publicerad: 1961
RÄFSA räf3sa2, v.1 -ade (Teitt Klag. 234 (1555) osv.), äv. (numera föga br.) -er, -te (VDAkt. 1676, nr 106 (1673), Högberg Baggböl. 1: 27 (1911)), -t, -t (Lagförsl. 372 (c. 1606: oräfst)). vbalsbst. -ANDE, -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr RÄFS, sbst.1
Ordformer
(reps- 1554—1627. räfs- (re-) 1541 osv. rävs- 1931)
Etymologi
[fsv. räfsa; jfr ä. d. refse; sannol. sammanhörande med RAFSA. — Jfr RÄFSA, sbst., RÄFSOR, RÄFST, sbst.1]
1) med räfsa samla ihop (ngt) l. breda ut (ngt över ngt) l. avlägsna (ngt från en plats); i sht dels med avs. på slaget hö l. skuren säd som samlas ihop på marken vid skörd, dels med avs. på löv o. skräp o. d. som samlas ihop för att avlägsnas från ett område; i sht förr äv.: vända (hö l. säd som skall torka) med räfsa; äv. abs.; jfr KÄMSA, v., RAKA, v.3 1 a, RIVA, v.2 XVI. Och schall han icke mere slå eller leggia vnder lien, i huar gonge, än såsom han kan reffzsa på en dag eller twå allermest. G1R 13: 299 (1541). Hon gick samma daghen och reffsadhe, när mijn hustru kom rijdandes. KyrkohÅ 1915, s. 371 (1621). (Sv.) Räfsa hö, (t.) Heu machen, das Gras mit dem Rechen herumwenden, dass es dürr werde. Lind (1749). Hålla academiegården ren med sköfflande och räfsande. Linné Bref I. 1: 231 (1771); jfr 2. Skulle riset vara alltför ymnigt, så att man befarade att elden skulle skada fröträden, bör detsamma refsas från träden, så att bark och rötter ej brännas. Ström Skogsh. 223 (1830); möjl. särsk. förb. Otilia gick med en räfsa i hand, och räfsade stundom litet torrt löf. Knorring Förh. 2: 284 (1843). Varje höst räfsar jag aspdungens löv över beståndet (av blåsippor). Martinson BakSvenskv. 290 (1944). jfr AV-, BORT-, HOP-, NED-, SAMMAN-, UPP-RÄFSA m. fl., EFTER-RÄFSNING o. O-RÄFSAD. särsk. (mera tillf.) bildl., med avs. på pängar: ta in l. förtjäna. Högberg Vred. 1: 45 (1906).
2) med räfsa samla ihop hö l. säd o. d. på (åker o. d.) l. löv l. skräp o. d. på (ett område); rengöra (ett område) gm att med räfsa avlägsna löv l. skräp o. d.; äv. med saksubj. betecknande räfsa; äv. i uttr. räfsa rent, med räfsa samla ihop (resp. om räfsa: ta med sig) det som skall avlägsnas från ett område. Sundén (1888). Bralla räfsar ängen. Karlfeldt FridLustg. 67 (1901). Räfsa trädgårdsgångarna. Klint (1906); jfr slutet. Ofta föra fabrikerna (hjul-)räfsor af samma bredd men med olika pinnantal; i sådant fall böra alltid de med största pinnantalet föredragas, enär de räfsa bättre rent. LB 4: 364 (1906). jfr AV-RÄFSA. särsk. (i vissa trakter) i utvidgad anv.: bearbeta (mark o. d.) med kratta (för att jämna till l. luckra upp o. d.), kratta (ett område); jfr RÄFSA, sbst. 1. Räfsa gården. Östergren (1937). Arenan räfsas jämn (efter en tjurfäktning). LD 1957, nr 108, s. 5.
3) (numera bl. tillf.) motsv. RÄFSA, sbst. 1 a: med räfsa reda ut o. breda ut (ngt). Det på lafvarne omvända (godset i karantänen) .. piskas med långa spön, räfsas och redes samt utbredes å nyo till en ny berökning. VetAH 1818, s. 51.
Särsk. förb. (till 1): RÄFSA AV10 4. särsk.: gm räfsning avlägsna (ngt från ngt). Dalin 1: 40 (1850). Till sist skall man .. putsa hässjan genom att räfsa av allt i oordning nedhängande hö. Jämten 1936, s. 150. jfr avräfsa. —
RÄFSA IFRÅN10 04, äv. FRÅN4. särsk. (förr) gm räfsning avlägsna halm från tröskvärk under tröskningen; jfr räfsa undan slutet. Sysslan att räfsa ifrån framför ett stifttröskverk. SD(L) 1895, nr 361, s. 4. —
1) gm räfsning samla ihop (ngt i en hög o. d.); äv. utan obj. Eftersom .. (djävulen) fullan kan thåla at man räfsar i hoop höö på söndagzquällar. BtFinlH 2: 258 (1666). En slår och den andra går efter och refsar ihop i högar eller volmar. Læstadius 1Journ. 403 (1831).
