publicerad: 1967
SENA se3na2, sbst.1, r. l. f.; best. -an; pl. -or (OPetri 3: 520 (c. 1535) osv.), äv. (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) -er (äv. att hänföra till sg. sen, BOlavi 117 a (1578) osv.); äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SEN se4n, r. l. f.; best. -en; pl. -er (se ovan) ((†) -ar, äv. att hänföra till sg. sene, Schroderus Liv. 617 (1626), Granatenflycht Tel. 85 (1721)); förr äv. SENE, sbst.1, m.?; pl. -ar (se ovan).
Ordformer
(seen c. 1675. seen- i ssgr c. 1645 (: Seenådrorna)—1739 (: Seen-Salfwa). seena (sehna) 1538—1690. seene 1651. sehnar, pl. 1677. sehne 1677. sena (z-) c. 1535 osv. senar, pl. 1626—1721)
Etymologi
[fsv. sina, sv. dial. sena, sina, sini, sinu, sen, sin m. m.; jfr fd. sinæ (d. sene), fvn. sin, sina, nor. sene, fsax. senewa, sinewa (mlt. sene), fht. sen(a)wa (t. sehne), feng. sinu, seonu (eng. sinew); till en ieur. rot som föreligger äv. i lett. pasainis, snöre, siêna, vägg (urspr.: flätverk), lit. síena, vägg, gräns, ir. sín, síon, kedja, halsband, avest. hinuš, band, boja, o. i SNO, v.]
1) sträng l. strängliknande bildning av alltigenom parallellt liggande fibrillbuntar av fast bindväv; särsk. om stark, föga tänjbar, vit, siden- l. pärlemorglänsande sträng som förbinder muskel med skelettdel o. överför muskelns verkan på denna; äv. om funktionellt likartad, brunaktig bildning hos insekter, gm vilken muskel förbindes med segmentvägg; äv. (numera bl. i c) om l. med inbegrepp av annan strängformig bildning i människo- l. djurkropp, t. ex. nerv l. åder; ofta i uttr. som ha avseende på levande varelsers kraft l. spänst l. uthållighet (o. i dessa uttr. ofta äv. med tanke på l. med inbegrepp av muskler). Sträcka, äv. försträcka en sena (jfr b), sträcka en sena över elasticitetsgränsen, varigm senan skadas. Skära av en sena, särsk. i syfte att göra en viss kroppsdel obrukbar. En avskuren, genomskuren sena. I menniskionnes hela kropp är jcke then minste lem, sena eller ådhra medh mindre han jw haffuer sitt embete och werk. OPetri 3: 520 (c. 1535). (Att koppa mot huvud- o. tandvärk) måste ingen oförfaren gammal Kiäring giöra .. för Ligamenternes och the små Nerfwers och Seners skull. Lind Huuszapot. 60 (1675). Then stoora seena; / Som just vedh armens längd från hiernan löper uth, / och binder Handen til medh Gordi starcka knuuth. Achrelius Vitt. 340 (1690). Luxationer och försträckta Senor. VetAH 1752, s. 307. Senans form (hos insekterna) beror af muskelns byggnad, men hon består alltid af ett brunt eller svart hornämne. Dahlbom Insekt. XXII (1837). En lång, bredaxlad och livsmärt karl med kropp av järn och senor av stål. Knöppel VildmBild. 8 (1916). Senorna lågo som rep under huden. Sörman Toto 93 (1929). — jfr ARM-, BIND-, BJÖRN-, BÖJ-, DJUR-, FOT-, HAS-, HJORT-, HÄL-, HÄST-, HÖFT-, KNÄ-, MUSKEL-, NACK-, REN-, RYGG-, TVÄR-SENA m. fl. — särsk.
