publicerad: 1935
KAMMARE kam3are2, sbst.2, äv. (numera företrädesvis i poesi) KAMMAR kam3ar2, r. l. m., förr äv. KAMMER, m. (G1R 26: 588 (1556), HB 2: 228 (1588)) l. n. (TullbSthm 25/8 1543, BtFinlH 4: 366 (1568)); best. -en, äv. (till obest. kammare l. kammar) kammarn (ss. n. kammeret); pl. kamrar (G1R 1: 176 (1523: bösse kambra), Rom. 13: 13 (Bib. 1541) osv.), äv. (till sg. kammare) kammare (G1R 4: 37 (1527: kamere), BtFinlH 3: 207 (1547), SDS 1935, nr 44, s. 5) ((†) kammarar, kamerar ArkliR 1535: 1 (1540), Psalt. 105: 30 (Bib. 1541); kam(m)erer G1R 4: 37 (1527), Därs. 13: 235 (1541); kam(b)rer, kammrer HB 2: 96 (1574), Fatab. 1913, s. 26 (1678), KKD 7: 38 (1703: kambrena, pl. best.)); pl. best. kamrarna (Luk. 12: 3 (Bib. 1541: kamranar), Bureus Suml. 45 (c. 1600) osv.) ((†) kammarne Samtiden 1874, s. 341).
Ordformer
(förr äv. skrivet ca- (cha-). kam- (cam-) 1525 (: Camara mesther) —1808 (: Kamar-Revisions-Rådet). kamm- (camm-, cham-) 1526 osv. kambra(r) (kambrer, ca-), pl. 1523 (: bösse kambra)—1676. kamrar (kamra, kammrer, kamrer, ca-), pl. 1541 osv. — -ar 1526—1922. -are (-ere) 1537 osv. -er (-err) 1527—1741, 1790 (: Kammer-Page))
Etymologi
[fsv. kamar (i bet. 2, 6 c, 10), m. o. n., kamara, n., kamare, m. (i bet. 2, 6 c); jfr d. kammer, n., äv. r., isl. kameri, m., rum, kamarr, m., avträde, hemlighus, mnt. kamer, f., fsax., fht. kamara, t. kammer, f.; av lat. camara, camera, valv, välvt tak i rum, i senlat.: gemak, rum (se KAMERA)]
A. valv i rum, alkov.
1) (†) i rum: valv, välvt tak; äv.: (eg. av ett valv) arkitektoniskt avgränsat parti av ett rum, alkov o. d. Then Chammer widh högsätett vthi för:de Sall, som tw begärer besked opå, må tw lathe bestå medh till framdeles wår tilkomst. Johan iii (1588) i HB 2: 228. Spegel 210 (1712). Logementet, derest H. M. (dvs. Karl XII) skulle vara med sin höga Kongl. Person, var en stor Sahl med högt ovalt tak, öfveralt på väggar, fönster, Camrar och Spijs med gips och förgyllningar måladt. IDHultman (c. 1734) i HC12H 1: 93.
B. mindre rum o. d.
2) vanl. mindre, urspr. med välvt tak försett rum i byggnad; förr ngn gg om hus innehållande bl. ett litet rum (jfr särsk. d). — jfr BI-, BOD-, FRAM-, FÖRSTU-, GRUV-, KVIST-, KÖKS-, TAK-, TORN-, VINDS-KAMMARE m. fl.
a) (mindre) boningsrum, vanl. sidorum intill ett större rum l. avskilt liggande i förh. till övriga boningsrum o. användt för ändamål av mera privat natur (ss. sovrum l. gästrum l. arbetsrum l. ss. rum för barn l. tjänstefolk o. d.); utom i α numera oftast dels i ssgr, dels (i fråga om ä. förh. l. i fråga om boningshus, särsk. allmogehus, från äldre tid) om (det l.) de boningsrum som (förekommer) förekomma i bostaden jämte ”stugan” l. ”salen”; förr äv. i allmännare anv.: boningsrum, gemak. När tw bedher så gack in j thin kammar och slå dörana till, och bedh thin fadher heemligha. Mat. 6: 6 (NT 1526). Vthur förmaket .. är ett tilträdh in i the andre Kamrar. Schroderus Comenius 544 (1639; t. texten: Gemächer). På Lindholms gambla kongsgård .. wisas en hwälfd kammar, där .. Konung Gustaff dän förste är född worden. Schück VittA 3: 312 (i handl. fr. 1690). I prestegård skal vara stufva med två kamrar, kök, brygghus med bakugn (osv.). BB 26: 2 (Lag 1734). Invention på en Säng, som .. tager ej mera rum, än et litet tunt vägg-skåp i kammaren. Polhem Test. 127 (1761). Barnens kammar han (dvs. tomten) sen på tå / nalkas att se de söta små. Rydberg Dikt. 1: 142 (1882). Timrad mangårdsbyggnad indelad i kök, kammare, sal och förstuga. PT 1908, nr 255 B, s. 3. Med lust och glädje drog man (den 1 maj) man ur huse ut ur de trånga gatorna och de mörka kamrarna. Nilsson FestdVard. 114 (1925). ’Stugan' och köket ligga på nedre botten, kammaren och nattstugan på den övre. BygdFolk 276 (1927). Två rum och två kammare en lämplig (bostads-)typ (för barnrik familj). SDS 1935, nr 44, s. 5 (i rubrik). — jfr ARBETS-, BARN-, BARNSÄNGS-, BETJÄNT-, BONINGS-, DAGLIG-, DRÄNG-, DRÄNGSTUGU-, FRÄMMAN(D)-, FÖDORÅDS-, GESÄLL-, GÄST-, JUNGFRU-, KUSK-, LAKEJ-, NATT-, PARAD-, PIG-, SOV-, SÄNG-KAMMARE m. fl. — särsk.
α) (mindre) rum (ofta vindsrum) som (vanl. mot hyra l. ss. naturaförmån) är upplåten l. upplåtes till bostad l. logi åt ngn; numera bl. (ngt vard., fullt br.) med föregående bestämning angivande den som disponerar rummet i fråga; förr äv. abstraktare (se slutet). (Hyresgästen sade till sin värdinna att han ville) rådha i kammaren så länge han honom för hwsslegha besitter. ConsAcAboP 1: 247 (1647). Farbror .. håller kamrar att hyra. Gustaf III 3: 293 (1788; anfört ss. yttrat till värdshusvärd). Lotten .. lugnade .. sig snart i sin lilla kammare. Bergman LBrenn. 29 (1928). — särsk. (†) abstraktare, övergående i bet.: det förhållande att ngn (vanl. mot betalning l. ss. naturaförmån) disponerar ett (mindre) rum ss. sin bostad, husrum, logi; anträffat bl. i sammanställning med kost (kosthåll) l. disk (se DISK, sbst.1 II 2 b); särsk. i uttr. sätta ngn till kost och kammare hos ngn, inackordera ngn hos ngn. ConsAcAboP 1: 516 (1652). Han gästade i min gårdh til kammar och disk. Rudbeck Bref 199 (1684). Fri kost och cammar. VDAkt. 1689, nr 637. Att han derföre icke hafwer niutit hwarcken kost eller kammar. Därs. 1690, nr 53. Humbla Landcr. 23 (1740).
β) i furstes boning (slott): rum för furstens l. den furstliga familjens privata bruk (ss. sovrum, matsal o. d.); utom i fråga om ä. förh. numera bl. i ssgr., i sht ss. första led i ssgr som oftast beteckna personer i furstes (furstinnas) l. (i utvidgad anv.) annan högt uppsatt persons personliga tjänst o. omedelbara omgivning. BathSeba gick in til Konungen j kamaren. 1Kon. 1: 15 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Här är Drotningenes Kammar och döör. Messenius Disa 36 (1611). Gifwer annan pust med kiäpp, hand eller foot, uti Wåre (dvs. konungens) Camrar, Audience Sal (osv.) .. miste lif sitt. Schmedeman Just. 1158 (1687). Att (kejsar Augustus) .. i samma hus och kammare, som hans fader, Octavius, hade slutat sina dagar. Kolmodin TacAnn. 1: 18 (1833). — jfr KONUNGS-KAMMARE.
γ) (i fråga om ä. förh.) brudkammare. Hanna lät kamaren snart redho göra, / Brudhena wilie wij ått sängenne föra. TobCom. E 1 b (1550). — jfr BRUD-KAMMARE.
δ) (i vitter stil, mera tillf.) i uttr. Venus' (förr äv. Cytherens) kamrar, eg. om de rum där kärleksgudinnan l. kärleken råder; vanl. ss. beteckning för lokal där det leves ett mer l. mindre lättfärdigt l. okyskt liv; jfr f δ. Cytherens kamrar glimma, / Och Fröjas nympher stimma. Bellman (BellmS) 4: 145 (1771). Här till Venus' kamrar in hvar och en blir dragen (säger vaganten). Bergman MedeltPoesi 183 (1899; mlat. orig.: Veneris ad thalamos).
b) (fängelse- l. kloster)cell o. d.
α) (litet) rum avsett l. användt att däri hålla ngn fången; numera bl. ss. senare led i ssgr. Brahe Kr. 55 (c. 1585). jfr ARREST-, BLY-, FÅNGE-, VAKTMÄSTAR(E)-KAMMARE.
c) (mindre) rum l. (i utvidgad anv.) lokal med flera rum, avsett l. användt resp. avsedd l. använd till förvaring av föremål, förvaringsrum, förrådsrum; numera oftast ss. senare led i ssgr, stundom elliptiskt för ngn av dessa. Han hadhe giordt sigh en stoor kamar (i tämpelförgårdarna), ther the hadhe tilförenna lagdt spijsoffer, rökelse, redhscap, och tiyend aff sädh, wijn och olio. Neh. 13: 5 (Bib. 1541). G1R 24: 494 (1553). (De) gingo bådhe in vthi Cammaren, ther war altingh fult vp j förrådh, Bröd, Kiöt, Fläsk, Korffuar. Balck Es. 78 (1603). (När de rika) Kistorna med penningar .. och kamrarne medh lösören .. vpfylte äga, så befruchta the lijkwäl för fattigdom. Schroderus Comenius 848 (”248”) (1639). Sandström NatArb. 2: 205 (1910). jfr: Kammaren saknar .. eldstad och användes som förvaringsrum för matvaror. FolklEtnSt. 1: 34 (1916). — jfr ALOE-, BEN-, BOK-, BRÖD-, BÅR-, DROG-, FATE-, FRUKT-, FRÖ-, FÖRRÅDS-, GLAS-, HAND-, HUSGERÅDS-, INVENTARIE-, KIST-, KLÄD-, KORN-, KRUT-, MJÖL-, MJÖLK-, MÖBEL-, RUST-, SEL-, SKRÄP-, SPIK-, SPIS-, STALL-, VISTHUS-, ÄPPLE-KAMMARE m. fl. — särsk.
α) rum l. lokal vari samling av ngt slag (ss. av konstföremål l. naturföremål l. fysikaliska instrument l. kuriosa o. d.) förvaras, ofta med inbegrepp av den däri förvarade samlingen; ofta: kabinett (se d. o. I 2); ss. senare led i ssgr. — jfr KONST-, LIVRUST-, MASKIN-, NATURALIE-, RARITETS-KAMMARE m. fl.
β) (furstlig) skattkammare; numera bl. i ssgr. V(år) n(ådige) herres egen kammar. Edén 1Centralr. 34 (cit. fr. 1536); jfr: Konungens egen kammar synes närmast hafva varit en skattkammare i egentlig mening, dit öfverskott från allmänna kammaren kunde öfverflyttas. Edén 1Centralr. 34 (1899). Silffwret som Haman tilreedt hadhe til at wäghat in vthi Konungens kamar. Est. 4: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: skattkamrar). Holof. 5 (c. 1580). Andersson (1845, 1857). — jfr SILVER-, SKATT-KAMMARE.
d) (†) om rum med bekvämlighetsinrättning; äv. [jfr motsv. anv. i isl. o. holl.]: hemlighus, avträde. Han är til ewentyrs gången på stool j kamaren til sommorsalen. Dom. 3: 24 (Bib. 1541). Past. (i Lemland) seger, att bönderna eij uilia effter högw. Bisk. anordning contentera tarfue huset i prästegården, som kallass kammar. ConsEcclAboP 393 (1660).
e) (mindre) rum l. (i utvidgad anv.) lokal med flera rum, avsett l. inrättat resp. avsedd l. inrättad för viss speciell värksamhet l. visst tidsfördriv o. d.; utom i α, γ numera bl. i ssgr. — jfr BAGAR-, DEJOUR-, DESTILLER-, GISSEL-, GLAS-, HANDTVÄRKS-, LIKÖR-, NIELLERINGS-, RAK-, RULL-, RÄKNE-, RÖK-, SKRIV-, SKÄR-, SLÖJD-, SPEL-, STÖT-, TORTYR-KAMMARE m. fl. — särsk.
α) (mindre) rum inrättat för bedrivande av studier l. vetenskapliga undersökningar o. d.; numera i sht i ssgr. Vettenskapernas ljus är icke upptändt, för att brinna endast i de lärdas slutna kamrar. Hagberg i 2SAH 10: 21 (1821). Jag begagnar mig icke af deras ledning, som sitta på sin kammare och konstruera fram verlden ur sitt eget s. k. medvetande. Wikner Lifsfr. 1: 99 (1866). — jfr ANATOMI-, LÄS-, PROBER-, STUDER-, STUDIE-KAMMARE.
β) (†) skolrum; äv. (o. ss. enkelt ord anträffat bl.) i överförd anv., om den med trivialskolan förenade ”räkneklassen” l. apologistklassen. (Läraren ålägges) at han både sin kammar och class ordinarie uti rächnande och skrifvande betienar. Westdahl BlekLärovH 3 (cit. fr. 1697). — jfr RÄKNE-, SKOL-KAMMARE.
