SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HÖRN 4rn, n.; best. -et; pl. = (Upp. 6: 8 (NT 1526) osv.) ((†) -er (möjl. att föra till HÖRNE nedan) 2Mos. 37: 3 (Bib. 1541), Dalman 26 (1765)); pl. best. -en (Apg. 10: 11 (NT 1526) osv.; icke sällan, i sht i ä. tid, svårt att skilja från pl. obest. av HÖRNE), vard. (utom i södra Sv.) äv. -ena (Lagerlöf Liljecr. 133 (1911) osv.; jfr HÖRNE nedan) ((†) -an VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 39 (1583)); äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) HÖRNE 3rne2, n.; best. -et; pl. -en (Schroderus Comenius 758 (1639; möjl. pl. best. av HÖRN), Atterbom Lyr. 1: 171 (1818)) ((†) = (SwarDaManif. 1644, s. T 3 b (1636), Spegel TPar. 84 (1705))); pl. best. -ena (sannol. delvis att föra till HÖRN; KKD 5: 150 (1710), Carlén Ensl. 1: 306 (1846), LoW (1911)). Anm. Hos Murenius AV 496 (1661) anträffas pluralformen hörnar.
Ordformer
(horn 1525 (: horn bod(en)). hyrn 1835 (: hyrn skåp)1846 (: Hyrn Skåp). hörn 1521 osv. hörren 1673 (: Hörren Järn)1692 (: hörren lådan). hörne 15361928. görne Linné Sk. 265 (1751; dialektalt))
Etymologi
[fsv. hyrne, möjl. äv. hyrn, sv. dial. hörn jämte (i västra Sv.) hörne o. (i sydligaste Sv.) jörne, motsv. dan. o. nor. hjørne, fnor. hyrni; formen hörne o. d., varav hörn utgör en ombildning, är avledn. av HORN; jfr -HÖRNE samt HÖRNA]
1) (utskjutande) parti av yta l. föremål, (helt l. delvis) begränsat av räta linjer (kanter) resp. plana ytor vilka bilda en mer l. mindre skarp vinkel l. spets; äv. om själva föreningspunkten mellan linjerna resp. ytorna. Stöta ngt i hörnen. Stöta av hörnen på ngt. Vika ett hörn på ett visitkort, i en bok. Itt stoort linnet clädhe till hoopa bundit j all fyra hörnen. Apg. 10: 11 (NT 1526). Flyttie medh messeboken ifrån thett ene hörnet intill thett andre på altaret. RA I. 3: 88 (1593). Hörnen på et bord. Lind (1749). (Om söndagarna) fingo vi eau de Cologne på ett hörn af våra näsdukar. Bremer Pres. 258 (1834). Ett hörn kallas ock en polyedrisk vinkel. Bergroth Geom. 205 (1876); jfr d. Nordvästra hörnet af Småland. Schlyter JurAfh. 2: 159 (1879). Gafvelns spets och hörn smyckades med s. k. akroterier. Hahr ArkitH 56 (1902; i fråga om doriskt tämpel). Det inre hörnet av Finska viken. Ahnlund Oljob. 97 (1924). — jfr BORDS-, NÄSDUKS-HÖRN m. fl. — särsk.
a) (i sht i fackspr.) i uttr. över hörn, efter diagonalen, diagonalt; jfr HÖRN-VIS. Löparen (i schack) går .. öfver så många obesatta rutor som helst, men endast öfver hörn. Lindskog Spelb. 263 (1847). TT 1900, Byggn. s. 37. Mönstret med över hörn lagda kvadrater. AllmogHemsl. 26 (1915).
b) om (yttre) hörn på hus, mur l. dyl., särsk. där två gator sammanstöta l. en gata mynnar ut i ett torg o. d.; äv. innefattande hörn av tomt vid gatukorsning o. d. samt närmast gathörnet liggande delar av hus o. d. Han bor (butiken ligger) i hörnet av Drottninggatan och Kungsgatan. Bo hörn om (äv. mot, stundom i) hörn (med ngn), i fråga om gathörn som ligga intill l. midt emot varandra. Jacob j hørnidt. SthmSkotteb. 1521, s. 216. Kÿrkiomuren är förbräckt mest i alla hörnan. VgFmT III. 3—4: Bil. 2, s. 39 (1583). Tå han ville förfoga sig öfver torget åt kyrkiogården, blef han vid ett hörne satan varse i lejone skapnad. Münchenberg Scriver Får. 152 (1725). Fröken Hausswolff, som bor hörn om hörn med grefve Ugglas. LvHausswolff (1810) i För hundra år sen 1: 235. Kasernen (i Carácas) .. upptager ett helt qvarter, hörn i hörn med parlamentshuset. Bovallius CentrAm. 38 (1887). Processionen viker nu om hörnet. PT 1902, nr 43 A, s. 3. Ring på en trappa opp, om hörnet. Strindberg Kamm. 1: 20 (1907). — jfr GAT-, MUR-HÖRN m. fl.
