SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1919  
EGEN e3gen2, i sht i sydligaste Sv. äv. 40 (e`gen Weste), adj. eget, egne, egna ((†) n. pl. eghen Joh. 10: 3, 4 (NT 1526), egen Swedberg Schibb. 215 (1716)); egnare (jfr anm. 2:o nedan). adv. (i bet. 5 b, c) EGET. Anm. 1:o. I fråga om ordets böjning råder, liksom i dan. o. nyisl., sedan gammalt den regeln att det i motsats till andra adj. bibehåller sin obestämda form efter en gen. l. ett possess. pron.: stadens egen järnväg, min egen fader, genom hennes eget förvållande osv. Detta gäller dock icke, då ordet har bet. ”egendomlig (för)”, ”säregen”, ”egenartad”, ”besynnerlig” o. d. (se 5), i vilket fall det böjes på vanligt sätt: författarens egna sätt att uttrycka sig, hennes egna lynne osv. I bet. ”särskild”, ”för sig”, ”självständig” o. d. (se 4) är bruket icke fullt stadgat; vanligast är obest. form: församlingen har numera sin egen kyrka o. d., men stundom förekommer dock här den bestämda, t. ex.: ”Innevånarna (i Mandara) .. tala sitt egna språk”. NF 10: 764 (1886); ”Detta (tecken) läses .. med sitt egna jud”. Lyttkens o. Wulff Bort med stumma tecken! 16 (1898). — Enstaka undantag från den nämnda böjningsregeln förekomma alltifrån äldsta tid; t. ex.: ”Med sina egna hand”. O. Petri Kr. 272 (c. 1540); ”Sitt egna modhermål”. Bureus Kon.-styr. A 4 b (1630); ”Sin .. egna kärlek”. Nehrman Jur. civ. Föret. 2 (1746); ”Enligt hans egna filosofiska regel”. Hof Anm. 29 (1760); ”Vårt egna musikaliska sällskap”. E. G. Geijer (1806) i Sv. mem. o. bref 7: 54; ”Hennes egna lilla kammare”. Almqvist Am. H. 2: 99 (1840); ”Jag har .. läst mitt egna midsommarnummer”. Engström En bok 125 (1905). Särskilt vanliga äro avvikelserna under senare hälften av 1700-t. o. förra hälften av 1800-t.; det ser ut, som om under denna tid en tendens att böja ordet på vanligt sätt varit på väg att arbeta sig fram. Senare har däremot regeln åter börjat att alltmera strängt tillämpas, och ex. på bestämd form äro numera mycket sällsynta. Språkprovet från 1905 är möjligen ngt bygdemålsfärgat (jfr det starkt dialektiska: ”I mitt egena hus på min egena födelsedag!” Hedenstierna Jönsson 102 (1894)). 2:o. Gradförhöjning användes regelmässigt bl. i bet. ”egendomlig (för)”, ”säregen”, ”egenartad”, ”besynnerlig” o. d. (se 5). Äv. i den egentliga bet. (se 1), som strängt logiskt ej synes tillåta densamma, förekommer den dock stundom, i sht i högre stil, varvid särsk. superlativen kommer till anv. för att åt ordet giva en intensivare bet. l. göra uttr. mera emfatiskt; jfr SJÄLVASTE, ENDASTE m. fl. Ex.: ”Min maka är min egnaste egendom, hvarigenom först och egentligen all annan får värde för mig som min”. E. G. Geijer (1809) i Sv. mem. o. bref 7: 90; ”Mitt egnaste tänkesätt”. Dens. I. 5: 316 (1821); ”All erfarenhet, både den allmänt menskliga och den egnaste enskilda”. Atterbom Philos. hist. 350 (1835); (G. III) var deras sol, med egnare glans än den som från thronen utgick”. Geijer I. 7: 355 (1844); ”Ordets egnaste (dvs. egentligaste) betydelse”. Fahlcrantz 5: 254 (1844, 1865); ”Menniskornas aldra egnaste känslor”. Rydberg Ath. 69 (1859); ”Det, som vår själ har egnast och bäst”. Vetterlund Stud. o. dikt. 126 (1896, 1901); ”Lyriken är Goethes egnaste område”. Sylwan o. Bing Eur. litt.-h. 1: 557 (1910). Såsom äv. av de anförda ex. framgår, antager ordet i detta fall, i sht då fråga är om ngt inre l. själsligt (en känsla l. tanke o. d.), gärna en bibet. ”intim”, ”innerlig” o. d.
Ordformer
(eg(h)en (eg(h)in) G. I:s reg. 1: 28 (1521) osv. — äg(h)en (äg(h)in) G. I:s reg. 10: 273 (1535), Messenius Christm. 252 (c. 1616), Rosenhane Klag. B 1 a (1658), Rudbeck Atl. 3: 736 (1698: ägna, pl.), Ljungberg Sv. spr. 34 (1756), Växiö domk. akt. 1790, nr 460, m. fl. — eigen(n) (eigin) G. I:s reg. 1: 81 (1523), RA 2: 122 (1565: eigit, n.), Fin. urk. II. 1: 81 (c. 1595), Tegel G. I 1: 117 (1622: Eiget, n.), m. fl.; eygen (eygin) G. I:s reg. 3: 45 (1526), RA 1: 215 (1537: eygit, n.), m. fl.; eijen (eiien, eien, ejen) G. I:s reg. 11: 192 (1536: eijett, n.), Skara stifts jordeb. 26 (1540: eiiett, n.), Fin. urk. I. 3: 123 (1590: eiiene, pl.), Ekenäs domb. 1: 7 (1625: ejna, pl.) m. fl.; eyen (eyien) G. I:s reg. 1: 49 (1523: eyeth, n.), Därs. 2: 11 (1525); eg(h)ien G. I:s reg. 4: 124 (1527), Därs. 12: 259 (1539: egiit, n.) m. fl. st.; äigitt (n. sg.) G. I:s reg. 16: 681 (1544))
Etymologi
[fsv. eghin (äghin, eighen), motsv. d. egen, isl. eiginn, fsax. êgan, mnt. o. nt. eigen, êgen, holl. eigen, fht. eigan, t. eigen, feng. âgen, eng. own, av ett samgerm. *aiȝans, eg. p. pf. till *aiȝan, äga, fsv. ägha, isl. eiga, fsax. êgan, fht. eigan, feng. âgan osv. (se ÄGA, v.). Formen äg(h)en, fsv. äghin, har möjligen delvis uppkommit därigm att stamstavelsens diftong, som eljest på regelbundet sätt sammandragits till ē, framför kons.-förbindelsen i sådana former som dat. sg. m. *æighnum, nom. pl. m. *æighnir osv. övergått till ä, varefter detta ä analogiskt inträngt äv. i övriga former; huvudsakligen torde emellertid ä- formen bero på inflytande från vbet ÄGA, fsv. ägha. Skrivningarna eigen, eygen, ei(j)en, eyen, eghien osv. äro sannol. alla, liksom fsv. eighen, avsedda att beteckna ett uttal med j-ljud; ett sådant uttal av ordet förekommer i flera bygdemål o. beror på en i vissa trakter ljudlagsenlig övergång av fsv. palatalt gh till j framför i l. e i ändelsen (jfr Lidén Bl. språkh. bidr. 1: 36 (1903), Lindroth Bureus 198 ff. (1912)). — Med avs. på anv. i särskilda fall jfr äv. fr. propre, lat. proprius o. gr. ἲδιος]
— jfr FOLK-, HÖGST-, LIV-, SJÄLV-, STAM-, SÄR-, UR-EGEN m. fl.
Översikt
Översikt av betydelserna.
1) som ngn (själv l. ensam) rår om l. som tillhör l. tillkommer ngn l. ngt själv(t) l. ensam(t) osv. Härunder bl. a.: förb. arv och eget (b slutet), arv och egen (gård), arv och eget gods o. d. (c); uttr. ngns eget vatten (e α), eget hår o. d. (e β), egen växel (e γ), egna hem (e δ); uttr. med l. i (ngns) egna ord o. d. (f γ α' o. β'); vissa stående förb. med abstr. sbst.: för (sin) egen del l. räkning, i (sitt) eget intresse, på (sitt) eget ansvar l. på (sin) egen risk, på (sitt) eget äventyr, med l. på sin egen fara, på egen bekostnad, för (sitt) eget behov o. d. (f ε); uttr. (ngns) egen person (g); uttr. med egen hand l. (sina) egna händer, med sina egna ögon l. öron, av ngns egen mun o. d. (h); (vara osv.) sin egen skräddare, skomakare o. d. (i); (ha) eget hem, (äta) eget bröd, (sitta vid) eget bord, (driva) egen handel, (ha) egen verkstad o. d. (j α); ha l. l. komma till sitt eget o. d. (j α β'); stå på egna ben l. egna fötter (j β); på egen hand (j γ); gå sin egen väg l. sina egna vägar l. sin egen bana l. stig o. d., segla sin egen sjö (j δ); på eget beråd l. bevåg, av egen drift l. vilja, av eget råd o. d. (j ε). efter (sitt) eget sinne l. huvud l. tycke l. behag l' godtycke l. välbehag, efter (sin) egen vilja o. d. (j ζ); eget huvud l. sinne, egen vilja, självrådighet, egensinne (j η); säga sin egen vilja, ljuga (j ϑ); eget beröm l. ros o. d., egen ära, eget väl o. d. (k); min egen vän l. älskade, min egen (lilla) mamma o. d. (l).
2) livegen, ofri. 3) oberoende, fri, självständig; härunder: vara sin egen (mästare) o. d. 4) särskild, av särskild art l. sort, specifik, speciell; som bildar ngt för sig själv, självständig, ”för sig”. Härunder: eget namn, egennamn (a α), ha l. hysa sin egen mening l. tro (om ngt) o. d. (a β). 5) utmärkande (för ngn l. ngt); säregen; egendomlig, besynnerlig. 6) bekant, förtrogen (med ngn l. ngt l. hos ngn osv.); vänlig.
Samlingar av ordspr. o. ordspråksliknande talesätt anföras under 1 a o. j α α'.
1) [jfr motsv. anv. i alla de germ. spr., ävensom i fr., lat. o. gr.] som ngn (själv) rår om, som ngn själv l. ensam har l. besitter l. har till sitt förfogande l. innehar l. hyser osv.; som tillhör l. tillkommer ngn l. ngt i motsats till l. med uteslutande av annan l. annat; som tillhör ngn l. ngt ss. en ingående del l. tillkommer ngn l. ngt ss. ngt för densamma l. detsamma utmärkande; som rör ngn själv l. ensam osv.; i sht efter poss. pron., förstärkande detta (motsv. pers. pron. åtföljt av SJÄLV). Ha egen gård, eget hus, egen trädgård. Hålla sig med eget ekipage, egna hästar. Sitta på (sin) egen torva. Egna kläder (motsatt t. ex. fångdräkt l. allmän sjukhusdräkt). Ha eget rum (i en våning, där man bor tillsammans med andra), egen ingång (till sitt rum). Ha eget hushåll. Eget barn (motsatt styvbarn l. adoptivbarn). Älska ngn l. ngt som sitt eget liv. Betala av (sina) egna medel. För ovanstående förbindelse gå undertecknade .. i borgen såsom för egen skuld (i reversformulär); jfr PROPRIEBORGEN. Vittna l. tala osv. i egen sak. Han är stor i sin egen tanke l. sina egna tankar. Bilda sig ett eget omdöme (om ngt); jfr j. Mitt eget jag, ngns egen personlighet l. väsen o. d. Mit egit .. Signet. G. I:s reg. 1: 25 (1521). Titt eghit samuit betygh(a)r tich thz offuer ath tw liugher j thin eghin hals. O. Petri P. Eliæ a 3 a (1527). Lät en annan loffua tigh .. och icke tina eghna leppar. Ordspr. 27: 2 (Bib. 1541). Jagh troor at iagh icke aff mijn eghen förnufft eller krafft troo kan. Kat. 1572, s. B 3 b. Diefuulen, werlden och wårt eghit kött. Därs. B 7 a. Förste ondskann .. (som E. XIV) begynte på / War mooth Konungh Johan .., / Som war hanss eigin Broder. Hund E. XIV 341 (1605). Förmyndaren betale the föresatta böter af sitt egit gods. ÄB 9: 6 (Lag 1734). Vårt språk består dels af egna, dels främmande ord. Ihre Förel. 9 (1745). Eders Kongl. Höghet förtröste, näst Gud, på egen eftertanka, på eget tålamod och på egen ståndaktighet. Tessin Bref 2: 13 (1754). Jag vill .. ej strida med rec(ensenten) om hans (övertygelse). Jag vill blott .. uttala min egen. Geijer I. 5: 357 (1821). Oden anlade .. vid Mälaren en stad, som han efter sitt egit namn kallade Sigtuna. Fryxell Ber. 1: 9 (1823). Min kropp är bräckt, och mina lemmar skälfva, / Hvad hade jag förmått af egen makt? Runeberg 2: 120 (1848). Ett litet eget hem på landet. De Geer Minnen 1: 133 (1892). — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt (jfr under j α α'). Elack Fogel, som oreenar sitt egit näste. Grubb 120 (1665). Egen Hand är altijdh hullast. Dens. 177; jfr Sv. ordspråksb. 29 (1865) [jfr motsv. ordspr. i d.]. Egen macht är bäst at lijta på. Grubb 177 (1665). Egne feel äre onde (dvs. svåra) at see. Dens. 180; jfr Sv. ordspråksb. 30 (1865). Låånter Häst och egna sporar, giör mijlen kortt. Grubb 480 (1665); jfr Rhodin Ordspr. 89 (1807) o. Sv. ordspråksb. 57 (1865). Man taar offta Thornen vhr annars Foot, och sticker honom i sin egen. Grubb 503 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 62 (1865). Mången sopar rent för sin grannes dörr, men icke för sin egen. Rhodin Ordspr. 97 (1807); jfr Sv. ordspråksb. 66 (1865). Eget samvete är mer än tusende tungor. Sv. ordspråksb. 30 (1865) [jfr lat. conscientia mille testes]. Egen skuld trycker värst. Landgren Ordspr. 50 (1889).