γ) (numera bl. i fråga om ä. förh.) om arbetsrum l. arbetslokal för tjänsteman l. institution; jfr KABINETT I 5. Edén 1Centralr. 228 (cit. fr. 1567). Innan före (kansliet) skall wara 2 cambrar, den eena lijten, hwarest Cantzelären kan haffua sitt affträdh, när något skall conciperas; den andra så måttelig stor, hwarest Rijkzens Rådh kunna samblas. CivInstr. 310 (1626). Edén 2Centralr. 213 (1902). jfr: Bookhållaren .. behöfde hafwa en Cammer här på Ridderhuset, för sine saker skull. RARP 4: 220 (1649).
δ) (†) om furstes arbetsrum, där han rådplägar med sina rådgivare; jfr KABINETT I 6. Hwad som Storfursten medh henne och dem (dvs. storfurstens moder och dennas rådgivare) i sin Cammar slöte, thet skulle the andra vthan någon geensagu effterkomma. Widekindi KrijgH 641 (1671).
f) (i vitter stil) bildl.; oftast med anslutning till a. Spegel GW 34 (1685). Se'n sig Natten bröt u'r sine mörka Camrar; / Hvad var, om icke dö var endast vårt beslut? Frese VerldslD 9 (1715, 1726). Längst ur skogens glesa kamrar / Höras täta återskall. Bellman (BellmS) 2: 152 (1791). Almqvist JK 66 (1835). Jolin Smädeskr. 16 (1863). — särsk.
α) (i bibeln o. med anslutning till denna) i uttr. dödens kamrar, förr äv. kammar, om dödsriket. Hennes hws är heluetes wäghar, ther man nedherfaar vthi dödzens kamar. Ordspr. 7: 27 (Bib. 1541; Bib. 1917: dödens kamrar). Odel Sincl. 25 (1739).
β) (i fråga om l. med anslutning till ä. folktro, i sht i vitter stil) om enligt äldre folktro under jorden, inne i bärgen l. i havet o. d. förefintliga boningsrum för mytiska väsen. Näcken i de blåa kamrar gråter. Öman LyrBl. 1: 96 (1857). Wirsén Dikt. 172 (1876).
γ) i fråga om själen l. hjärtat l. hjärnan uppfattade ss. boning för känslor, tankar o. d.; i sådana uttr. som själens l. hjärtats l. hjärnans kamrar, i sht förr äv. kammar(e). Visb. 1: 306 (c. 1620). Guds Ande gästa vil uti ditt hiertas kammar. Kolmodin QvSp. 2: 517 (1750). PedT 1898, s. 38. I själens lönnligaste kamrar. 2NF 9: 471 (1908).
δ) (†) med tanke på kammaren ss. en plats för otukt l. för syndfullt leverne i allmänhet; dels i uttr. syndens kamrar, dels metonymiskt för: otukt; jfr a δ. Lät oss ärligha wandra såsom om daghen, icke j fråtzerij och dryckenskap. Icke j kamrar och okyskheet. Rom. 13: 13 (Bib. 1541; NT 1526: j blöta sängar och käti; Bib. 1917: i otukt och lösaktighet). Att han (dvs. sanningen) må vthu syndennes Camrar j dagz liwset framhaffder warda. Bullernæsius Lögn. 278 (1619).
3) (mindre) rum i fartyg l. farkost; numera bl. ngn gg arkaiserande i fråga om i ä. tid använda farkoster. (Fartygets) kaiuta Och Camrar. SkeppsgR 1541. Gör tigh en Ark vthaff furoträ, och gör kamerar ther inne. 1Mos. 6: 14 (Bib. 1541; Bib. 1917: kamrar). (Officerarna gingo ombord) på ett turkiskt orlougs skiepp, på hwilket dhe effter Capitein Baschias ordres fingo een wacker kammar. KKD 5: 85 (1710).
4) för gravsättning avsett rum (uthugget i bärg l. byggt av stenblock o. d.), gravkammare; i sht förr (i vitter stil) äv. i allmännare anv.: grav; särsk. (i sht arkeol.) om gravrummet i megalitgrav, i sht i gånggrift. The som redheligha för sigh wandrat haffua, komma til fridh och hwilas vthi theras Camerar. Jes. 57: 2 (”56”) (Bib. 1541; Bib. 1917: vilorum). (På skeppet) är mörkt som i den kammar / der den döde blifver satt. Tegnér (WB) 5: 72 (1825). Låten de döde hvila i ro uti sina kamrar! Därs. 6: 221 (1828). Det vigtigaste af gånggriften är naturligtvis ”kammaren”. Montelius SvFornt. 1: 111 (1874). Ett slags kamrar eller klippgrafvar, hvilka voro belägna innanför hvarandra i berget. Heidenstam Vallf. 8 (1888). Fornv. 1909, s. 87. — jfr GRAV-, GRIFT-, RO-, STEN-, SÖMN-, VILO-KAMMARE.
5) (numera bl. i fackspr.) hålighet l. litet rum som djur inrättat till sitt bo l. förrådsrum o. d. Under ufvars gråt, mullvador, ormar, mårdar / Ur sina kamrar gå. Bellman (BellmS) 2: 72 (c. 1780, 1791). — jfr LARV-, RUVNINGS-KAMMARE. — särsk. (biodl.): bicell. AlmGbg 1774, s. 39. Sexkantiga kamrar eller celler i bikupa. Östergren (1929). jfr VAX-KAMMARE.
6) (i fackspr.) (helt l. delvis) slutet, kammarliknande utrymme, oftast bildande en (mer l. mindre väsentlig) del i anläggning l. ugn l. maskin l. apparat l. redskap o. d.: rum, behållare, avdelning; förr äv.: fack. Patrontaskor af svärtad juft med kamrar för 40 patroner. SPF 1858, s. 138. TT 1872, s. 112 (i fråga om ugn för tegelbränning). Under fontänen fans en vattentät kammare, som höll 6m i qvadrat och 1,5m i höjd. Därs. 1886, s. 124. Liksom ventilen i spellådan befinner sig .. (kägel-)ventilen i en kammare med från luftverket kommande komprimerad luft. Hennerberg (o. Norlind) 1: 74 (1912). (Ammoniaktvättaren i till lysgasvärk hörande reningsapparat) har vanl. formen av en liggande cylinder med genomgående axel och är avdelad i flera kammare. 3NF 13: 439 (1930). Stenkolsgas (lysgas) tillverkas genom att upphetta lämpliga stenkol i eldfasta retorter el. kammare till en temp. av c:a 1,100° C. SvUppslB 10: 1244 (1932). — jfr ANTÄNDNINGS-, BLY-, BRÄNN-, BÄLG-, CIRKULATIONS-, DAMM-, DAMMSAMLINGS-, DOCK-, DÖDS-, FÖRGASNINGS-, GAS-, GIFT-, LUFT-, OXIDATIONS-, RÖK-, SIDO-, STOFT-, STYBB-, SUG-, SYRGAS-, TORK-, TURBIN-, UGNS-, UPPSLUTNINGS-, VARM-, VÄRME-KAMMARE m. fl. — särsk.
a) [efter nylat. camera obscura resp. camera clara l. lucida (se KAMERA anm.)] fys. i vissa uttr. betecknande optiska inrättningar, urspr. i uttr. mörka kammaren, ljustät låda som i en av sina väggar har en mindre öppning (med lins i) o. gm vilken en omvänd bild av framför öppningen (linsen) liggande föremål framkallas på den mot öppningen motsatta väggen l. en framför denna anbragt skärm; motsatt ljusa kammaren, benämning på en av W. Wollaston 1809 uppfunnen apparat i vilken man med hjälp av speglar (speglande prismor) kan samtidigt betrakta ett föremål o. det föremål varpå man önskar avteckna det. Norman GossLek. 207 (1878). Moll Fys. 4: 35 (1901).
b) tekn. i sluss: det vattenfyllda rum vars gm slussportarna tillslutbara genomfartsöppningar alltefter behov kunna sättas i förbindelse med den högre l. lägre vattenytan utanför så att fartygen kunna gå ut o. in, slusskammare. 2NF 25: 1476 (1917). — jfr SLUSS-KAMMARE.
c) rum avsett för (krut)laddning; äv. med inbegrepp av det rummet omgivande godset.
α) artill. på artilleripjäser av äldre modeller: den bakre, för laddningen avsedda delen av loppet; äv.: kammarstycke (se -STYCKE, sbst.1 1 a). ij (dvs. 2) helslaanger aff iærn med v kamerer. G1R 4: 37 (1527). (Konstaplarna vid kanonen kommenderas:) För Cardusen i til Cammaren. Rosenfeldt Tourville 109 (1698). Wrangel SvFlBok 94 (1897). — jfr BÖSS-, KOPPAR-, KRUT-, LADD-, SKERPENTINE-, STENBÖSS-, VRAK-KAMMARE m. fl.
β) mil. o. jäg. på vissa handeldvapen av äldre modeller: (rummet i) den nedre o. vanl. tjockaste delen av pipan, innehållande skottet när vapnet var laddat; kammarstycke (se -STYCKE, sbst.1 1 b). Schultze Ordb. 2143 (c. 1755). Hahr HbJäg. 94 (1865). EldhandvFältartill. 5 (1887; i fråga om karbin). SvUppslB 14: 1058 (1933). — jfr KRUT-KAMMARE.
γ) (†) mil. på kammarstycke till revolver: var särskild av de urborrningar vari patronerna införas; äv. (anträffat bl. i ssgn SKOTT-KAMMARE) om kammarstycket. EldhandvFältartill. 10 (1887). — jfr LADD-, PATRON-, SKOTT-KAMMARE.
δ) mil. den krutladdningen rymmande bakre delen av artilleriprojektil l. patron; i ssgn KRUT-KAMMARE.
ε) (numera bl. i fråga om ä. förh.) mil. om i minbrunn utgrävd fördjupning l. om trä- l. bläckkärl o. d. vari landminas laddning inrymmes. Törngren Artill. 4: 1 (1794). Weste (1807). — jfr KRUT-, MIN-KAMMARE.
ζ) i sht tekn. med svagare sprängskott i bärg utsprängt hålrum vari man avser att anbringa laddning till starkt sprängskott. PT 1892, nr 136, s. 3. — jfr SKOTT-KAMMARE.
d) (i vissa trakter av Norrland) avgärdad mindre del av rengärde. ArkNorrlHembygdsf. 1918, s. 54. — jfr SKILJE-KAMMARE.
e) spelt. oeg., i biljard: var särskild av de fyra lika stora avdelningar vari föreningslinjerna mellan ”fläckarna” i långvallarna dela biljardbordet. Wilson Spelb. 64 (1888).
7) (i fackspr.) om rum l. hålighet (kavitet) i organ(del) l. organism; gm tvärvägg(ar) bildad avdelning av dylik hålighet; utom i a, b, c, d numera nästan bl. i ssgr. Marklin Illiger 44 (1818). Därs. 323. TVeterLandth. 1877, s. 132. — jfr GISSEL-, LUFT-, MJÖLK-, NÄS-, POLLEN-, PULPA-, UTERIN-, VEN-, ÄGG-KAMMARE m. fl. — särsk.
a) zool. om vart särskilt av de rum vari hos vissa blötdjur skalet är avdelat gm tvärväggar. Bergman Jordkl. 130 (1766). Rendahl Brehm 21: 366 (1931). — jfr LUFT-KAMMARE.
b) anat. i hjärta, om vartdera av de båda rum varifrån blodet drives ut i artärerna, hjärtkammare. Rosenstein Comp. 293 (1738). Broman Männ. 1: 137 (1925). — jfr HJÄRT-KAMMARE.
c) om hjärnventrikel; numera bl. (mindre br.) anat. IErici Colerus 2: 238 (c. 1645). Hernquist Hästanat. 111 (1778). VerdS 116: 41 (1903). — jfr HJÄRN-, SIDO-KAMMARE.
d) anat. i öga, om vardera av de båda avdelningar vari rägnbågshinnan avdelar rummet mellan hornhinnan o. linsen, kallade främre resp. bakre kammaren. Wallerius Hydrol. 82 (1748). Svenson Sinnessj. 30 (1907). — jfr BAK-, ÖGON-KAMMARE.
C. om vissa ämbetsvärk l. myndigheter l. andra institutioner, urspr. o. stundom alltjämt (numera dock i vissa fall sekundärt) avseende den lokal som utgör säte för ämbetsvärket osv.
