publicerad: 1949
O- ssgr (forts.):
OHUGGEN, p. adj. icke huggen; särsk.
a) om skog, träd o. d.: icke fälld. Månge sköne eker, som hade bortt varit ohugne. G1R 25: 35 (1555).
b) (i sht i södra Sv.; särsk. bygdemålsfärgat) om säd(esfält): icke avmejad. I väster lågo fälten ännu ohuggna. Holzhausen SkNov. 109 (1925).
4) icke tillhuggen l. bearbetad; jfr hugga, v.1 8. BoupptSthm 15/2 1689. (Hus-)väggarna (i Sparta) .. uppfördes af ohuggna timmerstockar. Palmblad Fornk. 1: 206 (1843). särsk.
a) om sten. The togho .. nyia ohugna stenar .. och bygde itt nyytt Altare. 1Mack. 4: 47 (Bib. 1541). Bildmark Entrepr. 103 (1921).
b) om fil. Murberg FörslSAOB (1791). Ansatsfilen .. har ohuggen ansatskant. Landsm. XVIII. 1: 14 (1912). —
OHUGNA, v. [fsv. ohughnadher, p. pf.]
1) (†) göra (ngn) bedrövad l. sorgsen, bedröva. Schroderus Dict. 280 (c. 1635). Swedberg Cat. 574 (1709). Heinrich (1828). särsk. i p. pr.: icke glädjande, oangenäm. Detta inkast är mig icke ohugnande. LBÄ 5—6: 41 (1797).
2) (numera knappast br.) i p. pf.: icke hugnad; icke tröstad. Murberg FörslSAOB (1791). Runeberg 1: 324 (1841). —
OHUGNAD, r. l. m. (f. Sahlstedt); äv. OHUGNA, m. l. f. (-na c. 1635. -nad(h) 1677—1847. -nat 1639—1687) [fsv. ohughnadher; jfr fnor. úhugnaðr] (†) bedrövelse, sorg; bekymmer; ledsnad; smärta. Schroderus Dict. 27 (c. 1635). Celsius G1 1: 37 (1746). Meurman (1847). —
OHUGNELIG (ohu´gnelig Weste), adj.; adv. -a (Swedberg Dödst. 380 (1711)), -t (Murberg FörslSAOB (1791)). [fsv. ohughnelika, adv.] (†) icke glädjande l. tillfredsställande, sorglig, bedrövlig, ledsam; olustig. AntecknSaml. 225 (1684). Det är ohugneligt, at 15 menniskor om året skola svälta ihiäl. Fennia XVI. 3: 125 (1761). Människan gjör sig visst genom sin sjelfviskhet de aldra .. tröstlösaste och ohugneligaste stunder. KyrkohÅ 1910, s. 180 (1806). Wulff Petrarcab. 25 (1905). —
OHULD, adj. (ohuld 1632 osv. ohull 1694—1927) [fsv. ohulder] (utom i c numera knappast br.) icke huld l. vänlig l. välvillig l. tillgiven l. god; äv. i förb. med prep. mot l. med indirekt obj.; jfr huld, adj. 1. Migh är hele werlden ohuld / och önskar (mig) dödsens smertha. Wivallius Dikt. 86 (1632). Högberg Utböl. 1: 123 (1912). särsk.
a) om undersåte: icke trogen l. trofast; jfr huld, adj. 1 a α. Ohulde Vndersåthare. Brask Pufendorf Hist. 70 (1680). Ohuld .. mot fäderneslandet, mot konungen. Murberg FörslSAOB (1791).
b) (†) i uttr. ohuld om ngn; jfr huld, adj. 1 b. Han har altid varit ohuld om sina gamla föräldrar. Murberg FörslSAOB (1791).
