publicerad: 1920
EGENDOM e3gen~dωm2, r. l. m. ((†) n. RA 1: 259 (1540), P. P. Gothus Underv. M 1 a (1590)); best. -en; pl. (numera bl. i bet. I 3 b) -ar.
Ordformer
(eg(h)en- G. I:s reg. 5: 87 (1528) osv. äg(h)en- Petreius Beskr. 1: 80 (1614), Agrell I Sthm 61 (1892). eigen- G. I:s reg. 7: 32 (1530), Tegel G. I 2: 107 (1622); eyen- A. J. Gothus Thes. ep. 3: 128 (1619); eyn- G. I:s reg. 10: 153 (1535); äjen- Vg. fornm. tidskr. II. 6—7: 141 (i handl. fr. 1711). — eg(h)e- G. I:s reg. 6: 388 (1529), Därs. 7: 515 (1530). — -domb G. I:s reg. 5: 87 (1528), Rääf Ydre 3: 328 (i handl. fr. 1746). — -doom Schroderus Liv. 756 (1626))
Etymologi
[fsv. eghindomber, äghendomber, m., liksom d. ejendom, r. (i ä. d. m. o. n.), efter mnt. eigendōm, m., av eigen, adj. (se EGEN, adj.), o. -dōm (se -DOM); jfr nt. egendoom, holl. eigendom, m. (o. n.), t. eigentum, n. Formen eg(h)edom, fsv. eghedomber, torde bero på inflytande av ä. d. ejedom, vilket liksom nor. eigedom synes vara en självständig bildning, avl. av d. eje, nor. eiga, besittning, ägo (se ÄGA, sbst.), l. av d. eje, nor. eiga, v. (se ÄGA, v.)]
I. [jfr EGEN, adj. 1] ägande, ägo, vad ngn äger, ägodel(ar), förmögenhet, samt i bet. som utvecklats ur dessa.
1) (numera bl. i juridiskt o. nationalekonomiskt fackspr.) abstr.: ägande, ägo; äganderätt. Egendom är stöld [efter fr. la propriété c'est le vol, ett uttr. som härrör från den franske filosofen Proudhons skrift Qu'est-ce que la propriété? (1840)], slagord som användes av motståndarna till den privata äganderätten; jfr 2. Att wij .. haffwe .. någhen rettigheet och eigendom med, vdi sådane fiskerij. G. I:s reg. 17: 128 (1545). Denna rättighet (att utesluta andra från nyttjandet) heter vid ting egendom. Höijer 4: 147 (1795). Individuel egendom till jorden. Fahlbeck Stånd 90 (1892). 2 NF (1907). — (†) Hafwa vthi sin Egendom. Schroderus Osiander III. 1: 372 (1635). De voro nögda i hvars annars ägendom (dvs. med att äga varandra). Mörk Ad. 2: 461 (1744). — jfr SAM-, ÖVER-EGENDOM.
2) konkret: vad ngn äger (med full äganderätt), tillhörighet; ägodelar; förmögenhet. Ärvd, förvärvad egendom. Fast l. orörlig egendom (jfr 3 b slutet). Lös l. rörlig egendom. Enskild, privat, allmän, gemensam, samfälld egendom. Frihet till person och egendom. Laga skydd för liv och egendom. Egendoms avträdande åt borgenärer (vid konkurs). G. I:s reg. 5: 87 (1528). Tagher tu en fremmande in til tigh, så gör han tigh oroo och driffuer tigh vth jfrå tin eghendom. Syr. 11: 36 (”12”) (Bib. 1541). Inventarium, öfwer Kyrckians behållne Egendom och Skrud. Kyrkol. 19: 17 (1686). Flytter .. (borgare) utrikes; gifve ut siette penningen af all sin egendom, Konungen och Staden til tveskiftes. HB 3: 5 (Lag 1734). Den som minskar sin skuld, ökar sin egendom. Granlund Ordspr. (c. 1880). Allt, som ingår i en persons förmögenhet, kallas hans egendom. Björling Civilr. 34 (1906). — jfr ENSAM-, GEMENSAMHETS-, JORD-, KAPITAL-, KRONO-, KULTUR-, LÖS-, NATIONAL-, ODAL-, PRIVAT-, PÄNNING(E)-, RIKS-, SAK-, SAM-, SLÄKT-, SOCIAL-, STIFTS-EGENDOM m. fl. — särsk.