c) om (inre) hörn i (bonings)rum, vagn, soffa o. d.; vrå. Linc. (1640; under angellus). Ma chère mère tillbakalutad i ett hörn af soffan. Bremer Grann. 2: 144 (1837). Professorerna .. satte sig .. i det mörkaste hörnet av villan. Siwertz JoDr. 30 (1928). — jfr INNER-, SOFF-, VAGNS-HÖRN m. fl.
d) (†) mat. vinkel i plan figur. Schroderus Comenius 758 (1639). Linien, som ifrån det räta (dvs. rätvinkliga) hörnet fälles emot hypothenusa. Palmquist Alg. 2: 28 (1746). Lindelöf AnGeom. 134 (1864). jfr Sundén (1885).
e) (numera bl. i folkligt spr.) om vardera av spetsarna på månen kort efter l. kort före nytändning; jfr HORN 6 e. Äre Månans Hörn swarte och dunckel, / Och icke skijne klaar som een Carbunckel, / Thet betyder, vthi Nyet, myckit Regn. Bondepract. B 4 b (1662). Melanderhjelm Astr. 2: 178 (1795). Eneström Finv. 233 (1910).
f) mer l. mindre oeg. (jfr g), om det yttersta av ngt; utkant, ”ände”; kant, ”håll”; äv. (i sht i högre stil) i sådana uttr. som jordens l. världens fyra hörn o. alla himmelens hörn. Klagan öfver .. materialismen .. ljuder från det ena hörnet af Europa till det andra. Agardh BlSkr. 2: 113 (1837). Om han tände eld uppå mitt hus / I alla hörn, jag hade icke panna / Att säga: ”ack, låt bli”. Hagberg Shaksp. 1: 233 (1847); jfr b. Alla tidningar, som .. komma med nyheter från världens fyra hörn. Lagerlöf Holg. 1: 94 (1906). — särsk. i numera obr. anv. Sedhan sågh iach fyra englar ståndandes på fyra hörn åå iordhenne. Upp. 7: 1 (NT 1526; Bib. 1917: vid jordens fyra hörn; Luther: auff den vier ecken der erden). The (måste) sielffve .. släpe in (liket) i theres klockerestugu och seden tende elden på alle fyre hörner. HH 20: 93 (c. 1580); jfr b. (Österrike) såendes .. uth på ett och annat hörne missförståndh och twister, att hålla gemüterne i oenigheet. RARP 8: 174 (1660); jfr g. Ja ingen Wäderpust från något Hörne höres. Spegel GW 210 (1685).
g) mer l. mindre oeg. (jfr f), om avlägset liggande l. undanskymd l. obetydlig plats l. del av ngt. Europas oroliga hörn, i sht före 1914 brukad (skämtsam) benämning på Balkanhalvön; jfr f. Icke förr än detta hörn af verlden / Dig konung helsar. Hagberg Shaksp. 2: 248 (1847; eng. orig.: that utmost corner of the west). Marocko är Afrikas oroliga hörn, liksom Balkanhalvön är Europas. Hedin Pol 2: 302 (1911); jfr f. Att .. troget skildra ett visst hörn af samhället. Sylwan FyrtiotStud. 14 (1914). — särsk. (vard.) i uttr. (få) vara (äv. komma o. d.) med på ett hörn, i sht om ngn ovidkommande: (få) vara med (om ngt) l. deltaga (i ngt), även om det blott sker på en jämförelsevis undanskymd plats l. på nåder. En viss .. personlighet, hvilken nog skulle ha lust att vara med ”på ett hörn” vid expositionen. SöndN 1866, nr 22, s. 1. Kanslern, hvilken börjat draga öronen åt sig och frukta, att äfven han skulle komma med på ett hörn vid räfsten. Annerstedt Rudbeck Bref cl (1905).
h) (vard., skämts.) bildl., i uttr. äta så att magen står i (fyra) hörn, betecknande omåttligt ätande l. övermättnad. Kadetterna .. fingo .. äta så mycket krusbär, att magen stod i fyra hörn. Heidenstam Svensk. 2: 285 (1910). Ekegårdh Stjärnf. 86 (1917).
2) (i fackspr., i sht bokb.) särskilt format (trekantigt) stycke av papper, skinn, tyg o. d., avsett att anbringas i hörn av ngt, särsk. över hörn av bokpärm. Rygg och hörn av skinn, om bokband. Nordin Boktr. 377 (1881). Handknypplade Spetsar och Hörn. VL 1901, nr 60, s. 4 (om trekantig spets att sätta i hörn av örngott).