9) [utgående från 2 c β] (lokal för) ämbetsvärk l. annan offentlig institution l. avdelning av ämbetsvärk osv. som handhar ekonomisk förvaltning l. fullgör ngn l. ngra av de uppgifter som höra till ekonomisk förvaltning (ss. bokföring, uppbörd, försäljning o. d.); ss. första led i ssgr stundom abstrakt: finansförvaltning; utom i a o. b numera bl. i ssgr. ConsAcAboP 1: 513 (1652; om räntekammaren vid Åbo universitet). — jfr ACCIS-, ADRESS-, ARV-, ASSURANS-, AUKTIONS-, BANK-, DRÄTSEL-, FRAKT-, FÖRMYNDAR(E)-, KRIGSFÖRVALTNINGS-, LANDTULLS-, PUND-, REKOGNITIONS-, RÄNTE-, SJÖTULLS-, SMÅTULLS-, TULL-, UPPBÖRDS-KAMMARE m. fl. — särsk.
a) (i fråga om ä. förh. i Sv.) lokal där kronans kontanta medel (pänningar, guld, silver) förvarades o. dit rikets centrala finansförvaltning var förlagd; äv. om den (år 1613 ss. självständigt ämbetsvärk framträdande, år 1618 ss. rikskollegium fast organiserade) institution som (från 1540-talets början fördelad på tvenne huvudavdelningar: räknekammaren o. räntekammaren) handhade nämnda förvaltning o. vars benämning (som tidigare stundom äv. varit räkne- l. räkningekammaren) under 1600-talets senare hälft efter hand blev: kammarkollegium; stundom företrädesvis med tanke på området för institutionens myndighet; äv. i uttr. K. M:ts l. kronans o. d. kammare l. allmänna o. d. kammaren (jfr språkprovet från 1899 under 2 c β); ss. senare led i ssgr äv. betecknande viss avdelning av nämnda institution. Wåre Camererer oc befalningxmen i Cameren. G1R 6: 309 (1529). Thenne foghtar och embitzmen .. som rekenscap scola göra om året i camaren. Almquist CivLokalförv. 3: 146 (i handl. fr. 1530). Thesse efft(erskriv)na Varor haffuer wor nåd(ig)e h(er)re årligha till Renta som lagda äro under Camaren. HH XI. 1: 3 (1530). Tesse (dvs. kammarråden) Schole samfelt altiid eller jw meniglige bliffue i Cammeren och giffue acht opå regenskaperne. CivInstr. 1 (1541). Eth register wppå them .. som någott haffue hafft tiill att wpbära på K. M:tz wegna .. ath the skolle begiffue sigh till K. M:tz camer. SkrGbgJub. 6: 38 (1587). Dee penninger han här nödtorfftligen förtärt haffver, skole aff Cammaren erlegges. RP 5: 185 (1635). Ähr befarandes, att Kongl. Cammaren torde skicka en revision i slyka måhl. HärnösDP 1695, s. 345. Almquist Bergskoll. 9 (1909). — jfr BESVÄRS-, PÄNNINGE-, REVISIONS-, RÄKNE-, RÄKNINGE-, RÄNTE-KAMMARE.
b) [jfr mlat. o. nylat. camera apostolica] (i fackspr.) i uttr. den apostoliska kammaren, förr äv. i uttr. påvens kammare, benämning på den institution som är organ för den påvliga finansförvaltningen (stundom med tanke företrädesvis på området för institutionens myndighet). G1R 4: 317 (1527). JMessenius (1629) i HB 1: 128. En jesuiterna fordom tillhörig villa, som nu är indragen under apostoliska kammaren. GGAdlerbeth (1784) i MoB 5: 160. 3NF 4: 521 (1925).
10) [utgående från 2 e γ, δ] (numera bl. ss. senare led i ssgr; se dock slutet) om olika institutioner (särsk. domstolar och rådsförsamlingar) som äro sammansatta av ett flertal medlemmar (vilka för fullgörande av sin uppgift äro samlade i en för ändamålet avsedd lokal). Stiernman Com. 1: 937 (1626; om avdelning av söderkompaniet). PT 1758, nr 10, s. 3 (i fråga om förh. i Frankrike). Ihre 1: 1023 (1769; om kämnärsrätten). SP 1792, nr 1, s. 2 (i fråga om förh. i Lüttich). — jfr ARBETS-, HANDELS-, KOMMERS-, KONFERENS-, KÄMNÄRS-, PARLAMENTS-, POLIS-, RÅDS-, STJÄRN-KAMMARE m. fl. — särsk. (i fråga om förh. i Finl. under det ryska väldet) i uttr. postvärkets svarta kammare, institution med uppgift att i politiskt syfte öppna o. undersöka till postvärket inlämnade brev; jfr KABINETT I 5 slutet. Spioneri, gendarm- och kosackvälde ännu vid makt, postverkets svarta kammare i full verksamhet. Ramsay Barnaår 8: 269 (1907).
11) [efter fr. chambre i motsv. anv.] avdelning av folkrepresentation; utom i ssgr (ss. ENKAMMARE, ENKAMMARREPRESENTATION, ENKAMMARSYSTEM), företrädesvis i fråga om folkrepresentationer med tvenne avdelningar; stundom om den lokal där dylik avdelning sammanträder, l. med mer l. mindre starkt framträdande lokal bibet.; särsk. (i fråga om förh. i Sv.): var särskild av de båda avdelningar (kallade första kammaren resp. andra kammaren) som sedan 1867 (enl. riksdagsordningen av d. 22/6 1866) tillsammans utgöra riksdagen. Riksdagens kamrar. Första, andra kammarens ledamöter. Bliva vald till, äv. (vard.) komma in i första l. andra kammaren. National-Församling i två Kamrar? — Troligen det enda rätta representations-sätt för en Monarkisk stor Stat. ConstUtskBet. 1810, UtdrP 17/2 s. 10. Andra Kammaren. Därs. UtdrP 21/3 s. 31. Förste Kammaren. Därs. s. 34. SFS 1866, nr 27, s. 2. Kammares beslut i fråga, som icke rörer Kammaren enskildt, skall Med-Kammaren genom utdrag af protokollet delgifvas. Därs. s. 25. Parlamentet, som (i konungariket England) består af två kamrar: öfverhuset och underhuset. Carlson 1Skolgeogr. 73 (1887). SFS 1921, s. 74. En nationalförsamling med en kammare. 3NF 7: 998 (1927; i fråga om förh. i Frankrike 1848). Att sorlet i kamrarna är betänkligt och komprometterande. SvD(A) 1933, nr 57, s. 8. — jfr DEPUTERADE-, EN-, MED-, PÄRS-KAMMARE. — särsk. (i fråga om utländska förh.) elliptiskt för DEPUTERADE-KAMMARE. AB 1860, nr 88, s. 3. Regeringen (i Belgien) dryftade .. sin regeringsförklaring, som van Zeeland skall framlägga för kammaren och senaten på fredagen. SDS 1935, nr 86, s. 9.
Ssgr: A: (9 a) KAMMAR-ADVOKATFISKAL~10102 l. ~10200. kam. (numera icke officiell) benämning på advokatfiskal företrädande kammarkollegiets advokatfiskalsämbete. ESchröderheim (1782) i MoB 6: 49. 3NF (1929).
Ssg (kam.): kammaradvokatfiskals-ämbete. officiell benämning på kammarkollegiets advokatfiskalsämbete, vilket har till åliggande bl. a. att tillse o. bevaka kronans rätt o. utföra dess talan i alla till kollegiets ämbetsområde hörande o. till dess handläggning remitterade ärenden. BtRiksdP 1891, Saml. 1. I. 2: nr 8, s. 19. SFS 1919, s. 2375. —
-AMMUNITION. [elliptisk bildning] mil. för kammarskjutning avsedd ammunition (med svag krutladdning o. relativt liten kula). BtRiksdP 1892, 4Hufvudtit. s. 31. 3NF 11: 223 (1929). —
(2 e α) -ARBETE~020, äv. ~200. (natur)vetenskapligt arbete som icke grundar sig på l. utföres under direkt studium av värkligheten l. den levande naturen; äv. konkret. Quennerstedt StrSkr. 1: 69 (1884, 1919). Det har synts mig lämpligt att undvika (kart-)material, som delvis kunde vara kammararbete. Fennia XXXXVII. 10: 4 (1927). —
(9 a) -ARKIV(ET). kam. arkiv bestående av kammarkollegiets o. kammarrättens (före 1799 kammarrevisionens) äldre ämbetsarkiv, reviderade statsräkenskaper, reduktionsarkiven, vissa karolinska räfstkommissioners arkiv m. m., organiserat inom ”kammaren” (kammarkollegiet) omkr. 1618— omkr. 1638, år 1922 ställt under riksarkivets vård o. numera bildande en sektion inom riksarkivet; äv. om lokalen för nämnda ”kammararkiv”. Att jag .. med min hand och ringa förstånd ett berömmeligt kammararkiv upprättat, det före mig aldrig var. BIngolfsson (1638) i Almquist CivLokalförv. 1: 9. SFS 1921, s. 2352. —
(2 a) -ARREST. [jfr t. kammerarrest, stubenarrest] (numera bl. tillf.) rumsarrest. (Fredrik den store sattes ss. kronprins av sin far i) KammarArrest vid vatten och bröd. SP 1792, nr 107, s. 2. Östergren (1929). —
(6 c α) -BAND. artill. på artilleripjäser av vissa förr använda modeller: omkring kammaren vid bottnen anbragt band (se BAND, sbst.1 15 b) av metall vilket vanl. tjänade ss. fäste för siktet. Grundell AnlArtill. 2: 35 (c. 1695). Palmstierna Artill. 121 (1872). —
(2 a β) -BETJÄNING. (numera nästan bl. i fråga om ä. förh.) hos furstlig person l. annan förnäm person med stor tjänarpersonal: den del av betjäningen som tjänstgör inne i boningsrummen. DA 1771, nr 115, s. 1. Deras Kongl. Högheters Kammar- och Oeconomie-Betjening. Hofcal. 1811, s. 75. PT 1907, nr 295 A, s. 2. —
-BETJÄNT, pl. (i bet. 1 a) -er l. (i bet. 1 b, 2) -betjänte.
1) till 2 a β.
2) (†) till 9, om tjänsteman i underordnad ställning vid kamerala värk l. avdelningar; i sht i pl. Annerstedt UUH Bih. 2: 18 (i handl. fr. 1655; i pl.). Rudbeck Bref 56 (1670; i pl.). Henel 1729 122 (1730). Dähnert (1784; i sg.). —
(9 a) -BOK; pl. -böcker. (†) i kammarkollegiet förd räkenskapsbok; äv. om bok vari annat värk förde sina räkenskaper med kammarkollegiet. HSH 22: 289 (1650). PH 5: 3395 (1752). —
(9 a) -BOKBINDARE~0200. (förr) kam. på ”kammarens” (kammarkollegiets) stat uppförd bokbindare. MeddSlöjdF 1888, s. 29. Edén 2Centralr. 227 (1902). —
(2 a) -BORD.
1) (numera bl. tillf.) bord i kammare. Brenner Dikt. 1: 259 (1713). Man eröfrar inga städer genom att rita cirklar på sitt kammarbord. Fryxell Ber. 6: 360 (1833). (Betjäningen hos förf:s föräldrar åt) i köket och i matrummet intill köket. De åto vid två olika bord: ”Kammarbordet” och ”Köksbordet”. Ehrenheim Minn. 2 (1912); jfr 2.
2) [efter t. kammertisch] (förr) vid hov l. i vissa förnäma hus: bord vid vilket (kammar)betjäningen åt; motsatt: herrskapsbordet (o. de andra tjänarnas bord). Holmberg 2: 852 (1795). Remmer Fanchon 68 (1820). Dalin (1852). WoJ (1891).
3) betjäningens mathållning på Stockholms slott. —
-BUD. [efter t. kammerbote] (†)
1) till 2 a β: till furstes l. förnäm persons kammarbetjäning hörande budbärare. Phrygius MRosengren A 3 a (1608; i bild).
2) till 10, om en domstols budbärare, rättstjänare; bildl. (Sjukdomarna) äre icke annat än Himmelens Kammarbod, som stemna osz för Gudz Doomstool. PJGothus Os. 381 (1603). —
(9 a) -BÅT. (i fråga om förh. under 1500-talet) båt avsedd att användas av ”kammarens” tjänstemän vid tjänsteresor. Edén 1Centralr. 127 (cit. fr. 1550). TullbSthm 1584. —
(11) -DEBATT. Kammardebatter i riksdagen. RegtRiksdP 1911—20, 2: 231 (1922). GHT 1934, nr 281 A, s. 12. —
(9) -DEPUTATION. hist. i vissa uttr. (l. elliptiskt för dessa), ss. kammar- och ekonomideputation(en), l. kammar-, ekonomi- och kommersedeputation(en), vilka äro benämningar på utskott som under frihetstiden tillsattes av ständerna för behandling av bl. a. frågor rörande rikets ekonomiska förvaltning. 2RARP 2: 41 (1723). Därs. 112. Schybergson FinlH 2: 80 (1889). SvRiksd. I. 6: 61 (1934). —
(2 a) -DRESSERA, -ing. (i fackspr.) låta (hund) undergå kammardressyr; nästan bl. i p. pf., ävensom ngn gg ss. vbalsbst. -ing. Sandström Jester 6 (1829: -ing). Pointer-tik, 2 år, .. kammar-, men ej fullt fältdresserad. SDS 1900, nr 429, s. 1. SvD(A) 1915, nr 95, s. 14. —
(2 a) -DRESSYR. (i fackspr.) den första, grundläggande dressyr som en (jakt)hund undergår o. som förr försiggick inomhus (men numera vanl. sker utomhus); motsatt: fältdressyr. Hahr HbJäg. 44 (1865). Kammardressyren, bibringas hunden då han blifvit årsgammal eller något mera. Balck Idr. 2: 4 (1887). —
-DRÄNG. (kammar- 1597 (: cammerdreng) osv. kammare- 1640—1652)
1) (†) till 2 a.
b) = -TJÄNARE 2. Min brudegum (dvs. Jesus) och iag vij nöjes åth / Med åsnan värd och oxen cammardräng. Lillienstedt Vitt. 253 (c. 1680). Dalin (1852).
2) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) till 9 a: vid kammarkollegiet anställd lägre befattningshavare, närmast jämförlig med nuvarande vaktmästare; äv. i utvidgad anv., om dylik befattningshavare vid annat ämbetsvärk. O. E. Cammer drängh uthj Kongl. Rächninge Cammaren. BoupptSthm 1667, s. 266. (För) 1 kammardräng (hos sundhetskollegium föreslås en lön av) 450 (rdr). BtRiksdP 1872, I. 1: nr 1, Bil. nr 7, s. 37.
