publicerad: 1978
SLÄPA slä3pa2, v.1 -ade (Apg. 14: 19 (NT 1526) osv.) ((†) pr. ind. sg. akt. -er G1R 24: 241 (1554), Hall KultInt. 140 (i handl. fr. 1646: slepr), Swedberg Dödst. 48 (1711); pr. ind. sg. pass. -es Juslenius 303 (1745). ipf. -te ConsAcAboP 3: 509 (1671: slääptes, pass.), Ps. 1695, 158: 13, Tranér Anakr. 88 (1830, 1833). sup. -et G1R 21: 343 (1550: slepedt), AOxenstierna 13: 97 (1635); -it Gevaliensis Jos. 12 (1601). p. pf. -en Livin Kyrk. 135 (1781); -t Petreius Beskr. 2: 74 (1614)); förr äv. SLÄPAS, v. dep. -as, -ades, -ats l. -es, -tes, -ts (pr. ind. sg. -as Ehrenadler Tel. 802 (1723), VDAkt. 1723, nr 78; -es Schroderus Waldt 57 (1616). ipf. -ades Schroderus Os. 1: 382 (1635), SvMerc. 1761, s. 306; -tes Schroderus Os. 2: 266 (1635). sup. -as AOxenstierna Bref 4: 330 (1646), Rudbeckius Luther Cat. 54 (1667); -ast KKD 7: 85 (1704; möjl. felaktigt för släpats); -ats AOxenstierna 7: 715 (1632), Weste FörslSAOB (c. 1815); -ts Schroderus Os. 1: 533 (1635)). vbalsbst. -AN [fsv. slepan] (†, 2Mos. 2: 23 (Bib. 1541), Spegel 442 (1712)), -ANDE, -ERI (se avledn.), -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.
Ordformer
(slep- (-ee-) 1526 (: sleperij), 1550—1614, 1899 (: slepdrög). släp- (-ää-) 1526 osv. -a 1526 osv. -as- (-es), dep. 1616—1889)
Etymologi
[fsv. (i bet. I 1 o. 2) o. sv. dial. släpa, slepa; liksom fd. slæbe, sleffue (d. slæbe), nor. slepe sannol. (åtminstone delvis) av mlt. slēpen motsv. mnl. slepen (nl. sleepen), fht. sleifen (t. schleifen), etymologiskt identiskt med SLEFA o. i avljudsförh. till SLÄPPA, v.2, o. kausativbildning till SLIPA, v.2; möjl. utgår dock ordet delvis från ett kortstavigt verb med urspr. kort i i stammen (jfr sv. dial. slipa, slepa, se SLÄPPA, v.2), antingen inhemskt l. lånat från mlt. slepen (se SLÄPPA, v.2). — Jfr SLÄP, SLÄPA, sbst.]
I. i grundform (äv. med inbegrepp av passiv s-form), i anv. där verbet icke har direkt förb. med refl. pron. (jfr II).
1) om person l. djur: transportera (ngn l. ngt) gm att (med tillhjälp av draganordning l. enbart med handen l. händerna l. (i sht om djur) med munnen o. med uppbjudande av större l. mindre kraftansträngning l. möda) dra (denne resp. detta) längs mark l. golv l. dyl. l. genom ett medium (t. ex. vatten) med viss del vilande på marken osv. resp. i mediet o. frikterande däremot (äv. med prep.-adverbial, särsk. inlett med mot l. på l. i, angivande underlag l. medium för sådan transport); äv. i utvidgad anv., om maskin l. fordon o. d., i fråga om att på ovan angivet sätt transportera l. dra ngn l. ngt längs mark osv. l. genom ett medium; äv. (i sht vard.) allmännare: under kraftansträngning l. möda l. besvär transportera l. forsla l. dra l. bära o. d. (ngn l. ngt); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. (särsk. hyperboliskt, liktydigt med: dra l. bära); äv. abs.; äv. i förb. med prep.-adverbial i st. f. direkt obj. (se o). Han måste släpa den skadade efter sig i snön nära en kilometer, innan han kom fram till väg. Han släpade den tunga lådan över skaren. Pojken släpade den tunga skrivmaskinen tre trappor upp till sitt rum. Nu får vi allt släpa ett tag igen, sade far och tog tag i dragrepet till kälken. Apg. 14: 19 (NT 1526; med avs. på den stenade o. ss. död uppfattade Paulus). Dragare släpa (bära) antingen på axlarne, eller medh Skottkärro, eller medh bårar. Schroderus Comenius 461 (1639; t. texten: tragen). (Krig) slääpar mycket ondt effter sigh. Grubb 430 (1665). Lägg .. (förgiftade fåglar) på Winden, ther .. (råttorna) hafwa sitt Tilhåll. Tå släpa the .. them i sina Håhl. Aken Reseap. 306 (1746). (Det självdöda) Creaturet (får) aldeles icke släpas på bara marken. PH 5: 2947 (1750). Hvem har släpat hit alt detta skräpet? Weste FörslSAOB (c. 1815). (Trälarna) framlefva (enl. Rigsthula) de ”tunga dagar” med mödosamt och föraktligt arbete, såsom att släpa bördor. (Forssell o.) Grafström 28 (1828). De foro utför den häftiga och långa Muhosforsen, förbi hvilken båten vid uppfärden .. måst släpas till lands. Wirsén i 3SAH 2: 160 (1887). Hellre ville hon släpa dricksvatten långa vägar än att (osv.). Lagerlöf BarnM 271 (1930). — jfr AV-, BORT-, EFTER-, FORT-, FRAM-, FÖR-, HEM-, HOP-, IN-, KRING-, MED-, NED-, PÅ-, SAMMAN-, UPP-, UT-SLÄPA samt GÖDSEL-SLÄPNING o. O-SLÄPAD. — särsk.
a) i ordspråk o. ordspråksliknande talesätt. Bättre köra sagta, än släpa laszet til bys. Rhodin Ordspr. 10 (1807). Säcken är lånter, han skall släpas. Granlund Ordspr. (c. 1880). För att andras lass man släpar / icke ens den hulpne tackar. Saxon Haneg. 9 (1888, 1909).
b) (numera bl. i skildring av ä. förh.) med avs. på handelsvara l. fora o. d.: frakta släpad l. dragen (av häst); frakta l. köra med häst. The fattige bönder, som theris varer tijt (dvs. till en marknad) slepedt hadhe, finge .. them inthet förytredt. G1R 21: 343 (1550). Köpmans-gods bliva släpade. Schultze Ordb. 4530 (c. 1755). Åkerbruk och slöjder försummas (i Viborgs län) mycket af allmogen, som hellre släpar foror kring landet. Palmblad LbGeogr. 144 (1840). Ännu år 1649 sades det, i en av regeringen utfärdad ordning för Edsvägsborna, att formännen använde ”släpor”, d. v. s. släpade godset efter häst. Heckscher SvEkonH 1: 545 (1936).
c) i fråga om släpande (på drög l. stötting o. d.) av sten l. virke till en plats för att där användas l. hopsamlas för vidaretransport o. d. (ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om enskild släptransport); särsk. (o. numera företrädesvis, i sht skogsv.) i fråga om släpande av timmer med häst l. i sht traktor o. med tillhjälp av en stötting, varpå timret fastgörs med sin ena (vanl. grövre) ända. G1R 19: 140 (1548; med avs. på timmer). Sten til grundval (för akademibyggnaden i Åbo) är sprängd och släpad. Porthan BrSamt. 1: 243 (1800). För att få fram timret till basvägen måste detsamma släpas från stubben, hvilket i Sverige i allmänhet sker med tillhjälp af en kort kälke (stötting), å hvilken stockens ena ända (bäst storändan) lägges upp. Fredenberg Sågtimm. 27 (1892). (Om) blott virket utan längre släpningar kunde komma omedelbart till vatten. Ramsay Barnaår 7: 248 (1906). Gårdens dräng .. skall ut på timmeravverkning och släpning till en större kronostämpling i närheten. Munsterhjelm Vildm. 90 (1936). — jfr TIMMER-SLÄPNING.
d) med avs. på levande person l. djur, i vissa anv.
α) i fråga om släpande av person ss. en olyckshändelse l. en olaglig l. förkastlig våldshandling l. ett förr förekommande straff för begånget brott o. d. (särsk. i uttr. släpa ngn till döds, släpa ngn så att döden blir följden). Honom (dvs. Margareta Fredkullas son Inge) släpadhe en häst till döds, ther footen var fastnadh i byglon. LPetri Kr. 62 (1559). (Hedningarna) hade somlige (kristna) piskat, somlige släpat aff och til i Stadhen, och stöt them widh Marken. Schroderus Os. 1: 446 (1635). (Ett ohyggligt straff var) at släpas til döds, för mord. Flintberg Lagf. 3: 305 (1799). Hans häst (skenade) utåt slätten, släpande ryttaren, som ej hunnit .. draga ena foten ur motsvarande stigbygel, med sig. Janson Abr. 342 (1901). — särsk.
α') (†) i pleonastisk förb. med slipa (jfr SLIPA, v.2 1). Will tu migh slå, eller slijpa och släpa, / Eller wil tu migh, tu mannamorderska dräpa. TobCom. C 3 b (1550).
β') i fråga om att släpa person (efter marken l. golvet o. d.) gm att hålla o. dra vederbörande i håret l. skägget l. örat l. öronen (i sht i uttr. släpa ngn vid l. i, i Finl. äv. från håret l. skägget l. örat l. öronen); äv. oeg. l. bildl., i fråga om att föra l. leda l. tvinga person med sig gm att hålla o. dra vederbörande i håret osv. Utom sig av raseri släpade han sin hustru i håret runt golvet. Sonen fattar fadren i håret och skegget, slepr honom, slår honom 3 sår i ansiktet. Hall KultInt. 140 (i handl. fr. 1646). Släpa .. någon från håret, örat, o. s. v. Bergroth FinlSv. 151 (1917). Släpa .. ngn vid håret. Därs.
β) i fråga om släpande av person som motsätter sig att följa med l. bli förd ngnstädes; äv. (o. ofta) oeg. l. bildl., liktydigt med dels: under motstånd l. protester l. mot vederbörandes vilja l. önskan dra i väg med l. föra l. leda l. tvinga med o. d. (ngn ngnstädes), dels (numera bl. i vitter stil): under motstånd osv. tvinga l. nödga l. driva (ngn till ngt); särsk. i uttr. släpa ngn (in)för rätta l. i fängelse (stundom äv. fängelset) l. till galgen o. d. (Det förhållandet) at .. (satan) icke genast släpar dem (dvs. de ogudaktiga) åt Helfwetit med sig. Det äre tweggehanda orsaker til (osv.). Rudbeckius KonReg. 397 (1619). Alt hwad Utländsk är synes dem (dvs. de unga) wara artigt Och förnämt, ja ända tils de blifwa släpade til Gillestugan för gäld. Lagerström Holberg Jean 8 (1744). Lind (1749: i fängelset). Schultze Ordb. 4530 (c. 1755: til galgen). Här hjelper icke stretande, kom Goszar, släpa honom om han icke wil gå. Lindahl L'avoc. sav. 33 (1757). Ovärdiga, du ser mina sinnens brand, du vet huru enväldigt du herrskar öfver detta sönderslitna hjerta .. och du släpar mig til et mord. Björn FörfYngl. 110 (1792). Adlerbeth HorSat. 37 (1814: för rätta). Med öppet våld hade han släpat sin syster .. ur ett nunnekloster till brudaltaret. Böttiger i 2SAH 39: 185 (1865). Helen Bourmaister släpade sin Jonas till teatern. Släpade — ty han gick inte godvilligt. Bergman JoH 64 (1926). Släpa ngn i fängelse, till stupstocken. Östergren (1941).
γ) i fråga om släpande av djur som motsätter sig att följa med l. bli fört ngnstädes l. som är svårtyglat l. bångstyrigt o. d.; äv. (o. ofta) oeg. l. bildl., liktydigt med: under motstånd l. med svårighet l. besvär o. d. tvinga med l. leda l. föra l. styra o. d. (ngt ngnstädes). Hon måste släpa hunden för att få den med sig in i hissen, så rädd var den. Han släpar effter sigh i itt togh samman kobblade, en hoop giruga hundar. PErici Musæus 1: 14 a (1582); möjl. särsk. förb. Den hunden, som blir släpat till skogs, han bijter ey många diur. Fernander Theatr. 151 (1695). Förtwiflad likt en get som blir ur gärdet släpen, / Han (dvs. gästen) sin Wärdinna såg (dvs. såg på sin värdinna). Livin Kyrk. 135 (1781). (De) funno, grepo, bundo / Den afskyvärde galten. — / En af dem drog i strecket, / Och släpte honom fången. Tranér Anakr. 88 (1830, 1833).
δ) (vard.) oeg. l. bildl. med mer l. mindre nedsättande innebörd, i fråga om att ngn kommer dragande med ngn l. ngra l. har ngn l. ngra i sitt släptåg l. följe l. sällskap. Släpa hem gäster mitt i natten. SvHandordb. (1966).
e) gm samordnande och i förb. med efterföljande draga (på) (jfr o β); dels i anv. i huvudmomentets bet. (etablerande en (mer l. mindre) pleonastisk förb. med ovannämnda verb), dels i anv. där denna bet. icke kan skiljas från bet. 2. (Ängeln:) Tv fule dieffuul, hwad wil tw här, / .. Jagh skal tigh binda, släpa och dragha. TobCom. E 2 b (1550); jfr d α. Thet mykna .. släpande och dragande och annat beswär, som medh Kopparmyntet widh thesz handtering är. Stiernman Com. 2: 807 (1656). Där han kom och släpade och drog sin stenfyllda kärra. Östergren (1941). Släpa och dra på ngt. SvHandordb. (1966).
f) (i sht förr) om dragdjur l. person, i fråga om att från stranden med hjälp av tross släpa båt l. pråm uppför flod o. d. Jungberg (1873). Ekblom Tur 58 (1936; med avs. på pråmar).
g) jäg. i fråga om att i samband med (förberedelse för) jakt l. viltfångst l. sportutövning liknande jakt släpa ngt (särsk. dödat djur l. del därav) efter sig genom terräng i syfte att där avsätta l. förta viss vittring; särsk. (numera bl. i skildring av ä. l. utländska förh.) i fråga om att ss. inledning till jaktridning gm släpande på angivet sätt åstadkomma ett konstgjort spår för de vid ridningen använda hundarna att driva på; jfr SLÄP 3 b, 9. Släpa (den stekta) Sillen omkring (räv-)Gropen, en Gång .. hwar Weka, så skadar thet intet hwad Owännen må gjordt hafwa (för att fångsten skall utebli). Aken Reseap. 354 (1746). Hahr HbJäg. 289 (1866; abs.; i fråga om rävfångst). (Metoden att döda räv med förgiftat bete) praktiseras vanligen på barmark, man släpar ett stycke kött en sträcka framåt och utkastar det förgiftade betet här och där under tiden. Ekman NorrlJakt 136 (1910). Vid terrängsvårighet för parforsjaktens anordnande brukar man öfver den mark, som står till buds, släpa något, som afsätter lukten af ett visst djurslag, t. ex. räf, och på detta konstgjorda spår jaga hundarna som efter lefvande vildt. 2NF 12: 1217 (1910). ”Släp” används vid träning av spårhundar då man t. e. släpar en rådjursskank som lämnar vittring efter sig. SAOBArkSakkSvar (1974).
h) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om soldat med avs. på pik (se PIK, sbst.1 II) l. gevär o. dyl. l. fana: transportera hållen nere i beröring med l. (oeg. l. bildl.) i omedelbar närhet av marken; äv.: hålla nere (o. i omedelbar närhet av marken); dels i fråga om åtgärd i fält för att icke synas för mycket, dels i fråga om uppträdande vid exercis l. militärparad o. d. (i denna anv. äv. nyttjat i kommando); jfr 6 a. (Till pikenerare i exercis:) Fäller och släper edre Pijkar medh Spetzen tilbaka, och Stumpen fram vth widh höger sijdan, vthi wänster Handen. Delachapelle ExBook 73 (1669). (Kommando:) Medh Stumpen tilbaka, släper edre Pijker ... Tå lyffter Soldaten Pijken .. och låter honom löpa genom Handen tilbaka .., sedan marcherar han .. släpandes Pijken effter sigh. Söderman ExBook 42 (1679). Infanteriet släpade Pijkarne sampt Musqueterne under Armen (i begravningsprocessionen). RelUlrEleonLijkProc. 28/11 1693, s. A 2 b. Sedan Regalierne blifwit hemtade utur Kyrkan (efter konungens jordfästning) .., då sker Trouppernes och Borgerskapets afmarche på samma sätt som up-marchen; börandes Gewäret wid af-marchen icke släpas, utan bäras på wanligt sätt. PH 9: 752 (1771). När fienden nalkades, marscherade .. (B. F. Zöge) bort med släpade fanor utan det ringaste försök till försvar. BL 23: 117 (1856).
i) med avs. på not l. trål o. d., i fråga om dragande (se DRAGA v. 1 d) av denna i vattnet (o. längs bottnen); särsk. dels (med avs. på not) i fråga om dragande med muskelkraft (från båt l. strand), dels (med avs. på trål o. d.) i utvidgad anv., i fråga om dragande utfört av motordriven båt (motordrivna båtar); stundom äv. abs.: dra not osv.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare, om enskilt tillfälle när sådant dragande utförs. Murenius AV 445 (1660; abs.). PT 1899, nr 33, s. 3 (ss. vbalsbst., konkretare). Not .., (dvs.) ett af garn bundet fiskredskap, som släpas längs bottnen samt tages ihop .. antingen vid stranden eller i en båt. 2NF 20: 63 (1913). Ibland släpas, där ström råder, en snurrevad en kortare sträcka på liknande sätt som en trål. 2SvUppslB 29: 1048 (1954).
j) i utvidgad anv., med avs. på fartyg l. båt l. boj o. d., i fråga om att detta resp. denna medelst förbindande tross l. vajer o. d. transporteras av ett (annat) fartyg l. en (annan) båt: bogsera. Siöart. 1685, art. 153 (med avs. på krigsskepp). ”Lenita” av Lerberget .. hade under uppehåll i Las Palmas råkat ut för en våldsam ångpanneexplosion och fick släpas hela vägen hem till Göteborg. En ganska lång bogsersträcka, Kanarieöarna — Västkusten! VFl. 1936, s. 121.
k) geol. o. bergv. i utvidgad anv., med direkt obj. betecknande bergartsmassa, i fråga om att denna vid förkastning dras med av det sänkta partiet av berggrunden (o. under friktion längs förkastningssprickan böjs, tänjs ut o. fördelas efter denna); i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., i (det vanl. i pl. använda) uttr. släpat lager, vid förkastning på angivet sätt förflyttat lager (se LAGER, sbst.3 1 a); äv. (i sht bergv.) ss. vbalsbst. -ning konkret, om det böjda, uttänjda o. efter förkastningssprickan fördelade partiet av bergartsmassan (i sht utgörande bergartsgång). När man följer en .. släpning efter med et ort arbete .. på andra sidan om den afskärande klyften .. (finner man alltid) den förlorade delen af gången, som äfven så visar en släpning efter klyften, och desse släpningar peka altid emot hvarannan. VetAH 1751, s. 44. De förändringar, som stora malmstreck i de dolda .. djupen, genom afskärningar, Bergens sättningar .., släpningar .. m. m. undergå. Rinman ÅmVetA 1766, s. 16. Förkastning med släpade lager. Nathorst JordH 81 (1888; text till bild). Lagren i det sjunkna partiet äro vid sprickan böjda uppåt, men i det qvarstående deremot böjda nedåt, de äro hvad geologerna kalla släpade. Därs. 82.
l) (vard., i sht skämts.) hyperboliskt, i fråga om bärande av smycke(n). Är det rimligt, säg, af en gammal förståndig menniska, att gå och släpa en söndrig guldring på halsen? Topelius Vint. I. 2: 218 (1862, 1880).
m) [anv. utvecklad ur ssgn SLÄP-ÄRTER] (mera tillf.) hyperboliskt l. oeg. l. bildl., i fråga om att i samband med ätande av släpärter under friktion dra kokt balja av nämnda maträtt mellan sina mer l. mindre hopbitna tänder. (Släpärterna) doppas i smält smör, och baljans innehåll tillgodogöres, genom att man ”släpar” den mellan tänderna. SvUppslB 30: 847 (1937).
n) (numera i sht i vitter l. högre stil) i vissa bildl. anv.
α) om person, med avs. på synd l. skam o. d. (uppfattad ss. ett ok), i uttr. betecknande att vederbörande dras med l. bär på synd osv.; äv. med avs. på träldomsok, i fråga om att bära detta; jfr 2 d. Wij släpe Syndens ook, ok Hoon (dvs. den döda) haer hwijlo funnit. Lucidor (SVS) 153 (1671). Then hustru håller ju sin man i föga ära, / Som wil, at altid han skal hunda hufwud bära, / Och Släpa både sin och hennes egen skam / För alt thet onda hon vr hiertat föder fram. Kolmodin QvSp. 1: 525 (1732). Många af .. (judarna) släpade oket i främmande land. Wikner Pred. 374 (1879).
β) [jfr motsv. anv. av t. schleppen, fr. traîner] om person, med avs. på sitt liv, i uttr. betecknande att vederbörande framlever sitt liv under enformighet l. tristess l. knapphet l. umbäranden l. nöd l. själsliga plågor o. d.; numera nästan bl. i ssgn FRAM-SLÄPA o. den särsk. förb. SLÄPA FRAM; förr äv. i uttr. släpa sin ålders tröga längd, i fråga om att framleva sin ålderdom under enformighet o. tristess. Var nyttig. Nöjet blef til pris åt mödan gifvet. / Dagsverkarns timme flyr; dagdrifvarn släpar lifvet. Leopold 2: 157 (1794, 1815). Jag (dvs. den döve) släpa skall min ålders tröga längd, / I ensligt lugn, som masken i sin snäcka. Franzén Skald. 1: 289 (1810, 1824). Beröfvad gods och glans, / Han i en enslig vrå med möda släpar lifvet. Remmer Högf. 88 (1818). Så under oro, qval, i ständig våda / Jag släpade mitt lif. Kullberg Tasso 1: 85 (1860). jfr FÖR-SLÄPA. särsk. (†) i utvidgad anv., om ngt sakligt, i uttr. släpa ett tynande liv, vara i ett dåligt tillstånd l. stadd i förfall o. d. Samtiden 1874, s. 333 (om konungavälde).
o) i förb. med prep.-adverbial (l. däremot svarande adverb-adverbial) i st. f. direkt obj., o. i denna anv. ofta med intensiv l. durativ bibet.: hålla på l. stå i o. släpa o. d.
