publicerad: 1945
MOT mω4t, prep. o. adv.
Ordformer
(mod(h) 1523—c. 1585. moet(t) 1561. mot (-oo-, -dt, -th) 1521 osv. moott 1594. mott(h) 1523—1657)
Etymologi
[fsv. mot; jfr d. mod, nor. mot, isl. mót; utvecklat ur förbindelse av prep. o. MOT, sbst.2, ss. fsv. a mot, i mot (se EMOT)]
Översikt
Översikt av betydelserna.
I. ss. prep. o. ss. adv. i särsk. förb.
A. i lokal bet. o. d. 1) (ngn l. ngt) till mötes, i riktning åt; vettande åt. 2) i motsatt riktning i förh. till (ngt). 3) åt samma håll som (o. i närheten av). 4) för att beteckna en sådan placering av föremål o. d. att föremålen(s mötande sidor) beröra varandra. 5) för att beteckna en sådan placering av personer l. föremål att de bilda symmetriska motsvarigheter till varandra. 6) med (ngt) som bakgrund.
B. i oeg. l. bildl. anv. 7) för att beteckna riktning l. inriktning av ngt. 8) för att beteckna att viss tid l. händelse sträcker sig fram till l. omedelbart föregår ngt. Härunder: natten mot (a). 9) för att beteckna att ngt närmar sig ngt. a) i förb. med ord som betecknar en viss utveckling. Härunder: lida, lacka, stunda mot ngt (α), (icke) gå, komma upp mot ngt o. d. (β). b) angivande en ungefärlig tidpunkt: strax före, inemot. c) i fråga om måttsbestämning: nära, inemot. 10) för att utmärka den person l. sak som är föremål för en viss handling l. med avs. på vilken ett visst tillstånd gäller: när det gäller, med avseende på, visavi, gentemot. 11) i förb. med ord l. uttr. som förutsätta förekomsten av två parter, för att utmärka den ena parten; i förb. med ord som beteckna a) ngts läge l. riktning, b) jämförelse, överensstämmelse o. d., c) reciprok handling. 12) pregnant, för att beteckna att ngn l. ngt förekommer tillsammans med ngn l. ngt. a) uppträda, spela mot ngn o. d. b) i fråga om förhör av vittnen i varandras närvaro. c) läsa korrektur mot manuskript. 13) för att beteckna motstånd o. d., särsk. a) fientligt uppträdande, avvisande hållning, handling till förfång för ngt o. d., b) medel att avvärja l. bota l. trösta vid ngt ont l. skadligt, c) motstånd inför viss påfrestning. 14) i strid med, avvikande från, i motsats till. 15) i fråga om jämförelse mellan två parter. a) för att beteckna en part ss. motsvarighet till en annan. b) med (ngt) ss. ersättning l. betalning, till gengäldande av (ngt) o. d. c) i jämförelse med, i förhållande till.
II. i konjunktionell anv.
III. i substantivisk anv. 1) motvind. 2) motstånd o. d. 3) motgång. 4) skäl som tala mot ngt. 5) i uttr. mot och med, om hotelser o. löften. 6) motsats.
Anm. 1:o Beträffande förhållandet mellan formerna mot och emot o. deras användning se EMOT anm. sp. E 515. 2:o Vad angår ordets anv. ss. adv. i särsk. förb. o. redovisningen härför gäller i huvudsak vad som ovan (anm. sp. M 532) sagts om MED, prep. o. adv.
A. i lokal bet. o. d., eg. för att beteckna en rörelse av personer l. föremål som sker (med personernas ansikten resp. föremålens framsidor vända åt varandras håll) med ett möte av personerna osv. som mål.
1) för att beteckna rörelse l. riktning: (ngn l. ngt) till mötes, i riktning för att möta l. emottaga (ngn l. ngt), i riktning åt, åt, hänemot; i fråga om riktning äv.: vettande l. vänd åt; motsatt: från.
a) ss. prep.; ofta i förb. med riktningsadv., i sådana uttr. som bort, fram, in, ned, upp, ut mot. Han stod just i begrepp att lämna salen och gick långsamt mot utgången. Floderna rinna mot havet. På väg mot hemmet. På resa mot södern träffade han en bekant. Han styrde skeppet mot öster. Han gick fram mot sin vedersakare. Det steg en rökpelare upp mot skyn. Kanonerna voro riktade mot skogsbrynet. Med ansiktet vänt mot Mekka förrättade araben sin bön. Han kastade ängsliga blickar mot modern. Pojken var generad och stod och såg mot golvet. Dan. 8: 9 (Bib. 1541: in moot). (Dygdens) wäg .. / Bär alt opföre stiält (dvs. brant), moot wåndlige klackar, och klyfter. Stiernhielm Herc. 311 (1648, 1668). Berget .. sköt sin isiga hjessa mot skyn. Kellgren 3: 208 (1792). Då griper oss (dvs. flyttfåglarna) längtan till fädernejorden, / och tåget församlas. Mot Norden! mot Norden! Tegnér (WB) 2: 96 (1812). Nöjd jag går mot lifvet som mot döden. Böttiger 2: 270 (1857). Denna hand fanns qvar att sträckas mot en unnad gåfva än. Runeberg 5: 12 (1860). Tågombyte i Kärreberga, för resande mot Hälsingborg. SvKomm. 1917, nr 32, s. 81. Låt oss nu fortsätta .. och cykla vidare mot Enköping. TurÅ 1935, s. 179. — särsk. utan förb. med ord som betecknar rörelse l. riktning. Våningen har alla fönster mot söder. Se blomman längtande öppna sitt sköte mot den eviga solen. Geijer I. 2: 30 (1803). Snart lyste mot Carl (XII) och hans trogne häst / Halfmånen på Benders torn. Snoilsky 2: 77 (1881). Å fastigheten .. äro .. följande byggnader uppförda, nämligen .. mot gatan: ett boningshus af sten. PT 1912, nr 193 B, s. 1. särsk. i sådana uttr. som ansikte mot ansikte (i sht förr äv. anlete mot anlete), öga mot öga, man mot man; ofta oeg. l. bildl., med anslutning till ngn av de under B anförda bet., särsk. 13 a. Naturens tilstånd var en strid, Man mot Man. Kellgren 3: 211 (1793). Anlet mot anlet / skådar jag Gud som han är. Tegnér (WB) 3: 117 (1820). Der stodo de nu emot hvarandra öga mot öga och stål mot stål. Blanche Våln. 710 (1847).