Ssg (till -DRÄNG 2; numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.): kammardrängs-syssla, r. l. f. Almquist Bergskoll. 22 (cit. fr. 1766). —
-DUK, se d. o. —
(2) -DÖRR. [fsv. kamars dyr, kamara dyr] särsk. till 2 a. Åthskillige siukdommer .. plåger migh så, att iagh icke är mechtigh at komme vth om min kammerdöör. HBielke (1597) i HB 2: 310. Östergren (1929). —
(9) -EKONOMIDEPUTATION~10010102 l. ~01—. (numera knappast br.) hist. jfr -DEPUTATION. 2RARP IX. 1: 35 (1738). 2NF 24: 1499 (1916). —
(2 a β) -ELSA, f.; pl. -or. [senare ssgsleden är kvinnonamnet ELSA] (enst., †) Man (finner) än idagh månge Apar och Apinior och Kamar Elszor, thet är, onyttige, förwetne och squallerachtige Qwinnor, them man eliest gamble Mödror kallar, allestädes hoos Herrar, Drotningar och Förstinnor i Regemente. Fosz 402 (1621; Weigere: Kammer Alicke; nt. orig.: Kamer-Aelken). —
(9) -EXPEDITION. (förr) kam. avdelning av ämbetsvärk med uppgift att behandla vissa till finansförvaltningen (särsk. uppbörd o. skattläggning) hörande ärenden.
a) officiell benämning på en gm 1713 års kansliordning inrättad avdelning av K. M:ts kansli, vilken i 1719 o. 1720 års kansliordningar sammanslogs med handelsexpeditionen till en inrikes civilexpedition. HC12H 3: 103 (1713). 3NF 6: 1233 (1927).
b) i fråga om förh. 1719—1792, icke officiell benämning på inrikes civilexpeditionen (med vilken den ur densamma 1773 utbrutna handels- o. finansexpeditionen 1792 återförenades). 2RARP 4: 253 (1726). Bergv. 2: 34 (1737). Min succession kan ej embarrassera, ty kammarexpedition kan lätt åter förenas med finansexpedition. ESchröderheim (1791) i MoB 6: 115.
c) gm 1809 års kansliordning inrättad avdelning av civilexpeditionen (upphävd gm 1840 års departementalreform). FörordnCantzli 23/10 1809, § 13. Liljecrona RiksdKul. 81 (1840). De Geer Minn. 1: 47 (1892).
d) om en avdelning av ekonomidepartementet i Finlands senat under åren 1809—1917, äv. kallad kammar- och räkenskapsexpeditionen. SPF 1809, s. 30. FFS 1892, nr 30, s. 32. 2NF 36: 904 (1924). —
(2 e α) -FILOSOF. föraktlig benämning på kammarlärd filosof. En kammar-philosoph .. utan mennisko-kännedom, och för hvilken verlden är alldeles främmande. Rademine Knigge 1: 11 (1804). Lundegård Stormf. 10 (1893). —
(9) -FISKAL. kam. fiskal inom det kamerala förvaltningsområdet; särsk.
a) (förr) officiell titel för fiskal i ”kammaren” l. kammarkollegiet, senare kammarrevisionen (med uppgift att vara åklagare å kronans vägnar i mål rörande dess ekonomiska rätt inför kammarkollegiet resp. kammarrevisionen ss. domstol). LReg. 183 (1624). Stiernman Com. 3: 921 (1672). 2RARP 3: 24 (1723).
b) (i fråga om förh. i Finl. under 1600-talet) under kammarkollegiet sorterande fiskal med åliggande att bevaka kronans rätt vid uppbörden inom ett visst område. Cammarfiskalen Anders Jacobson (i Åbo). ConsAcAboP 2: 79 (1657). Schybergson FinlH 1: 464 (1887). FinBiogrHb. 2459 (1903).
c) (i fråga om ä. förh. i Finl.) fiskal vid ekonomidepartementets kammarexpedition (se -EXPEDITION d). SPF 1824, s. 358. —
(2 a) -FLICKA, f. [jfr t. kammermädchen] (†) kammarjungfru (se -JUNGFRU 2). Lind 1: 172 (1738). Jag krusa för Lisett! En simpel kammarflicka! Remmer Högf. 62 (1818). Levertin Magistr. 119 (1900). —
(2 a β) -FRU. [jfr t. kammerfrau] (förr) den förnämsta kvinnliga (eg. gifta) tjänaren hos furstinna (l. hos döttrarna i furstlig familj) l. hos annan högt uppsatt dam, anställd för biträde med hushållssysslor, toalettbestyr, vård av garderob o. d. (vid hovet i rang närmast efter hovdamerna). Gref Axell Lillies Cammer Fru. BoupptSthm 1667, s. 797. Jagh är gladh, at kammarfruhen .. hunnit till sitt äktenskaps fullbordande. Carl XII Bref 53 (1702). SvStatskal. 1922, avd. 47-48. —
(2 a β) -FRÖKEN. [jfr t. kammerfräulein] (förr) ogift, uppvaktande (adels)dam hos furstinna l. hos annan förnäm dam; särsk. vid det sv. hovet: hovfröken av högre rang (enligt den vid hovet gällande rangordningen generalmajors rang). Burman UlrElKrön. 12 (1719). CeremAdolphFrBegr. 1771, s. B 1 a. Eichhorn Stud. 1: 36 (1869; i fråga om förh. hos M. G. de la Gardie 1686). SvStatskal. 1899, afd. 43. —
(6 c α) -FÄLT. artill. på artilleripjäser av vissa äldre modeller: den del av pjäsens yta som omgiver ”kammaren”. Kiellberg KonstnHandtv. StyckKlock. 3 (1753). Rinman 1: 539 (1788). Törngren Artill. 3: 28 (1795). —
(2) -FÖNSTER. (kammar- 1752 osv. kammars- 1742) särsk. till 2 a. VGP 1742, Verif. s. 197. Backman Dickens Pickw. 1: 9 (1871). —
(9 a) -FÖRSLAG. (förr) kam. om av ”kammaren” uppgjort förslag till inkomster, dessas användning o. d. RP 2: 67 (1631). Han viste inge andre medell till att opbringa penninger, än som cammarförslagen förmå. Därs. 5: 80 (1635). —
(9) -FÖRVALT, m. [senare ssgsleden torde urspr. vara en förvrängning av FÖRVANT (med anslutning till FÖRVALTARE)] (†) = -FÖRVALTARE 1, 2. BoupptSthm 1667, s. 573. IT 1791, nr 39, s. 2. Kammarförvalt, Hr David Göbel. Hofcal. 1798, s. 45 (i Hofcal. 1797, s. 70 upptagen ss. ”kammarförvaltare” vid kungl. museet). Weste (1807). —
(9) -FÖRVALTARE. (†)
1) [jfr t. kammerverwalter] icke officiell titel för underordnad tjänsteman vid kameral(t) värk l. avdelning, i allm. motsvarande: kammarförvant. Lind (1749; under kammer-verwalter). Kock befordrades .. 1781 (från kammarskrivare i krigskollegiet) till Kammar-Förvaltare. KrigVAH 1841, s. 205. Cavallin Herdam. 5: 355 (1858; i fråga om förh. c. 1695).
2) i överförd anv. (möjl. med anslutning till KAMMARE, sbst.2 2 c α): (titel för) viss tjänsteman vid ”kungl. museet” (nuvarande Nationalmuseum). Hofcal. 1796, s. 68. Brusell .. blef 1816 ”kammarförvaltare” eller s. k. ”garde des tab-” ”leaux” vid k. muséet. NF 2: 1209 (1878). —
(9) -FÖRVANT, m. [efter t. kammerverwandter] i Sverge förr, i Finl. alltjämt använd officiell titel för vissa underordnade tjänstemän (i tjänsteställning mellan kamrerare o. kammarskrivare), tidigast förekommande i räknekammaren o. kammarkollegiet, senare äv. i vissa andra (särsk. till det kamerala förvaltningsområdet hörande) värk l. i räkenskapsförande avdelningar av statliga l. kommunala institutioner (i Sverge sålunda äv. i t. ex. statskontoret, kommerskollegiet, tullstyrelsen, krigskollegiet, ävensom inom flottans civilstat o. i den kommunala förvaltningen). TullbSthm 1580, Bil. 2RA 3: 1159 (1734). Kammar-Förvandt (i ekonomidepartementets finansexpedition). FinlStatscal. 1828, s. 9. Kammarförvandten (i kammarkollegiets provinskontor) skall, såsom Kamererarens närmaste man, biträda honom i undersökningar, utredningar och memorialers uppsättning i mindre vigtiga ärender. SFS 1838, nr 6, s. 25. FinlStatskal. 1917, afd. 9. Kammarförvant (på kamrerarkontoret i ministeriet för utrikesärendena). Därs. 1924, avd. 17. —
-GEVÄR. mil.
1) till 2 a: för kammarskjutning avsett l. användt gevär; äv. dels om kammarkarbin (se -KARBIN 1), dels om salongsgevär. BtRiksdP 1882, BerRStyr. s. 10. Balck Idr. 2: 178 (1887). 3NF (1929).
2) till 6 c β: av fransmannen H. G. Delvigne 1828 konstruerat, räfflat framladdningsgevär, vars ”kammare” hade mindre kaliber än loppet o. sålunda bildade en kant mot vilken vid laddningen den med ”spelrum” försedda rundkulan stannade o. av stöten med laddstocken utpressades i räfflorna. KrigVAT 1846, s. 560. Spak Handeldvap. 8 (1889). —
(2 e α) -GJORD, p. adj. (mindre br.) uttänkt l. skapad i studiekammaren utan erforderlig hänsyn till värkligheten o. därigm (mer l. mindre) osann l. oäkta; ovärklig, värklighetsfrämmande. En alldeles kammargjord fattigpsykologi. NordT 1884, s. 404. Söderhjelm Levertin 2: 20 (1917). —
-GODS. särsk. hist. till 9 a: under rikets centrala finansförvaltning hörande egendom.
a) (i fråga om förh. under Gustav I:s tid) om de förråd i pänningar jämte de fasta inkomster som hörde under ”kammarens” förvaltning. G1R 12: 254 (1539). Jach vill och skall .. hans kon:e M:tz menige cammergodtz och beste troligen verfve och fordre. RA I. 1: 284 (1540; i ståthållared). Wår Dresszel eller Cammergodz är nu härnäst szå vtödtt, att wii förmeckthe inthet stort mere. G1R 16: 75 (1544). SvH 3: 167 (1903).
b) kronogods, statsdomän; numera bl. (ngn gg i fråga om ä. förh. i vissa främmande länder) om de statsdomäner vilkas avkastning åtgick till bestridande av statsbehoven i allmänhet; motsatt: ”schatullgods”. Berch Hush. 365 (1747). Strinnholm Hist. 3: 362 (1848). WoJ (1891). —
(2) -GOLV. särsk. till 2 a; äv. mer l. mindre bildl. Kolmodin QvSp. 1: 652 (1732). Jorden är mitt kammargolf, / Solen är min lyckta! Bellman (BellmS) 2: 26 (c. 1765, 1791). Slätten (låg) så långt ögat nådde slät som ett kammargolv. Jensen Hudson FjärrL 21 (1925). —
(4) -GRAV. arkeol. i klippan uthuggen grav bestående av ett l. flera rum (avsedda att efterbilda boningshuset). Järnfingerringar äro funna .. i kammargrafvar i Mykenai. 2NF 36: 862 (1924). Ymer 1929, s. 180. —
(2 a) -GRIS. (numera bl. tillf.) föraktlig benämning på veklig mansperson som mest sitter inomhus (i sällskap med kvinnor); jfr ASKE-GRIS. Högtgrundad skald bland Smålands båckar! / Væltrefne flickors kammargris. Wallenberg (SVS) 1: 30 (c. 1765). Högberg Baggböl. 2: 46 (1911). —
(2 a) -GYMNASTIK. [jfr holl. kamergymnastiek] (i fackspr., numera mindre br.) gymnastik som (med biträde l. efter föreskrift av gymnast l. under annan ledning) övas hemma i ett vanligt boningsrum (med hjälp av där tillgängligt bohag, ss. stolar, pallar, bord m. m.), hemgymnastik. Hygiea 1868, s. 228. 2NF 36: 904 (1924). —
-GÅNG; pl. (i bet. 2) -ar.
2) (†) anat. till 7 c, om var särskild av de långsträckta förlängningarna av hjärnventrikeln. Florman Anat. 2: 88 (1830). —
(9 a) -HANDLING. (†) (i kammararkivet förvarad) handling l. urkund rörande ärende l. rättssak som behandlats av ”kammaren” l. kammarkollegiet. Schück VittA 2: 439 (i handl. fr. 1687). Bergv. 2: 275 (1742). Sthm 1: 472 (1897). —
-HERRE, se d. o. —
(2 a) -HUND. (i fackspr.) hund som hålles bl. ss. sällskap o. som får uppehålla sig i boningsrummen; jfr DAM-, KNÄ-, LYX-HUND. TLäk. 1833, s. 329. Spanieln .. kan inöfvas till jagt, men hålles mest som kammarhund. NF 7: 70 (1883). SvKennelklStamb. 1: XX (1893). —
(2 a) -HUSA, f. (ngt vard.) tjänarinna i större hem vilken har att utföra varjehanda hemsysslor som icke höra till matlagningen l. barnens tillsyn o. vård; motsatt särsk. dels: kokerska, köksjungfru, dels: barnhusa, barnjungfru. SD 1914, nr 95, s. 14. Kammarhusa eller Sykunnig barnhusa får genast .. plats. SDS 1919, nr 213, s. 7. Sykunnig kammarh(usa) får pl. till fint hem. SvD(A) 1931, nr 243, s. 21. —
(2 a β) -HUSAR. [jfr t. kammerhusar] (förr) hos furste (l. officer av hög rang) tjänstgörande betjänt som var klädd i (ett slags) husaruniform (oberoende av huruvida han var l. varit husar l. icke). Wikforss 1: 899 (1804). En kungens kammarhusar. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 148 (1809). Dalin (1852). —
(9) -HUSHÅLLNING(EN). (†) förvaltningen av kronans medel, allmänna hushållningen, finansförvaltningen. Berch Hush. 13 (1747). Heinrich (1814). —
(2 a β) -HUSTRU. (†) jfr -FRU. (Furstinnan skall) hafwa medh sigh een Hoffmästerinna och .. een Cammarhustru. Stiernman Riksd. 618 (1605). Dryselius Måne 494 (1694). —
(2 a) -HY. (i sht i vitter stil) glåmig hy (framkallad av innesittande). En liten spinkig herre med grå kammarhy. Wallengren Mann. 184 (1895). Östergren (1929). —
(2 a α) -HYRA, r. l. f. (†) hyra för enskilt boningsrum. ConsAcAboP 2: 473 (1663). Cammarhyra uthi 52 vekors tidh a 12 öre vekan. Därs. 4: 184 (1673). 2Saml. 36: 2 (cit. fr. 1786). —
(2 a) -HÄNG l. -HÄNGE. (†) (tyg användt l. avsett att användas till) väggbeklädnad i boningsrum. 1 Sparlakan af Cammarhänge. BoupptSthm 1667, s. 642. Därs. 1672, s. 852 b. —
(2 a) -HÄNGSEL l. -HÄNGSLE. (†) = -HÄNG. 1. Cammar Hengssell om 60: al(na)r. BoupptSthm 1670, s. 1614. Därs. 1682, s. 392 b. —
(9 a) -INSTRUKTION. (förr) kam. för ”kammaren” utfärdad instruktion; jfr -ORDNING. Almquist Bergskoll. 10 (cit. fr. 1634). CivInstr. 52 (1635). —
(2 a) -JAKT. (numera knappast br.) om utrotande av ohyra, råttor, möss o. d. i boningshus; jfr -JÄGARE 1. Dalin Vitt. 5: 214 (c. 1753; skämts.). Schulthess (1885). —
(2 a) -JUNGFRU. [jfr t. kammerjungfer, fr. fille de chambre]
1) (†) = -FRÖKEN; jfr KAMMARE, sbst.2 2 a β. Drotningens (av England) .. Cammerjungfruger. Schroderus Os. III. 2: 177 (1635). HSH 20: 323 (1652).
