publicerad: 2010
ULV ul4v, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (Apg. 20: 29 (NT 1526) osv.) ((†) -er TullbSthm 8/8 1560, ÄSvBiogr. 1–2: 45 (1617)).
Ordformer
(ul- i ssg 1539 (: wlskindsfoor)–1543 (: wlskins kiortil). ulv (v-, w-, -ll-, -f, -ff, -u) 1526 osv.)
Etymologi
[fsv. ulver; motsv. fd., d., nor. ulv, fvn. ulfr, got. wulfs, fsax., mlt. wulf, mnl. wolf, wulf (nl. wolf), ffris., fht. wolf (t. wolf), feng. wulf (eng. wolf); jfr lit. vilkas, fkyrkslav. vlĭkŭ, ry. volk, sanskr. vṛ́kaḥ; jfr äv. de sannol. gm metates uppkomna lat. lupus, gr. λύκος. — Jfr OLVADRUVA, OLVON]
1) (utom i vissa stående uttr. o. ssgr numera i sht ålderdomligt) (individ av (den till hunddjuren hörande)) arten Canis lupus Lin., varg; särsk. i ordspr. l. ordspråksliknande talesätt; äv. mer l. mindre bildl. (se särsk. b). Ath för .. egin nytte och fordel skuldh gifs menige rigesens hedzke fiender, hvilke opå oss, lige som ulfven eller leyonet, lure effter rofvet (osv.). Stiernman Riksd. 137 (1540; rättat efter orig.). 22 (jan.) var iagh i jaght och fick tuå wluer. Carl IX Cal. 61 (1589). Under fårepäls Ulfwen offta dwäls. Celsius Ordspr. 7: 562 (c. 1710). Icke annorlunda än de små bräkande lamben taga sin tillflyckt til deras Moder, när de blifwa warse en glupande Ulf, som med upgapande blodiga Kiäfftar skyndar sig til at upsluka dem. Ehrenadler Tel. 683 (1723). Det hände sig en vinterqväll, att jag med harmsen blick fick beskåda en ej mera än på 10 alnars afstånd i .. snögen sittande Ulf, under det mitt gevär .. klickade .. 3: ne särskildta gånger. Nordmann FinnMellSv. XXVIII (i handl. fr. c. 1836). Våra förfäder trodde, att solens och månens hastiga lopp på himlahvalfvet berodde därpå, att de förföljdes af ulfvar. Slutligen skall månen slukas af en ulf. SvH 1: 283 (1903). Nu var jag inne i varglandet och kunde räkna med att finna spår efter ulvarna när som helst. Burman VargFjäll. 157 (1945). — jfr BRYNJ-, MAN-, MAR-, NATT-, SKOGS-, SOL-ULV. — särsk.
a) om ss. heraldiskt tecken använd bild av varg. Itt gammalt Forstena wapn, Blåå sparre och löfwet i hwitt fiäld med framseende Ulff på helmen. Schück VittA 2: 406 (i handl. fr. 1682). Af de vilda djuren förekomma utom lejonet i den svenska medeltidens sköldar björn, ulf, svin, hjort och stenbock. Hildebrand Medelt. 2: 577 (1896).
b) i mer l. mindre bildl. anv., i sht med särskild tanke på de egenskaper som anses känneteckna vargen (ss. hunger, glupskhet, farlighet o. d.); särsk. om det onda som utsätter den vid får l. lamm liknade oskyldiga människan för hot l. fara (i form av frestelse) o. d., särsk. i uttr. en ulv i fårakläder (se FÅRA-KLÄDER 2). Sy iach sendher idher såsom fåår jbland vlffwar. Mat. 10: 16 (NT 1526). Inom sig hafwa Fiskarne .. många fiender. Gäddan är en Ulf ibland dem, som otroligt öder Fiskeriet. SvSaml. 5: 253 (1765). För stolte att arbeta, och dock tvungna att afhålla hungerns ulf från sina dörrar, trodde de sig icke sällan höjde öfver lagen. Samtiden 1873, s. 256. Du är ett barn, Doris .. ett litet menlöst hvitt lamm, som inte vet, hvad det vill säga att bli klöst af passionernas ulf. Kuylenstierna-Wenster Ber. 149 (1898). Dyster var synen, så att en invärtes ulv inom nomaden ville häva upp ett vemodstjut. Högberg Frib. 414 (1910). — jfr HELVETES-, RYSS-, RÄNN-, SJÖ-ULV. — särsk. ss. nedsättande l. klandrande tillmäle till l. benämning på person. G1R 28: 240 (1558). (Prästerna skall) fliteliga hafwa acht opå, at vlfwar, thet är, falske Lärare icke gifwa sigh här in (i församlingen). KOF I. 1: 511 (c. 1618). Äfven kallas i samma skrift alla de för Riksförrädare, som åstundade denne unge Ulfven til regent. Kellgren (SVS) 5: 447 (1790). Jo, jag känner dig jag, din långbente, liffländske ulf. Topelius Vint. II. 1: 263 (1881). Han trodde alla människor om gott, låter bättre. Det är nästan vackert, även om det är litet naivt i denna tid med lätt maskerade ulvar. Zetterström Dag 13 (1946). jfr HEM-, SJÄLA-ULV.
