SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1955  
ssgr (forts.; jfr anm. sp. 2716):
(I 15, III 2) PÅ-MUFFA. (†) koppla på (ngt) medelst muff (se muff, sbst.1 2 b); anträffat bl. i uttr. påmuffa ngt ngt, medelst muff koppla på ngt på ngt l. tillkoppla ngt till ngt. JernkA 1849, s. 331.
(I 1 III 7) -MURA, v., -ning. (i sht i fackspr.) i fråga om (upp)murning av ngt ovanpå ngt annat l. tillfogande av nya delar l. lager o. d. till ngt (t. ex. mur, valv) gm murning: mura på; särsk. dels med obj. betecknande byggnadsdel o. d. varpå ngt uppmuras l. mur l. valv o. d. vartill ngt tillfogas l. som förses med ngt l. som utökas (på höjden l. bredden) gm murning, dels med obj. betecknande det som (upp)muras ovanpå ngt l. som gm murningen (ny)uppföres; jfr påbygga 3. Om någon korsten finnes .. (för) låg, .. bör den påmuras, till slik högd som föreskrifvit är. VRP 4/5 1733. Ett fast underlag af tegelstenar lägges först (vid uppförande av muffelugn), deröfver påmuras askrummet. Törner GlasMåln. 8 (1895). Att .. krönen å samtliga gaflar påmurats med trappgaflar. SD(L) 1901, nr 165, s. 5. HantvB I. 4: 186 (1936). särsk. ss. vbalsbst. -ning i konkret anv., om ngt som (upp)murats ovanpå ngt l. som gm murning tillfogats till ngt; påmurad del av mur l. valv o. d. Rothstein Byggn. 421 (1859). Att den öfversta delen af .. muren är en senare påmurning. Fornv. 1907, s. 197.
(I 13, 15, III 2) -MYLLA, v., -ning. (i sht i fackspr.) lägga på (mull l. jord på ngt); täcka över (ngt) med (mull l. jord); mylla över (ngt). Den bästa jorden påmyllas rötterna. Haller o. Julius 206 (1908).
(I 16 b, III 2, III 2 d) -MÅLA, v., -ning. SvTyHlex. (1851, 1872).
1) gm målning (se målning, sbst.1 1) anbringa (färg l. figurer l. tecken o. d.) på ngt l. ngn; äv.: framställa (ngt) i färg gm övermålning av ngt underliggande, måla (ngt) ovanpå ngt. RA I. 3: 338 (1594). Säckar medh konungens Nampn på Måhlat. HovförtärSthm 1714, s. 413. Under den påmålade fonden framkom den vackra, blågrå originalfonden. SvD(A) 1926, nr 139, s. 10. särsk. (i sht vard.): måla (kläder l. mustascher o. d.) på en figur på en tavla o. d. Dahlbäck Åb. 201 (1914).
2) med obj. betecknande ngt (l. ngn) varpå färg l. figurer l. tecken o. d. anbringas: bestryka l. övertäcka med färg l. pryda med färgade figurer osv.; äv.: förse med ny målning l. lägga på ny(a) färg(er) på, övermåla; äv.: påbättra (ngt) gm ny målning (jfr på III 7); äv. bildl.; äv. i uttr. påmåla ngt (l. ngn) med ngt. En ofantlig kula, påmålad med planeter och stjernor. Strindberg SvÖ 2: 55 (1883). Levertin 10: 101 (1902; bildl.). Vissa partier (av den 1631 utförda altartavlan), som (på 1700-talet) blifvit .. påmålade. TurÅ 1913, s. 113.
3) [jfr 1, 2] (mera tillf.) i uttr. påmåla ngt ngt, måla ngt på ngt, påmåla (i bet. 2) ngt med ngt. Den vita kalkputsen är .. lusteligt påmålad himmelsblå korsvirkesbjälkar i rutmönster. Aurell FrStad 95 (1954).
4) [specialanv. av 1 o. 2] ss. vbalsbst. -ning, om anbringande av färg l. figurer l. tecken o. d. (ovan)på ngt gm målning l. om bestrykande av ngt med färg l. prydande av ngt med färgade figurer osv.; äv.: övermålning; äv.: påbättring gm ny målning (jfr på III 7); särsk. konkret, om ngt som måla(t)s på l. över ngt; äv. bildl. SD(L) 1895, nr 179, s. 5. Å kärlet .. skola .. med tydliga bokstäfver .. genom direkt påmålning .. vara anbragta orden: Mycket eldfarligt. SFS 1910, nr 55, s. 4. Asplund Stud. 86 (1912; bildl.). Det blåa livstycket (på tavlan), där .. påmålningar avlägsnats. SvD(A) 1926, nr 139, s. 10.
-MÄRKA, -else (†, Lind 1: 214 (1749)), -ning; -are (se avledn.).