c) (i sht i högre stil) om högre makt l. om lyckan o. d.: icke gunstig l. bevågen l. nådig; jfr huld, adj. 1 c. Stagnelius (SVS) 3: 325 (c. 1815). Fortuna var dem den gången ohuld. Östergren (1933). —
OHULDELIGEN, adv. (†) utan omtanke, av brist på omsorg l. omvårdnad; jfr huld, sbst.1 1, ohuld, adj. b. (Fogden skall) hwar Dagh .. see till, huru thet rychtas och gifwes, at godh Rycht icke fattas, och Foret icke ohuldeligen medhfares och spilles. Brahe Oec. 69 (1581; uppl. 1920). —
OHULDHET, r. l. f. (†)
2) motsv. ohuld, adj. b. Ohuldhet om Fäderneslandet. Wallquist EcclSaml. 5—8: 392 (1772); jfr 1. Modrens ohuldhet om sina barn. Murberg FörslSAOB (1791). —
OHUNGRIG. [jfr otörstig] (mera tillf.) som stillat sin hunger; icke längre hungrig. Tessin Bref 1: 312 (1753). Hedin Indien 1: 476 (1910). —
OHUNNEN, p. adj. (i vitter stil) icke upphunnen, icke nådd. Skön i sin slummer han låg, ohunnen af sorgen och oron. Runeberg 1: 208 (1836). (De) som stredo för en i ofärdsåren och ännu sträva mot samma ohunna mål som då. Hedén 4: 268 (1909). —
OHUVAD, p. adj.1 (†) icke iklädd huvudbonad, barhuvad; jfr huva, sbst.1 1. Lucidor (SVS) 443 (1674). —
OHUVAD, p. adj.2 (†) om (mat)kniv: icke försedd med beslag på skaftet; jfr huvud 6. Ett paar .. Maatknijfwar, skafftet medh Silfwerhufwud beslagne .. Ett paar gode wälstålade Knijfwar ohufwade. SthmStadsord. 1: 112 (1654). —
OHYCKLAD, p. adj. icke hycklad, oskrymtad, uppriktig. Lind (1738). Ohycklad andakt. Hagberg Pred. 1: 72 (1822). Franzén låter Gustafs förtroligare vänner .. uttala den verkliga, ohycklade kärlek och beundran, de kände. 3SAH 2: 642 (1887). —
OHYFSAD, p. adj. (-hyfs- 1712 osv. -höfs- 1698—1872)
1) (numera knappast br.) icke putsad l. ansad l. uppsnyggad; äv. oeg.; jfr hyfsa 1, hyfsad 1. Dahlstierna (SVS) 81 (1698). Staden är omgifven .. af oupodlade fält med små buskar och här och där någon ohöfsad trägård. Björnståhl Resa 5: 173 (1779). Ymer 1899, s. 47. särsk.
a) (†) om persons hår l. om person med avs. på håret. Serenius (1734; under frouzy). Kiellberg KonstnHandtv. Peruquem. 6 (1753).
2) (†) icke slät, ojämn; skrovlig; äv.: icke utsmyckad; jfr hyfsa 2. VetAH 1776, s. 301. (E. XIV:s likkista) insattes .. uti ett lågt och ohyfsadt hvalf, som sedan igenmurades. Fryxell Ber. 3: 339 (1828).
3) icke förfinad l. kultiverad; nästan bl. i inskränktare anv.: som icke uppträder l. skickar sig i enlighet med god sed o. ordning l. med konvenansens fordringar, oborstad, tölpaktig, grov; jfr hyfsa 3, hyfsad 2. Lagerström Jean 87 (1744). Rexins obändiga sinne och ohöfsade väsende. Höpken 1: 47 (1756). Han .. är .. en ärlig och beskedlig man, ohöfsad i sederne. Agrell Maroco 1: 444 (1791, 1796). Ett möte i Ridhuset, då publiken uppförde sig ohyfsat. Petri Ouchterlony 201 (1924). (†) I samma mån som en nation är rå och vild, är äfven språket fattigt och ohyfsadt. Moberg Gr. 1 (1815); jfr a. särsk.
a) om språk, uttryck, litterärt alster o. d.: plump, grov; äv.: stötande, oanständig; förr äv.: som lider av formella brister, icke korrekt l. elegant; jfr 1. Tessin Bref 2: 30 (1754). Den person, som nyss behagade uttrycka sig — så att säga — allegoriskt ohyfsat. Bergman Patr. 100 (1928).
b) (†) om handstil l. stavsätt: ovårdad. Linnæi ohöfsade hand i skrifvandet. Fries 2Linné 1: 29 (i handl. fr. c. 1770). Bring Rask III (1838).
c) (†) om nation l. folk l. land: ociviliserad; jfr hyfsad 2 b. Pelasger, et mycket vildt och ohöfsadt Folkslag. Regnér Begr. 27 (1780). Berlin Lsb. 25 (1852).