2) tjänarinna hos förnäm dam l. i förnäm familj med uppgift att betjäna husmodern vid toaletten, ha tillsyn över hennes garderob o. husets linneförråd, biträda med sömnad m. m.; äv.: (kammar)husa. En Kammer-Jungfru uti Engeland .. ward lägrat af hennes Herre. Hoorn Jordg. 1: 123 (1697). PH 3: 2474 (1747). HT 1918, s. 199 (1809). Hon .. hade haft negrinnor till kammarjungfrur. Hallström Händ. 34 (1927).
-JUNKARE, förr äv. -JUNKAR l. -JUNKER. (-ar 1610—1800. -are 1628 osv. -er 1563—1773) [jfr t. kammerjunker]
1) till 2 a β, titel för vissa högre hovfunktionärer; särsk. i fråga om sv. förh.
a) titel för hovämbetsman som i rang (enligt vid hovet gällande rangordning med majors rang) står närmast efter kammarherre o. som numera antingen är tjänstgörande vid hovet (med tjänstgöring bl. efter särskild kallelse vid större fester o. ceremonier) l. (mera sällan) innehar titeln utan att denna är förbunden med tjänstgöring; förr äv. i uttr. konungens l. Kungl. Maj:ts kammarjunkare. RA I. 2: 82 (1563). Han .. blef betrodd att ware hans K: Mtz Cam- (m)erJunker. SthmTb. 1584, s. 67 b. Efter middagen kom .. en Camar-juncker (vid hovet i Berlin), som bebodade bägge Ministrernes ankomst. Nordberg C12 1: 585 (1740). 3NF (1929).
b) (†) i uttr. (Kungl. Maj:ts) överste kammarjunkare, överstekammarjunkare (med generallöjtnants rang). Hofcal. 1784, s. 69. Weste (1807). jfr ÖVERSTE-KAMMARJUNKARE.
2) (förr) till 9 a, benämning på auskultant i kammarkollegiet. DA 1771, nr 81, s. 4. Örnberg Kammarkoll. 29 (1874; i fråga om förh. under 1700-t.).
Avledn. (till -JUNKARE 1): kammarjunkarinna, f. (tillf.) hustru till kammarjunkare. Wetterbergh Altart. 270 (1848). —
-JÄGARE. [efter t. kammerjäger]
1) (i sht förr) till 2 a: person som har till yrke att utrota ohyra, råttor, möss o. d. i boningshus; stundom bildl., om djur. Möller 2: 17 (1785). LdVSkr. 1795, s. 8. 2NF 13: 716 (1910; om kameleont).
2) (†) till 2 a β, om till kammarbetjäning hörande jägare (se d. o. 2 c), livjägare; äv. oeg., ss. titel för viss underordnad tjänsteman tillhörande skogsstaten. Möller 2: 17 (1785). Dalin (1852). Auerbach (1909). —
(6 c α) -KALV. (numera bl. i fråga om lavetter av ä. modeller) mil. på lavett: under ”kammaren” anbragt ”kalv” (se KALV, sbst.1 I 3 d slutet). Holmberg 1: 755 (1795). KrigVAH 1828, s. 146. KrigVAT 1842, s. 68. WoJ (1891). —
-KAMRAT.
1) (†) till 2 a α, om person i förh. till annan (andra) med vilken (vilka) han delar rum, rumskamrat. Lind (1749; under gesell). (Skolpojkens) kammarkamrater. CFDahlgren 4: 125 (1831). LoW (1862).
2) till 11, ledamot av ngn av riksdagens kamrar i förh. till annan l. andra ledamöter av samma kammare. Wieselgren Bild. 88 (1889). Casparsson egde i hög grad sina kammarkamraters öra. PT 1899, nr 27, s. 2. 2NF 28: 392 (1918). —
(9 a) -KANSLI. (förr) kam. benämning på kammarkollegiets kansli (som bl. a. hade att avfatta alla från kollegiet utgående skrivelser). CivInstr. 77 (1694). SthmHCal. 1761, s. 38. SthmStCal. 1802, s. 16. —
(10 a) -KANSLIST. (förr) kam. kanslist i kammarkollegiet (kammarkansliet). BoupptSthm 1676, s. 364 b, Bil. ArvskifteSthm 1685, s. 664 b. —
-KARBIN. mil.
1) till 2 a: för kammarskjutning avsedd karbin. EldhandvFältartill. 57 (1887). IllMilRevy 1903, s. 487.
(9) -KARL. (†) kameralist; kameral ämbetsman l. tjänsteman. ÖB 43 (1712). Ehuru jag ej vore kammarkarl, som förstod mig mycket på räkenskaper (osv.). Tersmeden Mem. 3: 128 (1742). ÖoL (1852; med hänv. till kameralist). —
(9 b) -KLERK. [jfr mlat. clerici cameræ, pl.] kyrkohist. benämning på vissa (omedelbart under chefen arbetande) ämbetsmän i den apostoliska kammaren i äldre tid. Hildebrand Medelt. 3: 97 (1899). KyrkohÅ 1918, MoA. s. 103 (i fråga om förh. på 1400-talet). —
1) till 2 a β: om slottstjänare (under slottsfogde). (Åbo län avlönar) 1 Cammarknecht .. 1 Slåtz fougdte. BtFinlH 2: 397 (1640).
2) till 9 a: lägre befattningshavare (”vaktmästare”) i ”räknekammaren”. Hallenberg Hist. 1: 275 (1790; efter handl. fr. 1620). —
(jfr 9 a) -KOLLEGIUM. [jfr ä. t. kammercollegium] kam. från midten av 1600-talet förekommande, sedan omkr. 1700 ensamrådande benämning på (den gm 1618 års kammarordning ss. ett rikskollegium organiserade) äldre ”kammaren”, vars urspr. vidsträckta ämbetsområde efter hand inskränkts gm betydande utbrytningar (redan under 1600-talet: bärgskollegiet, kommerskollegiet, kammarrätten, statskontoret) o. som gm departementalreformen 1840 blev ett under finansdepartementet sorterande ämbetsvärk, vars uppgift numera (enl. instruktion 27/6 1929 o. 7/4 1933) bl. a. är att handlägga ärenden som äro av kameral natur l. som angå den allmänna hushållningen (särsk. att föra det allmännas talan i vattenmål, att taga befattning med frågor rörande ändring i rikets indelning, att till K. M:t avgiva underdånig framställning i nämnda frågor o. i ”vattenfrågor”, ävensom rörande prästerskapets avlöning o. vad därmed äger sammanhang), att ha inseende o. vård över den statens fasta egendom varom icke annorlunda stadgats (särsk. till ecklesiastikstaten o. till kyrkliga behov o. ändamål i övrigt anslagen fast egendom), att ombesörja ärenden angående förvärvande åt l. avhändande från staten l. allmän inrättning av äganderätt till fastighet o. att vårda riksregalierna. Stiernman Riksd. 1130 (1649). CivInstr. 287 (1651). Schmedeman Just. 686 (1676). Cammar-Collegium bör hafva en General omvårdnad om Landets cultur och Städernes allmänna Hushållning. PH 2: 1035 (1734). SFS 1929, s. 435. Därs. 1933, s. 268. —
(9) -KOMMISSION. (förr) hist. kommission tillsatt för att utarbeta förslag till omorganisation av (organen för) rikets finansförvaltning. FörarbSvLag 1: 33 (1688). Kongl. Cammar-Commissionens Circulair-Bref. (1742; titel). —
(9) -KONTOR. kam. räkenskapsförande avdelning i ämbetsvärk l. vid annan institution; numera särsk. om dylik avdelning i järnvägsstyrelsen o. vid Allmänna barnhuset. Henel 1729 120 (1730; i fråga om amiralitetets generalkommissariat). Postverkets kammarkontor. BtRiksdP 1872, I. 1: nr 1, Bil. nr 6, s. 28. Kammarkontoret hade till uppgift att sköta (bärgs-)kollegii räkenskaper. Almquist Bergskoll. 34 (1909). Barnhusets kammarkontor. SFS 1910, nr 125, s. 5. Därs. 1920, s. 1544. jfr AMIRALITETS-, FORTIFIKATIONS-KAMMARKONTOR m. fl. —
(7 b) -KONTRAKTION. fysiol. om hjärtkammares kontraktion. Petersson FysUnders. 247 (1908). 3NF 3: 543 (1925). —
(6 c) -LADDNING. [jfr t. kammerladung] tidigare användt laddningssystem som kännetecknas därav att laddningen inlades i skjutvapnets ”kammare” utan att införas dit från eldrörets mynning. Westee (1842). Kammarladdningen (av kanon) tillintetgör behofvet af laddgraf. KrigVAT 1844, s. 17. Därs. 1848, s. 65. Alm VapnH 107 (1927).
-gevär. [jfr t. kammerladungsgewehr] mil. o. jäg. tidigare (i sht på 1840-talet) användt gevär som bildar en övergångsform mellan mynningsladdnings- o. egentligt bakladdningsgevär o. vars ”kammare” utgör en rörlig del vilken vid laddningen får sådan ställning att krutet o. kulan var för sig kunna införas däri. KrigVAH 1842, s. 20. Kammarladdningsgeväret ersattes snart av bakladdningsgeväret. 3NF 11: 222 (1929).
-kanon. artill. KrigVAT 1843, s. 221. Spak HbFältartill. 123 (1873). Holmberg Artill. 3: 230 (1883; i fråga om förh. på 1700-t.).
