publicerad: 1959
RO rω4, sbst.1, r. l. f. (l. m.); best. -n (Sahlstedt (1773) osv.) ((†) -en Wallius MChristophersdr B 2 b (1620), Hofverberg Afskjedst. 12 (1788)).
Ordformer
(ro 1526 osv. rod 1651. rog- i ssg, se ro-docka anm. ru- i ssg 1734, 1757 (: ru-bänk). rugh 1625)
Etymologi
[fsv. ro; jfr fd. roo, rou (d. ro), isl. ró, mlt. rōwe, rouw(e), fht. ruowa (t. ruhe, ä. t. äv. ruge), feng. rōw; av ett germ. rōwō (i avljudsförh. till mlt. rāwe, fht. rāwa, av ett germ. rēwō); besläktat med gr. ἐρωή, upphörande, vila, o. möjl. med RAST, sbst.1; för formen rod jfr blåd (se BLÅ). — Jfr MORO, BOA, v., RODIG, ROLIG]
1) om tillstånd av stillhet l. ovärksamhet; vila (efter arbete l. ansträngning o. d.); särsk. i förb. med substantivet rast i allittererande uttr. med nekande innebörd (se RAST, sbst.1 II 1 a); jfr 2 d, e. Blijffuer iach .. heema så haffuer iach roo med henne (dvs. visheten), ty man haffuer ingen leedzlo aff hennes vmgengilse .. vtan heller frögd och glädhe. SalWijsh. 8: 16 (öv. 1536; Luther: ruge; Apokr. 1921: skall jag vila ut hos henne); jfr 4. Helsingius Cc 2 b (1587). Ro skänker oss högen allen; / Derofvan hvilar ingen, den svage minst. Runeberg (SVS) 3: 266 (1844); jfr f. Alla gånger var det inte den trötta kroppen som krävde ro. Aronson SångPolstj. 8 (1948). — jfr BARNA-, JUL-, LJUS-, MIDDAGS-RO. — särsk.
a) i uttr. ge l. unna sig ro, unna sig vila, vila, slå sig till ro (se b); äv. övergående i 2 l. 3: vara l. känna sig lugn o. d.; ofta i satser med negerande l. inskränkande innebörd; äv. med tidsbestämning i sådana uttr. som (icke) unna sig en sekunds ro; förr äv. i uttr. varken göra sig ro eller vila till att göra ngt l. hava ingen ro huru man skall göra ngt, icke unna sig ngn vila utan ständigt (skola) göra ngt. Han arbetar hårt och unnar sig sällan någon ro. The som icke troo the kunna aldrig få nogh, och haffua jngen roo huru the skola dragha godz och äghodelar til sich. OPetri 2: 278 (1528). The soffua icke, vthan the haffua giordt illa, och giffua sigh icke roo, vthan the haffua giordt skadha. Ordspr. 4: 16 (Bib. 1541). Onda menniskior göra sigh hwarken roo eller hwijlo til at förarga och förfölja the rätte Christne .. Menniskiorna. Muræus Arndt 2: 44 (1648; t. orig.: feyren .. nicht mit Aergernissen und Verfolgungen). Dhen som haar ondt i sinnet, han försummar sigh intet, eller gieer sigh någon roo. Grubb 305 (1665). (Judas) gaf sig ingen ro, förr än han hade antwardat Jesum i Judarnas händer. Spegel Pass. 150 (c. 1680). På julafton kan man väl ge sig ro. Rydberg Vigg 10 (1875). Man får inte unna sig en sekunds ro förrän saken är uppklarad. Byrdal Skön 40 (1939).
b) i uttr. slå sig till (äv. i) ro (jfr 2 d slutet, 3 b γ), sätta sig l. bosätta sig l vistas (ngnstädes) en kortare tid för att vila ut o. d.; slå sig ned; vila; stundom svårt att skilja från 2 d slutet. Han hade slagit sig till ro i den bästa fåtöljen. (Sv.) Der skall jag slå mig i ro några dagar: (fr.) j'y resterai. Schulthess (1885). Harlock (1944).
c) (†) i uttr. giva sig till l. i ro (jfr 2 d slutet), slå sig till ro (se b), vila; äv. motsv. e: gå till sängs l. till vila. Linc. R 5 b (1640: i). (De resande fingo sitt nattläger) i samma rum, hvarest de alle lågo tilsammans. När de nu hade gifvit sig til Roo, då begynte Christinnan och Barmhertig et Samtal om allehanda behagelige ting. Lagerström Bunyan 2: 85 (1727). (Lantmannen) ger sig ej till ro, förr'n hösten .. / Räckt lönen åt hans flit. Wallin Vitt. 2: 299 (1807).