OHYFSELIG. (†)
OHYFSNING. (numera föga br.) brist på hyfsning; jfr ohyfsad 3. HSH 3: 56 (c. 1800). Sancho ådrager sig ofta ganska skarpa snubbor af sin riddare för sin dumhet, sin ohyfsning (osv.). BEMalmström 8: 253 (1852). Tikkanen Konsth. 264 (1925). —
OHYGG, adj. [jfr hygg] (†) ful, vidrig, ohygglig. The Dygder så wackra the laster ohygga. Törnewall B 3 a (1694). —
OHYGGA, r. l. f. [fsv. ohyggia] (enst., †) vantrevnad. Törneros Brev 1: 158 (1825; uppl. 1925; personifierat). —
OHYGGAS, v. dep. (-as 1799. -ias 1681) [jfr hygga, v.1] (†) få l. känna obehag l. förtret; äv. i uttr. ohyggas vid ngn, känna obehag av ngn; jfr hygga, v.1 3. Verelius 189 (1681). DvSchulzenheim PVetA 1799, s. 77 (: vid). —
OHYGGELSE, r. [till ohygglig efter mönster av styggelse; jfr äv. fsv. ohyghilse (MP 5: 170)] (tillf.) konkret, om ngt förskräckligt l. ohyggligt. Sosialistmötena vid lill Jans .. och sådan där ohyggelse. Agrell Sthm 229 (1892). GbgP 1947, nr 82, s. 19. —
OHYGGLIG3~20, äv. 040, förr äv. OHYGGELIG (ohy´g-gelig Weste), adj.; adv. -a (†, Verelius 184 (1681)), -t. (-elig 1526—1861. -lig 1674 osv.)
1) [jfr d. uhyggelig] (†) som gör ett obehagligt intryck, obehaglig, icke tilltalande, otrevlig; jfr hygglig 2. OxBr. 12: 16 (1615). Den höga Eken, .. uti toppen bortvissnad och af sina torra grenar ohygglig. Höpken ÅmVetA 1771, s. 6. Utan prydnader, mörke och ohygglige äro .. boningsrummen (i pörtena). Hülphers Norrl. V. 1: 233 (1789). särsk.
a) om väder l. vind l. om årstid o. d. med hänsyn till väderleken: svår, dålig, hård. Ohyggeligit wäder. Elvius Alm. 1709, s. 43. Man tycker väl, att vår vinter är svår och ohyggelig i det han gömer bort alla örter. Biberg Linné Oec. 18 (1750).
b) om arbete l. sysselsättning: obehaglig, besvärlig. Barnens ohyggeliga och besvärlige upfostran. Lundberg Paulson Erasmus 16 (1728).
c) om person: som har ett obehagligt l. okul tiverat sätt l. uppträdande, ohyfsad; ohövlig, ovänlig; ogin; äv.: som har ett obehagligt utseende, ful, frånstötande. Paschan som var en tvär och ohyggelig man, fant sig intet, huru han skulle och borde bemöta (K. XII o. hans följe). Nordberg C12 2: 5 (1740). Kunderna .. (på gästgivargården) skola mista smak för maten, om de få se ohyggliga flickor komma in med tallrickarne. Almqvist Törnr. 3: 135 (1850). Skärgårdsbefolkningen (skall) ha varit mycket ”ohygglig” mot skeppsbrutna. Hembygden(Hfors) 1910, s. 173. jfr: Människorna glida ohyggligt förbi hvarandra i de halfskumma gatorna. OoB 1907, s. 45 (1903).
