publicerad: 1939
LADDA lad3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE.
Etymologi
a) = LADA, v.2 1 a. Linc. (1640). Ladda varor i skep. Schultze Ordb. 2515 (c. 1755). Ladda varor på kamelen, på hästen. Adlerbeth FörslSAOB (1798). — särsk. = LADA, v.2 1 a α. Skutor, som hafva lossat och laddat. HSH 6: 163 (1658).
b) = LADA, v.2 1 b. Ladda skepet. G1R 29: 653 (1559). Ladda kamelen, hästen med varor. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Weste (1807; med tillägget: bättre Lasta). Björkman (1889).
c) ss. vbalsbst. -ning.
α) abstr.; numera bl. ngn gg om lastning av fartyg, i sådana uttr. som vara under laddning, förr äv. ligga i laddning. När något wismarskt fartyg ligger i laddning. 2RA 1: 467 (1723). Laddningen tog två dagar. Meurman (1846). Skeppet är under laddning. Cannelin (1921).
β) konkret: last; numera bl. om skeppslast; förr äv. om börda lastad på djur; jfr LADA, v.2 1 c. Linc. (1640). HSH 6: 89 (1658). Kamelen kan bära en ofantelig laddning. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Vill du så hämtar jag dig af det kram (dvs. kvinnor) / hastigt en laddning från glödande söder. Tegnér (WB) 5: 118 (1820). (Fartyget skulle) intaga en laddning stenkol. 1NJA 1874, s. 331. 2SvKulturb. 7—8: 321 (1937). — jfr BÅT-, FARTYGS-, RETUR-, SALT-, SKEPPS-, SKUT-LADDNING m. fl.
γ) i mer l. mindre bildl. anv. av β (jfr d).
α') (†) börda, tyngd. En dragare, som dignar på halfva vägen med den armas nödtorft, skall än mindre bära öfverflödets tyngre laddning till målet. Wallin Rel. 2: 122 (1820, 1827). Ljunggren Est. 1: 47 (1856).
β') (fullt br.) massa, mängd; samling. GFGyllenborg Vitt. 2: 28 (1773, 1795). Jag sänder .. en laddning dikter. Fröding Brev 120 (1890). Mattsson VSkr. 1: 198 (1911).
α) = LADA, v.2 1 d α; äv. i uttr. ladda sig ngt på l. över halsen. Wij (böra) icke ladda Synd uppå Synd, och til de förre Synder giöra annat ondt. Rudbeckius KonReg. 191 (1615). Tå skulle vi .. laddat oss större olyckor öfver halssen. RP 7: 407 (1639). Aldenstund vi intet måste ladda oss flera Fiender på halsen. Nordberg C12 2: 210 (1740). Vi skola ej ladda på vårt ansvar, att (osv.). BL 17: 159 (cit. fr. c. 1772). Möller (1790, 1807).
β) = LADA, v.2 1 d γ. Här laddas den rika / Med gods uppå gods. Dalin Vitt. I. 1: 4 (c. 1730). Månge .. ladda sina tank-lösa hufvuden med oändeliga meningar. Dens. Arg. 1: 30 (1733, 1754). — jfr ÖVER-LADDA.
2) införa ammunition i (skjutvapen); äv.: förse (patron l. mina l. borrhål o. d. för skjutning l. bärgsprängning o. d.) med krut (o. hagel, kula osv.) l. annat sprängämne; stundom äv. med obj. betecknande ammunitionen l. skottet. Laddade skjutvapen, patroner. ReglSwArmeen 1710, s. 27. Med cartesch laddade Canoner. Humbla Landcr. 252 (1740). När Minan .. laddas. VetAH 1749, s. 308. Hafva gevären laddade med löst krut. TjReglArm. 1858, 1: 330. En laddad revolver. Siwertz JoDr. 185 (1928). — jfr BLIND-, BRISANS-, SKARP-LADDAD m. fl. — särsk.
a) ss. vbalsbst. -ning; särsk. i konkret anv., om den mängd krut l. annat sprängämne som är avsedd för ett skott l. en sprängning osv. LMil. 1: 564 (1685). Stöta in laddningen i en bössa. Serenius (1741). Laddningen till en artilleripjes förvaras uti en kardus. LbArtill. 33 (1883). Minor äro i jorden nedgräfda laddningar af krut, dynamit eller annat sprängämne. Tingsten o. Hasselrot 75 (1902). VFl. 1923, s. 116. — jfr AKTER-, BAK-, BOTTEN-, BRISANS-, DYNAMIT-, FRAM-, HAGEL-, KAMMAR-, KRUT-, SPRÄNG-LADDNING m. fl.
b) (i sht vard.) bildl. — särsk.