b) [jfr motsv. anv. i fsv., d., t., eng., fr., lat. o. gr.] i neutr. sg. i substantivisk anv. (jfr f α slutet o. j α β'); särsk. (i sht förr): ägodelar, egendom, egna medel l. tillgångar o. d. (Munkarna skola) icke .. haffwa noghot eeghet. O. Petri Clost. E 4 b (1528). Vi achte thett främende mere än vårt eigit. RA 2: 122 (1565). Hornn haffver aff sitt egitt och thett han aff androm låntt och bårgatt haffver försträcktt een stor summa. Oxenst. brefv. 5: 25 (1613). Ingen kastar bortt sitt egit. Grubb 354 (1665) [jfr motsv. ordspr. i d.]. Den (dvs. det land l. den regering) har svårt at vinna eller värja eller skrämma andra, som icke förmår försvara sig sjelf och sitt egit. Höpken 2: 527 (1758). Om endera af oss kom i behof, så att det egna icke förslog till lif och uppehälle. Almqvist Det går an 141 (1839). Huru .. (människorna) hvar på sitt sätt .. söka efter sitt eget och åter sitt eget. Rudin 1 Evigh. 1: 624 (1873, 1878). — särsk. i förb. arv och eget, se ARF I 7.
c) [efter förb. arv och eget (se b slutet)] (nästan †) i uttr. arv och egen (gård), arv och eget gods o. d. De godz .. äre .. vthi H. K. M:tz Jordeböcker för arf och egne inskrifne. Carl ix (1597) i Hist. bibl. 2: 312. Eett wårt Arf och eigit Hemen. Johansson Noraskog 1: 209 (i handl. fr. 1606). — se för övr. ARF I 7 b.
d) [jfr holl. zich eigen maken, t. sich etwas eigen l. zu eigen machen, fr. se rendre propre] i uttr. göra (ngt) till sitt eget, förr äv. göra sig (ngt) eget, tillägna sig (ngt), göra (ngt) till sin egendom; vanl. i bildl. bem. Then mennisklige Naturens Egenskap, then .. (Kristus) vthi sin guddomlige Persons Föreening hafwer antagit, och giordt sigh honom egen. Schroderus Osiander III. 2: 227 (”228”) (1635). Troon som anammar Christum heel och hållen .. gör Jesum til sin egen. Muræus Arndt 1: 39 (1647). Den Sokratiska Filosofiens hela anda hade ingen gjort sig så egen, som Plato. Norrmann Eschenburg 1: 251 (1817). — särsk. i uttr. göra ngns sak till sin egen, åtaga sig ngns sak, som om den vore ens egen, ställa sig solidarisk med ngn. Att Sverige och Norge .. skulle vara färdiga att ögonblickligen under pågående krig göra Danmarks sak till sin egen. De Geer Minnen 1: 266 (1892).
e) i vissa särsk. förb. med pregnant bet.
α) (†) i uttr. (ngns) eget vatten, om urinen. Hans egit watn är klart och gult. B. Olavi 2 a (1578). Berchelt Underv. om pest. A 5 b (1588).
β) [jfr d. gaa med sit eget haar, t. eigenes haar] i förb. eget hår (förr äv. egna hår), motsatt löshår l. peruk; egna tänder, motsatt löständer. Han bär sina egna håår. Carl xii Bref 81 (1706). Perukernas sista slägte klagade ju bittert öfver flärden hos dem, som började nytja eget hår. V. Rydberg i Sv. tidskr. 1873, s. 528.
γ) [jfr d. egenveksel, t. eigenwechsel] bankv., handel. o. jur. i uttr. egen växel, dels o. eg. om växel (äv. kallad egentlig egen växel l. torr växel) gm vilken utgivaren förpliktar sig att själv betala, skuldebrev i växelform, dels i uttr. trasserad egen växel, om växel som utställaren drager på sig själv. Försl. t. lag f. vexlar 1851, s. 22. Rosenberg Bankv. 251 (1878). Fliesberg o. Stiernström Växellära 7 (1901). Därs. 60. I. Hultman i Sv. handelsbibl. 5: 8 (1909).
δ) i uttr. egna hem, ss. beteckning för mindre bostadslägenheter med l. utan åtföljande jord som bebos endast av ägaren (vanl. arbetare l. småbrukare) o. hans familj. Skapandet av egna hem har under de sista tjugo åren varit föremål för statsmakternas omsorg. PT 1901, nr 276, s. 3. De egna hemmen äro ett spörsmål för dagen. LAHT 1905, s. 3. — jfr EGNAHEMS-BOLAG, -FRÅGA, -LÅN m. fl. ssgr.
f) i friare anv.
α) [jfr motsv. anv. i d., holl., t., eng. o. fr.] i fråga om land, folk, hem, familj, ras, kön, klass, ordning, parti o. d.: som ngn själv (l. ngt självt) tillhör l. utgör en del av l. äger del i osv., i fråga om land, mark, jord, gård o. d. äv.: där ngn hör hemma l. bor, i fråga om språk: som ngn själv talar; ofta motsatt ”främmande”. En stor deel åff then helga scrifft (är nu) på vårt eiijt tungamål vdtsätt (dvs. utlagd, tolkad). G. I:s reg. 5: 156 (1528). Fienderne vore kompne .. in udi sitt eigit land. RA 2: 336 (1569). Sitt goda och bekanta foder bör .. (hästen) ha af egen mark. Dalin Vitt. II. 6: 117 (1740). (Kristiern II) samlade, tillika med en stor rikedom, et allmänt hat af sit egit folk. Celsius G. I 1: 26 (1746). Jag har en stor del af det vackra könet, och en icke mindre af mitt egit, på min sida. Wallmark Resa 21 (1819). I sjelfva verket har jag aldrig tillhört något parti, ej ens mitt eget, om ett sådant funnits. Geijer I. 8: 156 (1838). (Japanerna) ha en lefvande tro på den egna rasens oundgänglighet för hela människosläktets förädling och framåtskridande. A. Kempe i Läsn. f. sv. folket 1905, s. 263. — särsk.
α') [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) i neutr. sg. i substantivisk anv.: (ngns) hem, hus o. hem, hemvist o. d.; särsk. i uttr. (vara) hos l. (komma l. vara) till sitt eget o. d., (vara) hemma hos sig själv l. i sin egen gård o. d., (komma) hem till ”sitt”. Ati (dvs. att I) för(nämn)de Swænske menz oc qwinnes personer Som i Danmarch förholles (dvs. kvarhållas) late frij i gæn Komma tiil teras eyet. G. I:s reg. 1: 166 (1523). I Dannemen sittie i god frijdh ock rolighett hem (dvs. hemma) tiil edert egit. Därs. 12: 195 (1539). (Dacke har) skotid och mört (dvs. skjutit o. mördat) Dannemän hem hoos theris egit. Därs. 14: 263 (1542). Wi .. blifue nödde .. att .. begifue åss ifrån wårt eigeth, och .. öfvergifue huus och hem. Hist. bibl. 2: 336 (i handl. fr. 1598).
β') [jfr motsv. anv. i d., holl. o. fr.; jfr äv. t. meine eigensten, mina närmaste] i substantivisk anv., om familjemedlem, anhörig, landsman, anhängare (av ngn l. ngns parti) o. d.; (utom i Finl.) bl. i pl. (ngns egna, sällan bl. egna l. de egna) o. numera bl. i bestämd (uttryckt l. underförstådd) motsättning mot ”främmande”. (Jesus) kom til sitt eghit, och hans eghne anammadhe honom icke. Joh. 1: 11 (Bib. 1541). Dacken .. fick Haat vppå sigh aff sijna ägna. Girs G. I 193 (c. 1630). (Fartygs-)frackterna stiga til 10 tunnor gull, som våre egne (dvs. våra landsmän) förtiänt, hvilka de främmande förr haft. 2 RARP 4: 273 (1727). Hyllad af egna och främmande. Runeberg 1: 197 (1836). Man (är) skyldig, att främst sörja för sig sjelf och sina egna. Franzén Pred. 4: 200 (1844). Terserus, som .. förflyttat sig till sina egna i Sverige. Heikel Filol. 47 (1894). Han .. bemöttes som en egen. Brofeldt Soldan 145 (1901). (Vi) sörja dig som en av våra egna. Heidenstam N. dikt. 131 (1910, 1915; vid Björnsons död). — särsk. (i Finl.) i uttr. de egna, ss. underskrift i dödsannonser. Fröken A. P. .. avled den 22 jan. .. De egna. Hufvudstadsbl. 1919, nr 22, s. 2.
β) som kommer ngn själv till del l. som ngn själv (åt)njuter o. d., l. som ngn själv lider l. som drabbar ngn själv o. d.; om ngt godt resp. ondt l. skadligt osv. Tiil theriis egitt bestte. G. I:s reg. 1: 82 (1523). Tiil szin eygen schada oc forderff. Därs. 3: 45 (1526). Jag gläder mig åt andras nöjen i brist på egna. Tegnér (WB) 1: 306 (1803). Afunden jämförde egen vinst med andras. Malmström Hist. 4: 256 (1874). Utan hänsyn för egen eller andras bekvämlighet. Rydberg Vap. 281 (1891).
γ) [jfr motsv. anv. i d., holl., t., eng. o. fr.] om handling (gärning, arbete, företag osv.) l. yttrande l. om resultat l. alster av ngns handlande l. värksamhet o. d.: som ngn själv gör l. uträttar l. säger l. utövar l. frambringar osv. Var och en må svara för sina egna gärningar, sitt eget handlingssätt. Han har blivit rik genom eget arbete. Jag vet det av egen erfarenhet. Han bevisar med sitt eget exempel att (osv.). Emot sitt egit Löffte. G. I:s reg. 1: 20 (1521). Thet är gudz eghen ordh, them iach haffuer sagdt. O. Petri Handb. D 2 b (1529). Någre Synnerlighe Bewijs, vthdragne af .. Doctor Luthers och Philippi Melanchthonis eigne Skrifter. Carl ix Bevijs (1604; boktitel). Effter Feltmarschalkens egen befaldningh. J. Banér (1626) i Oxenst. brefv. 6: 6. Egit Rådh är sällan trygt. Grubb 178 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 29 (1865); jfr EGEN-RÅDIGHET. Crusell spelade en kvartett af egen komposition. E. G. Geijer (1809) i Sv. mem. o. bref 7: 76. Sjukdomar äro .. ofta åsamkade igenom eget förvållande. Handb. 1811, s. 108. På stigarnes gräs och mossa / Ej egna stegen jag hör. Bååth På gr. stig. 1 (1889). — särsk. i uttr. med l. i (ngns) egna ord o. d.
α') i uttr. (återgiva osv. ngt) med ngns egna ord, förr äv. i egna ord(en), ordagrant, verbaliter (ss. ngn yttrat sig l. ngt lyder). Jag har framlagt denna berättelse med hennes egna ord. En .. lag .. således uti egne orden lydandes. Tiällmann Gram. 5 (1696). Herr .. Anander anmärker härvid, i egne ord: Hvad the af mine Herrar Svågrar (osv.). Bouppteckn. fr. Växiö 1783. Herr Leutnant Humble (anför) i egna ord, at (osv.). Växiö domk. akt. 1797, nr 115 ½.
β') i uttr. (framställa l. återgiva osv. ngt) med (sina) egna ord, fritt l. självständigt, utan att ordagrant l. slaviskt följa sin källa l. en förebild osv.; särsk. i fråga om läxläsning, reproduktionsövningar o. d. i skolan. Uti förhöret skola Lärare återfordra läxan af Disciplarne med theras egne ord och efter eget begrep. Proj. t. förordn. f. trivialscholar 1760, s. B 3 a. Läraren bör .. lära honom (dvs. syndaren) att bedja med egna ord. Handb. 1811, s. 143.