2) som inger skräck l. avsky, förskräcklig, ryslig, hemsk, avskyvärd. Fallen är .. then stora Babilon, och är worden .. alla fula och ohyggeligha foghlars tillflyct. Upp. 18: 2 (NT 1526). Den ohyggliga lefnadsöken, hvilken låg framför henne. Arnell Moore LR 2: 99 (1830). I varma länder lefva de ohyggliga krokodilerna. Berlin Lsb. 104 (1852). Vi hade oturen att hamna på ett ganska ohyggligt hotell. Lundberg-Nyblom Fyrisån 252 (1931). särsk.
a) om händelse l. förhållande l. tillstånd, gärning, sysselsättning, ljud l. ljus, väder o. d. Han lever under ohyggliga förhållanden. Ohygglig tortyr. Ohyggliga brott. Ett ohyggligt åskväder. Ett ohyggligt oväsen, larm. Ufvars ohyggeliga låt. Ehrenadler Tel. 729 (1723). Det plötsliga och ohyggliga dödssätt, att störta sig utför en höjd. Kolmodin TacAnn. 1: 449 (1833). Stämningen var rent af ohygglig. Åkerhielm Hvidehus 80 (1899). Då det händt något ohyggligt, då man mördat, .. då tänker man först på er. Wägner Norrt. 62 (1908).
b) om person: vidrig, vedervärdig; dels i fråga om utseende, dels med särskild tanke på moraliska egenskaper. Han är ohygglig att se på. Det är en ohygglig människa. Murberg FörslSAOB (1791). Ohyggeliga hexor! Adlerbeth HorOd. 183 (1817). Böök ResSv. 3 (1924).
3) med försvagad bet., ss. förstärkande bestämning: förskräcklig, hemsk, oerhörd, ofantlig; särsk. i fråga om ngt obehagligt l. klandervärt; ofta ss. adv. Ohyggligt ful, fattig, okunnig, dum, tråkig, dyr. Lida, frysa ohyggligt. Huru ohyggligt kärlekstom är icke denna lära, hvilken (osv.). Järta 2: 404 (1824). Vi fröso .. ohyggligt om fötterna. Ymer 1913, s. 22. Hon .. tyckte ohyggligt synd om honom. Bergman JoH 311 (1926). särsk. allmännare, utan tanke på ngt direkt obehagligt l. klandervärt, äv. om ngt gott l. avundsvärt; ofta med bibet. av häpnad l. ogillande med anledning av mängden l. styrkan. Ohyggligt vacker, rik, skicklig, kvick. De ha samlat ohyggliga rikedomar. Du är ohyggligt vacker! Hedberg Hel. 24 (1865). Man får en föreställning om, hvilka ohyggliga summor .. England får utbetala för dimmans skull, när (osv.). SDS 1900, nr 316, s. 3. En ohygglig massa mat. Söderhjelm ItRenäss. 249 (1907).
Avledn.: ohygglighet (ohy´gglighet Weste), r. l. f.
1) (†) till 1. (Eng.) unpleasantness .. (sv.) ohyggelighet. Serenius Nnn 1 b (1734). (Lat.) Inhospitalitas .. (sv.) Ohyggelighet, ovänlighet för gäster. Ekblad 162 (1764).
2) till 2. Lind (1749). Man skulle åtminstone hoppas att ohyggligheten, gräsligheten knappt kunde drifvas längre. Leopold 5: 123 (c. 1820). särsk. mer l. mindre konkret. Posten 1768, s. 70. Världskrigets värsta ohyggligheter. Siwertz JoDr. 213 (1928). —
OHYGIENISK. icke hygienisk; osund, ohälsosam. Steffen BrittStröft. 26 (1895). Ett .. ohygieniskt lif. Thyrén StrafflRef. 1: 27 (1910). —
OHYLLE, n. [till hull, sbst.1] (†) avmagring; jfr hull, sbst.1 1 d, 2. Serenius (1734; under emaceration). —
OHYLLEST. (-est 1526—c. 1765. -este 1541. -ist 1541 (: åhijllist)) [fsv. ohyllist] (†) onåd, ogunst; ovänskap. För ty thin wredhe och ohyllest war offuer mich. OPetri MenFall N 7 b (1526). (En som) visat oss någon ohyllest. Nyrén Charakt. 45 (c. 1765). särsk. övergående i bet.: motgång, otur. Refwels käringen sadhe at dhe göra så (dvs. smörja korna med smör) j Swerige, när dhe hafwa ohyllest med smör. BtFinlH 2: 283 (1666). —