α) (numera knappast br.) i uttr. ladda sin pänna, fylla sin pänna (för att skriftligen angripa ngn). Sjöberg (SVS) 1: 169 (1819). 3SAH XL. 2: 195 (1833).
β) förse (ngn l. sig) rikligt med kunskaper l. argument o. dyl. l. andra hjälpmedel; särsk. i p. pf.: fylld, ”fullproppad”; välförsedd. 3SAH XLVI. 2: 270 (1835). Jag (har) .. laddat min lärjunges skalle med både Engelska och Fransyska namn på det väsendtligaste af tacklingen. Sparre Sjökad. 75 (1850). Han .. var ända upp till halsen laddad med .. nyheter. Geijerstam LycklMänn. 51 (1899). Kom nu igän å inte ha laddadt! Engström 1Bok 46 (1905; i kortspel). Vi gingo väl laddade och förberedda till de stora diskussionerna. SvD(A) 1934, nr 317, s. 24.
γ) i p. pf. ss. adj., om muntligt l. skriftligt yttrande, konstvärk o. d.: fylld av ngt, särsk. av kraft o. intensitet l. handling o. d.; ”mättad”; pepprad; stundom äv. anslutet till 4 b. (Camille Lemonniers) stil är så laddad med adjektiv, att läsaren bländas. Siösteen ModBelg. 391 (1906). En ovanligt laddad insändare. Bergman JagDu 44 (1911). Boken är vad man kallar laddad, d. v. s. proppfull med innehåll. SvD(A) 1929, nr 346, s. 8. Marcus Larssons dramatiskt laddade norska fjällandskap. Därs. 1936, nr 66, s. 7.
3) [utvidgad anv. av 2] (i sht i fackspr.) med avs. på apparat, behållare o. d.: påfylla, fylla. Färgskifvan .. (på skrivmaskinen) laddas med färg från ett bläckhorn. Nyström Telegr. 169 (1869). — särsk.
a) tekn. o. metall. fylla (retort, degel, ugn); beskicka (se d. o. 3 c). NoraskogArk. 6: 34 (1768). Rinman JärnH 412 (1782). Retorterne .. beskickas eller laddas med en viss myckenhet stenkol. TByggn. 1859, s. 36. Gundberg Tegel 13 (1860). SthmBelysn. 45 (1903).
b) fotogr. med avs. på fotografiapparat l. kasett: förse med plåt(ar) l. film. Roosval Schmidt 13 (1896). Malmberg Amatörfot. 14 (1905).
4) [utvidgad anv. av 2] fys. magasinera elektricitet i (leidnerflaska, batteri o. d.); äv. refl. med saksubj.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkret, om den magasinerade elektriciteten. Denna Electriska laddningens styrka, rättar sig efter fyra hufvud-omständigheter. VetAH 1758, s. 254. Fock 1Fys. 575 (1855; refl.). En människa, som står på en glaspall och blir laddad med elektricitet. Lundegård Tannh. 1: 50 (1895). Ljuset utsändes av atomer (eller av molekyler). Atomerna äro uppbyggda av de elektriskt negativt laddade elektronerna och de elektriskt positivt laddade protonerna. Strömgren AstrMin. 2: 125 (1927). — särsk.
a) med avs. på åskmoln; vanl. i p. pf.; äv. bildl. (jfr b). Bremer Nina 548 (1835). Den ljungeld, som i det laddade molnet ses hänga öfver världsdelen. (Cavallin o.) Lysander 59 (1855). Det ryska väldet, som ständigt legat likt ett laddadt åskmoln hotande vid den östra synranden. NSv. 1918, s. 402.
b) bildl. i fråga om (andlig) spänning, nervositet, energi o. d.; särsk. i p. pf. ss. adj.: fylld av spänning osv. Topelius Fält. 5: 381 (1867). Luften i rummet var liksom laddad med förvåning och ogillande. Roos Skugg. 346 (1891). Idéerna avlöste varann i hans huvud under dessa laddade dagar. Siwertz ResK 48 (1929). Gammalt, halvt bortglömt groll stiger upp och laddar atmosfären. SvD(A) 1931, nr 219, s. 8. — jfr ENERGI-LADDAD.
