SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1969  
SKABB skab4, r. l. m. (3Mos. 13: 6 (Bib. 1541) osv.), äv. (numera föga br.) n. (Linné Gothl. 198 (1745), SkrHVSamfU XXVIII. 3: 36 (1933)); best. -en, ss. n. -et.
Ordformer
(skaab 1608. skab 15411746. skabb 1538 osv.)
Etymologi
[fsv. skabber; jfr fd. scab (d. skab), fvn. skabb (nor. skabb), lt. schabb(e), holl. schabbe, feng. sceabb (eng. dial. shab); till SKABBA, v.2, l. en sidoform med (pejorativ) konsonantförlängning till ett sbst. med bet. ”skabb”, bildat till (den till grund för SKABBA, v.2, liggande) roten i SKAVA, v., liksom fsax. scaƀaðo, skabb, mht. schabe, mal (t. schabe, schäbe, äv.: skabb), lat. scabies, skabb. — Jfr SCABIOSA, SKABBHALS, SKABBIG, SKABIÖS, SKABRÖS]
1) om var o. en av de smittsamma hudsjukdomar som förorsakas av skabbdjur o. i anv. som ansluta sig härtill. VarRerV 16 (1538).
a) av honan av skabbdjuret Acarus siro Lin. i huden hos människor förorsakad sjukdom, som yttrar sig i utslag bestående av små knottror l. blåsor (vanl. mellan fingrarna, kring handlovarna o. på mage o. bröst) åtföljda av stark klåda (i sht om natten), vilken ofta föranleder den sjuke att riva l. klia sig så att sår l. andra komplikationer uppkomma; äv. koll., om själva utslagen l. såren (förr äv. i individuell anv., om enskilt sådant utslag l. sår); i sht förr äv. allmännare, om (hudsjukdom kännetecknad av) utslag liknande dem som uppträda vid skabb i ovan angiven bet.; jfr EKSEM, SKORV. (När prästen undersöker den som misstänks ha spetälska) annan gången på siwnde daghen, och finner tå at sårnadhen är förswunnen, och haffuer intet widhare ätit sigh på hwdhenne, så skal han döma honom renan, ty thet är en skabb. 3Mos. 13: 6 (Bib. 1541; Bib. 1917: vanligt utslag). För skabb och klådha. Stöt holört små, blanda henne medh ettickio, smör klådan ther medh. OMartini Läk. 37 (c. 1600). Jw meer skabben klåås, jw meer han klijar. Grubb 404 (1665). Acarus Scabiei. Klåmask. Denna är som förordsakar Skabb på menniskjor, och i synnerhet på barn: Han ligger tätt under skinnet, och förordsakar klåda, då han rör sig, men när han ligger stilla, kliar det ej: den som är wan, kan lätteligen med en knappnål taga ut den ur skabbsåret. Linné FörelDjurr. 278 (1751). Den som har mycket skabb eller utslag på kroppen skal kläda sig hel naken och wältra sig uti svinbyschan. Törner Vidsk. 144 (1760). Spetälskan slog .. / Med skabb och leda sårnader sin bark / Rundtom min glatta kropp. Hagberg Shaksp. 1: 304 (1847). Strandberg Hudsj. 27 (1924). — jfr BAGAR-, BARNA-, SPETÄLSKE-SKABB m. fl.
b) hos däggdjur o. fåglar (i sht husdjur, särsk. hästar, får, hundar o. höns) förekommande hudsjukdom kännetecknad av hudutslag o. stark klåda, ofta med åtföljande avfall av hår resp. fjädrar på angripna ställen; numera företrädesvis om sådan sjukdom framkallad av skabbdjur (särsk. av varieteter av arten Acarus siro Lin.); äv. koll., om själva utslagen; jfr c. Ana(ma)d(es) til Nya Ladugård(en), som the skulle giffua fårenn dricka för skab, Nylandz Tijerw (dvs. nylandstjära). SkeppsgR 1547. Hästen har Skabb och är odugel(ig). GenMRulla 8/10 1711. Den smittosamma skabben (hos hundar), vid hvilken visa sig hårlösa och äfven skorfviga ställen, isynnerhet på ryggen, och hvilken uppkommer genom ett litet qvalster, botar man genom att pensla med en blandning af olja och petroleum, hvilken sistnämnda dödar qvalstren. Rebau NatH 1: 146 (1879). Katten blev med tiden full av skabb. Martinson KärlekKr. 254 (1947). — jfr FOT-, FÅR-, HUNGER-, MUN-SKABB.