(9) -LAG, sbst.1, r. l. m. (†) lag l. förordning som har avseende på rikets finansförvaltning. Barchæus LandthHall. 75 (1773). Liljestråle PVetA 1775, s. 45. —
(2 a α) -LAG, sbst.2, n. särsk. (numera bl. i fråga om ä. förh.): lag av skolynglingar som dela rum. Ödmann Hågk. 72 (c. 1805; uppl. 1918). Rig 1932, s. 31. —
(2 a β) -LAKEJ. [jfr d. kammerlakaj, t. kammerlakai] (numera bl. i fråga om utländska förh.) den förnämste lakejen hos furstlig l. annan högt uppsatt person. Henel 1729 153 (1730). (Hos kronprinsen:) Fältskär och Kammar-Laqvai, Hr (N. N.). Hofcal. 1767, s. 70. (Baron Erland Broman hade 1747) hushållerska, kammartjenare, lakej, kock, .. kammarlakej, löpare och piga. Lundin (o. Strindberg) GSthm 479 (1881). GHT 1898, nr 240 B, s. 1 (i fråga om förh. i Danmark). —
(11) -LEDAMOT~102 l. ~200. ledamot av kammare i folkrepresentation. De Geer Minn. 2: 95 (1892). 2NF 37: 702 (1925). —
(2 a) -LEGESPÄNNINGAR, pl. (-penninger) (†) i kontanter erlagd hyra för bostadsförmån? Henrik Pederson .. äger svara thill .. (bl. a.) Kindz och Vermelandz rettaredöme[n], för landgielle, .. tomptöres penninger, cammerleges penninger (osv.). Almquist CivLokalförv. 3: 160 (i handl. fr. 1540). —
(2 a) -LEKTION. (†) ridk. om teoretisk lektion i ridkonst som gives inomhus. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 105 (1836). —
(2 a) -LIV. [jfr holl. kamerleven] (mindre br.) (stillasittande) liv inomhus, stugsittarliv. Stenhammar i 2SAH 2: 146 (1798). Detta tvära afbrott från naturlif till det instängdaste kammarlif. Böttiger Därs. 43: 94 (1867). Wretlind Läk. 8: 110 (1900). Östergren (1929). —
(2 a) -LUFT. [jfr holl. kamerlucht] om instängd l. kvav luft inomhus; äv. bildl. Atterbom i Phosph. 1811, s. 62 (bildl.). (I Jules Vernes diktning finnes) en annan värld än romanens vanliga: där kammarluft, här friluft. Vetterlund StDikt. 109 (1901). —
(2 a) -LUT. [jfr mnt. kamerloge, t. kammerlauge] (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) om vid färgning i äldre tid använd människourin. ALaurentii Ciegler 181 (1620). (Vid färgning använd) Urin eller Camarluth bör vara af manfolck och intet af qvinfolck. Lindestolpe Färg. 106 (1720). Sahlin SkånFärg. 181 (1928). —
(2) -LÅS. särsk. (i fackspr.): för enklare dörrar användt lås vars delar äro helt inneslutna i ett låshus som fastskruvas på dörrens ena sida (varigenom låset blir synligt, i motsats till ett infällt lås). SthmStadsord. 1: 111 (1654). 2NF 17: 161 (1912). —
(2 e α) -LÄRD, p. adj. [jfr holl. kamergeleerde, m., ävensom t. stubengelert, adj., -gelerter, m.] (ngt föraktligt) jfr -LÄRDOM; ofta i substantivisk anv. Elgström Frunt. 38 (1809). Hos Olof Rudbeck verkar allt antikveradt och kammarlärdt. Levertin Linné 57 (1906). Någon pedantisk kammarlärd och enstöring var Kant ingalunda. NoK 8: 41 (1923). —
(2 e α) -LÄRDOM~20 l. ~02. [jfr holl. kamergeleerdheid, ävensom t. stubengelertheit] (ngt föraktligt) på bokstudier grundad lärdom som saknar samband med det praktiska livet l. den levande naturen (o. därför är ofruktbar), ensidigt teoretisk lärdom, ”skolvisdom”. Möller 2: 1038 (1785). Den ofruktbara kammarlärdomen. Verd. 1883, s. 216. Den snusförnuftige skolpedantens kammarlärdom. Därs. 1886, s. 203. SvD(A) 1931, nr 279, s. 7. —
(2 a) -LÄXA, r. l. f. [efter mnt. kamerlectie; jfr t. kammerlektion] (†) sparlakansläxa. Att the skole stå för kyrkie dören i Börstell, och höra en godh Cammar lexa. UppsDP 19/5 1599. —
(2 a) -MOTION. (numera föga br.) motion (sgymnastik) som tages inne i boningsrum; förr äv. konkret, om inrättning avsedd att användas för dylik motion; jfr -GYMNASTIK. SvMerc. IV. 3: 287 (1759). DA 1808, nr 134, Bih. s. 1 (konkret). Björkman (1889). HågkLivsintr. 8: 9 (1927). —
(2 a β) -MUSIK. [jfr t. kammermusik, it. musica da camera] mus. urspr. om den världsliga musik som utfördes i en furstes gemak o. som efter hand utvecklade sig till en särskild art o. stil inom musiken i motsättning till dels kyrkomusiken, dels operamusiken; numera ss. beteckning för den intima musiken för en mindre ensemble av soloinstrument (duo, trio, kvartett, kvintett, sextett, septett, oktett, nonett osv.), äv. för piano o. ett soloinstrument (t. ex. för piano o. violin l. violoncell) o. för vissa sångkompositioner (solosånger, duetter, tersetter o. d.). Hülphers Mus. 102 (1773). Envallsson MusLex. (1802). NF (1884). Wegelius Musikl. 2: 189 (1889). (Durante) ägnade sig endast åt kyrko- och kammarmusiken och skrev ej några operor. Norlind AMusH 371 (1921). särsk. (i vitter stil, tillf.) i oeg. l. bildl. anv. (I nya tidens språk) äro orden mera ett slags kammarmusik, än krigsmusik. Törneros Bref 2: 223 (c. 1825). Beckman Främl. 79 (1885).
Ssgr: kammarmusik-afton. aftonunderhållning med kammarmusik. 2NF 17: 313 (1912). SvD(A) 1932, nr 342, s. 13.
-förening. förening för främjande av o. förmedlande av bekantskap med (klassisk o. modern) kammarmusik. 3NF (1929).
-stycke.
-MUSIKER, äv. -MUSIKUS. (-ker 1862 osv. -kus (-cus) 1773—1929) [jfr t. kammermusikus]
1) till 2 a β; urspr.: instrumentalist anställd (i kapell) vid furstehov (l. i högadligt hus); utom i fråga om äldre l. utländska förh. numera bl. (eg. i uttr. kunglig kammarmusiker) ss. titel för medlem av hovkapellet. Hülphers Mus. 108 (1773). GJEhrensvärd Dagb. 1: 220 (1777). BonnierKL 6: 480 (1925). (Jeanson o.) Rabe 1: 217 (1927).
2) [bildat till -MUSIK] (mera tillf.) mus. musiker som företrädesvis idkar kammarmusik. SD 1892, nr 330, s. 7. Ekbohrn (1904). —
(2 a, e α) -MÄNNISKA. (numera mindre br.) person som på grund av omständigheterna (sitt arbete o. d.) mest vistas inomhus; jfr -SITTARE. SvLittFT 1837, sp. 253. (Kroppsarbetarnas) föda är ofta sådan, att hon uppväcker förskräckelse hos en muskelsvag ”kammarmänniska”. LärovKomBet. 1884—85, III. 1: 74. OoB 1903, s. 314. —
(2 c β, 9) -MÄSTARE. (kammar- 1527 osv. kamara- 1525. kam(m)are- 1525—1527) [fsv. kamara mästare, kamarmästare, mnt., mht. kamermeister] skattmästare; särsk. i fråga om sv. förh.
a) (i fråga om medeltida förh.) hög hovtjänsteman som hade vård om skattkammaren. Thå .. (Kristoffer av Bajern) wore i Suerige skulle han haffua Suensk hoffmestare, canzeleer, cammarmestere, kökemestare, skänk och fodhermarsk. OPetri Kr. 203 (c. 1540). Hildebrand Statsförf. 126 (1896).
b) (i fråga om förh. under Gustav I:s tidigare regering) benämning på den förnämste l. de förnämsta tjänstemännen inom finansförvaltningen, senare utbytt mot: kamrerare. G1R 2: 246 (1525). Mester oleff brömss vår cammermester. Därs. 4: 389 (1527). Edén 1Centralr. 13 (1899).
c) i en 1541 utarbetad plan till finansväsendets organisation: tjänsteman som utan att tillhöra kammarrådet skulle hava den tekniska ledningen av arbetet i räknekammaren, inför konungen ansvara för alla räkenskaper o. årligen låta uppsätta ett utdrag av dessa att till konungen överlämnas. CivInstr. 2 (1541). Edén 1Centralr. 61 (1899). —
(2 a β) -MÖ. [ss. översättning av isl. skemmumær] (†) jfr -FRÖKEN. Kongs dottren .. kom .. med alla sina kammarmöer. Verelius Gothr. 284 (1664). —
(9 a) -ORDNING. [jfr t. kammerordnung] särsk. (i fråga om ä. förh. i Sv.) hist. om reglemente l. instruktion för ”kammaren” l. ngn av dess båda avdelningar l. för kammarkollegiet. Rådzslag vpa Cammer Ordningen. CivInstr. 1 (1541). Cammerordning påå peninge vpbörden j Räkninge Cammeren (felaktigt för räntekammaren) på Stocholm. G1R 16: 466 (1544). Cammer ordnungh på Rekenskaperne huruledes the segh ther medt holle skwlle, vdj hans Nådz Kon:ge Räkninge Cammer. Därs. 18: 236 (1547). Schück VittA 3: 207 (i handl. fr. 1681). 2NF 30: 297 (1920). —
(2 a) -ORGEL. mus. för boningsrum l. skolsalar l. kapell o. d. avsett orgelartat instrument med fritungor o. av den spelande själv trampade bälgar, orgelharmonium; motsatt: kyrkorgel. AB 1869, nr 73, s. 4. Hellström Lekh. 278 (1927). —
(2 a β) -PAGE. [jfr t. kammerpage] urspr.: adlig yngling som uppvaktar furstlig l. annan högt uppsatt person inne i hans (hennes) gemak; utom i fråga om äldre l. utländska förh. numera bl. ss. benämning på kadetter som uttagits från krigsskolan för att vid högtidliga tillfällen tjänstgöra vid hovet (vid galamiddagar stå bakom konungens stol, vid högtidliga ministeraudienser stå vid dörren till det rum i vilket konungen tager emot, vid riksdagens öppnande företräda processionen till rikssalen m. m.) o. som ss. ersättning för denna tjänstgöring åtnjuta vissa förmåner på krigsskolan. RARP 4: 517 (1650). Han .. är på Torpa Gård i Wäster Giöthlandh .. vthaff .. Greff Gustaff Otto Stenbock, antagen för Cammer-Pagie. Austrenius Reethz E 3 b (1681). År 1766 antogs (Liljehorn) till Page vid Hofvet (i Sverge) samt befordrades inom få år till Kammar-Page. KrigVAH 1808, s. 217. SDS 1935, nr 128, s. 20. —
(2 a) -PIANO. mus. SvD(A) 1933, nr 44, s. 19. Kammarpiano kallas ett nytt svenskt miniatyrklaver. Därs. nr 71, s. 10. —
(2 a) -PIGA. (numera föga br. o. bl. med nedsättande bibet.) = -JUNGFRU 2. RP 3: 236 (1633). Kammarpigan och köksan. Blanche Tafl. 37 (1845). SmålP 1890, nr 36, s. 4. Östergren (1929; angivet ss. mindre vanligt o. ngt nedsättande). —
(1 a) -POESI. (numera bl. tillf.) föraktlig benämning på artificiell poesi som saknar det upplevdas livfullhet o. friskhet. Atterbom i PoetK 1816, s. LV. NordT 1881, s. 92. —
(10) -POST. (förr) benämning på lägre befattningshavare (”vaktmästare”) vid ”kammare” i handelskompani. Bookhållerne, Caszererne och Cammar-Posterne skola belönas vthaf (Söder-)Compagniets bekostnat. Stiernman Com. 1: 937 (1626). —
(2 a) -POTTA. [jfr d. kammerpotte, holl. kamerpot] (†) nattkärl. Linc. (1640; under lasanum). BoupptSthm 1680, s. 936 b, Bil. —
(9 a) -PRESIDENT. [jfr t. kammerpräsident] kam. dels i fråga om förh. före 1684: ämbetsman som närmast under (riks)skattmästaren l. ss. dennes ställföreträdare hade ledningen av ”kammarens” (kammarkollegiets) värksamhet, dels i fråga om förh. efter 1684: (titel för) kammarkollegiets chef (ss. officiell titel senare ersatt med titeln president, vilken titel år 1914 utbyttes mot titeln generaldirektör). Ekeblad Bref 1: 214 (1653). Cammar præsidenten Herr Herman Flemming. ConsAcAboP 2: 182 (1659). BtRiksdP 1871, I. 1: nr 32, s. 6. jfr: Som .. (Klas Fleming) aff S. Kong. M:tt ähr i cammarn till præsident förordnatt, och haffuer skattmästares embete nu en godh tijdh väl förestått. AOxenstierna (1633) i HT 1911, s. 32. —
(9 a) -REVISION. (förr) kam. urspr.: avdelning inom kammarkollegiet för utförande av revisionen av myndigheters o. ämbetsmäns räkenskaper, tidigare kallad ”revisionskammaren” o. dessförinnan ”besvärskammaren”, år 1695 utbruten ur kammarkollegiet till ett självständigt, med granskande o. dömande myndighet utrustat ämbetsvärk (eg. i uttr. Kungl. Maj:ts och riksens kammarrevision), som 1696 blev ett bland rikets kollegier med egen president o. 1799 avlöstes av kammarrätten; i sht i sg. best. LReg. 435 (1662). Cammar-Revisiionen hafver .. sin särskilte Præsident, som .. drager försorg, at ej allenast de där anhängige Rättegångs-Ärender blifva med laga Dom ock Resolution afhulpne, ock igenom Fiscalerne til fullbordan brachte, utan jämväl, at (osv.). PH 1: 160 (1720). Palmén JurHb. 97 (1859).
-RÅD. (kammar- 1540 osv. kammars- 1622) [jfr t. kammerrat]
1) (†) till 2 a β, om furstes närmaste rådgivare; anträffat bl. i bild. Jagh (dvs. Jesus) är Fadhrens hemligasta Cammerådh, som går medh honom vth och in. PErici Musæus 3: 65 b (1582).
2) till 9; särsk. i fråga om sv. förh.
a) hist. ämbete som, urspr. o. vanl. företrädt av flera jämställda ämbetsmän, hade ledningen av ”kammarens” värksamhet (med vissa kortare avbrott) från o. med 1539 till 1618, då ämbetet ss. rådskollegium ställdes under en särskild chef för ”kammaren”. Edén 1Centralr. 57 (cit. fr. 1539). CivInstr. 1 (1541). Gustaf II Adolf (1626) hos Trolle-Bonde Hesselby 10. Embetzmän, som haffua medh Rijkzens Ränter och desz vthgifft att göra .. (skola göra räkenskap) in för CammarRådet. RF 1634, § 36. RARP 7: 27 (1660). Edén 2Centralr. 69 (1902).
b) i fråga om förh. före 1618: (titel för) ämbetsman som av konungen förordnats till medlem av ”kammarrådet” (i bet. a); i fråga om förh. efter 1618: (titel för) var särskild av de ämbetsmän i kammarkollegiet (”kammaren”) som stå närmast under värkets chef. CivInstr. 1 (1541). ArkliR 1539: 1 (1542). SFS 1919, s. 2372.
c) (förr) ämbetsman som vid härens l. flottans ekonomiska förvaltning innehade en ställning som närmast motsvarade kammarråds i kammarkollegiet; i ssgrna AMIRALITETS-, KRIGS-KAMMARRÅD.
3) (†) till 10: ledamot av riksdomstolen (”den kejserliga kammarrätten”) i det tysk-romerska riket. AJGothus ThesEp. 2: 71 (1619).
Ssgr (till -RÅD 2): kammarråds-brev. särsk. (förr) till -råd 2 a: från ”kammarrådet” utgången skrivelse. BtÅboH I. 8: 195 (1636).