b) ss. adv. i särsk. förb., t. ex. draga, fara, gå, hasta, ila, komma, löpa, resa, rikta, skynda, slunga, springa, sträcka, taga mot; i vitter stil stundom ställt efter det styrda ordet; se vidare under de särskilda verben.
c) gymn. ss. förled i ssgr som beteckna ett gymnastiskt rörelsemoment.
α) betecknande att den som utför rörelsen är vänd med ansiktet mot en annan person l. ett gymnastikredskap; jfr MOT-GÅ 1 slutet, -STÅENDE 1.
β) betecknande att handfattningen utföres med handflatorna vilande mot den sida av redskapet som är vänd mot gymnasten (med tummarna vända mot varandra); motsatt: från-; jfr MOT-FATTNING, -GREPP 1, -HÄNGANDE m. fl.
2) ss. (ofta betonad) prep. l. ss. adv. i särsk. förb., för att beteckna att en rörelse l. förflyttning l. utsträckning o. d. har motsatt riktning i förh. till ngt; motsatt: med (se MED, prep. o. adv. I 9); äv. absolut (med rektionen utelämnad); särsk. i sådana förb. som blåsa, gå, ligga, luta, vara mot (se vidare under de särskilda verben). Ro mot strömmen. Segla mot vinden. Han strök katten mot håren. Ondt simma moot strömmen. Grubb 632 (1665). Lofwera, segla, presza mot wädret (dvs. vinden). Swedberg Schibb. 282 (1716). Håren på kroppen (av gråsälen) .. kännas glatta med, sträfva mot. Nilsson Fauna 1: 300 (1847). Vinden är sida mot (dvs. blåser snett framifrån). SD(L) 1901, nr 70, s. 4. Enkel taljerepsknop kan göras antingen med eller mot slagningen. Öhrvall Knut. 78 (1908).
3) för att beteckna belägenhet åt visst håll (t. ex. i visst väderstreck) l. åt samma håll som (o. i närheten av) viss plats o. d.; ofta liktydigt med: i närheten av, vid, i; ofta i förb. med adv. betecknande riktning l. befintlighet, i sådana uttr. som bort, borta, in, inne, ut, ute mot ngt, äv. mot ngt till. RP 8: 374 (1640). Mot Sagard till börjar landet bli mera vatten- och skogrikt. Atterbom Minn. 668 (1819). Simporna äro tröga fiskar, som hålla till mot bottnen. LfF 1906, s. 68. På Finnstad långt ute mot Roslagen bor .. lagmannen över Tiundaland, Birger Persson. Heidenstam Svensk. 1: 192 (1908). Agö fiskarhamn ligger 4 mil från Hudiksvall. .. Mot söder skymtar man Söderhamnslandet, mot norr det långt utskjutande Hornslandet. BygdFolk 1: 296 (1927). — särsk. med anslutning till 9 (b), för att angiva den ungefärliga platsen för ett skeende o. d. inom l. på ett föremål i förh. till viss punkt (särsk. slutet l. ändarna l. mitten) av föremålet. En mot båda ändar avsmalnande cylinder. Mot slutet av boken inför författaren en tredje huvudperson. Stiernhielm Herc. 240 (1648).
4) för att beteckna att ett föremål o. d. förflyttas till l. anbringas l. befinner sig i ett sådant läge i förh. till ett annat att föremålen(s mötande sidor) beröra varandra (oftast med tanke väsentligen på beröringen, kontakten); stundom med tanke (helt l. företrädesvis) på att en viss plats utgör slutpunkten för en förflyttning l. att beröringen med ett visst föremål förorsakar ett visst skeende o. d.
a) ss. prep.; ofta liktydigt med: vid, intill, på; till. Pojken tryckte ansiktet mot rutan. Främlingen stod lutad mot en pelare. Stödja sig, vila mot ngt. Han satte revolvern mot tinningen. Han strök tändstickan mot väggen. Bollen studsade mot golvet. Flickan sprang och snavade mot trädrötterna. Pojken slog sig mot bordskanten. Stiernhielm Jub. 40 (1644, 1668). Hårdt moot hårdt, sade Kiäringen föll moot Hällebärget. Grubb 359 (1665). Mot hennes bröst låg en liten leende Ängel. Eurén Kotzebue Cora 23 (1794). (Den gamle) tryckte sin dotter häftigt mot sitt bröst. Mellin Nov. 1: 375 (1830, 1865). Skidorna ställde de först mot väggen. Runeberg 1: 39 (1832). Degen .. rullas mot bordet. Grafström Kond. 284 (1892). Hugget slant mot hjässbenet. Melin VikSaga 81 (1910). — särsk.
