publicerad: 2021  
1binda band bundit bunden bundna, presens binder
verb
bin`da
1 ibland med partikel, sär­skiltfast, för, ihop, om, samman, upp fästa genom att linda runt och knyta rep el. liknande runt någon el. något, vanligen för att förena något med under­laget etc. el. för att hålla det samman i en enhet
bindare; bakbinda; sammanbinda
någon binder något (om någon/något)
någon binder något (om någon)
någon binder något (om något)
någon binder (fast/ihop/samman) någon/något med någon/något
någon binder (fast) någon med någon
någon binder (fast) någon med något
någon binder (fast) något med någon
någon binder (fast) något med något
någon binder (ihop) någon med någon
någon binder (ihop) någon med något
någon binder (ihop) något med någon
någon binder (ihop) något med något
någon binder (samman) någon med någon
någon binder (samman) någon med något
någon binder (samman) något med någon
någon binder (samman) något med något
någon binder (upp) någon (för/till/vid något)
någon binder (upp) någon (för något)
någon binder (upp) någon (till något)
någon binder (upp) någon (vid något)
hon band ett sidenband om paketet; hon band (fast) hunden utan­för butiken; bunta kartongerna och bind ihop dem med ett snöre; rånaren band fast åldringen vid en köksstol och band för hans mun med en hand­duk
○ spec. i fråga om bandage eller dylikt
någon binder (om) något
binda om den skadade armen
○ ibland bildligt, spec. juridik
någon binder någon vid något
åklagaren miss­lyckades med att binda honom vid brottet; vissa legat är bundna vid donationen
○ spec. äv. i fråga om minskning av någons rörelse­frihet, genom hot eller dylikt sär­skilt militär­väsen, sport ibland med partikelnupp
5:e divisionen band fiendens högra flygel; han var visserligen inte med så mycket i spelet men band än­då (upp) två försvarare
○ spec. äv. i ut­tryck för begränsning av handlings­frihet genom löften, åtaganden eller dylikt ofta perfekt particip
fackförenings­ledningen kände sig bunden av freds­plikten; efter föräldrarnas död har hon inte längre någon­ting som binder henne till staden
belagt sedan slutet av 1200-talet (Westgöta-Lagen); runform bat (pret.), fornsvenska binda; gemensamt germanskt ord; jfr ur­sprung till band, bandage, bunt, bås, förbund
2 ibland med partikel, sär­skiltihop, in, samman fästa samman något till någon större helhet vanligen genom att linda och knyta
bokbindning; självbindare
någon/något binder (in) något
någon binder (in) något
något binder (in) något
någon/något binder (ihop/samman) några (i/till något)
någon binder (ihop) några (i något)
någon binder (ihop) några (till något)
någon binder (samman) några (i något)
någon binder (samman) några (till något)
något binder (ihop) några (i något)
något binder (ihop) några (till något)
något binder (samman) några (i något)
något binder (samman) några (till något)
binda nät; binda kransar; binda kärvar; binda (in) böcker
○ äv. bildligt i fråga om sammanfogning av ord vid flytande ut­tal
bindevokal
i fransk hög­läsning binder man genom att ut­tala slut­ljud som annars är stumma
○ äv. musik sjunga eller spela legato
bundet
långa bundna fraser
belagt sedan 1000-talet (runsten, Överselö, Södermanland (Sveriges runinskrifter)); runform bat (pret.)
3 ibland med partikel, sär­skiltsamman hålla samman
bindemedel
något binder (samman) något/några
något binder (samman) något
något binder (samman) några
salt binder vätska i kroppen; på grus­vägar an­vänds väg­salt för att binda dammet; träden hade planterats för att binda flyg­sanden
○ spec. om (krafter mellan) materiens smådelar (kemiskt) dra till sig
i vatten­molekylen binder en syre­atom två väteatomer
○ ibland bildligt
det är mycket som binder oss nord­bor samman
belagt sedan 1752
bindabindande, bindning
binda sig, binda upp sig
2binda bindan bindor
bind·an
substantiv
bin`da
1 mjuk remsa som håller fast förband el. själv fungerar som förband
gasbinda
elastisk binda
belagt sedan 1640; av tyska Binde med samma betydelse; till 1binda!!
2 dambinda
nattbinda
belagt trol. sedan 1920-talet