a) i uttr. arv och egendom, se ARF I 7 a.
b) (†) i pl.: ägodelar; medel, tillgångar. Stiernhielm Fateb. E 4 b (1643). Sterbhuset tillhörige särskilte slagz ägendomar. Bouppteckn. fr. Växiö 1781. Boëthius Sed. 181 (1807).
c) (†) om enskilt föremål för ägande; ägodel, bohagsting. Jerker, som äldste Sonen, tog .. (vid faderns död) denna goda egendomen i vård. Dalin Vitt. II. 6: 107 (1740; om en häst). Thorild 4: 81 (1793).
d) (numera knappast br.) i förb. med ett föreg. måttsord i gen.: förmögenhet till så l. så stort belopp. Gubben .. lämnade omkring 20000 plåtars egendom! Leopold (1780) i 2 Saml. 6: 155. Björn Förf. yngl. 82 (1792).
e) (numera föga br.) i fråga om förmögenhetsställningen i ett bo o. d.: tillgångar, aktiva; motsatt SKULD(ER), PASSIVA. Bouppteckn. fr. Växiö 1801. Boets egendom och gäld. Thurgren Handb. i sv. lagfar. 605 (1872).
f) mer l. mindre oeg. l. bildl. Ingen ting är swårare, än skilia them ifrå Gudh, hwilka han .. til sitt eghendom taghit haffuer. P. P. Gothus Underv. M 1 a (1590). De vackra minnen från förflutna .. dagar, hvilka äro regementets egendom. Oscar II 6: 8 (1872, 1895). Han ville (vid sina studier) göra det inhemtade till sin andliga egendom. Söderwall i 3 SAH 7: 17 (1892). (Det dentala r-) Ljudet anses .. vara samgermansk egendom. H. Pipping i Förh. o. upps. 16: 5 (1903).
3) [speciell anv. av 2] om fast egendom.
a) [jfr motsv. anv. i fsv. o. ä. d.] (†) koll.: ägor; jordagods, egendomar. Förbe(nämn)de godz och gårder eller någott aff theres tilliggelse eller eigendom. G. I:s reg. 7: 32 (1530). Sveriges cronos strömmer och eigendom. A. Oxenstierna 2: 90 (1612). Tegel G. I 2: 107 (1622).
b) [jfr motsv. anv. i d., nt. o. holl.] gård l. hus (i stad l. på landet); i sht om gård på landet med tillhörande jord: jordegendom, landtgård, landtgods, gods. Han har köpt sig en liten egendom i Uppland. Egendomen Valla i N. socken. G. I:s reg. 17: 558 (1545). Min Moder (vistades) ofta .. på Landet, på sitt kiöpte Säterie och egendom. Humbla Landcr. 5 (1740). Den .. så kallade Krausiska ägendomen (i Lund). C. A. Wachtmeister (1791) hos Fürst Florman o. veterinärvet. 13. Egendomarna i Sverige äro i regel små (2—20 har) och brukas till största delen av ägarna själva. Rönnholm Ekon. geogr. 15 (1907). jfr DONATIONS-, FRÄLSE-, GRANN-, GÅRD(S)-, INLANDS-, JORD-, JORDBRUKS-, KRONO-, LANDT-, SKATTE-, SMÅSTADS-, SÄTERI-, VILLA-EGENDOM m. fl. — särsk. (i juridiskt fackspr.) i förb. fasta egendomen (den och den). Den i mät tagna fasta egendomen 5/36 m(an)t(a)l frälseskatte Sanda no 2. AB 1890, nr 5, s. 2. PT 1900, nr 111 A, s. 4.