α) i vissa numera obr. uttr. (Cerin är) Medelmåttigt hård: repar i glas och eldar mot stålet. FKM 4: 328 (1815). At någon .. tillstyrkt det jag i Så kritisk tid ej skulle stötas mot hufvudet. HA 8: 169 (c. 1820).
β) (i Finl.) i sådana uttr. som slå ngn mot ansiktet, munnen, i ansiktet resp. på munnen; spotta ngn mot ansiktet, i ansiktet. Slå dom djäflarna mot mun. Bengts Vargt. 48 (1915). Hemmer Kokko 148 (1920).
γ) i fråga om ljuseffekt som uppkommer, då ljus faller på ett föremål. Atterbom Minn. 375 (1818). Solen glittrade skarpt mot snön. Fröding Guit. 60 (1891).
δ) i fråga om ljud som uppkommer, då ett föremål kommer i beröring med ett annat. Rägnet smattrade mot rutan. Palmblad Nov. 3: 40 (1841). Träskorna .. klapprade mot golfvet. Rydberg Vigg 4 (1875).
b) ss. adv. i särsk. förb., t. ex. slå, stöta mot; se vidare under de särskilda verben.
5) i fråga om läge l. belägenhet, för att beteckna att två l. flera personer l. föremål äro så placerade att de (eg. med ansiktet resp. framsidan vända åt varandras håll) bilda symmetriska motsvarigheter l. pendanger till varandra (i förh. till ngt mellanliggande); företrädesvis i uttr. mitt mot; jfr EMOT I 1 a. Mit mot de Celter ligger uti stora Haafwet en Öö. Rudbeck Atl. 1: 61 (1679). (Kontoristen) satt där vid ena pulpetsidan mot en annan ung man. Högberg Frib. 48 (1910).
6) med (ngt) som bakgrund; ofta med tanke väsentligen på den mot bakgrunden uppkommande kontrastvärkan; ofta mer l. mindre oeg. l. bildl.; jfr 15 c. (Jag) mot min röst hör syrsornas skrän genskalla ur parken. Adlerbeth Buc. 14 (1807). (Tomten) Står der så grå vid ladgårdsdörr, / grå mot den hvita drifva. Rydberg Dikt. 1: 140 (1882). Hvad man känt och lofvat under inflytande af festens skimmer, det höll sig ännu varmt och starkt äfven mot den grå verkligheten dagen efter. Söderhjelm Runebg 2: 70 (1906). (Bokbandet) har i hörnen vackra stämplar med stiliserade blad mot streckad grund. Fatab. 1911, s. 131. Har någon sett oss mot snön (så osv.). Berg Krig. 93 (1915).
B. i oeg. l. bildl. anv. (jfr 1 a slutet, 6).
7) (i sht i vitter stil) för att beteckna riktning l. inriktning av ngt (t. ex. av utveckling, förhoppning, väntan); stundom pregnant: i väntan på. Denna spassergång (var) vår enda njutning: knapt hade dagen uppgått, förrän mitt hjerta klappade mot den lycksaliga timman. Palmblad Nov. 2: 100 (1819, 1841). Kamp, som skälfde / i bränningar dagen lång / och än mot seger hvälfde / och än mot undergång. Rydberg Dikt. 1: 3 (1882). Det var som om han längtade allt våldsammare mot frihet. Hallström Than. 52 (1900). När det började ljusna mot vår i mars månad. Böök ResSv. 214 (1924). — särsk. i numera obr. anv.; särsk. i sådana uttr. som glädja sig mot ngt, åt ngt; bereda sig mot ngt, på ngt. (Adalrik) stod i en stadig beredelse mot döden. Mörk Ad. 1: 320 (1743). Gläd dig då mot lifvet! Wallin Vitt. 2: 37 (1805). Der slumra vi mot evighetens möte. Geijer Skald. 103 (1813, 1835).
8) för att beteckna att viss tid l. viss händelse o. d. sträcker sig fram till l. omedelbart föregår (viss angiven dag o. d.); jfr MOT, sbst.2 3.
a) i uttr. natten mot (en angiven dag), natten till. Om Natten mott tissdagen födde hon Barnet. ÅngermDomb. 13/4 1644, fol. 16. SvD(A) 1929, nr 287, s. 6.
b) (†) för att beteckna att ngt inträffar l. inträffat omedelbart före (viss angiven dag). Stark hufwudwärk .., som præsumerades wara af otidigt fyllerie moot ten dagen förordsakat. OfferdalKArk. N I 1, s. 66 (1708).
9) för att beteckna att ngt närmar sig ngt.
a) (utom i α, β numera bl. tillf.) i förb. med ord som betecknar en viss utveckling; äv. i förb. med riktningsadv., i uttr. in mot. Nu när thet begynner nalkas in moot tractaten, upfinna .. (de kejserliga) allehanda medel att undraga sig therifrån. RP 8: 314 (1640). Då han gick mot sitt 60:e år (osv.). PWieselgren (1847) i Wieselgren 11.
