publicerad: 1929
GREVE gre3ve2, m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Svart Gensv. E 4 b (1558), Bolinus Dagb. 39 (1668)); ss. titel framför familje- l. förnamn äv. (numera bl. i arkaiserande stil, föga br.) GREV grev resp. gre1v.
Ordformer
(greve GR 1: 264 (1524) osv. gräffve Hund E14 416 (1605); grev AOxenstierna 2: 34 (1612), Rudbeck Atl. 3: 193 (1698: Greef Gyllenborgarna), WoJ (1891). — graf Girs G1 182 (c. 1630: Landtgraffen))
Etymologi
[liksom d. greve av mnt. greve, motsv. fht. gravio, urspr.: kunglig ämbetsman, ofta styresman för viss del av landet, sedermera adelstitel; jfr fht. gravo, t. graf, ävensom feng. gerēfa, girǣba; möjl. av mlat. graphio, benämning på en kungl. ämbetsman hos frankerna (vartill fr. greffier, notarie), av den bysantinska hovtiteln γραφεύς, eg.: skrivare (se GRAFIK). Jfr Brøndal Substrater og laan 145 (1917). — Kortformen grev närmast efter t. mönster]
benämning på adelsman som är innehavare av den högsta adliga värdigheten i Sv. (medlem av den högre adelns högre klass) samt på adelsman av motsv. rang i vissa främmande länder (dansk greve, tysk graf; stundom äv. om fransk comte, italiensk conte osv.; förr äv. om engelsk earl samt i 1600-talsöversättningar från isl. om norsk jarl); äv. (numera bl. hist.) om tyska ämbetsmän av olika slag. Welboren herre Iwncker Iohan greffue van der Höyen. GR 1: 270 (1524). Här Peder Brae .. greffue thill Wisingborg och frijherre thill Ridboholm. Brahe Kr. 20 (c. 1585). Fattig man är icke greffue. SvOrds. A 6 b (1604). RARP 1: 2 (1626). En femtonåring, en gref Schwerin / Skall svara för batteriet, / Hvad håller en sådan för min? Runeberg 5: 87 (1860). Herr Grefven och Talmannen framträdde och helsade Kammaren med följande tal. RiksdP 1867, 1 K. 1: 10. jfr: (Riksrådet Sten Eriksson Leijonhufvuds) enka, den manhaftiga och tilltagsna Ebba Månsdotter Lilliehöök, sedermera kallad ”gref Ebba”. FinBiogrHb. 1308 (1899). — jfr BORG-, DAMM-, DIK-, GRÄNS-, LANDT-, MARK-, PFALZ-, RIKS-GREVE m. fl. — särsk.
a) i uttr. (i) grevens tid. — särsk.
α) pregnant; dels hist. om den för folket lyckliga tid, då Per Brahe (1602—1680) var guvernör över Finland och innehade grevskapet Visingsborg; dels [efter d. källor] (förr) om den (för Skåne o. Danmark) olyckliga tid, då grevefejden pågick; förr äv. bildl., om lycklig resp. olycklig tid i allm., i sht [sannol. etymologiserande, icke genuin ombildning av det under β nämnda uttr.] i uttr. komma (enst. leva) i grevens tid, råka resp. leva i lyckliga resp. olyckliga omständigheter (jfr β). Gref Pehr Brahe har haft Kuopio och Idensalmi Soknar, såsom Friherrskap, hvaraf the för then lindriga Skatten, som the tå utgiorde, kalla then tiden Grefvens tid. Tuneld Geogr. 405 (1746). Som .. (grevefejden) förorsakade mycket ondt; så är deraf det talesättet, at komma i Grefvens tid: d. ä. at komma i olyckeliga omständigheter. Dalin Hist. III. 1: 263 (1761). Möller (1807). Dens. 573. Grefvens tid / Är tid af lif och ljus för hvarje finne. Cygnæus 9: 11 (1840; om Per Brahes generalguvernörstid i Finl.). ”I grefvens tid” — när alla adelsmän i Skåne voro fridlösa för Grefven (dvs. Kristoffer av Oldenburg) och de rasande bönderna. Afzelius Sag. 6: 201 (1851).
β) [jfr ä. d. komme i grevens tid, komma i en olycklig stund, vid en olycklig tidpunkt. I d. syftar uttr. på grevefejden (se α); huruvida detta urspr., varit fallet, är dock osäkert. Uttr. är i sv. möjl. lånat från danskan med ändring av bet. (i Sv. var den olyckliga grevefejden mindre känd, Per Brahes lyckliga generalguvernörstid i Finl. däremot välbekant)] (ngt vard.) i uttr. (komma, göra ngt) i grevens tid, ngn gg äv. stund, urspr.: (komma) i en lycklig stund, i det lämpliga ögonblicket, lägligt, ”i behaglig tid”; i senare tid övergående i bet.: (komma) just innan det är för sent, i sista stunden, i sista minuten. Printz Eugene dog i Grefvens tid. GBenzelstierna (1736) i BenzelBr. 223. Nu kom Herr Sectern just i Grefvens tid, ty nu ha vi honom rätt nödig. Stagnell Risbadst. C 1 b (1755). Äntligen når den .. springande skaran sina båtar, men i den så kallade grevens stund. Ännu en fjärdedels minut, och forsens sug skulle omöjliggjort varje rodd till räddning. Molin FrÅdal 99 (c. 1895).
b) folklor. om den manliga huvudpersonen vid vissa äldre folkliga fester, särsk. majfesten; ss. andra led i ssgr o. elliptiskt för dessa. Någon gång voro .. personerna (i spetsen för festtåget den 1:sta maj) tre (grefve, baron, junker). Karlson ÖrebroSkolH 2: XLV (1872). — jfr BLOMSTER-, MAJ-, VINTER-GREVE m. fl.