3) [bildl. anv. av 1] (†) om person: ”hörnsten”, ”stöttepelare”. Lät gå hijt fram all hörn aff folcket. 1Sam. 14: 38 (Bib. 1541; Bib. 1917: alla I folkets förnämsta män; gr.: πάσας τὰς γωνίας τοῦ λαοῦ).
Ssgr (i allm. till 1): A: (1 b) HÖRN-BALKONG. AB 1899, nr 145, s. 3.
-BAND.
1) tekn. bandliknande hörnbeslag. 1 st. .. g(amma)l. (ekkista) med hörn band utan annat beslag. ÅgerupArk. Bouppt. 1757.
2) tekn. hörnförband; förr äv.: husknut. Lind 1: 220 (1738). Brunius SkK 569 (1850).
3) spelt. i brädspel: hukband. Envallsson Tosorden 1 (1798). Düben Talism. 6: 64 (1818).
-BESLAG. tekn. beslag (se d. o. I 1 a α) till förstärkande av hörn på vissa föremål; jfr -BAND 1, -BLÄCK, -JÄRN 1. Stora Kyrkokistan, af 2 tums ekplankor förvarad med starkt hörnbeslag, gångjärn och 3ne låsar. VDAkt. 1790, nr 524. Fatab. 1930, s. 80.
-BLAD. [jfr t. eckblatt] byggn. i romansk arkitektur: vart särskilt av de bladformiga ornament vid basen av en (attisk) kolonn vilka förmedla övergången från den fyrsidiga plinten till den ovanpå denna vilande, undre rundstaven o. utfylla de tresidiga ytorna ovanpå plintens hörn. Brunius GotlK 3: 348 (1866). Hahr ArkitH 183 (1902).
-BLUS, pl. -er. (-plus) (numera knappast br.) spelt. i biljardbord: hörnhål; jfr BLUS, sbst.2 Lindskog Spelb. 321 (1847).
-BLÄCK. (mindre br.) tekn. jfr BLECK, sbst.3 2, o. -BESLAG. Möller 517 (1782). JBremer (c. 1861) i FoU 21: 382.
(1 b) -BOD. (hörn- 1525 osv. hörne- 15531594) [fsv. hyrn(e)bodh] hörnbutik; förr äv. om salustånd i gathörn. SthmSkotteb. 1525, s. 300. Hørnbod(en) vnd(er) hust(rv) magdalenes hws. OPetri Tb. 223 (1528; uppl. 1929). Östergren (1928).
(1 c) -BORD. bord stående i hörn av (bonings)rum l. annan lokal; särsk. om dylikt bord av viss, efter rummets hörn lämpad form. Serenius (1734; under side). Jag har ett hörnbord längst framme i salen (på Hasselbacken). Siwertz Varuh. 106 (1926).
-BRÄDE, äv. -BRÄDA. (hörn- 17901891. hörne- 1541) (numera bl. tillf.) bräde anbragt i ett hörn av ngt; förr särsk. till 1 c: (liten) hörnhylla. Huart thera aff the tw brädhen (på tabernaklet) laghar sigh (dvs. passar tillhopa) medh sitt hörne brädhe. 2Mos. 26: 24 (Bib. 1541). Möller (1790, 1807). WoJ (1891).
(1 b) -BUTIK. butik i gathörn. GHT 1898, nr 3 A, s. 4.
(1 c) -DIVAN. (i sht förr) jfr -SOFFA. DA 1824, nr 220, s. 3. Almqvist AmH 1: 90 (1840).
(1 c) -ETAGÄR. jfr -HYLLA. NJournD 1860, s. 3.
-FIL, r. l. m. l. f. (mindre br.) tekn. kantfil. Wikforss 1: 418 (1804). Rygg- eller hörnfilar .. hafva till genomskärning en likbent triangel med basen större än någotdera af de lika stora benen. Eneberg Karmarsch 2: 384 (1861).
-FLAGG l. -FLAGGA, r. l. f. idrott. i fotboll: var särskild av de fyra flaggor som anbringas i hörnen av en fotbollsplan. ReglFotb. 1891, s. 6.
-FÄLT. särsk. spelt. jfr FÄLT 6 a o. -RUTA. HBiblSällsk. 2: 189 (1839).
-FÖNSTER. fönster i hörn på hus (särsk. i gathörn). Wikforss 1: 418 (1804).
-FÖRBAND. tekn. om förbindning l. sammanfogning som göres så att ett hörn l. en vinkel bildas; särsk. snick. om slitsning; äv.: kantskydd för hörn å lådor o. d. Eneberg Karmarsch 1: 188 (1858). 2NF 25: 1462 (1917).
-GROP. anat. om var(t)dera av de båda avrundade hörn (urgröpningar) i övre bäckenöppningen där bakre bäckenväggen stöter intill bäckenets sidoväggar. Cederschiöld HbBarnm. 9 (1822). Groth o. Lindblom 15 (1891).