c) [specialanv. av a o. b] i förb. med karakteriserande adj. ss. benämning på art av (hudsjukdom kännetecknad av) skabbutslag l. utslag som likna sådana; förr särsk. i uttr. flytande l. våt skabb, (hudsjukdom kännetecknad av) skabbutslag (l. liknande utslag) med varavsöndring, torr l. vit skabb, (hudsjukdom kännetecknad av) skabbutslag (l. liknande utslag) medförande torr o. fjällande hud. Flytande skabb och klådha. BOlavi 119 a (1578). Senaps-Fröö och Ettikia, lagd på then hwijta Skabb och Spetelska förtager honom. IErici Colerus 1: 210 (c. 1645). Den torra skabben är altid wärre än den wåta och wariga. Darelli Sockenapot. 209 (1760). Den wåta Skabben utmärker sig med ordentlig sårnad och flytning och såren betäckas med rufwor eller skorpa. Florman Hushållsdj. 248 (1834). En större del af de tidigare fallen (torde) hafva varit verklig ”skabb”, under det att .. det numera ofta är lindrigare former af exem som gå under denna benämning. ArbStat. A 1: LXIII (1899).
d) i utvidgad l. bildl. anv. av a o. b. Akademien finge bara skabb af något mitt bidrag till högtidsdagen. Valerius (1844) i 3SAH LVI. 3: 125. Grebst Bröll. 18 (1913). särsk. a) (†) i uttr. skjuta skabben, göra slut på dåliga förhållanden l. tillstånd av förnedring som man levat i. Grubb 303 (1665). b) (vard., mera tillf.) om skabbigt l. ovårdat djur. Tvi att han låter den lede skabben komma i bädden sin. Aronson SlumpMyndl. 252 (1922; om hund).
2) i överförd anv., om skorv (l. liknande sjukdom) hos växter (särsk. potatis); utom ss. senare led i ssgr numera föga br.; förr äv. om gallbildning l. dyl. på träd. Fikona-träden äro mycket utsatte för skabb. .. Denna skabben fick jag i går ymnogt se, hvaruti den består, nämligen af en myckenhet Insect-bon, som sitta på barken af grenarna. Hasselquist Resa 580 (1750). 2NF 25: 1134 (1917; om skorv). — jfr KORK-, POTATIS-SKABB.
Ssgr (till 1 a, b): A: SKABB-ART. jfr art 8. Lundberg HusdjSj. 491 (1868).
-ARTAD, p. adj. jfr arta V 3. Björkegren 2223 (1786). Florman Hushållsdj. 129 (1834; om utslag).
-ARTIG. (†) skabbartad. Weste FörslSAOB (c. 1815).
-BLEMMA. jfr blemma 1. Nilsson ÅrsbVetA 1830, s. 87.
-BLOMMA. [sv. dial. skabblomma] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -ros. Tholander Ordl. (1872).
-BLOMSTER. (†) = -ros. Dybeck Runa 1845, s. 67. Post Ogräsv. 100 (1891).
-DJUR. individ l. art av den till kvalstren hörande familjen Acaridæ, vars medlemmar leva på l. i huden hos människor, däggdjur o. fåglar o. där orsaka skabb, skabbkvalster; särsk. om Acarus siro Lin.; i pl. äv. om familjen; jfr -flott, -frö, -insekt, -kräk, -lus, -mal, -mask, -mott. Boheman ÅrsbVetA 1847—48, s. 329. 2SvUppslB (1953; i pl., om familjen). särsk. (vard., mera tillf.) bildl., ss. nedsättande beteckning på person som besvärar l. plågar en l. är efterhängsen l. dyl.; jfr skabb 1 d. Bort från min åsyn! — röt Jakob och rusade på .. (juden) med knytnäfvarna — man får hvarken frid eller ro för dessa skabbdjur. SDS 1904, nr 275 B, s. 4. —
-FALL. jfr fall XII 4 f. FFS 1919, nr 79, s. 10 (i fråga om hästar).
-FLOTT. (†) om skabbdjuret Acarus siro Lin.; jfr flott, sbst.3 Dahlbom Insekt. 337, 339 (1837).
-FRÖ. (†) om hona av skabbdjuret Acarus siro Lin; jfr frö, sbst.1 2 b. Dahlbom Insekt. 338 (1837).