d) (numera föga br.) taga sig (förr äv. göra sig) ro (jfr e β, 3 b δ), vila sig. Spegel Dagb. 48 (1680). (Sv.) Göra sig ro, .. Taga sig ro, (Lat.) Quietem sumere. Sahlstedt (1773). På sex dagar gjorde Herren himmel och jord, men på sjunde dagen hvilade han och tog sig ro. 2Mos. 31: 17 (öv. 1893; äv. i Bib. 1917).
e) om ngns vila om natten l. i sängen; vila för att få sova; sömn; särsk. i sådana uttr. som bringa ngn till (förr äv. i) ro, lägga l. vagga l. vyssja ngn till ro, lägga sig l. gå till ro; äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Om nattena haffuer iach ingen roo. Psalt. 22: 3 (öv. 1536; Bib. 1917: jag får ingen ro). Bringa i el. till ro. Weste (1807). Sömnen, som vaggar jorden till ro. Tegnér (WB) 3: 208 (1819). Hela prostgårdens talrika personal låg försänkt i den djupaste ro. Almqvist AMay 23 (1838). Hans läppar rörde sig mot hennes mun. De skulle ha velat lägga sig till ro där. Krusenstjerna Pahlen 7: 319 (1935). — jfr MIDDAGS-, NATT-RO. — särsk.
β) (†) i uttr. taga sig sin goda ro, (ligga o.) vila ut (länge o. ordentligt). (Hon var) litet trött, hvarför hon tog sig sin goda ro på denne trettondagsmorgon. Knorring Torp. 1: 86 (1843).
f) (i sht i vitter l. högre stil) i utvidgad anv., om (det fridfulla) tillståndet efter döden, dödens sömn, den eviga vilan; särsk. i uttr. den eviga ron. Gravens ro. Man skal icke alt för mykit gråta offuer en dödhan, ty han är til roo kommen. Syr. 22: 11 (öv. 1536). När jag legger mig i seng, säger jag: Gud förläne mig ro, til thess jag får then eviga roen hos tig i Gudz rike! Swedberg Lefv. 642 (1729); jfr e. Ingen hinner fram till den eviga ron, / Som sig ej eldigt framtränger. Linderot AndelSång. 57 (c. 1800); jfr Ps. 1937, 265: 1. Den .., som kommit till segerns ro i Gud. Wikner Tank. 59 (1872). Johnson Här 7 (1935). — jfr GRAV-, GRIFTE-RO.
2) om tillstånd som är (mer l. mindre) fritt från störande förhållanden l. händelser o. d.; lugna l. normala l. ordnade förhållanden; lugn, ostördhet, fred; ofta med bestämning inledd av prep. för betecknande ngt oroande l. störande l. obehagligt o. dyl. l. ngn som oroar l. stör osv.; ofta i de tautologiska förbindelserna lugn och ro, fred och ro (l. ro och fred); stundom närmande sig l. övergående i 3. Sitta och läsa i lugn och ro. Han lämnar mig ingen ro. Rut 1: 9 (Bib. 1541). Under bönen (i kyrkan) moste alt wara i roo, och ingen må der under taga sigh någon fåfengia före, såsom sammansnack, lopp ifrån rum till rum, m. m. KOF II. 2: 117 (c. 1655). (Före syndafallet) hade the (dvs. Adam o. Eva) eij sedt bland diuren kijf och träta. / Ty ett thet andra lät i frijd och roo få äta. Spegel TPar. 157 (1705). Ack, min Gud, — suckade Amalia — om detta bröllopp ändå väl vore förbi, ty förr blir här ingen ro! Knorring Cous. 1: 142 (1834). En gång skall jag dock få ro för dessa fattiga, svarta tavaster. Ahrenberg StRätt 44 (1899). (I ett därtill inrättat rum) kunde damerna pudra sig i lugn och ro, sy upp en fåll och fästa om en blomma. Spong Sjövinkel 15 (1949). — jfr AFTON-, DAG-, HIMLA-, HÖGTIDS-, JUL-, KVÄLLS-, MAT-, MIDDAGS-, MÅL-, MÅLTIDS-, NATT-, ÖL-RO m. fl. — särsk.
a) i ordspr. (jfr 3 a). Lugnet är spaakom liufft. .. Som man wille säya: Fromt folck lefwer giärna i roo. Grubb 469 (1665); jfr d.
b) i vissa uttr.
α) ha (l. ge sig) (god) ro (att göra ngt l. till l. med ngt) (jfr 1 a, 3 b α, δ, ε), ha (resp. ge sig) (god) tid l. ha (resp. skaffa sig) (lämpligt) tillfälle (att ostört l. i lugn o. ro göra ngt resp. till ngt). Asteropherus 63 (1609: ther till). De gamla hade bättre ro nu än under sommaren att väva och spinna. Heidenstam Svensk. 2: 5 (1910). De gav sig ro att lyssna ett ögonblick. Lagerlöf Kejs. 246 (1914). Hvem kan ha ro att smycka sitt hus och reda till gästabud, när det brinner i granngårdarna? Melin i 3SAH 26: 5 (1914); jfr 3 b α. Ge sig god(an) ro (med ngt ..). Östergren (1936).