δ) motsvarande en objektiv gen.: av (l. om) sig själv o. d., själv-. (Författaren hade skrivit) till sin ägen öfwningh i dhet swänska språket. Schück Bibliogr. ant. 23 (1669). Jag önskade at .. kunna betjena mig af andras sällhet til min egen förkofring ok af andras feel til min egen rättelse. Columbus Ordesk. 10 (1678). (Svearna) voro sysselsatte med sitt eget försvar. Ihre Föret. XXV (1779). När samhället sjelft hunnit till en viss punkt af sin egen uppfostran. B. E. Malmström 7: 410 (1845). — särsk. (†) i uttr. egen kännedom, kännedom om sig själv, självkännedom. En början och et slut af alla dygder sanna, / Är egen kännedom. Nordenflycht QT 1745, s. 31. Nohrborg Sal.-ordn. 268 (c. 1765).
ε) [jfr d. paa (sin) egen bekostning, holl. voor eigen rekening, op eigen risico l. verantwoording, t. auf eigene rechnung l. eigene gefahr, lat. proprio sumptu osv.] i vissa stående förb. med abstr. sbst.: för egen (i sht förr äv. sin egen) del (se DEL V 3 a, b); (göra ngt osv.) för egen (i sht förr äv. sin egen) räkning, (komma) l. (låta ngt stå osv.) för ngns egen räkning o. d.; (göra ngt) i (sitt) eget intresse o. d.; (göra ngt osv.) på (sitt) eget ansvar l. (sin) egen risk l. (numera bl. i juridisk stil) på (sitt osv.) eget äventyr, förr äv. på sin egen hals, med l. på sin egen fara o. d.; (förr av) egen bekostnad, förr äv. med (sin) egen bekostnad, av l. på (sin) egen kostnad, med l. på (sin) egen omkostnad o. d.; för l. till osv. (ngns) eget behov o. d.; (för) ngns egen skuld; på (ngns) egna vägnar m. fl. Han reser på egen bekostnad. Det var hans egen skuld att det gick illa. Han må köpa någre oxar .. til sidt egit behoff. G. I:s reg. 4: 386 (1527). Att the ther på theris egien ewentẏr och bekostning måga opbẏggia en vatnhammar. Därs. 5: 103 (1528). J giorde thet på eders eygin hals. Därs. 10: 171 (1535). På sin eigen kostnett. Därs. 28: 32 (1558). På .. wåre eigne wegnne. Annerstedt UUHist. Bih. 1: 33 (i handl. fr. 1595). Jagh haffver opå min eghen omkåstnadt besteltt ett regemente Tysche soldater. Oxenst. brefv. 5: 54 (1613). Hwadh som .. (adelsmännen) på dehres eget eventeur och risico införskrifwa .. låta. RARP 1: 192 (1632). Aff Skip eller Skipsdeelar .. skal (vid försäkringar) Eghanden altijdh behålla een Triding på sin egen Fahra. Sjöl. 1667, Förs. 5. Med ägen omkostnad. Hernösands domk. prot. 1694, s. 135. All den skade som .. (polska republikens) land lider, kommer på Hennes egen räkning. Nordberg C. XII 1: 385 (1740). Det är endast små sinnen, som tro sig lefva blott för sin egen skul. Schönberg Åm. i VetA 1771, s. 32. För sin egen del var han .. en i högsta måtto ordentlig man. Ödmann Hågk. 35 (1801). Du har vigtiga ting å egna vägnar att tillvarataga. Rydberg Ath. 489 (1876). Besvärsskrift och öfriga handlingar i kommunala mål kunna .. på den klagandes eget äfventyr i betalt bref sändas med posten. Aldén Medb. 2: 31 (1886). (Sågverken ha) ångslupar för eget behof. Torpson Norden 263 (1887). Hans subjektiva tycke må stå för hans egen räkning. VL 1894, nr 58, s. 3. Den fattige Lapp-Manel hade ock det han tänkte på för egen del. Högberg Vred. 1: 203 (1906). (Bureus) var angelägen att för egen räkning förvärfva handskrifter. H. Hildebrand i 3 SAH 23: 216 (1908).
g) (numera föga br.; jfr dock β) i uttr. (ngns) egen person, ss. förstärkt uttr. för: (ngn) själv. På sin äghen persones veghna. RA 1: 195 (1533). Hertug Christiann (är) tiil szin äghen person .. god och From. G. I:s reg. 10: 179 (1535). Lige som thet gulle (dvs. gällde) sielff hans eijen persone an. Därs. 11: 349 (1537). Thet Ena (budet) går vth på en egens Person, thet Andra, på sin Nästa. Rudbeckius Luther Cat. 91 (1667). — särsk.
α) (†) i uttr. för l. på sin (osv.) egen person, för egen del l. för egen räkning. G. I:s reg. 18: 2 (1546). Kongen i Franckerijke schall haffve latijd tilbiude honum på sijnn eijenn persone 5000 croner. Därs. 28: 251 (1558). (Skolmästaren skall utlova) hörsamhet och lydno emoot ordenteligh öfwerheet .. för sin egen person till at hålla. Rudbeckius Kyrkiost. 45 (c. 1635). Han (skall) för sin egen Person .. hafwa dräpit 700. Man. Rel. cur. 362 (1682).
β) [jfr motsv. uttr. i fsv., d., holl., t. o. fr.] (fullt br.) i uttr. (göra ngt osv.) i egen (förr äv. sin egen) person, stundom (numera alltid skämts. l. ironiskt) i egen hög person, förr äv. i sin egen kungliga person o. d. (numera sällan i pl. med anslutning till pluralt subj.: i egna personer), personligen l. själv; urspr. om högtstående l. förnäma personer o. i fråga om förh. l. situationer där de ofta l. vanl. läto sig representeras av andra. (Kristiern II) kom .. medh en stoor hoop Skepp och en Krijgzmacht, i egen Person. G. I:s reg. 1: 20 (1521). (Vi) hade .. nw gerne sielffue, vdij wor konnunglige egin persone, welat ware hoss eder. Därs. 12: 252 (1539). Hwilket jag .. dhem strängeligen förbudet haf(ve)r, honom närwarandes i egen person, och henne genom wisse karlar. Växiö domk. arkiv 1676, nr 73. D. 26 .. (juli) kom H(an)s Maij(e-stä)tt i egen höga person. J. M. Lyth (1706) i Karol. krig. dagb. 2: 35. Den Mägtigare Konungen commenderade .. i egen Person sin Armée. Tessin Bref 1: 37 (1751). Nådig Frun Er svägerska, i egen hög person. Björn Vestindiefar. 57 (1791). De, som läto korsa sig, att sjelfva i egna personer deltaga i korsfärden. Strinnholm Hist. 4: 327 (1852). ”Morbror Pelle” .., som .. någon gång i egen person deltog i arbetet (med byggandet av snöfästningar). Ödman Vår- o. sommard. 1: 11 (1882, 1887).
h) [jfr d. med egen haand, med sine egne øjne, t. mit eigenen augen sehen, ich habe es aus seinem eigenen munde, eng. with his own hand(s), with my own eyes, fr. de ses propres mains osv.] i uttr. o. förb. som beteckna att ngn personligen l. egenhändigt gör l. deltager i ngt o. d.; särsk. i uttr. (göra ngt o. d.) med egen (förr äv. sin egen) hand l. med (sina) egna händer, (se ngt) med (sina) egna ögon, (höra ngt) med (sina) egna öron, (höra ngt) av ngns egen mun o. d. Scrifft mz eeghen hand scriffuen. Var. rer. 32 (1538). Konungen sielff med sina egna hand giorde honom illa sååran. O. Petri Kr. 272 (c. 1540). Månge hafve hördt thett af kongh Erichs eigen mundh. RA 2: 258 (1568). Dett hörde iagh medh min eijenn Öronn. Rääf Ydre 1: 344 (i handl. fr. 1593). (Jag) hafuer .. medh mina ägna ögon sedt (att osv.). P. Kenicius (1613) hos Annerstedt UUHist. Bih. 1: 103. Åkern plöjde han med egna händer. Geijer I. 3: 177 (1811). En landtman hade med egen hand uppdragit några äppleträd. Läseb. f. folksk. 31 (1868). Kan mödornas son ej smida / Sin lycka med egen arm? Bååth På gr. stig. 141 (1889). — särsk.
α) [jfr ä. t. er hat es aus seinem daumen gesogen o. d.] (†) i uttr. suga ur egna fingrar, ”taga ur egen fatabur”, ljuga. Den! som haft sin lust, sin nästa at beliuga / Och til hans smälek argt ur egna finger suga. Brenner Dikt. 1: 7 (1703, 1713).
β) i uttr. l. falla osv. för (förr äv. av) egen hand, begå självmord. Man har sagt mig, att hon älskat någon, som .. dött .. af egen hand. Bremer Nina 278 (1835). Helge .. faller .. för egen hand. Odhner Lärob. 11 (1869).
i) [jfr motsv. anv. i eng.] (i sht vard.) i förb. med ett nomen agentis (i sht yrkesnamn o. d.) för att beteckna att ngn själv (tillfälligtvis) tjänstgör ss. det l. det l. själv uträttar ngt som vanligen är (l. som bör vara) överlämnat åt andra att utföra l. för vilket vanligen särskilda yrkesmän l. tjänstemän osv. finnas: ”själv”, ”åt sig själv”, ”över sig själv” o. d. Vara sin egen skomakare, skräddare, byggmästare osv. At samme borge[mästere] och rådt schole vare theres eigne domere udi theres egin sak. G. I:s reg. 22: 87 (1551). Eders Kongl(ig) Höghet vare altså hvar dag sin egen strängaste Domare. Tessin Bref 2: 10 (1754). En hvar sin egen lagkarl! S. Lindskog (1887; boktitel). Han fick lov att vara sin egen hushållerska. Lagerlöf Stenen 28 (1914).
j) i uttr. o. förb. som beteckna l. framhålla ngns oberoende l. frihet l. självständighet o. d.
α) [jfr d. æde sit eget brød, sætte foden under eget bord, t. sein eigen(es) brot essen, die beine unter seinen eigenen tisch strecken o. d.] i uttr. som beteckna att man för sin försörjning l. sitt uppehälle l. förvärv ej är beroende av andra, att man själv förtjänar sitt bröd l. har sina egna inkomster l. egen verksamhet, att man är sin egen (se 4) o. d.; särsk. i förb. eget hem, eget bröd, eget bord, egen handel l. affär, egen lokal, egen verkstad o. d. (Dem som icke vilja arbeta) biwdhom wij och förmanom genom wår herra Jesum Christum, ath the arbeta medh stilheet, och äta sitt eghit brödh. 2 Tess. 3: 12 (NT 1526). En Köpman .. hvilcken .. förde sin egen Handel i Dantzig. Humbla Landcr. 34 (1740). Jag måste bittert gråta, hvar gång jag tänker på / Den dag, då än ett eget hem jag hade; / Då än vid egen härd jag satt och kunde hvila få, / Och än på egen bädd hvar qväll mig lade. B. E. Malmström 6: 38 (1840). Jag (skulle) icke .. kunna trifvas annat än med fötterna under eget bord. Lönnberg Skogsb. 181 (1881). Efter att länge hafva tjenat som kypare fick han sin egen lokal. Wennerberg 2: 226 (1882). (Franzéns) morfader .. dref egen handel och blef en välbergad man. Wirsén i 3 SAH 2: 137 (1887). — särsk.
α') i ordspr. o. ordspråksliknande talesätt. Egen härd, är Gull wärd. Grubb 12 (1665); jfr Rhodin Ordspr. 46 (1807) o. Sv. ordspråksb. 29 (1865) [jfr motsv. ordspr. i t.]. Aldrigh är Fogelen så lijten, han söker ju egit Boo. Grubb 12 (1665) [jfr motsv. ordspr. i d.]. Bäst troda sin egen Tryskel. Dens. 64 [jfr motsv. ordspr. i d.]. Egen äga är altijd bäst. Dens. 176; jfr Rhodin Ordspr. 46 (1807). Gott plöya medh egne Oxar. Grubb 176 (1665). Egen Eeld kokar bäst. Dens. 177 [jfr motsv. ordspr. i d.]. Bäst boo vnder sitt egit taak. Dens. 177. Egit Näste, håls för dhet bäste. Dens. 177; jfr Sv. ordspråksb. 29 (1865) [jfr motsv. ordspr. i d., ävensom lat. domus propria domus optima]. Gott lijta på sin egen maatsäck. Grubb 273 (1665); jfr Rhodin Ordspr. 46 (1807). Godt kunna sätta foten under egit bord. Rhodin Ordspr. 46 (1807). Af egen åker kommer den bästa säden. Sv. ordspråksb. 1 (1865). Egen ull värmer bäst. Därs. 29. Eget bröd smakar bäst. Granlund Ordspr. (c. 1880). Egen drägt och egen ära är bättre än lånad grannlåt bära. Landgren Ordspr. 49 (1889). Egen hatt är alltid bäst. Därs. 50.