α) i förb. med prep.-adverbial inlett med med; dels i uttr. släpa med ngn l. ngt, (hålla på osv. att) släpa ngn l. ngt (i denna anv. ofta i p. pr. i förb. med föregående komma), dels i uttr. släpa i väg med ngn l. ngt, släpa o. på så sätt skaffa i väg ngn l. ngt. Han släpade länge med stocken, innan han fick den upp på gården. En dag såg man engeln Gabriel komma släpandes in i trägården med en ansenlig träklump. Leopold 5: 86 (c. 1820). Föreställ dig nu att släpa med släda på bara sanden. ELindqvist (1843) hos Vasenius Top. 2: 434. Hon släpade iväg med den (dvs. skrivmaskinen). Fogelström BorgTr. 304 (1957). — särsk. i vissa uttr.
α') släpa i väg med ngn ngnstädes, släpa (i bet. d β) o. på så sätt skaffa i väg ngn ngnstädes. En konstapel letade lätt nog upp .. (den efterspanade) i hans gömställe och släpade i väg med honom till polisstationen. LD 1908, nr 302, s. 3.
β') komma släpande (äv. släpandes) med ngn, komma o. släpa (i bet. d β) ngn; äv. (i sht vard.) oeg. l. bildl., dels (ofta mer l. mindre nedsättande): komma o. ha ngn med sig (i släptåg l. i sitt följe l. sällskap), komma dragande med ngn, dels: komma framdragande med ngn (vid diskussion l. i visst sammanhang o. d.). En polis kom släpande(s) med en vilt gestikulerande fyllerist. Bengtsson Silv. 223 (1931; i vetenskaplig diskussion). Du måste förstå .. att jag inte kunde komma släpande med nån vigselberättigad till hennes sjukläger ... det skulle varit beviset på att hennes dagar var räknade. Sjögren TaStjärn. 25 (1957). Han kom släpande med sin nya fästmö. SvHandordb. (1966).
γ') komma släpande (äv. släpandes) med ngt (som utgörs av djur), komma o. släpa (i bet. d γ) ngt. En hyrkusk som i halken kom släpandes med sina hästar ut för Kyrkbrinken körde (tistel-)stången in genom sidan af Barons vagn. Leopold (SVS) II. 2: 120 (1792). Hvem har gifvit mest, den rike bankiren, som tackas offentligen för de tusen francs han skänkt till staden, eller den fattige .. (bonden), som kommer släpande till kolerafattighuset med sin enda get? Munthe Nap. 10 (1885).
δ') (numera föga br.) släpa med (en (så l. så beskaffad) sjukdom), bildl.: bära på l. dras med l. lida av (en (så l. så beskaffad) sjukdom). Skall man Sanningen bekenna, så är ingen slemmare .. Siukdom än thenne (dvs. hypokondri), hwar med många några åhr släpatt. Lindh Huuszapot. 139 (1675). Jag (har) alt sedan åhr 1777 släpat med en tärande sjukdom. VDAkt. 1781, nr 559.
β) i förb. med prep.-adverbial inlett med på (jfr e); i uttr. släpa på ngn (se α') l. ngt, (hålla på osv. att) släpa ngn l. ngt; äv. oeg. l. bildl. Han släpade på säcken så länge, att det kändes, som om ryggen skulle knäckas. Släpa på en tross, på en stock. Weste FörslSAOB (c. 1815; angivet ss. familjärt). Släpa på ngt, (dvs.) hålla på att släpa ngt. Sundén (1891). (Pojken kunde ej) tävla i snabbhet med en räv, när denne var lös och ledig och inte hade något att släpa på. Lagerlöf Holg. 2: 177 (1907). Italienarna .. gå och släpa på Europas äldsta och tyngsta historia. Neander Nilsson SpöknKors. 55 (1929). En råtta ute i korridoren eller i trappan till refektoriet och köket släpade på något, tog små skutt. Johnson DrömRosEld 75 (1949). Släpande på sitt bagage gick hon ut från stationen. Edqvist Eldfl. 191 (1964). — särsk.
α') i fråga om person: (hålla på att osv.) släpa ngn; äv. (i sht vard.) oeg. l. bildl., i fråga om att ngn ständigt har ngn med sig l. i sitt släptåg o. dyl. l. att ngn sedan länge sällskapar med ngn l. att ngn skaffar sig bekymmer l. besvär o. d. med ngn. Den bastante poliskonstapeln släpade på en vinglig fyllerist i riktning mot finkan. Hon har nu släpat på den karlen i flera år, så hon måste väl tycka om honom. Hon går jemt och släpar på sitt barn. Weste FörslSAOB (c. 1815; angivet ss. familjärt). Hvarföre skulle hon .. belasta sig med en annans barn och önska att släpa på det i sitt bekymmerfulla lif? Cederschiöld Riehl 1: 78 (1876).
β') bildl., i fråga om att dras med l. tryckas l. lida l. plågas av dåligt samvete l. skuldkänsla l. ångest l. sorg o. dyl. l. kroppslig krämpa l. sjukdom. Commendören Brunius går och släpar på .. sitt onda samvete. AnderssonBrevväxl. 2: 158 (1853). Man behöfde inte vara läkare för att se, att hon gick och släpade på en gammal, vanskött sorg. Wägner Pennsk. 11 (1910). Sitt bråck .. (hade) han .. släpat på som på en kedja. Siwertz JoDr. 103 (1928). All min inre osäkerhet, all ångest, all skuldkänsla föreföllo mig i denna stund omöjliga att längre släpa på. Blomberg Pass. 15 (1934).
2) gm att släpa (i bet. 1) anstränga l. möda sig l. arbeta; äv. övergående i allmännare bet., dels: anstränga l. möda sig (o. arbeta), dels: arbeta (hårt l. strängt); slita l. träla; ofta gm och förbundet med verb av typen arbeta l. träla l. slita l. streta (förr äv. draga) till (mer l. mindre) pleonastisk förb. med innebörden: arbeta (mycket) hårt l. strängt; äv. i anv. där denna bet. icke kan skiljas från bet. 1 (jfr 1 e). Han släpar i skogen vintrarna igenom. Hela vintern har han släpat på timmeravlägget. En häst som har släpat hela veckan bör också ha rätt till vila, när söndagen kommer. Monge lijdha stoor armodh, och än doch the släpa och draga ämedhan the någhot orka, komma the .. aldrigh någhon tijd soflet til brödhet. LPetri 2Post. 221 a (1555). At utan nödfall .. arbeta och släpa på .. (söndagen) är ett .. olijdeligit sielffzwåldh. Rudbeckius KonReg. 480 (1620). När man längie alt ifrå vngdomen haar släpat och träladt, blijr man omsijdor tröger och trått. Grubb 681 (1665). GT 1787, nr 68, s. 3 (: släpa och arbeta). Du försmår väl ändå ej min vänskap om det ödet skulle förestå mig att ograduerad gå och släpa som adjunkt. CStenhammar (1803) hos Hjärne DagDrabbn. 10. AB(L) 1895, nr 258, s. 3 (: släpa och slafva). Jensen Mickiewicz Tad. 186 (1898: släpa och streta). (Han) behövde (aldrig) släpa som de andra för brödfödan. Olzon Buck FjärrL 40 (1937). Han släpade vidare med kursen (dvs. den kvällskurs han ledde). Olsson Mittåt 117 (1963). — jfr UT-SLÄPAD. — särsk.
a) i förb. med följande inf. (med tillhörande bestämning) föregången av för att (stundom äv. enbart att), betecknande syfte med l. bevekelsegrund för l. orsak till ngns släpande. Dee haffua slepadt både natt och dagh att opsettia theeres värksteder. OxBr. 11: 321 (1640). Ack, jag hade slitit och släpat som ett kreatur för att få mig en egen torfva. Hedenstierna FruW 172 (1890). Hon jämrade sig alltid öfver mannen, som bringat henne i en sådan belägenhet, att hon nödgades släpa i hushållet för att kunna draga sig fram. Idun 1890, s. 108. Länge nog hade hon släpat att hålla livet uppe, nu förmådde hon ej längre. Dahllöf Otyg 32 (1915).
b) (numera bl. mera tillf.) ss. vbalsbst. -ande (förr äv. -an), om slitsamt l. trälsamt l. strängt arbete. (Israels barns) roop kom til Gudh offuer theras släpan. 2Mos. 2: 23 (Bib. 1541; Bib. 1917: träldomen). För att (skol-)arbetet må ske med mera lust och lemna bättre resultat, synes det vara nödvändigt att lossa på det jämna, nedtyngande släpandet. Verd. 1891, s. 12.
c) (numera bl. i vitter stil) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om arbete o. d.: som tvingar ngn (l. ngt) att släpa, släpsam l. slitsam l. trälande. (Torparna) äro förtyngda af och försoffade i sin fattigdom och i sina dagligen släpande arbeten, hvilka knappt nog lemna dem någon tid öfrig att arbeta för sig sjelfva. Carlén Bull. 1: 339 (1847). Efter två dagars släpande vandring orkade (upptäcksresanden Robert) Burke inte längre. Hedin Pol 2: 464 (1911).
d) (numera bl. i vitter l. högre stil) i bild, i förb. med prep.-adverbial (l. däremot svarande adverbadverbial) inlett med under o. med huvudord betecknande börda l. ok o. d., i fråga om att möda l. anstränga sig o. d. under denna resp. detta osv.; anträffat bl. i anv. där denna bet. icke kan skiljas från bet. 1. Då någon begynner anse Christendomen för en tung börda och et swårt ok, och släpa derunder med olust. Nohrborg 874 (c. 1765). Hwem gick och släpade / I swett och möda under lefnadsoket, / Om fasan ej för något efter döden, / .. / .. skrämde wiljan. Hagberg Shaksp. 1: 346 (1847).
e) i förb. med ihjäl, i den refl. förb. släpa ihjäl sig, släpa så att man tar död på sig, arbeta ihjäl sig. Nordforss (1805). (Hustrun till en alkoholist) släpade ihjäl sig av pur ansvarskänsla (för familjen). Lindqvist Herr. 246 (1917).
3) (övermåttan) möda l. anstränga (ngn l. ngt) med hårt arbete l. slit; numera bl. i förb. med betonat adv. o. företrädesvis i den särsk. förb. SLÄPA UT. Han (dvs. hästen Grålle) släpades en gång på skjuts, och blef så obarmhertigt medfaren .. at .. han wille störta på stunden. Dalin Vitt. II. 6: 106 (1740); möjl. till 1 d γ. Medan Konung Christian var på .. tåg, blef Warberg .. uppbränd af de Svenske och .. många personer ömkligen innebrände, eller slagne eller fångne borrtförde, att .. släpas ihjäl i Kopparbergen. Hallenberg Hist. 1: 309 (1790; d. orig. slæbes ihiel udi kobberbiergene).
4) utsätta (ngt) för friktion av ngn l. ngt som släpas (i bet. 1) l. dras; dels i förb. med prep.-adverbial inlett med med angivande ngn l. ngt som släpas, dels (o. numera nästan bl.) ss. förled i ssgn SLÄP-ÄRTER. The (hade) skält honom för enn armling padda och matzhundh, och om the hade honom vthe wille the släpa gaton medh honom, taga honom vp och kasta honom nidh igen at sidebenen skulle bågna i honom. 3SthmTb. 3: 15 (1600).
5) [jfr 1] (vid sin l. ngts förflyttning) låta (ngt) med viss del (hänga ned o.) beröra l. vila på mark l. golv l. dyl. l. i ett medium (t. ex. vatten) o. friktera däremot; äv. i utvidgad anv.: låta (ngt) med viss del (hänga ned o.) beröra l. vila på mark osv. l. i ett medium; äv. i förb. med prep.-adverbial (särsk. inlett med mot l. på l. i) angivande underlag l. medium varemot friktion sker; äv. abs.; äv. i förb. med prep.-adverbial i st. f. direkt obj. (se d). Hon släpar klänningen, när hon går. Där hon stod på bryggan, släpade hon sin långa klänning i vattnet. Släpa inte gardinerna mot golvet, när du sätter upp dem! Var noga med att inte släpa, när du tar ner tvätten från klädstrecket. Han lät skidorna glida i utförslöpan och släpade stavarna i snön. Hon släpade handen i vattnet, medan båten drev med strömmen. En vid axeln fastgjord fjäder släpades vid axelns vridning runt inuti behållaren. Lind (1749; med avs. på svans). Släpa klädningen efter marken. Lindfors (1824). I dammet / Släpas cattuner och tyg, väl femtio Rubler i värde. Runeberg (SVS) 3: 67 (1832). Ett ståtligt, färgglänsande påfågelspar släpade sina långa, praktfulla stjärtar på de välkrattade gångarne. Hallner PysGubb. 69 (1920). — särsk.
a) [delvis äv. att uppfatta ss. bildl. anv. av 1] med avs. på ben l. fot, i sht förr äv. häl, i uttr. (äv. av typen släpa benet l. benen efter sig) betecknande att ngn vid sin förflyttning låter foten l. fötterna med (viss del av) undersidan friktera mot underlaget, dra efter sig; stundom äv. (i sht i p. pr.) abs. (företrädesvis i uttr. komma släpande(s), komma o. dra benen l. fötterna efter sig); ofta (vard.) oeg. l. bildl. (i sht i uttr. släpa fötterna l. benen efter sig), i fråga om att ngn går med möda l. (alltför) långsamt l. är overksam l. lat; jfr d α slutet, β, o. 6 c. Han blef .. så vtmattad, at han icke mer kunde gå allena, släpade fötterna effter sig, och (osv.). Münchenberg Scriver Får. 194 (1725). Efter den första timmens marsch var det .. en hel hop infanterister, som släpade fötterna efter sig och kommo efter, liksom med flit. Lundquist Zola Grus 28 (1892). Auerbach (1913: släpa hälarna efter sig). Då jag hörde, att fru Annas bror (som en gång fått benet avslaget) sedan den dagen släpade benet, så (osv.). Törngren Gunnarsson Barn. 39 (1924). (Barnen) komma, släpandes och gängligt slängandes. Alla äro de trötta. Bergman LBrenn. 90 (1928). Den giktbrutne (operasångaren) Battistini, som .. släpade sina stela ben på Europas scener. Martin Sett 101 (1933). — särsk. i ordspr. Dhen länge släpar Foot, honom mööter en gång Rooth. Grubb 143 (1665).
b) [jfr motsv. anv. av t. schleppen] sjöt. om (person med tanke på) fartyg l. båt: (under avsiktlig drift) låta (ankare) beröra o. friktera mot bottnen (o. därmed möjliggöra viss styrning av fartyget); äv.: under gång (o. i syfte att minska fartygets osv. drift i vattnet l. att hålla upp ettdera ändskeppet mot vind o. sjö l. att minska farten när man länsar undan i storm) låta (ankartåg) hänga ned o. friktera i kölvattnet; jfr 6 d. Holmberg 1: 334 (1795). Släpa ett tåg efter sig. ÖoL (1852). Släpa ankaret ... Metoden användes ibland för att flytta fartyg i trånga flodhamnar. SohlmanSjölex. (1955).
c) [jfr b] sjöt. om person, i fråga om fartyg under gång: under fartygets fortsatta rörelse frikoppla (propeller) från maskin o. därvid låta (propellern) under friktionen i vattnet försättas i rotation o. rotera (med viss bromsande inverkan på fartyget som följd). Ramsten o. Stenfelt (1917).
d) i förb. med prep.-adverbial i st. f. direkt obj.
α) i förb. med prep.-adverbial inlett med med, i uttr. släpa med ngt (efter sig), släpa ngt (efter sig). Den sjungande (grönfinks-)hanen ser man .. gå av och an på grenen, breda ut stjärten och släpa med vingarna. Rosenius SvFågl. 2: 66 (1921). Knepet (vid fiske med torrfluga från båt) är att förflytta båten framåt utan att därvid släpa med linan efter sig, i vilket fall både denna och flugan bliva våta och sjunka. Hammarström Sportfiske 124 (1925); möjl. särsk. förb. särsk. i fråga om att vid gång släpa fot l. ben efter sig: släpa (i bet. a). Han släpar litet med högra benet, när han går. Han släpar med fötterna af ålderdom. Schultze Ordb. 4530 (c. 1755).
β) i förb. med prep.-adverbial inlett med på, i uttr. släpa på ngt, med adverbialets huvudord utgörande ben l. fot (i överförd anv. äv. steg), i fråga om att släpa (i bet. a) ben l. fot vid (tagande av steg vid) förflyttning (äv. i oeg. l. bildl. anv.). Commendören Brunius går och släpar på sina tröga ben. AnderssonBrevväxl. 2: 158 (1853). När (vandraren) började släpa på stegen och ej orka längre. KKD 5: 384 (1909). I de lekande, satiriska eller humoristiska (partierna i ”Don Juan”) händer det att Byrons snabba vändningar få släpa litet på foten (i C. V. A. Strandbergs översättning). Hallström i 3SAH 24: 450 (1910). Elefanten har fyra tår och släpar alltid litet på stegen. Gripenberg Johnson Saf. 54 (1928). Karl Oskar släpade litet på sitt vänstra ben efter en gammal skada. Moberg SistBr. 10 1959).
6) förflytta sig l. följa med (släpad (se 1, 5) o. därvid) frikterande mot mark l. golv l. dyl. l. i ett medium (t. ex. vatten); äv. i utvidgad anv., dels (i sht om klädesplagg, särsk. klänning): (hänga ned o.) beröra l. vila på mark l. golv l. dyl., dels (särsk. om trädgren o. d.): hänga ned (o. beröra mark l. dyl.); äv. med direkt obj. l. (o. numera nästan bl.) prep.-adverbial (särsk. inlett med mot l. på l. i) angivande underlag varemot l. varpå o. dyl. l. medium vari o. d. ngn l. ngt släpar (i ovan angiven bet.); äv. dels i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., dels mer l. mindre bildl.; äv. (ss. vbalsbst. o. i p. pr.) med särskild tanke på l. enbart om ljud alstrat (alstrade) vid verksamhet av ovan angivet slag, o. i denna anv. utan bestämd avgränsning från bet. 1 (se särsk. h). Han tittade på henne, där hon stod vid altaret i sin långa släpande brudklänning. Pojken satt bakvänd längst bak på släden och lät fötterna ömsom dingla, ömsom släpa mot vägen. Han gled på skidorna utför sluttningen och lät stavarna släpa bakom sig i den porösa nysnön. Swedberg SabbRo 169 (1704, 1710; om prästkappa). Hon .. ilade fort med frånvändt anlet och ögon. / .. Klädren fläktade kring och släpade marken i vågor. Nicander VirgÆn 27 (1751). Landsvägen (var) bar, släden släpade i sand. Bergman VSmSkr. 19 (1819). Er kappa släpar. ÖoL (1852). En gran, som hade yviga släpande grenar. Lagerlöf Holg. 2: 22 (1907). Armarna (på bortbytingen) voro så långa, att händerna släpade. Heidenstam Svensk. 1: 174 (1908). (Han) förkroppsligade .. så gott som från topp till tå ett .. cylindriskt ideal. Det .. spände var söm i den cylindriska rocken .. och det släpade till och med vid hans sida i den .. cylindriska käppen. Hallström Händ. 74 (1927). — jfr EFTER-, NED-SLÄPA. — särsk.
a) (numera bl. i skildring av ä. förh.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om pik (se PIK, sbst.1 II) l. fana: som (vid transport) bestryker l. berör l. (oeg. l. bildl.) nära l. tätt följer marken; jfr 1 h. Så snart slaget war öfwer, blef Ehrenstéen och jag commenderat medh 100 man att rycka in under dherass (dvs. fiendens) wachter och dett tyst medh släpande pikar och fahnor. OStiernhöök (1700) i KFÅb. 1912, s. 367. Ehrenadler Tel. 708 (1723: släpande Pikar).
b) i fråga om att i apparat l. maskin o. d. viss del släpar på l. mot l. över o. d. viss annan del, därmed betingande apparatens osv. (riktiga) funktionerande; äv. ss. vbalsbst. -ning, konkretare, om moment av sådan släpning i ett rörelseförlopp. För att kunna motstå en tryckning inåt har (lås-)regeln .. på sin insida en fjäder, på hvilken han med lagom tryck släpar. UB 6: 155 (1874). På blixthjulets periferi släpar en metallfjäder. NF 2: 687 (1877). Der släpningarna äro störst under hvarfvet (hos en rotationsmotor), d. v. s. då den excentriska cylinderns yttre periferi mest släpar mot yttercylindern, är också slitningen störst. SD(L) 1901, nr 131, s. 3. — jfr PÅ-SLÄPA.
c) vid persons l. djurs förflyttning, i fråga om att fot släpar mot mark l. golv l. dyl.; äv. (utom i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. numera bl. i vitter stil) i överförd anv., dels om steg (särsk. vid dans), i fråga om att detta tas med fot som släpar, dels om gång (företrädesvis i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.), i fråga om att denna försiggår med fot l. fötter som släpar; ofta i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr 5 a. Hans högra fot släpar något, när han går fort. Släpande steg. Wikforss 2: 511 (1804; vid dans). Vi (dvs. det försenade ressällskapet) .. tågade .. med släpande fötter och högst jemmerliga physionomier in i det så länge förgäfves efterfikta Stralsund. Atterbom Minn. 21 (i senare bearbetat brev fr. 1817). Pas chassé är lika med pas glissé, utom att fötterna icke skola släpa intill golfvet. Apelbom Danssk. 8 (1888). Långsamt haltar fram därnäst / nödens gula, blacka häst. / Matta släpa stegen. Levertin Leg. 8 (1891). I januari 1888 började .. (patienten) halta vid gåendet; haltandet tilltog, och patienten hade en släpande gång. Wide MedGymn. 365 (1896). Harlock (1944; i p. pr., om steg).
d) (numera företrädesvis i icke fackspråklig anv.) om ankare: släpa i bottnen (under avsiktlig drift), dragga (se d. o. 1 b); jfr 5 b. Ankaret släpar på botten utan att fastna. Björkegren 1609 (1786). Hammar (1936).
