publicerad: 2021  
bevis beviset, plural bevis, bestämd plural bevisen
be·vis·et
substantiv
bevi´s
1 faktum eller om­ständighet som an­vänds för att demonstrera riktigheten hos ett på­stående vanligen i form av en samman­ställning av fakta el. ett logiskt resonemang ut­gående från något redan fast­ställt, med olika bindande kraft beroende på om­råde
bevis (för något/sats)
bevis (för något)
bevis (för sats)
bevis (mot någon)
lägga fram bevis; bevis för de nya ämnenas oskadlighet; bevis för att motion kan förhindra hjärt­infarkt
○ spec. i en upp­maning
upp till bevis!
○ spec. äv. i juridiska samman­hang
bevisföring; indiciebevis
bindande bevis; starka bevis mot den miss­tänkte; undan­röjande av bevis är straffbart
○ spec. äv. i logik och matematik, med ton­vikt på resonemang
analogibevis; induktionsbevis
indirekta och direkta bevis; beviset för Pythagoras sats
leda i bevis bevisaåklagaren lyckades leda i bevis, att den åtalade hade befunnit sig nära mord­platsen
belagt sedan 1528; fornsvenska bevis 'in­tyg'
2 något som måste tydas som omisskännligt tecken på ett visst förhållande etc.
JFR evidens, gärd 1
fattigdomsbevis; sympatibevis; tacksamhetsbevis; vänskapsbevis; ynnestbevis
bevis (på något/sats)
bevis (på något)
bevis (på sats)
han gav henne många bevis på sin vänskap; ett bevis på Guds godhet; att ta emot gåvan var ett bevis på dåligt om­döme
belagt sedan 1526
3 nästan en­bart i sammansättn. dokument som styrker något som an­ges av samman­hanget
SYN. intyg
besiktningsbevis; examensbevis; garantibevis; mottagningsbevis; tjänstgöringsbevis
bevis (om någon/något/sats)
bevis (om någon)
bevis (om något)
bevis (om sats)
ut­färda ett bevis
belagt sedan 1501 (Skrå-Ordningar); fornsvenska bevis 'in­tyg'