Ssg: hörngrops-vidd. anat. om avståndet (äv.: rummet) mellan vardera ”hörngropen” o. blygdbenet. Cederschiöld HbBarnm. 10 (1822). Groth o. Lindblom 17 (1891).
-GYLLENE, se d. o. —
(1 b) -GÅRD. (hörn- 16731911. hörne- 15991828) [fsv. hyrngardher (SthmJordB 2: 126 (1488))] (numera föga br.) gård belägen i gathörn; dels om hörntomt, dels om hörnhus. SthmTb. 1/8 1599. 1. Hörnegårdh på ofrij Tompt. BoupptSthm 14/2 1668. Modärn Hörngård med soligt läge. Hufvudstadsbl. 1911, nr 82, s. 13 (i annons).
(1 b) -HUS. (hörn- 1524 osv. hörne- 15281689) hus beläget i gathörn. It huss belægit wpa swartmwnke gatwne Hørnhusit twært offu(er) gamble ffrw Elenes huss. OPetri Tb. 24 (1524; uppl. 1929). Ahlström Eldsl. 162 (1879).
(1 c) -HYLLA, r. l. f. (hörn- 1846 osv. hörne- 1816) hylla (av för ändamålet lämpad konstruktion) som anbringas i hörn av boningsrum o. d. BoupptVäxjö 1816. Hörnhyllorna äro oftast mycket enkla och bestå merendels blott av fasta hyllbräder. Erixon Möbl. 2: LIII (1926).
-HÅL. spelt. vart särskilt av de fyra hålen i hörnen på ett biljardbord; jfr -BLUS. Wilson Spelb. 87 (1888).
-JÄRN. (hörn- 1670 osv. hörne- 16601769) (i fackspr.)
1) till 1: av plåt utformat, stundom pressat, förstärkande hörnbeslag å fönsterbåge l. annan träram; förr äv. om hörnbeslag av annan typ. 1 st Nytt Ekeskrijn vthan hörneiern. VDAkt. 1660, nr 61. 6 par fenster, med gång- och Hörnjern. OfferdalKArk. N II 1, s. 77 (1744). 2NF 36: 573 (1924).
2) vinkeljärn med lika breda flänsar; motsatt: spantjärn. AB 1845, nr 221, s. 1. Balk-, hörn- och annat varmvalsat järn. SFS 1919, s. 232.
-KAKEL. (hörn- 1782 osv. hörne- 16541687) tekn. vinkelformigt kakel avsett att insättas i hörn av kakelugn o. d. SthmStadsord. 1: 119 (1654). Fatab. 1911, s. 5.
-KAMMARE. (hörn- 1678 osv. hörne- 16781700) (i sht förr) jfr -RUM. BoupptSthm 24/9 1678. Dalin (1852). Böttiger Drottnh. 69 (1889; i fråga om förh. i början av 1700-talet).
(1 c) -KANAPÉ. (förr) jfr -SOFFA. Almqvist Smar. 195 (1845).
-KAST. idrott. i vattenpolo, handboll o. d.; jfr -SPARK. Smith Vattenpolo 29 (1906). Hörnkast utföres (under handboll) från den punkt på mållinjen, där målgårdens främre begränsningslinje (målgårdslinjen) skär mållinjen och på den sidohalva, där bollen gått död. IdrIArmén 1926, s. 62.
-KEDJA, r. l. f. särsk. byggn. anordning av stenarna i hörn på stenhus på sådant sätt att varannan ligger med långsidan o. varannan med kortsidan utåt samma sida. TT 1891, s. 47. Laurin Konsth. 238 (1900).
-KOLONN. byggn. Brunius Metr. 80 (1836).
(1 c) -KUDDE. kudde i soff- l. vagnshörn o. d. Schulthess (1885).
-KÄGLA. idrott. var särskild av de fyra käglorna i hörnen av en till spelning uppställd omgång käglor; jfr HÖRNA, sbst. 2. Weste (1807). Auerbach (1909).
-KÄLLRA, se -TJÄLLRA.
(1 b) -LYKTA, r. l. f. lykta i gathörn. Berger Ysaïl 200 (1905).
-LÅDA, r. l. f. låda i hörn av bord, skänk l. dyl. Stenbock (o. Oxenstierna) Brefv. 1: 40 (1692).
-LÄGENHET~002 l. ~200. jfr -VÅNING. SD 1892, nr 343, s. 7.
-MÄRKE. (hörn- 1857. hörne- 17131789) (†) råmärke l. gränssten å det ställe där två l. flera rågångar sammanstöta; jfr -RÖSE, -TJÄLLRA. VDAkt. 1713, nr 200. Allvin Mo 162 (1857).
-MÖNSTER. (hörn- 1749 osv. hörne- 1750) sömn. mönster (figur) använd(t) i hörn av duk, schal o. d. ss. utfyllnad till bård o. d. ÅgerupArk. Bouppt. 1749. Schallenfeld Met. 75 (1886). KarlJohStil 40 (1924).