α) i uttr. lida, lacka, stunda mot ngt, om ett närmande till en viss tidpunkt. Nu lackar det snart mot jul. När thet leedt modt afftensångztijdt. UpplDomb. 3: 116 (1541). Det led mot natten redan. Runeberg 2: 46 (1848). Natten led mot slutet. Fröding NDikt. 30 (1894).
β) med anslutning till 15 (c), i uttr. (icke) gå, komma upp (förr äv. enbart komma) mot ngt, (icke) vara jämgod med ngt l. kunna mätas l. jämföras med ngt; se vidare under resp. verb. Man tahlar myckit om den Tidh då Lasse lefde, / Moot hwilken aldrig seen den seenre Tiden kom. OWexionius (1688) hos Lucidor (SVS) XVIII. Hans inkomster gingo icke fullt upp mot hans utgifter. IllSvH 2: 19 (1876).
b) för att angiva en bl. ungefärligt bestämd tidpunkt (l. tidrymd) som ligger före (o. i regel jämförelsevis nära) en angiven kommande tid- (punkt) l. (numera bl. mera tillf.) händelse: vid den tid då det närmar sig (ngt), strax före, i närheten av, inemot; i sht förr äv. närmande sig bet.: vid, om; ofta i förb. med riktningsadv., i sådana uttr. som bort, fram, in mot. G1R 8: 326 (1533). (Att vi) wele drage .. nw mott vinteren jn ått Finland. Därs. 9: 221 (1534). När klockenn kunne ware in moth Try. SthmTb. 2/5 1589. Jag kom hem så röd och skön / Eftermiddagen mot fyra. Bellman 1: 12 (1794). Mot våren tog längtan till hemmet fart. Tavaststjerna NVers 4 (1885). Det var en vacker afton mot slutet af April. Rydberg Vap. 293 (1891). Pojken satt vaken nästan hela natten, men mot morgonen somnade han in. Lagerlöf Holg. 1: 205 (1906). Spelmannen var beställd att mot slutet av lerkliningen (vid husbygget i byalaget) spela på gården. Nilsson FestdVard. 64 (1925). — särsk.
α) (numera knappast br.) i det konjunktionella uttr. mot det (att, förr äv. som), inemot den tid då. Moot dett som tinget skulle blifwa .. lätt iagh stämma honom till tingett. VDAkt. 1674, nr 89. Hvarföre glömmer ni så bort er sjelf, hvar gång er man är borta? Mot det han kommer hem, så klär ni er! Kexél 1: 114 (1788).
β) (ngt vard.) övergående i bet.: ss. förebud till l. vid förkänning av (ngt); särsk. i fråga om väder. Mot rägn flyga svalorna lågt. (Man berättar) att den Saltstoden mot rängnwäder gifwer droppar ifrån sig. Rudbeck Atl. 3: 761 (1698). Tomten, eller hvem det är som alltid mot tillstundande olyckor bullrar i källarvåningen. Wetterbergh Penning. 49 (1847). Östergren (1932).
c) i fråga om måttsbestämning: i storlek l. antal l. ålder osv. närmande sig (så l. så mycket), nära, inemot; äv. (o. numera företrädesvis) i förb. med riktningsadv., i sådana uttr. som bort, in, upp mot. Han är nu bort mot sjuttio år gammal. Han är in moott ottatijo åhr. VDAkt. 1667, nr 277. Wijd pasz 300 eller moot 400. åhr effter Christum. Rudbeck Atl. 3: 10 (1698). Paris .. har mot 600,000 invånare. Regnér Begr. 1: 153 (1813).