β') i neutr. sg. i substantivisk anv.; särsk. i uttr. ha l. l. komma till sitt eget o. d., vara l. bliva oberoende, ha l. få egen förmögenhet l. verksamhet l. affär l. familj l. hushåll osv. Han längtar att få sitt eget. (Sonen) är gift och har sitt eget. C. A. Ehrensvärd (1799) hos Warburg Ehrensvärd 323. Förr i verlden .. så gifte en flicka sig för att kunna få sitt eget hos sig. Hedberg Sardou Fam. Benoiton 21 (1866). Som .. (modern) sannolikt skulle lefva ännu i många år, minskades sonens utsigter att komma till sitt eget. Strindberg Hems. 122 (1887).
β) [jfr d. staa paa egne ben, holl. op zijne eigen benen staan, t. auf eigenen beinen stehen] i uttr. stå på egna ben l. fötter, (kunna) reda sig själv, vara oberoende. (Kurfursten) kände sig ännu vara för svag att stå på egna ben. C. T. Odhner i VittAH 27: 263 (1873, 1876). (Den ryske) bonden har (efter livegenskapens upphävande) .. icke lärt sig att stå på egna fötter. VL 1904, nr 256, s. 4.
γ) [jfr d. paa egen haand, nt. up egen hand, t. auf eigene hand] i uttr. på egen (förr äv. sin egen) hand.
α') [jfr nt. se sitt up eer egen hand] (†) i uttr. (o. d.) l. sitta på sin egen hand, vara utan laga försvar, driva omkring l. sitta utan målsman l. tjänst o. d., vara lösdrivare. Alle the hwssmän och Lössnings Karler (dvs. lösdrivare) .. som gå på sin eigen hondh .. och ingen tienist haffwe .. schulle vptages och förschickes till Salebärgett. Hist. bibl. 1: 214 (i handl. fr. 1574). Dhe månge löse Quinfolk, som på sin egen hand sittia. Saml. af instr. f. landtreg. 285 (1676).
β') [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] i uttr. (göra ngt l. handla osv.) på egen (förr äv. sin egen) hand, ensam, för l. åt sig själv, av l. gm sig själv, av egen drift l. initiativ l. kraft, utan hjälp l. understöd av l. impuls från andra; äv.: på eget beråd l. bevåg, på eget ansvar. Reda sig l. hjälpa sig l. slå sig fram o. d. på egen hand. Ge sig ut i världen på egen hand. Lämna någon på egen hand. Saml. af instr. f. landtreg. 232 (1648). Burenschöld (beslöt) .. at med sitt folk gripa Lewendahl an på egen hand. Nordberg C. XII 2: 142 (1740). Det är vådligt för en yngling att för tidigt komma på egen hand. Hedborn 2: 161 (1819). Fortfar .. med dina öfningar (i fiolspelning) på egen hand. Almqvist Drottn. j. 312 (1834). (Jag var ännu icke) vuxen att förestå ett domareämbete på egen hand. De Geer Minnen 1: 82 (1892). Frikårer, som operera på egen hand. Vasenius Samkänsl. 5 (1901).
δ) [jfr d. sejle sin egen sø, holl. zijn eigen weg gaan] i uttr. gå sin egen väg l. sina egna vägar (i vitter stil äv. sin egen bana l. stig) o. d., äv. (vard.) segla sin egen sjö o. d., handla (osv.) på egen hand, oberoende av l. i motsats mot andra, handla l. tänka på ett sätt som skiljer sig från andras l. strider mot allmän uppfattning l. sed, handla l. tänka självständigt l. originellt l. egenmäktigt, icke låta sig påverka l. rätta av andra, icke ”följa flocken”; med sakl. subj. äv.: taga en särskild riktning l. få en särskild utveckling o. d. The (som gifta sig för timliga fördelars skull) tagha och sin eghin wägh och låtha gudz ordh fara. L. Petri Oec. 18 (1559). Väl, din egen bana vandra! Tegnér 1: 32 (1825). En menniska, som haft mod att gå sin egen väg genom lifvet. Bremer Dal. 158 (1845). (Fieandt) gick sin egen stig, / Bar sitt hufvud sjelf för sig. Runeberg 2: 67 (1848). Då .. (Rydbergs Vapensmeden) växte ut till så pass stora mått, fick den segla sin egen sjö och utkom .. 1891. Warburg Rydberg 2: 709 (1900). Anjou och Normandie gingo (i fråga om kyrkobyggnadskonst) sina egna vägar. Hahr Arkitekt. hist. 252 (1902).
ε) [jfr d. af egen drift, t. aus eigenem antriebe o. d.] i uttr. o. förb. som beteckna att ngt göres frivilligt l. självständigt, utan påverkan l. initiativ l. uppmaning l. lov l. medgivande av ngn annan (l. andra) o. d.; särsk. i uttr. (i sht förr äv. av, numera sällan med) eget beråd (se BERÅD 3), (stundom, förr vanl., av, ngn gg efter) eget (ngn gg sitt eget) bevåg (se BEVÅG 5), av egen (förr äv. sin egen) drift, i sht förr äv. av egen (förr äv. sin egen) vilja, förr äv. av l. efter (sitt) eget råd o. d. Han gjorde det av l. på eget initiativ l. av egen impuls. Aff eigenn godh wilie och wåghann. G. I:s reg. 1: 81 (1523). Så frampt Profossen hafver giordt der något till af eget bevogh. A. Oxenstierna 2: 378 (1620). The som .. aff eghet berådh och enskilt öffwerdådighet, tagha lijfwet aff androm. L. Paulinus Gothus Mon. turb. 154 (1629). Ingen qwinna (have) macht af egen wilia, medh .. (barnmorskeyrket) sigh at inlåta. E. Emporagrius (c. 1655) i KOF II. 2: 39. (De) som .. af egit Råd, wilia sig en slijk Resa (i främmande land) företaga. Kyrkol. 1: 6 (1686). Arnheim och öfverstarna vågade ej på eget beråd yttra sig angående dessa vidtutseende förslag. Fryxell Ber. 7: 51 (1838). (Riksrådet Hjärne) vände sig .. liksom af egen drift till mösschefen frih. Funck med förslag att (osv.). Odhner G. III 1: 23 (1885).
ζ) i uttr. (göra ngt l. handla osv.) efter (sitt) eget sinne l. efter (förr äv. av) sitt eget huvud l. efter eget (i sht förr äv. sitt eget) tycke l. behag l. skön o. d., i sht förr äv. efter (sitt) eget godtycke l. (sin) egen vilja, förr äv. efter (sitt) eget välbehag o. d., så som man själv vill l. önskar l. behagar l. finner för godt, självständigt, fritt, äv.: självrådigt l. egenmäktigt, på eget beråd; ha (sitt) eget huvud l. sin egen vilja, följa sitt eget huvud o. d., vara självständig l. självrådig, gå sina egna vägar (se δ), icke (vilja) rätta sig efter ngn annan l. andra i sitt görande o. låtande. Epter eyen wilie ok behagh. G. I:s reg. 1: 56 (1523). Alldenstundh han effter sitt egit hufvudh dirigerer alle medlen. Oxenst. brefv. 8: 359 (1642). (Konungen) hafwer Macht till att stiffta allahanda Lagh och Ordningar, effter egit Wällbehag. Siam 7 (1675). Ingen, hwarken trolofwad eller wijgd, hafwe Macht, efter egen wilia och godtyckio, at skilia sig från hwar annan. Kyrkol. 16: 1 (1686). Denne mannen har sit eget hufvud: han påckar och tar icke råd. Porthan Bref t. samt. 1: 116 (1785). Menar du .. att du kan söka .. (rättfärdighet o. barmhärtighet) eller låta dem fara, allt efter ditt eget godtycke? Thomander Pred. 2: 253 (1849). Gammalt folk vill helst ha sin egen vilja. Lagerlöf Drottn. 250 (1899). (De som) vilja gå och gälla för att endast följa sitt eget hufvud. Geijerstam Lyckl. män. 249 (1899). Lefva sitt lif efter sitt eget sinne. Sylwan Sv. lit. 29 (1903).
η) [jfr fsv. eghin vili, mlat. propria voluntas] (†) i uttr. eget huvud, eget sinne, egen vilja, självrådighet, envishet, egensinne, egenvilja. Thette hafwer altt idher försumelse och eigiett galne hufwudtt förhindrett. SUFH 1: 288 (1602). Lagh och Rätt (ligga) nidre, egen wilia och wåld tager framgång. Girs G. I 174 (c. 1630). För .. (Adams) dårskap och egit sinn / Blef all wår glädie wänd omkring. Ps. 1695, 226: 4.
ϑ) (†) i uttr. säga (o. d.) sin egen vilja, ljuga. Den dett .. sagt och vthfördt haffuer, haffwer sagt sin egin welie och osanningh. Växiö domk. akt. 1659, nr 292. Därs. 1699, nr 555. Därs. 1702, nr 104.
k) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] med bibet. av l. ss. uttryck för egenkärlek l. själviskhet o. d.; i sht i förb. eget beröm l. ros l. lov o. d., egen ära, eget väl o. d. Alla tänkte blott på sin egen fördel, på egen vinst. Eghet roos. Helsingius H 4 b (1587). Egit Loff luchtar illa. Grubb 178 (1665); jfr: Egit beröm luktar illa. Rhodin Ordspr. 46 (1807), Sv. ordspråksb. 29 (1865) samt: Egen (fel för eget) ros gör elakt os. Landgren Ordspr. 50 (1889) [jfr motsv. ordspr. i d., holl. o. t. samt lat. propria laus sordet]. Egennyttighet och egen ähros sökiande. Swedberg Cat. 356 (1709). Nit för vinst och eget väl. J. Åström i LBÄ 42—43: 74 (1800). — särsk. [jfr fsv. aff sinom eghnom kärleke, fr. amourpropre, mlat. amor proprius] (†) i förb. (ngns) egen kärlek, egenkärlek; egen avsikt, egennyttig avsikt l. beräkning, egennytta; egen nytta l. nyttighet, egennytta. Itt ärlighit och wälskickat regement, ther eeghen nytta war plat vtestängd. O. Petri Men. fall A 6 a (1526). Eigenn nyttighet. G. I:s reg. 18: 171 (1546). Jag lefver .. så drucken af egna kärleken, som om jag ingen annan Gud hade än mig sjelf. Dalin Vitt. I. 1: 11 (1739). Egen afsigt vakar ständigt. Tessin Bref 1: 139 (1752). Min egen kärlek kunde icke tillåta at hvar och en finge veta .. mina vedervärdigheter. Posten 1769, s. 885.
l) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] i oeg., delvis förbleknad anv., för att beteckna ett nära l. innerligt förhållande mellan personer; numera nästan bl. i fråga om älskande l. mellan föräldrar o. barn l. mellan kvinnliga vänner; i sht i inledningsord o. underskrifter i brev o. d. Min egen (i Finl. äv. utan poss. pron.) vän l. älskade! o. d. Min egen lilla mamma! Din egen (älskling l. vän osv.). Pappas egen lilla raring o. d. (underskrift). Min egen käre hierte ffaar. BtFH 4: 274 (1564; i skrivelse från hustru Hebla Månsdotter till hennes styvfar, sekreteraren Göran Persson). Iag förblif(ve)r i döden k(äre) Brors hörsamste, egen, trogneste tienare. J. Cederhielm (1700) i Karol. krig. dagb. 8: 142 (i brev till brodern). Min Egen Vän. C. C. Gjörwell (1767) i 2 Saml. 2: 55. Min egen Du! Tegnér (WB) 1: 246 (1793). Egen Zache! C. Sophia Topelius (1845) hos Vasenius Topelius 2: 510 (i brev till sonen). I famnen höll han (dvs. Amor) / Min egen donna, slumrande, beslöjad. Wulff Dante 77 (1897).
2) [jfr motsv. anv. i fsv., efter mnt.; jfr äv. samma anv. i ä. holl. o. ä. t.] (†) livegen, ofri, trälbunden; vanl. i substantivisk anv.: livegen, träl. Thenne iij (dvs. dessa tre) rike ære saa goth som komne tiil eesthe (dvs. livegna, trälar) ok egene. G. I:s reg. 1: 49 (1523). Alle eeghne, och alle frije. Upp. 6: 15 (NT 1526). Träler och egne bönder. RA 1: 579 (1549). The Campanier .. hadhe gifwit sigh them Romarom til egne. Schroderus Liv. 176 (1626). Geijer I. 1: 59 (1818). — bildl. (Eder dygd o. skönhet ha) lagat at han Ehr sig sielf til egen get (dvs. gett). Brenner Dikt. 1: 43 (1684, 1713; till en brud om hennes brudgum).
