -an; pl. -ar (se ovan).
Ordformer
(skall 1621—1874 (i bet. 7 c). skalla, nom. c. 1635—1754. skalla, oblik form 1669—1777. skalle 1632 osv.)
Etymologi
[fsv. skalle; jfr d. skalle, fvn. skalli, nor. skalle; i avljudsförh. till SKULLE o. SKULT o. möjl. till den rot med bet. ’klyva', som föreligger i SKAL, sbst.1, SKALK, sbst.2, SKALM, SKILJA m. fl. — Jfr SKALLA, v.2—3, SKALLIG, adj.2]
1) om sammanfattningen av huvudets ben, kranium; äv. i inskränktare anv., dels om hjärnans kranium, dels om skalltaket; kalvarium; kalott (se d. o. 1 d); huvudskål, hjärnskål; stundom svårt att skilja från 2 (se särsk. slutet). Brott, fraktur på skallen. Skallens ben. Schroderus Dict. 12 (c. 1635). De Narwske felt ä än af Ryske skallar blanka. Geisler Fägnet. D 2 a (1709). Skallarne rullade af sig sjelfva på kyrkogårdarna; liken dansade i likstugorna; man såg ljus i kyrkfönstren. Leopold 3: 164 (1798, 1816). De ben som innesluta hjernan kallas skalle eller hufvudskål (Cranium). Sundevall Zool. 9 (1835). Lagergren Minn. 2: 180 (1923). — jfr BAGG-, BJÖRN-, DÖD-, HUVUD-, HÄST-, MÄNNISKO-, REN-SKALLE m. fl. — särsk. i uttr. (o. ssgr) som ange kraniets l. hjärnskålens form; stundom äv. med tanke på motsv. parti av huvudet; jfr 2 a. Bruzelius Forns. 22 (1850). Frenologer lära sagt det Almqvists skalle hade en sådan form, att mannen var i stånd till allt. Lysander Almqvist 385 (1878). Hos de båda brachykrana skallarna äro typiska mongoldrag ännu starkare framträdande. Ymer 1951, s. 197. jfr BRED-, BÅT-, KORT-, LÅNG-, MEDEL-, MELLAN-, RUND-, SADEL-, TRIND-SKALLE m. fl.
2) om det parti av huvudet (från o. med pannan framtill till o. med nacken baktill) som motsvarar huvudskålen; ofta dels i inskränktare anv.: hjässa, dels (vard.) allmännare, mer l. mindre klart liktydigt med: huvud; jfr 1, 3. Forsius Fosz 63 (1621). Lyckan ähr .. glatt baak i nackan, om mann icke tager henne fast i håredh fram i skallen. HH 20: 297 (c. 1640). (Påven) Anicetus (framställes) med rakad skalle. Broman Glys. 2: 18 (c. 1745). Norström stjelper sin peruk / Af sin röda skalle. Bellman (BellmS) 1: 162 (c. 1772, 1790). Han tog av sig vegamössan och rev sig uppe på skallen. Olofsson Möte 108 (1966). — jfr FLINT-, HÅR-SKALLE. — särsk.
a) med tanke på såväl kraniet l. hjärnskålen som motsv. parti av huvudet (jfr 1 slutet); särsk. i sådana uttr. som slå in l. klyva l. krossa l. spräcka skallen på ngn, skallen spricker o. d. Widegren (1788). Egentligen är det min skyldighet som hederlig karl att spräcka din skalle. Janson CostaN 1: 162 (1910). (Vargen hade) huvudvärk, så han trodde, att skallen skulle spricka. Agrell SlavMyt. 86 (1929). Dig slår han in skallen på om du inte aktar dig. Wassing Slott. 10 (1960).