10) i förb. med ord betecknande viss handling l. värksamhet l. visst tillstånd o. d., för att utmärka den person l. sak som beröres av handlingen osv. l. som är föremål för handlingen l. värksamheten l. med avs. på vilken tillståndet gäller: när det gäller, med avseende på, i förhållande till, visavi, gentemot; numera företrädesvis i sådana uttr. som beteckna en handling som är till ngns nackdel l. förfång l. sker i motsättning till ngt l. ngns önskan l. vilja (jfr 13) l. som beteckna uppträdande l. beteende l. sinnelag o. d. Försynda sig, förgå sig, förgripa sig, synda, fela, bryta mot ngn. Förbud, trots mot ngt. Hämnd mot ngn. Reservera sig, protestera, göra anmärkningar, anmärka mot ngt. Kritik, klander mot ngt. Göra l. ha invändningar, invända ngt mot ngt. Anlägga sak mot ngn. Ha skyldigheter, göra sin plikt mot ngn. Le mot ngn. Bära sig illa åt, bete sig illa mot ngn. Använda en olämplig ton mot ngn. Ett otadligt, klandervärt uppträdande mot ngn. Uppträda vänligt, älskvärt, hyggligt, dumt, otrevligt, ovänligt, fientligt mot ngn. Vara vänlig, hygglig, snäll, hjälpsam, givmild, generös, elak, hård, sträng mot ngn. Vara vänligt, ovänligt sinnad mot ngn. Göra wel moot någhon. Helsingius N 7 b (1587). Mine Föräldrar .. sade, .. at jag, igenom min otilbörliga frikostighet på hunden, försyndade mig mot Gud. Humbla Landcr. 10 (1740). Han (rördes) af .. medlidande mot sitt arma Folck och Land. Mörk Ad. 2: 37 (1744). Den frihet, .. / Som öfvar rätt mot hvar person (osv.). CVAStrandberg 1: 167 (1860). De voro så snälla mot mor Gertrud. Rydberg Vigg 10 (1875). Han var allra strängast mot sig själf. De Geer Minn. 1: 31 (1892). (Trälarna) voro trogna som guld mot sin husbonde. Heidenstam Svensk. 1: 193 (1908). Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig. Mat. 25: 40 (Bib. 1917; NT 1526: Thet j haffuen giordt enom aff thesse minsta mina brödher, thet haffuen j giordt mich). Den gamla handelsmannen, .. som hade haft .. ett så tilldragande sätt mot kunderna. Lagerlöf Troll 2: 72 (1921). Våra dagars .. likgiltighet mot alla dogmer. Segerstedt Händ. 20 (1922, 1926). Den konstapel, som .. ingav rapport mot en liten hund, som .. råkade sätta sig på Villagatans trottoar. SvD(B) 1943, nr 70, s. 8. — särsk. i numera obr. anv.; särsk. i sådana uttr. som betacka sig mot ngn, tacka ngn; exkusera sig mot ngn, ursäkta sig inför ngn; smäda mot ngn, smäda ngn; indignera sig, klaga mot ngt, vara indignerad, klaga över ngt; neka mot ngt, neka till l. förneka ngt; hämnas mot ngn, på ngn; se vidare under resp. verb. Munkar ok prestar .. togos weth halsen .. ok kastadz vnder isen i wathnet Som oskælige creatwr .. Sidan monga andra otalighe obekwemlighe saker Swænske men hafwe (dvs. företaga sig) mooth honom ok hans mæthængiare. G1R 1: 49 (1523). Jagh betackade migh sedan moot den gambla Fursten för hans giorde bijståndh. OxBr. 8: 509 (1645). Jag mot din dom ej klagar. JGOxenstierna 2: 184 (1796, 1806). Jag .. nekar ständigt mot middag och Soupée under annat än egit tak. CAEhrensvärd Brev 2: 383 (1800).
11) i förb. med ord l. uttr. som i sig själva beteckna l. förutsätta förekomsten av två (oftast mer l. mindre markerat motsatta) parter, för att utmärka den ena parten, medan den andra parten betecknas av (det logiska) subj. l. obj.
a) i förb. med ord som betecknar ngts läge l. riktning i förh. till ngt annat; äv. bildl. Linjen a är vinkelrät mot baslinjen b. En flygelbyggnad som går i vinkel mot huvudbyggnaden. Att man .. skall förstå att han kommit på tvären mot tillvaron. Belfrage Väg. 69 (1918).
b) i förb. med ord som beteckna jämförelse l. överensstämmelse l. dess motsats; förutom i vissa stående förb. (ss. svara, svära mot) numera bl. mera tillf., i sht med anslutning till 13, 15, t. ex. i sådana uttr. som i motsats l. kontrast l. inkonsekvens mot, till åtskillnad mot, vara olika mot o. d.; förr äv. i sådana uttr. som jämföra l. hålla ngt mot ngt, jämföra ngt med ngt; likna ngt mot ngt, vid ngt; i jämförandet l. jämförelse mot, i jämförelse med; skilja mot ngt, skilja sig l. skilja från ngt; skillnad mot ngt, från ngt; se vidare under resp. huvudord. Vad du nu säger svär mot vad du yttrat tidigare. Stiernhielm Arch. B 4 b (1644). Grekiskt mynt som skiljer ganska litet mot de förra (dvs. de romerska). Dalin Montesquieu 137 (1755). I jemförelse mot flera andra folks belägenhet. Bergklint Vitt. 281 (1779). Alla sinnlighetens nöjen hafva intet, som kan liknas mot sötman af vår andas förnöjelse. Liljestråle Kempis 90 (1798). Härtill genmälte .. (kronprinsen), att det vore en inkonsekvens mot hela hans politik att behålla Günther. De Geer Minn. 1: 162 (1892). Din sorg är så olika mot min. Heidenstam Folkung. 1: 240 (1905). Antalet medlemmar (i Sthms damkör), från början 12, har vuxit till ett 80-tal, och mot denna kvantitativa utveckling svarar även en kvalitativ. SvD(A) 1943, nr 50, s. 11.
c) i förb. med ord l. uttr. som beteckna en (mer l. mindre markerat) reciprok handling l. värksamhet; nästan bl. i fråga om strid o. d., övergående i bet. 13 a. G1R 1: 31 (1521). Ondt strijda moot Olyckan. Grubb 625 (1665). Gick thå Hiorwarder fram, och slogs mot honom. Verelius Herv. 69 (1672). Petros kämpade ett helt år mot tanken att fly med den lille Filippos. Rydberg Ath. 390 (1876; i uppl. 1859, 1866: med). För .. etthundrafemtio år sedan hände det .., att bönderna i Oderljunga sköto till måls och höllo vad mot hvarandra om träffen. Wigström Folkd. 2: 148 (1881). Ett krig mot Österrike. Hagberg VärldB 36 (1927). — särsk. i numera obr. l. bl. tillf. anv., i sådana uttr. som tvista, träta, gräla, tävla mot ngn, med ngn; mötas mot ngn, möta ngn; se vidare under resp. verb. Beswärade rådmannen Hans Hanson sigh öfwer Petrum Laurbeckium, at han hahr twistaat moot hans hustro i hans frånwaro. ConsAcAboP 2: 128 (1658). När med svärd och lågor / Millioner Änglar mot hvarannan mötas. JGOxenstierna 4: 202 (1815). Skall du gräla mot din lärare! VLitt. 1: 203 (1883, 1902).