β) få vara i ro, få vara i fred l. ostörd, lämna ngn l. ngt i ro, lämna ngn l. ngt i fred, låta ngn l. ngt vara ostörd (ostört); äv. ställa ngt i ro, ställa undan ngt o. låta det stå orört. ConsAcAboP 6: 4 (1685). Om jag finge vara i ro. Sahlstedt (1773). Drottningen gjorde ingenting hvarken til eller mot Reductionen, lemnade Adeln i ro, och tackade Ofrälset för sit med frågans väckande ervista nit. Wallquist EcclSaml. 5—8: 110 (1791). När den tillvägda mängden tenn blivit löst, ställdes bägaren i ro över natten. Sahlin SkånFärg. 184 (1928).
γ) komma i ro, komma in i normala l. ordnade förhållanden (efter en resa o. d.). Så snart jag kommit litet mera i ro. Nordforss (1805). Harlock (1944).
δ) (†) komma ngn till ro, ge ngn trygga l. lugna förhållanden o. d. Jagh wil komma tigh til roo, så at tu skalt må wel. Rut 3: 1 (Bib. 1541; Bib. 1917: söka skaffa dig ro).
ε) (†) sitta (ut)i ro, leva i fred (o. lugn). (Att flytta från Växjö till Åbo) är enom fattigh ringa Person, som heller hade sitit vthi roo, odrägeligit att vthstå. BraheBrevväxl. II. 1: 21 (1641). Dalin (1855).
c) om tillstånd (i en stat l. ett samhälle o. dyl. l. i förhållandet mellan två stater osv.) som icke störes av krig l. uppror l. inre oroligheter o. d., tillstånd av fredliga l. normala förhållanden, fred. Iagh skal giffua tigh roo för alla tina fiendar. 2Sam. 7: 11 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Allmänna roens bibehållande. 2RA 2: 58 (1727). Tractaten (med Ryssland) .. innefattar (icke) annat än roens bevarande i norden. Höpken 2: 244 (1753). Malmström Hist. 3: 329 (1870).
d) om (tillstånd av lugn o. ostördhet o. d. som präglar) liv i tillbakadragenhet o. stillhet l. utan alltför mödosamt arbete o. d., stilla l. tillbakadragen tillvaro; äv.: bekvämlighet; jfr 1. Bolinus Dagb. 81 (i handl. fr. 1679). Thetta länder oss til spott / När, för egen ro, wij lämne / Bästa ämne / Til at giöra folcke godt. Runius (SVS) 1: 40 (c. 1710). Vid min ålder söker man ro i sitt otium, hälst cum dignitate. Wulff Koralb. 30 (1912). — särsk. i uttr. slå sig till (äv. i) ro (jfr 1 b, 3 b γ), förr äv. giva sig till ro (jfr 1 c) l. sätta sig (ned) i ro, draga sig tillbaka (från ett värksamt liv, från det offentliga livet l. sällskapslivet o. d.) till ett stilla o. lugnt liv; äv.: upphöra att bemöda sig, förtröttas i sina ansträngningar. (Överste Baudissin) Hafver .. sagdt migh, att han vill gifva sigh till roo. AOxenstierna 5: 535 (1630). Han hade tjenat fäderneslandet .. i pommerska fälttåget och sedan tyckt sig vara .. berättigad att sätta sig ned i ro på sina .. egendomar. Runeberg 4: 268 (1836). För en amerikanare, som kommit i farten, är att ”sätta sig i ro” ... detsamma som att dö. Wetterbergh GNord 91 (1862). Mr Archibald Crombie och hans hustru Hester hafva på gamla dagar slagit sig i ro på landet. PT 1905, nr 209 A, s. 3. Varken norrmän eller svenskar få slå sig till ro, förrän de uppbjudit allt till sina länders värn. Hedin NorgFolk 31 (1914). KyrkohÅ 1941, s. 161.
e) om stillhet o. lugn i naturen (i sht ss. motsats till oro o. buller i staden l. till storm o. d.); jfr 1. Tegnér (WB) 5: 32 (1825). När i skogens ro jag sitter. Sätherberg Blom. 1: 10 (1841). Drömmande ännu som i öknens ro .. gick lejonet (som sluppit loss ur sin bur, fram genom staden). Hallström Than. 37 (1900). Rundt StillLjus 42 (1929).
f) (i sht i fackspr.) i utvidgad anv., om lugn harmoni l. balans i ett konstvärk l. litteraturalster o. d. Lysander RomLittH 4 (1858). I skulpturen (i Frankrike i början på 1740-talet) skulle den besökande, om han hade någon föreställning om antik måttfullhet och ro, minst kunnat finna tillfredsställelse. Nyblom i 3SAH 5: 51 (1890). NordBoktrK 1909, s. 61.