b) (i sht vard.) i uttr. som beteckna att ngn stöter emot med l. får l. ger ngn ett slag l. kastar ngt som träffar ngn i huvudet, särsk. i det parti som motsvarar huvudskålen; särsk. i sådana uttr. som slå ngn i (förr äv. för) skallen (med ngt), slå l. kasta ngt i skallen på ngn. De få låf slå eder i Skallen med en yxhammar, och få ändå intet lifwet af eder. Lagerström Molière Gir. 46 (1731). Han slog honom för skallen. Widegren (1788). Vill du tiga? eller ska jag slå dig i skallen med Violoncellen? Levin Schiller Cab. 8 (1800). (Bok-)Titeln (dvs. Erövringen av brödet) är som ett slag i skallen (på Olof). Johnson Här 272 (1935). — särsk. (vard.) i uttr. ge ngn l. få på skallen; ofta oeg. l. bildl.: ge ngn resp. få stryk l. ”på huden” l. ”på pälsen”; äv.: skälla ut ngn resp. bli utskälld o. d. Få på skallen. ÖoL (1852). Kungen (dvs. Fredrik VII av Danmark) har gifvit Trapp på skallen, derför att han varit med i intrigen. OPSturzen-Becker (1859) i SturzenBecker 2: 108. Ola Hansson har skällt ner Sverget i Nation (dvs. tidskriften Die Nation) och får på skalln i G.H.T. Strindberg Brev 9: 291 (1893).
c) (numera föga br.) i sådana uttr. som skallen börjar svettas, svetten står ngn i skallen, med svettig skalle, betecknande att ngn svettas så att håret l. hjässan l. pannan l. huvudet blir svettig(t). Skallen börjer swettas. Spegel GW 153 (1685). Nebucadnezar där (dvs. i underjorden), med swettig skalla, höflar. Browallius Holbg 116 (1744). Lagerhjelm .. (musicerade) så att svetten stod honom i skallen. Geijer Brev 199 (1815).
d) (vard.) i uttr. som beteckna att ngn faller l. störtar med huvudet l. skallen före, i sådana uttr. som stå l. köra på skallen, äv. på skalle; äv. oeg. l. bildl. (jfr 7), om föremål: falla omkull o. d.; jfr HUVUD 1 d. Didring Malm 2: 155 (1915; i fråga om butelj). Trött och hungrig var jag, långt var det hem och marken retsamt småtuvig. Det var inte bara en gång jag stod på skallen. Lagercrantz SkandStorvOstafr. 87 (1930). Köra på skalle(n) i sjön. Östergren (1939).
e) (utom i α numera knappast br.) i uttr. som syfta på ögonens placering i huvudet. Ögonen stode så stoora uthur Skallen som ett Hönse Ägg. RelCur. 253 (1682). Se på Spinlarnas otta ögon i en skalle. PVetA 1739, s. 13. — särsk.
α) (vard., fullt br.) i vissa uttr. som syfta på ngns synförmåga l. uppmärksamhet; särsk. i uttr. har du inte ögon i skallen o. d.?, kan du inte se dig för l. ser du då ingenting?; med ögon i skallen, med (skärpt) uppmärksamhet l. god observationsförmåga. Den aldraraskaste karl, då han intet har mer än två ögon i skallen, är (vid rekognosering i krig) en förlorad stackare, så framt intet Guds Ängel står vid hans sida. Eurén Kotzebue Orth. 1: 21 (1793). Det var meningen, att jag skulle vara på platsen själv, med ögon i skallen. Hallström G3 120 (1918). Har'u inte ögon i skallen, din tokfan. Wall Patrik 68 (1948).
β) i uttr. skämmas sina ögon ur skallen på sig, skämmas grundligt, skämmas ögonen ur sig. SedolärMercur. 3: nr 12, s. 7 (1731).
f) (vard.) om skallen l. huvudet tänkt ss. säte för hjärnan o. vissa nervcentra o. därmed för vissa mer l. mindre rent fysiologiska tillstånd, t. ex. yrsel, berusning, smärta; särsk. i sådana uttr. som vara l. bli yr i skallen, vara resp. bli yr i huvudet; ha ont i skallen, ha ont i huvudet; jfr 3 f. Dalin Arg. 2: 4 (1734, 1754). Både hon och jag blefwo wäl yra i skallen af några Bouteiller win. Säfström Banquer. N 2 a (1753). Jag har haft och har ännu litet ondt i skallen. Stenhammar Riksd. 2: 36 (1840). I förrgår hade Göran ramlat av lasset. I går hade skallen värkt hela dagen. Olofsson Möte 96 (1966). Det dunkade i skallen. Gyllensten Lotus 109 (1966). — särsk. (numera föga br.) i sådana uttr. som ha vin i skallen l. ölet sitter i skallen, ss. beteckning för att ngn är berusad l. påverkad av vin resp. öl. JTBureus (1632) i 2Saml. 4: 124 (: hade .. vijn i skallen). (Drinkarna) tyckia sig wara rijke medan Ölet sitter i Skallen. Fernander Theatr. 281 (1695).
