publicerad: 2021  
1bräcka bräckte bräckt, presens bräcker
verb
bräck`a
1 åstad­komma brott eller bristning på något, genom tryck, slag eller dylikt; med av­seende på hårt material el. före­mål
någon/något bräcker (upp) något
någon bräcker (upp) något
något bräcker (upp) något
orkanen bräckte träden; fram­gaffeln bräcktes under hans tyngd
○ ibland med ton­vikt på resultatet ofta med partikelnupp
de bräckte upp lådan
belagt sedan ca 1500 (Josua bok, Domare boken); fornsvenska bräkte, pret.; till lågtyska breken 'bryta'; jfr ur­sprung till avbräck, braka, break, breccia, brink, bråck
2 överträffa i prestations­förmåga och dylikt
någon bräcker någon (i något)
det är inte många som bräcker henne i huvud­räkning
○ äv. trycka ner psykiskt
belagt sedan 1897
3 steka (lätt) i panna
JFR bryna 1
bräckning
någon bräcker något
bräckt skinka; bräckt falu­korv
belagt sedan 1639; ev. till fornsvenska brädha 'steka', till braþ 'stek; jaktbyte'; jfr ur­sprung till villebråd
4 föra ut (för­segel) åt lovart för att på­skynda avfallning
bräckning
någon/något bräcker (med något)
någon bräcker (med något)
något bräcker (med något)
den gamla kostern ville inte gå över stag om man inte bräckte med focken
belagt sedan 1931; se ur­sprung till 1bräcka 1
5 gry
dagbräckning
något bräcker
en ny dag höll på att bräcka
belagt sedan 1766; se ur­sprung till 1bräcka 1
bräckabräckande
2bräcka bräckan bräckor
bräck·an
substantiv
bräck`a
● (typ av) låg ört med små vita, röda eller gula blommor ofta före­kommande (i bergs­skrevor) i fjälltrakterna
fjällbräcka; gullbräcka; purpurbräcka; stjärnbräcka
belagt sedan 1864