3) om sinnestillstånd som icke är påvärkat av smärtor l. bekymmer l. ängslan l. affekter o. dyl. l. av ngt annat som oroar l. stör, (sinnes)lugn, sinnesro, sinnesfrid, sinnesjämvikt; trygghet; fattning; äv. bildl.; jfr 2. Mat. 11: 29 (NT 1526). Then högfärdige och girige hafwer aldrig någon Roo. Preutz Kempis 21 (1675). Ellida hon har ingen ro på våg, / hon rycker alltjemnt på sitt ankartåg. Tegnér (WB) 5: 29 (1825); jfr 1, 2. Ja, bättre är en handfull ro än båda händerna fulla med möda och med jagande efter vind. Pred. 4: 6 (Bib. 1917). Jag har ingen levande ro, innan jag fått veta allting. LindbladLb. 3: 176 (1925). Det är ingen ro för själen (i storstaden). Boye Ast. 39 (1931). (Gud) ger oss sin ro även genom sitt vin. Johnson DrömRosEld 70 (1949). — jfr HJÄRTE-, SAMVETS-, SINNES-, SJÄLS-RO. — särsk.
a) i ordspr. (jfr 2 a). Thet är bättre lithet medh roo, än mykit medh oroo. Balck Es. P 2 b (1603). Bättre är een koo medh roo, än tuå med oroo. SvOrds. A 3 b (1604). Bättre en Kaka med Roo, än twåå medh Oroo. Grubb 68 (1665). Ondt Samweet haar aldrigh roo. Dens. 639. Waantroo gieer ingen roo. Dens. 843. Ovis man gör sig oro, när han kunde hafva ro. Afzelius Sag. IX. 2: 35 (1860).
b) i vissa uttr.
α) (i sht i satser med nekande l. därmed jämförlig innebörd) ha ro i själen l. sinnet o. d., ha sinneslugn l. sinnesfrid o. d.; äv. ha ro att göra ngt l. ha ro till ngt (jfr 2 b α), ha tillräckligt sinneslugn för att göra ngt resp. till ngt; äv. (i satser med nekande l. därmed jämförlig innebörd) (icke o. d.) ha ro i (ngn gg äv. på) sig (icke) kunna vara lugn. Thå iach kom till Troada .., hadhe iach ingen roo vthi min anda, therföre ath iach icke fan min brodher Titum. 2Kor. 2: 13 (NT 1526). (Då man är olyckligt kär) haar man ingen Roo at sittia, gå ell' liggia. Lucidor (SVS) 110 (1669). Ehuru vel min Bibliska vttolckning .., öfver fem Moseböker, brann vp, så hade jag doch ingen ro i mine siäl .. förr än jag åter igen moste taga mig å nyjo samma arbete före. Swedberg Lefv. 372 (1729). Papegojorna hade ingen ro i sig, de klättrade upp och ned i burarna under skrik och sladder. Beskow Greta 22 (1901). Jag hade ingen ro på mig, förstås, när jag tänkte på farsgubben. PT 1904, nr 233, s. 3.
β) (†) slå sitt sinne till ro, lugna sig; jfr γ. (Sv.) Slå ert sinne til ro, (eng.) Set your mind at rest. Widegren (1788).
γ) slå sig till ro (jfr 1 b, 2 d slutet), lugna sig; särsk. övergående i bet.: vara nöjd, låta sig nöja, ge sig till tåls. Cavallin (1876). Efter detta samtal fanns det tydligen intet annat att göra än slå sig till ro och vänta, till dess spanjorerna behagade fatta ett beslut. HT 1925, s. 359. särsk. i uttr. slå sig till ro med (äv. vid, förr äv. i) ngt, låta sig nöja med ngt. Cavallin (1876: i). Det tillämnade regeringsförslaget vore mycket godt, men man borde ej slå sig till ro dervid. VL 1896, nr 22, s. 2. Den som icke ser på landets försvarsfråga med .. ekonomiska hämningar, kan .. icke slå sig till ro med ett beklagande (av den stamanställda personalens otillräcklighet). VFl. 1936, s. 52.
δ) ge sig (förr äv. göra sig) ro (jfr ε, 1 d, 2 b α), vara l. känna sig lugn o. trygg. Giör dig nu ro, ät, drick och var glad med dina vänner. Bælter JesuH 5: 389 (1759; återgivande Luk. 12: 19). Giv dig nu ro. Luk. 12: 19 (Bib. 1917).
ε) (numera bl. tillf.) ge sig god ro (jfr 2 b α), vara (alldeles) lugn o. obekymrad o. d. Huru fara .. de ömkansvärdt ville, som mena, att jag gör något öfverflödigt .., då jag använder en tima i veckan till en liten uppbyggelsestund och dess emellan ger mig god ro, och liksom icke frågar efter Själarna, hvar de taga vägen. KyrkohÅ 1938, s. 274 (1781).