12) pregnant, för att beteckna att ngn l. ngt förekommer tillsammans med ngn l. ngt.
a) för att utmärka person som hjälper ngn i hans arbete l. tillsammans med ngn deltager i ngt ss. dennes partner o. d. Uppträda, spela, sjunga mot ngn. Redaktionsbiträdet .. läste korrektur mot en blekjålmig sättarpojke. Högberg Utböl. 2: 10 (1912). Det är första gången sedan .. ”Markurells i Wadköping” som Anders de Wahl och Märta Ekström spela mot varandra i komiska roller. SvD(A) 1933, nr 260, s. 10.
b) jur. i fråga om vittnesförhör varvid två l. flera parter förhöras samtidigt, i varandras närvaro. Finnas .. särskilda skäl, att vittnena höras mot varandra, må det ske. SFS 1942, s. 1785.
c) i uttr. läsa korrektur mot manuskript o. d., varvid korrekturet jämföres med manuskriptet. Elge BoktrK 48 (1915).
13) för att beteckna motstånd, fientlig handling l. värksamhet, fientlig l. avvisande hållning o. d., varvid det av mot styrda ordet betecknar den l. det som motståndet osv. gäller; jfr 10, 11 (c).
a) ss. prep. l. ss. adv. i särsk. förb., för att beteckna att ngn handlar l. uppträder fientligt l. hindrande l. förhåller sig avvisande i förh. till ngn l. ngt l. att ngt som sker är till skada l. förfång l. ogynnsamt för ngn l. ngt; motsatt med, för; äv. absolut (med rektionen utelämnad); stundom ställt efter det styrda ordet; vanl. betonat (äv. ss. prep.; se dock slutet). Bjäbba, gläfsa, knysta, käbbla, käxa, tjata mot (vard.). Skriva, säga, tala mot ngn l. ngt. Gå, stå, vara mot. Ha ngt mot ngn. Sätta sig mot ngt. Han har skenet mot sig. Her införes j landit böker som moot .. luther scriffne æro. G1R 1: 232 (1524). Seent sparka moot, när Oket är fast på Halsen. Grubb 712 (1665). (Ständerna) hafva .. betrachtat alla de skiäl mot och med, som i desse saker .. äro anförde. 2RA 1: 201 (1723). Konung Fredrik (I) var mot kriget. Geijer II. 5: 85 (1838). Då hon första gången hade anat, att fru Rangela lade onda råd mot henne. Lagerlöf Troll 2: 103 (1921). Snabbspårvägar och förstadsbanor f. n. ej aktuella? Gatunämnden mot att saken forceras fram. SvD(A) 1923, nr 25, s. 7 (rubrik). — särsk. ss. (vanl. obetonad) prep., för att beteckna att ett visst sakförhållande föreligger l. inträffar i samband med (stundom förorsakas av) fientlig handling l. motstånd som avser ngn l. ngt o. d. G1R 1: 81 (1523). Wåga titt Ynglige blod moot Biörnar, och fahrlige Leyon. Stiernhielm Herc. 165 (1648, 1668). Mot mig (dvs. döden) förlora sig vett och vapen, / Mot mig ej lärdom och konst består. Wallin Vitt. 1: 47 (1839); jfr b, c. 1806 var .. (Buxhœvden) öfverbefälhafvare mot fransmännen och 1808 mot svenskarna i Finland. NF 2: 1375 (1878).
b) för att beteckna avvärjande av l. medel l. hjälp o. d. att undgå l. motstå l. avvärja ngt ont l. skadligt l. tröst vid inträffande av ngt ont osv. Skydda sig, värja sig mot ngt. Vet du något bra medel mot huvudvärk? Lakrits anses vara bra mot hosta. Ingenting tycktes hjälpa mot smärtorna. Ilt skal moth ilt och bakstacken moth norden weder. SvOrds. B 3 a (1604). Med ditt glas du mig påminner, / At mot kärlek finnes tröst. Bellman (BellmS) 1: 15 (c. 1770, 1790). En tillflyktsort mot lifvets bekymmer. Hagberg Pred. 5: 14 (1819). Om sommaren skydda träden mot hetta och allt för starkt ljus och om vintern mot blåst och köld. LbFolksk. 192 (1890).
c) för att beteckna motstånd inför viss påfrestning o. d.
α) ss. prep. Stå sig, hålla mot ngt. Ey kunde Odens Swärd, ey kund hans Brynia blå, / Moot Astrilds lilla Pijl i minstonne bestå. Lucidor (SVS) 209 (1672). Han var oböjelig emot dessa föreställningar som en Ek mot det väldiga Nordanvädret. Dalin Arg. 1: 35 (1754). Det är icke blott hållfastheten mot dragning utan äfven dess varaktighet mot slitning, som måste tillgodoses (då man tillvärkar snören). Öhrvall Knut. 10 (1908).
