SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1952  
PATRON patrω4n, sbst.1, m.; best. -en, i tilltal oftast o. (utom i södra Sv.) äv. eljest vard. =; pl. -er (SvTr. 4: 6 (1521) osv.) ((†) -or G1R 1: 54 (1523), Därs. 3: 332 (1526)); förr äv. PATRONE, m.
Ordformer
(-on (-oo-) 1527 osv. -one 1528. -oner, sg. 1619. -oner, pl. 1521 osv. patronor, pl. 15231526)
Etymologi
[fsv. patron; jfr fd. patrone (d. patron), mlt. patrone, patrōn, mht. patrōn(e) (t. patron), ävensom eng. o. fr. patron, it. padrone; av lat. patronus (se PATRONUS). — Jfr IMPATRONERA, PATRON, sbst.2]
1) (numera knappast br.) om fornromerska förh.: patronus (se d. o. 1). Norrmann Eschenbg 2: 263 (1818). Geijer I. 2: 170 (1836). Gynther ConvHlex. (1847). Cavallin (1876); jfr 2. — särsk. om frigiven träls förutvarande ägare (som var den frigivnes målsman o. försvarare); äv. i fråga om medeltida förh. Schroderus Os. 2: 276 (1635; lat. orig.: patronus; i fråga om medeltida förh.). Gynther ConvHlex. (1847).
2) (numera föga br.) beskyddare; gynnare; försvarare; särsk. i uttr. ngns patron, förr äv. patron av l. för ngn. OPetri PEliæ g 3 a (1527). Effter thet brukligit är hoos allom, som någhon Book låta vthgå aff Präntet, at the henne besynnerlighe Patroner dedicera och tilskriffua. AJGothus ThesArithm. A 3 b (1621). At Clienter, Favoriter och Tilbediare lägga sine Patroners och Gynnares tyglar på sin Tank-frihet. Dalin Arg. 1: 191 (1733, 1754). Benzelstierna Cens. 67 (1738: för). Du patron af den gemena hexan. Hagberg Shaksp. 5: 220 (1848). Uppfattningen (att den tiggande änkan borde arbeta tycktes) gripa omkring sig bland hennes patroner och patronessor. Sandel Dropp. 163 (1924). Hammar (1936). — särsk.
a) (†) om beskyddare l. gynnare l. försvarare av ngt sakligt; särsk. i uttr. ngts patron l. patron av l. för ngt, äv. övergående i bet.: älskare av ngt. Schroderus Os. 1: 281 (1635). Kant var en Patron för Gudlöshet. LBÄ 14—15: 14 (1798). En stor patron af hästar. Meurman (1847). Samtiden 1874, s. 265. jfr NYKTERHETS-PATRON.
b) (†) närmande sig l. övergående i bet.: person som för ngns talan l. försvarar ngn inför rätta; försvarsadvokat. The (göra orätt) som i Dom och Rättegånger äro förordnade till Domare, och låta lijkwäl bruka sig för Patroner eller och anklagare. Rudbeckius KonReg. 177 (1615). Nordström Samh. 2: 225 (1840).
c) (†) närmande sig l. övergående i bet.: förebild l. andlig fader; jfr PATRIARK 5 a. (Kejsar Diocletianus) hafwa Påfwarna i Rom til Patron och Patriark. Schroderus Os. 1: 219 (1635; lat. orig.: Patronum).
d) (†) bildl., om sak. Forsius Min. 149 (c. 1613; om sten som ansågs göra bäraren osynlig).
3) [jfr motsv. anv. i fsv. o. mlat.; specialanv. av 2] helgon som i katolska länder dyrkas ss. beskyddare av viss kategori av personer (l. djur) l. av visst land l. folk (l. av viss person) l. av viss ort l. kyrka l. av viss värksamhet l. konst o. d., skyddshelgon, skyddspatron; särsk. om dylikt helgon (förr äv. om Kristus) tänkt ss. människornas förespråkare l. medlare inför Gud; stundom äv. i utvidgad anv., om hednisk gud som i förhållande till ngn l. ngt intar en ställning som påminner om de katolska helgonens, stundom: skyddsgud; särsk. i uttr. ngns l. ngts patron, i sht förr äv. patron för (förr äv. av) ngn l. ngt. Alle helghe Swerges patroner. SvTr. 4: 6 (1521). Så hade Gudh thz förordinerat och beslutat, at Christus allena och jngen annar, skulle wara menniskionnes Patron och Midhlare. OPetri MenSkap. 74 (c. 1540). At .. (katolikerna) Gudz Helghon .. för patroner och Midlare emellan sigh och Gudh holla. Grubb ACoyet B 4 a (1618). Sanchte Erick .., / som war Swergis rijkes patron. JMessenius (1629) i HB 1: 88. Krigsfolket hade Mars sig tagit till patron. Rosenfeldt Vitt. 168 (c. 1690). Nordberg C12 1: 144 (1740: af). Denne patron för Bildande Konst (dvs. evangelisten Lukas). Atterbom Minn. 508 (1818). De sjöfarandes patron, den helige Nicolaus. GotlArk. 1929, s. 12. Hälsingarnas (apostel) Staffan, som också skall ha varit en hästarnas patron. JämtlHärjedH 1: 117 (1948). — jfr KYRKO-, SKYDDS-PATRON.