a) i ordspr. o. ordspråksliknande uttr. Krijgh vthan medel, är Kropp vthan seenor. Grubb 429 (1665). Sega äro gammal mans senor. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) (numera bl. tillf.) i uttr. sträcka (förr äv. sträcka ut) l. spänna sena l. sina senor o. d., med särskild tanke på senans resp. senornas funktion att försätta en viss kroppsdel l. vissa kroppsdelar i verksamhet (o. den kraftanspänning detta innebär). Wij satte axel emot axel och fot emot fot, sträckte alla senor ut, och snärde armarna såsom ormar om hwarandra. Ehrenadler Tel. 186 (1723). Rydberg Dikt. 2: 69 (1891). — särsk. [möjl. bildl. anv. av 2 a] (†) i uttr. spänna sina senor emot ngt, sätta sig upp emot ngt l. dyl. Den starke, som har vett .. vågar ej spänna sina senor emot Lagen. Thorild (SVS) 1: 449 (1782).
c) om sena ss. beståndsdel i slaktkött; stundom äv. (i icke fackmässigt spr.) med inbegrepp av andra strängliknande bildningar, t. ex. ligament l. nerver (o. nervskidor). Man skal och taga i acht, at om Kiöttet har grofwe Seenor vthi sigh, och hårdh Huudh eller swåll, at man thet bort skiär. Salé 122 (1664). Niurtalg, hwarifrån alla senor och hinnor äro wäl utränsade. Warg 88 (1755). I kött af slaktdjur förekomma flerstädes mellan musklerna mer eller mindre tjocka, hvita strängar, som i dagligt tal, men orätt, kallas senor i stället för nerver. 2NF (1916). StKokb. 343 (1940).
d) (†) om vissa bildningar l. organ hos lägre djur.
β) om vingribba i insektvinge; jfr LIST, sbst.2 3 d β, NERV 3. VetAH 1740, s. 468. Vingarne hafva många bruna senor eller ådror. Därs. 1760, s. 282.
e) i oeg. l. mer l. mindre bildl. anv.; i sht förr äv. övergående i bet.: kraft, spänst, uthållighet l. tåga, märg (se MÄRG, sbst. 5 d), must. En falsk, förödande smak, som i senare tider bundit vingarne på Snillet, tagit senorne ur Stylen. Kellgren (SVS) 5: 43 (1786). Alla senor i rikskroppen voro förlamade: d. ä. all kraft i verkställighet var försvunnen. Weste FörslSAOB (c. 1815). (Jordens) senor äro smidda utaf malm. Tegnér (WB) 5: 153 (1822). Det är alltid sena i Ridderstads vers! Det är icke blott skinn och ben, utan äfven muskler. Sturzen-Becker SvSkönl. 203 (1845). Men skall icke hågen svika, / Viljans senor gifva vika / Efter hand ändå? CVAStrandberg 1: 113 (1854). Det var .. denna väldiga blokad (av sydstaternas kust under nordamerikanska inbördeskriget) .. som slutligen afskar senorna på Sydstaterna, som uttrycket blef. VFl. 1912, s. 35. — särsk.
α) i uttr. som beteckna att ngn har l. saknar fysisk kraft l. styrka. Det är för mig, som är poltron, / En fabel, hur man kan förena / I arm och mod så mycken sena, / Med denna nerf i styl och ton. Leopold 2: 446 (1792, 1815). En poesi utan form och bestämdhet, en sjuklig gestalt utan märg och senor. Tegnér (WB) 3: 152 (1817). Wirsén i 3SAH 13: 48 (1898).
β) (†) om ngt som uppfattas ss. nödvändigt medel l. nödvändig betingelse för en viss manifestation av kraft l. ansträngning l. makt o. d. Efterdy Medlen och inkompsterne ähre en moder eller sena till alle consilia och actioner, så i regementedt som krigedt (osv.). AOxenstierna 1: 478 (1633). Stora skatter, rikedomar, och penninge summor, som äro blodet och senorne i all werldslig macht, höghet och myndighet. Nordencrantz Arc. 122 (1730). Pengar är krigets senor. Serenius Oo 1 a (1734) [jfr lat. nervos belli, pecuniam (Cicero)]. Samtiden 1873, s. 721.