e) (numera i sht i vitter stil) om ögonhår l. -frans l. övre ögonlock: hänga ned (o. beröra kind l. nedre ögonlock; äv. i förb. med prep.-adverbial angivande kind osv. som berörs); äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om öga: som har nedhängande övre ögonlock, halvsluten (äv. i överförd anv., om blick från l. drag kring öga som har nedhängande övre ögonlock); äv. ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv., om halvslutenheten hos öga som har l. medelst smink getts intryck av att ha nedhängande övre ögonlock; äv. oeg. l. bildl., i förb. släpa nedåt, om öga: sträcka sig snett nedåt, luta nedåt. Mirzalas ögon, släpande och blå, / som sippor, hvilka under drifvor stå. Arnell Moore LR 1: 25 (1829). Andra (kvinnor) kohols (dvs. ett slags ögonsminks) färg man blanda ser, / som ögat denna matta släpning ger, / hvaraf Cirkassiskor så sköna blifva, / att (osv.). Därs. 32. Hvad som synnerligast bidrog att höja det tungt allvarliga i hans utseende, var de svarta ögonens släpande blick. Carlén Skjutsg. 87 (1869); möjl. till 10 d. In trädde en ung flicka ... Ögonen vinklade uppåt mot näsroten och släpade sedan nedåt mot tinningarne. Strindberg RödaR 198 (1879). Det fans något af trötthet .. i det litet släpande draget kring dessa ögon som, vare sig af natur eller vana, sällan öppnade sig mer än till hälften. Edgren Lifv. 1: 20 (1883). Om man ej kan märka hafvandeskapet hos en qvinna på andra tecken, så märker man det på följande: ögonen se släpande ut .. och som vore de mer insjunkna. Löwegren Hippokr. 2: 513 (1910). Re'n släpa hennes (dvs. en liten flickas) ögonlock. / Att hitta munnen (vid kvällsvarden) får hon nöd. Hallström Sagodr. 36 (1910). Damen har upptäckt honom. Hon lyfter långsamt de släpande ögonfransarna. Bergman JoH 60 (1926). Ögonen skuggades av långa ögonhår, som släpade mot kinden, när hon sänkte dem. Krusenstjerna Pahlen 2: 105 (1930).
f) (†) ss. vbalsbst. -ning, liktydigt med: friktion (se d. o. 2 a). I fråga om lederna kan der anmärkas en kraft: släpningen eller friktionen, som vid rörelse verkar emot eller med muskelkraften. Hartelius Sjukgymn. 6 (1870).
g) (numera bl. tillf.) odont. ss. vbalsbst. -ning, om avtrycks (se AVTRYCK II 1 a) glidande över o. friktion mot tands sidoytor vid avtryckets avlägsnande från tanden; i sht förr äv. konkret, om defekt på avtryck (l. på därpå utslagen modell) föranledd av nämnda friktion, släp (se d. o. 16); nästan bl. i fråga om förh. vid avtryckstagning på tand med underskär (dvs. inåtböjd underdel av utåt välvande sidoyta). (Ett visst slags) aftrycksmassa visar sig vara ett temligen ordinärt preparat. Släpning uppstår lätt. Tänderna bli för tjocka å modellen. OdontT 1894, s. 26. Ett ganska dåligt preparat. Otydliga konturer. Släpning rätt stor. Därs. 1911, s. 10.
h) ss. vbalsbst. -ande l. -ning, med särskild tanke på l. enbart i fråga om ljud som uppstår då (ngn l.) ngt släpar (äv. ss. vbalsbst. -ning konkretare, om enskilt sådant ljud). Från övre våningen hörde han bruset och släpningarna av dammsugaren. (Det) tar .. en stund innan jag fattar vad som egentligen pågår därinne (dvs. i grannlägenheten) — detta evinnerliga släpande, rafsande fram och tillbaks över parketten. Möbler som skjuts åt sidan, knuffas omkull. Sjögren TaStjärn. 62 (1957).
i) (numera mindre br.) i uttr. ligga (framme) och släpa, om kläder: ligga (framme) o. hänga ned (o. beröra golv l. dyl.); i sht oeg. l. bildl.: ligga (framme o.) i oordning; äv. i utvidgad anv., om böcker o. d.: ligga (framme o.) utslängda här o. där, ligga (framme o.) i oordning; ligga o. slänga. Låta sina kläder ligga och släpa. Weste FörslSAOB (c. 1815). Hans böcker ligga och släpa på bord och stolar. Därs. Ligga framme och släpa. Meurman (1847).
j) (i vitter stil) oeg. l. bildl., om moln l. dimma l. himmel (se d. o. 2): dra l. svepa fram omedelbart intill l. hänga ned o. beröra mark l. sjö l. tak l. dyl.; i sht i förb. med prep.-adverbial (särsk. inlett med över) angivande lokalitet l. föremål som moln osv. på angivet sätt drar l. sveper fram över o. dyl. l. berör. Öfver kärrmarkerna släpade en hvit dimma. Hedberg SångSag. 145 (1903). Jag är ute i kajak och öfverraskas af dimma ... Den släpar öfver sjön med söndertrasad botten. Engström Äfv. 60 (1908). På sjön / där dimman släpar. Lundkvist SvStad 79 (1930). En himmel, som släpade likt smutsiga trasor över taken. Siwertz Låg. 183 (1932).
k) (i fackspr., i sht fotogr.) oeg. l. bildl., i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i uttr. släpande ljus, om ljus från en koncentrerad ljuskälla som bringas att infalla under en mycket liten vinkel mot en yta (varvid ljuset liksom släpar över ytan, framhävande skuggor från där förekommande ojämnheter l. reliefer), släpljus. För att (vid fotografering) återge stoffverkan (hos tyg) använder man släpande ljus och helst så punktformigt som möjligt. FotogrHb. 2: 808 (1942).
7) förflytta sig l. följa med släpad (se 1) l. dragen l. transporterad (av o. efter ngn l. ngt); äv. övergående i allmännare bet.: följa med l. efter (vid ngns l. ngts rörelse o. d.); äv. oeg. l. bildl., särsk. (numera föga br.) dels i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om (hop av) människor som följer efter ngn l. ngt, dels i fråga om att vid biljard en spelares boll rullar efter en motspelares boll, sedan den träffat denna: följa efter. Efter snöskotern släpade en pulka, som hittats övergiven på fjället. En liten pojke kom traskande längs vägen med en kälke av plast släpande i ett snöre efter sig. Äffter lijket bars (vid K. X G:s begravning) först kongen aff h(err) skering rosenhane, sedan gik hertig adolf, däropå drånningen, så förstinnan, sedan drånning Cristina, och så en fahrlig hoop släpande fruentimmer. Ekeblad Bref 2: 226 (1660; rättat efter hskr.). Släpa säges (biljard)-spelarens boll göra, då den rullar efter motspelarens sedan de träffats. Lundequist KonstSpel. 1: 8 (1846). Knytet (dvs. en liten släpbåt) släpar väl och lätt, hvarken girar eller rotar, ej heller envisas hon vid länsning att komma ombord i ”moderfartyget”. TIdr. 1897, s. 83. Han såg sköten släpa som en slöja under båten och strömmingarna glittra fantastiskt förstorade i djupet. Barthel Ramsöpojk. 16 (1928). — jfr MED-SLÄPA.
8) [jfr 7] vid parallell l. samtidigt försiggående rörelse: vara l. bli efter l. komma på efterkälken (i förh. till ngn annan l. ngt annat l. ngra andra som deltar i rörelsen), sacka (efter); särsk. om del av på linje l. kolonn framryckande truppstyrka (liktydigt med: långrota); äv. dels (numera i sht i b l. ss. förled i ssgr) i utvidgad anv., utan tanke på rörelse: vara l. ligga l. uppträda bakom (ngn l. ngt) l. vara l. förhålla sig tillbakadragen, dels mer l. mindre bildl. Äfven fordras (för att föra en skvadron i ”geradmarsch”) at hafva ögonen på flyglarne, utan at förlora directionen; at genom tecken eller commando hjelpa fram en flygel som släpar. KrigsmSH 1798, s. 189. Vid jämförelse mellan tvenne kompasser af olika känslighet skall man finna, att den mindre känsliga vid gir .. blir efter eller ”släpar” mer än den mera känsliga. Ju mindre en kompass släpar, dess mera tillförlitlig är den. Hägg PraktNav. 22 (1908). Kön släpar. IllSvOrdb. (1955). — jfr EFTER-SLÄPA. — särsk.
a) (†) i p. pr. substantiverat, om eftersläntrande soldat, eftersläntrare. (Om soldaten måste) befatta sig med åligganden utom tjänsten .. (skulle detta kunna) göra honom till släpande eller marodör, som mängden af uppassaresoldater blifvit. Wingård Minn. 8: 79 (1848).
b) sport. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i uttr. släpande ytter, i bollspel o. d. (särsk. fotboll), om tillbakadragen ytterforward (som opererar efter övriga forwardar). (Den brasilianske fotbollsspelaren Ceasar) Går mestadels s. k. släpande ytter. SvD 1973, nr 167, s. 16.
c) (numera föga br.) i utvidgad anv., om ngns axel l. höft: vara tillbakadragen (i förh. till den andra axeln resp. höften); äv. om person, med avs. på axel l. höft: hålla tillbakadragen. Om (av ryttaren) en axel hålles bakom den andra (släpar) så följer deraf förhängning och ojemn inverkan på hästen. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 96 (1836). Sned hållning af höfterna (hos ryttaren) inverkar på hängpunkten och rubbar dess beröring med sadelns midtel, således kommer kroppstyngdens afvägning att lida genom släpning af höften. Därs.
9) med direkt obj. (numera företrädesvis betecknande ngt ljudligt): (otillbörligt) förlänga l. dra ut på; äv.: göra mycket l. alltför långsam l. (på ett otillbörligt sätt) långsammare o. långsammare; förr äv. liktydigt med: fördröja l. förhala l. försena (ngt); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (särsk. liktydigt med: utdragen); äv. i förb. med prep.-adverbial inlett med på i st. f. direkt obj. (se a); företrädesvis i a o. b. Tractaten (mellan Sv. o. Polen) angående förmenar jag, att den in Maio igen varder angåendes, så frampt icke Konungen i Engelands interposition .. släpar och holler denn inn till Junium. AOxenstierna 4: 398 (1629). Saaken (dvs. tvisten mellan Sv. o. Danmark rörande trekronorsvapnet) är .. slääpat blefwin, in til åhr 1586. SwarDaManif. 1644, s. C 3 a. Det fördömda packet (dvs. teaterpubliken) kan .. ej en gång lära sig att rätt säga ett bravo. Det var med ett släpadt, lugubert tjutande som om knifven sutit de Oxarna i strupen. Kellgren (SVS) 6: 260 (1790). — särsk.
a) i fråga om uttal l. talande; vanl. i förb. med prep. på, dels [jfr sv. dial. släpa på talet] inledande adverbial med huvudord betecknande mål(före) l. uttal l. ord o. d.: låta komma till uttryck resp. verkställa l. uttala på ett mycket l. alltför långsamt sätt (o. under dragande l. sluddrande o. d. på språkljud), dels (i sht språkv.) inledande adverbial med huvudord betecknande språkljud (i sht vokal): (på ett otillbörligt sätt) förlänga utöver det normala (ofta med kvalitativ förändring av ljudets slutfas som följd); stundom äv. med obj. betecknande ord l. ljud o. d.: uttala på detta sätt; äv. abs.: tala i ett mycket l. alltför långsamt tempo l. på ett mycket monotont sätt (o. under släpande (i ovan angiven bet.) på ord l. språkljud); ss. vbalsbst. -ning äv. närmande sig l. övergående i konkret(are) anv., om ord l. ljud l. del av ord osv. uttalat (uttalad) på detta sätt (förr äv. om uttalsförlängande sätt att tala). De återkommande släpningarna i ordsluten var påfrestande för åhöraren. Följande dagen .. fants den siuke .. ganska munter, och ehuru han ännu släpade på målet .., så (osv.). Acrel Chir. 13 (1775). Man lär .. aldrig komma att hvarken uttala eller skrifva: arbetarena, skomakarena .. m. fl. Denna släpning, och denna tillagda stafvelse .. ville blifva ofördraglig. Leopold i 2SAH 1: 199 (1801). Släpa, (dvs.) tala långsamt, utan liflighet. Weste FörslSAOB (c. 1815). Collan FinSpr. 43 (1847: på uttalet). Släpa på orden, (dvs.) långsamt uttala orden. Sundén (1891). Släpningen kan komma till stånd därigenom, .. att något som liknar ett ”äh”, ”hm” .. inskjutes mellan orden. Svahn LbMuntlFöredr. 6 (1903). Man skall inte .. släpa på vokalerna (”jaeg toeg”). Ottelin FolklFörel. 2: 54 (1918). Såväl korta som halvlånga och (över)långa ljud kan vara släpade. Eriksson Åselesv. 1: 180 (1971).
b) i sht mus. föredra (musikstycke o. d.) alltför långsamt (i förh. till ett angivet tempo l. efter ngns smak) l. på ett otillbörligt sätt långsammare o. långsammare; stundom äv.: göra (tempo) alltför långsamt osv.; äv. (o. numera vanligast) abs.: göra tempot (i musikstycke o. d.) alltför långsamt osv. På en opera .. (har jag) hört slutsatsen (i uvertyren till Tannhäuser) släpas så, att man af pilgrimskören endast kunde uppfatta osammanhängande basunexplosioner, som helt dränktes i de vid en sådan framställning olidliga stråkgnidningarna. JafKlercker i SDS 1901, nr 84, s. 3. Ju bättre känd melodien är, desto flera sjunga med; och ju flera sjunga med, desto långsammare blir tempot. Organisten eller kantorn får ej släpa i samma mån, utan han får stanna vid kadensen, till församlingen hunnit fram. Nodermann Hymn. 1: 105 (1911). Ingenting belyser så tydligt förfallet i menighetssången som .. mellanspel, vilkas enda existensberättigande utgjorde den .. obegripliga oseden att släpa koraltempot ända därhän, att .. pausen .. mellan versraderna .. förlängts till det rent absurda. KyrkohÅ 1935, s. 225.
c) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om relä (se d. o. 3) i morseapparat, med avs. på morsetecken: otillbörligt förlänga l. tänja ut (så att skriften flyter l. tenderar att flyta ihop). Nyström Telegr. 141 (1869).
10) gm att tänja o. dra sig förflytta sig (fram); dels i eg. anv. liktydigt med: släpa sig (se II 1) l. släpa sig fram (se SLÄPA FRAM 4), dels o. numera bl. (företrädesvis i vitter stil) oeg. l. bildl.: med (stor) ansträngning l. möda l. (mycket l. alltför) uttänjt l. långsamt l. (på ett otillbörligt sätt) långsammare o. långsammare förflytta sig l. färdas (fram) l. gå o. d. (numera vanl. med icke personbetecknande subj., särsk. om ur l. tid(savsnitt) o. d., i fråga om att tiden går (mycket) sakta); ofta i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv. (särsk. liktydigt med: trög l. långsam l. sävlig, i sht förr äv.: rumsligt utdragen l. uttänjd). (Jag) haffr nu .. slääpat på gaturna några reesor med barn och min fattigdom som en hundh ifrån den ena träcken till den andra. VDAkt. 1684, nr 63. Wi (dvs. Linné o. hans följeslagare på turen till Skulebergets grotta) gick uppföre, kröpo, släpade, drog oss uti grenar och rötter. Linné Bref I. 1: 316 (1732). (Catilinas) gång var än hastig, än släpande. Ritterberg Sall. 22 (1832). Flera än 20 fartyg böra icke segla efter hvarandra i samma kolonn, emedan en längre linie blir så ”släpande”, att riktiga afstånd och ordning endast med stor svårighet kunna bibehållas af kolonnens eftersta fartyg. Lavén Sjökr. 177 (1854). På en gång flaxade de (dvs. nattskärrorna) upp med släpande flygt, som voro de oförmögna att flyga riktigt. Kolthoff DjurL 113 (1899). Hvad uren släpa! Skall ej dagern blåna. Österling Hälsn. 47 (1907). Där kommer en slavdrift släpande, och fångarnas kedjor skramla. Hedin Pol 2: 247 (1911). Timmarna släpa tröga. Bergman LivÖ 17 (1922). — särsk. i vissa oeg. l. bildl. anv.
a) i fråga om att ngns l. ngts språk l. ngt språkligt l. med språk samhörigt o. d. manifesterar sig på ett (alltför) tungt l. utdraget l. långsamt sätt; i sht i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. liktydigt med dels: tung(rodd) l. klumpig l. osmidig, dels: (alltför) uttänjd l. utdragen l. långsam (övergående i bet.: långrandig l. monoton l. tröttande l. tråkig). Kellgren (SVS) 5: 25 (1785; i p. pr., om dialog). Svenskan (i översättningen är) icke altid nog lättflytande, nog ren i uttryck, ofta släpande. SAD 1: 356 (1789). JournalSvL 1798, s. 684 (i p. pr., om meningar). En ganska välvillig, men derjemte mycket härsk röst sade släpande: ”å-h! mamsell Mal-ja (dvs. Amalia)?” Almqvist AmH 2: 191 (1840). Min kraft är bräckt, min eld förkolnad, / Vingbrutna släpa mina ord. CVAStrandberg 1: 275 (1876). I uttalet hafva .. (vallonerna) ett släpande ljud med upplösning i diftong af vissa vokalljud, såsom å i aå. Strindberg SvFolk. 2: 83 (1882). Början (av Phineas Fletchers dikt ”The Purple Island”), där han ännu blott sysselsätter sig med fysiologien, är tämligen släpande. Schück AllmLittH 3: 596 (1921). I långsam, nästan släpande takt berättade eller snarare antydde Minning hur han misslyckats i Göteborg. Johnson GrKrilon 57 (1941). — jfr LÅNG-SLÄPANDE. — särsk. [i motsats till det akuta tonfallet kan det grava uppfattas ss. mera långsamt försiggående o. liksom tänjande sig över i bistavelsen] (†) i uttr. det släpande tonhållet, om grav accent i svenskan. Tullberg SvRättskr. 48 (1862).
b) i fråga om att musik l. ngt musikaliskt l. med musik samhörigt o. d. manifesterar sig på ett (alltför) utdraget l. långsamt sätt; i sht i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. liktydigt med: (alltför) utdragen l. långsam (övergående i bet.: monoton), släpig (se d. o. 3 b). Om man .. säjer släpande toner, menar man obehagligt utdragna el. långsamma toner. Weste FörslSAOB (c. 1815). (Fågelns) sång är enformig och släpande. VetAH 1819, s. 116. Utförandet (av Schumanns Faustmusik) var .. i det hela tillfredsställande, om man än kunnat stundom önska mindre släpande tempi. AB 1895, nr 283, s. 3. Psalmen gick långsamt och släpande. Moberg Utvandr. 422 (1949). (Sången) var mycket sentimental och rösten både skrovlig och släpande. Spong Sjövinkel 31 (1949).
c) (numera föga br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i fråga om ridning; dels om galopp l. trav: som försiggår (mycket) långsamt o. utan spänstighet l. fjädring i rörelsen, dels om tempo: (mycket) långsam. Det sträckta .. trafvet utmärker sig dermed, att frambenen gripa väl för sig och kroppen föres med kraft efter af bakbenen. Det släpande är motsatsen häraf. Billing Hipp. 158 (1836). Går hästen i ett för kort, släpande tempo utan spänstighet och fjädring i rörelsen, skola skänklarna (på ryttaren) driva bakdelen bättre under honom och hästen släppas fram i friare tempo. RidI 1914, s. 111. En hopklämd och spänd eller släpande galopp i kort tempo är skadlig icke blott för rekrytens utbildning, utan även för hästen. Därs. 180.
d) (i vitter stil) om blick: med möda l. långsamt l. trögt förflytta sig l. glida (över ngn l. ngt); i sht förr äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: långsam l. trög (övergående i bet.: livlös). Genberg VSkr. 1: 11 (1861). Dessa benrangel (dvs. utmärglade botgörare i underjorden) gapa på .. (Dante), med stum förvåning i sina insjunkna ögons släpande blickar. Böttiger i 2SAH 50: 362 (1875). Ögonlocken föllo igen (på den sömnige gossen); så lyfte han dem hastigt och lät den slöa, slocknande blicken med en sista ansträngning släpa öfver rummet. Roos OsynlVäg. 259 (1903). Kaptenen, som likgiltigt låtit sin blick släpa öfver karlarna i ledet, riktade den plötsligt mot den värnpliktige ytterst på flygeln. Janson Lögn. 12 (1912).
e) (numera bl. i skildring av ä. förh.) om morseskrift: under otillbörlig förlängning l. tänjning av tecknen (ledande till att dessa flyter l. tenderar att flyta ihop) framkomma (på morseapparat). TT 1894, M. s. 71.
f) (numera föga br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om (tendens på) varumarknad l. om handel l. affärer o. d.: trög l. matt. E. m.-noteringen (på kaffe) visade ända till börsens slut vid släpande tendens ingen förändring. GHT 1895, nr 249, s. 3. Kaffemarknaden släpande. Därs. nr 251, s. 3. I Frankrike hafva affärerna (på spannmålsmarknaden) varit släpande, och prisen kunde icke uppehållas. VL 1896, nr 17, s. 4. Handeln i förstklassiga (vin-)sorter är rätt släpande. SD(L) 1901, nr 53, s. 1.
g) (numera föga br.) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om feber (se d. o. 1 b): som drar ut på tiden, som varar länge, långdragen l. långvarig. Stundom angripes kroppen äfven af släpande febrar utan någon remission. Odenius 2Celsus 160 (1906; lat. orig. febres lentæ).
a) [efter motsv. anv. av t. schleifen] vid musikaliskt föredrag: (under hörbart passerande av alla mellanliggande toner) sammanbinda (en ton) med en annan ton l. (toner) med varandra så att intet uppehåll görs mellan tonerna (äv. i uttr. släpa ton (e)mot ton), föredra (en ton l. toner) i portamento resp. legato; äv. abs.: (ha för vana att) föredra toner i portamento l. legato; äv. dels ss. vbalsbst. -ning konkret(are), om toner sammanbundna l. föredragna på angivet sätt, dels i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om toner: som sammanbinds l. föredras på angivet sätt; numera bl. i ssgn SLÄP-TON; jfr 12. Envallsson (1802). Den goda methoden för Tonernes sammanbindning (vid portamento) tillåter icke .. att Tonerne förenas genom dessa tunga, långsamma och frampinade släpningar, som med öfverdrift och tillgjordhet likasom häfta vid hvarje mellanpunkt af det intervall, hvilket rösten bör öfverfara. Sånglära 13 (1814). Dessa toner .. måste släpas, de ha båge öfver sig. Weste FörslSAOB (c. 1815). Därs. (: Släpade toner). Toners släpning, (dvs.) öfvergång ifrån en ton till en annan i samma andedrag, stråkdrag, o. s. v. Dalin (1854). När en stafvelse sjunges på två eller flere toner, begås ofta det felet, att den första af dessa toner föres (släpas) emot den andra, hvarigenom de mellanliggande tonerna också komma att ljuda. Svensson Sångmet. 41 (1889). Hr Lejdström sjöng Max' parti (i operan Alphyddan), men han bör akta sig för att släpa och göra uppgiften alltför sentimental. SD(L) 1897, nr 135, s. 4; möjl. till 9 b.
b) [möjl. utvidgad anv. av a] i fråga om sammanbindning av två på varandra följande ord; i ssgn SAMMAN-SLÄPA.
12) [jfr 11 a o. motsv. anv. av t. schleifer] (†) ss. vbalsbst. -ning konkret, om musikalisk utsirning i form av ett snabbt tvåtonigt förslag (se FÖRSLAG, sbst.1 4 a) från undertersen. Släpningar låta .. applicera sig, så wäl i Basen som öfwer-partiet. Londée Kellner 18 (1739).