-GRÄS. (skabb- 1640c. 1770. skabbe- 16381757) [namnet syftar på att växterna förr användes för att bota skabb l. klåda] (†)
1) om (drog av) vissa växter tillhörande släktet Scabiosa Lin. l. släkten som i äldre systematik räknades till detta släkte; särsk. om Knautia arvensis Coult., åkervädd; jfr -ört 1 o. skabbe-rot samt klåd-gräs 1, 2, klåd-ört 1. (Lat.) Scabiosa. (Sv.) Skabbegrääs, Klådegrääs, Brystboldegräs. Franckenius Spec. E 2 b (1638). Lindestolpe FlWiksb. 35 (1716; om åkervädd). Dens. Fross. 31 (1717; i medel mot frossa). Serenius Kkkk 2 b (1757). särsk.
a) i uttr. vitt indi(ani)skt skabbgräs, om växten Scabiosa atropurpurea Lin., praktvädd. Rudbeck HortBot. 104 (1685: Hwit Indisk skabgräs). Linné Ungd. 1: 290 (1731: Hwit indianisk skabbegräs).
b) i uttr. lilla skabbgräs, sannol. om växten Jasione montana Lin., monke; jfr -ört 1 b. Rudbeck HortBot. 104 (1685). Bromelius Chl. 103 (1694).
2) (den i södra Europa inhemska, i Sv. ss. prydnadsväxt odlade) växten Teucrium chamædrys Lin., äkta gamander. Linc. (1640; under chamædrys).
3) växten Achillea millefolium Lin., röllika (se d. o. 1). NorrlS 1—6: 78 (c. 1770).
-GÅNG. (i fackspr.) om den gång (se gång III 1 d) som honan av skabbdjuret Acarus siro Lin. gräver i hornhuden på människor o. djur o. vari den lägger sina ägg (varigm skabb uppkommer). 2NF 25: 849 (1917).
-HÅLA. (vard., mindre br.) (smutsig) plats l. anstalt o. d. som för tanken förknippas med skabb; jfr skabb 1 d. Bergdahl Antip. 102 (1906).
-INSEKT. (†) om skabbdjuret Acarus siro Lin. Dahlbom Insekt. 338 (1837).
-JORD. [mjäla användes förr ss. skabbmedel] (numera föga br.) mjäla (se mjäla, sbst.1); jfr -lera. VetAH 1762, s. 160. Hygiea 1870, s. 228.
-KRÄK. (†) om skabbdjuret Acarus siro Lin. Boheman ÅrsbVetA 1840—42, s. 143. Sundevall Zool. 149 (1847, 1864).
-KUR. Tholander Ordl. (1872).
1) kur (se kur, sbst.3 1) mot skabb. Hygiea 1854, s. 737.
2) om den i äldre tid använda metoden att söka bota sinnessjukdom gm inympning av skabb. Gadelius VårdSinnessj. 42 (1900).
-KVALSTER. (i sht i fackspr.) skabbdjur. Dannström Hering 162 (1848).
-LERA. (föga br.) = -jord. 2SvUppslB 20: 1 (1951).
-LINIMENT. jfr -salva. PharmComp. 129 (1896).
-LUS. (†) skabbdjur. Hartman Naturk. 264 (1836; om Acarus siro Lin.). Björkman (1889).
-MAL. (†) om skabbdjuret Acarus siro Lin. Holmström Ström NatLb. 4: 23 (1852).
-MASK. (†) skabbdjur. Svalin Ordl. (1847). Tholander Ordl. (1872).
-MATERIA. (numera bl. i skildring av ä. uppfattning) materia (se d. o. 1 b ε) som alstrar skabb. VetAH 1776, s. 212 (: Skabb-materien, sg best.).
-MEDEL. medel (se medel, sbst. 13 b) mot skabb; jfr -olja, -preparat, -salva. Florman Hushållsdj. 226 (1834).
-MOTT. (†) skabbdjur. Nilsson ÅrsbVetA 1830, s. 87 (om Acarus siro Lin.). Dalin (1854). KonvLex. (1864; om Acarus siro Lin.).
-OLJA. (förr) ss. skabbmedel använd olja utgörande en lösning av bensylbensoat (dvs. en ester av bensoesyra o. den envärda radikalen C6H5CH2OH) o. ricinolja. BenämnApoteksv. 62 (1930).
-PATRASK. (i vitter stil, numera bl. tillf.) med skabb behäftat patrask. Hagberg Shaksp. 1: 176 (1847).
-PLITA. [sv. dial. skabbplita] (numera bl. i vissa trakter) skabblemma; jfr plita, sbst., o. -utslag. Tholander Ordl. (1872).
-PREPARAT. ss. skabbmedel använt preparat. JordbrFörenBl(A) 1962, nr 2, s. 11.
-PUSTEL. med. o. veter. jfr pustel, sbst.2, o. -utslag. TLäk. 1835, s. 4.
-ROS. [sv. dial. skabbros; namnet syftar på att växten förr ansågs åstadkomma klåda] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växten Caltha palustris Lin., kabbelek(a); jfr -blomma, -blomster. Wiström Helsingl. 12 (1874). BotN 1903, s. 101 (från Uppl.).