OHYRA, r. l. f.; pl. (†) -er (G1R 20: 21 (1549), Hallenberg Hist. 5: 242 (cit. fr. 1621)) l. -or (HB 2: 94 (1574), Wallenberg (SVS) 1: 291 (1771)). (o- 1541 osv. w- 1546. -hyra 1541 osv. -hyre 1546—c. 1600) [fsv. ohyra, vidunder, skadedjur, trolskhet, stor mängd; jfr sv. dial. ohyra, skadedjur l. ogräs, äv. om sjukdomen ros, ä. d. uhyre, vidunder, våldsamhet, d. uhyre, vidunder, monster, grym människa, d. dial. uhyre, om skadedjur, nor. dial. uhyra, odjur, olycka; jfr äv. mnt. ungehure, vildhet, fht. ungihiuri, t. ungeheuer, vidunder. I bet. 1 (o. 2) är ordet, liksom i d. dial. o. nor. dial., av inhemskt nordiskt urspr.; jfr nor. dial. hyr, lust, mod, isl. hýrr, adj., vänlig, mild, samt sv. dial. (Finl.) hyra (opp), klarna upp; av ovisst urspr. I bet. 3 o. 4 är ordet, liksom i fsv. o. dan., lånat av mnt. ungehure (se ovan), till mnt. ungehure, adj., ovänlig, ond, omåttligt stor; jfr t. ungeheuer, adj., oerhörd, enorm, förskräcklig; besläktat med ovannämnda nordiska ord. — Jfr hyra, sbst.3]
1) om skadedjur; numera nästan bl. om vissa insekter som hålla till på människors l. djurs kroppar l. i människors bostäder o. dyl., i sht sådana som leva av blod som de suga genom huden på människor o. djur; förr (o. bygdemålsfärgat ännu) om (i sht mindre) skadedjur i allm., t. ex. möss, råttor o. d.; förr äv. i allmännare anv., om större, skadliga djur, t. ex. rovdjur o. rovfåglar; numera bl. koll.; förr äv. om enstaka djur l. i pl. Iagh (skall) låta komma allahanda ohyro offuer tigh. 2Mos. 8: 21 (Bib. 1541; Bib. 1917: svärmar av flugor). Mössz, rotther och andre ohyrer. G1R 20: 21 (1549). Zirisor, Weggelösz och annan Ohyre. L. Paulinus Gothus Pest. 121 a (1623). (De utsvultna) förtärde Hundar, Ohyror och andre oreenlige Diuur. Schroderus Os. 2: 97 (1635). Eneman Resa 1: 172 (1712; om en viss krokodil). (Officerarna äro) helt uthblåttade .. af skiortor och kläder, så att ohyran plågar dem natt och dag. HT 1900, s. 61 (1713). Med thetta (medel) kan man .. the ställen .. bestryka, ther thesse ohyror (dvs. vägglössen) sittja. Aken Landap. 140 (1747). Hülphers Dal. 260 (1762; i pl., om lämlar). Bladlössen äro .. en besvärlig ohyra på många vexter. Berlin Lrb. 47 (1852). Ekman NorrlJakt 282 (1910; koll., om vargar). SFS 1943, s. 1857. jfr blad-, vägg-ohyra. särsk.
a) (†) i sådana uttr. som ohyra av råttor, krokodilers ohyra, ”ohyra” bestående av råttor osv. Ganska mycken Ohyra af matskar och åmor (dvs. larver) som förtärde all .. Bladen på rofworne. Broman Glys. 1: 360 (1714). Ränsa (vallgravarna) ifrån krokodilernas ohyra. AsiatB 1: 468 (1741).
b) i jämförelser, i fråga om personer. Munckar, hwilke .. wore föga annadt än som een ohyra, the ther förtärde ypperste grödan aff landet. Svart G1 102 (1561). Ni ska utrotas som ohyra! Siwertz JoDr. 336 (1928).
c) (†) övergående i bet.: art l. slag av skadedjur. På hwar Ohyra är (i Batavia) Penningar upsatt för then som dräpar itt. Willman Resa 182 (1674; om krokodiler, ormar, tigrar m. m.). Möller (1745, 1755).