13) [efter motsv. anv. av t. schleifen] (†) med avs. på fästning: rasera l. jämna med marken; anträffat bl. i (mer l. mindre) pleonastisk förb. med rasera; jfr SLEFA, SLÄPPA, v.2 I 3. I fråga om .. (fästningarnas) reparerande och förbättrande, dels wid machthållande som de nu äro, dels och raserande och släpande, rättar sig Collegium efter den .. af Ed. Kongl. Maj:t undfångne .. Resolution och förklaring. HC11H 15: 31 (1664).
II. i grundform, i anv. där verbet har direkt förb. med refl. pron. (dvs. icke skiljs från detta gm ett adv. varmed verbet ingår (särsk.) förb.).
1) förflytta sig längs mark l. golv l. dyl. l. genom ett medium (t. ex. vatten) gm att (med tillhjälp av händerna o. dyl. o. med större l. mindre kraftansträngning l. möda) dra sig (fram) med viss del av under- l. överkroppen (i sht ben l. mage l. bröst) vilande på marken osv. l. i mediet o. frikterande däremot (äv. i förb. med prep.-adverbial angivande underlag l. medium för sådan förflyttning); äv. i utvidgad anv., allmännare: (med större l. mindre kraftansträngning l. möda l. svårighet l. besvär o. d.) förflytta sig (särsk. gm att gå l. krypa med släpande (se I 6 c) ben l. fötter o. dyl. l. under släpande (se I 1) av ngt tungt o. d.); numera nästan bl. i förb. med adverbial; äv. oeg. l. bildl. Liggande på magen och med blodet droppande ur såret i benet släpade han sig nästan en kilometer genom snön, innan han nådde basvägen. Den skadskjutna älgen hade släpat sig ett hundratal meter genom risiga snår, innan den förblödde. När jag (dvs. Filoktetes) hade dödat någon Fogel, så måste jag med smärta släpa mig utåt Marken, til at uphämta mit Byte. Ehrenadler Tel. 615 (1723). Infallet, detta vingade ögnablicksfoster, skall flyga som blixten; eller släpar det sig och dör. Kellgren (SVS) 5: 416 (1791). En (skaldekonst) som, ömsom kometlik, luftig och svindlande, sväfvar opp och försvinner i aningarnes obesökta rymder, ömsom kraftlös, vidrig och vidunderlig, släpar sig i en jordmån, som det upprättgående förnuftet skyr att beträda. Kullberg i 2SAH 8: 162 (1817). Yxan slant, hennes egg for åt sidan ned emot Johans eget ben .., och han .. kunde med möda släpa sig hem till stugan. Almqvist Grimst. 29 (1839). Igenom Frankrike mot norr alltmera / sig kriget långsamt släpat denna gång. Sturzen-Becker 6: 39 (1868). Lata sköldpaddor släpade sig i sanden. Heidenstam Skog. 221 (1904). Släpa sig på såriga fötter över den stenströdda vägen. Östergren (1941). Ada var sjuk. Hon .. släpade sig till och från bussen för att fullgöra sitt arbete. Martinson MötDikt. 296 (1950). (Jesus) lade tillrätta korset och släpade sig igen framåt gatan tills han försvann ut genom stadsporten ett stycke längre bort. Lagerkvist Sibyll. 18 (1956). — jfr FORT-, FRAM-SLÄPA. — särsk. i vissa oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.
a) (†) i uttr. släpa sig i ngns l. ngts (fot)spår l. i (fot)spåren av ngn l. ngt, (slaviskt) följa ngn l. ngt i spåren l. hålla sig till l. efterbilda l. efterapa ngn l. ngt (äv. med sakligt subj.). Medelmåttans barn .. som trälaktigt släpa sig i de gamlas fotspor. Kellgren (SVS) 4: 241 (1781). Hvad är bästa sättet at öfversätta et Skaldestycke? .. Bör man brottas med originalet, eller släpa sig i des spår? Därs. 2: 207 (c. 1784). (C. I. Hallman) har gifvit oss, icke Parodier som släpa sig lågt och ynkeligen i spåren af de stora Snillen; utan Mästerstycken i det Burleska. Thorild (SVS) 3: 37 (1791). Hvad, ropar man, skall ej inbillningen få dikta? Skall hon släpa sig i den inskränkta verklighetens tröga fotspår? Enberg i 2SAH 7: 304 (1815). (Översättningen) släpar sig .. med den mest slafwiska trälaktighet eller, för att tala i desz eget språk, med ”ängslig widhängighet” .. i originalets spår, och är full af germanismer i constructioner och enskilda ord. SvLittFT 1837, s. 55.
b) (†) i uttr. gå och släpa sig, gå o. slött dra benen efter sig l. driva omkring sysslolös. En rar pojke! .. han går inte och släpar sig efter vägarna som du. Blanche Våln. 306 (1847).
c) (†) i fråga om att i dåligt väglag l. under dåliga väderleksförhållanden resa ngnstädes. Jag är .. ovillkorligt tvungen, att på något sätt släpa mig till hufvudstaden, i denna outsägligt obehagliga års- och väg-tid (dvs. december). Atterbom (1845) i 3SAH XXXVII. 2: 219.
d) (†) i uttr. släpa sig fri för landet, om fartyg: (med svårighet) förflytta sig undan för landet, ta sig klar (för landet). Skeppet Sophia Magdalena, .. förlorade förstången, men lyckades få focken till, hvarmedelst det kunde hålla vinden och släpa sig fritt för landet. Gyllengranat SvSjökr. 2: 281 (1840).
e) (i vitter stil) om ngns blick: (mödosamt l. långsamt) förflytta sig l. glida (längs ngt o. d.). Blicken släpade sig tom och uttryckslös förbi murarne. Janson Segr. 165 (1913).
f) (numera bl. i vitter stil) om hav o. d., i fråga om att detta under friktion rör sig (slår l. sköljer) mot strand o. d.; äv. om flod o. d., i fråga om att denna flyter fram mycket långsamt. Någon dag före jul blef det kallare .. och hafvet begynte plötsligt att släpa sig i matta, oljiga dyningar mot den gulhvita sandplagen. Tavaststjerna Marin 38 (1890). Böljorna mot stranden slå så dofva: / .. moder Volga släpar sig så trögt. Jensen FjStig 49 (1893).
g) om tiden l. dag l. timme o. d., i uttr. betecknande att tiden osv. går l. förflyter mycket l. alltför långsamt (i vitter stil äv. om dag o. d., i fråga om att denna sakta går mot sitt slut); numera bl. i förb. med adverbial karakteriserande sätt varpå tiden förflyter l. riktning vari detta skeende försiggår o. d. (förr äv. abs.: (långsamt) gå l. förflyta, ”krypa” fram). Tiden släpade sig framåt, innan alla lämnat in sin materiel och vi fick ge oss av från kasernen. (Man ämnade) försökia, om icke Askaffenburg vore at igentaga, men, effter at extraordinari oväder och så därpå ett osedvanligt frost inföl, hafver tijden släpet sig, och fienden sig sterckt af alle ortar. AOxenstierna 13: 97 (1635). Dagarne släpade sig med trötta fjät öfver jorden, kommo och gingo. Janson Par. 174 (1900). Dagen släpade sig mot sitt slut, och natten kom. Lagerlöf Jerus. 2: 96 (1902). För Viveka släpade sig denna dag timmarna i skolan framåt. Krusenstjerna Fatt. 3: 39 (1937).
2) (†) i förb. med prep. med, i uttr. släpa sig med ngn l. ngt (jfr 3) släpa på (se I 1 n β) ngn l. ngt.
a) i fråga om att släpa på (se I 1 n β α') l. (oeg. l. bildl.) ständigt vara omgiven av l. dras med l. ha bekymmer med l. besväras av o. d. ngn l. ngra (äv. övergående i bet.: sällskapa l. umgås med ngn). Min hustru som går och släpar seig med dän lilla flickan låter så ödmiukeligen hälsa min k(iäre) farkiär. Ekeblad Bref 2: 390 (1663; rättat efter hskr.). At wara gift, derom bekymrade han sig icke så särdeles, emedan han hade liderliga Qwinspersoner nog at släpa sig med. Lagerström Bunyan 3: 77 (1744). Han släpar sig med horor. Schultze Ordb. 4530 (c. 1755).
b) bildl. (jfr a), i fråga om att släpa (se I 1 n β β') på bedrövelse o. dyl. l. kroppslig krämpa l. sjukdom. När vngt Folck wille frija .. skole (de) sigh wäl betänckia och föresee, at the icke .. bekomma för glädhie bedröffuelse, och måste sigh så ther medh slepa hela sin lijffztijdh igenom. Leuchowius Zader 112 (1620). The som een lång tijd sig medh Beswimmelse släpa, the hafwer wist Slagh att förmoda. Lindh Huuszapot. 26 (1675). Först lärer wara Collegio Medico bekant, at det warit et gammalt bråck, hwarmed karlen sig släpat. CollMedP 8/10 1694.
3) (†) i förb. med prep. med, i uttr. släpa sig med ngt (jfr 2), anstränga l. möda sig med ngt (utgörande tungt l. strängt arbete o. d.), släpa (se I 2) med ngt. (Jag) accommoderar min schriffwelse (dvs. svaret på ett brev som gällde både privata o. allmänna angelägenheter) till mina krafter. In publicis (dvs. beträffande allmänna angelägenheter) sijr jag mig föga vthretta at jag mig dermed släpar, efter ded alt kommer för seent. AOxenstierna Bref 4: 556 (1649).
4) i förb. med predikativ l. adverbial betecknande resultat l. följd o. d. av släpande (i bet. I 2); i uttr. släpa sig sådan l. sådan, anstränga l. möda sig (se SIG, pron. I 1 f) l. arbeta (o. slita) så att man blir sådan l. sådan; äv. mer l. mindre oeg. l. bildl. Den som ej släpat sig andtruten på den ”Vandrande Juden” (dvs. E. Sues romanserie Den vandrande juden), torde väl göra det på ”Grefven af Monte-Christo.” Frey 1846, s. 340. Cavallin (1876: släpa sig trött). (Han) släpar sig halft till döds och av vinningslystnad blir gammal. Risberg HorSat. 25 (1922).
III. (†) i deponentiell s-form, i anv. där verbet icke har direkt förb. med refl. pron. (jfr II).
1) i förb. med prep. med, i uttr. släpas med ngn l. ngt (jfr 3, 4), (hålla på l. vara sysselsatt med att l. stå i o.) släpa (i bet. I 1) ngn l. ngt; ofta oeg. l. mer l. mindre bildl., särsk. liktydigt med: dras med l. vara besvärad l. betungad med l. ha bekymmer l. besvär av l. plågas l. lida av ngn l. ngt. Wij see huru offta en kommer om Godz och Håffuor i medler tijdh han släpes medh Rättegångsaker, oanseedt hans Saak är godh .. allena för then Orsaak skull at han är fattigh, och haffuer intet til at smörja medh. Schroderus Waldt 57 (1616). Ibland måste .. (kvinnan) ther med (dvs. med druvbörden) släpas sin hela Liffs-Tijd. Hoorn Jordg. 1: 114 (1697); jfr c. (Den ängslige kan liknas vid) en wandringsman, then ther hafwer mykit at bära och släpas med. Swedberg Cat. 765 (1709). Vi (dvs. de sv. trupperna i Ryssl.) har hållit onödigt för hof-cassan att släpas med store penningesummor. CPiper (1709) i HH XXI. 1: 3. (Många fromma kristna) släpas med beläten och böcker, med bref och korsz. Borg Luther 1: 430 (1753). (Generalguvernören över Finl. G. O. Douglas blev för ett dråp) straffad med 2 veckors arbete vid Ammiralitetsgården i Petersburg; hvarest .. (han) som en annan arbetsfånge fick lof at släpas med skåttkärran. BtVLand 5: 184 (1764); jfr 3. Dalin (1854). — särsk.
a) i fråga om Jesu l. människas släpande på ett kors; äv. bildl., i fråga om att en kristen har att utstå l. tåla lidande l. prövningar o. d. (för sin tro). The .. bätste Gudz wener moste dragas och släpas med korszet. Swedberg SabbRo 421 (1688, 1710). Betrachta Jesum här, hur' han med korszet släpas, / Förr än han ther uppå skal spännas ut och dräpas. Brenner Pijn. 99 (1727). Wel tv hundrad par gingo .. (i en procession i Mainz under påskveckan), och släpades med longa och ganska tunga korsz. Swedberg Lefw. 103 (1729). Korsz är en swår börda, ho wille gierna släpas ther med? Scherping Cober 1: 220 (1734).
b) bildl., i fråga om att ha ngn l. ngra i sitt släptåg l. ständiga följe o. dyl. l. att dras med l. ha bekymmer med l. betungas l. besväras l. plågas av ngn l. ngra o. d. Hwad beswär det lärer wara att uthi en Class nogre åår bort åth släpas med 70 a 80 gåssar, som .. Jonas Collijn giort, lemnar Eder Faderlige Högwördigheet och V. Consistorium iag .. att döma. JUnonius (1699) i ÅbSvUndH 68—69: 30. Dhe förlamadhe gamble ryttarne .., hvar iblandh ähr gamble profossen Busken, som iagh nu har släpast (möjl. felaktigt för släpats) så länge medh. JStålhammar (1704) i KKD 7: 85. Mången måste släpas med en Delila. Scherping Cober 2: 214 (1737). Om Upsala ännu ville släpas med honom (dvs. akademiadjunkten) någon tid — om de ledigheter där yppats kunde gifva honom något rum, som han vore belåten med (skulle han icke behöva söka pastorat). Kellgren (SVS) 6: 240 (1789). Jag har länge nog släpats med honom, med det påhänget. Weste FörslSAOB (c. 1815). (Sv.) ha barnungar att släpas med, (eng.) be bothered with a lot of children. Björkman (1889).
c) bildl., i fråga om att dras med l. vara utsatt för l. ha besvär med l. lida av en sjuklig kropp l. sjukdom l. dålig hälsa o. dyl. l. att framsläpa ett förgängligt jordeliv l. bära på en syndfull kropp l. dras med ondska l. synd o. dyl. l. att kämpa l. dras med l. plågas av svårigheter l. fattigdom l. ovisshet l. tvivel o. dyl. l. att bära på högfärd o. dyl. l. att vara utsatt för motgång l. ett oblitt öde o. d. Waarkunsamheets Skötzl (må) icke .. feelas them, som igenom een stoor Swagheet släpas medh en odrägeligh Fattigdom. Schroderus Os. 2: 129 (1635). Högmoodh giör elack Blodh .. (dvs.) Dhet är en skadeligh ting at släpas medh högfärd. Grubb 364 (1665). Man har .. kårtteligen welat nemna de mäst wanlige Siukdomar (på träd), ehuruwäl många släpas medh flera andra. Rålamb 14: 41 (1690). Thet myckna onda, wij icke vthan hiertans weeklagan dageligen see för ögonen, och stundelig släpas medh, (kan) icke wara af Gudh. Isogæus Segersk. 2 (c. 1700). Jag (har) warit så olyckelig, och heela denne tijden bårtåth släpatz med een siukelig kråpp. MStenbock (1705) i KKD 12: 269. Swedberg Cat. 727 (1709: släpas med en syndig kropp). Det äländiga lifwet man släpas med på Jorden, är icke annat än en död. Ehrenadler Tel. 802 (1723). VDAkt. 1735, nr 199 (: släpas med motgång). Hur ofta sker wäl det, at månge plötsligt dräpas, / I det som starkast de med synda-oket släpas. Kolmodin QvSp. 2: 459 (1750). (Erasmus av Rotterdam) hade .. den olyckan, at han beständigt släpades med owiszhet och twifwelsmål. SvMerc. 1761, s. 306. Näppeligen har någon Regerande Konung släpats med et widrigare öde än denne Herren (dvs. Magnus Eriksson). Lagerbring 1Hist. 3: 541 (1776). VDAkt. 1783, nr 536 (: släpas med en krasslig hälsa). Möller (1790: Släpas med många svårigheter). Släpas med en sjukdom. Björkman (1889).
2) släpa sig fram (se SLÄPA FRAM 4); anträffat bl. bildl., liktydigt med: framsläpa l. (mödosamt) framleva sitt liv. (Judarna) tycka sig hafva paradiset i deras helfvete, allenast de få släpas i Jerusalem att där lefva, men förnämligast att dö. Eneman Resa 2: 241 (1712).
3) (hålla på l. vara sysselsatt l. upptagen med att l. stå i o.) släpa (i bet. I 2); äv. (o. vanl.) i förb. med prep.-adverbial inlett med med (jfr 1, 4), angivande vad ngn släpar med; äv. gm och förbundet med verb av typen arbeta l. träla till (mer l. mindre) pleonastisk förb. med innebörden: släpa o. arbeta (se I 2); äv. i anv. där denna bet. icke kan skiljas från bet. 1. Jagh vore för alltt thette (dvs. besväret med licenterna) gierna befrijadt; män efter jagh veet, hvadh mit fädernesslandh sådant importerar .., så hafver jag härtill släpatz thermedh. AOxenstierna 7: 715 (1632). Är af regeringen bewiliadt, at de knechtar under gårdzfahnan .., som hafwa arbetat och slepatz, medh wedhen til slottet heele sommaren, skulle få klädhe .. för twå rzd:r hwardere. KamKollP 1: 34 (1635). Gemeene Mann, Pijga och Dräng, Tiänare och Tiänarinna, hwilka heela Weekan hafwa sitt Wärck och grofwa arbete drijfwit, och släpas medh. Rudbeckius Luther Cat. 54 (1667). (Judarna brukade) bereda sig i stillhet til Sabbaten. Intet som monge i Christenheten giöra, at tå (dvs. på helgdagsaftonen) in til blå qwellen träla och släpas med swårt arbete. Swedberg Cat. 36 (1709). (Jag hade gärna velat konstruera bättre redskap) om jag funnit at det kunnat bidraga til någon lindring och lätnad i mine käre landsmäns tunga åkerbruk, som jag såg dem släpas med; men (osv.). JGripenstedt i SamlRönLandtbr. 1: 273 (1775). (Sv.) släpas .. (t.) schwere Arbeit thun. Heinrich (1828).
4) i förb. med prep. med, i uttr. släpas med ngt (jfr 1, 3), (hålla på l. vara sysselsatt l. upptagen med att l. stå i o.) släpa (i bet. I 5) ngt; anträffat bl. i fråga om kvinnas släpande av sitt släp. Hvad mer, om de, som lärdt / med krusta låckar flänga / Och släpas med sitt släp' (felaktigt för släp; trycket 1716: slääp), / hans (dvs. brudgummens) tycke gått förbi. Frese VerldslD 41 (1716, 1726).
IV. (†) i deponentiell s-form, i anv. där verbet har direkt förb. med refl. pron., i uttr. släpas sig med ngt, anstränga l. möda sig l. (hårt l. strängt) arbeta (för att förse sig) med ngt. När iag mÿcke har släpas mig mädh rikedomar, så skal iagh bort och dödh (dvs. dö). Horn Beskr. 71 (c. 1657).
1) till I 1: släpande avlägsna l. föra bort l. släpa i väg (jfr släpa bort 1); dels med direkt obj., dels o. numera bl. (mera tillf.) i förb. med prep.-adverbial inlett med med; särsk. dels till I 1 d β, i fråga om att person släpas i väg osv. för att kastas i fängelse o. d., dels till I 1 d γ, i fråga om att motsträvigt djur släpas i väg osv.; äv. oeg. l. bildl. Släpa af med en i fängelse. Schultze Ordb. 4531 (c. 1755). Konklaven borde just till påfwe wälja'n / Och släpa honom af till Rom. Hagberg Shaksp. 4: 271 (1848). Slagtarn släpar af med kalfwen / Til blodigt slagtarhus. Därs. 313. Didring Malm 2: 290 (1915; oeg. l. bildl.). särsk. (numera bl. tillf.) i uttr. låta ngn l. ngt släpa av med sig, låta ngn l. ngt släpa l. dra i väg med sig. (Den nuvarande) tiden är obotligt kritisk: hon låter icke fantasien släpa af med sig. (Cavallin o.) Lysander 219 (1875).
2) (†) släpa (ngt) så att det nöts av l. sönder.
SLÄPA BORT10 4.
1) till I 1 (särsk. d β): släpande föra bort (ngn l. ngt); äv. i förb. med prep.-adverbial inlett med med i st. f. direkt obj. Dähnert 277 (1746). Oärliga tjänare ha släpat bort med .. mycket från huset. Auerbach (1913). Släpa bort ngt på en kälke. SvHandordb. (1966). jfr bortsläpa.
2) till II 1, refl., i uttr. släpa sig bort, gm att släpa sig förflytta sig bort. Dalin Hist. III. 1: 215 (1761; om person med brutet ben). —
1) (numera mindre br.) till I 1, i det refl. uttr. släpa efter sig ngt, släpa ngt efter sig; äv. oeg. l. bildl. Hoffman Förnöjs. 347 (1752). Den ryska statskonsten skulle .. blott behöva släppa lös sin ”panslavism” och släpa efter sig England, för att Tyskland skulle .. slå till. Steffen Krig 2: 163 (1915).
2) (†) till I 5 a, i det refl. uttr. släpa efter sig fötterna, släpa fötterna efter sig (i eg. l. oeg. l. bildl. bet.). (Sv.) Släpa efter sig fötterna .. (lat.) tarde l. lentis gradibus incedere. Lindfors (1824).
3) till I 6: följa (med) efter frikterande mot mark l. golv o. dyl. l. i ett medium. Klänningen släpar efter, när hon går. Vid transporten släpade stockändarna efter i gruset. Lind (1749). Benen släpade efter. Klint (1906).
4) till I 7: släpad l. dragen l. transporterad följa (med) efter (ngn l. ngt); äv. abs. Han föll av hästen och släpade efter några meter, då hästen lyckligtvis stannade. Det händer altid då en donlägig klyft afskär en Quarts-gång, at et stycke af gången liksom släpar efter klyften dit åt, der den förlorade delen af gången bör eftersökas. VetAH 1751, s. 44. Jag blef kastad ur släden, men .. släpade efter. Weste FörslSAOB (c. 1815). särsk. (vard.) bildl., om person: (efterhängset) följa med (överallt l. ständigt o. jämt). Han släpar efter allestädes. Hahnsson (1899).
5) till I 8: vara l. bli efter l. på efterkälken l. komma bakefter; ofta oeg. l. bildl. De bakersta tropparna släpade efter betänkligt under marschen. Petersson FysUnders. 283 (1908; bildl., om ljud). Han förstod nu hur långt han släpade efter: Han var försenad, skulle aldrig hinna fatt (sina jämnåriga i fråga om utbildning). Moberg Sold. 401 (1944). —
SLÄPA FORT. (†) till I 1: släpa bort (se släpa bort 1); anträffat bl. dels till I 1 d β, med avs. på person, dels till I 1 j, med avs. på fartyg. Rosenfeldt Tourville 114 (1698; med avs. på fartyg). Adlerbeth Æn. 38 (1804). jfr fortsläpa. —
SLÄPA FRAM10 4.