3) (vard.) om skallen l. huvudet tänkt ss. säte för (hjärnan o. därmed) en människas psykiska egenskaper l. förmåga l. verksamhet, särsk. för människans intellekt l. förstånd l. minne l. tankeverksamhet; jfr HUVUD 2. Modée FruR 48 (1738). Den stora sanning, som ofta icke naturligen kan komma in i en granskares lilla skalle. Thorild (SVS) 3: 26 (1791). Säg mig, hur länge har den fatala philosophien spökat i skallen på dig? Altén Schachm. 36 (1798). Om oblida Nornor oss skilja? .. Hvad är väl värdt att bråka skallen med så'nt der? Wennerberg 2: 5 (1848, 1882). Medan han gick tänkte han på det amerikanska, som genom musiken och sedan lyriken glimtat till i hans skalle i kväll. Johnson GrKrilon 136 (1941). För mig stod det några ögonblick komplett stilla i skallen. Gustaf-Janson Ängeln 78 (1967). — särsk.
a) med bestämning som anger hur ngn (tillfälligt l. konstitutivt) är beskaffad med avs. på sitt förstånd o. d.; särsk. i sådana uttr. som en klar l. trång skalle, vara klar l. dum i skallen; jfr b α. Wara förryckt i skallen. Nordforss (1805). När Brutus fått en idé i sin trånga skalle, var han som besatt av den. Grimberg VärldH 4: 191 (1930); jfr c. Viljekraft och klar skalle hade han. Karlzén BlåNov. 228 (1951). I friarärenden måste man vara klar i skallen. Wassing Dödgr. 135 (1958). — jfr DUM-, TJOCK-, TRIND-, TRÅNG-, TRÄ-SKALLE m. fl.
α) i sådana uttr. som ha förstånd l. vett i skallen, ha (gott) förstånd; ha sågspån i skallen, vara dum l. obegåvad. (Enl. O. Worm ha hebréerna uppfunnit runorna) lijka som alle andre folk intet hade nogon hiärna eller wet i skallen. Verelius Run. 8 (1675). Tror han Phæakernas folk har intet förstånd uti skallen? Lagerlöf Juv. 229 (1893, 1896). Johnson Se 42 (1936).
β) i uttr. som beteckna att ngn har kunskap om l. kan ngt visst. Jag trodde de (dvs. hovmännen) voro födda med katchesen och psalmboken i skallen på sig. Börjesson C12 71 (1858). Johnson DrömRosEld 14 (1949).
γ) i uttr. som beteckna att ngn går o. tänker på ngt l. bär på en idé l. plan l. har ngt i sinnet o. d. Kanske har han något annat i skallen, och då blir man alldeles rasande, om vi lupit i ogjordt väder. Crusenstolpe Tess. 5: 268 (1849). Han hade redan sin plan klar i skallen. Ahlin Markn. 222 (1957).
c) i uttr. få ngt i skallen l. i sin skalle o. d., få ngt i huvudet (se HUVUD 2 b δ β'); få för sig ngt; bli övertygad om ngt; lyckas lära sig ngt; i nekande o. därmed jämförliga satser äv.: (icke) kunna förmå sig till att tro ngt, (icke) kunna tänka sig l. fatta l. inse ngt. Serenius Oo 2 a (1734). Intet kunna få i sin skalle mera än den ömkeliga konsten, at skrifwa och räkna. Säfström Banquer. Pp 2 a (1754). Det var en prost, som fått i sin skalle att han bara ville äta ägg. Wigström Folkd. 2: 172 (1881). Att det skall vara straffbart (att gifta sig med sin styvdotter) är svårt att få i sin skalle. GHT 1943, nr 83 A, s. 11.