ζ) (ngt vard.) ta ngt med ro, ta ngt lugnt, gå lugnt o. försiktigt till väga med ngt; vanl. övergående i bet.: gå besinningsfullt l. långsamt till väga med ngt; äv. övergående i bet.: nonchalera ngt; särsk. i uttr. ta det med ro, ta det lugnt, gå lugnt o. försiktigt (till väga). Tag det fotografiska arbetet ”med ro”. PriskurFotogrArtikl. 1900, s. 4. Gå nu före, ni två, så ta vi det med ro. Hallström Erot. 89 (1908). Visserligen fingo (ett par tjänstemän i antikvitetskollegiet) .. då och då några uppsträckningar av kanslikollegiet, men dessa kunde de taga och togo med ro, enär erfarenheten lärt dem, att hotelserna aldrig åtföljts av handling. Schück VittA 4: 387 (1935).
c) (numera föga br.) i utvidgad anv., om person (l. ngt som tänkes ss. en person) som skänker ngn lugn l. sinnesfrid o. d. Hon (dvs. hustrun) är edre Studiers Roo. Arvidi 208 (1651); jfr 5 e. Gud skal i mitt hierta bo: / Gud är mina tanckars ro. Kolmodin Dufv. 179 (1734). Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro. Heidenstam NDikt. 9 (1899, 1915); jfr 2 c.
4) [jfr 3] (†; se dock d) (känsla av) tillfredsställelse l. välbehag, nöje (se d. o. 4), glädje, fröjd; äv.: (tillstånd av) lycka l. sällhet l. trevnad; stundom svårt att skilja från 5. Ty är och Iovis lust och rhoo, / Vthi förgyldt palaatz at boo. Girs Edelh. C 2 (1627). Ey sielfwa Salomo / I sin största pracht och ro / War så klädder som en lillja. Runius (SVS) 1: 32 (c. 1710). Ett lustigt samqväm, der ro och nöje stod up i tak. Kling Spect. F 3 a (1735). Bergklint .. har skänkt mig 15 goda svarfjärn, som skola blifva mig till mycken ro. JGOxenstierna Dagb. 1: 50 (1769). Så snart, min Vän! jag dig får se, / Af glädje hjertat lifvas; / Och kommer du mig närmare, / Kan ej min ro beskrifvas. Envallsson Az. 13 (1793). Holmberg Nordb. 382 (1854). Dalin Synon. 113 (1870). — jfr BRÖLLOPS-RO. — särsk.
a) i uttr. ha ro av ngt l. finna l. taga ro i ngt, finna nöje i ngt, ha glädje av ngt; jfr 5 a. Columbus MålRoo 88 (c. 1678). Om du tager ro i Verser, så tör här vara några, som utmärka en Poetisk åder. HCNordenflycht (1744) hos Fabricius Amar. Föret. 1. Bibliothekarien .. tyckes icke hafva stor ro af Bibliothequet. Björnståhl Resa 1: 141 (1770). Finna ro i ngt. Sundén (1888).
b) i uttr. ha ro av l. i ngn, ha glädje l. nöje av ngn; jfr 5 b. Horn Lefv. 33 (c. 1657). Dalin Arg. 2: 79 (1734, 1754: i). Man måste vara i en ganska lyckelig belägenhet, om man skal kunna hafva ro af folk, som man litet eller alsintet älskar. Riccoboni Catesby 31 (1761). Carlén Ensl. 2: 176 (1846).
c) i uttr. göra (ngn) ro, roa (ngn). Om han (dvs. Josef) med sit tal mig (dvs. Potifars hustru) kunde giöra ro, / Så vore lydnan hans så färdig, som hans tro. Kolmodin QvSp. 1: 147 (1732). (Gamla gummor) pläga med sitt prat och sagor giöra ro. Därs. 2: 107 (1750).
d) (fullt br.) i uttr. för ro (äv. ros) skull, stundom äv. sammanskrivet för roskull (ngn gg äv. i ett ord), förr äv. för en (l. sin) ro skull, för (sitt) nöjes skull; (blott) på skämt (o. icke på allvar); ss. ett tidsfördriv (utan allvarlig mening); förr äv.: för att roa, i syfte att bereda nöje l. underhållning; jfr e. VRP 1643, s. 1178. För een roo skuldh. Dijkman Obs. E 2 a (1686). Öfwer Ett för Ro skull anstält Bröllop, Där tu små Barn lekte Brudgumme och Brud. Brenner Dikt. 2: 30 (1690; rubrik). Ett skiönt nytt Äfwentyr .. på Fransöska Tryckt i Paris Åhr 1685; Men nu för ro skull Förswänskat. Runius (SVS) 3: 53 (1709; på titelblad). Posten 1769, s. 695 (: för sin ro skull). En dag för ros skull läste vi tillhopa / Om Lancelot, hur kärlek honom snärjde. Lidforss Dante I. 1: 23 (1903). Hembygden(Hfors) 1910, s. 78 (: föroskuld). — särsk.