2) gm räfsning åstadkomma (hög o. d.). Manen slår med lja af, gräs som änges växten gaf; / Hustrun räfsar strängar hop, såtar, när så giörs behof. Broman Glys. 3: 864 (1747). —
1) = räfsa ihop 1. Rålamb 13: 26 (1690). Starren räfsas samman. Jämten 1936, s. 150. särsk. bildl.: samla (ngt). Hans hand låg arbetsamt bakom örat; liksom för att räfsa tillsamman allt hvad der kunde finnas af fintlighet och förslager. Runeberg 4: 223 (1834).
RÄFSA UNDAN10 32, äv. 40. gm räfsning föra undan l. avlägsna (ngt). Grels .. räfste undan vissna löv. Högberg Baggb. 1: 27 (1911). jfr undanräfsa. särsk. (förr) utan obj.: gm räfsning avlägsna halm från tröskvärk under tröskningen; jfr räfsa ifrån. Hedenstierna FruW 126 (1890). —
1) gm räfsning samla upp l. ihop (ngt). Dett hööt han gaff sin häst, reffsade han vp aff gamble ladegolfuet med smått löff och halm. VRP 1649, s. 415.
2) med räfsa rycka upp (ngt). I Älvdalen .. brukade man plocka toppmossan .. för hand .., under det gråmossan .. räfsades upp. SvKulturb. 5—6: 283 (1930). —
RÄFSA ÅT SIG10 4 0. särsk. (mera tillf.) bildl. (motsv. räfsa, v.1 1 slutet): ta in l. förtjäna (pängar). Högberg Vred. 3: 79 (1906). Ja inte är det svårare för dej än andra, som räfsa åt sig pengar? Här finns skog att göra i. Dens. Frib. 39 (1910).
Ssgr (till 1; jfr räfs ssgr): A: RÄFS-BULLE. (i folkligt språk i vissa trakter) bulle som förr medfördes vid skördearbete av de räfsande flickorna (o. som pojkarna under vilostunderna skulle försöka ta ifrån dem). SvKulturb. 9—10: 76 (1931; från Uppl.). jfr LandsmArkFrågel. 25: 30 (1929). —
-DAGSVÄRKE—020. (räfs- 1722 osv. räfse- 1681—1743) (i sht förr) (av kvinna l. barn utfört) dagsvärke bestående i räfsning. VDAkt. 1681, nr 94. De til Ultuna Kongs-ladugård anslagne 640. öke- 600. dränge- och 300. Räfsedags-värken. PH 3: 2091 (1743). —
-HANDSKE. (räfs- 1953 osv. räfse- 1562) (i sht förr) handske använd vid räfsning. NorrlS 1—6: 341 (cit. fr. 1562). (Levander o.) Odstedt DalBondek. 4: 69 (1953). —
-HARV l. -HÄRV. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) handräfsa; jfr harv, sbst.1 1, o. -harva. Lind (1749; under harcke). 20 st Räfsharfvar. BoupptRasbo 1826. —
-HARVA, r. l. f. (†) handräfsa; jfr harva, sbst.1 1, o. -harv. Broman Glys. 3: 38 (c. 1730). 4 st räfs harvor. BoupptRasbo 1771. —
-HJON. (räfs- 1657 osv. räfse- 1700—1748) (numera bl. i skildring av ä. förh.) kvinna l. barn som utförde räfsning; jfr hjon 2. Murenius AV 349 (1657). Proportionen af räfs-hjon är merändels ett emot tvenne slåtter-karlar. LBÄ 44—50: 273 (1801). —
-MASKIN. (tillf.) = räfsa, sbst. 2. Hultenberg Hamsun MarkGröd. 2: 86 (1918; nor. orig.: Rakemaskine).
B (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): RÄFSE-DAGSVÄRKE, se A. —
-FOLK. (†) folk som arbetar med räfsning. Oachtadt (han) så i förledet åhr som nu i åhr hafft dher sitt slåter som räfsefolk på samma äng. VRP 1692, s. 732. —
-HANDSKE, -HJON, se A.
Avledn.: RÄFSARE, m.||ig. i sht lant. person som räfsar med handräfsa l. kör en hjulräfsa l. släpräfsa. Juslenius 196 (1745). Endast vid mycket svag skörd kan en man medhinna att hässja efter en räfsare. LAHT 1929, s. 124. —
RÄFSERSKA, f. i sht lant. jfr räfsare; särsk. (förr) om kvinna som vid slåtter för hand räfsade ihop det som en slåtterkarl (l. två slåtterkarlar) slog(o). Den 8 (juli) börjades slåttern på storängen med 18 liar och 9 räfserskor. Tersmeden Mem. 4: 180 (1763). Carlsson har fått professorns Ida till sin räfserska. Strindberg Hems. 75 (1887). Hemmer Morgongåv. 286 (1934).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content