2) i bildl. anv. av 1. (Reuterdahl) har fordom haft litet Phosphorism, men denna ohyra har jag skrapat af honom. Tegnér (WB) 3: 338 (1818). Är du ej karl att skaka af dig ohyran (dvs. bojorna), så (osv.). Högberg Vred. 1: 139 (1906). särsk.
a) om person som anses ha samma egenskaper som skadedjur; numera bl. koll.; förr äv. om enstaka person l. i pl. Carl IX Rimchr. 69 (c. 1600). OxBr. 11: 324 (1643; om ett rövarband). Gif Er hustru sin tilbörliga rykt: men .. rensa ur huset tre slags ohyror, jag menar gamla mostrar, knytt-kärngar och sprätthökar. Wallenberg (SVS) 1: 291 (1771). Kvacksalfvare, en ohyra som här (i England) .. strafflöst drifver sitt spel. MoB 7: 146 (1810). GHT 1946, nr 92, s. 15. jfr djävuls-ohyra. särsk. (†) i uttr. ohyra av (personer av visst slag); jfr 1 a. Wi hafwa här .. haftt om oss så mycken ohyra af Calmuker, at (osv.). Hermelin BrBarck 159 (1708). Geijer I. 7: 279 (1829).
b) (†) koll., om ogräs. Stridsberg Åkerbr. 22 (1727; om landhavre). Det græset är en ohyra i åkren. Murberg FörslSAOB Bih. (1791).
3) (†) vidunder, monster; äv.: ont, övernaturligt väsen, troll. PJGothus Leiser C 1 a (1599; om den lerneiska hydran). Du (kärlek) stor i Wärck med Waror dyra; / Half Gud-half-Mänskelig Ohyra. Dahlstierna (SVS) 318 (c. 1696).
Ssgr (till 1): ohyre-, äv. ohyres-brits. (tillf.) brits som är full av ohyra. Ridderstad Samv. 2: 472 (1851).
-fri. (ohyres- 1936) Lindwall Jakt 87 (1916). Fast hon förut heligt lovat, att rummet var ohyresfritt. Heerberger NVard. 106 (1936).
-plåga, r. l. f. (ohyre- 1916—1933. ohyres- 1933) Kamp mot den tilltagande ohyreplågan (i Kristiania). Östergren (cit. fr. 1916).
-rökning. värkställd för utrotning av ohyra. Lägenhet spolierad vid ohyrerökning. UNT 1931, nr 10997, s. 3 (rubrik).
-utrotning. —
OHYRD, p. adj. (numera bl. tillf.)
OHYRIG, adj. [jfr ä. d. uhyrig, våldsam; jfr ohyra, ohyrlig] (†) ofantlig. Thenne ohyrige Goliath. PJGothus Mylius Luther H 1 a (1601). Dens. PNicolai D 8 a (1602). —
OHYRLIG, adj. [jfr fsv. ohyrliker, ofantlig, ä. d. uhyrlig, sträng, bister, d. uhyrlig, onaturlig, orimlig, isl. úhýrligr, ovänlig; jfr äv. mnt. unhurlik, ovänlig, sträng, t. ungeheuerlich, vidunderlig, fasaväckande; jfr ohyra] (†) vidunderlig, orimlig. Ena ohyrliga .. Lära. PJGothus PNicolai E 1 a (1602). —
OHYVLAD, p. adj. (ohyvl- c. 1755 osv. ohövl- (ohöf(f)l-) 1596—1811)
1) icke hyvlad; jfr hyvla 1. Möller (1745). Ohöflade bräder. Dalin Hist. III. 2: 81 (1762). HbSkogstekn. 97 (1922). särsk. (†) i bild. (I förhandlingen med Danmark finns) ähnnu något ohöfflat, som lätteligen I wår tractat kan göra en rempna. AOxenstierna Bref 4: 194 (1645).
2) bildl., om person, äv. om ngns yttrande o. d.: ohövlig, plump, grov, ohyfsad, opolerad; jfr hyvla 2. Thenn plumpe och ohöflede Flemmingen. HB 2: 296 (1596). Att konan fälthe the ohöffladhe ord .. som offwanb:te äre. VDAkt. 1670, nr 29. Oskyldigt menade och kanske ohyflade yttringar af gladt lynne. SD(L) 1904, nr 46, s. 3. Vännen var obehärskad och ohyvlad. Moberg Rosell 44 (1932).
Spoiler title
Spoiler content