α) (ngt vard.) övergående till att beteckna att ngt göres (på försök l. preliminärt), fastän det är ovisst, om det leder till ngt resultat l. är till ngn nytta. Kellgren (SVS) 6: 117 (1782). Var nu god för ro skull gör ett anbud med fixerad minimiupplaga .. så skall jag sedan svara! Strindberg Brev 3: 256 (1883).
β) (ngt vard.) i satser med nekande l. därmed jämförlig innebörd, övergående i bet.: utan skäl l. anledning; utan effekt l. värkan l. resultat; förgäves, för intet. Rosenstein BarnSj. 357 (1754, 1764). Det var icke för ro skull Jesus af Nazareth förbjöd sina lärjungar att ega något. Ingenting binder anden så som egendom. Strindberg Utop. 134 (1885). Det är icke för ro skull arkitekturen blifvit kallad en ”frusen musik”. Schück o. Lundahl Lb. 1: 108 (1901). Hr Berg har icke för ro skull läst med pojkar i sina da'r. Från den tiden har han kvar en outrotlig vana att söka rätta och korrigera. VL 1908, nr 169, s. 3. Resan tog tre dagar och förde oss till öde trakter, dit ingen vit gärna beger sig för roskull. FoFl. 1935, s. 174. Ymer 1941, s. 181. jfr: För ro skull, säges äfv. ironiskt i samma mening som: för intet, förgäfves, t. ex. Han har arbetat för ro skull, har intet för sitt arbete. Dalin (1855).
Anm. till d. I vissa trakter förekommer i bygdemålsfärgat spr. ett ur uttr. för ro skull uppkommet roskull i sådana uttr. som det är inte roskull, det är icke roligt l. nöjsamt, det är icke något nöje, det är en allvarlig sak. Aurell NBer. 79 (1949).
e) i uttr. för (sin) ro l. för ro och nöje l. till ro, för (sitt) nöjes skull; jfr d. VDAkt. 1699, nr 482 (: till roo). Resors och utfärders anställande för ro och nöje. Berch Hush. 44 (1747). En eller annan .., hvilken lärarena mer för ro, än af skyldighet, så vida handledt, att den eller de till Gymnasium kunnat styras. ÅbSvUndH 32: 9 (1760). (Kristian II) råbråkade och steglade folk blott för ro och ögonlust. Botin Utk. 520 (1764). Jag har upptecknat .. (vissa spådomar) för min ro, ej för min öfvertygelse. JGOxenstierna (1788) i MoB 1: 135.
f) övergående i bet.: munterhet, löje. Och fast din falska röst bedrager / De Gudar som i Himlen bo; / .. Alt sådant deras hämd ej väcker, / Det väcker endast deras ro. Kellgren (SVS) 1: 240 (1777).
5) [jfr 4] (†; se dock a, d o. ssgrna RO-DOCKA, -PYCKE) om ngt (t. ex. en sysselsättning) som skänker tillfredsställelse l. glädje, nöje (se d. o. 5), glädjeämne; förströelse l. tidsfördriv (som man ägnar sig åt på lediga stunder, under vila från arbete o. d.); särsk. i uttr. hålla l. taga sin ro (jfr 1 e α), söka sin förströelse l. roa sig (ngnstädes); stundom svårt att skilja från 4. Rudbeck Bref 147 (1677). Ju starkare och vigtigare arbete, ju oumgängeligare är hvila och ro; men hvila utan ro är melancholie. Linné MusReg. XII (1754). Våra allmänna Landtjunkares sed, hvars ro består i 8 supar och 12 pipor tobak om dagen. Posten 1769, s. 920. Utväljen häldre at taga Eder ro, och anställa Edra .. Baler på Vårdsätra och Flötsund (än att föra oljud i staden). Därs. s. 1010. (Husbönderna hade) givit sina tjänstehjon av bägge könen fritt lov att .. (trå nätter vid midsommartid) hålla sin ro i det gröna. VäxjöH 2: 242 (cit. fr. 1773). Må vi ingen ro försaka, / Som är fri från brott och skam! Kellgren (SVS) 1: 137 (1781). Hans enda ro är att läsa. Dalin (1855). — särsk.
a) i uttr. finna l. taga l. sätta sin ro i ngt (l. i att göra ngt) l. ha sin ro av (l. i) ngt (l. av l. i att göra ngt), förr äv. ha sin ro att göra ngt, ha sin glädje l. sitt nöje i ngt (l. i att göra ngt); numera bl. (ngn gg i ålderdomligt spr.) övergående i 3: finna en stilla glädje o. d. i ngt; jfr 4 a. Svart G1 129 (1561). Utj slijk Oroo som informerandet med sig har, tager han sin Roo. VDAkt. 1704, nr 351. Har Du Din ro at le, åt all min suck och bön? Lalin Arachne 13 (1750). Man klagar ofta utan orsak; mången sätter verkeligen sin ro deruti. Oelreich 128 (1755). Landtrådet Vinfelt, och Hofjunkaren kommer hit i dag — har min ro af att se huru de gå och lura på flickan. Lindegren 1: 9 (1805). Finna, ha sin ro i något. Dalin (1855). Östergren (1936).