2) om sträng l. tråd gjord av sena (i bet. 1) från djur l. av annat, liknande material (särsk. djurtarmar), sensträng. ORudbeck d. y. Vitt. 135 (1711; av aloeblad). De äldste jordenes åboer .. hafwa (då de sydde kläder) .. med diurs tårckade senor .. sammansnört hwarje del. Kiellberg KonstnHandtv. Skrädd. 9 (1753). Sträng el(ler) sena under botnen på en trumma at öka klangen. Holmberg 2: 902 (1795). Lutans spända senor. Tranér Anakr. 1 (1824, 1833). (Ur-)lodet, som hänger i ett snöre eller en sena. Ericsson Ur. 67 (1897). (En racket) med tjocka och täta senor. KatalNK 1904, Vår. s. 45. Spända strängar .. användas i musikinstrument .. och tillverkas ant. av metall (vanl. stål) el. av djurtarmar (”senor”). 2SvUppslB 27: 1008 (1953). — jfr BJÖRN-, DJUR-, HJORT-, HÄST-, RACKET-, REN-SENA m. fl. — särsk.
a) (numera bl. tillf.) om sensträng använd ss. bågsträng; äv. i sådana uttr. som spänna (förr äv. uppspänna) en sena o. d., spänna en bågsträng osv. Tina senor scalt tu spenna emoot theres andlete. Psalt. 21: 13 (öv. 1536; Luther: sehnen; Bib. 1917: med din båge skall du sikta mot deras anleten). (Odysseus) tog emot bogan, vpspände Senan, försökiandes, om han ock ännu war god och richtig. Bliberg Acerra 199 (1737). Spak Handskjutvap. 1 (1890). jfr BÅG-SENA.
b) fisk. guttafs; ofta ss. ämnesnamn, om gut. PriskurLeidesdFiskr. 1893, s. 8, 54. SvFiskrImp. 1907, s. 15.
3) [jfr motsv. anv. i t.] (†) i överförd anv. av 2 a: korda (se KORDA, sbst.1). Mört Weidler 160 (1727). JernkA 1822, s. 120.
4) [jfr 1] (†) om bladnerv; särsk. om större bladnerv löpande från bladets bas mot dess spets; jfr LIST, sbst.2 3 d γ, NERV 4. (Sågsteklarna) lägga (äggen) .. i små ymp-skår, som de sjelfve göra på .. stora senan på något blad. De Geer PVetA 1754, s. 20. Dalin FrSvLex. (1843; under nervure).
5) [möjl. oeg. l. bildl. anv. av 1] (†) i uttr. i en sena, i ett sträck?, utan uppehåll? Hundarne drefvo nu i en sena utan tappt den andra bugten. Wetterhoff Skog 1: 144 (1883).
-AVSKÄRNING~020. [jfr t. sehnendurchschneidung] i sht kir. om (kirurgisk operation som innebär) avskärning av sena. Svalin Ordl. (1847). —
-BAND. (sen- 1851 osv. sene- 1757. seno- 1734— c. 1847) [jfr d. senebånd, t. sehnenband] (numera bl. tillf.) av senvävnad bestående fast hinna l. band som förbinder ben i kroppen med varandra, särsk. vid led(gång), ligament; äv. om hinna l. band av bindväv, som har till uppgift att hålla senor i rätt läge. Serenius (1734; under ligament). (Orörligheten hos svansbenet) kommer (bl. a.) däraf, at .. Ligamenta eller Seno-banden, de där så väl bakföre som på sidorna befästa det, äro blefne benacktiga. Schützercrantz 1Förlossn. 261 (1785). Handledsbandet .. innesluter handens, fingrarnas och tummens muskelsenor i särskildta senband i ändamål att qvarhålla senorna på bestämdt ställe. Hartelius Anat. 112 (1867). 2NF 11: 893 (1909). —