1) till I 1: (låta) förflytta (ngn l. ngt) fram gm l. under släpning (stundom äv. med prep.-adverbial inlett med med i st. f. direkt obj.); äv. oeg. l. bildl. Jagh seer utaf eeder (dvs. Stenbocks) brefv dhen beswäreligheet alt dhet släpet (dvs. förråd åt hären) hafver gifvit eder, som I måst släpa fram. Carl XII Bref 305 (1703). Lundberg Paulsson Erasmus 159 (1728; bildl., med avs. på vedertagna bruk). Lagerbring 1Hist. 2: 267 (1773; med avs. på stockar). Mulor och åsnor släpa fram med sina bördor. PT 1914, nr 149, s. 3. jfr framsläpa. särsk. (numera i sht i vitter stil) oeg. l. bildl., om person (stundom äv. rike o. d.), med avs. på sitt l. ett så l. så beskaffat liv l. sin tillvaro l. sina levnadsdagar l. viss (del av en) dag o. d.: (mödosamt) framleva l. ta sig igenom. Et land hwarest den arbetsammaste .. delen af desz Inbyggare .. måste släpa sina usla dagar fram i fattigdom. Posten 1769, s. 1065. (Det kan hända att) det tillåtes det stora riket (dvs. ett välde som är svårt att sammanhålla) att släpa fram ett tynande lif. Svedelius Statsk. 3: 189 (1869). Eftermiddagen var kort, den släpades fram med möda (då tröttheten var allmän). Ahrenberg Männ. 5: 27 (1910). I Tyskland, Italien och Ryssland hade (efter världskriget) arbetarorganisationerna krossats. Deras ledare hade försvunnit spårlöst eller släpade fram sin eländiga tillvaro i koncentrationsläger. Hellström Kärlek 367 (1942).
2) (†) till I 9: dra ut på l. förlänga l. fördröja l. försena (ngt). Crusenstolpe Ställn. 10: 52 (1844; med avs. på riksdag).
3) (†) till I 10, oeg. l. bildl.: med (stor) ansträngning l. möda förflytta sig fram; anträffat bl. i förb. med innehållsobj. Serenius (1734, 1741: släpa en wäg fram til fot); möjl. icke särsk. förb.
4) till II 1, refl., i uttr. släpa sig fram, gm att släpa sig l. under släpning förflytta l. transportera l. röra sig fram(åt); äv. oeg. l. bildl.; särsk. dels (numera bl. tillf.) om kräldjur, liktydigt med: kräla fram, dels bildl., om (ngt som har utsträckning i) tiden, i fråga om att (detta resp.) denna i ngns tycke går mycket l. alltför långsamt: krypa fram. ConsAcAboP 6: 194 (1687; om sårad person). Berlin Lrb. 47 (1876; om kräldjur). Här släpa dagarna sig fram som sniglar. Forsslund Arb. 97 (1902). Tiden släpade sig fram. Engström Hemma 199 (1916). GHT 1947, nr 261, s. 8 (bildl., om konferenser). jfr framsläpa. särsk. i vissa oeg. l. bildl. anv.
a) (numera i sht i vitter stil) i fråga om att ngn framlever en bekymmersam l. besvärlig l. sjuklig l. sorglig tillvaro o. d.: nödtorftigt underhålla l. livnära l. bärga sig, (nätt och jämnt) klara ”livhanken”, (med möda l. svårighet) dra l. hjälpa sig fram, hanka sig fram. (De fattiga) bärga sig med fiskande .. och annat smått, som de kunna släpa sig fram med. Eneman Resa 1: 122 (1712). Sedan iag .. ifrån min warande hustru Märta Pehrs dotter .. skild blef, har iag på 17:de åhret med stor ängslan sorg och wederwärdighet, uti min enslighet släpat mig fram. VDAkt. 1735, nr 133. Min mage har blifvit bättre; men jag lärer derföre icke lefva längre. Det står nu at försöka om jag kan släpa mig fram ett år eller något. Leopold (SVS) II. 1: 139 (1782). Släpa sig fram i fattigdom. Hammar (1936).
b) (numera bl. i vitter stil) i fråga om att ngn under svårigheter fullgör sin gärning l. består prov o. d.: (mödosamt) dra l. klara sig fram l. igenom, (nätt och jämnt) hanka sig fram l. igenom. (Prästkandidaterna) måste .. göra sig det hopp, att, wid den pröfning, som Prästwigningen föregår, någorlunda släpa sig fram. Ödmann AnvSkrift. 61 (1822). Kristendomen nödgades .. (vissa lärare) taga med på köpet (vid tillträdet till tjänsten); och så släpa de sig sedan fram år efter år såsom lärare äfven i det ämnet under inre otillfredsställdhet. PedT 1894, s. 5. Många till fortsatta studier föga bekväma lärjungar, som .. söka släpa sig fram till mogenhetsexamen. Därs. 1899, s. 109.
c) (i sht i vitter stil) om bok l. skildring o. d.: (alltför) långsamt l. på ett långrandigt l. tråkigt sätt föra handling o. d. fram(åt). PT 1905, nr 98 A, s. 3 (om skildring).
5) (†) till II 1, 2, i uttr. släpa sig fram med ngn, släpande transportera ngn fram(åt); anträffat bl. bildl., i fråga om att ha besvär l. dras med ngn. ObjGästen 1829, nr 4, s. 2. —
SLÄPA FÖRBI10 04. särsk.
1) (i vitter stil) bildl., till I 10 d, om ngns blick: släpande passera förbi (ngn l. ngt). Janson Lögn. 33 (1912).
2) (i sht i vitter stil) till II 1, refl., i uttr. släpa sig förbi, släpande sig passera förbi l. dra sina färde; äv. oeg. l. bildl. (särsk. i fråga om tidens långsamma gång). Onsdagstimmarna släpade sig förbi (o. ingenting hände). Sjöwall o. Wahlöö MannBalk. 186 (1967). —
SLÄPA I10 4. (numera bl. tillf.) till I 6: ta i l. stöta mot o. släpa. Håll upp klädningen i trappan, Doris, hela ena sidan släpar i! Kuylenstierna-Wenster Ber. 70 (1898). —
SLÄPA IGEN10 04. särsk. (numera i sht om ä. förh.) till I 1 g, vid fångstplats (för räv o. d.): gm släpande efter sig av föremål (särsk. dödat djur l. del därav), som avsätter egen o. samtidigt förtar människas vittring, utplåna (av fångstmannen avsatta fotspår). Hahr HbJäg. 289 (1866). —
SLÄPA IGENOM10 040 l. 032. särsk. (i sht i vitter stil) till II 1, refl., i uttr. släpa sig igenom, släpa sig o. på så sätt ta sig igenom (ngt); äv. abs.; i sht oeg. l. bildl. (särsk. i fråga om att ngn med stor möda l. svårighet klarar l. har att klara sig igenom ngt). Rålamb Resa 88 (1658, 1679; med avs. på snö). (Hon) blef tvänne gånger gift .., men illa, och måste släpa sig igenom i största fattigdom. SvMerc. 1764, s. 636. I synnerhet kan man vänta .. (dödlig) utgång (av tvinsot) under hösten, den årstid, då sådana, som släpat sig igenom den öfriga delen av året, gemenligen duka under. Odenius 2Celsus 93 (1906). —
SLÄPA IHOP10 04, äv. HOP4.
1) till I 1: gm att släpa föra l. samla ihop (ngt); äv. allmännare l. oeg. l. bildl.: (med möda l. besvär) föra l. samla ihop l. samla på sig (ngt). Med åren har man släpat ihop en massa saker som bara ligger och skräpar i källare och på vind. (Eng.) To heap .. (sv.) samla, släpa ihop. Serenius Bb 4 a (1734). Släpa ihop altsammans i en hög. Weste FörslSAOB (c. 1815). Palmstammar föllo med brak och släpades brådskande ihop. Janson Lögn 47 (1912). jfr hopsläpa.
2) till I 2: gm mödosamt l. idogt arbete l. verkande skaffa l. samla ihop (ngt); i sht förr äv. abs.: möda l. besvära sig med att skaffa ihop l. iordningställa föda (åt ngn). Att släpa ihop mat åt en stor barnskara var en uppgift, som mången fattig kronotorpare förr ställdes inför. (Sv.) Släpa ihop egodelar, (lat.) Servili opes modo congerere. Sahlstedt (1773). Den lilla förmögenhet han släpat ihop, gick förlorad. Weste FörslSAOB (c. 1815). Har jag släpat — förstår ni — så har jag släpat ihop något också. Ridderstad Samv. 3: 573 (1851). Arvelins .. brukade fira Elisabetsdagen till heder för frun i huset, ehuru hon sannerligen var den, som hade minsta glädjen af att släpa ihop åt de många gästerna. Topelius Vint. I. 2: 101 (1867, 1880). —
SLÄPA IN10 4.
1) till I 1 (med avs. på person särsk. till I 1 d β): släpande föra l. forsla (ngn l. ngt) in (ngnstädes); äv. oeg. l. bildl. Weste FörslSAOB (c. 1815; med avs. på motsträvig person). Släpa in ngt .. i källaren. SvHandordb. (1966). jfr insläpa.
2) till II 1, refl., i uttr. släpa sig in, släpa sig o. på så sätt förskaffa sig in (ngnstädes). Ingången till kulan var så låg att vi nödgades släpa oss in. Weste FörslSAOB (c. 1815). —
SLÄPA MED10 4.
1) till I 1 (med avs. på person särsk. till I 1 d β): släpande medbringa l. ta med (ngn l. ngt); i sht refl., i uttr. släpa med sig ngn l. ngt l. ngn l. ngt med sig; äv. (i sht i vitter stil) oeg. l. bildl. (Djävulen) begiärar at han må släpa medh sigh en storan hoop til heluetis affgrund. PErici Musæus 1: 13b (1582). Den härjande pestsmitta, ryska härarna släpat med sig från Asiens gränser till .. Pohlen. Crusenstolpe CJ III. 2: 270 (1846). (Sångerskan) sprang .. ut af theatern, dock för att hastigt återvända, släpande med sig styckets compositör, Coppola, på hvilken hon blygsamt ville öfverflytta ärans hufvudpart. Fahlcrantz 4: 213 (1865). (Pälsen) var så tung, att Jonas .. knappt orkade släpa den med sig till soffhörnet. Siwertz JoDr. 19 (1928). Vid knycken (då oxen som hon ledde hastigt vände sig om) ramlade mor Sigga omkull och släpades med. Moberg Rid 15 (1941). jfr medsläpa. särsk. (numera bl. vard.) oeg. l. bildl. med mer l. mindre nedsättande innebörd (jfr släpa, v.1 I 1 d δ), i det refl. uttr. släpa med sig ngn l. ngn med sig, (gärna) ha ngn i sitt släptåg l. följe l. sällskap l. dra ngn med sig (ss. sällskap o. d.). Han släpar med sig kreti och pleti från gatan, när han kommer hem om nätterna. Största undret är det, att kongen kan honom (dvs. Mauritz Vellingk) lida och släpan med sig. Bark Bref 1: 217 (1704). Släpa med sig ett stort följe. Lindfors (1824).
2) till I 7: förflytta sig med l. följa med släpad (av o. efter ngn l. ngt); äv. övergående i allmännare bet.: följa med (vid ngns l. ngts rörelse o. d.); äv. oeg. l. bildl., särsk.: orka (följa) med (i viss verksamhet o. d.), ”hänga med” (se hänga med 1). Jollen släpar fint med. Kongen har låffuat meig condition, män han will ha meig till fot huru länge iag kan nu släpa med. Ekeblad Bref 2: 20 (1656; rättat efter hskr.). Jag blef kastad ur släden, men släpade med. Weste FörslSAOB (c. 1815). Äfven om någon med denna sjukdom (dvs. tvinsot) behäftad skulle släpa med någon längre tid, så dör han dock, då håret faller af. Odenius 2Celsus 92 (1906). (Mannen som ramlat ur en segelbåt) krampar .. sig fast i ett skot och släpar med ett par meter. SöndN 1908, nr 28, s. 5. jfr medsläpa. särsk. i vissa bildl. anv.
a) (†) i uttr. släpa med på medarna, betecknande att ngn åker snålskjuts på andra; jfr med, sbst.1 2 a. Hwalström SpecPaid. 99 (1773).
b) (vard.) om person, i fråga om att denne (efterhängset) följer med ngn överallt l. ständigt o. jämt. Han släpar med öfverallt, man blir honom aldrig quitt. Weste FörslSAOB (c. 1815).
3) till II 1, refl., i uttr. släpa sig med, släpa sig o. på så sätt följa med (ngn l. ngt ngnstädes); äv. oeg. l. bildl. Den sårade släpade sig med de retirerande soldaterna. Melin Dikt. 1: 107 (1888; oeg. l. bildl.). —
SLÄPA NED10 4 l. NER4, äv. (ålderdomligt) NEDER40.
1) till I 1: släpande föra l. forsla (ngn l. ngt) ned (ngnstädes); särsk. till I 1 c. Till basvägarna (inom avverkningsområdet) skall virket släpas ned, eller som man även benämner det, lunnas eller skotas. HbSkogstekn. 203 (1922). Vad hände när du släpade ner honom till bårhuset? Östlund Cheyney BeskPill. 26 (1959). jfr nedsläpa.
3) till II 1, refl., i uttr. släpa sig ned, släpa sig o. på så sätt ta sig ned (ngnstädes). (Den gamla hunden) har nog släpat sig ner till stranden för att (osv.). Lagerlöf Holg. 2: 36 (1907). —
SLÄPA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4.
1) till I 1: släpande föra l. forsla omkring (ngn l. ngt); stundom äv. med prep.-adverbial inlett med med i st. f. direkt obj.; äv. oeg. l. bildl. Nu begÿnte iag (dvs. Agneta Horn) strax i min späda barndom til at släpas världen om kringh. Horn Beskr. 4 (c. 1657); möjl. icke särsk. förb. Warg 736 (1755). Jag kan ännu se (guvernanten) mamsell Sara och mig, huru vi släpade omkring med hela fånget av läxböcker .., på jakt efter någon sval plats (för vårt arbete). Bendz Piltr. 35 (1918). jfr kringsläpa. särsk. (numera bl. mera tillf.) oeg. l. bildl., med avs. på den egna kroppen. Nohrborg 983 (c. 1765).
2) (numera bl. mera tillf.) till I 6: förflytta sig l. förflyttas släpande omkring (ngnstädes). Lundberg Paulson Erasmus 179 (1728; om kardinals mantel).
3) (†) till I 10: (mödosamt l. långsamt) färdas l. dra omkring (ngnstädes). PrivSvStäd. 4: 204 (1598: släphe landhet om kringh); möjl. icke särsk. förb.
4) till II 1, refl., i uttr. släpa sig omkring, släpa sig o. på så sätt förflytta sig l. färdas omkring (ngnstädes); äv. oeg. l. bildl. (särsk. i fråga om att ngn långsamt går omkring). Lagerström Bunyan 3: 240 (1744). Asplund Stud. 106 (1912; bildl.). —
SLÄPA PÅ10 4. särsk.
1) (vard.) till I 1, oeg. l. bildl., i uttr. släpa på ngn ngt, (gm att dra l. bära o. d.) skaffa på ngn ngt (som är mottagaren till besvär l. som denne är mer l. mindre obenägen att ta emot o. d.). Han har släpat på mig en massa kartonger från affären, som nu ligger och skräpar och tar plats i källaren. Weste (1807). Här kommer han och släpar på mig alt hvad odugligt är. Dens. FörslSAOB (c. 1815).
2) (i fackspr., i sht urmak., mera tillf.) till I 6 b: (tidvis) ligga an o. släpa. Ett vanligt fel (hos ett ur) är, att fjäderhuset släpar på inuti boetten. Bergqvist o. Hellberg Horrmann 7 (1881). jfr påsläpa. —
1) till I 1: gm att släpa föra l. samla samman (ngt); äv. allmännare l. oeg. l. bildl.: (med möda l. besvär) föra l. samla samman l. samla på sig (ngt); samla ihop (se samla ihop 1). Fram mot kvällen släpade man samman timret och började lasta det på de stora slädarna. Han har släpat samman en massa bråte från olika håll i socknen, som han tänker hålla auktion och förtjäna en slant på. Schultze Ordb. 4532 (c. 1755). Släpa samman ris till ett bål. SvHandordb. (1966).
2) till I 2: gm mödosamt l. idogt arbete l. verkande skaffa l. samla samman (ngt). Alt hwadh wij .. hele wekon igenom medh wårt arbete samman dragha och släpa. Balck Musæus K 8 b (1596); möjl. ssg. (Den oförnöjsammes) händer kunna aldrig nog släpa tilsamman. Scherping Cober 1: 206 (1734). Släpa samman ett litet kapital. SvHandordb. (1966). —
SLÄPA TILLBAKA10 040, äv. 032, äv. (vard.) TILLBAKS04. särsk. till I 1: gm att släpa skaffa l. föra l. forsla tillbaka (ngn l. ngt). Holmberg 2: 642 (1795). —
SLÄPA UNDAN10 32, äv. 40. särsk. till I 1: gm att släpa skaffa l. föra l. forsla undan (ngn l. ngt). Johnson Här 37 (1935). —
SLÄPA UNDER10 40. särsk. (†) till I 1, refl., i det bildl. uttr. släpa under sig ngt, lägga under sig ngt. SUFinlH 1: 382 (1602; med avs. på jord). —
SLÄPA UPP10 4, äv. OPP4. särsk.
1) till I 1: gm att släpa skaffa l. föra l. forsla upp (ngn l. ngt); särsk. (vard.) till I 1 d δ. Lundgren MålAnt. 3: 13 (1873; med avs. på stenblock). Ja köper inte mat åt oss för att du ska släpa opp gubbar å .... Sjöman Lekt. 29 (1948). jfr uppsläpa.
2) (†) till I 9: (otillbörligt) skjuta upp l. försena l. förhala l. dra ut på (ngt). AOxenstierna 4: 72 (1628; med avs. på tiden). Nogsamt ähr att see, att Konungen i Engelandh intet söker annat än att släpa saken opp och vinna tijdh. RP 7: 23 (1637). —
SLÄPA UR10 4. särsk. (tillf.) till I 9 a, i det refl. uttr. släpa ur sig (ord), under släpning(ar) låta (ord) komma ur sin mun, släpande yttra (ord). Baronen släpade varsamt spefull ur sig orden: — då går du miste om förtjusande musik. Ullman FlickÄra 26 (1909). —
SLÄPA UT10 4.
1) till I 1: gm att släpa skaffa l. föra l. forsla ut (ngn l. ngt). OPetri Kr. 332 (c. 1540; med avs. på döda). jfr utsläpa.
2) till I 2, i det refl. uttr. släpa ut sig, arbeta l. slita ut sig; jfr ut-släpad. Serenius Qq 1 a (1734). Modern hade fått släpa ut sig på hårt arbete, så att hon slutligen stupat. Spångberg StMän. 3: 176 (1924).
3) (numera företrädesvis i vitter stil) till I 3, om person l. arbete, med avs. på person l. djur: (övermåttan) möda l. anstränga (med hårt arbete), så att (dennes resp. dettas) krafter (o. hälsa) blir utödda, göra utarbetad l. utsliten l. slut; äv. oeg. l. bildl., med avs. på ngns ungdom: utöda gm hårt arbete. G1R 15: 221 (1543; om personer, med avs. på hästar). På de ställen der merendels rena leran ligger i öpna dagen .. och .. Jordbrukare illa släpa ut sina dragare, och sielfwe utstå et tungt arbete ..; der (osv.) SamlRönLandtbr. 4: 18 (1783). Då man är ung och vill lefva och ha sin andel af lifvets lycka .., då är man inte så lifvad att tacka och prisa Gud för att man får släpa ut hela sin ungdom och slita och träla. Roos Strejk. 8 (1892). NDA 1941, nr 91, s. 4. jfr utsläpa.
4) till II 1, refl., i uttr. släpa sig ut, släpa sig o. på så sätt förskaffa sig ut; äv. mer l. mindre bildl., särsk. (numera knappast br.) i uttr. låta ngt släpa sig ut på långbänken, betecknande att man låter uppskjuta (avgörandet av) ngt på obestämd tid l. låter förhala (avgörandet av) ngt; jfr lång-bänk b. Weste (1807). I måndags hade en viss .. sagt, att man borde låta riksdagsärenderne släpa sig ut på långbänken, så ledsnade oppositionen och gåfve med sig. Liljecrona RiksdKul. 221 (1840). —
SLÄPA ÅSTAD10 04. särsk. (i vitter stil) till I 1 d β, o α: under släpande av (ngn) bege sig i väg; släpa i väg (med ngn); äv. abs. Bergman JoH 274 (1926; abs., i fråga om släpande av skrämd flicka). —
SLÄPA ÖVER10 40. särsk. sjöt. till I 6, om fartyg: under friktion mot botten glida l. komma över (grund), hasa över; äv. abs. Gyllengranat SvSjökr. 1: 299 (1840; abs.).
Ssgr (Anm. Ss. förled i ssgr har släpa, v.1, släp o. släpa, sbst., formellt o. betydelsemässigt sammanfallit i ett flertal fall. Vissa av nedan anförda ssgr kan därför äv. (ev. i viss bet.) hänföras antingen till släp l. till släpa, sbst.; jfr äv. under dessa ord anförda ssgr): A: (I 5 b, 6 d) SLÄP-ANKARE. sjöt. ankare som släpas l. släpar på bottnen efter båt. IllMilRevy 1898, s. 157. —
(I 5, 6 b) -ARM. tekn. i maskin o. d., om arm (se arm, sbst. III 4) som släpar l. håller ngt släpat l. släpande mot viss maskindel o. därigm åstadkommer viss önskad verkan. Nerén HbAut. 1: 54 (1911; i bils växellåda). —
(I 6) -BALK.
1) (förr) i släplavettage, om var o. en av släpans (kursörens) två parallella väggar på vilkas övre kant på där befintlig släpbana (se d. o. 3) överlavetten vid rekyl bringades att glida l. gled. Holmberg Artill. 3: 92 (1883).
-BANA.
1) (i fackspr., särsk. tekn.) till I 1, 6: bana (se bana, sbst.1 1 c) för släptransport. 2UB 9: 425 (1905; för transport av båtar på land).
2) till I 1 j, 7: av flygplanfartyg förr använd anordning för säkrare ombordtagning av flygplan vid ogynnsam väderlek, bestående av en efter fartyget bogserad matta av segelduk i sin bakre ända utformad så, att den kunde framkalla ett för landning o. ombordtagning av flygplan gynnsamt lugnvatten. VFl. 1931, s. 198.