β) ss. adv. i förb. stå mot, se under STÅ.
d) [jfr a, b] ss. förled i ssgr som beteckna en åtgärd som framkallas av (som svar på) en annan åtgärd o. har till syfte att bekämpa l. avvärja l. hindra l. neutralisera värkan av denna; delvis med anslutning till 15 a β; jfr MOT-AKTION, -ANFALL, -ANGREPP, -ATTACK, -ELD, -MANÖVER, -ÅTGÄRD m. fl.
14) ss. (vanl. betonad) prep., för att beteckna att ngt icke är i enlighet med ngns önskan l. vilja l. uppfattning l. visst avtal o. d.: i strid med, avvikande från, i olikhet med, i trots av; i motsats till; tvärtemot; äv. i uttr. mot ngn, i strid med ngns önskan l. vilja l. åsikt o. d. Mot förväntan blev vädret vackert. Mot bättre vetande påstod han att (osv.). Handla mot sitt samvete. Mot vanligheten kom han i god tid till föreläsningen. Detta är mot naturens ordning. Tvärt mot vad man kunde vänta, visade han sig försonlig. Moot gud skæll oc ret oc wor bescreffuen lagh. G1R 1: 30 (1521). Then sköne Proserpina måste / Moot sin wilia bli' Brud. Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668). Han talte mot bättre öfvertygelse. Palmblad Norige 322 (1846). Mot stoikerna nekade .. (Arkesilaos) möjligheten af kunskap om det objektiva. NF 1: 978 (1876). Mot mitt givna ord. Melin VikSaga 91 (1910). Skulle det mot all förmodan visa sig, att (osv.). Segerstedt Händ. 162 (1920, 1926).
15) i fråga om förhållandet att två (l. flera) föremål l. parter jämföras med varandra l. uppfattas l. uppställas som varandras motsatser l. motstycken l. (mer l. mindre likvärdiga) motsvarigheter o. d.; jfr 11 b.
a) för att utmärka en part (särsk. föremål i visst antal l. viss mängd) som förekommer l. uppställes (å ena sidan) ss. motsvarighet till en annan (å andra sidan förekommande resp. uppställd), i ett l. annat avseende jämställd part. Jag håller 10 mot 1 på att det svenska fotbollslaget vinner. Stiernhielm Arch. H 1 a (1644). Moot een godh (hustru) twsend onda finnas. Chronander Bel. C 3 b (1649). (Den svåra torkan) giorde att .. det året 1762 blef i hela Hässleby trägård .. föga öfver en t:a äplen, mot 5 t:r Päron. GBonde (1762) hos Trolle-Bonde Hesselby 173. Och en mot tio ställdes / af retad Vasason. Tegnér (WB) 3: 66 (1818). (Representations-)förslaget bifölls med 361 ja mot 294 nej. De Geer Minn. 2: 19 (1892). Första omgången (av fotbollsmatchen) .. ändades .. med 0 mot 0. NordIdrL 1900, s. 179. (†) (Kvinnan) del i Mannens Titel har, / Mot Herre heter Fru och heter Mor mot Far. Runius (SVS) 1: 247 (1712). — särsk.
α) i uttr. väga, mäta ngt mot ngt; se vidare under resp. verb. Kolmodin QvSp. 1: 477 (1732). Den Rättvishet, som lön mot värde väger. Kellgren (SVS) 2: 12 (1780). CVAStrandberg 1: 207 (1858).
β) ss. förled i ssgr som beteckna ngn l. ngt som utgör en motsvarighet (ofta motståndare resp. motsats o. d.) till ngn annan l. ngt annat; delvis med anslutning till 13 d; jfr MOT-BILD 2, -BISKOP, -FÄRG, -FÖRSLAG, -KONUNG, -PROPOSITION, -RÖRELSE 4, -VIKT m. fl.
b) för att beteckna att en viss prestation göres l. att ngt visst erhålles l. lämnas ss. ersättning l. betalning l. vedergällning för l. till gengäldande av l. utgör förutsättningen för erhållande av ngt annat: med (ngt) ss. ersättning l. betalning osv., under förutsättning av att (ngt) lämnas i stället; till gengäldande av (ngt), ss. ersättning osv. för (ngt), för; ofta i det konjunktionella uttr. mot det att, äv. mot att. Betala ut pängar mot kvitto. Lämna pängar mot växel. Ge lån mot borgen. Utbyta ngt mot ngt. Göra ngt mot betalning. Armband upphittat; återfås mot beskrivning. Få ngt mot löfte att (osv.). Konung Giöstaff (fordrade) af hertig Christian sin betalning för den .. stora summa, som konung Giöstaff honom .. försträckt hade .., ändoch thet war een ringa pantt mod så stor summa. Brahe Kr. 18 (c. 1585); jfr c. (Kyssen) gafs af din vän, / Mot löftet at blifva min Maka. Envallsson Slått. 35 (1787). Du, din narr, mot ringa föda / I logen står med dammig hud. Bellman Gell. 60 (1793). Dragare till allt lånade jag mot att jag hjälpte bönderna. LfF 1902, s. 195. Barnen hade fått behålla rummet mot det, att de hade lovat att valla gässen. Lagerlöf Holg. 2: 334 (1907). — särsk. (†) i uttr. ligga mot ngt, hava sin skatt bestämd till l. utgöra sin skatt med ngt. Dee torpare, som moth jernskatt liggia. Johansson Noraskog 3: 407 (i handl. fr. 1684).