4) [jfr motsv. anv. i mlat., ävensom y. fsv. patron, person som gm dotation av jord grundat ett kloster (HBrask i G1R 2: 273 (1525)); utvecklat ur 2] (i sht om ä. förh., utom i pl. samt ss. förled i ssgr numera mindre br.) innehavare av patronatsrätt, patronus (se d. o. 4). Schroderus Os. III. 1: 350 (1635). Direktör König var .. (år 1789) ägare av Storeberg och tillföljd därav församlingens Patron. ÅbSvUndH 8: 5 (1923). Patronernas skyldigheter ha (efter 1 jan. 1922) i stort sett övergått på vederbörande församlingar. 3NF 15: 739 (1931). — jfr KYRKO-, SOCKEN-PATRON.
5) [jfr motsv. anv. i ä. t., eng., fr. o. mlat.; utvecklat ur 2] (†) person som råder l. bestämmer l. härskar (över ngt); stundom: härskare; äv. i uttr. bliva patron över ngt, bli herre (se d. o. 1 d β) över ngt. OxBr. 12: 139 (1649). Att du .. blifwer patron öfwer din Klinga och förer henne på Finte sätt. Porath Pal. 1: E 1 a (1693). Tartarns Patron. Lenngren (SVS) 2: 98 (1794); jfr 9.
6) [jfr motsv. anv. i t. o. fr.; utvecklat ur 2 o. 5] (utom i fråga om ä. förh. numera i sht i folkligt spr.) husbonde (se d. o. 1); principal; arbets- l. uppdragsgivare; äv. använt ss. titel (vid tilltal); i sht förr äv.: överordnad, förman, chef; stundom svårt att skilja dels (i äldre språkprov) från 5, dels från 7. Bolinus Dagb. 60 (1674; om informators arbetsgivare). EdellHögwyrdige Fadren Herr Biskoppen min högste Patron sampt .. Herrar Consistorij Adsessores mine Andelige Förmän. VDAkt. 1702, nr 75. Fadern kallade drängen och dalkullan du, samt titulerades af pigorna patron. Strindberg TjqvS 1: 5 (1886). Alborg var anställd som bokhållare hos Thörne och förälskade sig .. i sin patrons dotter. SvD(A) 1935, nr 4, s. 12. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i t.] (nästan bl. om ä. förh.) om skeppsredare i förh. till skeppare l. sjömän på hans fartyg l. i förh. till dylika sjömäns hustrur l. familjer o. d.; jfr 8. Om Skiepparen smugit sig in til sin Patrons dotter, så säje vi, at Neptunus besökt Menalippe. Dalin Arg. 2: 394 (1734, 1754). Runeberg 4: 242 (1836).
b) (†) om kyrkoherde l. prost l. komminister i förh. till sin (pastors)adjunkt. VDAkt. 1731, nr 237. Sådan författning .. som tillägger oss Adjuncter resepenningar af våra Patroner, til hvilka vi missiveras. Därs. 1782, nr 628. Därs. 1800, nr 425.
c) (†) i utvidgad anv., om förlagsman; jfr 7 b. Dalin Arg. 2: 140 (1734, 1754). De svenske köpstadsmännen hade af sina hanseatiske patroner fått alltför små smulor i behåll, för att (osv.). Forssell Hist. 1: 138 (1869).
d) (†) i förh. till husdjur o. d.: herre (se d. o. 1 b δ), husbonde (se d. o. 1 a). Tegnér HemOrd 52 (1881).