3) (förr) till I 6, i släplavettage, om övre kant på släpbalk (se d. o. 1) bildande en glidbana varpå vid rekyl överlavetten bringades att glida l. gled. KrigVAH 1897, s. 169.
4) tekn. till I 6 b: bana (se bana, sbst.1 6 a) längs vilken maskindel släpar. Nerén HbAut. 1: 105 (1911; i strömbrytare till tändspole i bil). —
(I 1, 6) -BETING. [jfr d. slæbebed(d)ing] (†) stapelbädd varpå (mindre) fartyg upphalas för reparation; jfr beting, sbst.1 3. Ekbohrn NautOrdb. 23 (1840). —
(I (1,) 6) -BILL. lant. på radsåningsmaskin: med bakåtböjd o. tillbakadragen nedre del utformad bill (se bill, sbst.1 1 slutet) som framförs släpande på marken o. på vilken myllningsdjupet regleras bl. a. gm belastning med vikter; motsatt: rak bill (som arbetar sig ner i marken efter samma princip som en plog). MeddJordbrTeknF 65: 25 (1940). —
(I 5, 6) -BLECK. (numera nästan bl. i skildring av ä., i sht militära, förh., mera tillf.) skyddsbleck (i form av ett hylsformigt beslag) täckande den nedersta (stundom mot mark o. d. släpande) delen av sabelbalja, släpsko (se d. o. 1 c). ProjExRidArtill. 1843, 1: 117. ExFältartill. 1893, 1: 30. —
(I 1 j (,6)) -BOJ. sjöt. efter fartyg bogserad boj (se boj, sbst.1) tjänande till att utmärka position. SFS 1945, s. 60 (bogserad efter undervattensbåt). —
-BOM.
1) [jfr d. slæbebom, t. schleppbaum] artill. till I 1, 6: för söndrigt hjul på fältlavett l. föreställare ss. ersättning nyttjad stock l. stång o. d. varpå lavetten osv. släpas. SoldatIHäst. 1942, s. 138.
2) skogsv. till I 7: bom (se bom, sbst.1 2 a ε) som ligger bakom annan bom (t. ex. ringbom) o. har till uppgift att uppfånga o. kvarhålla virke som krupit under denna. TNCPubl. 23: 25 (1954). —
(I 1, 6) -BORD. (släp- 1890 osv. släpe- 1949—1967) sjöt.
1) av bräder l. plankor sammanfogad beklädnad som vid lastning o. lossning av gods hänges på utsidan av fartyg (mitt för lastlucka) för att skydda fartygssidan mot skamfilning, lastbord. NF (1890). Ramsten o. Stenfelt (1917).
2) bräda l. ribba fastsatt under botten på (rodd- l. segel)båt för att hindra bordläggningen från att skadas vid båtens uppdragande på land. Hasslöf SvVästkf. 284 (1949; på flatbottnad eka). —
(I 6 b) -BORSTE. el.-tekn. om släpande kontaktborste i elektrisk apparat o. d. TT 1891, s. 76 (i belysningsanordning). 2UB 3: 57 (1896; i elektrisk motor). Släpborste .. (är) detsamma som Kolborste. Nerén (1930). —
(I 6 b) -BYGEL. el.-tekn. om bygelformig strömavtagare (på elektriskt lok o. d.) som släpar mot en fritt hängande kontaktledning, kontaktbygel. TT 1903, Allm. s. 324 (på spårvagn). Didring Malm 2: 330 (1915; på elektriskt lok). —
(I 1, 6) -BÅR. (i sht förr) transportredskap bestående av två långa med tvärslåar, utgörande bäddning, förbundna stänger vilkas främre ändar tjänar ss. handtag l. spännes fast vid dragdjurs seldon o. vars bakre ändar vid redskapets användning släpar mot marken, bårsläpa; äv. om transportredskap bestående av ett antal hopfogade stänger, utgörande bäddning, som med sina främre ändar vilar på en kort kälke l. dyl. o. med sina bakändar släpar mot marken. KrigVAH 1843, s. 220 (för torvtransport). TurÅ 1937, s. 266 (för transport av båt på land). Aronson Byar 187 (1937; med kort kälke). 2SvUppslB (1953; använd i fält för sjuktransport). —
-BÅT, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7245). [jfr t. schleppboot]
2) sjöt. till I 1 j, 7: mindre båt som släpas av l. släpar efter annan större farkost. KrigVAT 1854, s. 299. —
(I (1,) 6) -BÄDD. (numera bl. om ä. förh.) underlag varpå vid trosslagning släden släpade på repslagarbana; jfr bädd 5. VetAH 1768, s. 121. —
(I 1 (c)) -DON. (släp- 1860 osv. släpe- 1868) [sv. dial. släpdon] (i sht i vissa trakter) om transportfordon som l. varpå ngt släpas. Gundberg Tegel 6 (1860; om fordon på medar för transport av lera). Norlind AllmogL 77 (1912; om släpa för transport av bl. a. hö). Schulze DrängSvBönd. 288 (1933; om släpor för timmertransport). —
(I 1 (c)) -DRÖG, r. l. m. l. f. [sv. dial. släpdrög] (släp- 1721 osv. släpe- 1630) (i sht i vissa trakter) om drög (se drög, sbst.1) varpå ngt släpas. ArkliR 1630, s. 3. Aken Eldsl. 85 (1797; för transport av vattenfyllt kar om sommaren). Gruddbo 381 (1938; för transport av harv ut på åker). —
(I 1) -DRÖG, adj. [jfr sv. dial. släpdrög, man som arbetar långsamt] (†) trög l. senfärdig att dra. Möller (1807). —
(I 6) -DUK. (numera bl. om ä. förh.) lång bordduk (som släpar på golvet). Lagerlöf Liljecr. 8 (1911). —
(I 6) -DYNA. (numera föga br.) underlag varpå ngt (avses att) förflyttas släpande mot underlaget; jfr dyna, sbst.1 4. TT 1881, s. 42 (för förflyttning av järnbro på brospann). särsk. i (förr nyttjat) halvkursörlavettage: underlag varpå överlavetts bakre del vid rekyl gled. Holmberg Artill. 3: 162 (1883). 2NF 15: 1427 (1911; om ä. förh.). —
(I 1 i, 6) -DÖRJ. fisk. (i sht för fångst av makrill använd) dörj som vid fiske släpas efter en i gång varande båt, ränndörj. SvFiskelex. 78 (1955). —
(I 1 i) -FISKE. [jfr t. schleppfischerei] (släp- 1719 osv. släpe- 1695—1756) fisk. fiske med redskap som släpas efter en i gång varande båt; äv. konkret(are), om rätt till l. fiskeplats för sådant fiske. VDAkt. 1695, Syneprot. F III 7. Släpfiske i Siön hoos Prästeg(årde)n. Därs. 1719, Syneprot. F III 7. Godt släpefiske men nu intet Katsestånd el(le)r Håmmesteek. Därs. 1731, Syneprot. F III 7. —
(I 6 b) -FJÄDER. [jfr t. schleppfeder] tekn. om i maskin l. mekanisk anordning o. d. befintlig fjäder (se d. o. II 1) som vid maskinens osv. funktionerande ligger an mot viss yta o. släpar mot denna. Almroth Karmarsch 623 (1839; i lås). Lundberg Lok. 273 (1902; i hastighetsmätare på lok). Nerén BilB 1: 98 (1928; i rotor till strömfördelare i bil). —
(I 1, 7) -FORDON~02 l. ~20. (i sht i fackspr.) fordon som fästes vid o. släpar efter annat fordon vid dettas förflyttning (särsk. om specialfordon byggt för koppling till bil l. motorredskap, särsk. traktor); jfr -kälke 2, -kärra 2, -släde, -vagn. SFS 1936, s. 1039. —
(I 1, 6) -FRIKTION.
1) tekn. om friktion som alstras vid släpning (särsk. liktydigt med: glidfriktion, motsatt: rullfriktion); jfr släpnings-friktion. TT 1873, s. 244.
2) [utvidgad anv. av 1] (föga br.) om rullfriktion. 2NF 1: 163 (1903; mellan hjulring på lokomotiv o. rälshuvud). —
(I 1 c) -FÖRHUGGNING~020. (numera bl. i skildring av ä. förh.) om förhuggning (se förhuggning, sbst.2 2 a) som skedde på sådan plats att virket från de nedhuggna träden därifrån måste släpas till platsen för hindrets uppförande; vanl. konkret, om hinder färdigställt av sådant framsläpat virke. NF 5: 682 (1882). Träden i trädgården nedhuggas och föras till öppningarna .. mellan hufvudbyggnaden och flyglarna, der de anordnas som släpförhuggning. Leijonhufvud o. Jungstedt 4 (1887). 3NF 8: 216 (1927). —
(I 1) -FÖRSÖK. (i fackspr., särsk. skeppsb.) försök vars ändamål är att medelst prov på en i provningstank o. d. bogserad modell utröna storleken av vattenmotståndet vid olika hastigheter mot det fartyg som modellen avbildar, modellförsök; äv. i utvidgad anv., om liknande försök med självgående (propellerdriven) modell. SvUppslB 18: 1198 (1934). Modernaste släpförsök utföras med självgående modell. 2SvUppslB 20: 51 (1951). —
(I 5, 6) -GEHÄNG. (numera bl. om ä. förh.) (längre) gehäng som låter sabel o. d. hänga ned. KrigVAT 1845, s. 334. —
(I 5 a, 6 c) -GÅNG. (numera bl. tillf.) om gång (se d. o. I 1 d) kännetecknad av att person l. djur vid gåendet släpar foten l. fötterna; i sht förr äv. i utvidgad anv., konkret, om spår l. märke som djur vid släpande av fot avsätter i mark l. mossa l. snö o. d., trögsteg. Lind (1749; under latsch-gang). Hemberg JagtbDäggdj. 292 (1897; konkret). —
-HAKE. (släp- 1784 osv. släpe- 1555 (: Jernslepehakar, pl.) —1595) [jfr t. schlepphaken (i bet. 1 o. 2)]
1) (förr) till I 1, om var o. en av de vid lavett till artilleripjäs fastsatta o. löstagbara hakar (se hake, sbst.2 1) vid vilka man fäste tågvirke (släptagel l. släptåg) med vars hjälp pjäsen dels (i fråga om landartilleripjäser) drogs i l. ur ställning, dels (i utvidgad anv., i fråga om sjöartilleripjäser) hindrades att rekylera för långt vid eldgivning (gm att tågvirket (broken l. tågen) på därtill ägnat avstånd fastgjordes i skeppssidan). ArkliR 1556, avd. 2. (Fr.) Crochets de retraite, (sv.) släphakar på en lavett. Dalin FrSvLex. 1: 282 (1842).
2) (förr) till I 1 (c): hake (se hake, sbst.2 1) som drevs in i timmerstock o. dyl. o. därefter nyttjades ss. hjälpmedel vid stockens osv. framsläpning. Stål Byggn. 1: 151 (1834).
3) (förr) till I 6: i fästanordning för klädedräkt ingående hake (se hake, sbst.2 1 c) som gm dragning bringades att glida in i en mer l. mindre trång hyska. En s. k. släphake eller sprundhake med hyska .. som börjar undanträngas av tryckknapparna. Sömnadsb. 9 (1915).
4) urmak. till I 6 b: på steghjul (i vissa urverk) släpande spärrhake; jfr hake, sbst.2 1 h. Schweder HbUrmak. 6 (1874).
Ssg (till -hake 4; urmak.): släphaks-gång. gång (se d. o. III 5) med släphake. Schweder HbUrmak. 5 (1874). —
(I 1, 6) -HISS. tekn. o. lant. hiss (se hiss, sbst.2) varmed ngt transporteras släpande mot sluttande brygga; jfr -lift. LAHT 1909, s. 13. —
-HJUL.
1) (numera bl. tillf.) till I 6 b, om hjul (i elektriskt ur o. d.) med l. utgörande skiva för släpkontakt (se d. o. 1). 2UB 3: 483 (1897).
(I 1) -HUND, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7246). [jfr t. schlepphund] (†) draghund (se d. o. 2). Cook 3Resa 514 (1787). —
(I 1 i, 6, 7) -HÅV.
1) fisk. (större) håv (se håv, sbst.3 1) l. trattformigt nät som vid fiske släpas (i vattnet l. längs bottnen) efter båt; äv. (i fackspr., särsk. zool.) i utvidgad anv., om håv (av varierande utseende med hänsyn till vad som med den skall fångas l. upphämtas) som släpas (i vattnet l. längs bottnen) efter båt i syfte att för vetenskapligt bruk insamla organismer o. d. som finns i vattnet. Wikforss 2: 511 (1804). Utsträckningen af vågornas transporterande verksamhet (i fråga om bl.a. frukter o. frön) har undersökts genom användande af en släphåf, konstruerad ungefär som de, med hvilka ytplankton insamlas. BotN 1897, s. 98. Hasslöf SvVästkustf. 238 (1949; om bomtrål).
2) (föga br.) i utvidgad anv. av 1, om landhåv för fångande av insekter o. d. (som bl. a. framförs släpad över buskar l. gräs o. d.), slaghåv. Sjöstedt Storv. 215 (1911). Släphåfven .. inbragte en riklig skörd af små växt- och parasitsteklar. Ymer 1914, s. 204. —
(I 1) -KEDJA. [jfr t. schleppkette] (i fackspr.) kedja varmed ngt släpas.
a) i sht tekn. o. bergv. kedja med vars hjälp stock o. d. släpas l. transporteras (sedan kedjan dessförinnan slagits om o. fastgjorts vid stocken osv.). Rinman (1789; vid gruva).
c) i sht tekn. i kerattbana, om den ändlösa kätting som drar med sig stockar l. spån l. flis med hjälp av på jämna avstånd på kedjan sittande medbringare. IngHb. 2: 293 (1948). —
(I 1) -KISTA. (förr) i gruva: på medar l. små rullar l. hjul gående vagn med kistformigt överrede, använd för ilastning o. borttransport av berg, hund (se hund, sbst.1 6 a). Rinman (1789). —
(I 6 b) -KOL. (föga br.) i elektrisk maskin (generator l. motor l. omformare), om kolborste som släpar mot (rörlig) metalldel (o. därvid överleder elektrisk ström), kolborste. Nerén BilB 1: 120 (1928; i motor). Dens. (1930; i motor). —
(I 6) -KONTAKT. [jfr t. schleifkontakt]
1) om kontakt som åstadkommes mellan ngt som släpar på l. mot l. över o. d. ngt o. detta sistnämnda; särsk. (i sht tekn.) till I 6 b, om kontakt mellan viss släpande del i apparat l. maskin o. viss annan del varpå osv. släpningen sker. Han satt längst bak på släden, dinglade med benen och lät fötterna då och då få släpkontakt med snösörjan på vägen. Vid elektriska unipolargeneratorer .. måste strömavtagningen från rotorn ske antingen medelst släpkontakt .. eller med anordning för rullkontakt. SAOBArkSakkSvar (1976).
2) el.-tekn. till I 6 b: kontaktanordning vars funktionellt verksamma delar består av en metallfjäder l. kolborste som släpar mot en metallyta, därvid fungerande ss. strömavtagare l. strömslutare l. -brytare. TT 1890, s. 239 (på elektrifierat tåg). TSvLärov. 1942, s. 32 (för mätande av elektrisk spänning i försöksapparat). —
-KÄLKE.
1) till I 1: kälke varpå ngt transporteras släpat l. draget; särsk. dels (numera bl. i skildring av ä. förh.) till I 1 b, om kälke varpå handelsvara fraktades, dels (i sht skogsv.) till I 1 c, om mindre kälke varpå timmer framsläpas, lunn- l. skotkälke. Lind 1: 1350 (1749; för transport av köpmansgods). HbSkogstekn. 258 (1922; för transport av timmer). De hade .. dragit henne (dvs. en död kvinna) på släpkälke över åsen. TurÅ 1948, s. 345.
2) (i sht i fackspr.) till I 1, 7: kälke som, fäst vid annat fordon, drages av o. släpar efter detta. IllSvOrdb. (1955). —
-KÄRRA.
1) till I 1: kärra varpå ngt transporteras släpat l. draget, dragkärra; särsk. (i sht skogsv.) till I 1 c, om kort kärra varpå timmer framsläpas, lunnkärra. Björkman (1889). TNCPubl. 23: 17 (1954; för framsläpning av virke).
2) (i fackspr.) till I 1, 7: kärra som, fäst vid annat fordon, drages av o. släpar efter detta; särsk. (i sht i fackspr.) om enaxlat släpfordon som icke utgör påhängsvagn. UNT 1939, nr 40, s. 16 (till cykel). SmnställnKrigsmat. 1: 176 (1942; till buss). TNCPubl. 43: 227 (1969). —
(I 1, 6) -KÖRA, -ning. [sv. dial. släpköra] (i sht i vissa trakter l. i fackspr., särsk. skogsv.) köra o. därvid transportera (timmer o. d.) på fordon (särsk. kälke, förr äv. med hjälp av hållhake (se d. o. a)) med viss del av det transporterade släpande mot marken l. dyl.; äv. abs.: utföra körning o. transport av angivet slag; särsk. dels i fråga om lunning av virke, dels i fråga om att gm körning på angivet sätt packa till snön med släplasset o. göra vägen hårdare o. därmed bättre framkomlig; ofta ss. vbalsbst. -ning. Vanligen kan .. virket på det sätt släpköras, att stockarnas ena ände upplägges på kälken, medan bakänden följer marken. 2UB 4: 397 (1899). På snöfri mark förekom i Älvdalen släpkörning med hållhake. Levander DalBondek. 1: 497 (1943). TNCPubl. 43: 149 (1969; i fråga om dels lunning, dels tillpackning av snö). —
(I 1, 6) -LASS. [sv. dial. släplass] (i sht i vissa trakter l. i fackspr., särsk. skogsv.) lass (särsk. timmerlass) transporterat på fordon under släpning (särsk. på så sätt att lassets bakre del släpar mot marken l. dyl.); äv. om framsläpat lass av ngt (särsk. hö hopbragt gm släpning med höbom l. släpräfsa). Fredenberg SågTimm. 30 (1892; om timmerlass). LAHT 1929, s. 550 (om lass hö från släpräfsa). —
(I 1, 6) -LATTA. sjöt. latta (se d. o. 1 a) som, anbragt på ngt, tjänar till att skydda detta mot skamfilning vid ngts släpning l. friktion däremot. Schulthess (1885). —
(I 6) -LAVETT. [jfr t. schleiflafette] (förr) om (överlavett i) släplavettage. VetAH 1798, s. 103 (om överlavett). 16 st. 22 cm. haubitser med släplavetter .. och tillbehör. BtRiksdP 1890, 4Hufvudtit. s. 46. —
(I 6) -LAVETTAGE. (förr) lavettage med överlavett (släde) som vid rekyl släpar på sitt underlag (sin släpa). Holmberg Artill. 3: 4 (1883). —
(I 1, 7) -LIFT. [senare leden är lift (se skid-lift)] (i fackspr., särsk. sport.) skidlift anordnad för transport av på skidor stående personer; dels om sådan lift där åkare håller i ett rep vid uppfärd (äv. kallad replift), dels om sådan lift försedd med anordning (byglar l. medbringare l. ankare) som åkare placerar bakom stussen vid uppfärd. DN(A) 1964, nr 346, s. 9. —
-LINA. (i sht i fackspr.)
1) till I 1, om lina (av tågvirke l. metall) varmed ngt släpas l. dras. Wikforss 2: 513 (1804). särsk.
2) tekn. till I 1, 6, om rörlig, på sitt underlag glidande stålkabel som (understödd av stationära invid markytan anbragta spårförsedda trissor l. vilande i en ränna) används att förflytta rälsbundna fordon (t. ex. kabelbanevagnar) l. släpskopor o. d. framåt l. i vissa fall har en bromsande uppgift; i sht förr äv. i utvidgad anv., om stålkabel till en i motorvagn på kabelbana av ä. typ inbyggd lintrumma. Kabelbanor med släplinor finns på många håll. 2UB 9: 271 (1905; om stålkabel till lintrumma). Därs. 274 (på kabelbana, med bromsande uppgift).
3) till I 5, 6, om lina (av tågvirke l. metall) som drages släpande mot marken l. dyl. l. i ett medium (t. ex. vatten). Lilljequist Hardy Havsf. 28 (1947; om lina använd vid laxfiske). särsk.
a) (numera föga br.) längre lina vari hund är kopplad (o. som den släpar efter sig) vid fältdressyr, dressyrlina. Hahr HbJäg. 49 (1865). Bergström HbJagtv. 141 (1872).
b) skogsv. lina som vid linjetaxering drages släpande efter marken för att markera taxeringsbältets mittlinje. Ymer 1936, s. 7.
c) (i sht förr) vid en i luften befintlig ballong (se d. o. 2) fästad lina som med sin nedre ända släpar l. bringas att släpa mot jordytan för att därigm bl. a. minska ballongens hastighet o. bidra till dess styrbarhet. NF 19: 248 (1895). —
Ssg (i fackspr., i sht fotogr.): släpljus-fotografering. fotografering i släpljus. TSvLärov. 1954, s. 805. —
(I 1 j, 6) -LOD. (i sht förr) sjöt. lod (se lod, sbst.4 7) i form av ett plan av järn som vid användning framsläpas i vattnet efter båt på visst inställt djup, drake; äv. i utvidgad anv., om lodapparat (för bl. a. undersökning av minimidjup i farled) bestående av lod av detta slag som vid bottenkänning antingen själv bringas l. föranleder en flottör att flyta upp till ytan o. markera platsen för bottenkänningen. För att undersöka, huruvida ett visst minimidjup förefinnes i en farled eller för att varna mot uppgrundning, använder man s. k. släplod, hvilka äro konstruerade efter samma princip som luftdraken, men vid framsläpning genom vattnet ”skära ned” till visst djup. 2NF 16: 961 (1911). Släplod äro konstruerade af James (submarine sentry), Sjöstrand (signallod), Heyn m. fl. Därs. 962. I princip måste både signallod och grundsvep (dvs. lodapparat bestående av tvenne drakar o. tvenne flottörer signalerande bottenkänning) kunna anses som släplod. SAOBArkSakkSvar (1975). —
(I 1 j, 6) -LODNING. [jfr -lod] (i sht om ä. förh.) sjöt. lodning (se loda, v.1 1) med släplod. 2NF 25: 830 (1916). —
(I 1 j, 6) -LOGG. sjöt. logg (se logg, sbst.2 2) bestående av en vid en lina fäst o. i vattnet efter fartyg släpande rotator (propeller) vars rotation via linan o. ett svänghjul, som utjämnar rotationen, överförs till ett ombord befintligt räkneverk angivande tillryggalagd distans (o. fart); stundom äv. med särskild tanke på l. enbart om rotatorn. Släplogg med lina och tillbehör. KatalFlottUtst. 1897, s. 43. En släplogg består av propeller, logglina, svänghjul och räkneverk. Bolling o. Holm 1: 58 (1957). —
(I 6) -LÅDA. (förr) lådliknande överlavett (med l. utan hjul l. rullar) i släplavettage; jfr kanon-låda. Röding SD 84 (1798). —
(I 1, 6) -MED l. -MEDE. (i fackspr., i sht lant.) på arbetsredskap anbragt med (se med, sbst.1 2) som släpar l. vid behov kan bringas att släpa på marken; jfr -skena 1, -sko 1. Helst bör .. (harvens) djupgående kunna regleras med ställbara släpmedar. LAHT 1911, s. 434. Ett dyngskrov (dvs. vagnsskrov för transport av gödsel) på två massiva hjul med en släpmede framtill. Fatab. 1932, s. 282. Vid tomkörning vilar (mull-)skopan på breda släpmedar. Vägmaskinl. 296 (1942). —
(I 5, 6) -META, -ning. fisk. meta (se meta, v.1) gm att låta på spö sittande rev med agnad krok släpa efter båt (framförd sakta o. under varlig rodd). Forsslund Djur 30 (1900). —
(I 1 j, 6) -MINA. (förr) bogsermina (som antändes på kemisk l. elektrisk väg, när den t. ex. träffades av en fartygsstäv). Billmanson Vap. 158 (1880). —
(I 1) -MODELL. (i fackspr., särsk. skeppsb.) fartygs- l. skrovmodell för släpförsök. Nilsson Skeppsb. 94 (1932). —
(I 1 i, 6, 7) -NOT, sbst.1 fisk. fisknot släpad l. avsedd att släpas efter fartyg, släpvad, trål. LAHT 1892, s. 237.