Särsk. förb.: LADDA AV. (†) till 1: lasta av (ngn l. ngt). Formännerne ladda af. Schultze Ordb. 2517 (c. 1755). —
LADDA PÅ, äv. UPPÅ. (†) till 1: lasta på (ngn l. sig ngt). Han laddade på dragarena stora bördor. Schultze Ordb. 2518 (c. 1755). särsk. bildl. VDAkt. 1668, nr 19. Jag incommoderar k. Bror så mycket med mina egna angelägenheter, att iag intet borde ladda på honom andras Commissioner. KKD 6: 231 (1713). FinKyrkohSP 4: 277 (1741). —
1) till 4; i uttr. ladda ur sig (jfr 2), om elektriskt batteri: förlora sin elektriska laddning; äv. om åskmoln (jfr LADDA, v. 4 a): urladda sig; äv. oeg., om rägnmoln: giva ifrån sig rägn. Topelius Ljung 41 (1878, 1889). Åskmoln, hvilka ladda ur sig med störtregn, blixt och dunder. Kongo 2: 264 (1888). Batteriet laddar .. ur sig, även om det icke användes. Nerén BilB 2: 103 (1931).
2) bildl., till 2, 4 b: giva utlopp l. offentlighet åt (ngt som fyller en); ”avfyra”; vanl. i uttr. ladda ur sig, giva utlopp åt sin vrede l. nervositet o. d. Prostinnan laddade genast ur sin stora nyhet för Herr Prosten. Knorring Vänn. 2: 11 (1835). Lynnet återtar sin munterhet när det får ladda ur sig. Bremer Brev 2: 15 (1839). Kandidaten kunde ha laddat ur sig sin vrede. Hallström Sparfv. 7 (1903).
Ssgr: A: (2) LADD-APPARAT. mil. för laddning av patroner. SundsvP 1886, nr 95, s. 4. KatalÅhlénHolm 37: 269 (1916). —
(2) -BAS, m. arbetsförman som sköter laddningen vid sprängningsarbeten. TT 1886, s. 175. SD(L) 1898, nr 112, s. 1. —
(1) -BOM. (†) lastbom. Röding SD 53 (1798). Lossa salt eller stenkol förmedelst en laddbom. Deleen (1836; under ausleuen). Jungberg (1873). —
(2) -BRYGGA, r. l. f. artill. = BRYGGA, sbst.1 5 d. Palmstierna Artill. 148 (1872). Laddbrygga eller laddcylinder användes för att underlätta projektilens införande i kanonen. UFlott. 3: 31 (1906). —
(4) -FLASKA. fys. på visst sätt preparerad flaska l. burk av glas, avsedd att laddas med o. magasinera elektricitet; leidnerflaska. Berzelius Kemi 1: 50 (1808). Moll Fys. 3: 31 (1899). —
(2) -HYLSA. (förr) artill. metallhylsa avsedd att vid laddning av kanon insättas i laddhålet för att skydda tätringen mot stötar från projektilen. Palmstierna Artill. 146 (1872). LbArtill. 40 (1883). —
-HÅL. särsk. artill. till 2: i en kanons bakplan utmynnande cylindriskt hål som utgår från kilhålet o. är avsett för införande i loppet av projektil, laddning, viskare o. d. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 401 (1882). LbArtill. 23 (1883). —
(2) -JÄRN. (i fackspr.) järnredskap för förladdningens införande i spränghål. JernkA 1880, s. 400. Björkman (1889). —
(2) -LERA, äv. -LER. (i fackspr.) lera som användes vid laddning av spränghål. Ström MinnB 7 (c. 1865). —
(2) -NÅL. (i fackspr.) nålformigt redskap varmed en kanal åstadkommes genom laddningen o. förladdningen i spränghål för anbringande av antändningsrör. Rinman 1: 347 (1788). —
(2) -PINNE. (förr) mil. o. jäg. träpinne använd vid laddning av handeldvapen, särsk. för indrivande av kulan i framladdningsgevär. Svederus Jagt 343 (1831). Alm VapnH 61 (1927). —
(2) -RAM. mil. ram av tunn plåt varmed ett antal patroner sammanhållas till ett patronknippe för att bekvämt kunna införas i vapnet vid laddningen. SFS 1895, Bih. nr 6, s. 11 (till mausergevär). —
-SKOVEL. (†)
(2) -SKYFFEL. (ladd- c. 1695 osv. ladde- 1695) [jfr t. ladschaufel]
1) (förr) artill. redskap varmed laddningen o. krutet infördes i kanonen. Grundell AnlArtill. 1: 21 (c. 1695). Laddskyffel .. begagnas, då man laddar med krutet löst och ej inlagdt i karduser af ylle. UB 7: 398 (1874). Holmberg Artill. 3: 183 (1883).