Ssgr: A (†): GREV-BREV, -BÄNK, se C.
B (†): GREVA-BÄNK, -DOTTER, se C.
C: GREVE-BREV. (grev- 1703—1719. greve- 1688 osv.) urkund l. diplom varigenom grevskap förlänas. HH XVIII. 2: 41 (1688). —
-BÄNK. (grev- 1804—1846. greva- 1749. greve- 1726 osv.) bänk vari en greve har sin plats; särsk. om var särskild av de bänkar på Riddarhuset på vilka grevarna hava sina platser. 2RARP 5: 603 (1726). —
-DOTTER. (greva- c. 1540. greve- 1610 osv.) (Magnus Eriksson tog till äkta) en jungfru vtaff Frankarijke, en greffua dotter som heet Blanka. OPetri Kr. 125 (c. 1540). Grefve Döttrarna ensamma fingo på den tiden (dvs. 1680) kallas Fröknar. Schönberg Bref 2: 258 (1778). Boëthius HistLäsn. 2: 160 (1898). —
-FEJDEN, best. [jfr d. grevefejden, vanl. grevens fejde] hist. benämning på kriget mellan lybeckarna o. Danmark 1534—36, i vilket greve Kristoffer av Oldenburg var lybeckarnas anförare. Möller (1807). Geijer SvFolkH 2: 94 (1834). —
-KRONA.
1) krona som förr vid officiella tillfällen bars av greve (o. grevinna). Tå satte Konungen then Grefwe Cronan vppå theras Hufwuden. Girs E14 10 (c. 1630).
2) herald. krona som avbildas över ett grevevapen o. som äv. användes på brevpapper, seldon o. d. för att utmärka att ägaren är greve resp. grevinna. RP 4: 62 (1634). Många unga skönheter, som sjungit med i .. operetter ha nu grefve- och markiskronor på sina näsdukar och brefpapper. Vallentin London 213 (1912). —
-NAMN. —
-STÅND. Hans kongl. Ma:t ville åter bringa grefveståndet i riket, som fordom kallades jarl. RA 2: 8 (1561). —
-VAPEN. herald. —
-VÄRDIGHET~102 l. ~200. —
-ÄTT.
Avledn.: GREVINNA, se d. o. —
GREVLIG, adj.; adv. -a (†, Lind (1749)), -en (†, Lind (1738), Dähnert (1784), -t. (grev- 1609 osv. greve- 1561—1857. grefver- 1615) adj. till GREVE. En grevlig ätt. Grevlig värdighet, grevligt stånd. Kongel. Maj:t har tänkt .. them under sin kröning med grefvelige skiöldemärken begåfva. RA 2: 8 (1561). jfr HÖG-, RIKS-GREVLIG.
Avledn.: grevlighet, r. l. f. (†) grevlig värdighet; äv.: uppträdande utmärkande för en greve; särsk. [jfr hans högvördighet o. d.] (skämts.) i uttr. ers (min), hans grevlighet, vid omnämnande av resp. vid tilltal till en greve. CIHallman 368 (1779). Dens. 373. Hans salig greflighets höggrefliga förtjenster. Lenngren (SVS) 2: 287 (c. 1800). —
GREVSKAP, n. (grev- 1639 osv. greva- 1532. greve- 1569—1756. grefven- 1631. grefuer- 1600. — -skap 1532 osv. -skaft (-schaft) c. 1575) [fsv. grevaskap, efter mnt. greveschap]
2) (förr) förläning i jordegendom, på vissa villkor överlämnad åt en greve (o. hans manliga avkomma), i Sv. förekommande 1561—1680. RA 2: 392 (1569).
3) (i fråga om utländska förh.) benämning på vissa administrativa områden, ofta förut grevskap (i bet. 2); särsk. [återgivande eng. county] om dylikt område i Storbrittannien, Irland o. Nordamerika. The Twå och fämtijo Greffskaperne, vthi hwilka Konungarijket Engeland fördeelt är. Brask Pufendorf Hist. 174 (1680). Djurberg GeogrSmndr. 4: 368 (1795; om nordamer. förh.).
4) (†) grevligt herrskap, grevlig familj; greve o. grevinna (med familj). Nu i weckan ärnar Grefweskapet resa till Olsstorp. LinkStiftsbibl. Brev 27/11 1719. Palmblad Nov. 4: 156 (1845, 1851).
Spoiler title
Spoiler content