d) i uttr. plugga l. gnugga l. hamra in ngt i sin l. ngns skalle l. i skallen på ngn o. d., lära sig resp. ngn ngt. (Han) var en mästare att plugga in logik och teologi i äfven de motsträfvigaste skallar. Ödman StudM 11 (1891); jfr 4. Segerstedt Händ. 14 (1920, 1926). Varje dag tog han pojken Gustav och gnuggade in lite lärdom i skallen på honom. Kjellgren Smar. 234 (1939).
e) i uttr. icke få ngt ur skallen l. sin skalle o. d., icke kunna låta bli att tänka på ngt; icke kunna förmås l. förmå sig att upphöra att tro l. anse ngt, icke få ngt ur huvudet. Det får ingen ur min skalle att icke Climatet och förfäders blod rår på oss fattiga kräk. CAEhrensvärd Brev 1: 43 (1781). Jag kan icke få dig en enda minut ur min arma skalle. Björn DygdYngl. 50 (1794). Lidforss DQ 2: 20 (1892).
f) i uttr. det går runt (äv. omkring) i skallen på ngn o. d., ngn kan icke hålla tankarna klara, ngn är förvirrad, det går runt i huvudet på ngn; ngt gör ngn snurrig i skallen, ngt gör ngn snurrig; jfr 2 f. Det gick omkring som en slipvind i skallen på'n. LD 1907, nr 32, s. 3. Att gå så där (som de arbetslösa få göra) många, långa timmar varenda dag kan göra en snurrig i skallen till slut. Moberg Rosell 286 (1932). Invecklade konstbud, som kan komma det att gå runt i skallen på ett ögonblick för var och en som idkar bridge bara som hemslöjd. DN(A) 1964, nr 125, s. 44.
g) i pregnant anv.: gott förstånd l. huvud, begåvning o. d.; särsk. i uttr. det är skalle på honom o. d., han är mycket begåvad l. har ett gott huvud; jfr HUVUD 2 a γ. Tommy kan man alltid lita på. .. Det är skalle på honom. Evensen Kyne Amer. 343 (1926). SvHandordb. (1966).
h) om skallen l. huvudet tänkt ss. säte för en människas känslor l. sinnesstämningar l. sinnesinriktning o. d.; numera nästan bl. i ssgn TJUR-SKALLE. Mina förbannade Directeurs göromål, som rättnu göra mig rasande i skallen. Kellgren (SVS) 6: 96 (1780). Trilskan dem (dvs. dalabönderna) sitter i skallen som koppar i häll. Fredin Dan. 11 (1888).
a) [utvidgad anv. av 1 slutet] om människa med skalle (i bet. 1) av viss form; i ssgr, t. ex. BRED-, KORT-, LÅNG-, MEDEL-, MELLAN-SKALLE.
b) [utvidgad anv. av 2] om människa med skalle (i bet. 2) l. huvud av viss beskaffenhet; i ssgr, t. ex. FLINT-, GRÅ-, RÖD-SKALLE.
c) [utvidgad anv. av 3] om människa, med särskild tanke på hennes psykiska egenskaper l. förmögenheter l. verksamhet, särsk. hennes intellekt l. förstånd l. tankeverksamhet; numera nästan bl. dels (vard.) i sådana uttr. som god l. bättre l. fin skalle, dels ss. senare led i ssgr. En enwis skalle. Sahlstedt (1773). Det är en dumm skalle. Nordforss (1805). Mathematiken .. sätter skallar i förvirring. Valerius 1: 182 (1845). Lärda skallar bocka / För gyldne dårar. Hagberg Shaksp. 7: 74 (1849). De hade ändå inte varit värst märkvärdiga som pojkar .. då fanns det nog bättre skallar bland barndomsvännerna. Blomberg Överg. 73 (1915). jfr DUM-, FÅR-, JÄRN-, KRIT-, TJUR-, TOK-, TRIND-, TRÄ-SKALLE m. fl.
d) (vard.) allmännare; särsk. i uttr. per skalle, per person. Så många skallar, så många lynnen. Högberg Vred. 1: 236 (1906). Du gav ju 9000 för stället. .. Dom var nio som sålde och du unnade dom väl en tusenlapp per skalle? Wassing Dödgr. 295 (1958).