-RUVA. jfr ruva, sbst.1 1, o. -utslag. VetAH 1776, s. 213.
-SALVA. ss. skabbmedel använd salva; särsk. (i sht förr) om sådan salva beredd av krita, svavelblomma, såpa, svinister (jämte ullfett) o. trätjära; jfr -liniment, -smörja. Swijn-Ister, Terpentin och litet Qwick-Swafwel är en god Klåd och Skab-Salwa. Roberg Beynon 244 (1697). Skabbsalfva .. består af svafvel, tjära, krita, grön såpa och fett. Uhrström Hemläk. 423 (1880). SvFarm. 666 (1946).
-SJUK. som har skabb, skabbig; jfr -slagen, -smittad. Dahlbom Insekt. 338 (1837; om personer). FFS 1919, nr 79, s. 9 (om häst).
-SJUKA. skabb (se d. o. 1); jfr -sjukdom, -smitta. SockenbeskrHäls. 267 (1790).
-SJUKDOM~02 l. ~20. skabb; jfr -sjuka. Boheman ÅrsbVetA 1840—42, s. 143.
-SKORV. (vard.) bildl., nedsättande, dels om person, dels om gammalt uttjänt fartyg; jfr skabb 1 d. Dit kommer du aldrig med din näsa! Skabbskorv! Lindström LeendGud. 47 (1951). Sjögren TaStjärn. 57 (1957; om fartyg).
-SLAGEN, p. adj. (numera bl. mera tillf.) skabbsjuk. Levertin Diktare 4 (1898; om person).
-SMITTA. smitta varigm skabb sprides. VetAH 1776, s. 212.
-SMITTAD, p. adj. jfr -smitta. LAHT 1900, s. 125 (om hjordar).
-SMÖRJA. (numera bl. mera tillf.) skabbsalva. Lind (1749; under smörja).
-SÅR. sår som är en följd av skabb; särsk. om sår som uppstår på grund av att den skabbsjuke kliar l. river sig; jfr -utslag. Linné FörelDjurr. 278 (1751). (Skabbdjuren) träffas endast i skabbsår, icke i blemmorna. Retzius BlSkr. 201 (1835).
-TRÄD. (†) benämning på de i Nordamerika växande buskarna Rhus toxicodendron Lin. o. Rh. radicans Lin., vilkas blad avsöndra ett hudretande medel, giftsumak. Dalin 771 (1855). Tholander Ordl. (1872).
-UTSLAG~02 l. ~20. utslag som beror på l. är en följd av skabb; jfr -blemma, -plita, -pustel, -ruva. Alm(Ld) 1768, s. 35.
-ÖRT.
1) (†) = -gräs 1; äv. om släktet Scabiosa Lin. Hitzighe (örter): Såsom .. Skabbört, Hiorttunga (mieltgräs) (m. m.). Schroderus Comenius 136 (1639). Samzelius Blomst. 22 (1760; om åkervädd). ÖoL (1852; om släktet). särsk.
a) i uttr. lilla skabbört med inskurna blad och blå blomma, Scabiosa columbaria Lin., fältvädd. Bromelius Chl. 104 (1694).
b) i uttr. skabbört med vit blomma, skabbört med rund knopp, skabbört med blå blomma och smala blad, sannol. om växten Jasione montana Lin., monke; jfr -gräs 1 b. Bromelius Chl. 103 (1694: med rund Knopp). Lindestolpe FlWiksb. 35 (1716: med blå blomma, och smale blad). Därs. (: med hwijt blomma).
2) (†) i uttr. oäkta skabbört, om växten Centaurea jacea Lin., rödklint; jfr klåd-ört 3. Bromelius Chl. 50 (1694).
3) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) = -ros. Fatab. 1908, s. 157 (från Dalarna).
Ssg (†): skabbörts-vatten. till -ört 1: dekokt på växt(er) l. växtdelar av släktet Scabiosa Lin. ApotT 1698, s. 7. Sind Hästläk. 117 (1774).
B (†): SKABBE-GRÄS, se A.
-ROT. = skabb-gräs 1. Juslenius 361 (1745).
Avledn. (till 1): SKABBA, v.1 († utom i förb. skabba ned) smitta (ngn l. ngt) med skabb. Een skabbot Geet, skabbar hela Hoopen. Botvidi 3Pred. 14 (1621, 1627). SvTyHlex. (1872).
Särsk. förb.: skabba ned10 4 l. ner4. (vard., numera bl. tillf.) smitta ned (ngn l. ngt) med skabb. Nordforss (1805). Cannelin (1921).
SKABBAKTIG, adj. som liknar l. påminner om skabb, skabbartad. Weste FörslSAOB (c. 1815).
SKABBIG, se d. o.
Spoiler title