(I 9) -NOT, sbst.2 [jfr t. schleifnote; ifrågavarande ton(er) förlänger l. tänjer ut textstavelsen] (föga br.) (not angivande) ton som sjungs l. avses att sjungas samman med en huvudton ss. melodisk utsmyckning på samma textstavelse, melism. I melodien (till Ps. 78) har (i koralboken 1911) en släpnot införts, med åtföljande harmoniförändring, före näst sista kadensen. Nodermann Hymn. 2: 43 (1911). Nodermann o. Wulff FörsamlKSångb. 23 (1922). —
(I 1 i, 6, 7) -NÄT. [jfr mlt. slepenette, t. schleppnetz] fisk. fisknät som (i sht av båt) släpas l. dras genom vattnet; särsk. dels motsatt: stå- l. drivgarn, dels liktydigt med: trål. Släpnät .. (dvs.) Sänknät, som drages på sandgrund wid stranden. ÖoL (1852). Man .. började i stället för krokredskapen använda släpnätet, trawlen. UB 3: 554 (1873). (Infödingarna i Australien) ha .. både släpnät och ståndnät. Bolinder NaturfKult. 28 (1922). Vid havsfisket användes företrädesvis tre nättyper, nämligen släpnätet, drivgarnet och vaden. De Geer SvNatRiked. 2: 165 (1950). jfr bom-släpnät.
Ssgr (fisk.): släpnäts-, äv. släpnät-fiske. fiske med släpnät (särsk.: trålfiske). 2NF 5: 22 (1905). Östergren (1941).
-fiskefartyg. (numera bl. mera tillf.) fiskefartyg för släpnätsfiske (särsk.: trålare). EkonS 2: 234 (1895).
(I 6) -PLANKA.
1) (i sht förr) skeppsb. om var o. en av de plankor på en stapelbädd (av betong) varpå avlöpningsslädarna glider vid sjösättning, släpbalk (se d. o. 2). Lavén Sjöv. 14 (1853).
2) (förr) i släplavettage, om övre del av släpbalk (se d. o. 1), urspr. utgörande en träplanka, på vars övre kant överlavettens släpbana (se d. o. 3) var belägen. Holmberg Artill. 3: 155 (1883; av järn). —
(I 1 j, 6) -RAM. huvudsakligen för kontrollmätning av djup i farleder förr nyttjad (o. efter mätningsfartyg släpad) ramformig anordning bestående av tvenne sidobalkar o. en tvärbom, vilka, sammanfogade i snöplogsform, uppbar en lodrätt fästad rörlig stång, som till önskat djup kunde nedsänkas i vattnet, o. i vars nedersta del en bottenstock (av 12 meters längd) var horisontellt fastsatt vinkelrätt mot rörelseriktningen; jfr ram, sbst.1 3 j. HandlednSjömätn. 56 (1922). Man slutade använda .. släpramar under senare delen av 1920-talet. SAOBArkSakkSvar (1976). —
-REDSKAP~02 l. ~20. särsk. fisk. till I 1 (i), 6, 7, om fiskeredskap som vid användning släpas l. dras (efter båt) genom vattnet; jfr -näts-redskap. Haneson o. Rencke Bohusf. 245 (1923; för ostronfiske). —
(I 6) -REM. [jfr t. schleppriemen] (numera bl. mera tillf., i sht i skildring av ä. förh.) på sabelkoppel: (längre) rem uppbärande l. avsedd att uppbära släpsabel. KrigVAT 1845, s. 334. —
(I 6) -RIBBA. (i sht förr) skeppsb. i avlöpningsbädd, om var o. en av de vid släpplankas utsida fästade ribbor l. plankor som vid sjösättning styr fartygets glidande i rätt riktning utför bädden. (Sv.) Släpribba, på aflöpnings-slädan (sannol. felaktigt för aflöpnings-bädden) .. (fr.) Lisse de la cale de construction. Uggla Skeppsb. SvFrSjölex. (1856). Witt Skeppsb. 294 (1863). —
(I 6) -RING. [jfr t. schleifring] el.-tekn. ringformig kontaktskena som förmedlar strömövergång (företrädesvis mellan ett stillastående kontaktorgan (släpborste) o. en rotor tillhörande en elektrisk maskin). TT 1893, Allm. nr 38, s. 3.
Ssgr (el.-tekn.): släprings-, äv. släpring-ankare. [jfr t. schleifringanker] i elektrisk maskin: ankare (se d. o. II 4 slutet) försett med släpring till vilken ankarlindningens ändar är anslutna. TT 1901, M. s. 58.
(I 6) -RINGAD, p. adj. [till -ring] el.-tekn. i elektrisk maskin, om rotor (ankare): försedd med släpringar; äv. i utvidgad anv., om motor l. generator: försedd med rotor med släpringar. DN(A) 1918, nr 198, s. 11 (om motor). HufvudkatalSonesson 1920, 2: 191 (om rotor). —
(I 5, 6) -RUMPA. (släp- 1734—1757. släpe- 1647) (†) om nedhängande (i mark o. d. släpande) svans; anträffat bl. bildl., om osnygg l. smutsig (kvinns)person (vars kläder släpat i vatten o. efter marken), smutsgris l. lortlolla o. d. Een sådan Släperumpa kan iagh (dvs. en försmådd friare) få, / Som altijdh wil feet om Munnen gå. Bedlegr. 13 (1647). (Eng.) A Draggle-tail, (sv.) en släp-rumpa, odugligt qwinfolk. Serenius O 3 b (1757). —
(I 1, 6) -RÄFSA. [sv. dial. släpräfsa] lant. på marken släpad räfsa (se räfsa, sbst. 2) bestående av en med (c. 60 cm långa) pinnar besatt mot marken liggande (c. 3 m bred) räfskam; motsatt: hjulräfsa. LB 2: 68 (1899). —
(I 1, 6) -RÄNNA.
1) skogsv. transportränna för (framsläpning av) virke (till viss plats); stundom äv. oeg. l. bildl., om fåra i brant älvbrink o. d. utför vilken timmer kastas o. sedan glider ner i älv o. d. Sandström NatArb. 2: 48 (1910; om fåra i älvbrink). Utlastning av småvirke (från en brädgård) sker .., då staplarna ligga på kajen, medelst släprännor direkt i pråm. HbSkogstekn. 502 (1922).
2) sjöt. om rännformigt skydd mot skamfilning som i samband med lastning l. lossning av gods placeras på utsatt föremål (t. ex. relingskant belägen ovanför ett släpbord); jfr -sko 2 a. Ramsten o. Stenfelt (1917). —
(I 6) -SABEL. [jfr t. schleppsäbel] (numera bl. mera tillf., i sht i skildring av ä. förh.) i (längre) rem från sabelkoppel nedhängande sabel. 2MoB 1: 108 (1813). —
(I 6) -SKENA.
1) lant. (slit)skena som släpar l. är avsedd att släpa på marken; jfr -med. Juhlin-Dannfelt 361 (1886; till skärapparat på slåttermaskin).
2) [jfr t. schleifschiene] el.-tekn. till I 6 b, i släpkontakt: kontaktskena (se d. o. 2). TT 1896, M. s. 12. —
(I 1 c, 6) -SKIFTE. skogsv. vid skogsavverkning: skifte (se d. o. 15 a) där virkestransport sker gm släpkörning. Vid utläggningen af skiftena har man att iakttaga: att släpskiftena särskiljas från körskiftena. Haller o. Julius 227 (1908). TNCPubl. 43: 149 (1969). —
-SKO.
1) (numera i sht i fackspr., särsk. tekn.) om sko (se sko, sbst. 2) som släpas l. dras l. släpar på l. över ngt; särsk.
a) till I 1 (c), 6, om förr nyttjat redskap i form av ett kupat stycke järnplåt att träda på (stor)ändan av en timmerstock o. släpa denna på (till förekommande av skador på stocken). Ström Skogsh. 199 (1830). När dyrbarare virkespjeser skola forslas .., använder man en så kallad släpsko. UB 3: 424 (1873).
b) i sht lant. till I 1, 6, om i sht förr nyttjad plogsläpa försedd med bred bygel l. dyl. att träda in plogspets i vid transport. LB 4: 207 (1905).
c) [jfr t. schleppschuh] (numera nästan bl. i skildring av ä., i sht militära förh., mera tillf.) till I 5, 6, om hylsformigt metallbeslag täckande sabelbaljas nedersta (stundom mot marken o. d. släpande) del, släpbleck. Tigerhielm 11 (1867).
d) (förr) till I 5, 6, om anordning för bromsande av vagn (i utförsbacke) bestående av en i en kedja framför ena hjulet hängande något konkav platta (i sht av järn) som kunde bringas att släpa mot marken varvid hjulet låstes med bromsverkan som följd, hämsko (se d. o. 1). Sehmann FrSvOrdb. 358 (1842).
e) tekn. till I 5, 6, om (buktat) järnstycke som fäst på o. manövrerat från visst slag av arbetsmaskin kan bringas att släpa mot mark l. jord l. dyl. o. därvid sammanpressa l. avjämna denna. 2NF 35: 325 (1923).
f) el.-tekn. till I 6 b, om strömavtagare i form av ett urgröpt l. konvext metallstycke som släpar mot kontaktskena l. elektrisk luftledning. TT 1900, Allm. s. 351 (mot kontaktskena). Wetterberg TeknOrdb. (1910; mot luftledning).
b) (förr) till I 6, i hjullavett, om var o. en av de två (med urgröpningar för lavetthjulen försedda) bakom vartdera hjulet placerade rekylkilar, på vilka de låsta lavetthjulen släpade vid rekyl. KrigVAH 1891, s. 111. —
(I 1, 6) -SKOPA. (i fackspr., i sht tekn.) i anordning för mekanisk lastning av massgods (t. ex. kol l. grus): skopa (se skopa, sbst.1 2) som fylles gm att släpas fram över ifrågavarande gods o. efter fyllning transporteras till viss plats där tömning sker; äv. om släpskrapa; äv. i utvidgad anv., om den mekaniska lastningsanordningen som helhet. 2NF 25: 405 (1916). I motsats mot ”dragline”-maskinerna, vilka arbeta med släpskopa, är (den avbildade gräv-)maskinen .. försedd med lyftskopa. LAHT 1925, s. 707. En lastningsanordning, som ofta lämpar sig för grustag, är släpskopan. Vägmaskinl. 289 (1942). Lindrivna släpskopor eller släpskrapor, som de även benämnas. IngHb. 2: 393 (1948).
(I 1, 6) -SKRAPA. (i fackspr., i sht tekn.) i anordning för mekanisk lastning av massgods (t. ex. kol l. grus): skrapa (till formen liknande en skopa (se skopa, sbst.1 2) utan l. med ofullständig botten) som fylles gm att släpas fram över ifrågavarande gods o. efter fyllning transporteras till viss plats där tömning sker; äv. om släpskopa; äv. i utvidgad anv., om den mekaniska lastningsanordningen som helhet. Släpskopa. Hellre än: släpskrapa. SvTeknFHb. 37: 16 (1933). En lastningsanordning, som ofta lämpar sig för grustag, är släpskopan eller släpskrapan, den senare benämningen användes, om skopan saknar botten. Vägmaskinl. 289 (1942). Släpskopa (släpskrapa) .., ett enkelt transportredskap. 2SvUppslB 26: 704 (1953).
Ssgr (i fackspr., i sht tekn.): släpskraps- l. släpskrape-, äv. släpskrap-anläggning. Vägmaskinl. 290 (1942).
(I 5, 6) -SLAG. mus. om tvenne till ett slag (låtande ”fla” med kort a) sammanslagna trumslag, av vilka det ena (slaget med vänster l. höger hand) utförs med stocken följande slagskinnets längdriktning (varvid stocken släpar efter skinnet), medan det andra (slaget med den andra handen) utgör ett absolut rent enkelslag på skinnets mitt. Melander Sjöfog. 90 (1890). —
(I 1, 6) -SPARRE. sparre varpå förr vid militär brobyggnad brobock släpades när den skulle utsättas vid hög strand. KrigVAT 1847, s. 302. —
(I 1, 6) -SPÅR, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7248). om spår i mark o. d. efter ngns l. ngts släpning. Björkman Skogssk. 304 (1868; efter stockars släpning). (Järv-)honan .. släpar nästan alltid bytet till lyan. Det var lätt att följa ett sådant släpspår, som ledde till lyan. Berg Sjul 62 (1936). —
(I 5 a, 6 c) -STEG. [jfr t. schleifschritt] (mera tillf., i sht folklor.) släpande danssteg, glidsteg. 2NF 5: 1324 (1906; i ringdans under medeltiden).
Ssgr (numera bl. om ä. förh., mera tillf.): släpstegs-melodi. melodi lämpad för dans med släpsteg. Uppl. 2: 437 (1908).
(I 10 a) -STIL. (numera bl. tillf.) om långsam l. omständlig l. tungflytande stil (hos författare l. i bok o. d.). SvLittFT 1837, sp. 480. —
-STOCK.
1) (†) till I 1, om träplog (för plöjande av jord); jfr plog-stock 1. Stridsberg Åkerbr. 142 (1727).
2) [sv. dial. släpstock, stock hemkörd på släp; jfr äv. sv. dial. köra släpstock, köra med stock på släp] (numera bl. i vissa trakter) till I 1 c, 5, 6, om stock (stundom äv. koll., om stockar) som transporteras (på kälke) med bakändan (bakändarna) släpande mot marken. Smärre virke forslas gemenligen på 2:ne vanlige kjelkar, eller på en kjelke som släpstock. Ström Skogsh. 110 (1822). —
-STÅNG.
1) [sv. dial. släpstång] (i vissa trakter, förr) till I 1, 5, 6: transportredskap bestående av en längre trästång som i sin mellersta del var försedd med en krok för upphängning av det föremål (särsk. vatten- l. mjölkämbar) som skulle transporteras, o. som användes på så sätt att stångens övre (krökta) ända placerades på den transporterandes ena axel, medan den andra ändan vilade på o. släpade mot marken under transporten; äv. om (i sin nedersta ända) hjulförsett sådant redskap. Västerb. 1928, s. 207. Därs. s. 208 (hjulförsett).
2) till I 6 b, i (förr nyttjad) remingtonmekanism: stång som med sin övre ända släpar mot det rörliga slutstyckets undre del o. därvid reglerar dess rörelse o. håller det på plats när mekanismen är sluten. LfF 1869, s. 357.
Ssg (till -stång 2): släpstångs-fjäder. i (förr nyttjad) remingtonmekanism: fjäder (se d. o. II 1) varigm släpstången bringas att alltid ligga an mot slutstycket. EldhandvSkjutsk. 2: 84 (1877). —
(I 1, 6) -STÄLLE. [sv. dial. släpställe, plats för uppdragning av båtar] (i sht i vissa trakter) ställe på land för uppdragande av småbåtar; äv.: ställe på näs o. d. mellan två vattenvägar, nyttjat för släpande av båt från det ena vattnet till det andra, ”drag” (se d. o. 6). SDS 1899, nr 432, s. 2. Där man i äldre tider förr kunde färdas fram en större sträcka på rodd- eller segelbåt, mötte man med tiden mer eller mindre svåra hinder, om det också ännu länge vid ett kortare hinder eller släpställe gick för sig att draga öfver farkosten från ett vattendrag till ett annat. Uppl. 1: 428 (1903). På långsluttande stränder kan landningsplatser icke anordnas i form av småbryggor. Det blir i stället släpställen .. där småbåtarna drages upp. Hasslöf SvVästkustf. 526 (1949). —
(I 1) -TAGEL. (släp- 1625 osv. släpe- 1556—1630) (förr) ett slags tåg(virke) varmed en landartilleripjäs drogs (i l. ur ställning) av manskap (jfr -tåg, sbst.1 2); förr äv. i utvidgad anv., om (grövre slags) tåg(virke) som på fartygskanon spändes från den rekylerande delen av lavettaget (överlavetten) till kursör l. fartygssida o. vars uppgift var att fånga upp kanonens rekylverkan, brok (se brok, sbst.2 slutet), kanonbrok, styckebrok. ArkliR 1556, avd. 1. Grundell AnlArtill. 1: 24 (c. 1695; till fartygskanoner). Arvet från Gustav II Adolf vårdades av svenskarna under den karolinska epoken, då de lätta kanonerna ytterligare förbättrades av Cronstedt. Denne konstruerade s. k. släptagel och anmarschbommar, medelst vilka pjäserna snabbt kunde förflyttas. Cederlöf HistPlogb. 146 (1951). —
(I 1) -TANK. skeppsb. provningstank för släpförsök med noggrant utformade fartygsmodeller (skrovmodeller). Nilsson Skeppsb. 223 (1932). —
(I 1, 7) -TANKE. (numera bl. tillf.) bildl., om tanke som ngn dras med l. som icke lämnar ngn. Bremer Hem. 1: 93 (1839). —
(I 10 a, 11 a) -TON. uttänjd l. släpig ton; särsk. (i sht mus.): ton som (i förh. till följande ton) föredras i portamento. Kræmer Span. 15 (1860). SvD(A) 1899, nr 18, s. 1 (i tal). Böjelsen (i folklig koralsång) för stödjande genomgångs- och återgångstoner eller portamentoartade släptoner .. äro karakteristiska för primitiv sång. Moberg KyrkHovmus. 155 (1942). —
(I 1, 6) -TRANSPORT. (i sht i fackspr.) om transport varvid ngt forslas gm l. under släpning; äv. konkretare, om enskilt fall av sådan transport. SvGeogrÅb. 1949, s. 246 (konkretare). —
(I 1 (i, j), 7) -TROSS, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7252). [jfr nl. sleeptros] (släpe- 1555) (numera bl. tillf.) om tross varmed ngt släpas l. bogseras (särsk.: bogsertross). ArkliR 1555, avd. 5. —
-TRÄ.
1) [sv. dial. (Jämtl.) släpträ] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera bl. om ä. förh.) till I 1, på plog av ä. typ, om den trästång som upptill förenade de båda uppståndarna o. samtidigt bildade ett handtag för plöjaren att hålla i o. styra plogen med vid dennas framsläpning; jfr drag-sparre 1, kavle 1 e. VetAH 1759, s. 215 (ordet uppgivet ss. förekommande i Jämtl.).
2) (förr) till I 6, på krigsfartyg, koll., om träunderlag (släpor) varpå överlavetter släpade vid rekyl. (Till) Undra Däck (på linjeskeppen:) .. Släpträ af Furu på Ackterkant. Chapman Dimens. D 1 b (1796). —
(I 1 i, j, 7) -TÅG, sbst.1 (släp- 1697 osv. släpe- 1839, 1846)
1) [jfr t. schlepptau] sjöt. tåg (kabel l. tross l. lina) avsett (avsedd) för l. använt (använd) vid bogsering av fartyg o. dyl. l. dragande av fiskredskap (vad o. d.) i vatten (särsk.: bogsertåg); särsk. (numera bl. mera tillf.) dels i sådana uttr. som ta l. föra l. ha ngt i, i sht förr äv. på släptåg, ta resp. föra l. ha ngt på släp l. ta osv. ngt under bogsering l. bogsera ngt, dels i sådana uttr. som följa (med) l. vara i släptåg, följa (med) resp. vara på släp l. följa (med) osv. under bogsering l. bogseras; jfr -kabel, -lina 1 a, b, -tross. HC11H 11: 160 (1697). Widegren (1788: Taga et skepp på släptåg). Vara i släptåg, säges om ett fartyg, som bogseras af ett annat. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Bogseringsångfartyg, som förer annat fartyg eller pråm i släptåg, är från (kanal-)afgift fritt. SFS 1911, Bih. nr 25, s. 2. (Ångbåten) ”Victoria” tog .. i släptåg uppför Guadalquivir både holländarens och tyskens segelfartyg. Lagergren Minn. 3: 319 (1924). Vi hade i släptåg en båt, som innehöll en likkista. Böök ResSv. 227 (1924). Hammar (1936: följa (med) i släptåg). Flottningsföreningens bogserare Goliat pustade dagligen nedför sjön med väldiga timmerflottar i släptåg. Sågverksminn. 182 (1948). (Skäddfiskarna) riggade .. ut en spira akterut, fäste ena vadarmens släptåg vid denna och den andra armens vid klyvarbomsnocken. Hasslöf SvVästkustf. 240 (1949). särsk. (tillf.) i utvidgad anv., i fråga om (draglina använd vid) bogsering av fordon på land. Vi (som fått motorstopp) togos på släptåg av en lastbil, som sakta stretade uppför backarna mot höglandet. Agge SvartTj. 187 (1935).
2) (numera bl. om ä. förh.) i utvidgad anv. av 1, om släptagel varmed landartilleripjäs drogs (i l. ur ställning) av manskap. 2VittAH 17: 283 (1839, 1846). KrigVAH 1847, s. 36.