II. [efter motsv. anv. i mnt.; jfr EGEN, adj. 2] (†) livegenskap, träldom; äv. bildl. Är tu kallat vthi eghendom haff ther ingen sorg före, Doch kan tu frij warda så bruka thet heller. 1 Kor. 7: 21 (NT 1526). Thå wij worom barn worom wij indraghne j eghendom vnder werldennes element (dvs. utvärtes stadgar). Gal. 4: 3 (Därs.). (Att) thette riche (icke måtte) komme under någen servitut och ägendom, som i the förre tider varit hafver. RA 1: 669 (1560).
III. [sannol. efter motsv. anv. i ä. t.; jfr samma anv. i ä. dan. o. ä. holl.; jfr EGEN, adj. 5] (†) beskaffenhet, art, egenskap(er); egendomlighet, egenhet. Ludvigsson Norman 13 (c. 1550). Thesse äre rett tekn om blodzens egendom. B. Olavi 1 b (1578). The aderton egendomar, .. som alle drinkare haffua. J. P. Gothus (1587) i 2 Saml. 3: 7. Syndennes listighe art och eghendom. P. P. Gothus Underv. O 5 a (1590). Hambræus Erasmus A 4 b (1620).
Ssgr (i allm. till I 2):
(I 3 b) EGENDOMS-AFFÄR. —
(I 3 b) -AGENT. person som yrkesmässigt sysslar med köp o. försäljning av egendomar. —
(I 3 b) -AUKTION. —
-BORGEN. (†) jur. Går någon i Borgen för godz eller penningar: heter thet .. ägendoms Borgen. Nehrman Inl. t. jur. civ. 351 (1729). Schrevelius Civilr. 2: 674 (1847). —
-FOLK. [jfr d. ejendomsfolk; ytterst efter hebr. ‛am segullā (5 Mos. 7: 6)] (i sht i religiös framställning) eg. om judafolket ss. särsk. utvalt av Herren o. stående under hans särskilda beskydd; i utvidgad anv. äv. om ett folk i allm. l. en grupp av människor osv. som mer än andra synas stå i gemenskap med Gud l. beskyddas av honom; vanl. i best. form l. i förb. Guds egendomsfolk o. d. J ären thet vthwalda slechtet, .. thz heligha folcket, och thet eghendoms folcket. 1 Petr. 2: 9 (Bib. 1541; Luther: das volck des eygenthums, Vulg.: populus acquisitionis). Herre gif oss att det svenska folket måtte blifva ditt egendomsfolk det sig om goda gerningar beflitar. Thomander 1: 473 (1841). Skriftens skildringar af det kringvandrande egendomsfolkets tidigaste färder. E. N. Söderberg i Läsn. f. sv. folket 1911, s. 66. 5 Mos. 7: 6 (Bib. 1917). —
-FÖRDELNING. (i fackspr.) särsk. till I 3: fördelning (på invånarna) av (ett lands osv.) jordegendom. Fahlbeck Sv. jordbr. afk. 4 (1893). —
-FÖRDRAG. (inom samhällsfilosofien). Boëthius Nat. 127 (1799). Fichte .. fattar statsfördraget såsom ett egendomsfördrag. Nyblæus Forskn. I. 2: 298 (1875). —
-FÖRLUST. särsk.: förlust av egendom ss. straff för förbrytelse; konfiskation. Geijer Häfd. 170 (1825). —
-FÖRSÄLJNING. särsk. till I 3 b. —
-FÖRVALTNING. —
-FÖRVÄRV. —
-GEMENSAMHET~0200, äv. —010~2. (mindre br.) = -GEMENSKAP. Samtiden 1871, s. 507. särsk. jur. Egendomsgemensamhet uti boet emellan makarne. Nordström Samh. 2: 178 (1840). —
-GEMENSKAP. gemensam delaktighet i egendom, gemensam äganderätt. De bekanta socialisterna yrka ibland annat egendomsgemenskap. SvT 1852, nr 169, s. 1. särsk. jur. ett flertals delaktighet i en massa förmögenhetsrättigheter på det sätt, att rättsägarna äga var sin ideella andel i hela massan oberoende av omsättningarna i de särskilda förmögenhetsrättigheterna; motsatt SAM-EGENDOM, SAM-ÄGANDERÄTT. Schlyter Jur. afh. 1: 193 (1836). Makarna sägas ha egendomsgemenskap, icke samäganderätt. Björling Civilr. 237 (1910). —
(I 3 b) -HANDLANDE, m.||(ig.). —
(I 3 b) -HANDLARE. —
-HERRE.