7) [jfr 5, 6] om ägare av vissa (större) egendomar l. företag o. d.
a) (utom i vissa trakter numera företrädesvis om ä. förh.) om (icke högadlig) ägare (l. brukare) av större lant- l. skogsegendom l. av industriell anläggning (järnbruk l. sågvärk o. d.); godsägare l. storbonde resp. bruks- l. sågvärksägare o. d.; äv. använt ss. titel (vid tilltal l. omtal); äv. bildl.; jfr HERRE 1 b δ slutet. VDAkt. 1751, nr 386. En Patron, vid Rydös bruk, i Halland, vid namn J: Sommar. Därs. 1760, nr 176. Gamle patron på Bjälketorp var död, och hans son, unge patron, som folket kallade honom, hade .. bosatt sig på egendomen. LbFolksk. 78 (1890). Karlfeldt Hösth. 5 (1927; bildl.). Exklusiva storbruksbygder, där det endast finnes patroner och statare. KyrkohÅ 1937, s. 249. DN(B) 1952, nr 3, s. 8. jfr BOMULLS-, BOND-, BRUKS-, BRÄNNVINS-, HAMMAR-, JÄRN-, LANT-, SKOGS-, STOCK-, STOR-, STÅL-, SÅG-, SÅGVÄRKS-, TRÄ-, UNG-PATRON m. fl.
b) (numera bl. ngn gg om ä. förh.) ägare av (större) handelsrörelse l. handelsföretag, (gross)handlare. BoupptSthm 1685, s. 374 a, Bil. Roos Skolg. 51 (1868; om grosshandlare). LoF 1873, s. 99. Det goda förhållandet mellan köpmannen eller patronen, som han ofta kallades (o. kunden). FrGSkånHem 65 (1926). jfr HANDELS-PATRON.
c) [jfr motsv. anv. i fr.] (mera tillf., i sht om franska förh.) värdshusvärd, källarmästare. Cederschiöld Artist. 15 (1915). Edqvist Penel. 35 (1951).
d) (†) ss. senare led i ssgn BOKTRYCKERI-PATRON.
8) [jfr motsv. anv. i t., eng., fr., it. o. mlat.] (numera bl. ngn gg om äldre l. utländska förh.) skeppare; fartygsbefälhavare; stundom äv.: (skeppare som är) ägare av (sitt) fartyg; förr äv. i uttr. patron av (ett fartyg), skeppare på (ett fartyg); jfr 6 a. Linc. Aaa 5 a (1640). SvBrIt. 1: 6 (c. 1700). Patron .. (dvs.) Ägare af .. ett skepp. Dalin (1855). Galerens patron. Heidenstam Birg. 254 (1901). — jfr SKEPPS-PATRON.
9) (numera bl. i vissa trakter vard. o. vanl. med anslutning till 7 a) om mäktig (o. rik) man; magnat, potentat; (stor) kaxe, pamp o. d.; äv. bildl., särsk. om djur; stundom svårt att skilja dels (i äldre språkprov) från 5, dels från 10; jfr HERRE 2. Salomon .. / waar wisast vnder himmels throon, / then dock pardon och devotion / begiäradhe han aff then Patron (dvs. Amor). Wivallius Dikt. 82 (1631); möjl. till 5. Den rysliga Patron (dvs. döden). Lenngren (SVS) 2: 226 (1798). Åldermannen var en styf patron mot bisittarne. Lundin StockhMinn. 1: 2 (1904). Storken är en mäkta reputerlig patron. Ericson Fågelkås. 2: 135 (1907). jfr (†): Hallencreutz .. är en väldig Patron i afseende på de gamla Classikerna, dem han nästan kan utantil. 3SAH LVI. 3: 37 (1827).
10) [utvecklat ur 2] med mer l. mindre förbleknad bet.; jfr HERRE 3 c; särsk.
a) ss. titel vid tilltal, använd ss. uttr. för (skämtsam) vänlighet l. artighet o. d.; numera bl. ngn gg (vard.) i gäckande l. försmädlig l. ironisk anv.; jfr b. Sjung Bror Wingmark, min Patron! Bellman (BellmS) 1: 173 (c. 1773, 1790). ”God dag, mina Vänner!” sade den Fremmande, ”Hvad är ert namn, min Patron?” Eurén Kotzebue Orth. 3: 19 (1794). ”Ni var mig en lustig ture ni, min gunstige herr patron!” yttrade (sjökaptenen till byggmästaren). Blanche Tafl. 3: 249 (1857). Öfverstlöjtnant Oldenskjöld .. kallade mig: ”min patron”, som var hans vanliga tilltal, då det skulle vara rätt väl. Lilljebjörn Minn. 41 (1874).
b) [jfr motsv. anv. i dan. o. t.] (numera bl. ngn gg vard.) i skämtsam l. nedsättande anv. (jfr a): krabat, kurre, sälle, ”karl”; gynnare (se d. o. 2), filur, skälm o. d. Palmblad Nov. 1: 158 (1840). Bellman var, till en viss grad, en lättsinnig patron. 3SAH LV. 2: 136 (1852). Jag är nog en rå patron, men här (dvs. på krigsskådeplatsen) har jag nästan gråtit. Hildebrand StFolk 87 (1915). Cannelin (1921).
