publicerad: 2021  
dissonans dissonansen dissonanser
dis·son·ans·en
substantiv
[-aŋ´s] el. [-an´s]
● ton­kombination som ljuder oskönt el. ger in­tryck av oförlöst spänning
MOTSATS konsonans JFR disharmoni, kakofoni, missljud
dissonans (med någon/något)
dissonans (med någon)
dissonans (med något)
dissonans (mellan några)
ackordisk dissonans
○ äv. bildligt tydlig mot­sättning
de dissonanser som då och då före­kom in­om vän­kretsen
belagt sedan 1739; 1810 i bildlig bem.; av franska dissonance med samma betydelse; till lat. dissona´re 'ljuda olika'; jfr ur­sprung till assonans, resonans, sonor