-BEN. (sen- 1823 osv. sene- 1902 (: kotseneben)—1908 (: kotseneben)) [jfr d. seneben samt t. sehnenbeinchen, sehnenknöchelchen] (numera bl. tillf.) (mer l. mindre rundad) förbening i sena, bildad på ställe där senan glider över hårt underlag, sesamben. Florman Anat. 1: 45 (1823). jfr kot-senben. —
-BINDA. (†) om den fasta membran av bindväv som omsluter lårets muskulatur; jfr -hinna 1. ARetzius hos Billing Hipp. 68 (1836). —
-BRISTNING. [jfr t. sehnenzerreissung] i sht med. o. veter. jfr brista I 1 o. muskel-bristning. Vennerholm o. Svensson 435 (1892). —
-BROTT. (sen- 1790—1939. sene- 1765—1781) (numera knappast br.) avslitning l. bristning av sena l. ligament o. d. Haartman Sjukd. 310 (1765). Cannelin (1939). —
(2 a) -BÅGE. (sene- 1755—1882) (i sht förr) pilbåge med bågsträng av sena l. senor. 1VittAH 1: 157 (1755). Strindberg SvFolk. 1: 314 (1882). —
-DRAG. (sen- c. 1675 osv. sene- c. 1580—1765. seno- 1538—1750) [jfr d. senedrag samt fsv. sinu dräkt o. nor. dial. senedrætt]
1) om spasm(er) l. muskelryckning(ar) o. dyl. l. smärtsam muskelkramp (med åtföljande spänning av en l. flera senor); numera företrädesvis (i sht vard.) om kramp lokaliserad till ett visst begränsat muskelparti, i sht i extremiteterna l. nacken. VarRerV 16 (1538). Sielfwa Barn-Werkarna äro en Sort utaff Sendrag eller Kramp, som Modren öfwerkommer. Hoorn Jordg. 1: 112 (1697). Sene-drag. Tecken til denne sjukdom är: om kreaturet faller hastigt neder, sträcker ut ben och leder, hela kroppen darrar, och fradgas stundom i munnen. Bruno Gumm. 160 (1762). Jag fick så svårt sendrag i benet, att jag måste stiga upp och hoppa på ett ben. Humble Hemm. 253 (1903). Sendrag i nacken. Renner Berge o. Lanier 253 (1930). särsk. (numera bl. tillf.) bildl. Ach, kommer, kommer hit (till Jesus), I .. / Som kännen hiertesting och andligt sene-drag. Kolmodin QvSp. 2: 120 (1750). AdP 1789, s. 164.
-FLÄCK. [jfr t. sehnenfleck] (numera föga br.) med. senartad fläck på organ i kroppen; särsk. om sådan fläck på hjärtat, uppkommen ss. en följd av hjärtsäcksinflammation. Hygiea 1860, s. 674 (på hjärtat). MedArch. I. 2: 147 (1863; på ögats hornhinna). Petersson FysUnders. 284 (1908; på hjärtat). —
-FULL. (sen- 1734 osv. sene- 1700) [fsv. sinu fulder] om yttre kroppsdel l. om person med avs. på hans yttre kroppsdelar: som utmärkes av väl utvecklade, kraftigt framträdande senor, senig; ofta med särskild tanke på senighet ss. tecken på fysisk kraft l. seghet o. d.; äv. dels i oeg. l. överförd anv., om egenskap (t. ex. styrka): som är av det slag som är utmärkande för en senig varelse, dels mer l. mindre bildl. Hamb. (1700). Hans högra hand .. var något hårbeväxt och rätt senfull: ett tecken, att ägaren hade mycken styrka. Stiernstolpe DQ 3: 256 (1818). Äfven hos Hertzberg finner anmälaren mera själsfrändskap med den milde, musikaliskt smältande, mjukt formande Topelius, än med den kraftige, plastiskt senfulle Runeberg. NordT 1881, s. 92. Smederna slunga / släggorna tunga med senfull kraft. Oljelund Åska 49 (1919).