-PELARE. pelare i hörnet av en byggnad o. d.; stundom bildl.: ”hörnsten” (se d. o. 4), ”stöttepinne”. Möller 1: 86 (1755). Hörnpelarnas bredd .. (utövar) stort inflytande på murens fasthet och styrka. AHB 83: 31 (1873). Crispi, en af det mäktiga tremaktsförbundets hörnpelare. GHT 1896, nr 83 B, s. 3.
-PILASTER. byggn. Brunius Resa 1838 183 (1839).
(1 c) -PLATS. (sitt)plats i hörnet av (soffa l. bänk i) vagn, omnibus o. d. —
-PLUS, se -BLUS.
-PLÅT. (mindre br.) byggn. vinkelformig plåt avsedd till skydd av hörn å mur o. d. TT 1891, s. 80. TLev. 1907, nr 37, s. 2.
-PORT. (tillf.) port i hörn av hus, mur l. dyl. Alt jfrå Ephraims port in til hörnporten. 2Krön. 25: 23 (Bib. 1541; Bib. 1917: Poneporten; Luther: Eckthor).
-POST. (i sht förr) sjöt. i träfartyg med hackbräde, om vartdera av två timmer som anbringas utanpå hörntimren; jfr KÄRING. Serenius 279 (1741). Från hackbrädets yttre ändar nedgå hörnposterna till undre gallerilisten, samt bestämma sålunda akterspegelns form, sådan den synes rätt akter om skeppet. Lavén Sjöv. 9 (1853). NF 9: 380 (1885).
-PUNKT. (hörn- 1690 osv. hörne- 1742) (i fackspr.) den punkt vari räta linjer som bilda ett hörn förenas. Rålamb 1: 87 (1690). Hörnpunkterna i polyedern. Bergroth Geom. 246 (1876). Försöksytornas .. hörnpunkter utmärkas genom .. pålar. SkogsvT 1912, Fackupps., s. 401.
-RUM. rum i hörn av hus. Nordforss (1805).
(2) -RUNDNINGS-MASKIN. bokb. maskin varmed hörn å bokband rundas. 2NF 3: 945 (1905).
-RUTA, r. l. f. ruta i hörnet av en yta; särsk. å schackbräde; jfr -FÄLT. Ekenmark Dräll. 54 (1828). Lindskog Spelb. 261 (1847).
-RÅ, f. (hörn- 15451657. hörne- 15631681) (†) hörnröse. Hufvud Råen .., som skill åth alt Ryssland. och samma hörnrån skill åth Wiiborgs Lähn och Nyslots Lähn ifrå Saltsiön. HFinlH 1: 248 (1545). En 5 stens hörnRåå, som ligger emillan Hessleby äng och giärdet. Trolle-Bonde Hesselby 56 (i handl. fr. 1657). Verelius 229 (1681).
-RÖSE. landtmät. röse å det ställe där två l. flera rågångar sammanstöta; jfr -MÄRKE, -RÅ. PT 1900, nr 207 B, s. 2. SFS 1910, nr 137, s. 3.
-SAL. (tillf.) jfr -RUM. Emellan hörnsalen alt in til Fåraporten. Neh. 3: 32 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917).
(1 c) -SKÅP. (hörn- 1650 osv. hörne- 16661828) (numera i sht i fråga om folkliga förh., särsk. i äldre tid) för placering i ett hörn av boningsrum avsett skåp av för ändamålet särskilt lämpad form, växlande under olika tider o. på olika orter. BoupptSthm 2/5 1650. Linné Sk. 36 (1751). Atterbom Bref 300 (1826). Den vanligaste skåptypen i .. allmogehemmen har sedan länge hörnskåpet varit och framför allt i form av ett litet femkantigt skåp med snedställda sidor. Erixon Möbl. 1: LVII (1925).
(1 c) -SKÄNK, pl. -ar. (i sht i fråga om folkliga förh., nästan bl. i äldre tid) jfr -SKÅP. 1. liten trekantig hörnskänk. ÅgerupArk. Bouppt. 1762. Hörn-skänkar lära nu ej mer brukas, säger Fru Geijer. Atterbom Bref 282 (1826). Erixon Möbl. 1: LVI (1925).
-SLAG. idrott. i bandy o. hockey; jfr -SPARK. Johanson o. Sandborg SpelReglBandy 8 (1907). SvD(B) 1931, nr 39, s. 10.
(1 c) -SOFFA. soffa stående i hörn av rum (i bostadshus, restaurang o. d.); ofta om soffa av för detta ändamål särskilt lämpad form. DA 1825, nr 193, s. 3. PT 1898, nr 38 A, s. 2.