b) i uttr. ha sin ro av ngn, ha nöje av ngn; äv. övergående i bet.: ha roligt åt ngn; jfr 4 b. Herodes .., som ärnar .. / .. ha' sin ro och tidfördrif af fången. Brenner Pijn. 71 (1727). Din och flickornas skål dracks i hvart glas, och den söta Presten hade vi all vår ro af, ty han ropte beständigt sötungarnas lyckliga hemkomstskål. Wrangel TegnKärlekss. 124 (i handl. fr. 1798).
c) i uttr. göra sig en ro av ngt, roa sig med ngt. (Herden) påminner sig med fägnad .. (herdinnans) hand, som giordt sig en ro deraf, at giöra honom en (blomsterkrans). Mörk Ad. 2: 187 (1744).
d) (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat l. arkaiserande) konkretare (jfr e), om roande underhållning l. sysselsättning; förlustelse, nöje, nöjestillställning. VDAkt. 1685, nr 240. (Jag) hölt med mine kamerader en förnöglig ro, uti Muntens huus natten emällan d. 1 och 2 Maj. Linné Ungd. 1: 2 (1734). För sista roen och sammanvarelsen i Upsala tackar jag ödmjukaste. PHernquist (1775) hos Linné Bref I. 7: 101. Bergslagen .. kan eller vill (icke) hindra sin ungdom att efter slutadt drygt arbete vid masugnen hafva den afton [hytte]hjulet afstannar en oskyldig ro. NoraskogArk. 5: 499 (1779). (Värmland var) en landsända där dans och ”ro” (hvarmed menas alla slags nöjsamma tidsfördrif) flitigt växlade med dagens arbete och id. Dahlgren Carl 78 (1916). — jfr AFTON-, BARN-, JUL-, KVÄLLS-, MÅL-, MÅLTIDS-RO.
e) konkretare (jfr d), om person l. djur som är till glädje för ngn. Visb. 3: 41 (c. 1635). Aners Kruss, min hiärtans roo, är här. Ekeblad Bref 1: 337 (1654; rättat efter hskr.). Vår bästa ro, vår stackars papegoja. Rosenfeldt Vitt. 245 (c. 1700). (Hustrun) är manssens lust, thes nöye, frögd och ro. Runius (SVS) 1: 233 (1712).
Ssgr (Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna möjl. äv. hänföras till roa, v.): A: (1, 5) RO-BOK. (†) bok avsedd att läsas under lediga stunder (ss. förströelse). Facetiæ, Thet är: Tijdh-Fördrijff, eller een lustigh Roo-Book och Sällskaps Book. Lindner (1641; boktitel; t. orig.: rastbüchlein). —
(1) -BÄNK, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2294). [jfr t. ruhebank] (†) vilobänk, schäslong. Serenius (1734, 1757; under couch). —
(5) -DOCKA, r. l. f.
1) person som ngn behandlar ss. en leksak l. som är ett viljelöst redskap för ngn annans vilja l. nycker, lekdocka (se d. o. 2 b); äv. om person som bereder andra nöje (o. som blir ompysslad o. bortskämd). Tersmeden Mem. 4: 180 (1763). Lille Gilbert .. är .. hela famillens älskling och rodocka. Solnedg. 3: 428 (1846). Kvinnan skapades till en hjälp åt mannen, alltså icke till en rodocka eller leksak åt honom. Fehr Und. 113 (1894). (En minister) som ej vill blifva en rodocka i de radikales och socialisternas händer. VL 1895, nr 13, s. 2. Östergren (1936).
2) person (i sht kvinna) som bl. intresserar sig för nöjen o. förströelser, ytlig o. flärdfull person; jfr lek-docka 2 a. Weste (1807). Mitt lands qvinnor äro inga pjunkiga rodockor. Wijkander OSam 110 (1875). IllSvOrdb. (1955). Anm. Den i vissa trakter förekommande formen rogdocka beror sannol. på anslutning till roga (se roa, v.). Heidenstam StGör. 15 (1900). Bergman ClownJ 186 (1930). —
(3) -FLYDD, p. adj. (föga br.) som är utan ro, orolig. Bryngel dref roflydd ur rum i rum. Lundgrehn Högag. 22 (1912). —
(2, 3) -FULL. [jfr t. ruhevoll] (i sht i vitter stil) rofylld; särsk. om sinnesstämning l. tid l. plats o. d. Rösiö Revolt 1: 7 (1904). Det är verklighetsflyktingen som söker sig hän till rofulla tysta världar. Olsson Fröding 97 (1950).
