SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1935  
KAMMA kam3a2, v. -ade; förr äv. KÄMMA l. KÄMBA, v. -ade (BOlavi 120 b (1578: kembade, p. pf.), Börjesson Solen 114 (1856: kämbat, sup.)) l. käm(b)de (TRudeen Vitt. 221 (1689: kämde), Odel Sincl. 21 (1739: kämdes)) (kämm, imper. IErici Colerus 1: 377 (c. 1645)). vbalsbst. -ANDE, KAMNING resp. KÄM(B)NING.
Ordformer
(kamba 15851767. kamma 1684 osv. kämba (kiämba, kemba) 15421856. kämma (kiämma, kemma) 16111775)
Etymologi
[fsv. kämba, gammal avledn. av KAM, sbst.2, o. motsv. sv. dial. kämba, kämma, d. kæmme, nor. kjemme, isl. kemba, t. kämmen; formen kamma är en yngre avledn. av samma sbst.; jfr BOTA : BÖTA, HOTA : HÖTA m. fl.]
1) till KAM, sbst.2 1: behandla (ngt) med kam; med kam reda ut, ordna l. rensa (hår, peruk, skägg, manen på häst o. d.); med kam reda ut, ordna l. rensa håret osv. på (ngn l. ngns huvud); om person äv. refl. Kemba sitt håår. LPetri DialMess. 110 a (1542). Twå hund och kembe hund doch är han hund som förre war hund. SvOrds. C 6 a (1604); jfr Grubb 827 (1665). När .. titt huffwot wäl kämmat är. Hambræus Erasmus B 5 b (1620). När man sig om Morgone bårstar och kämbar. Roberg Beynon 118 (1697). Har du kiämmat min peruque? Bäckström FrSpr. 39 (1729). Kämma manen på en häst. Schultze Ordb. 2141 (c. 1755). Åkrarna breda ut sig som väl kammade fällar. Strindberg (o. Sjögren) SvNat. 29 (1901). En imponerande gammal dam, med svart krusigt hår, kammat i gardiner. Linder Tid. 114 (1924). — särsk.
a) (mer l. mindre) oeg. o. bildl. En äng, med kammadt gräs beklädd: / Der gångar slingra sig. JGOxenstierna 2: 168 (1796, 1806). Presidenten .. blef rasande och, kammande med alla tio fingrarna sitt hår, så att det stod i alla väderstreck, sprang han utför trapporna, upp i vagnen och for till hofs. Bremer Pres. 150 (1834). Stormvinden kammar furornas fladdrande hår. Topelius Vint. II. 2: 107 (1882). Hon strök hans hår och kammade det mellan sina fingrar. Heidenstam Karol. 2: 247 (1898). Bakom ställningarna var skogen kammad av granatstormarna. Fällda träd betäckte marken. Knöppel Barb. 87 (1916). — särsk.
α) (†) i uttr. kamma (sina) grå hår, för att beteckna att ngn uppnått en hög ålder. Gevaliensis Dav. A 6 a (1604). Gudh låte them (dvs. G. II A. o. hans gemål) leffua j många åhr / Til thes the båda tuå kämba grå hår. Prytz OS A 3 b (1620). En deel (av biskoparna) kämbade sijne grå Håår. Schroderus Os. 1: 289 (1635).
β) (tillf.) i uttr. få den som kammar ens hår, få en myndig o. härsklysten hustru (en sträng ”husbonde”); jfr KAM, sbst.2 1 b γ. Den som tager henne till hustru får också den som kammar sitt hår. Stiernstolpe DQ 2: 67 (1818).
γ) (vard.) draga l. rycka (ngn i hår l. skägg), rufsa om (håret på ngn). Jag (dvs. Bacchus) har theras (dvs. två satyrers) Bocke-Skägg / Med mijn Hand så kämbat; / At then störste deel ther af, / Lodde qwar wid Kamben. Stiernhielm Cup. 9 (1649, 1668). Gumman (var) i färd med att på ett alt annat än smeksamt sätt kamma henne vid spisen i håret med sina knubbiga fingrar. Sandberg GHusH 5 (1897). — (†) övergående i bet.: illa hantera (ngn), misshandla (ngn); behandla (ngn) på ett grovt o. förolämpande sätt. Nu will han tigh bätter kämma, / Tijn eendeste Dotter skämma. Messenius Sign. 39 (1612). Quinfolcken .. sadhe nu borstade wij tig allena, här näst skulle wij kämma tigh ett bethe om dagen. VRP 1683, s. 134.