2) fyrvärk. redskap varmed satsen hälles i hylsan till fyrvärkeripjäs. AHB 66: 24 (1871). Serner Birck 155 (1917). —
(2) -STAKE. laddstock.
-STOCK, se d. o. —
(2) -TYG. (ladd- c. 1695 osv. ladde- c. 1695—1887) (förr) sammanfattande benämning på redskap för laddning, avfyring o. viskning av artilleripjäser. Grundell AnlArtill. 1: 34 (c. 1695). Laddtyg äro viskare, försättare, plunder, skrufvar, remnålar, kruthorn, laddskyflar. Dalman 34 (1765). SvUppslB (1933). —
B (†): LADDE-SKYFFEL, se A. —
-TYG, se A.
C: LADDNINGS-APPARAT. särsk. fys. till 4, för laddning med elektricitet. Berzelius Kemi 1: 51 (1808). Nerén HbAut. 2: 14 (1912). —
(4) -FÖRMÅGA. fys. en ledares l. kondensators förmåga att uppsamla elektricitet, kapacitet. TT 1896, M. s. 39. —
(4) -GLAS. (†) fys. om leidnerflaska o. d.; jfr LADD-GLAS. VetAH 1758, s. 257. Wilcke PVetA 1778, s. 51. —
(2 a) -HASTIGHET~102 l. ~200. mil. särsk. om egenskapen hos ett skjutvapen att kunna laddas med viss hastighet. KrigVAT 1848, s. 65. —
(2 a) -KON. sjömil. i torped l. mina: den främre, konformiga delen, som inrymmer sprängladdningen. KrigVAH 1886, s. 166. Hägg Flottan 39 (1904). —
(2 a) -PROCENT. mil. Uttryckes laddningens vigt i procent af projektilens vigt, kallas laddningsförhållandet laddningsprocent. NF (1885). —
(2 a) -RUM. artill. den del av ett eldrörs lopp som ligger bakom projektilläget o. där drivladdningen (krutet) placeras; jfr KRUT-KAMMARE 3. UB 6: 63 (1874). —
(2 a) -TEMPO. mil. om vart o. ett av de tempon vari laddning av skjutvapen utföres. KrigVAT 1849, s. 94. Spak Handskjutvap. 32 (1890). —
-TID. särsk. mil. till 2 a, om den tid som åtgår för laddning av skjutvapen (särsk. kanon). KrigVAT 1844, s. 15. —
(4) -TILLSTÅND~20 l. ~02. fys. laddat tillstånd. Wilcke PVetA 1778, s. 70. Kroppars .. elektriska laddningstillstånd. Rydberg FysUtv. 4 (1903). —
(2 a) -TÄTHET~20 l. ~02. artill. förhållandet mellan laddningens vikt o. laddningsrummets volym. Holmberg Artill. 2: 48 (1882). —
(2 a) -ÖVNING. mil. BtRiksdP 1901, 8Hufvudtit. s. 115. (Förberedande målskjutningsövningar) omfattade laddnings- och snabbladdningsöfningar. IllMilRevy 1902, s. 299.
Avledn.: LADDARE, i bet. 1 o. 2 m., i bet. 3 r. l. m.
2) till 2; om person.
a) mil. person med uppgift att utföra laddningen av en kanon l. kulspruta o. d. Juslenius 170 (1745). ExInfKulspr. 1927, s. 11 (vid kulspruta).
3) till 2; ss. senare ssgsled: skjutvapen som laddas på det ena l. andra sättet; i ssgrna BAK-, ENKEL-, FRAM-LADDARE.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content