-SPARK. idrott. i fotboll: visst slags frispark utförd från hörn av fotbollsplan, ”hörna” (se HÖRNA, sbst. 4); jfr -KAST, -SLAG. ReglFotb. 1891, s. 7. Är .. bollen spelad över mållinjen av någon från den sida, vars mållinje det gäller, göres hörnspark av en spelare från motsatta laget, som då lägger bollen högst 0,915 meter från närmaste hörnflagga. IdrIArmén 1926, s. 68.
-SPARRE. byggn. särsk. om sparrar i föreningspunkterna mellan takytor på hus med takfall åt mera än två sidor; jfr -STOLPE. VetAH 1741, s. 124. Sparrarne .. som stå i de tre takytornas båda skärningslinier äro i genomskärning femkantiga och kallas hörn-sparrar eller språngstolar. Rothstein Byggn. 472 (1859). WoJ (1891).
(1 c) -SPINDEL. (föga br.) zool. spindeln Tegenaria domestica Lin., husspindel (som spinner nät i hörn av rum o. d.). Dalin (1852; med hänv. till vråspindel). BonnierKL 5: 1037 (1924).
(1 c) -SPIS, ngn gg -SPISEL. (mera tillf.) spis i hörn av rum (kök). Carlberg SthmArchitCont. D 1 b (1740). SvKulturb. 3—4: 198 (1930).
-STEN. (hörn- 1526 osv. hörna- 17861858. hörne- 15261881) [jfr fsv. hyrnosten] sten som står l. ligger i hörnet av ngt; stundom om sten som är försedd med (huggna l. sprängda) hörn; särsk.
1) till 1: sten i l. under hörn av hus.
a) grundsten under hushörn. Iagh skal .. welta tigh (dvs. Babel) nedher aff berghena .., at man aff tigh hwarken hörnstenar eller grundstenar tagha kan. Jer. 51: 26 (Bib. 1541). Divertissement, då konungen lade hörn-stenen vid Brahelund. Oxenstierna (1786; boktitel).
b) byggn. om för ändamålet till formen avpassade stenar l. plattor (av växlande material) vilka anbringas i hörn av vägg l. väggfält o. d. BtÅboH I. 11—12: 53 (1682). VaruförtTulltaxa 1: 237 (1912).
2) (numera knappast br.) landtmät. till 1: var särskild av de kring hjärtstenen i ett hörnröse uppställda stenar som utvisa riktningen av de olika sammanstötande rågångarna; utliggare. VgFmT II. 6—7: 132 (1649). Sielfwa Röret. Hwars Hörnestenar vtwijsa Råågångerna emillan alla Häraderne, som ther samman komma. Raam Åkerm. 77 (1670). LandtmFörordn. 41 (1765).
3) (föga br.) till 1 b: sten uppställd ss. avvisare (se d. o. a) vid gathörn o. d. En Man, som sätter emot sitt Hus en Hörn-Sten, det samma at försäkra. Hoorn Jordg. 1: Fört. 20 (1697). Meurman (1846).
4) i bildl. anv. (av 1 a), om ngt l. ngn som utgör (en fast) grund(val) l. (ett säkert) stöd för ngt l. ngn; ”stöttepelare”. Sy iach legger j Sion en vthwaldan kosteligh hörnesteen, och hoo som troor på honom han skal ey skemma sigh. 1Petr. 2: 6 (NT 1526); jfr Jes. 28: 16 (Bib. 1541). Then stenen som bygningsmännenar bortkastadhe, han är bliffuen en hörnsteen. Mat. 21: 42 (Bib. 1541); jfr Psalt. 118: 22 (Därs.). Detta kontinentalsystem, som var hörnstenen i kejsar Napoleons politik. Forssell i 3SAH 3: 114 (1888). SvD(A) 1931, nr 22, s. 4.
(1 b) -STENHUS~02, äv. ~20. (hörne-) (tillf.) jfr -HUS. G1R 19: 297 (1548).
-STOCK. [fsv. hyrnustokker] (numera bl. tillf.) stock i hörn av hus; jfr -STOLPE. Lind 1: 220 (1738).
-STOL. (i sht från rokokotiden l. den gustavianska perioden härstammande) fyrsidig stol med rygg- l. armstöd på två angränsande sidor o. de två återstående lämnande öppen en i vinkel gående sittplats; ”puderstol”. ÅgerupArk. Bouppt. 1754. Erixon Möbl. 2: XXXIX (1926).
-STOLPE. stolpe i hörn av hus, större möbel o. d.; särsk. om dylik stolpe i korsvirkes- l. skiftesvärkshus. Möller (1790, 1807). I korsvirkshus erfordras att förenings- och hörn-stolparna uppföras af groft virke (stockar) men mellanstolparna af lättare eller s. k. sparrar. AHB 83: 34 (1873). Werner Korsvirk. 43 (1924). GustStil 17 (1926).
