publicerad: 2021
bevis
beviset, plural bevis, bestämd plural bevisen
be·vis·et
substantiv
1
faktum eller omständighet som används för att demonstrera riktigheten hos ett påstående vanligen i form av en sammanställning av fakta el. ett logiskt resonemang utgående från något redan fastställt, med olika bindande kraft beroende på område
bevis (mot någon)
bevis (för något/sats)
bevis (för något)
bevis (för sats)
lägga fram bevis; bevis för de nya ämnenas oskadlighet; bevis för att motion kan förhindra hjärtinfarkt
○
spec. i en uppmaning
upp till bevis!
○
spec. äv. i juridiska sammanhang
bevisföring; indiciebevis
bindande bevis; starka bevis mot den misstänkte; undanröjande av bevis är straffbart
○
spec. äv. i logik och matematik, med tonvikt på resonemang
analogibevis; induktionsbevis
indirekta och direkta bevis; beviset för Pythagoras sats
leda i bevis
bevisaåklagaren lyckades leda i bevis, att den åtalade hade befunnit sig nära mordplatsen
belagt sedan 1528;
fornsvenska bevis 'intyg'
2
något som måste tydas som omisskännligt tecken på ett visst förhållande etc.
bevis (på något/sats)
bevis (på något)
bevis (på sats)
han gav henne många bevis på sin vänskap; ett bevis på Guds godhet; att ta emot gåvan var ett bevis på dåligt omdöme
belagt sedan 1526
3
nästan enbart i sammansättn.
dokument som styrker något som anges av sammanhanget
SYN.
intyg
bevis (om någon/något/sats)
bevis (om någon)
bevis (om något)
bevis (om sats)
utfärda ett bevis
belagt sedan 1501 (Skrå-Ordningar);
fornsvenska bevis 'intyg'