SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1956  
RAKA ra3ka2, sbst.4, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er VDVisitP 1682, s. 380 (: Taakraker)).
Ordformer
(rag- 1795 (: rageskjäfver; från Skåne). rak- (raak-) 1538 (: glödhraka) osv.)
Etymologi
[fsv. raka (i ssgrna glödhraka, iärnraka), sv. dial. raka, äv.: räfsa; jfr d. rage, mlt. rake, mnl. rake (holl. raak); jfr äv. feng. raca, m., racu, f., varav eng. rake; till RAKA, v.3]
redskap som består av en på ett (långt) skaft i (rät) vinkel mot detta fäst, vanl. rektangulär skiva av järn l. plåt (stundom äv. av trä o. d.) o. som användes till att förflytta l. samla l. skrapa bort l. omröra ngt o. d. (särsk. till utrakande av glöd l. aska ur eld l. askrum l. till avskrapning l. förflyttning l. omrörning av ngt i ugn o. d.); jfr KARA, sbst., KRATS, sbst.1, LUTA, sbst.1 2 a, SKRAPA, sbst.; stundom äv. om liknande, skaftförsett redskap med (skiva o.) kam med pinnar (jfr KRATTA, sbst.2 1) l. med klo o. d.; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. ÖstkindDomb. 30/4 1604. (Mur)-Bruket .. röres mycket undgefärligt til samman .. med långa rakor af järn. Palmstedt Res. 121 (c. 1780). En raka för slaggens utrensande från utslagshålet. JernkA 1863, s. 6. En raka, på ena sidan försedd med jernpinnar och å andra sidan med ett .. jern, hvarmed sammangyttrade klumpar i massan (av kalk o. sand) kunna sönderslås. TT 1871, s. 195. Den som trampar på rakan, får slag tillbaka. Granlund Ordspr. (c. 1880). Heidenstam Dikt. 104 (1895; oeg.). Silfverslantarna rassla under croupierernas långa rakor. Wilhelm SolLys. 88 (1913). TT 1940, V. s. 72. — jfr ASK-, BAKUGNS-, ELD-, GLÖD-, JÄRN-, KALK-, KLO-, KOL-, MUDD-, OST-, SNÖ-, TAK-, TRÄ-, TÄCK-, UGNS-RAKA. — särsk.
a) om (ugns)raka ss. tillhörande en påskkärings (l. påskgubbes) utrustning (o. utgörande det fortskaffningsmedel varpå påskkäringen enligt ä. folktro tänktes rida till Blåkulla vid påsken); äv. om sådan raka tillhörande påsktyg som utklippts i papper o. d. Om Sisla fölgde med och red uppå sin raka. Livin Kyrk. 51 (1781). (Jämte en strut med aska o. kol) bands .. (på ryggen på flickorna på skärtorsdagen) en liten sopa och raka (kratta) och en papperslapp med följande missiv: ”Sopa, raka, smörjehorn; / Det skall du ha till resedon ..”. Sundblad GBruk 170 (1888). Ödman Reseb. 146 (1907).
b) (i sht i fackspr., numera bl. tillf.) om sådan del av maskin l. apparat som till utseende o. funktion mer l. mindre påminner om en raka (i ovan under huvudmom. angivna bet.). Eneberg Karmarsch 2: 81 (1859; om skrapa för avlägsnande av överflödig färg från cylinder i maskin för tryckning av mönster på tyg l. tapeter o. d.); jfr RAKEL, sbst.3. De tre rakorna (på skörde- o. slåttermaskinen), som endast hafva till ändamål att nedböja säden, och som sitta orubbligt fästade på en gemensam axel samt rotera med denne. TT 1874, s. 161.
Ssgr: RAK- l. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) RAKE-SKAFT. (rake- 1675) (numera bl. tillf.) skaft på l. till raka; äv. oeg. l. bildl. Då iagh iblandh heela hopen blef lijknadt wijdh och kallader ett Rakeskaft. VDAkt. 1675, nr 324.
-SKÄVER. (rake-) (†) rakitis (”skäver”) som ett barn enl. äldre folktro fick, om modern under havandeskapet på ett l. annat sätt hanterat l. kommit att se l. beröra en (bakugns)raka på ett olämpligt sätt. Arv 1951, s. 90 (1795; sannol. efter ä. handl.; från Skåne).
Spoiler title
Spoiler content