-FÅRA. anat. i ben: ränna i vilken sena glider; särsk. om den ränna i överarmsbenet i vilken den tvåhövdade överarmsmuskelns sena glider. Florman Anat. 1: 385 (1823; på överarmsben). TVeterLandth. 1876, s. 216 (på handlovsben hos hund). —
-FÖRFLYTTNING. kir. operation varvid en frisk muskels sena förenas med en defekt, sjuk l. förlamad muskels sena l. dennas fästpunkt på benet l. förflyttas från sitt ursprungliga läge, så att den får ett annat förlopp i förhållande till ledens rörelseaxlar; jfr -omlagring, -överflyttning. Hygiea 1904, 1: 182. —
-FÖRKORTNING. förkortning av sena; särsk. om sådan förkortning som åstadkommes gm kirurgiskt ingrepp. NF 12: 1382 (1888). LbKir. 1: 532 (1920). —
-FÖRLÄNGNING. förlängning av sena; särsk. om sådan förlängning som åstadkommes gm kirurgiskt ingrepp. Hygiea 1904, 2: 179. —
-FÖRNIMMELSE. [jfr t. sehnenempfindung, eng. tendon sensation, fr. sensation du tendon] (mera tillf.) psykol. förnimmelse av muskelverksamhet ss. koncentrerad till muskelns sena. PsykPedUppslB 2210 (1946). —
-GALLA. (sen- 1792—1923. sene- 1792—1834) (numera föga br.) senskidegalla (särsk. lokaliserad till den gemensamma senskidan till ytliga o. djupa böjsenorna bakom kotleden på en hästs ben); äv. dels om ledgalla, dels om senskideinflammation; jfr fluss-galla. Florman Abildgaard 82 (1792; om senskidegalla bakom kotleden på hästs ben). Tidén Bosk. 41 (1841; äv. om ledgalla). Sengalla .. (dvs.) Senskideinflammation. SFS 1863, nr 32, s. 19. SAOL (1923). —
-GANGLION. med. ganglion (se d. o. 3) på sena l. senskida. —
(2) -GARN. (i sht om äldre l. lapska l. utländska förh.) garn av senmaterial. Haglund Lappl. 107 (1934). —
-GROP.
1) (numera bl. tillf.) i ben (hos djur): gropartad fördjupning som utgör fäste för en sena. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 22 (1836).
2) (†) om den på yttersidan av en hästs skenben utanpå huden mer l. mindre tydligt framträdande gropartade fördjupningen mellan gaffelbandet (dvs. stödjebandet mellan griffelbenen) o. böjsenan. ARetzius hos Billing Hipp. 95 (1836). —
-HINNA. [jfr d. senehinde] anat.
1) till en membran l. hinna utbrett (änd)-parti av sena; jfr -flaka, -hud, -huva, -spegel, -utbredning, -utsträckning samt -binda. Sönnerberg Loder 134 (1799).
2) vitglänsande, av senartad bindväv bestående membran som bildar huvuddelen av ögonglobens yttersta skikt o. framtill övergår i hornhinnan. Thorell Zool. 1: 182 (1860).
Ssg: senhinne-inflammation. med. särsk. till -hinna 2, om inflammation i ögats senhinna. Berg Ögat 78 (1929). —
-HOPPNING. [jfr d. senehoppen, t. sehnenhüpfen] (†) om ryckning(ar) l. darrning(ar) i sena l. muskel (l. senor l. muskler) vid vissa sjukdomstillstånd; jfr -dallring, -darrning, -ryck. TLäk. 1835, s. 139. Tholander Ordl. (c. 1875). —
-HUVA. [jfr d. senehue, t. sehnenhaube] (numera bl. mera tillf.) senhinna (se d. o. 1) täckande huvudets välvning. Sönnerberg Loder 127 (1799). —
-INFLAMMATION. med. o. veter. inflammation i sena; stundom äv. om senskideinflammation; jfr -knarr. SFS 1863, nr 32, s. 19 (om senskideinflammation hos husdjur). Seninflammation (hos hästar) har oftast sitt säte i böjsenorna. SoldIHäst. 1942, s. 20. —
-INSKRIFT~02 l. ~20. [jfr nylat. inscriptiones tendineæ, pl.] (†) = -strimma; anträffat bl. i pl. Stundom afbrytas muskeltrådarna i sitt lopp af sentrådar, hvarigenom muskeln får liksom tvära streck eller fält (seninskrifter). Wretlind Läk. 3: 5 (1895). —