-STYCKE. särsk. (i fackspr.) om (byggnads)detalj (förstärkning, ornament l. dyl.) i hörnet av vägg o. d. Fotlister, hörnstycken och omfattningar af huggen kalksten (i Tullstorps kyrka). Brunius SkK 191 (1850). Adler Meyer 129 (1892).
-STÅNDARE, förr äv. -STÄNDARE, r. l. m. (i fackspr.) jfr -STOLPE. Rothstein Byggn. 462 (1859: hörnständare). Grundplanen (av Håsjöstapeln) är åttkantig med åtta hörnståndare. Erixon SkansenKultH 140 (1925).
-STÄMPEL. (i fackspr.) stämpel i hörn av ngt. SvTyHlex. (1851, 1872). Bandet består af mörkbrunt kalfskinn med en blindprässad, rätt bred bård, därinom hörnstämplar i guld. Walde Krigsb. 1: 273 (1916).
-STÖD. särsk. veter. o. hovsl. om viss del av hästens fot. Billing Hipp. 239 (1836). Den undre delen (av hornväggen) .. böjer sig baktill på hvardera sidan (av foten) inåt i spetsig vinkel och fortsätter snedt framåt såsom hornväggens hörnstöd, hvilka ungefär vid strålens midt öfvergå i sulan. Bergman Hofbesl. 31 (1905).
Ssg: hörnstöds-spricka, r. l. f. veter. Efter platsen, där .. (en hornspricka) förekommer i hofven, skiljes mellan tå-, sido- .. och hörnstöds spricka. Bergman Hofbesl. 144 (1905).
-STÖTTA, r. l. f. sjöt. Hörnstöttor, som uppbära Hackbrädet. Uggla Skeppsb. SvFrLex. (1856). Wrangel SvFlBok 393 (1898).
-TAND. var särskild av de fyra tänder som hos människan o. de flesta däggdjur sitta mellan fram- o. kindtänderna på det ställe i var halva av över- o. underkäk där gm käkens böjning ett ”hörn” bildas; ”ögontand”; jfr BETE, sbst.4, HUGG-TAND 1 a, b o. ROV-TAND. Möller 1: 329 (1745). De 4 ögontänderna (hörntänderna) (hos människan) äro spetsigare (än de övriga) och passande att fasthålla och afslita .. födan. Berlin Lsb. 3 (1852). Broman Männ. 2: 143 (1925).
-TEGEL. byggn. om i vinkel gående taktegel avsedda för takkrön. Lind 1: 1207 (1749). VaruförtTulltaxa 1: 236 (1912).
-TIMMER. (i sht förr) sjöt. i träfartyg med akterspegel: vartdera av de två timmer som stå på häckbalkens ändar (i hörnen mellan fartygssidorna o. akterspegeln), häckstötta. Lavén Sjöv. 9 (1853). Hörntimrets bordvartssida är i jemn tur med skeppssidans öfriga förtimring, dess aktra sida i jemn tur med förtimringen i hvalfvet och akterspegeln. Witt Skeppsb. 61 (1857). NF 7: 263 (1883).
-TJÄLLRA. (hörn- 16721793. hörne- 1663) (†) = -MÄRKE. VDAkt. 1663, F III 7. Därs. 1793, nr 392.
-TOFS. (Ett kalkkläde) af svart siden med silfverspets och hörntofsar. Johansson Noraskog 1: 274 (1875; efter handl. fr. 1869). Mat. 23: 5 (Bib. 1917).
(1 b) -TOMT. (hörn- 1788 osv. hörne- 1659) jfr -HUS. VRP 1659, s. 1186. 30 kr. pr qvadratmeter för hörntomt och 25 kr. för mellantomt. PT 1904, nr 139 A, s. 3.
-TORN, n. torn i hörn av hus (slott, borg, fästning). Brunius Resa 1838 61 (1839). TT 1896, Extrah. s. 51. Slottet (Pänningby) .. utgöres af en nästan kvadratisk midtbyggnad med tvenne diagonalt belägna runda hörntorn. Uppl. 1: 587 (1905).
-VIS, adv. (hörn- c. 1755 osv. hörne- 16401700) särsk. (mindre br.): från hörn till hörn, efter diagonalen; diagonalt; förr äv. i förb. i hörnvis; jfr HÖRN 1 a. Linc. (1640; under angulatim). (Arbetaren) ställer .. (teglet) hörnvis å kant. Gundberg Tegel 8 (1860). Om nu en linie uppdrages hörnvis häröfver (dvs. över en kvadrat). AHB 116: 7 (1883).
-VOLUT. konst. 2NF 13: 855 (1910).
-VÅNING. våning (lägenhet) i hörn av hus. SD 1892, nr 328, s. 7.
-VÄRK, n. (förr) bef. = HORN-VÄRK. Rålamb 8: 89 (1691). Geijer SvFolkH 3: 125 (1836).