2) (†) skinn l. pälsverk av varg. SkinnkamRSthm 1553 D, s. 34. (Skinnarelön) För en Vlff .. 4 (öre). Skråordn. 330 (1574). En nÿ swartt engelsk clädes kiortel, fodredh m(ed) nÿe vlffer. 2SthmTb. 6: 498 (1582).
Ssgr (till 1): A: ULV-BÄR. (ulv- 1638–1889. ulve- 1639. ulvs- c. 1550–1694) (†)
1) (†) (bär av) växten Paris quadrifolia Lin., ormbär (jfr ulvs-gift); äv. allmännare, om de giftiga l. icke ätliga frukterna av vissa växter. 2LinkBiblH 4: 85 (c. 1550). Ormbär .. Trulbär, Ulfbär .. Alla dessa namn användas på vilda, icke ätliga bär, ss. Solana, Actæa o. s. v. utan åtskillnad. Fries BotUtfl. 3: 234 (1864).
2) (†) (bär av) växten Viburnum opulus Lin., olvon; jfr -try. Serenius (1741). (Bären av olvon kallas) Qvalkebär, Fogelbär, Hålsbär, Ulfbär. Fischerström 4: 15 (1792). Man (har) nu formen olfvon för ett äldre ulf-bär; ett missuppfattadt ula-bär i folkspråket kan hafva bildat förmedlingen. Tegnér ElliptOrd 26 (1882). Björkman (1889). —
-BÖNA. (ulv- 1718. ulve- 1640) (†) om lupin; jfr bitter-böna. Linc. Vu 4 b (1640). Lindestolpe SuurbrFr. 48 (1718). —
-FLOCK. (ulv- 1964 osv. ulva- 1846–1964) (numera mindre br.) vargflock; äv. mer l. mindre bildl. Nybom SDikt. 1: 98 (1846, 1880; i bild). För de hungriga ulfvaflockarna, som drogo omkring hela landet igenom, föllo de vägfarande både fullväxta och barn ej sällan offer. Sernander Naturminnesm. 6 (1906). Östergren (1964). —
-GROP. (ulv- 1840–1920. ulva- c. 1860) (†) om större håla l. ojämnhet i havsbotten (vilken efter lodning kan orsaka felaktig bedömning av havsdjup (o. därmed avstånd till land l. grund)). Ekbohrn NautOrdb. (1840). 2NF (1920). —
-GRÅ. (numera mindre br.) som har samma grå nyans som vargens päls. Weste (1807). Han hade stora grå ögon och ulfgrått hår. Bååth Grette 96 (1901). Östergren (1964). —
-GRÄS. (ulv- 1712–c. 1775. ulva- 1538. ulve- 1640–1734. ulvs- 1649–1700) (†) om växt av släktet Aconitum Lin., stormhattar; jfr ulvs-gift, -rot. VarRerV 57 (1538). Sjögren 3 (1775). —
-HAMN. (ulv- 1886–1964. ulva- 1924–1964) (†) om vargs skepnad l. gestalt; jfr hamn, sbst.1 3. Rydberg Myt. 1: 467 (1886). Men inte lönar det sig, att du tar på dig gudsons skepnad, för jag ser ulvahamnen tvärs igenom. Ge dig iväg, varg! Malmberg Åke 69 (1924). Östergren (1964). —
-LAV. (†) laven Letharia vulpina (Lin.) Hue, varglav (som förr användes ss. gift i åtlar i sht för varg); jfr -mossa o. ulvs-gift. VetAH 1798, s. 19. Ulflaf, Ulfmossa, en citrongul, busklik laf, växande merendels på spåntäckta kyrktak, hvilket gifvit anledning till hvarjehanda skrock. Fries Ordb. 69 (c. 1870). 2SvUppslB (1954). —
-LIK. (ulv- 1688 osv. ulva- 1930–1964) (numera bl. tillf., ålderdomligt) som till utseendet l. med avseende på egenskaper o. d. liknar en varg. Gapa mäd Vlf-ljker Röst. Warnmark Epigr. L 3 b (1688). —
-LÅT, se B. —
-MJÖLK, se D. —
-MUN. (ulv- 1710–1889. ulva- 1555–1745. ulve- 1665–1740) (†) vargs mun; särsk. bildl., särsk. i förb. med prep. i, i fråga om att vara i fara (för livet) l. nöd; jfr ulva-gap. När tu kenner medh tigh, at tu äst en syndare, och förnimmer at dieffuulen och tin eghen wilie haffua således kommet tigh bort jfrå fårahuset, vthi öknena och vlffua munnen, så skalt tu likwel icke förtwifla. LPetri 2Post. 151 b (1555). Björkman (1889). —
-NÄSTE, se B. —
-ROT, se D. —
-SKINN. (ulv- 1527 osv. ulva- 1964. ulve- 1552 (: wlffueskins feller)) [fsv. ulfskin] (numera mindre br.) vargskinn. Grååwerk hermelin och vlffskin. G1R 4: 31 (1527). Östergren (1964). jfr lapp-ulvskinn.