δ) (vard., mindre br.) övergående i bet.: ”skinna”, ”klå”. (Procentaren hade) ljust stripigt hår, främmande för kammen. Det var blott andra han kammade. Blanche Bild. 2: 168 (1864).
ε) (starkt vard.) i uttr. kamma noll, kapitalt misslyckas (med ett försök l. i en strävan), inte ha ngt för sitt besvär. Strix 1900, nr 10, s. 5. Vi ha icke granskat .. (tryckalstret) ur tryckfelssynpunkten, men vi taga alldeles för givet att den det gör skulle kamma noll. GHT 1933, nr 165, s. 7.
b) motsv. KAM, sbst.2 1 c: behandla l. bearbeta med kamliknande redskap. Försättspapperet (till bokbandet) är i en djup och klar grön färg med ett stort, kammat (dvs. med marmoreringskam behandlat) rutmönster. SvRokoko 57 (1924). — särsk.
α) motsv. KAM, sbst.2 1 c α: med ullkam l. i kammaskin bearbeta (ull, bomull osv.). BOlavi 120 b (1578). Vll och bomvll kämbas och kardas af vlkämbaren. Schroderus Comenius 503 (1639). Uti Trelleborg, Regn och Scanör kamma de sin ull med enckla jernkammar, som varmas öfver glöder, som äro i en gryta. HTSkån. 2: 378 (i handl. fr. 1759). Machiner att kamma ull, lin och silke. Pasch ÅrsbVetA 1827, s. 55. Ett parti kammad ull. Backman Reuter Bræsig 10 (1872).
β) (i Norrl.) göra (skohö) mjukt o. smidigt med ett slags kam. Landsm. VII. 5: 17 (1888). Somliga lappar kamma (sko-)höet för att få det mjukt och smidigt. Sandström NatArb. 2: 168 (1910).
γ) (i vissa trakter) med räfsa sammanföra (hö) i små högar (såtar, ”kämmor”). När man lägger gräset på (hässjorna), kammar man det i små kämbor, och reder kämban något ut, när hon pålagd är. SvMerc. 2: 790 (i handl. fr. 1697). Gadd Landtsk. 2: 432 (1775).
2) (†) motsv. KAM, sbst.2 4 b β: köra (åker) så att en kam (rygg) uppkommer mellan fårorna, tagna två o. två. Hushållare som bruka kamma sin åker. Crælius TunaL 338 (1774).
3) tekn. motsv. KAM, sbst.2 5 b: medelst kam förbinda bjälke o. d. tvärsöver med annan sådan. Sliprarne äro dels kammade öfver (lång-)syllarne, dels förenade med dem genom bultar. TT 1901, Allm. s. 153.
Särsk. förb. (till 1): KAMMA AV10 4, äv. UTAV04. med kam l. gm kamning avlägsna (ohyra, orenlighet o. d. ur håret); äv. oeg. o. bildl. Linc. (1640). Min gamle tjenare vattnar blomsterparterren och kammar masken af fruktträden. Runeberg 3: 275 (1837). Slät som en katta, när lopporna äro kammade utaf henne. Granlund Ordspr. (c. 1880). Så sätter skeppet åter ned i lä om en sjö, hvars topp är grön och genomskinlig som glas. I nästa ögonblick har vinden kammat af toppen ett gnistrande pärlregn. Melander Långtur 165 (1896). TySvO (1932; under abkämmen). jfr AVKAMMA.
KAMMA BORT10 2. jfr BORTKAMMA.
1) med kam l. gm kamning avlägsna (ohyra, orenlighet o. d. ur håret); äv. oeg. o. bildl. Berndtson (1880). (Då ogräsrensaren) arbetar, kammar den bort ogräset (ur säden), som med blommorna och bladen fastnar i kammarna. LAHT 1884, s. 15. Auerbach (1909).
2) med kam l. gm kamning giva (håret) en riktning bortåt (från tinning l. panna o. d.). Auerbach (1909).
KAMMA FRAM10 4. med kam l. gm kamning giva (håret) en riktning framåt. Kamma fram håret vid tinningarna. Auerbach (1909). jfr FRAMKAMMA.
KAMMA NED10 4 l. NER4. med kam l. gm kamning giva (hår, mustascher) en riktning nedåt. Weste (1807). Kamma du bara ner dina mustascher i stället för att bussigt stryka dem uppåt. Tavaststjerna Bröl. 110 (1893). Jag .. kammade ned luggen över ärret. Siwertz JoDr. 394 (1928). jfr NEDKAMMA.
KAMMA TILLBAKA10 040, äv. 032. med kam l. gm kamning giva (håret) en riktning bakåt. Dähnert 137 (1746). jfr TILLBAKAKAMMA(D).