-ÄGGJÄRN~02. (mindre br.) tekn. skärstål med två i vinkel ställda äggar, getfot. BonnierKL 4: 1222 (1924).
B (†): HÖRNA-STEN, se A.
C (†): HÖRNE-BOD, -BRÄDE, se A.
-FULL. full med hörn, kantig. Wollimhaus Ind. (1652).
-GYLLENE, se HÖRNGYLLENE.
-GÅRD, -HUS, -HYLLA, -JÄRN, -KAKEL, -KAMMARE, -MÄRKE, -MÖNSTER, -PUNKT, -RÅ, -SKÅP, se A.
-SKÄL. [jfr ä. d. hørneskæl] = HÖRN-MÄRKE?; jfr HORN-SKÄL. Orelid .. utgör hörneskiäl för nämde Hemman. VDAkt. 1789, nr 289.
-STEN, -STENHUS, -TJÄLLRA, -TOMT, se A.
-VEPA. ”vepa” av viss form. GripshInvent. 2/5 1548.
-VIS, se A.
(jfr 1 f) -VÄDER. vind från ngt av de fyra huvudväderstrecken. The fyra Hörne-Wäder, / Med hwilka Æolus sin daglig Wjsa qwäder. Spegel GW 72 (1685; Arrebo: de fiire Hiørne-Vinde).
Avledn. (i allm. till 1): HÖRNA, v. (†)
1) om markområde (ägor): med ett hörn stöta intill (råmärke o. d.). Til Giöltaryds gap N. 11. på Chartan, som består af en trekantig intet mycket stor sten på en större jordfast liggande uti Norra Lönshults haga, hvaräst frälsehemmanet Bussaryds ägor äfven hörna. VDAkt. 1768, nr 88.
2) sätta (hatten) på ett hörn (av huvudet) l. på sned l. på ”tre kvart”. Så ifrar Kuns, i brutna ord, / Med hatten hörnad på ett öra. Bellman Gell. 56 (1793).
HÖRNAD, p. adj.1 = HÖRNIG, adj.1; numera bl. ss. senare led i ssgr: försedd med (så l. så) många hörn; förr äv.: fyrkantig. Swedberg Ordab. (c. 1730). Schultze Ordb. 1949 (c. 1755). jfr FYR-, MÅNG-, TRE-HÖRNAD m. fl.
HÖRNAKTIG, adj. (†) = HÖRNIG, adj.1 Afrita uphöjelsen på hörnachtige ädelstener. JTBureus (1599) i 2Saml. 4: 15. särsk. till 1 e, = HÖRNIG, adj.1 b. Man (har) befunnit, at Venus .. vti sitt sken äfven så af- och tiltager, som Månan, och är vnderstundom full, vnderstundom half, nu hörnachtig, nu jämn och så vidare. Bliberg Acerra 281 (1737).
HÖRNIG, adj.1, förr äv. HÖRNOT, adj.1 (-ig(h) 1640 osv. -ot (-et) 1654 (: fÿra hörnota, pl.)1700 (: fyrahörnet)) som har (visst antal l. så l. så beskaffade) hörn . kanter; kantig; numera nästan bl. ss. senare led i ssgr. Linc. (1640). Lappska hufvuden, hvilka med tilltagande ålder alltid blifva mera hörniga och spetsiga. Stiernstolpe Arndt 3: 182 (1808). Landsm. XI. 3: 181 (1897). Östergren (1928; angivet ss. sällsynt utom ss. sista ssgsled). jfr FEM-, FYR-, LIK-, MÅNG-, TRE-, TVE-HÖRNIG m. fl. särsk.
a) till 1 d. Hörniga tapphål. JernkA 1861, s. 141. jfr RÄT-HÖRNIG.
b) (†) till 1 e, om himlakropp (månen): uppträdande med ”hörn”, bildande en ”skära”. (Månen) är stundom hörnigh. Sylvius Mornay 107 (1674). Dens. Curtius 600 (1682).
HÖRNING, r. l. m.
1) figur l. kropp med (visst antal) hörn (vinklar); numera bl. ss. senare led i ssgr. Hörningen ABC i den andra figuren är större än ABC i den förra. VetAH 1739, s. 110. Dähnert (1784). jfr ELVA-, FEM-, FEMTON-, FYR-, MÅNG-, SEX-, TRE-HÖRNING m. fl.
2) (†) vinkel; jfr HÖRN 1 d. Vinden verkar på Segel, som Quadraten af den infallande Hörningen. Triewald Förel. 1: 316 (1728, 1735).
Ssg: hörnings-gyllene, se HÖRNGYLLENE.
HÖRNT, p. adj. (†) = HÖRNIG, adj.1; ss. senare led i ssgr, t. ex. FYRA-HÖRNT.
Spoiler title
Spoiler content