c) i jämförelse med, i förhållande till; ofta (o. numera nästan bl.) för att beteckna att ngt utgör en mer l. mindre markerad motsats l. kontrast till ngt. Du säger att du har det besvärligt; det är väl ingenting mot vad andra ha fått stå ut med. Hur oändligt litet betydde hans liv mot landets väl. G1R 1: 30 (1521). I .. (Riga) ähr nu lijthen handell, mott ded som varitt haffuer. AOxenstierna 2: 462 (1622). Gottland, som ey är 80 delen mot hela Swerige. Rudbeck Atl. 3: 447 (1698). Jag, af Konung född och med en Konung gift, / Höll annat folk mot mig, som fårs och åsnors drift. Kolmodin QvSp. 1: 380 (1732). Att (stats-)utgifterna ökats med något öfver 5 millioner rdr mot det föregående året. Samtiden 1872, s. 404. Huru himmelsvidt olika blef ej resultatet af statshvälfningen nu mot då. Fahlbeck Förf. 39 (1904). Molnet låg dubbelt tungt mot vanligt över hans nacke. Sjödin StHjärt. 27 (1911). Det var .. gripande att höra vilket patos, som postmästarsysslan förmådde inspirera, vad var en excellens eller general mot en postmästare! SvD(B) 1943, nr 121, s. 8. — särsk.
α) (vard.) elliptiskt, i det konjunktionella uttr. mot om, i förhållande till vad det skulle ha varit l. blivit l. dyl. om. VL 1893, nr 21, s. 2. På det sättet fick han sin stuga reparerad utan nämnvärda kostnader, mot om han skulle kört till sågen och köpt virket. Larsson i By Vår 88 (1927).
β) i numera obr. anv. Om .. (åran) skal få sin rätta tiockheet mot längden. Rudbeck Atl. 3: 280 (1698). Slätten är flack och nog låg i anseende til hafvet, .. Skoglanden äro högre mot hafvet. Linné Sk. VII (1751). Den tid, som är den närvarande och derföre en efterverld mot de förflutna tidehvarfven. 2SAH 54: 132 (1878).
II. [jfr I 9 b] (†) i konjunktionell anv.: nära l. inemot den tid l. tidpunkt då; äv. allmännare: (ungefär) då. Moot the (dvs. rovorna) ära halffsudhna, så lägg ett stycke Smör ther i. Kockeb. C 2 b (1650). Moot de nu skulle sättia sig i slädan, kommer hustrun. Columbus MålRoo 12 (c. 1678).
III. i substantivisk anv.
1) [jfr I 2] i sht sjöt. motvind. D. 20 Juni seglade vi från Sundet och hadde mot hela vägen. CAEhrensvärd Brev 1: 12 (1780). BygdFolk 1: 113 (1927).
2) (†) förhållandet att ngn uppträder ss. ngns motståndare l. att ngn mötes av motstånd från ngn, motstånd, mothugg; stundom allmännare, övergående i bet.: motigheter (jfr 3); äv. i uttr. få mot, möta motstånd, få mothugg; jfr MOT, sbst.2 1 (b). (Fienderna) skola få moot om the komma. Reenhielm ThViik. 66 (1680). Han får väl mot, hvar han kommer. Sahlstedt (1773). Widegren (1788).
3) i förb. med (ss. motsats till) med, ss. beteckning för motgång; vanl. i uttr. med och mot o. d., medgång o. motgång; se vidare MED, prep. o. adv. IV 1. TobCom. C 2 b (1550). Gudh ware tack och låff både för mott och medh. Carl IX Cal. 43 (1585). En, den .. än mot, än med försökt. Brenner Dikt. 2: 90 (1729). Reuter Dikt. 3: 6 (1906).
4) (numera bl. mera tillf.) ss. beteckning för skäl som tala mot ngt; i uttr. för och mot, förr äv. med och mot o. d., ”pro et contra”; jfr MED, prep. o. adv. IV 2. Ljunggren SVH 2: 14 (cit. fr. 1792). Der har du en del af frågans för och mot. Crusenstolpe Ställn. 11: 50 (1845).
5) (enst., †) i uttr. mot och med, om hotelser o. löften o. d., se MED, prep. o. adv. IV 3.
6) (enst., †) om ngt som utgör motsatsen till ngt. Nu får tu mot af alt hwad tigh behagar. Runius (SVS) 1: 86 (1710).
Sammansättningar. Anm. 1:o Ssgrna anföras nedan på sin alfabetiska plats. 2:o I fråga om vbalssgrnas o. de olika vbalformernas bruklighet, i sht i förh. till motsv. fria förb., gälla i huvudsak samma regler som för ssgr med BORT, FRAM, GENOM (se d. o. ssgr anm.). 3:o Ssgrna motsvaras, förutom av direkta motsvarigheter i dan. o. nor., ofta av t. ssgr med gegen l. wider, eng. ssgr med counter, contra l. again, fr. ssgr med contre. Endast i ett mindre antal fall anföras dessa motsvarigheter nedan.
Spoiler title
Spoiler content