3) [jfr fsv. alla bönder mente egna herre wara, wardhe syn äghin man (bliva mästare), d. være sin egen (herre), nt. er ward sin egen, holl. zijn eigen man l. meester zijn o. d., t. sein eigen l. sein eigener herr sein, eng. to be one's own man] oberoende, fri, självständig, som rå(de)r sig själv, som ej står under annans välde; i sht i fråga om ekonomiska l. sociala förh. o. d., i uttr. vara sin egen, äv. (sin) egen handlande l. mästare o. d., i sht förr äv. sin egen man l. karl, själv råda för sin egendom, med avs. på sin utkomst vara oberoende av andra, ha eget hushåll l. egen familj o. d., särsk.: driva affär l. yrke osv. för egen räkning, icke vara i annans tjänst. Atth thu sielff regere vilth, lijke som thu vore thin eigen herre. G. I:s reg. 22: 75 (1551). Jag är min Egen, käck, och båld. Stiernhielm Harm. 87 (1668). Så frampt han hade warit sin eghen man, och icki stått under annars Commendo. Växiö domk. akt. 1684, nr 40. Då jag först bleff min egen och myndig. Därs. 1700, nr 304. (Gudarna) skola lemna tig åt dig sielf, emedan tu velat vara tin egen och icke dem undergifven. Ehrenadler Tel. 747 (1723). Tottie, som .. är egen handlande. E. G. Geijer (1809) i Sv. mem. o. bref 7: 106. (Flickan) hyser ej .. en gladare önskan på jorden, / Än att sin egen bli, och rå som värdinna. Runeberg 1: 85 (1832). ”Nu vännen lilla” — sade Per — / ”Är jag min egen karl / ..” Snoilsky 3: 34 (1883). Han hade .. slagit sig ned som ”sin egen” och öppnat verkstad. Nyblom i 3 SAH 13: 215 (1898).
4) särskild, ”för sig”.
a) [jfr motsv. anv. i d., holl., t., fr., lat. o. gr.] som ngn l. ngt har för sig själv utan gemenskap med annan l. andra l. annat, särskild; av särskild art l. sort, speciell, specifik. (Enköpings innebyggare skola ha rätt att) vthwelie sigh theris eigin Byfogdte. G. I:s reg. 2: 2 (1525). Hwar och en haffuer sina eghna gåffuo aff Gudhi, then ene så, then andre så. 1 Kor. 7: 7 (Bib. 1541; Bib. 1917: särskilda). Hwar gatu (i Moskva) haffuer sin eghen Köpenskap. Petreius Beskr. 1: 5 (1614). Hr Kalm har sitt eget sinne. Linné Sv. arb. 1: 239 (1750). Hvar tid har sit eget bekymmer. Tessin Bref 1: 224 (1753). Hvarje särskild sång (i Oxenstiernas Dagens stunder) .. eger ett eget skaplynne. Tegnér 3: 163 (1819). Hvarje särskildt byggnadssätt fordrar ett eget konstspråk. Brunius Resa 1838 IV (1839). Detta altar hade sin egen saga. Rydberg Sägn. 28 (1874). Denna prydnad (dvs. prydnadsgavlarna på Lunds domkyrkokor) hade .. fått ett eget namn: den kallades »Kristi törnekrona». C. R. Nyblom hos Schück o. Lundahl Läseb. 1: 104 (1901). — särsk.
α) [jfr t. der eigene name, fr. nom propre, efter lat. nomen proprium] (†) i uttr. eget namn, egennamn, nomen proprium. Swedberg Schibb. 57 (1716). Et ständigt namn (substantivum) är antingen äget (proprium) eller almänt (appellativum). Ljungberg Sv. spr. 34 (1756). Schiller Sv. spr. 46 (1859).
β) i uttr. ha l. hysa sin egen mening l. tanke l. tro (om ngt) o. d.; ofta för att antyda att ngn vet bättre besked om det verkliga sammanhanget i en sak än andra, l. att ngt hemlighetsfullt vidlåder den, att ngt ej hänger rätt samman o. d. Om den saken har jag alltid haft min egen mening. Vet ni, om uppfostran har jag min egen tro. Remmer Theat. 1: 13 (1812, 1814). Hvad skulle jag tro om saken? Nå ja, jag hade min egen tanke. Nyblom Hum. 71 (1874). Min far och jag ha vår egen tanke om honom. Han är spion. Rydberg Vap. 52 (1891).
b) [jfr motsv. anv. i t. o. gr.] som bildar l. utgör ngt för sig själv, som icke hör tillsamman med l. utgör en del av ngt annat, som utgör ngt särskilt i sitt slag; från annat skild, särskild, självständig, ”för sig”. Utgöra egen art l. eget släkte (inom djur- l. växtvärlden). Samhället bildar eget pastorat, egen socken. En egen beständig gasart. Berzelius Kemi 1: 145 (1808). Androphagerne .. äro ett eget folk, och ingalunda Scyther. Carlstedt Her. 2: 23 (1833). Af en egen polar-race äro .. Petscherä. Palmblad Lärob. i geogr. 239 (1835). En aldeles egen klass af berg bilda de så kallade vulcanerna. P. S. Munck af Rosenschöld i SKN 1841, s. 228. Den sista .. frågan .. har .. utgjort föremål för en egen .. afhandling. Claëson 2: 229 (c. 1859). Innevånarna (i Mandara i Sudan) .. tala sitt egna språk. NF 10: 764 (1886).
5) utmärkande, egendomlig (för ngn l. ngt); säregen, egenartad; egendomlig, besynnerlig.
a) [jfr motsv. anv. i fsv., d., holl., t., fr., lat. o. gr.] utmärkande, egendomlig, karakteristisk, kännetecknande (för ngn l. ngt); vanl. (jfr dock slutet) med indir. obj. l. med bestämning inledd av prep. för, stundom hos; särsk. i uttr. vara ngn l. ngt egen l. vara egen för (stundom hos) ngn l. ngt: tillkomma ngn l. ngt ss. en utmärkande egenskap, utmärka l. karakterisera ngn l. ngt. Schroderus Osiander III. 2: 274 (1635). Den Vänskap, som nu är så rar, / Hos Honom född och egen var. Dalin Vitt. I. 3: 139 (c. 1750). (Svenskarna) finna ett dem eget nöje i att trotsa makt och lycka. Thorild 2: 222 (1790). Det är menskligheten eget, att hon måste upphöja sig öfver sig sjelf. Polyfem IV. 48: 4 (1811). En för algebran alldeles egen .. operation. C. J. D. Hill i Sv. litt.-fören. tidn. 1837, sp. 88. Denna fina observationsförmåga .., hvilken verkligen i hög grad är fruntimmer egen. Sturzen-Becker 1: 119 (1845, 1861). Den vakenhet i förnimmelsen som är egen för barn. Hallström Skepn. 265 (1910). — särsk. [jfr fsv. thz är kärleksens eghit, efter motsv. konstr. i lat.; jfr äv. motsv. uttryckssätt i fr.] (mindre br.) med bestämning i gen. betecknande den l. det för vilken l. vilket ngt är utmärkande l. egendomligt. Följ menniskan; märk hennes egna fintlighet att förkläda sina laster. Lehnberg Pred. 1: 288 (c. 1800). Konungen (yttrar) på sitt egna hjertliga och okonstlade sätt. Afzelius Sagoh. X. 2: 222 (1866). Slutraderna äro af Strandbergs egnaste art. Hallström i 3 SAH 24: 402 (1910).
b) [jfr motsv. anv. i d., nt., t. o. fr.] säregen, egenartad, egendomlig; stundom (i sht om person) närmande sig bet.: originell, ursprunglig; äv. i substantivisk anv.: det egna, ngt eget o. d. (hos ngn l. ngt; jfr c); äv. ss. adv. (Den engelska karaktären) är aldeles egen. Lanærus Försök 81 (1788). Hvar tid .. har någonting eget .. i sitt lynne. Lehnberg Pred. 2: 38 (c. 1800). I sin Novell Nunnan i St. Clara .. träffas Hr M—n inom den krets, der hans skaldegåfva yttrar sig egnast och sjelfständigast. P. D. A. Atterbom i Sv. litt.-fören. tidn. 1833, sp. 45. Min hembygd har det lyckliga och egna, att till en stor del ännu alltid vara ett nytt land. Geijer I. 3: 3 (1834). All stor natur är egen, djerf och fri. Tegnér 2: 253 (1840). Ett poem, hvars egna skönhet alltid djupt anslagit mitt sinne. Bremer Dagb. 303 (1843). Det var en kort, men eget vacker båtfärd. Kræmer Span. 43 (1860). Borg var så till vida egen uti sin uppfostringsgrundsats, som han lade mera vikt vid lärjungarnes praktiska utbildning än vid deras bokliga. Nyström Döfst.-underv. hist. 66 (1907).
c) [jfr motsv. anv. i d., ä. holl., nt., t. o. gr.] egendomlig, besynnerlig, sällsam, underlig, märkvärdig, konstig, kuriös; äv. i substantivisk anv.: det egna, ngt eget o. d. (med ngn l. ngt; jfr b); äv. ss. adv. Ett eget skådespel visade sig för oss. Ett eget sammanträffande av händelser. Detta är så mycket egnare som (osv.). (Kinabarkstyckena) smaka mycket beskt, och något egit. Litt.-tidn. 1795, s. 85. Visserligen måste det vara något eget .. med denna varelse. Almqvist Drottn. j. 80 (1834). En kedja höga jordkullar af de egnaste och skarpaste former. Kræmer Span. 15 (1860). Ett eget öde, att så här i hast / Få sätta allting på ett tärningskast! C. V. A. Strandberg 3: 85 (1868). Nog var det eget, att .. (galten) ej bet dig. Lönnberg Cas. 75 (1882). Det är just det egna med vitmossan, att den suger i sig vatten. Sandström Natur o. arbetsliv 1: 129 (1908). — särsk.
α) [jfr motsv. anv. i nt. o. t.] (i sht vard.) om person: originell, excentrisk, bizarr; ”konstig”. En högst egen personlighet. Fastän han är litet egen, så kan ingen neka honom mycke förstånd och en god karakter. Ristell Visitt. 24 (1787). Som .. (Themistokles) i allt ville vara något egen, befallde han, då han sålde en landtgård, att man skulle kungöra, att gården äfven hade en god granne. Emanuelsson Plut. 1: 340 (1842). Karl-Bernhard var mycket egen. Åkerhielm De gamlas roman 14 (1907).
β) i det adverbiella uttr. eget nog, egendomligt nog, så underligt det kan låta, mot (all) förmodan. Eget nog, medhanns aldrig antagandet af (den nya) republikens konstitution, förr än hennes lifstid var till ända. Wieselgren Bild. 365 (1872, 1889). Det var, eget nog, i synnerhet 1772 års revolution, som hos .. (parisarna) gjort .. (Gustaf III) så folklig och så beundrad. Böttiger i SAH 52: 89 (1876). Schwartz Tegnér 90 (1903).
6) [jfr motsv. anv. i holl.] (†; jfr dock slutet) bekant, väl känd, förtrolig (för ngn); om person äv.: förtrolig, förtrogen (med ngn l. ngt l. hos ngn l. på ett ställe osv.), vänlig. De Grækiske och Latinske Auctorer .. blifva genom trägen läsning de Lärde Engländare liksom egne. Lanærus Försök 78 (1788). Vi .. träffade .. en beskedlig bonde som var höflig och egen. G. H. Jägerhorn (c. 1820) i Hist. arkisto 8: 127. Jag finner mig fulleligen egen med denne man. Wallin Bref o. dagb. 99 (1847). — särsk. (i Finl., fullt br.) [jfr 1 f α β'] i uttr. egen i familjen l. huset, ss. barn i huset. Snart blef Wallin helt egen i familjen. Lagus Fr. pojkåren 166 (1904).
Ssgr (i allm. till 1).
Anm. Ssgr med egen- saknas i fsv. o. ha i nysv. först från o. med 1600-talet börjat bildas i större utsträckning. Till en icke ringa del har t. härvid lämnat förebilder för de sv. orden, detta, ss. det vill synas, äv. i sådana fall, där ssgn uppkommit gm en i o. för sig naturlig sammansmältning av adjektivet med ett därav bestämt sbst., t. ex. egenart, -färg, -produktion, -rörelse, -ton, -vikt, -vilja m. fl. Många av dessa ssgr tillhöra fackspråket o. äro bildade i sen tid. Särskilt röjer sig emellertid den t. påverkan i en del ssgr, delvis av gammalt datum, i vilka första leden kan återges med ”själv-” (”för l. åt l. av l. om sig själv” o. d.), t. ex. egen-försakelse, -kännedom, -kär(lek), -rådig(het), -rättfärdig(het), -tagen, -vis, -våld m. fl. Då, ss. i de nämnda, sidoformer (vanl. av yngre ursprung) med SJÄLV- föreligga, te sig dessa numera för språksinnet som de naturligare o. föredragas i allm. framför ssgrna med egen-. I några fall, ss. egen-försakelse, -kännedom, -vis, -våld, har ssgn med egen- helt o. hållet kommit ur bruk.