1) boktr. till I 16 b, III 2 d: förse (lappningsark) med märken i form av med blyerts tecknade konturlinjer för att ange de ställen där arket skall lappas; särsk. ss. vbalsbst. -ning, äv. i konkret anv., ss. sammanfattande benämning på de på lappningsarket anbragta konturlinjerna. Påmärkning av lappningsark. HantvB I. 5: 437 (1937). 2SvUppslB 4: 465 Pl. (1947; konkret).
2) [jfr t. aufmerken] (†) till I 24 b, III 5: iakttaga, giva akt på; utom i b anträffat bl. ss. vbalsbst. -ande l. -else, aktgivande, uppmärksamhet. Runius (SVS) 3: 39 (c. 1707). Lind 1: 214 (1749). särsk. i utvidgad anv.
a) ss. vbalsbst. -ande, om förmåga att uppfatta l. komma underfund med ngt. Een Blinder .. öfwer hwilkens undersamma Påmärckiande man sigh icke tillfyllest förundra kunnat: Ty han wiste så snart een Menniskia allenast talte ett Ord, om hon war skön eller fuul. RelCur. 227 (1682).
b) i uttr. låta påmärka ngt, visa l. ådagalägga ngt; jfr märka 13 e. VDAkt. 1681, nr 149.
Avledn.: påmärkare, m. (†) till -märka 2: person som ger akt på ngt (som han läser). RelCur. 321 (1682).
påmärksamhet, r. l. f. [jfr t. aufmerksamkeit] (†) till -märka 2: uppmärksamhet. Lind 1: 1140 (1749).
(I 13, III 2) -MÖNSTRA, -ing. sjöt.
1) (på i lag föreskrivet sätt) antaga l. anställa (ngn) ss. sjöman på ett handelsfartyg (gm offentlig myndighets bekräftelse o. registrering av hyresavtal m. m. i närvaro av fartygets befälhavare); värkställa de i lag föreskrivna åtgärder som medföra att avtal rörande anställning av (sjöman) på handelsfartyg blir lagligen gällande; äv. oeg., särsk. med subj. betecknande fartyg varpå ngn antages l. anställes ss. sjöman; äv. dels i uttr. påmönstra ngn på ett fartyg o. d., dels i uttr. ngn påmönstras ett fartyg o. d. Att kapten Oddjers tänker påmönstra nytt folk i Göteborg. Carlén Köpm. 1: 327 (1860). SvD(A) 1918, nr 28, s. 3 (oeg.). Sjöman, som påmönstrats å svenskt fartyg. SFS 1921, s. 1711. Om sjömannen skall .. kunna påmönstras ett fartyg. 2NF 38: 328 (1926). Förrätta på- och avmönstring av sjöfolk. SFS 1939, s. 816.
2) intr., om sjöman: ta hyra (på ett fartyg). Sthm 3: 58 (1897). SvD(A) 1918, nr 28, s. 3.
Ssgr (till -mönstra 1; sjöt.): påmönstrings-förrättning. (mera tillf.) jfr förrättning 1 b α. BtRiksdP 1899, Saml. 1. I. 1: 6Hufvudtit. s. 52.
-rulla, r. l. f. (†) sjömansrulla. SFS 1868, nr 48, s. 4.
(I 13, 15, III 2) -NAGLA, v., -ing. anbringa l. fästa (ngt) på ngt medelst nagel (se nagel, sbst.2) l. naglar; spika på (ngt) på ngt. Brunius SkK 591 (1850). 2SvKulturb. 7—8: 116 (1937).
-NALKANDE, p. adj. [sannol. bildat efter mönster av sådana ord som på-följande (se på-följa 1 b), påkommande (se påkomma, v. I 2 b α slutet); jfr på III 2 e, 3, 13 samt annalkande (se annalka a)] (†) annalkande, efterföljande. VDAkt. 1731, nr 508.
(III 2 k) -NARRA. narra på (ngn ngt), lura på (ngn ngt). Backman Reuter Lifv. 2: 55 (1870). TurÅ 1900, s. 207.
(I 1, 13, III 1, 2) -NEK. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) hattnek, hattkärve. LAHT 1913, s. 401 (fr. Västergötl.).
(I 13, 15, III 2) -NITA, -ning. gm nitning anbringa l. fästa (ngt) på ngt; äv. i uttr. pånita ngt på ngt l. pånita ngt ngt. Stål Byggn. 1: 307 (1834). Bladen äro .. pånitade propellerns inre del. UB 2: 54 (1873). Inskription (på träkista) i pånitade bokstäver av järnbleck. Karlson StåtVard. 176 (1945).
(I 56 b) -NOSA. (numera bl. tillf.) nosa på (ngt). Hvar gång .. (hästen) för djerft pånosade höet i slädan. Runeberg (SVS) 3: 94 (1832).
Spoiler title
Spoiler content