-kjortel. [fsv. ulfskins kiurtil] (†) jfr kjol 2 o. rävskinns-kjortel. G1R 9: 51 (1534). Tegel G1 1: 22 (1622).
-STUGA. (†) om slag av gillrad fälla för varg; jfr stuga 4 a o. ulve-gård. HFinlKamF 1: 20 (1533). SkinnkamRSthm 1553 D, s. 26. —
-TAND, se D. —
-TJUT. (ulv- 1828 osv. ulva- 1899–1964) (numera bl. tillf., ålderdomligt) vargskri; äv. bildl.; jfr ulva-låt. Thomander 2: 611 (1828; bildl.). Det var som uvskri och ulvatjut kring knutarna. Carlsson Dagsv. 36 (1927). —
-TRY. växten Viburnum opulus Lin., olvon; jfr -bär 2. UlfTry wäxer i ängar flerstans. Samzelius Blomst. 30 (1760). —
-UNGE. (ulv- 1561–1964. ulve- 1560) (†) vargunge; förr äv. om skinn från ung varg. SkinnkamRSthm 1560 C, s. 91 (om skinn). Vlffungen dräpes för then arten han hafwer at bijta Fåår. Laurinus JHänkelsson A 4 b (1632). Östergren (1964). —
-YNGEL. (ulv- 1873. ulva- 1828–1964) (†) om vargs unge. Gumælius Bonde 110 (1828). Östergren (1964).
B: ULVA-ART. (ulva- 1803–1943. ulve- 1619) (†) om vargs inneboende natur, särsk. i mer l. mindre bildl. anv.; jfr art 3 a. Sigfridi L 2 a (1619). Wifstrand AndlTal. 131 (1943). —
-FLOCK, se A. —
-GAP. (numera bl. tillf., ålderdomligt) vargs gap; särsk. mer l. mindre bildl. (jfr gap, sbst.1 2 b); jfr ulv-mun. Sparre Frisegl. 54 (1832; i bild). Framför trollet lågo några svarta ulvar som .. öppnade sina gap .. ur det ena ulvagapet kom vass köld. Lagerlöf Holg. 2: 324 (1907). —
-GIFT, se D. —
-GROP, -GRÄS, -HAMN, se A. —
-HJÄRTA. (ulva- 1669–1833. ulve- 1665) (†) särsk. bildl., om grymt l. fientligt l. girigt sinnelag. Ulfwehiärta finns offta under Fårepältzen. Grubb 832 (1665). Ling As. 225 (1833). —
-KLO. (ulva- 1734–1891. ulve- 1883) (†) särsk. bildl., dels om klo tillhörande ondskefullt väsen, dels liktydigt med: grymhet l. hotfullhet l. glupskhet o. d.; i sht i pl. 2BorgP 5: 521 (1734). Han grep henne i hennes venstra fot / Med ulfvaklorna de leda. PoetK 1816, s. 46. WoJ (1891). —
-KLÄDER, pl. särsk. mer l. mindre bildl., om yttre sken av hotfullhet l. grymhet l. ondska; särsk. (o. numera nästan bl.) i det parafraserande uttr. får i ulvakläder. Murbeck CatArb. 6: 41 (c. 1750). När gästen afkastat öfverplaggen, framträdde ur ulfvakläderna en vördnadsbjudande gubbe. Topelius Vint. I. 2: 119 (1867, 1880). En ulv i fårakläder, medan det vanliga för svenska politiker är att vara får i ulvakläder. DN 15/12 2005, Kultur s. 22. —
-LIK, se A. —
-LÅT. (ulv- 1681–1951. ulva- 1851 osv.) (numera bl. tillf., ålderdomligt) jfr låt, sbst.3 II 3, o. ulv-tjut; äv. bildl., om (uttryck för) klagan l. missnöje o. d. Verelius 296 (1681). De äro riktigt glada åt att jag kommit, åt att Sverige ändtligen fått en skald .. Och så kommer Wirsén midt i segerjublet med sin ulfvalåt. Lagerlöf Brev 1: 57 (1891). —
-MJÖLK, se D. —
-MUN, se A. —
-NÄSTE. (ulv- 1639. ulva- 1839–1881) (†) tillhåll för vargar, varglya; särsk. mer l. mindre bildl. RP 7: 401 (1639). Topelius Vint. II. 1: 215 (1881; i bild). —
-SKINN, se A. —
-TAND, se D. —
-TJUT, -YNGEL, se A.