(5) EGEN-ART. [jfr d. egenart; efter t. eigenart] (för ngn l. ngt) utmärkande beskaffenhet l. art l. karaktär, (ngns l. ngts) egendomlighet, individualitet; äv.: säregen l. egendomlig l. från det vanliga avvikande beskaffenhet, egenhet, originalitet; nästan bl. i sg. De bakchiska festernas egen-art. Palmblad Fornk. 2: 332 (1844). Ett .. stycke .. utan all egenart eller egentligt musikaliskt värde. PT 1898, nr 292, s. 3. Griegs tonsättning utmärkes af personlig egenart mot nationell bakgrund. Valentin Musikh. 2: 134 (1901). Vår nationella egenart. Svensén Världsväg. 48 (1908). Ett myller av bifigurer, med sina brister och egenarter. Hallström Lev. dikt 213 (1914).
(5) -ARTAD, p. adj. [jfr d. egenartet, ävensom t. eigenartig] karakteristisk, som skiljer ngn l. ngt från andra l. annat, som utgör ngns l. ngts egenart l. som har sin bestämda egenart; egendomlig, säregen, originell. Hwasser Sm. skr. 1: 10 (1839). Bruno Liljefors, hvilken vi .. anse såsom vår mest egenartade konstnär. C. R. Nyblom i PT 1895, nr 88 A, s. 3. Förändring af mera egenartadt slägtnamn. SFS 1901, nr 125, s. 2. Egenartadt färgade nybildningssträfvanden. Hahr Arkitekt. hist. 460 (1902).
-BEGÄRLIG. (†) sådan som ngn själv önskar sig; jfr SJÄLV-ÖNSKLIG. Näst all tilbörlig Salutation (dvs. hälsning), sampt egenbegiärligit helsos tilståndz flitiga tillönskan. Växiö domk. akt. 1651, nr 190. Därs. 1671, nr 203. —
-BESTÄMDHET. filos. egenskap(en) l. förhållande(t) att ngt äger bestämningar som tillkomma det ensamt (till åtskillnad från annat). Allt psykiskt lif utgör .. ett exklusivt inre lif af en viss karaktäristisk egenbestämdhet. Vannérus Wundts psyk. 371 (1896). Dens. Metaf. 21 (1914).
(jfr 4 b) -BESTÄNDIG. (†) som består ss. ngt för sig självt, särskild, självständig. Ächta och egenbeständiga Språk och Tungomål. J. Tornæus (1672) i Landsm. XVII. 3: 15. —
-DIKTAD. (†) uppdiktad l. påfunnen av (ngn) själv. P. Erici Musæus 5: 27 b (1582).
-DYRKAN. (†) stark egenkärlek, självförgudning; egoism. C. G. Cederhielm (1739) hos Dalin Vitt. 3: 457. Atterbom Philos. hist. 356 (1835).
-FREKVENS. [efter t. eigenfrequenz] fys. o. elektrot. = -SVÄNGNINGSTAL. K. Bohlin i VetAÅrsb. 1914, s. 293. —
-FÄRG. [jfr d. egenfarve] (i sht i fackspr.) färg som ett ämne har i o. för sig (då det är fritt från inblandning av andra ämnen). Egenfärgen hos absolut rent vatten .. är blå. SDS 1904, nr 184, s. 4. E. Naumann i Bot. notiser 1912, s. 212.
(jfr 1 f δ) -FÖRSAKELSE. (†) självförsakelse. Rydén Pontoppidan Colleg. past. 2 (1766). Genom den högsta egen-försakelse, coelibatet, räddade .. (hierarkien) Europa från Hinduiskt kastväsende. Fries Bot. utfl. 2: 84 (1852).
(1 j γ β') -HANDS-RÄTT. (i Finl.) rätt som ngn skaffar l. tager sig på egen hand, självtagen rätt; äv. ss. juridisk term: självtäkt. Meurman (1846). Forsman De särsk. brotten 1107 (1899). Matts Simonsson Rimal försökte med egenhandsrätt skaffa sig bänkrum i Solv kyrka. K. V. Åkerblom i Hembygden 1913, s. 55. —
-HASTIGHET. (i fackspr.) hastighet som ett fortskaffningsmedel har l. skulle ha gm å detsamma anbragt drivkraft, frånsett alltså andra faktorer, ss. vind, ström osv. 2 NF 8: 671 (1907).
(1 k) -HELIG. (†) helig i egen tanke. Rudbeckius Luther Cat. 16 (1667).
(1 h) -HÄND. (†) egenhändig. Med mit egenhända nam(n)s undersättjande. Växiö domk. akt. 1797, nr 38.
(1 h) -HÄNDIG.
1) [efter t. eigenhändig; jfr d. egenhændig, nt. o. holl. eigenhandig] eg. o. vanl.: som skrives l. är skriven med ngns egen hand; i utvidgad anv. äv. (stundom skämts.) i allm. om ngt som göres l. gjorts av ngn personligen. Egenhändig skrift; jfr AUTOGRAF. Egenhändigt brev, egenhändig underskrift. N. N:s egenhändiga namnteckning intyga .. (i bevittningsformulär). Ett egenhändigt porträtt av den berömde målaren X. (Ett protokoll som) Parterne .. egenhändigt underskrifwa. Siam 18 (1675). Biskopens Laurentii Paulini Gothi egenhändiga anmärkningar öfver Kyrkolagen. Bælter Cerem. 580 (1760). Den måltid, som jag lagat egenhändigt. C. V. A. Strandberg 3: 88 (1868). Hadrianus (uppförde) efter egenhändig ritning Dubbeltemplet åt Venus och Roma. NF 13: 1306 (1889). jfr HÖGST-EGENHÄNDIG.
2) (vard., skämts.) ss. förstärkt uttr. för egen (i bet. 1); högstegen. Min egenhändiga pels. Topelius Läsn. f. barn 4: 58 (1869, 1871). Ja ä hans egenhändige son. Hedenstierna Fideik. 164 (1895). Mina egenhändiga berg. Engström Äfventyr 89 (1908).
-HÄNDIGHET~200 l. —10~2. sbst. till -HÄNDIG (se d. o. 1). K. M:ts förkl. ang. 16. cap. ärfdab. 7 okt. 1801, s. 3. Egenhändigheten (av namnteckningen bör) vara .. bestyrkt. FFS 1895, nr 22, s. 22.
(jfr 1 k) -INTRESSE. [jfr eng. proper interest, fr. propre intérêt] nationalekon. eget intresse. C. Rosenberg i Ekon. samh. 1: 110 (1891). (Bastiats) lära om egenintressets harmoni med det gemensamma bästa. Örne Koop. samhällssyn 69 (1918).
-KRAFTIG. (†) som har en egen inneboende kraft, som stöder sig (blott) på egen kraft, som göres l. sker av l. gm egen kraft; ss. adv.: av l. gm egen kraft. Det är omöiligt mig / Egen-kraftigt at förstöra / Satans wärk. Österling Lärops. 172 (1724). Den slags Moderation .., som ställer Tankan egenkraftig och lugn emot stormarna i Känslan. A. G. Silfverstolpe i LBÄ 42—43: 39 (1800).
(1 k) -KYNDIGHET. (-kynnig-) (†) egenkärlek, övermod, inbilskhet. Hiärne 1 Hdskr. 28 (c. 1715).
(jfr 1 f δ) -KÄNNEDOM. [jfr ä. holl. eigenkennis, eigenkunde] (†) självkännedom. Christendomen .. kurerar sinnena i grund, medelst egenkännedom. Hoffmann Förnöjs. 242 (1752). Borg Luther 2: 429 (1753).
-KÄNSLA. (†)
1) självkännedom. Tvänne kärleks-tokar, som intet veta af någon annan egenkiänslo, än den de få emellan tvänne stora speglar. Sedolär. Mercur. 1: nr 18, s. 2 (1730).
2) till 1 k: självkänsla, egenkärlek. Bland alla de tillvitelser som gjordes (mot Thorild), (var) ingen så grundad, som den om en omåttlig egenkänsla. Atterbom Siare 5: 35 (1849).
(jfr 1 k) -KÄR. [jfr d. egenkær o. egenkærlig, ävensom ä. holl. eigenlievend, t. eigenliebig] som hyser alltför höga tankar om sig själv, självkär, självbelåten, självgod, inbilsk, fåfäng; i sht förr äv.: som alltför mycket älskar sig o. sitt, självisk, egoistisk; om handling o. d.: som vittnar om självkärlek osv. Egenkära utgjutelser. Ad. prot. 1789, s. 793. Bemantla sina egenkära afsigter. Hasselroth Campe Theophron 77 (1794). Jag kan omöjligen vara nog egenkär för att anse mig på något sätt omistlig för akademien. Tegnér 5: 101 (1815). Hon kan ej älska, / Ej efter någon annan lämpa sig, / Hon är så egenkär. Hagberg Shaksp. 2: 54 (1847). Egenkär är ingen kär. Sv. ordspråksb. 29 (1865).
-KÄRHET~20. (föga br.) egenkärlek. Dalin (1850).
(1 k) -KÄRLEK. [jfr d. egenkærlighed, nt. eigenleewe, holl. eigenliefde, t. eigenliebe] egenskap(en) l. förhållande(t) att hysa alltför höga tankar om sig själv, självkärlek, självbelåtenhet, självgodhet, inbilskhet, fåfänga; i sht förr äv.: (överdriven) kärlek till sig själv o. sitt eget, själviskhet, egoism. En blind egenkärlek. Smickra ngns egenkärlek. Werwing Vitt. 324 (c. 1700). Slutet på altsammans blifver (enl. en viss filosofisk riktning) thet, at all moral består vti egenkärlek. Rydelius Förn. 375 (1737). Jag vågar sjelf icke at med all egenkiärlek likna mig vid et så djupt tänkande genie (som Tacitus). Höpken 1: 426 (1773). Det slags egenkärlek, som icke tål någon öfver sig. Tegnér 4: 226 (1835). En patriotisk egenkärlek, som trodde Carl XII:s folk om hvad som helst af hjeltebragder. Svedelius i SAH 55: 338 (1879).
(jfr 1 k) -KÄRLIG. [jfr d. egenkærlig] (†) egenkär. Posten 1769, s. 503.
(1 k) -LOV. [efter t. eigenlob; jfr nt. eigenlov] (†) självberöm. Muræus Arndt 1: 12 (1647).
-LYDANDE, p. pr. adj. (†) självljudande. (U o. v) äro vocalia eller egenlydande. Swedberg Schibb. 26 (1716).
(jfr 1 j ζ) -LYNT. (föga br.) som har ett eget lynne; subjektiv, personlig. Huru osäkra, egenlynta och sins emellan stridiga .. (samtida berättelser) äro. Beskow K. XII 2: 213 (1869). Kindblad (1870).
(1 j ζ) -MYNDIG. [jfr d. egenmyndig] (numera mindre br.) egenmäktig, självrådig, despotisk. En egenmyndig executor. Växiö domk. akt. 1708, nr 116. Språkläran .. har .. ej .. rättighet att egenmyndigt stifta lagar för Språket. Moberg Gram. 11 (1815). Denne egenmyndige och afundsjuke censor (dvs. Schütz). Annerstedt Rudbeck Bref ccv (1905).
-MYNDIGHET~200 l. —10~2. (numera mindre br.) egenmäktighet, självrådighet. Nordforss (1805). C. V. A. Strandberg 1: 339 (1862).
(1 j ζ) -MÄKTIG. [efter t. eigenmächtig; jfr d. egenmægtig, holl. eigenmachtig] som handlar av egen maktfullkomlighet l. på egen hand, som i sitt handlingssätt icke tager hänsyn till andras berättigade fordringar l. önskningar l. till lag l. rättvisa osv., självrådig, godtycklig, despotisk; om handling o. d.: som vittnar om (för långt driven) maktfullkomlighet l. självrådighet osv.; jfr -MYNDIG. En egenmäktig regent, styrelse. Egenmäktiga viljor. Egenmäktiga handlingar, beslut, tilltag. Ett egenmäktigt uppträdande. Förfara egenmäktigt. Saml. af instr. f. landtreg. 431 (1662). (Vetenskapsmannen) talar till ompröfning, ej till egenmägtigt afgörande. Boëthius Sed. 285 (1807). Pausanias (hade) .. börjat visa sig våldsam och egenmäktig. Höijer Thukyd. 1: 113 (1831). Alla egenmäktiga förändringar af en utgifvare göra hans arbete opålitligt. Geijer I. 8: 46 (1833). Lillie (hade) .. egenmäktigt lämnat sin guvernörspost i Leipzig. Tegnér Sv. bild. 13 (1896). Ansvarstalan för ”egenmäktigt förfarande”. Melsted Jurist. 185 (1910).