5) [sannol. efter d. dansk skalle; jfr äv. d. københavnsk skalle] (vard.) i uttr. dansk skalle l. ensamt, elliptiskt för detta uttr., om stöt som med huvudet, särsk. hjässpartiet l. (i sht) pannan, riktas emot ngn, särsk. mot ngns panna l. ansikte. SöndN 1868, nr 29, s. 4. Öhrström .. falsk i slagsmål, i hvilka han trakterade med ”danska skallar”, d. v. s. slag, som gifvas med sjelfva pannan. Scholander 2: 272 (1880). (Sv.) Dansk skalle (t.) Kopfstoss unter der Brust. Klint (1906). (Han) gav Tord en dansk skalle, så att han domnade av för en stund och vaknade blodig med två tänder borta i munnen. Siwertz Sel. 2: 120 (1920). Britt stod och drog i sin Hasse, och det var säkert därför som skallen han utdelade inte fick någon nämnvärd effekt. Han knyckte till med huvudet men touchade bara Sune Mollbäcks näsa. Gustaf-Janson Oskuld. 97 (1968).
6) [jfr SKALLA, v.3 2] (vard.) sport. om handlingen att skalla en boll, skallande, nickning. Även om .. Brommesson, för dagen tung och turlös, var ett långt enklare nummer än Albin med sina briljanta skallar på Kocks hörnor. IdrBl. 1924, nr 70, s. 3.
7) bildl., om del av föremål, som gm form l. läge (l. bådadera i förening) ansetts erinra om skallen (se 2) l. huvudet av en varelse; särsk. om den översta l. yttersta delen av ngt, i sht en sådan som utgör en mer l. mindre skall- l. huvudliknande utvidgning; jfr HUVUD 6. Martinson Kap 148 (1933). Det var fullt med barfläckar på gården, stenarna stack opp nyfikna skallar genom snötäcket. Höijer Solv. 21 (1954). — särsk.
a) (i sht i fackspr.) om den utvidgade (övre) delen av en spik l. ett söm l. en bult l. nit o. d., huvud. En isolator, som omslöt en bult med skalle. TT 1895, M. s. 68. Hästskosömmets delar voro lägg, udd och skalle. Levander DalBondek. 1: 272 (1943). Skallskruv låses ibland med hjälp av en avfasning å skallen eller med stift eller nabb i skallens underyta. HbVerkstTekn. 1: 382 (1944). — jfr NAGEL-, NIT-, SKRUV-SKALLE.
b) (i sht förr) utanför knuthugget befintlig ända av stock hophuggen i vinkel med en annan stock, knuthuvud, knutskalle. Gruddbo 222, 227 (1938). ByggnArbMinn. 15 (1950). — jfr KNUT-SKALLE.
c) (i vissa trakter) om (kupolliknande l. avrundad) hjässa l. topp på berg l. kulle o. dyl. l. om berg osv. med sådan hjässa l. topp; kal l. obevuxen backe l. sandkulle. Tångtägt vid .. (stranden) emellan Blombergs och Hafverdahls skall (i Halland). NJA 1874, s. 77. jfr ArkNorrlHembygdsf. 1921, s. 6.
d) (utom i ssgr numera bl. i vissa trakter) om mer l. mindre skall- l. huvudliknande växtdel (som utgör växtens översta del), särsk. klotformig blomma l. blomställning; äv. [i vissa ssgr, t. ex. KALV-, MUNK-, ORM-, PRÄST-SKALLE, möjl. att uppfatta ss. en bildl. anv. som utgår från resp. ssg i egentlig bet.] om växt med sådan växtdel; jfr HUVUD 6 f. Linné Sk. 177 (1751; om växten Thlaspi arvense Lin.; angivet ss. använt i trakten av Lund o. Malmö). jfr: Fröhuset på linet kallades för knupp (Nordmaling), på hampa skall (Skellefteå). Västerb. 1932, s. 87. jfr äv. (i ssgr): Göran gick utmed dikesrenen och slog av grässkallar och blomskallar. Olofsson Möte 5 (1966). — jfr BLÅ-, KALV-, MUNK-, ORM-, PRÄST-SKALLE.
