publicerad: 1924
BUNKE buŋ3ke2, r. l. m.; best. -en; äfv. (numera nästan bl. i Finl.) BUNKA buŋ3ka2, r. (l. f.); best. -an; äfv. (numera bl. ss. koll. i bet. 1, bygdemålsfärgadt) BUNK buŋ4k, r. l. m.; best. -en;
pl. -ar, äfv. (numera bl. i Finl., hvard.) -or ((†) -er 1556).
Ordformer
(-o- 1784—1913. bunk 1587 (: footbunck); jfr 1 slutet. bunka, nom. sg., c. 1638)
Etymologi
[fsv. bunke (i ssgrna bunka-bitær, -brytare, till bet. 2, o. näfrabunke, till bet. 4); jfr d. bunke (i bet. 4; i ä. d. äfv. i bet.: lastrum samt i bet.: skeppslast), isl. bunki (i bet.: skeppslast), mnt. bon(i)k (i bet.: lastrum samt i bet.: skeppslast); enligt BHesselman i NysvStud. 1922, s. 186 ff. afledt af BUNA med ett kollektivbildande k-suffix. Bet. 2 o. 5 finge i så fall tänkas utgå från en bet.: träställning l. dyl., i förra fallet med tanke på de stänger l. det trägaller hvarå varorna i ä. tid hvilade i skeppets lastrum, i senare fallet med specialisering till: laggkärl. Möjl. föreligga dock här flera olika ord; jfr Hellquist]
1) (numera bl. bygdemålsfärgadt) namn på olika växter, urspr. o. i sht sådana som till största delen utgöras af torra o. styfva stjälkar o. följaktligen ge ett dåligt kreatursfoder (se utförligare BHesselman i NysvStud. 1922, s. 186 ff.); numera nästan bl. (ss. ellips af): ormbunke. UHiärne Vitt. 79 (1664). Weste (1807; om släktet Pteris Lin.). Wahlenberg FlSv. 510 (1826; om Artemisia vulgaris Lin.). — särsk. om en del olika gräs; ofta (koll.) i formen bunk. Ogräs; såsom Agrostis spica venti, som här kallas Tåtel och Bunk. VetAH 1767, s. 181 (anfördt från Kalmar län). Lyttkens Växtn. 1485, 1504, 1519 (1913; anfördt från Dalarna o. nordligare landskap). — jfr ORM-BUNKE.
2) (förr) å fartyg: lastrum l. skeppslast? (Han) skiött store kraffvelens dragerep aff så att råå och segell fulle nedh i buncken. HSH 2: 52 (c. 1550).
3) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Finl.)] (†) däckslast. Förbjudes: .. Att lägga bredare bunke å (kanal-)fartyg än 23 fot. SFS 1850, nr 20, s. 2.
4) [delvis sannol. lån från d. l. sydsv. dial.] (i sht hvard., mindre br.) packe, knippa, bunt; hög; hop, mängd, massa. Spegel GV Eee 1 a (1685). 2:ne bunkar dräll till sammans öf(ve)r 60 alnar. VDAkt. 1720, nr 277. TLandtm. 1885, s. 193 (om märgel). En bunke aktier. NDA 1913, nr 10, s. 5. — jfr NÄFVER-BUNKE. — särsk.
a) tätt, från omgifningen skarpt skildt bestånd af vass, säf o. d., rugge; jfr BÄNK I. Juhlin-Dannfelt 348 (1886). — jfr VASS-BUNKE.
5) flatbottnadt, rundt l. ovalt kärl med växlande användning o. af (däraf betingadt) olika material o. utförande i öfrigt. CivInstr. 16 (1547). Miölken .. måste .. sijlas, sombliga bruka i Bunckar, sombliga uti Baljor. Rålamb 13: 57 (1690). Vi ha i många år använt bunkar af kraftig förtent stålplåt (för degens bearbetning). Idun 1924, nr 7 1/2, s. 25. — jfr BAD-, BLECK-, DISK-, FIL-, FOT-, KOPPAR-, MJÖLK-, SIL-, SPILL-, TRÄ-, TVÄTT-, ÄRT-BUNKE. — särsk. (i fackspr., utom i ssgn BUNK-STÅL numera mindre br.) om slutet laggkärl som (i sht förr) användes till inpackning af för export (sjöledes) afsedt stål; stundom med tanken äfv. l. företrädesvis riktad på det inpackade stålet. Rinman Jernförädl. 336 (1772). 20 till 25 bunkar stål. JernkA 1868, Bih. s. 32.
Ssgr: A: (5) BUNK-FORMIG. —
(1 slutet) -HÖ. (bygdemålsfärgadt i vissa trakter) ”Bunkhö” (dvs. hö af Molinia cærulea Lin.) anses af befolkningen i norra Dalarne i godhet uppgå mot vallhöet. LAHT 1891, s. 109. —
-LAG, se B. —
(5 slutet) -STÅL. (bunk- 1772 osv. bunke- 1793) metall. en sort fyrkantjärn med hög kolhalt som förr vanl. förpackades i bunkar för export sjöledes; jfr FAT-, LÅD-STÅL. Rinman Jernförädl. 336 (1772). JernkA 1906, s. 787. —
B: (5) BUNKA-, äfv. (numera bl. ngn gg) BUNK- l. BUNKE-LAG, n. (bunk- 1807 osv. bunka- 1793 osv. bunke- 1695 osv.)
1) (numera bl. hvard., mindre br.) urspr.: sammanfattningen af de personer (i sht till sjöss) som (bruka) äta ur gemensamt matkärl, backlag; matlag; för gemensamt intagande af mat (o. dryck) bänkadt sällskap; numera ofta allmännare: kamratskap, sällskap, kotteri, följe, ”gäng”; särsk. i uttr. hålla, slå sig i, vara i bunkalag (med ngn) o. d.; stundom i klandrande mening. (Somliga hålla till godo med skymford m. m.) allenast dhe få Dricka, och hålle Bunckelag med dem som kunna spendera. Fernander Theatr. 263 (1695); möjl. till 2. Manskapet var (vid matkokningen) som om skeppsbord fördeladt i vissa så kallade bunkelag. Wingård Minn. 9: 7 (1848). Man samlade sig i ett stort gemensamt bunkalag vid Landströms bord. Didring Malm 1: 123 (1914).
2) (numera bl. hvard., föga br.) festlig måltid, kalas, gästabud. Eneman Resa 2: 18 (1712). Deltagande i lustbarheter och bunkalag bereda icke (aktning). CFafWingård (1820) hos Fehrman Wingård 1: 31.
C († utom i -LAG): BUNKE-LAG, se B. —
(4) -LEGA. Det gagnar .. (utsädesrågen) rätt mycket, at få en tilräckelig bunkelega (dvs. att få ligga otröskad i ladan) om 8 a 10 veckor. Carleson Hush. 637 (1756). —
-STÅL, se A. —
(2) -SUR. om fisk: som legat länge i fiskefartygets lastrum, innan den rensats o. saltats? Vare icke tillåtit, at blanda färsk fisk med den, som et eller flera dygn legat oupskuren och osaltad, och kallas bunke-sur. PH 5: 3614 (1754).
Spoiler title
Spoiler content