-sedel. (†) till -råd 2 a: av ”kammarrådet” utställd anvisning på visst belopp att lyfta i ”kammarens” räntekammare. JTBureus (1628) i 2Saml. 4: 109.
-RÅDINNA. [avledn. av -RÅD] hustru till l. änka efter kammarråd (se -RÅD 2 b). Hjärne DagDrabbn. 28 (i handl. fr. 1803). AdrKalSthm 1935, s. 213. —
(9) -RÄKNING. (†) kameralt ämbetsvärks, särsk. ”kammarens” (kammarkollegiets) räkning l. beräkning; särsk. i uttr. efter kammarräkning(en), dels i fråga om tid, dels i fråga om kapitalränta. GullbgDomb. 31/10 1607. Benzelstierna Cens. 65 (1738). —
(9 a) -RÄNTA, f. (†) kam. statsinkomst som utgöres av till ”kammaren” inlevererade ”räntor”. (Att) altijdh hielpa, fordra och förmera H. K. M:tz och Cronones Cammerränta. Stiernman Riksd. 166 (1540). —
-RÄTT, r. l. m.
1) (numera bl. i fråga om ä. förh.) till 9, benämning i allm. (jfr 2) på domstol inom det kamerala förvaltningsområdet; förr äv. om sammanträde av dylik domstol. Schmedeman Just. 1251 (1689). Därs. 1254. (K. M:t förordnar att) när Rättegång intet i Kongl. May:tz Cammar-Collegio hålles .. så at til theras öfwerwägande samtl. Collegii Ledamöters närwarelse behöfwes at uti Revision dageligen Cammar-Rätt skal blifwa hållen. Därs. 1259. RARP 16: 330 (1697). SthmStCal. 1783, s. 19 (i fråga om arméns flotta). jfr AMIRALITETS-KAMMARRÄTT.
2) till 9 a, benämning (urspr. i uttr. Kungl. Maj:ts och rikets kammarrätt) på det (sedan departementalreformen 1840 under finansdepartementet hörande) centrala ämbetsvärk med dömande myndighet som 1799 avlöste ”kammarrevisionen” o. som (under chefskap av en president) numera har till uppgift bl. a. att behandla o. avgöra besvär i beskattningsmål, besvär över länsstyrelsernas beslut i mål rörande debitering av utskylder o. beskattningsförfattningarnas tillämpning o. värkställighet, besvär i fattigvårdsmål o. mål om samhällets barnavård, besvär över förvaltningsmyndigheternas o. riksräkenskapsvärkets beslut i anmärkningsmål, besvär i mål om avlöningsförmån, resekostnads- o. traktamentsersättning, om mantalsskrivning o. kyrkobokföring; äv. i överförd anv., om den byggnad där ifrågavarande ämbetsvärk är inrymt. Kungörelse, Angående Vidtagen förbättring med Kamar-Revisions-Verket, som kommer at härefter bära namn af Kongl. Maj:ts och Rikets Kamar-Rätt. (1799; titel). (Folk) skyndade utför backen emellan Kammarrätten och Statskontoret. Almqvist Går an 13 (1839). SFS 1925, s. 1406.
3) [efter t. kammergericht] (i fråga om förh. före 1806) hist. till 10, benämning på riksdomstolen i det tysk-romerska riket (1693—1806 förlagd till staden Wetzlar); äv. i uttr. den kejserliga kammarrätten. Balck Musæus C 1 a (1596; i bild). Schroderus Dress. 231 (1610). Fryxell Ber. 2: 222 (1826). jfr RIKS-KAMMARRÄTT.
-person. (†) till -rätt 3: ledamot av den kejserliga ”kammarrätten”. Schroderus Os. III. 1: 220 (1635).
-råd. (titel för) varje särskild av de ämbetsmän som under presidenten äro ordinarie ledamöter av kammarrätten. SthmStCal. 1800, s. 24. SFS 1925, s. 1406.
-ärende. BtRiksdP 1874, I. 1: nr 7, Bil. s. 23 (1873). —
(2 a) -RÖST. (i sht i fackspr.) sångröst som endast i mindre rum kommer till sin fulla rätt; äv. bildl., i fråga om sångfågel. Weste (1807). Han .. hade en liten smånätt kammar-röst. Knorring Ståndsp. 2: 144 (1838). Ericson Fågelkås. 1: 11 (1906; i fråga om sångfågel). —
(9) -SAK. (†)
1) [jfr t. kammersache] ärende l. fråga l. rättssak som har avseende på l. angår l. hör till rikets finansförvaltning (särsk. till beskattnings- o. uppbördsväsendet); vanl. i pl. G1R 16: 64 (1544). Därs. 26: 424 (1556). Pfaltzgrefwen hafuer oss tillsport om wij wille att han Cammarsakerne längre dirigera skulle. HSH 24: 283 (1632). Cammarsaker höra til Cammarcollegii (forum). FörarbSvLag 8: 198 (1734). WoJ (1891).
2) i pl.: (i kammararkivet förvarade) skriftliga handlingar l. urkunder rörande ”kammarsaker” (i bet. 1). Henel 1729 134 (1730). Rüdling 315 (1731). —
(9 a) -SEKRET, n. (†) ”kammarens” (kammarkollegiets) sigill. Trolle-Bonde Hesselby 12 (i handl. fr. 1632). RP 16: 380 (1655). —
-SEKRETERARE. särsk. (förr) till 9 a: ämbetsman som (stundom jämte en annan) hade ledningen av arbetet i ”kammarens” kansli. CivInstr. 45 (1618). Edén 2Centralr. 226 (1902). —
(2 a, e α) -SITTARE. (vanl. mer l. mindre föraktlig) benämning på person som allt för mycket vistas inomhus (av böjelse l. på grund av arbete l. sjukdom o. d.); jfr -MÄNNISKA. Törneros Brev 2: 297 (1832; uppl. 1925). De tyska lärde hade i så hög grad varit kammarsittare, att hypokondri och lungsot blifvit deras vanliga lott. Bergström LittNat. 84 (1889). Den unge Tegnér hade en kammarsittares skygghet för bekantskaper. Berg LittBild. 1: 46 (1912). 2NF 34: 14 (1922). —
(2 a) -SJUKA. (†) Kammarsiuka, thet är lättia, lenge liggia och soffua. PErici Musæus 4: 8 b (1582). —
(2 a) -SKJUTNING. [benämningen beror på att skjutövningen stundom äger rum inomhus] mil. förövning till skjutning med skarp ammunition som utföres på kort avstånd (10—30 m.) med för krigsbruk avsedda handeldvapen o. med ammunition som har mindre kula o. svagare krutladdning än den skarpa, korthållsskjutning. EldhandvFältartill. 47 (1887).
Ssgr (mil.): kammarskjutnings-bana, r. l. f. IllMilRevy 1903, s. 221. En täckt kammarskjutningsbana. TLev. 1907, nr 30, s. 2.
-tavla. för kammarskjutning avsedd skoltavla (med storleken förminskad i förhållande till skoltavla för skarpskjutning). IllMilRevy 1903, s. 221. —
(9) -SKRIVARE. [jfr t. kammerschreiber] titel för vissa underordnade tjänstemän, tidigast förekommande för de underordnade (under kamrerarna stående) tjänstemännen i ”kammaren”, sedermera med vidsträcktare anv. (särsk. inom kamerala ämbetsvärk l. kamerala avdelningar av ämbetsvärk o. d.), numera särsk. i tullvärket, riksbanken, riksgäldskontoret o. i den kommunala förvaltningen. G1R 14: 36 (1542). Tu må och szå lathe tilreede en god bååt för wåre Camerchriffwere som oss dagligen efftherfölie. Därs. 17: 233 (1545). Framledne Cammarskrifwaren vthj TullCantoret (N. N.). BoupptSthm 1676, s. 518 a. Kammarskrifvare vid Universitetet. JJNervander 1: 71 (1832). Kammarskrifvarne (i kammarkollegiets provinskontor) tjenstgöra efter Kamererarens anordning och under dess samt Kammarförvandtens inseende. SFS 1838, nr 6, s. 25. Hon .. blev 1919 kammarskrivare vid drätselkammarens bokföringsavdelning. SvD(A) 1927, nr 52, s. 10.
(6 c α) -SKRUV. artill. på artilleripjäs: till bakladdningsmekanismens skruvmekanism hörande skruv varmed vid laddningen den gängade cylindriska utborrning som utgör loppets bakre förlängning tillslutes. UFlott. 3: 8 (1882). Därs. 3: 54 (1906). —
(2 a) -SKULLE. (-skulla) (†) över en kammare befintlig del av vind? Binningius war hooss M. Fraxenium på hans cammar skulla. ConsAcAboP 2: 455 (1663). Därs. 471. —
(2 a) -SNÄRTA, f. (föraktligt) = -JUNGFRU 2. Knorring Ståndsp. 1: 15 (1838). Hallström GrAntw. 68 (1899). —
(2 a) -SONAT. [jfr t. kammersonate; ytterst efter it. sonata da camera, urspr. om sonat som icke (ss. kyrkosonaten) är avsedd för utförande i kyrka] mus. instrumental komposition som utgör en svit i viss besättning (solo o. trio) o. i kammarstil (se -STIL 2). Norlind AMusH 313 (1921). —
(2 a β) -SORG. [jfr d. kammersorg, om icke officiellt påbjuden hovsorg, ävensom t. kammertrauer, hovsorg som anlägges bl. av den furstliga familjen o. kammarbetjäningen] vid det sv. hovet: sorg som vid dödsfall inom den kungliga familjen l. bland dess släktingar bäres av den kungliga familjens medlemmar o. av deras uppvaktning, sedan den officiellt påbjudna hovsorgen upphört; förr äv. i oeg. anv. (med anslutning till KAMMARE 2 a), om sorg varvid ngn innesluter sig i sin kammare. Calcus har tagit kammarsorg öfver Sabinas bortresa. Dalin Arg. 2: 291 (1734, 1754). —
(2 e α) -SPEKULATION. föraktlig benämning på ensidigt teoretisk spekulation (över företeelse l. förhållande); jfr -TEORI. NDA(A) 1924, nr 91, s. 12. De kammarspekulationer vilka den mondäna nationalekonomin fabricerat för att motivera den växande statliga miljonrullningen. DN(A) 1933, nr 60, s. 2. —
-SPEL.
2) [jfr t. kammerspiel] till 2 a: kortare, för mindre teater lämpat skådespel (tidigast förekommande ss. boktitel för en samling skådespel som A. Strindberg skrev för ”Intima teatern”). Kammarspel. Strindberg (1907; boktitel). 3NF (1929). —
(2 a) -SPIS l. -SPISEL. (kammar- 1703—1842. kammars- 1708) (numera bl. tillf.) spis som förekommer i l. är avsedd för mindre boningsrum; särsk. (i sht förr) om (sätt)ugn av tackjärn. VDAkt. 1703, nr 131. 3 Jernkakelungar a 12 R(iksdale)r 3 Kammarspisar a 8 R(iksdale)r. BoupptVäxjö 1801. SFS 1842, nr 44, s. 17. —
(2 a β) -SPISNING. särsk. hist. benämning på de enskilda (afton)måltider som Karl XIV Johan brukade intaga i ngt av sina vardagsrum med en l. några få gäster o. av uppvaktningen bl. greve Magnus Brahe. Jag blef befalld till s. k. Kammarspisning (hos kungen) kl. 8 om qvällen. JOWallin (1837) hos Roos FamArkiv 178. Hemkommen fann jag en befallning från konungen till så kallad kammarspisning hos Hans Majt kl: 1/2 9 på afton. Geijer Brev 310 (1838). Crusenstolpe CJ III. 1: 161 (1846). (Schück o.) Warburg 2LittH 3: 243 (1913). —
-STAT. (†)
2) till 9: stat för räkenskapsförande avdelning vid ämbetsvärk l. annan institution. Henel 1729 19 (1730; i fråga om krigskollegiet). SthmStCal. 1775, s. 77 (i fråga om flottan). Kammar-Staten. Hofcal. 1823, s. 126 (i fråga om Svea artilleriregemente). —
-STIL.
1) (†) till 9, om den i rikets kamerala värk vedertagna formen för räkningar, redogörelser o. d. CivInstr. 179 (1692). Pastores (kunna) nu ej sielfwa (föra kyrkoräkenskaperna) .., efter thet fordras, at the skola wara efter cammar-stil inrättade. SynodA 1: 275 (1713). Lagerbring 1Hist. 4: XXI (1783). (En postmästare måste) utur Protocollerne sine räkenskaper skrifva och dem med all möjlig noggranhet i Kammarstil, efter faststäldte Formulairer, i rättan tid författa. SPF 1817, s. 40.
2) [elliptisk bildning] mus. för kammarmusiken utmärkande stil. Kammar-stil(en) .. är oändligen mångfaldig. Mankell Lb. 157 (1835). Wegelius MusH 187 (1892). —
(1 e α) -STUDIUM. studium i studiekammaren; oftast (vanl. mer l. mindre föraktligt) i pl., om till studiekammaren begränsade, från livet o. naturen isolerade studier. Bergman VSmSkr. 3 (1816). Huru Odhelstjerna på sådan väg (dvs. gm utrikes resor) förvärfvade en mera fruktbärande lärdom än kammarstudiernas. Svedelius i 2SAH 40: 555 (1865). BotN 1889, s. 102. (Ett visst dramas) mera för ett kammarstudium lämpade diskuterande av tillvarons problem. NoK 83: 124 (1927). —
-STYCKE, sbst.1
1) till 6 c.
a) (numera bl. i fråga om artilleripjäser av vissa äldre modeller) artill. till 6 c α.
α) till det i båda ändarna öppna eldröret hörande, kort, i bakre ändan slutet rör, vilket, sedan laddningen inlagts i detsamma, fastkilades vid eldröret, ”kammare”. Wrangel SvFlBok 121 (1897).