Ssgr (i allm. till 1, anat.): A: SKALL-BAS. om hjärnskålens nedre del l. kraniets nedre parti. Brott på skallbasen. LbKir. 1: 455 (1920). —
(7 c) -BERG. (skall- 1740 osv. skalle- 1906) (i vissa trakter) berg med avrundad (särsk. kal) topp l. hjässa. Humbla Landcr. 385 (1740). Högberg Vred. 3: 264 (1906). —
-BLOMMA, se B. —
-BROTT. med. brott på något av skallens ben, företrädesvis på något av de ben som bilda skallens botten. Nyström Kir. 2: 22 (1929). —
(1 slutet) -FORM. (skall- 1918 osv. skalle- 1900—1939) form hos skalle (l. motsv. huvudparti); kranieform. Tamm SammansOrd 124 (1900). Husdjursrasernas olika skallformer. LAHT 1926, s. 767. —
-GROP. om var o. en av de tre avsatserna l. groparna i hjärnskålens botten. LbInternMed. 2: 114 (1916). —
-KULT. (skall- 1965 osv. skalle- 1928 osv.) (i fackspr.) kult ägnad avlidnas skallar. Ruhe Hurley Vild. 28 (1928). —
(7 d) -NACKE. (skall- 1745 osv. skaller- 1791) [benämningen föranledd därav, att fruktfästet, sedan frukterna lossnat, ansetts likna ett skalligt huvud; jfr munk-huvud] (utom i ssgn skallnacke-rot numera bl. i vissa trakter) växten Taraxacum officinale Web., maskros. Linné Fl. s. 419 (1745; från Östergötl.). Bolin Åkerogräs. 88 (1926; från Östergötl.).
(1, 2) -RÖNTGEN. med. röntgenundersökning l. röntgenbild av skallen (o. motsv. huvudparti). LD 1958, nr 213, s. 3. —
(1, 2) -SKADA. skada på skallen (l. motsv. huvudparti). 2NF 34: Suppl. 457 (1922). En 42-årig Östersundsfru erhöll livsfarliga skallskador, vid en frontalkrock mellan två personbilar på E 4. DN(A) 1964, nr 163, s. 15. —
(7 a) -SKRUV. (i fackspr.) skruv med huvud l. skalle; motsatt: pinnskruv. Engström Skeppsb. 75 (1889). —
-TAK. (skall- 1909 osv. skalle- 1925) om det översta partiet av hjärnskålen, hjärnskålstak, kranietak, kalvarium, kalott (se d. o. 2 d). Ramsay GeolGr. 296 (1909). —
B (utom i -blomma o. -kult numera bl. tillf.): SKALLE-BERG, se A. —
(7 d) -BLOMMA. (skall- 1893—1913. skalle- 1864 osv.) [den med hål försedda frökapseln har ansetts likna en dödskalle] bot. växt av släktet Antirrhinum Lin., lejongap; särsk. om arten Antirrhinum orontium Lin. Fries BotUtfl. 3: 207 (1864). Törje Växtfört. 2: 35 (1938; om A. orontium Lin.). jfr åkerskalleblomma. —
-FORM, se A. —
-KULT, se A. —
(7) -SNÄCKA. (†) snäcka av släktet Cypræa Lin., porslinssnäcka, kaurisnäcka; jfr orm-skalle 2 a. VetAH 1793, s. 106. —
-TAK, se A.
C [formen trol. uppkommen gm anslutning till förleden i sådana växtnamn som skaller-gräs, skaller-ört] (†): SKALLER-NACKE, se A.
Avledn.: SKALLAD, p. adj. till 1 slutet, 3 a: som har en så l. så beskaffad skalle; i ssgr; jfr lång-, trind-skallad. —
SKALLIG, adj.1 till 1 slutet, 3 a: som har en så l. så beskaffad skalle; i ssgr; jfr bar-, bred-, kort-, lång-, mellan-, trind-skallig m. fl. —
SKALLOT, adj.1 till 2: som har en så l. så beskaffad hjässa l. ett så l. så beskaffat huvud; i ssgn grå-skallot.
Spoiler title
Spoiler content