-MÄKTIGHET~200 l. —10~2. sbst. till -MÄKTIG: (för långt driven) maktfullkomlighet, självrådighet, godtycke, despotism; i pl. (mindre br.): yttringar av maktfullkomlighet l. självrådighet; jfr -MYNDIGHET. Thorild 3: 240 (1793). Några smärre egenmägtigheter i Johan Kasimirs regering. Fryxell Ber. 11: 134 (1843). Vid tjenstetillsättningar hade ständerna förfarit med en egenmäktighet, som kränkte regeringsformen. Malmström Hist. 5: 228 (1877).
(4 a) -NAMN. [sannol. närmast efter t. eigenname; jfr d. egennavn, isl. eiginnafn, holl. eigennaam; alla ytterst efter lat. nomen proprium] språkv. beteckning för en individuell föreställning l. ett individuellt begrepp (ss. namn på personer, länder, orter o. d.); nomen proprium. Tullberg Sv. spr. 1: 22 (1836). Huruvida ett ord är egennamn äller icke, beror .. ingalunda av, huruvida det, som det betecknar, är en individ äller icke, utan därav, huruvida ordet om det betecknade utsäger, att det är en individ äller icke. E. Brate i Nystavaren 4: 7 (1892). Noreen Vårt spr. 5: 287 (1908).
(1 k) -NIT. [ordet, som är uppvisat bl. från den år 1739 förda poetiska skriftväxlingen mellan C. G. Cederhielm o. O. v. Dalin rörande plikterna mot Gud och nästan, synes vara skapat av den förre o. efter honom upptaget av den senare] (†) nit för eget bästa, egennytta. C. G. Cederhielm (1739) hos Dalin Vitt. 3: 332. Dalin Därs. 454 (1739).
(1 k) -NYTTA. [efter t. eigennutz; jfr d. egennytte, mnt. eigennutt, nt. eigennütt, ävensom holl. eigenbaat, eigenbelang] jfr O-EGENNYTTA.
1) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.] (†) eget gagn l. intresse; egen fördel l. vinning. Löse boffuer: ssåsom meere achte en ringe eghennytte, än ähre och redeligheet. Jöran Persson (c. 1563) i HSH 3: 81. Ingen i verlden skall visa at jag (vid handhavandet av Botaniska trädgården) .. giort mig sielf någonsin den minsta egennytta. Linné Bref I. 1: 162 (1757).
2) [jfr motsv. anv. i d., mnt., nt., holl. o. t.] hänsyn till det egna gagnet l. intresset; böjelse l. strävan att bl. tillgodose sina egna intressen l. att skaffa sig själv fördelar (utan hänsyn till l. i motsats till l. på bekostnad av andras berättigade önskningar l. krav), själviskhet, egoism; stundom i pl.: yttringar av egennytta, egennyttiga avsikter l. handlingar. Kall l. beräknande egennytta. Hemlig egennytta. Göra ngt av ren egennytta. G. I:s reg. 17: 617 (1545). Der som egen-nyttan regerar i rådslagen, .. der stadnar gärna det ena med det andra i ett Allmänt förderf. Nordberg C. XII 1: 428 (1740). Att egennyttan drifver verlden, har mången djupsinnig man sagt före mig. Geijer I. 3: 24 (1809). Orätt är att vilja fritaga sin egen klass från egennytta, då man därför debiterar de andra. De Geer Minnen 2: 227 (1892). Egennyttor och partihänsyn. E. Hildebrand i Sv:s hist. IX. 2: 124 (1909). särsk. i ordspr. Egennytta giör Wänskapen trögh. Grubb 178 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 29 (1865) [jfr d. egennytte spilder venskab, t. eigennutz, hast alle gute freunde erwürget]. Egennytta, är en bottnlös Bytta. Grubb 179 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 29 (1865). Egennytta, störer godh rådh. Grubb 179 (1665) [jfr t. eigennutz hindert viel gute ordnungen]. Egennytta wil giärna haa fördantzen. Därs.; jfr Sv. ordspråksb. 29 (1865).
(1 k) -NYTTIG. [jfr d. egennyttig, t. eigennützig, ävensom holl. eigenbatig] jfr O-EGENNYTTIG.
1) (†) som kommer ngn själv till nytta. (I veten) Ath wij for then wpborne scath icke haffwa köpth nogon iordgotz eller eghennyttuge egedela. G. I:s reg. 1: 278 (1524). Adelbero .. röfwade myckit vthur Munkeklostren, och giorde sigh egennyttigt. Schroderus Osiander 2: 661 (1635).
2) [jfr motsv. anv. i d., holl. o. t.] som bl. ser på sitt eget bästa, som bl. strävar att tillgodose sina egna intressen (utan hänsyn till l. på bekostnad av andras), självisk, egoistisk; om vilje- l. känsloyttring, handling, yttrande o. d.: som innebär l. vittnar om egennytta. Egennyttiga styresmän. Egennyttiga avsikter, beräkningar, känslor. Handla egennyttigt. En oretfärdig, eigennyttig och eigenvillisk dom. R. Ludvigsson (c. 1580) i Hist. handl. 20: 59. Egennyttig är ingom nyttigh. Grubb 179 (1665); jfr Sv. ordspråksb. 29 (1865) [jfr motsv. ordspr. i d.]. (Infödingarna i Brasilien) Äre icke egennyttige, uthan hwad the hafwa, deela sig gierna emillan. Amer. 28 (1675). Hoppet är egennyttigare än tacksamheten. Tegnér 5: 351 (1824). Rundgren Minnen 2: 215 (1870, 1883).
-NYTTIGHET~200 l. —10~2. (numera mindre br.) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara egennyttig, egennytta, egoism. Botvidi Tree pred. 46 (1621, 1627). Then lede egennyttighet, / .. Fast alla stånd förderfwar. Ps. 1695, 309: 5. Egennyttighet är synd, kanske den vanligaste af alla. E. Lundgren (1875) hos Nordensvan Lundgren 305. jfr O-EGENNYTTIGHET. särsk. (†) yttring av egennytta, egennyttig avsikt l. beräkning l. handling; vanl. i pl. RARP V. 1: 314 (1654: ägennyttigheeter). (Överste Waranitzki frågade mig) med hvad fog jag .. angifver honom för en och annan egennyttighet. C. Piper (1711) i Hist. handl. XXI. 1: 135. (Kristinas o. K. XI:s förmyndarregeringar) öpnade en vid dörr för enskilte begär och otaliga egennyttigheter. Schönberg Bref 3: 188 (1778).
-PERIOD. fys. o. elektrotekn. = -SVÄNGNINGS-PERIOD. R. Witting i Fennia XXIX. 2: 48 (1911).
(1 k) -PRIS. (†) självberöm. Alt hwadh til Konungens i Danmarck beröm skrifwes, thet föres medh stoor ähregirigheet och egen-prijs i dagzliuset. Swar på thet danske manif. 1644, s. F 3 b. Anm. Det hos Månsson Åderlåt. 112 (1642) ss. namn på växten Veronica (officinalis) Lin. anförda egenpris torde vara (skriv- l. tryck-) fel för e(h)renpris (se ÄRENPRIS). —
-PRODUKTION. nationalekon. produktion som åsyftar att direkt täcka den producerandes egna behov (o. således ej är beräknad på avsättning); särsk. om sådan produktion ss. den allmänna formen för (en mera primitiv) samhällshushållning. Hos de europeiska kulturfolken ända långt ner i de historiska tiderna (måste) hvarje ensamhushållnings mål .. ha varit att genom egenproduktion tillfredsställa sina medlemmars samtliga behof. A. Raphael i Ekon. samh. 2: 260 (1897). Steffen Krig o. kultur 3: 142 (1916).
-REALITET. filos. realitet som tillkommer ngt ss. sådant (till åtskillnad från annat). Själslifvets innehåll förnimmes .. (enl. Wundt) på omedelbart sätt och i sin oförmedlade egenrealitet. Vannérus Wundts psyk. 25 (1896).
(1 j ζ) -RÅDIG. [jfr d. egenraadig]
1) [jfr motsv. anv. i d.] självrådig, egenmäktig. Ett egenrådigt förfarande. Handla egenrådigt. Phrygius Him. lif. B 1 b (1615). Astrid .. Förmäles genom Ragnvald Jarls egenrådiga tilltag med .. Olof Haraldsson. Strinnholm Hist. 5: Reg. 14 (1854). Abbedissan Ingegärd visade sig ytterst egenrådig och liknöjd för .. (sitt klosters) bästa. H. Hildebrand i Sv:s hist. 2: 343 (1905).
2) (†) som (fullständigt) råder sig själv, självständig; enrådande, enväldig. (Sv.) En egenrådig eller egenwåldig Konung, (fr.) un roi souverain. Pfeif De habitu 266 (1713). Män, som, sjelfva egenrådiga och fria, buro aktning för andras sjelfrådighet (dvs. självständighet) och frihet. Strinnholm Hist. 2: 392 (1836).
-RÅDIGHET~200 l. —10~2. sbst. till -RÅDIG.
1) till -RÅDIG 1: självrådighet, egenmäktighet. Strinnholm Hist. 1: 342 (1834). Ju högre man födes, desto större är frestelsen till egenrådighet. Annerstedt G. II A:s minne 10 (1900).
2) (†) till -RÅDIG 2: självständighet, självstyrelse. Fredsslutet i Kostnitz år 1183 .. tillerkände .. (de lombardiska städerna) sådan egenrådighet, att de nära bildade sjelfständiga republiker. Strinnholm Hist. 3: 796 (1848).
(jfr 1 j o. k) -RÄTTFÄRDIG~020. [efter t. eigenrechtfertig (Luther); jfr holl. eigengerechtig] som tror sig vara l. bliva rättfärdig gm egen kraft; som håller sig (själv) för rättfärdig; fariseisk; självgod; om sinnesbeskaffenhet, handling o. d.: som vittnar om l. härflyter ur självgodhet l. fariseism osv. Egenrättfärdig förhävelse. Nohrborg Sal.-ordn. 350 (c. 1765). Frälsaren, .. genom hvilkens nåd den dåligaste människja .. kan blifva så helig och dygdig som den egen-rättfärdige icke kan med all sin möda i alla sina dagar. Oldendorp Evang. br. missionsarb. 2: 134 (1788). Själf stoltserar Bela egenrättfärdigt öfver sin förträfflighet. C. D. af Wirsén i PT 1904, nr 204 A, s. 3. —
-RÄTTFÄRDIGHET~0200 l. —010~2. [jfr d. egenrætfærdighed] egenskap(en) l. förhållande(t) att vara egenrättfärdig; fariseism; självgodhet. Oldendorp Evang. br. missionsarb. 2: 134 (1788). Medeltidens lagiska egenrättfärdighet. Sundberg Bekänn. 6 (1879).
-RÖRELSE. [jfr d. egenbevægelse, t. eigenbewegung]
1) [jfr motsv. anv. i dan. o. t., ävensom fr. mouvement propre] astr. om den skenbara rörelse som en stjärna (l. ett stjärnsystem) företer därigm att den (l. det) så småningom förflyttas på himlavalvet. NF 7: 22 (1883). B. Hasselberg i VetAÅrsb. 1913, s. 234.
2) (i naturvetenskapligt fackspr.) rörelse som ngt har l. vari ngt försättes gm inom detsamma självt verkande krafter l. (i fråga om fortskaffningsmedel o. d.) gm å detsamma anbragt drivkraft o. d. (utan yttre påverkan); i fråga om organism: frivillig l. spontan rörelse. Baciller .., hvilka undersökta i hängande droppe hade en liflig egenrörelse. W. Cygnæus i Acta soc. sc. fenn. 18: 301 (1891). En .. egenrörelse (av visst slag) .. är att betrakta som en för de kolloidala lösningarna karakteristisk egenskap. T. Svedberg i Sv. kem. tidskr. 1907, s. 88. Om en .. hvälfd yta .. träffas af en luftström under en liten infallsvinkel, (så lyftes den av luftströmmen) ..; samma är förhållandet, om ytan af en egenrörelse föres mot luften. 2 NF 8: 671 (1907).
(jfr 1 k) -SIDIG. (†) partisk till egen förmån. Kalmar domk. prot. 1759, s. 68. Det var ej utan, at .. (Oktavianus) vid utdelningen af jordägor til sina och Antonii gamla Soldater förfor egensidigt. Eberhardt Allm. hist. 2: 171 (1768).
(1 j ζ) -SINNAD. [jfr ä. d. egensindet] (†) egensinnig. P. Erici Musæus 5: 48 a (1582). Titt galna, egensinnade hoffuud. Balck Ridd. C 7 b (1599). Baronen .. är så egensinnad och sjelfklok, at han vill hafva alt efter sitt hufvud. Stagnell Baron Sjelfklok 18 (1753). Kindblad (1870).