β) benämning på den del av en artilleripjäs som sträckte sig från bottnen till ”långa fältet”, tidigare (då kanonen ansågs bestå av tre delar) från bottnen till ”tapparna”. Grundell AnlArtill. 2: 30 (c. 1695). VFl. 1908, s. 6.
b) (numera bl. i fråga om vissa handeldvapen av äldre modeller) mil. o. jäg. till 6 c β: den nedre o. vanligen tjockaste delen av ett handeldvapens pipa, vari laddningen inlades. Kammarstycket .. utgör vanligen 1/3 eller 1/4 af (böss-)pipans hela längd. Källström Jagt 107 (1850). Jochnick Handgev. 9 (1854). Hahr HbJäg. 101 (1865). särsk. mil. i fråga om kammarladdningsgevär. Spak Handeldvap. 12 (1889).
c) till 6 c γ, på revolver: kringvridbar del vari hål äro borrade för införande av patronerna. EldhandvSkjutsk. 2: 39 (1877). 2UB 6: 355 (1904).
(6 c α) -STYCKE, sbst.2 artill. tung artilleripjäs med löstagbart kammarstycke (se -STYCKE, sbst.1 1 a α). G1R 15: 38 (1543). KrigVAT 1847, s. 82. Stenbyssorne .. (voro) vanligen kammarstycken, som sköto stenkulor från 4 1/2 till 10 tums diameter. Därs. 85. Billmanson Vap. 275 (1882). —
(6 c β) -SVANSSKRUV~02. mil. o. jäg på vissa handeldvapen av äldre modeller: svansskruv med trattformig l. fingerborgslik urholkning vari krutladdningen inlades. Svederus Jagt 41 (1832). Jochnick Handgev. 49 (1854). Alm VapnH 176 (1927). —
(2 a β) -SVEN.
1) [fsv. kamara sven] (numera bl. i fråga om ä. förh.) i furstlig persons tjänst anställd kammartjänare, urspr. med uppgift att bädda sin herres säng, betjäna honom vid klädseln o. hålla hans garderob i ordning. HSH 37: 53 (1548). Ingred, Karl Kammersvens hustru. G1R 22: 91 (1551). Hildebrand Medelt. 2: 265 (1885).
2) (†) kammarpage. (Lennart Torstenson) emottages af .. (G. II A.) till Kammarsven. Gustaf III 1: 36 (1786). Fryxell Ber. 9: 145 (1841). —
(6) -SYRA, r. l. f. i sht kem. benämning på svavelsyran i det utspädda tillstånd den har, då den bildas i blykammaren (se BLY-KAMMARE 2). Keyser Kemien 1: 216 (1869). Starck Kemi 43 (1931). —
(2 a β) -SÅNGARE. [jfr d. kammersanger, t. kammersänger] (i fråga om utländska förh.) urspr. om i furstes l. annan förnäm persons tjänst anställd sångare; numera bl. ss. hederstitel förlänad av regent åt framstående sångare. Gynther ConvHlex. 203 (1846). 2NF 13: 737 (1910). —
(2 a β) -SÅNGERSKA. [jfr d. kammersangerinde, t. kammersängerin] (i fråga om utländska förh.) jfr -SÅNGARE. Bremer GVerld. 2: 218 (1860). 2NF 37: 878 (1925). —
(2) -TAK. särsk. (tillf.) till 2 a. Man har ett ordspråk, att skönhet och sjukdom icke gerna trifvas under samma kammartak. Almqvist AmH 2: 53 (1840). —
(2 e α) -TEORI. (ngt föraktligt) värklighetsfrämmande teori (som är en frukt av ensidigt teoretiska studier o. spekulationer). Læstadius 1Journ. 30 (1831). Huruvida kammarteorier eller praktiska behof dikterat resultatet af (tull-)komiténs arbete. NDA 1876, nr 265, s. 2. NArgus 1928, s. 64. —
(2 a β) -TJÄNARE. (kammar- 1612 osv. kammare- 1541)
1) (†) om viss hög hovfunktionär, kammarherre l. dyl. Tå the Assyriers Höffuitzmän komo, sadhe the til kamare tienarenar (hos Holofernes). Judit 14: 13 (Bib. 1541; Luther: Kamerdiener, lat. cubicularijs; Bib. 1917: den som förestod allt vad .. (Holofernes) ägde).
2) hos furstlig l. annan förnäm person anställd tjänare med uppgift bl. a. att betjäna honom (henne) på hans (hennes) rum; numera bl. om förste betjänten hos furstlig l. annan högt uppsatt person. Tegel E14 78 (1612). En vår dronnings kammertjänare. Ekeblad Bref 1: 43 (1650). At jag var hans (dvs. major Sparrfelts) cammartjenare och hade hans kläder, silfver och bordtyg under händer. Dahlberg Lefn. 8 (c. 1755; uppl. 1911). Kamartjenare är värjors bärande tillåtit. Flintberg Lagf. 5: 257 (1803; efter handl. fr. 1730). SvUppslB 14: 1063 (1933). särsk. i talesättet ingen är stor i sin kammartjänares ögon l. inför sin kammartjänare o. d. (dvs. vid intim bekantskap blottas svagheter o. fel). Ingen Stor Man är sådan i sin Kammartjenares ögon. Kellgren 3: 215 (1793). Beskow i 2SAH 42: 342 (1867).
-TON.
1) (†) till 2 a β: vid hovet o. i de högre kretsarna rådande umgängeston. Rademine Knigge 1: 9 (1804). Rydqvist i 2SAH 12: 405 (1827).
2) [efter t. kammerton, urspr. elliptisk bildning] mus. urspr. o. eg. om den ton som angav tonhöjden för de till kammarmusiken hörande instrumenten o. som (för att ljudet skulle bliva mindre starkt) var en ton lägre än ”kortonen” (orgelns normalton); sedermera (när samtliga musikinstruments tonhöjd kom att regleras efter samma ton): normalton (efter internationell överenskommelse ettstruket a). VDAkt. 1735, nr 272. Der et Orgverk blifver stämt i Cammar ton, måste alla Choraler en ton högre transponeras. Hülphers Mus. 319 (1773). Bellman (SVS) 1: 252 (1780, 1790). SvUppslB (1933). —
(2 a) -TÄLT. (†) vid förläggning i fält: tält vari konungen (högste befälhavaren) har sin bostad. Försten (av Siebenbürgen blev) samma natt i Kongl. Maij:z cammartält myket wäl tracterat. Dahlberg Dagb. 91 (c. 1660; uppl. 1912). —
(2 a) -TÄRNA, f. (arkaiserande, i sht i vitter stil) = -JUNGFRU 1, 2. Leopold 6: 291 (1798). Beata blef .. med tiden drottningens kammartärna. Topelius Vint. I. 2: 256 (1862, 1880). Wirsén Fur. 219 (1896). Östergren (1929; angivet ss. skönlitterärt). —
(6) -UGN. tekn. ugn med slutna rum (”kamrar”) för det material som skall upphettas l. förbrännas. TT 1872, s. 111. Värtagasverkets utrustande med kammarugnar. 2NF 35: 214 (1923). —
(11) -UPPLÖSNING~020. polit. upplösning av ena kammaren l. av båda (i samband med förordnande om nya val å annan än vanlig tid till ena kammaren resp. båda). Wieselgren Bild. 181 (1889). Reuterskiöld Grundlag. 429 (1925). —
(9) -UTRÄKNING. (enst., †) = -RÄKNING; bildl. En grälig Cammar uträkning .. öfver dageliga antalet af Korn, som hvar (bur-)fogel förtärde. Tessin Skr. 20 (1761). —
(9) -UTSKOTT(ET)~02(0). hist. jfr -DEPUTATION; i sht i uttr. kammar- och ekonomiutskott(et). DA 1771, nr 154, s. 1. SvRiksd. I. 6: 62 (1934). —
(2 c) -VAGN. [efter mnt. kamerwagen l. t. kammerwagen] (†) heltäckt vagn, urspr. avsedd för transport av förråd från skatt- o. klädkamrar (jämte betjäning) på furstens (o. hans familjs) resor. Jtem är kiöptt vdii Brundzuich en kamerwagnn tiill kongliig Mattz: v: n: H: och frus behoff kostar gerninges lönn och förgylningenn, m(ett) the 4 forgyltte leon — 150 g(ylle)ne mynt. VaruhusR 1541. Redskap och all tilböhöringh tiill 4 hester för en kamerwagn(n). Därs. (Vid slaget vid Lund lämnade fienden) största delen af bagage, hwarunder Konungens i Dannemark Silfwer-Wagn war och Kammar-Wagn. HC11H 1: 106 (1675). —
-VAKTARE. särsk. (†) till 2 a: uppsyningsman över kvinnorna i ett harem, eunuck. Linc. (1640; under eunuchus). —
-VAKTMÄSTARE~0200.
1) till 2 a β: till furstlig persons kammarbetjäning hörande vaktmästare; utom i fråga om ä. förh. numera bl. om vaktmästare på Stockholms slott som har tillsyn över o. ansvar för viss vånings inventarier o. som ombesörjer visningen av våningen, om den är öppen för allmänheten. BoupptSthm 1671, s. 740. Johan Olofsson Hans Kongl: Maij:tz för detta Cammar Wachtmestare och Munnskiänck. Därs. 1673, s. 621 a. Jonas Hultgren, kammarvaktmästare hos enkedrottning Sofia Magdalena. Lundin o. Strindberg GSthm 584 (1882). Kammarvaktmästaren i konung Oskars våning. SvD(A) 1923, nr 285, s. 14.
2) (i fråga om förh. före 1911) tullv. till 9: (titel för) lägre tulltjänsteman (”vaktmästare”) med ”uppassningsgöromål” (numera närmast motsvarande: expeditionsvakt o. kontorsvakt). BtRiksdP 1900, 7Hufvudtit. s. 41. PT 1906, nr 66 A, s. 2. —
(7 d) -VATTEN. anat. benämning på den vätska som utfyller ögats båda kamrar o. som bildas av ciliarkroppen i bakre ögonkammaren. DuodSanal. (1885). Broman Männ. 2: 133 (1925). —
(9) -VETENSKAP. [jfr t. kammerwissenschaft] (†) vetenskap avhandlande samhällets ekonomiska förvaltning l. den allmänna hushållningen; jfr KAMERAL-VETENSKAP. Berch Hush. 12 (1747). Dalin (1852; med hänv. till kameralvetenskap). —
(2 e α) -VIS, adj. (mera tillf.) jfr -LÄRD. Afzelius Sag. IX. 2: 30 (1860). Stugusittarna och de kammarvise. SvD 1911, nr 335 A, s. 7. —
-VÄGG. särsk.
(9 a) -VÄRDERING. (kammar- 1668—1908. kammare- 1647) (förr) om av l. för ”kammaren” (kammarkollegiet) värkställd värdering. RP 12: 34 (1647). Hwar gårdz åhrlige och wisza Ränta efter Cronans Cammarwärdering. Stiernman Com. 3: 685 (1668). Den Cammarvärdering, som Konung Gustaf Adolph år 1620 stadgade öfver lifgedingets räntor. Botin Hem. 2: 133 (1756). JernkA 1908, s. 57 (efter handl. fr. 1645). —
-VÄRK, n.
1) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) kam. till 9: (rikets, ett förvaltningsområdes, en institutions o. d.) finansförvaltning l. finansväsen; äv. konkret, om organ (ämbetsvärk) för dylik förvaltning, i sg. best. särsk. om kammarkollegiet. Cammar-Præsidenten, hwilken Directionen öfwer Cammar-Wärcket förer. Schmedeman Just. 1259 (1689). På hvad sätt Riksens Cammar-värk må, i anseende til sielfva Skattläggningen, samt Upbörds- och Räkenskapssättet så kunna förbättras, som det kan vara för hela Riket bäst och nyttigast. PH 3: 1807 (1741). Som Kongl. Academien i Upsala .. äskadt mitt biträde vid thess Cammarwerck. VDAkt. 1760, nr 20 (1759). Detta Läns Kammarverk är i många delar olikt alla andras. Järta Kopparb. 66 (1823). Kammarverket vid flottan. Gynther Förf. 4: 373 (1854). I Nyköping voro (på 1580-talet) förlagda ej blott hertigens kansli, utan även ett fullständigt kammarverk med ränte- och räknekammare. Almquist CivLokalförv. 1: 26 (1917). SvRiksd. I. 6: 274 (1934).
(9) -VÄSEN l. -VÄSENDE. [jfr t. kammerwesen] (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) kam. (rikets o. d.) finansförvaltning l. finansväsen; jfr -VÄRK 1. Nordin i 2SAH 4: 40 (1804). 1612 lämnades .. vården om rikets kammarväsen i hans (dvs. Johan Skyttes) händer. 2NF 25: 1278 (1917). —
(7) -VÄTSKA. anat.
(9) -ÄRENDE. (numera bl. i fråga om ä. förh.) till rikets finansförvaltning hörande ärende, kameralt ärende. Schönberg Bref 2: 215 (1778). År 1817 var C. W. Ehrenborg statssekreterare för kammarärenden. Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 362 (1856). NF (1884).
B (†): KAMMARA-MÄSTARE, se A.
C (numera knappast br.): KAMMARE-DRÄNG, -MÄSTARE, -TJÄNARE, -VÄRDERING, se A.
D (†): KAMMARS-FÖNSTER, -NYCKEL, -RÅD, -SPIS, se A.
Avledn.: KAMRAD, p. adj.
1) (i fackspr.) till 6, 7: som innehåller gm väggar avdelade rum l. som gm väggar är avdelad i rum. Marklin Illiger 44 (1818). UNT 1905, nr 3058, s. 4. Pärlbåten .. har ett väl utvecklat, kamrat skal. Wallengren (o. Hennig) 5: 13 (1916).
Spoiler title
Spoiler content