1) [jfr (ä.) t. eigentumsherr] (†) ägare (till ngt); herre (över ngt). Dict. Hamb. (1700). Vi, svafvelstickornas ömkliga egendomsherrar. C. F. Dahlgren 4: 25 (1826).
2) till I 3 b: ägare av (en större) jordegendom; godsägare, godsherre, possessionat; jfr -ÄGARE. A. Oxenstierna 1: 341 (1625). Är Ni Egendomsherre här i trakten, och jagar för ert nöje? Almqvist Amor. 306 (1822). —
(I 3 b) -JOBBARE. —
(I 3 b) -JOBBERI. —
-LÄRA. (inom samhällsfilosofien). (Proudhons) egendomslära bör ses i sammanhang med hans värdelära. 2 NF 22: 431 (1915). —
-LÖS. (i sht i fackspr.) som saknar egendom, som tillhör den icke besittande klassen i samhället; i substantivisk anv.: proletär. Den egentliga arbetaren (har) blifvit en egendomslös tjenare hos kapitalisten. Snellman Stat. 189 (1842). Värdigheten som Guds profet bland de egendomslösa. Koch Arbetare 91 (1912). —
-MASSA.
1) i sht jur. till I (1 o.) 2; om sammanfattningen av ett flertal förmögenhetsrättigheter l. förmögenhetsvärden. NDA 1876, nr 280, s. 2.
2) till I 3 b. De fordna odal- eller allodial-hemmanen (ha i många länder) blifvit sammanslagna till stora egendomsmassor. Strinnholm Hist. 1: 564 (1834). —
(I 1) -RÄTT. äganderätt (till ngt); äv.: rätt(en) att besitta egendom. Lallerstedt Dygdel. 91 (1746). Anstalter, som våldförde den enskilda ägendoms-rätten. LBÄ 27—28: 79 (1799). Hustrun (var) ursprungligen i saknad af egendomsrätt inom familjen. Olivecrona Lagb. gift. 5 (1851). —
(I 1) -RÄTTIGHET~200 l. —10~2. (numera knappast br.) = -RÄTT. Bælter Jesu hist. 3: 150 (1756). Olivecrona Lagb. gift. 8 (1851). —
-RÄTTSLIG. som gäller egendomsrätten. Den gifta qvinnans egendomsrättsliga ställning. AB 1877, nr 54, s. 2. —
-SKILLNAD.
(I 3 b) -SPEKULANT. —
(I 3 b) -SPEKULATION. —
-STRAFF. jur. straff som består i mistning av egendom (konfiskation l. böter). Boström 2: 470 (1842). —
(I 1, 2) -SÄKERHET~200 l. —10~2. (numera föga br.) rättssäkerhet med avs. på egendom o. äganderätt. A. G. Silverstolpe i 1 SAH 2: 198 (1787). Reuterdahl Sv. kyrk. hist. II. 2: 241 (1850). —
-TVIST. i sht till I 3 b. Dalin Hist. 1: 213 (1747). Reuterdahl Sv. kyrk. hist. II. 2: 503 (1850). —
-VÄLDE. (†) äganderätt (till) o. därav följande herravälde (över ngt). Lind (1749; under eigenherrschaft). Hwasser V. skr. 2: 284 (c. 1850). —
-ÖVERLÅTELSE~00200. särsk. till I 3 b.
Spoiler title
Spoiler content