KAMMA UPP10 4 l. OPP4. med kam l. gm kamning giva (håret) en riktning uppåt. Hans (dvs. K. XII:s) korta Hår, som kämdes opp, / Afbildade en Krona. Odel Sincl. 21 (1739). Allt hår kammas upp under skruden på huvudet, att endast lockarna bliva synliga. Hembygden(Hfors) 1911, s. 86. jfr UPPKAMMA.
KAMMA UR10 4. med kam l. gm kamning avlägsna (håret) ur (pannan o. d.). Kamma luggen ur pannan. Berndtson (1880). Kamma håret ur pannan. Auerbach (1909).
KAMMA UT10 4. jfr UTKAMMA.
1) med kam l. gm kamning avlägsna (ohyra, orenlighet o. d. ur håret); äv. oeg. o. bildl. Smålänningen .. löper ej med slagan öfver den Halm han ämnar til (tak-)täckning, utan kambar ut Axen, som ligga in uti af alt för kort Halm. Brauner Bosk. 84 (1756). Sahlstedt (1773). Kamma ut pudret. Weste (1807).
2) med kam reda ut (hår l. skägg). Och jungfrun satt i sängen och kamma ut sitt hår. SvForns. 2: 158. Iag måste lijtet kämma ut din peruque. Gyllenborg Vill. 72 (1721). Trollet sitter vid sin vägg, / Kammar ut sitt silfverskägg. Hedborn 1: 166 (1813). Hon började kläda af sig och kamma ut sitt ljusa hår. Roos Helgsm. 1: 86 (1896).
3) med kam l. gm kamning giva (skägg) en riktning utåt (åt sidorna). Han hade ett grått skägg som var kammat ut åt båda sidorna. Serner YussufKh. 88 (1916).
Ssgr (till 1): (1 b α) KAM-GARN. [elliptiskt för KAMULLSGARN; jfr t. kammgarn] kamullsgarn, redgarn; jfr HALV-KAMGARN. PH 6: 3992 (1756). Kamgarn är glatt och fast samt användes till släta tyger. Selling Varuk. 51 (1921).
Ssgr: kamgarns-spinneri. UB 6: 394 (1874). Göta kamgarnsspinneri (i Borås). Nyström SvGeogr. 334 (1895).
-vävnad. UB 6: 436 (1874). Rönnholm EkonGeogr. 153 (1907).
-KAPPA. (numera knappast br.) kamkofta. SthmModeJ 1856, s. 14. Björkman (1889).
-KOFTA. kofta avsedd att användas vid kamning av håret, penjoar. HemslöjdsutstSthm 1880, s. 33. I en solkig, sliten kamkofta med papiljotter i håret satt Klara vid köksbordet och åt frukost. LD 1903, nr 232, s. 4. Böök 4Sekl. 152 (1928).
(1 b α) -MASKIN. tekn. maskin för kamning av ull o. bomull. Dalin (1852). LAHT 1921, s. 401.
-TRÖJA. (numera föga br.) kamkofta. Schulthess (1885). Hallstén o. Lilius (1896).
(1 b α) -ULL. [jfr t. kammwolle] (i sht i fackspr.) långhårig, raktrådig ull som gm kamning befrias från kortfibrigt avfall o. dyl. o. som användes till kamgarnstyg o. andra glatta ylletyger; jfr GLANS-ULL 1; motsatt: kardull. PH 6: 3992 (1756). Den korta och krusiga ullen användes till kardull, den långa till kamull. Juhlin-Dannfelt 419 (1886). 2NF 26: 459 (1917).
Ssgr (i sht i fackspr.): kamulls-garn. Salander Gårdsf. 21 (1758). Almström Handelsv. 463 (1845). 2NF 33: 546 (1922).
Avledn.: KAMMARE, sbst.1, förr äv. KÄMMARE, m. (kamm- 17491897. kämm- 1669c. 1755) (i sht i fråga om ä. förh.) till 1 b α: person som har till yrke att kamma ull, ullkammare. Risingh KiöpH 90 (1669). EkonS 2: 280 (1897).
KAMMERI, n. till 1 b α: ullkammeri. Kammerierna .. arbeta på ett mera skonsamt sätt (än spinnerierna med sina kardmaskiner) och kunna framställa vackra garner. SvSlöjdFT 1925, s. 94.
KAMMERSKA, f. (i sht i fråga om ä. förh.) kvinna som kammar ull. Wikforss 1: 899 (1804). WoJ (1891). Lyttkens o. Wulff Ordsk. 424 (1917).
KÄMMA, sbst., se d. o.
Spoiler title