(1 j ζ) -SINNE. [efter t. eigensinn; jfr d. egensind, nt. eigensinn] självrådighet, envishet, omedgörlighet, oresonlighet, trilskhet, styvsinthet, halsstarrighet, genstörtighet, trots; förr stundom: nyckfullhet, nyck. (Skalden) sårar det skickliga, icke tillfölje af humoristiskt egensinne, utan af ren oförmåga. Hammarsköld Sv. vitt. 1: 87 (1818). ”Egensinne, ja, det är kvinnornas energi,” mumlade han för sig själf. Ahrenberg Landsm. 132 (1897). Antagandet, att .. (Karl XII) blott lät leda sig af sitt medfödda egensinne. Hjärne K. XII III (1902).
(1 j ζ) -SINNIG. [efter t. eigensinnig; jfr d. egensindig, nt. eigensinnig, holl. eigenzinnig] som följer bl. sin egen mening l. vilja, självrådig, envis, omedgörlig, oresonlig, trilsk, styvsint, halsstarrig, genstörtig, trotsig; förr stundom: nyckfull; om viljeyttring l. handling o. d.: som vittnar om l. röjer självrådighet l. envishet osv. Ett egensinnigt humör l. lynne. Egensinnigt fasthållande vid en en gång intagen ståndpunkt. Fin. urk. II. 1: 85 (c. 1595). Itt störrigt eghensinnigt hufwud. Fosz 589 (1621). Lyckans egensinniga skiften. Ekelund Fielding 626 (1765). I sina beslut var han egensinnig. Botin Hist. 1: 226 (1789). Det egensinniga .. motståndet från min dödssjuka kropp. Wulff Leopardi 306 (1913).
-SINNIGHET~200 l. —10~2. egensinne; stundom i pl.: yttringar av egensinne. A. Oxenstierna 1: 62 (1612). Ödets och Kärlekens Egensinnighet. Skjöldebrand Cleopatra (1749; i titeln). Gamla tunga Peruk-hufvudens fördomar och egensinnigheter. SP 1778, s. 11. Egensinnigheten synes .. tillhöra de fel, som ofta finnas hos en kraftig natur. A. P. Cronholm i SKN 1842, s. 276.
(1 j ζ) -SINT. (†) egensinnig. Grubb Likpr. ö. Wattrang F 1 b (1680).
(1 j ζ) -STÄNDIG. [efter t. eigenständig, självständig] (†) självrådig, egenmäktig. Citation vppå mehrb(emäl)te Personer för deras egenständiga oförsohnligheet och Trolofningzryggiande. Växiö domk. akt. 1688, nr 83. —
-SVÄNGNING. [efter t. eigenschwingung] motsatt TVÅNGS-SVÄNGNING.
1) fys. om den svängningsrörelse som en ur sitt jämviktsläge bragt materiell punkt l. kropp utför på grund av sin spänstighet o. tröghet (i motsats till svängningsrörelse som framkallas av en erhållen svängningsimpuls). Egensvängningarne hos en granskifva af bestämda dimensioner. SDS 1907, nr 93 A, s. 2. Bäcklund Kropp. elast. 241 (”142”) (1909).
2) elektrot. om sådana elektriska svängningar i en ledare som till sitt svängningstal äro beroende av ledarens egna elektriska egenskaper, näml. dess självinduktion o. kapacitet (i motsats till svängningar som framkallas i en ledare av en periodiskt föränderlig elektromotorisk kraft o. vilkas svängningstal icke behöver vara lika med de förstnämnda svängningarnas). Tekn. tidskr. 1899, M. o. E. s. 113. K. Bohlin i VetAÅrsb. 1914, s. 293. —
-SVÄNGNINGS-PERIOD. fys. o. elektrot. tid(en) för en hel egensvängning. Patent nr 32958, s. 1 (1912).
-SVÄNGNINGS-TAL. fys. o. elektrot. antal(et) egensvängningar på tidsenheten (sekunden). Thörnblad Trådlös telegrafi 115 (1911).
-SYNT. (†) självklar, tydlig, uppenbar; jfr SJÄLV-SYNT. Stiernhielm Fateb. (1643; under audsynt).
-SÖKT, p. pf. [jfr ä. holl. eigenzoekelijk, egennyttig] (†) som ngn själv l. för egen del l. räkning söker l. förvärvar o. d.; självförvärvad. Hwadh äghensöökt skickeligheet och dygd widhkommer, neekar man .. aldeles (arvet från föräldrarna). Girs Edelh. A 5 a (1627). Egensökt nytta. Dens. G. I 83 (c. 1630).
(1 j ζ) -TAGEN. (†) självtagen. Aff egentagen dristighet. Växiö domk. akt. 1692, nr 3.
(1 j ζ) -TILLVÄLLANDES, p. pr. adj. (†) självtagen; egenmäktig. (Vi) kunna .. sådan egentillvällandes bemedlingh (dvs. den engelska fredsmedlingen) eij emottaga. Carl xii Bref 397 (1713).
-TON. [liksom d. egentone efter t. eigenton] fys. om den (på den ifrågavarande kroppens storlek, form, spänning osv. beroende) särskilda ton som en viss kropp avgiver, då den försättes i vibrationer (den ton i vilken den är ”stämd”). Munhålans, mot en viss vokal svarande ”egenton” är .. nästan alldeles oberoende af individuela olikheter, ja till och med af ålder och kön. Björling Klangf. 70 (1880). Formen hos en ljudande kropp är bestämmande för dess egentoner. Rydberg Fys. utv. 14 (1903).
(1 j ζ) -VALD, p. pf. [jfr ä. t. eigenerwählt] (†) självvald. Isogæus Segerskiöld 1323 (B) (c. 1700).
-VIKT. [jfr d. egenvægt] (i fackspr.) (ngts) egen vikt (frånsett eventuell belastning o. d.); äv.: (ngts) vikt pr volymenhet. Egenvikten hos golfvet plus belastningen. Tekn. tidskr. 1898, B. s. 50. Från slutet af februari till slutet af maj, aftager sädens egenvikt. Handtv.- o. landtm.-bl. 1905, s. 310. 2 Uppf. b. 9: 459 (1906).
(jfr 1 j ζ) -VILJA. [jfr d. egenvilje, nt. eigenwill, t. eigenwille, eng. own-will]
1) (numera bl. ngn gg i teol. o. filos. fackspr.) (ngns) egen vilja (i motsättning till andras, särsk. till Guds vilja). (Den kristne skall) döda egen viljan, älska Gud, hata Verlden. Salander Gårdsf. Föret. 7 a (1727). Sin friska, sin äkta sjelfverksamhet äger den menskliga egenviljan i älskande anslutning till den gudomliga egenviljan. Atterbom Philos. hist. 259 (1835). NF 13: 1349 (1889).
2) [jfr motsv. anv. i d., nt., t. o. eng.] egenrådighet, självrådighet, egenmäktighet, godtycke; egensinne. Muræus Arndt 1: 12 (1647). Egenviljan tämjdes ock (hos det sv. folket under G. I:s tid). C. V. A. Strandberg 1: 165 (1860). Knut var .., när icke egenviljan regerade honom, .. en riktigt söt liten gosse. Geijerstam Lyckl. män. 164 (1899). De voro gensträviga i sin egenvilja. Ps. 106: 43 (Bib. 1917).
(1 j ζ) -VILJANDE, p. pr. adj. (†) som följer sin egen vilja, självständig, självrådig. Hwar och en (vill) wara egenwiljande, sielfrådande, och följa tyckio sina. Swedberg Schibb. e 2 a (1716).
(1 j ζ) -VILLIG. [jfr ä. d. egenvillig, nt. eigenwillik, holl. o. t. eigenwillig]
1) (†) som göres av fri vilja l. efter eget behag, frivillig, självvillig. Stiernhielm Fateb. (1641; under audvelt). Een egenwilligh gåfwa till kyrkiones prÿdnat och ziirat. Växiö domk. akt. 1675, nr 278. Församlingens egenvilliga och otvungna skrifft. Därs. 1751, nr 484.
2) [jfr motsv. anv. i ä. d., holl., nt. o. t.] (numera med ngt ålderdomlig anstrykning; jfr dock slutet) egenrådig, självrådig, egenmäktig, godtycklig; egensinnig; om handling o. d.: som vittnar om l. härflyter ur egenrådighet l. godtycke l. egensinne osv., som göres med självtagen rätt l. på eget beråd. Ett egenvilligt förfarande. Samma Doom war orättfärdigh, egennyttigh och egenwilligh. Tegel G. I 2: 127 (1622). Inge ovigde studenter skulle egenvilligt, och utan sina förmäns lof, löpa til at predika. Bælter Cerem. 24 (1760). (Rousseaus) häftiga, ömtåliga, ofta bittra och egenvilliga sinnelag. Leopold 5: 414 (1802). Att krigsfolket var egenvilligt och ej lät sig .. styra. Svedelius i SAH 51: 202 (1875). Min vers vill följa sina egna lagar / och egenvilligt vara vild och yster. Fröding Nytt o. gam. 35 (1897). särsk. (fullt br.) jur. i uttr. egenvilligt övergivande, om det (ss. orsak till äktenskapsskillnad räknade) förhållandet att endera maken avbryter den äktenskapliga sammanlevnaden med avsikt att icke vidare fortsätta den. Nordström Samh. 2: 37 (1840). Ekeberg Äktenskapslagstiftn. 39 (1915).
-VILLIGHET~200 l. —10~2. (numera med ngt ålderdomlig anstrykning) egenskap(en) l. förhållande(t) att vara egenvillig; egenvilja, egenmäktighet, självrådighet, egensinne; stundom i pl.: yttringar av egenvilja osv. RARP 2: 111 (1634). Hämmande af hvarjehanda missbruk, landskiöp och egenvilligheter. Bidr. t. Hfors hist. 3: 129 (1693). Klagomål öfver .. församlingarnas egenvillighet vid tillsättning af klockare. Wahlfisk Katek. underv. 127 (1889).
-VILLIGTVIS, adv. (†) på egenvilligt sätt, egenvilligt. B. Geijer (1684) hos Johansson Noraskog 3: 407.
(1 j ζ) -VILLISK. [efter ä. t. eigenwillisch] (†) egenvillig. R. Ludvigsson (c. 1580) i Hist. handl. 20: 59 (se under -NYTTIG 2).
(1 k) -VINST. (†)
1) egen vinst. (Egennyttiga,) som heller en snar Egenwinst sökia, än gemeene bästa. Risingh Kiöph. 101 (1669).
2) egennytta. Det fordras hjeltar ock i striden / Mot tröghet, egenvinst, fåkunnighet och flärd. Franzén Skald. 2: 262 (1800, 1828).
(1 j ζ) -VIS. [jfr ä. t. eigenweise, holl. eigenwijs] (†) självklok. S. J. Alnander (1760) i Sv. Merc. 6: 379.
(1 j ζ) -VÅLD. (†) egenrådighet, egenmäktighet, självsvåld. Tegel G. I 2: 135 (1622).
(1 j ζ) -VÅLDIG. [med avs. på senare ssgsleden jfr ALLS-, SJÄLVS-VÅLDIG] (†) enrådande, enväldig. Pfeif De habitu 266 (1713; se under -RÅDIG 2).
(1 j ζ) -VÄLDIG. [jfr ä. t. eigenwaltig] (†) egenmäktig, egenrådig. Främmande egendom .. (får) du aldrig .. egenväldigt tilgripa. Hasselroth Campe Theophron 158 (1794). Ett egenväldigt tillegnande af regeringen. Fryxell Arist. 3: 123 (1846).
-VÄRDE. värde som ngt har i o. för sig l. för sin egen skull. Konsten .. representerade ett obestridligt egenvärde (det estetiska). Böök Sv. stud. 410 (1913).
-VÄRME. [jfr d. egenvarme, t. eigenwärme] (i fackspr.) värme som alstras av l. inom ngt självt (o. sålunda ej tillföres utifrån). Hallin Hels. 1: 15 (1885). Den rätt ansenliga egenvärme, som alstras i ett getingsamhälle. 2 NF 9: 1086 (1908).
-VÄSENDE. (†) självständig existens, substantialitet. Att materien icke har något egen-väsende (essence). V. F. Palmblad i Svea 2: 104 (1819).
(1 k) -ÄLSKNING. (†) egenkärlek. Egenälskningen och egen äran fördärfwa och til intet göra, the högste och aldraskönaste gåfworna vti Menniskionne. Muræus Arndt 1: 265 (1647). Lind (1749; under egen-kärlek).
(1 k) -ÄRA. [jfr ä. t. eigenehre] (†) självberöm, eget lov l. ros; självgodhet, egenkärlek. Muræus Arndt 1: 265 (1647; se under -ÄLSKNING). (Jesus vill) bevara dig för Lucifers sjukdom af egenära och sjelfberömmelse. J. Dillner i Biogr. lex. 18: 290 (1850).
Spoiler title