3) i oeg. l. bildl. anv. av 1; numera nästan bl. dels i uttr. (särsk. av typen ha l. föra (med sig) ngt i släptåg l. vara l. komma l. följa (med) i (ngts) släptåg l. i släptåg efter l. med ngt o. d.) betecknande att ngt (oundvikligen) åtföljs av l. medför l. leder till ngt l. att ngt har ngt som (ofrånkomlig) följd o. d., dels i uttr. (särsk. av typen ha l. komma med ngn l. ngra i släptåg o. d.) betecknande att ngn har ngn l. ngra i sitt (ständiga) följe l. sällskap o. dyl. l. att ngn l. ngra följer efter ngn l. i hälarna på ngn o. d.; förr äv. dels i uttr. ligga i släptåget, hålla sig efter l. bakom, dels i uttr. komma med på släptåg, komma med vid sidan av l. utan att vara berättigad o. d., komma med på köpet, slinka med. Vi (dvs. professorerna vid Åbo akademi) hafve examinerat 4 el. 5 Candidater öfv(er) Nummern; för dem gissar jag at pluraliteten vill utvärka lof at komma med (vid promotionen) på släp-tåg. Porthan BrCalonius 483 (1798). (Körsvennen) höll .. ihärdigt i tömmen, men fick derigenom åka i släptåg efter den ystra trafvarn (som slitit sig loss från släden). SvLittFT 1834, sp. 391. Intet godt, som ej har något ondt i släptåg. Beskow (1836) i 3SAH XLVII. 2: 27. För stolt att gå i släptåg, tog han sin egen riktning, och samlade snart omkring sig de yngre. JONauckhoff (c. 1845) hos Ahnfelt HofvLif 2: 17. Sverige .. (skulle kanske) fortfarande kunna hålla en medelväg mellan de täflande makterna (dvs. Frankrike o. Ryssl.) utan att blindt följa i släptåg med den ena af dem. Malmström Hist. 2: 116 (1863). Öfverste Löwenhjelm brukar (vid jaktridning) icke ligga i släptåget .. utan vara ibland dem, som rida nära hundarne. NTIdr. 1898, julnr s. 17. I själva verket har .. författningens radikala demokratisering fört i släptåg med sig ett starkt ofolkligt styrelsesystem. Upsala (A) 1920, nr 249, s. 3. Om han bara inte jämt hade den där människan i släptåg. Heerberger Dag 137 (1939). I importförbudets släptåg kommer en mängd åtgärder i syfte att ånyo lägga det ekonomiska livet under statsmaktens lydno. GHT 1947, nr 63, s. 10. (Araberna) vill få vara i fred i sitt land och leva där på sitt vis, även om det har i släptåg svält, barnadödlighet, sjukdomar och annat otyg, som judarna delvis befriar dem från. Selander Pegas. 163 (1947, 1950). Han kom med frun i släptåg. SvHandordb. (1966). I (första världs-)krigets släptåg följde ute i Europa blodiga omvälvningar, fruktansvärd inflation och hungersnöd. Edfelt i 3SAH LXXVIII. 2: 30 (1970). —
(1, 7) -TÅG, sbst.2 [jfr t. schleppzug] (†) tågvagnssätt draget av lok; äv. i inskränktare anv., om den bakersta delen (den bakersta vagnen l. de bakersta vagnarna) av ett tåg där gods transporteras (äv. liktydigt med: godståg). Efter många försiktighetsmått och sedan allt bagage var lastadt i släptåget af trainen (dvs. tåget), steg man ändtligen i vagnarna. Lundgren Res. 73 (1839). Jungberg (1873; om godståg). Plötsligt med sitt släptåg / en ånghäst hven förbi. Gellerstedt Efters. 34 (1891). —
(I 1 (c)) -TÅNG.
1) (förr) (tångliknande) redskap för släpning av timmerstock, bestående av tvenne vid var sin kätting fastgjorda järnkrokar som vid redskapets användande slogs in i timmerstockens ena ända (storändan), varefter släpning av stocken verkställdes med hjälp av en draglina fästad i de båda kättingarna. TSkogshush. 1878, s. 178.
2) [jfr t. schleppzange] (numera bl. om ä. förh., mera tillf.) om (vid tråddragning enligt ä. metod nyttjad) dragsax. Eneberg Karmarsch 2: 280 (1861). —
(I 1, 7) -VAGN. [jfr t. schleppwagen] vagn som, fäst vid annat fordon, drages av detta; särsk. dels: på skenor löpande vagn dragen av motorvagn, dels (i sht i fackspr.): två- l. treaxlat släpfordon som icke utgör påhängsvagn. Då trafiken är starkast (på de elektriska spårvägarna), kommer .. en s. k. släpvagn — en passagerarevagn utan motor — att kopplas till motorvagnen, hvarigenom dubbla antalet passagerare kunna upptagas. GHT 1895, nr 250 B, s. 3. Kabeltågens (dvs. spårvagnarnas) släpvagnar, hvars violetta och röda ögon blinkade efterst, slukades af vintermörkret. Berger Ysaïl 244 (1905). (Från Lunds centralstation) gick .. (färden i motorvagn) in på stickspåret till Refvingebanan ner till Södra stationen, där en släpvagn tillkopplades, och så ut öfver slätten fram till Refvinge by station. LD 1908, nr 100, s. 2. Släpvagnar .. (med) kopplingsanordning .., som tillåter lätt och bekväm koppling till velociped. UNT 1941, nr 120, s. 9. Släpfordonen kunna lämpligen uppdelas i släpkärror, påhängsvagnar och frigående släpvagnar. Släpkärrorna äro enaxlade, påhängsvagnarna en- eller tvåaxlade och de frigående släpvagnarna två- eller treaxlade. AutB 566 (1947). De danska ”lyntågen” .. framföras av m(otorvagnar) med vardera två dieselmotorer om sammanlagt 500 hk. Varje tågsätt består av två sådana motorvagnar och en el. två släpvagnar. 2SvUppslB 20: 365 (1951). —
(I 6) -VENTIL. (numera mindre br.) ventil vars reglering sker gm viss apparatdels rörelse under glidning mot viss annan apparatdel, glidventil. Pasch ÅrsbVetA 1835, s. 10 (i ångmaskin). Cannelin (1939). —
(I 6) -VIKT. skeppsb. på kaj o. d. liggande o. vid stapelavlöpande fartyg fastgjort tungt föremål (utgörande (knippen av hopfästa) grova kättingar) som vid sjösättning släpar med o. hämmar (bromsar) farten; jfr -balk 3. VFl. 1918, s. 19. —
(I 1, 6) -VÄG. väg l. stig o. d. bildad gm att ngt transporterats där släpande l. glidande mot marken l. i därpå befintlig snö; väg för släptransport; särsk. (numera bl. i skildring av ä. förh.) o. i denna anv. särsk. till I 1 b, om sådan väg (mellan två orter) avsedd o. framkomlig enbart för hästtransporter med släde vintertid o. släpa sommartid (mottsatt: kärr- l. vagnsväg). (Nu) äro Tvärå, samt de ofvanbelägne hemmans och nybyggens innehafvare ålagde att göra .. rid- och släpväg ifrån Tvärån till Korsträsk by. EconA 1807, juli s. 38 (1806). Endast stigar och släpvägar genomkorsa markerna. Frisendahl Björn. 108 (1921). särsk.
a) väg l. led (helt l. delvis belagd med slanor) där båt släpa(t)s mellan tvenne vattenleder. Ofvan landningsstället gick en stig ... Den var strödd med runda trästycken ... Pertula förstod att det var släpvägen för båtarna. Berg Sjöf. 102 (1910).
b) skogsv. till I 1 c, om väg i avverkningstrakt för släpning (lunning l. skotning) av timmer. (Brosslaren) sammansläpar timret i upplag, upptager släpvägar till dessa från lastplatsen (osv.). Bucht NorrlSkogsl. 2: 16 (1913).
c) (numera bl. mera tillf.) i mark l. snö avsatt spår l. stig efter djur som där släpat fram ngt. Det är nog godt och väl om ej (den i rävsaxen fastsittande) räfven .. orkar plöja öfver 200 alnar med saxen .. (i snön) och bör delinkventen då kunna uppsökas, äfven om den djupa släpvägen någon gång blifvit igenyrad. Skogvakt. 1894, s. 51. —
(I 6) -YTA. (numera föga br.) yta som släpar l. glider mot ngt l. varemot ngt släpar osv., glidyta. TT 1894, Byggn. s. 105. Nerén HbAut. 1: 105 (1911). —
(I 1 j) -ÅNGARE, sbst.2 (sbst.1 se sp. 7249). [jfr t. schleppdampfer] (föga br.) bogserångare; jfr -båt 1. SAOL (1923). Hammar (1936). —
(I 1 j) -ÅNGFARTYG~002, äv. ~200. (numera knappast br.) = -ångare; jfr bogser-ångfartyg. Stålhane Förf. 782 (1892). —
(I 4, 6) -ÄRTER, förr äv. -ÄRTOR, pl. [sv. dial. släpärter; vid ätandet hålls tänderna mer l. mindre hopbitna över baljan varefter denna bringas att friktera mot tänderna (gm att dragas fram genom munnen), därvid avskiljande baljans mjukare (o. mer välsmakande) delar från återstoden utgörande fruktväggens pergamentartade hinna; av nutida språkkänsla vanl. uppfattat ss. sammansatt med släpa, v. 1 i hyperbolisk l. oeg. l. bildl. anv. (jfr släpa, v.1 1 m)] kok. maträtt bestående av kokta icke fullt mogna baljor av (olika former av) ärten Pisum sativum Lin. (i Sv. numera bl. sprit- l. sockerärt); äv. i utvidgad anv., om maträtt tillredd på samma sätt i utlandet av icke fullt mogna baljor av växten Tetragonolobus purpureus (Lin.) Moench (sparrisärt); stundom äv. dels med inbegrepp av smält smör som serveras till baljorna o. vari dessa doppas vid ätandet, dels i utvidgad anv., om oskördade ärter avsedda att ätas ss. släpärter (i ovan angiven bet.); jfr slip-ärter. Weste (1807). Qväll på terassen med filmjölk och släpärtor! Edholm C15T 185 (1866). Helsningar! Släpärterna svälla i sina pungar! Strindberg Brev 2: 277 (1881). Walin Födoämn. 128 (1906; av gul l. grön trädgårdsärt). 2NF 33: 1271 (1922; av åkerärt). 2SvUppslB 16: 344 (1950; av sparrisärt). Till maträtten släpärter användes .. numera ej fullt mogna spritärter, likaså sockerärter. SAOBArkSakkSvar (1975). —
(I 6 e) -ÖGD, p. adj. (i vitter stil) som har halvslutna (o. sömniga) ögon. Geijerstam Hallin 30 (1887; om person).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): SLÄPE-BORD, -DON, -DRÖG, -FISKE, -HAKE, -RUMPA, -TAGEL, -TROSS, -TÅG, se A.
(I 1) -KOSTNAD. om kostnad i samband med ngts släpning. 1NJA 1942, s. 403 (för släpning av pitprops till fartygssida). —
(I 1, 6) -VIS. (numera föga br.) på sätt som innebär släpning; anträffat bl. till I 1 k, 6, i fråga om släpning av bergartsmassa. VetAH 1751, s. 47.
Avledn. (Anm. Vissa av nedan anförda avledn. kan äv. (ev. i viss bet.) hänföras till släp): SLÄPAKTIG, adj. (numera föga br.) till I 2: släpsam (se d. o. 1). VDAkt. 1691, nr 225 (om arbete). —
SLÄPARE, om person m.//(ig.), om djur m. l. r., om sak r. l. m. [sv. dial. släpare (i bet. 1, 4); jfr d. slæber, nor. sleper, mlt. slēper, sleper (i bet. 1), nl. sleper; jfr äv. t. schlepper]
1) (numera bl. tillf.) till I 1, 2: person l. djur som släpar ngt (tungt); person l. djur som släpar o. sliter, (idog) arbetare; förr äv. speciellare: grovarbetare (av visst slag, särsk. dels om bärare av murbruk l. plank o. d., dels om skogsarbetare som (tar upp vägar o.) drar ihop virke vid en avverkning, brosslare). Gemena släpare och arbetz karlar. L. Paulinus Gothus MonPac. 767 (1628). (Eng.) A tray-man .. (sv.) släparen af bruket i murning. Serenius Kkk 4 a (1734). (T.) Einen zum Dielen-Träger machen, (sv.) gjöra en til bärare eller släpare. Lind 1: 538 (1749). Släpare .. (dvs.) den som drager och släpar något tungt. Schultze Ordb. 4531 (c. 1755). Jag vil aldrig gifta mig, på det vilkor at bli en släpare för en annans behof. Thorild (SVS) 3: 428 (c. 1790). Köparen (av virkesposten) betalar .. alla, såväl huggare som släpare. SkogsvT 1905, s. 139. jfr plog-släpare. särsk.
a) i sht metall. vid götvalsverk, i fråga om ä. förh.: arbetare som släpade valsgodset mellan olika lägen i valsarna; äv. (o. i fråga om nutida förh. bl.) i utvidgad anv., om mekanisk inrättning fullgörande nämnda arbetsuppgift. Arbetspersonalen (vid ett götvalsverk) utgjordes per 12 timmars skift af (bl. a.): .. 16 släpare. JernkA 1894, s. 379. SAOBArkSakkSvar (1975; äv. om mekanisk inrättning).
b) [jfr motsv. anv. av t. schlepper] (numera bl. tillf., i skildring av ä. l. utländska förh.) till I 1 g, vid släpjakt: person som drar släpet, släpdragare, spårläggare. TIdr. 1895, s. 30.
2) sjöt. om tåg l. tross o. d.
a) [jfr motsv. anv. av t. schlepper] (numera mindre br.) till I 1 i, j, 7: släptåg (se släp-tåg, sbst.1 1), bogsertåg l. -tross. KrigVAH 1858, s. 70. Ramsten o. Stenfelt (1917).
b) [jfr motsv. anv. av nl. sleper] till I 6, på för ankar liggande fartyg: akterut nedhängande tåg vari (vid hårt väder) fartygets båtar förtöjs. Konow (1887). jfr båt-släpare.
c) [sladden släpar runt det tåg som skall klädas] till I 6: sladd som vid klädning av tågvirke l. vajer lägges runt tirning o. tåg o. försäkras till en klädkila som sedan drejas runt i spiral med tirarna o. därvid sträcker garnen o. drar in dem i tirarna. Frick o. Trolle 54 (1872).
4) [jfr motsv. anv. av t. schlepper] mål. till I 6: finare målarpensel varmed linjer l. ränder dras, randningspensel. Herrmann Lackering 5 (1854).
5) [jfr motsv. anv. av t. schlepper] boktr. till I 6, på tryckpress: anordning (numera vanl. i form av remsor av styvt papper l. kartong varemot papperet glider) för att hålla papperet slätt strax innan det tar tryck; äv. om var o. en av de trissor l. borstar l. stavar o. d. som släpar mot arket på iläggningsbordet. NordBoktrK 1907, s. 363. GrafUppslB (1951; äv. om trissa l. borste l. stav). —
SLÄPERI, n. [fsv. sleperi; jfr d. slæberi, t. schlepperei] (†) till I 1, 2: släp (se d. o. 1); anträffat bl. liktydigt med: (slitsamt) arbete l. möda, slit. Vij gøstaff .. gøre vitt(er)lig(et) at vij .. vnne och giffue .. Henric timberman .. it stenh(us) .., før hans tieniste stoore omack och sleperij han for oss hafft haffu(er). OPetri Tb. 148 (1526). På thet ath wordt arbetes folk mogha .. vnderstundom haffua roo och lijsa aff thet släperij som them pålagdt är. Dens. 3: 434 (1530). Effter iag nu eij förmår med släperij mig nära. VDAkt. 1717, nr 198. (Sv.) Släp, släperi .. (lat.) Labor improbus. Schenberg (1747). —
SLÄPERSKA, f. [delvis till släpare] (tillf.) till I 1, 2: kvinnlig släpare (se d. o. 1). Östergren (1941). —
SLÄPIG, adj.
1) till I 2: släpsam (se d. o. 1). Sen kommer den nyktra pröfningens och det släpiga hvardagslifvets samarbete vid nästa års riksdag. HLForssell hos Rydberg Brev 2: 381 (1876). Han bodde i den täta skog, / och hade det tungt och släpigt. Josephson SvRos. 34 (1888). Att de åtta (skogshuggarna) sofva godt på släpig dag, / hörs af deras jämna, djupa andetag. Törnqvist ÄlfvBrus. 58 (1911). I ersättning för hennes släpiga barndom och glädjelösa ungdom. Engström Vinst. 43 (1925). Ett släpigt arbete. IllSvOrdb. (1955).
2) till I 5, 6: som (ngn l. ngt) släpar (mot l. i ngt o. d.); i sht i a o. b. Dalin (1854). Snart såg jag även sagans kungsfasan, / med släpig stjärt spatsera på vår plan. Spong Dam 19 (1937). särsk.
a) till I 5 a, 6 c, i fråga om ngns l. ngts rörelse (i sht gång) betecknande denna ss. försiggående under släpning av fot l. fötter; dels ss. adv., dels med huvudord betecknande sätt l. (i överförd anv.) steg l. gång o. d.; äv. i anv. där denna bet. icke kan skiljas från bet. 3. Janzon Cat. 1: 4 (1889; om ngns gång). Brömsen hasade in på sitt släpiga sätt och hälsade allvarligt ”god morgon!”. Slotte Karleb. 69 (1912). Ack, hvad vore egentligen tillvaron .. om ej den välsignade solen funnes. Någonting ditåt tyckte bestämt också den till synes medelålders man, som med släpiga steg kom gående gatan framåt. Linder Västerl. 156 (1914). (Kamelernas) steg äro ej längre så långa, deras rörelser äro tyngre och släpigare. Orre SkissÖkn. 242 (1922). Det (var) bara lärarinnan .. som en smula släpigt gick vägen fram. Wägner Sval. 141 (1929).
b) (numera i sht i vitter stil) till I 6 e, om öga: som har nedhängande övre ögonlock (o. kinden bestrykande ögonfransar); särsk. liktydigt med: halvsluten; äv. i överförd anv., om blick från sådant öga; äv. i anv. där denna bet. icke kan skiljas från bet. 3. Under ett par glasögon utan bågar lyste ett par stora, något släpiga ögon. Geijerstam Hallin 90 (1887). De små ljusblå ögonen blickade något släpigt för att icke säga sömnigt ut i rymden. Norlin JagtmÄfv. 13 (1888). Sagolikt sköna damer .. med släpiga ögon. SvD(A) 1915, nr 344, s. 11.
3) till I 9, 10: som ngn l. ngt gör l. som försiggår på ett (alltför) utdraget l. långsamt sätt o. dyl. l. som är (alltför) utdragen l. långsam o. d.; äv. liktydigt med: maklig l. trög l. sömnaktig l. loj l. slö (stundom äv. övergående i bet.: långrandig l. tråkig); utan bestämd gräns mot dels bet. 2 a, dels bet 2 b. (Sv.) slepig .. (t.) träge. Möller (1807). En släpig och kraftlös förvaltning. Palmblad Norige 391 (1846). Man åker allt vad tygen hålla för att göra en briljant slutspurt vid framkomsten till följande gästgiveri — hur sömnig och släpig än färden i övrigt varit. Allardt Livsuppg. 22 (1915). Tung och släpig i kroppen som i rösten. Bergman Jag 129 (1923); jfr a. Den lilla residensstaden med dess släpiga livstakt och instängda atmosfär. Horn LycklTid 60 (1943). särsk.
a) till I 9 a, 10 a, om ngns l. ngts språk l. ngt språkligt l. med språk samhörigt o. d.: som (ut)talas l. framförs l. manifesteras l. låter höra sig o. d. på ett (alltför) uttänjt l. utdraget l. långsamt l. sävligt sätt, släpande; äv. övergående dels (om språk l. uttryck(ssätt) l. konstruktion o. d.) i bet.: tung(rodd) l. klumpig l. oformlig l. otymplig, dels (om muntlig l. skriftlig framställning o. d.) i bet.: långrandig l. monoton l. tröttande l. tråkig; ofta ss. adv. (Det citerade) är en Canzli-kall, tom, och släpig Swenska. Thorild Gransk. 1784, 1: 26. (Ahnfelt) uppläste .. en predikan af Ruthström, som vi föga kunde följa med .. för den långsamma släpiga läsningens skull. KyrkohÅ 1929, s. 310 (1846). Lidforss DQ 1: XIII (1891; om satsfogning). I den mjuka, stundom släpiga stockholmska dialekten klingar dock vårt modersmål icke blott med smekande välljud utan ock med kraftiga nordiska tonfall. ECTegnér (c. 1898) i LVetA IV. 5: 16. Tröga och släpiga partier finnas i boken (dvs. ”Folke Filbyter” av Heidenstam), och också mig plågar ibland något stelt och kallt. OLevertin (1905) hos Söderhjelm Levertin 1: 452. Han talar lågt och släpigt. Asplund Stud. 69 (1912). I provinsen Anhwei, där Wang Lung var född, är språket släpigt och har en mörk klangfärg. Rosén Buck GJord. 129 (1932). Han läste med låg och lite släpig röst, med starkt dialektal brytning. Lo-Johansson Förf. 9 (1957). jfr lång-släpig.
b) till I 9 b, 10 b, om musik l. ngt musikaliskt l. med musik samhörigt o. d.: som föredras l. manifesterar sig på ett (i förh. till ett angivet tempo l. efter ngns smak) alltför långsamt sätt l. på ett otillbörligt sätt långsammare o. långsammare, (alltför) utdragen l. långsam (stundom äv. övergående i bet.: monoton); ofta ss. adv. Wennerberg Bref 2: 28 (1851; om musikstycke). Passagerna i entréarian gingo .. släpigt. GHT 1895, nr 225, s. 3. Sången gick släpigt. BjörnebT 1909, nr 85, s. 2. Den (dvs. ”de röda pionjärernas sång”) sjöngs i ett snällt och släpigt tempo. SvD(A) 1929, nr 139, s. 8. En erfaren sånglärare har .. bestritt att Stenhammars tonsättning till Heidenstams ”Sverige” ej lämpar sig för unisont framförande, blott takten ej göres släpig. Därs. 1933, nr 229, s. 8. En släpig vals, melodi. Östergren (1941). jfr lång-släpig.
SLÄPSAM, adj. [jfr d. slæbsom, nor. slepsom] (släp- 1687 osv. släpe- 1698)
1) till I 2: som innebär l. som är förbunden med l. fylld av l. som kräver släpande l. släp (se d. o. 1), arbetsam l. arbetsfylld, ”slitsam”, knogig, mödosam, strävsam; jfr släpaktig, släpig 1. LMil. 2: 111 (1687; om arbeten). Molin SSkr. 279 (1894; om dagar).
2) (tillf.) till I 5 a, 6 c: släpig (se d. o. 2 a). Med släpsamma steg vi på gatorna gå / och frågor och svar äro strama. Fredenholm Dikt. 66 (1918).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content