Ssgr: A: (4) PATRON-BREV. (om ä. förh.) patronatsbrev. PH 8: 407 (1766).
(3) -DAG. [jfr mlt. patronedach] (†) dag helgad åt (en kyrkas) skyddshelgon, (en kyrkas) skyddshelgons åminnelsedag. Lagerbring 1Hist. 2: 755 (1773; om ä. förh.).
(6) -FOLK. (†) om arbetsgivare l. principal o. hans maka (samt familj); husbondfolk. Nyrén Charakt. 90 (c. 1765). CFDahlgren 4: 65 (1830).
(4) -LÄGENHET. (†) till prästs avlöning anslagen jordegendom i patronellt pastorat. Brunius Metr. 215 (1836).
(2, 6, 7, 9) -MIN, r. l. m. l. f. särsk. (†) till 2: beskyddarmin. Hasselroth Campe 172 (1794).
(3) -MYNT. (†) om mynt med Erik den heliges bild l. namn i prägeln. Dijkman Obs. G 4 b (1686).
(4) -RÄTT, r. l. m. [fsv. patrona rätter] (i sht om ä. förh.) patronatsrätt. PH 8: 406 (1766).
(4) -RÄTTIGHET~002, äv. ~200. (patron- 1800 osv. patrons- 17491869) (i sht om ä. förh.) patronatsrätt. Lind (1749).
(4, 68) -TITEL.
(2, 6, 7, 9) -TON, r. l. m. (patrons- 1849) särsk. (†) till 2: beskyddarton, beskyddande ton. Wallin Bref 213 (1849).
B (†): (3) PATRONA-FASTA, f. fasta (se fasta, sbst.2 1, 2) på skyddshelgons åminnelsedag. LPetri Kyrkiost. 36 b (1566).
C (†): PATRONE-GÅRD.
1) till 3; i uttr. Sveriges patronegård, om gård (se gård, sbst.1 6 a) vigd åt Sveriges skyddshelgon. HH XIII. 1: 52 (1562).
2) till 7 a: brukspatrons gård. Fernow Värmel. 600 (1779; efter handl. fr. 1744).
D (numera knappast br.): PATRONS-RÄTTIGHET, -TON, se A.
Avledn.: PATRONA, sbst.1, f. [fsv. patrona (i bet. 2); av lat. patrona, fem. av patronus (se patronus)]
1) (†) till 1 slutet, om förutvarande ägarinna till frigiven träl (vars målsman hon var); anträffat bl. bildl., om kyrka l. kristen församling i förh. till frigiven träl som tidigare lytt under kyrkan, övergående i bet.: beskyddarinna; jfr patron 2. Schroderus Os. 2: 276 (1635; lat. orig.: Patrona).
2) (numera mindre br.) till 3, = patronessa 3. Schroderus Albert. 2: 273 (1638; om antik skyddsgudinna). Fornv. 1942, s. 194 (om medeltida förh.).
3) (tillf., skämts.) till 7 a: kvinna som äger o. brukar större lantegendom; jfr patronessa 6. NatHemb. 1: 130 (1930).
PATRONESSA, se d. o.
PATRONINNA, f. (†) till 4: kvinnlig innehavare av patronatsrätt. Cavallin Herdam. 1: 337 (i handl. fr. 1682).
PATRONLIG, adj. (numera bl. tillf.) till 7 a: som tillhör l. utmärker l. har avseende på en patron; förr äv. i uttr. råka i patronliga händer, om jordagods: komma i sådan godsägares händer som icke tillhör högadeln. SthmFig. 1847, s. 3 (: råkat).
PATRONSKAP, n. [jfr t. patronschaft]
1) (†) till 2 (o. 3): (ngns) ställning l. värksamhet ss. beskyddare, beskyddarskap. Sylvius EOlai 3 (1678). Kling Spect. Zz 3 b (1735).
2) (föga br.) till 4: förhållandet att ngn är patronus; äv. konkretare, övergående i bet.: patronus (o. hans familj). Ortens präster infinna sig .. (till festen) av .. patronskapets tvingande makt. Hörlén GSed. 170 (1914).
Spoiler title
Spoiler content