C (†): ULVE-ART, se B. —
-BÄR, -BÖNA, -GRÄS, se A. —
-HJÄRTA, -KLO, se B. —
-MJÖLK, se D. —
-MUN, -SKINN, se A. —
-TAND, se D. —
-UNGE, se A.
D: ULVS-BÄR, se A. —
-GIFT. (ulva- 1847. ulfs- 1638–1749) (†) ss. benämning på giftig växt vilken förr användes för att förgifta åtel i sht för varg (jfr ulv-lav), särsk. dels om växt av släktet Aconitum Lin., stormhattar (jfr -rot o. ulv-gräs), dels om växten Paris quadrifolia Lin., ormbär (jfr ulv-bär). (Lat.) Aconitum (sv.) Ulfzgifft. Franckenius Spec. A 2 a (1638). (Paris quadrifolia) .. Ulffa-gifft. Medlet af 1600-talet. Dybeck Runa 1847, s. 17. —
-GRÄS, se A. —
-GÄLD. (förr) förhållandet att ngn ställts utanför lagen, fredlöshet; särsk. i uttr. lysa ulvsgäld över ngn, förklara ngn fredlös. KongaDombRenov. 1616, s. 3. En fredlös man .. (hade) gjort gemensam sak med danskarne, hvarigenom ulfsgäld blifvit lyst över honom. Strindberg SvFolk. 2: 23 (1882). Ulvsgäld översättes .. med ’utropande för ulv’ och anses vara äldre än .. termen ’vargr i véum’. HT 1935, s. 433. —
-MJÖLK. (ulv- 1698 (: Ulfmiölckzroot)–1757. ulva- 1640. ulve- 1639–1716. ulvs- 1638–1746) (†) om (individ l. art av) växtsläktet Euphorbia Lin., törlar; särsk. om arten E. helioscopia Lin., revormstörel; jfr mjölk, sbst.1 2 a slutet, o. räv-mjölk. Franckenius Spec. E 4 a (1638). Vlfsmjölck och .. Penningegräs, när the friske äro, tager theras skarpa Saft eller Mjölcken bortt Wårtor och Liktornar. Aken Reseap. 179 (1746). Serenius Iiii 3 b (1757). —
-ROT. (ulv- 1685. ulvs- 1638–1749) (†) om växt av släktet Aconitum Lin., stormhattar; jfr rot, sbst.1 3, o. -gift o. ulv-gräs. Franckenius Spec. A 2 a (1638). Lind 1: 1837 (1749). —
-TAND. (ulv- 1650–1855. ulva- 1665–1964. ulve- 1598–1725. ulvs- 1685 osv.) († utom i slutet) vargtand. Gud vakte dem från biörneram / oc från ulfve tand! NorrlS 1–6: 357 (1598). Östergren (1964). särsk. (numera bl. i formen ulvs-) herald. om var särskild av från samma bas utgående sidoställda spetsar på vapensköld; vanl. i pl. (Ätten Swart förde) i sitt Wapn twå röda Vlftänder i gult fält. Peringskiöld MonUpl. 42 (1710).
Avledn. (till 1; numera bl. ålderdomligt): ULVA, v. (numera bl. i Finl.) om varg: tjuta l. yla; äv. oeg., dels om annat djur: tjuta som en varg, dels om människa: skrika l. gråta högljutt l. klagande; äv. bildl. Swedberg Ordab. (1725). Alle gamle Swenskar berättade, at .. wid de Swenskas första ankomst hit i landet, fans här ganska mycket Wargar, så at man ofta då hörde dem tjuta och ulfwa hela nätterna. Kalm Resa 2: 387 (1756). Jag (gav) mig till att gråta, och gret – riktigt tjöt och ulfvade. Gripenberg TätnLed 73 (1886). När en försvarlig gårdvar på gästgifveriet hittar på att natten i ända ulfva under ens fönster, kan man bli utom sig af förargelse. Lindholm Sibbo 138 (1890). Detta vansinniga körande med ulvande motorer, runt, runt och fram och tillbaka i centrum. ÖNyland 10/8 1993, s. 2. —
ULVINNA, f. (numera bl. tillf.) varghona. Titus Livius betyghar, at Romulus och Remus äre fundne widh en Bäck aff een Vlfinna. Schroderus Albert. 1: 4 (1638). Hon måste bita tänderna samman öfver det skri, som ville fram – ödsligt som en öfvergifven, svulten ulfvinnas tjut i vinternatten. Lundegård DrMarg. 2: 54 (1906).
Spoiler title
Spoiler content