(2, 3) -FYLLD, p. adj. (i sht i vitter stil) som är fylld av l. utmärkes av ro; fridfull, lugn, stilla. Dahllöf LångtÅs. 24 (1908). Evighetens förmåga att smälta bjärtaste färger samman till rofylld helhet. Segerstedt Händ. 11 (1919, 1926).
(1, 3) -GIVANDE, p. adj. som ger ro l. lugn l. rofylld vila o. d. Derföre var hans inskränkta hydda lugn och hans bädd rogifvande. Wallin Rel. 2: 114 (1820, 1827). Från de granskogklädda höjderna .. nedsteg rogifvande stillhet och frid. Lagerlöf Jerus. 1: 222 (1901). Form 1943, s. 89. särsk. om läkemedel o. d.: som ger lugn o. samtidigt främjar l. framkallar sömn o. (i mer l. mindre hög grad) lindrar smärtor o. d., (nerv)lugnande. Haartman Sjukd. 349 (1765). Uti alla läkemedel, som kallas rogifvande, finnes alltid opium. Berlin Lsb. 232 (1852). Hedberg Häx. 235 (1950). —
(3) -GIVERSKA, f. (tillf.) om kvinna som värkar rogivande l. lugnande (på ngn). Landquist Fröding 281 (1916). —
(5) -LÖGN. (†) om lögn som ngn säger för att roa, skämtsam lögn. Är .. (djävulen) fader äfven till små lögner? Ja, för den alldraminsta lögn. Han må heta nödlögn, rolögn, eller hvad du vill nämna den före. Murbeck CatArb. 1: 520 (c. 1750). —
-LÖS. [jfr t. ruhelos] (numera i sht i vitter stil)
1) till 1: som icke är stilla l. i vila, som (ständigt) är i rörelse; rastlös; äv. övergående i 2: som (saknar sinnesro o. därför) icke kan få ro l. vila. Hustrun glömmes platt / Är Man- och Roolöös mången Natt. Lucidor (SVS) 463 (1674). Ett starkt dån är havet: kastar sig rolöst mot pirens stenstilla sidor. Diktonius JKub. 147 (1932).
2) till 3: som saknar (inre) ro l. lugn l. frid o. d., orolig, fylld av oro, icke tillfredsställd. Dalin Arg. 1: 42 (1733, 1754). (Den passionerade tidningsläsaren) är den gripande symbolen på tidsålderns rolösa och förströdda nyhetstörst och kunskapshunger. Böök Stridsm. 63 (1910). Jag blev så rolös, kände inte någon trygghet mer, fast jag var omgiven av just det. Lagerkvist Sibyll. 52 (1956).
Avledn. (till -lös 1 o. 2): rolöshet, r. l. f. (i sht i vitter stil) Norström Masskult. 143 (1910). Hedvall RunebgStil 91 (1915). —
-MÅL, se d. o. —
(1) -STOL. (†) ett slags vilstol. Een lång Rostol. KlädkamRSthm 1648 A, s. 103. (Tyg m. m.) till H: Maijtz Änkiedrotningens RooStool. Därs. 1648 C, s. 301 a. —
B [jfr anm. sp. 2284] (†): (1 e) ROE-BUR. sovrum, sängkammare; jfr bur, sbst.1 2. Bureus NordlLej. 131 (1644).
Avledn.: ROA, v., ROLIG, se d. o. —
ROSAM, adj. (ro- 1620—1941. roe- 1636) [sv. dial. rosam (i bet. 3); jfr d. rosom (i bet. 1 o. 3), mlt. rou(we)sam (i bet. 1), t. ruh(e)sam (i bet. 1)]
1) (numera i sht i vitter stil) till 2 (o. 3): lugn, stilla, ostörd, fredlig, fridfull. Forsius Fosz 437 (1621). Et Rosamt och stilla Land-lefverne. Triewald Lärespån 3 (c. 1710). Varje rosam sommarkväll. Lundh ValkNäve 53 (1924). Moberg Rid 166 (1941).
2) (†) till 4: tillfredsställd, nöjd, glad. Stoor och öfwerflödigh rikedom kan intet göra någon Menniskia roosam. ALaurentii Ciegler 159 (1620). LejonkDr. 109 (1689).
3) (†) till 4: som skänker glädje l. nöje, glädjande, nöjsam, roande, rolig, trevlig; om person: roande, underhållande. JPGothus EHeldin B 4 a (1636). (Vissa dokument) hvilka jag här efteråt ärnar meddela .., så vida det för Läsaren synes blifva antingen angelägit, eller angenämt och rosamt. Kempe FabritiiL 8 (1762). (Somliga) göra et Barn til Narr, blott derföre, at ej någon brist må rönas på rosamma eller skämtaktiga Personer. Weise 1: 227 (1769). Ahlman (1872).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content