-KLAPP. (sen- 1836—1964. sene- 1834) [jfr t. sehnenklapp] i sht veter. om slag (av hov) på (böj)sena l. gaffelband (dvs. stödjeband mellan griffelbenen) på hästs ben, förorsakande inflammation l. ansvällning av senan l. senskidan l. gaffelbandet; nästan bl. (numera mindre br.) om på sådant sätt uppkommen inflammation l. ansvällning (stundom åtföljd av sammandragning) av sena osv. l. om liknande inflammation l. ansvällning som beror av andra orsaker (t. ex. sensträckning l. av galla förorsakad sammanväxning av olika senor); jfr -slag o. sene-hack. Seneklapp .. har sitt ställe på stora böjsenan bakom skinnbenet .. (o.) upkommer af stötar och slag på denna sena. Florman Hushållsdj. 143 (1834). Senklapp (dvs.) Senskideinflammation. SFS 1863, nr 32, s. 19. (Gallor som) förefinnas i skidan mellan böjsenorna, kunna förorsaka en sammanwäxning senorna emellan, kallad senklapp. Bendz Hofbesl. 12 (1866). Senan (blir vid upprepade inflammationer) å det ställe, där förtjockningen förefinnes, hård och fast (senklapp), hvarvid en förkortning af senan samtidigt äger rum. Bohm Husdj. 213 (1902). Ytterst sällan utsättas böjsenorna på baksidan af skenbenet för slaget (med bakhovens tådel), senklapp i egentlig mening. Bergman Hofbesl. 110 (1905). Senklapp, sensträckning .. kallas sådana skador i böjsenor och gaffelband hos hästen, vilka äro betingade av sjukliga förändringar i senvävnaden. 2SvUppslB 25: 849 (1953). IllSvOrdb. (1964). —
-KNARR. (i sht vard.) hos människor förekommande inflammation i sena l. senskida (särsk. akillessena l. sena på underarmens översida), som förorsakar att senan frambringar ett karakteristiskt knarrande ljud, när den sättes i verksamhet. Tholander Ordl. (c. 1875). —
-KNARRNING. (i sht vard., numera bl. mera tillf.) (om det knarrande ljud som uppstår vid) senknarr. Svalin Ordl. (1847). —
-KNIV. [jfr d. senekniv, t. sehnenmesser] (numera bl. mera tillf.) liten, smal kniv använd vid senavskärning. HjLing (1882) hos LGBranting 1: XXXVIII. —
-KNUT. (sen- 1836 osv. seno- 1759) [jfr t. sehnenknoten] (i sht vard.) senganglion; jfr -knuta, -knöl, -svulst 1. Acrel Chir. 274 (1759). ARetzius hos Billing Hipp. 116 (1836). —
-KNÖL. (sen- 1790 osv. sene- 1765—1781. seno- 1759) (numera bl. mera tillf.) = -knut. Acrel Chir. 367 (1759). —
-KRAFT. [jfr d. senekraft, t. sehn(en)-kraft] (numera bl. tillf.) egenskapen hos ngn att ha kraftiga senor (o. muskler); fysisk styrka; äv. bildl.: styrka, kraft. Senkraft och svett i köld och drifvor .. det är en tafla att se. Geijer I. 3: 4 (1834). Handlingen (i ett epos) måste af egen inneboende senkraft lyfta sig öfver det hvardagligas krets. Böttiger i 2SAH 23: 249 (1847). —
-LINIMENT. (numera bl. tillf.) liniment för ingnidning vid sensträckning, reumatisk värk, neuralgiska smärtor o. d., tvålliniment; jfr -olja, -salva o. siden-droppar. Lindgren Läkem. (1891). —
-LÖS. (numera bl. tillf.) som är utan (klart framträdande) senor. Möller (1790). särsk. mer l. mindre bildl. (jfr sena 1 e); särsk.: kraftlös, vanmäktig; förr äv.: som saknar ekonomiska tillgångar, ekonomiskt svag. Min fattiga pungh är alt för seenlöss. Rudbeck Bref 359 (1697); jfr Annerstedt Rudbeck Bref CCXXVIII (1905). Lagerbring 1Hist. 4: 1 (1783).
Avledn.: senlöshet, r. l. f. (numera bl. tillf.) särsk. mer l. mindre bildl.: kraftlöshet o. d. Möller (1790). —
-LÖSNING. (sen- 1790—1828. sene- 1781) (†) sammanfattande, om avslitning l. försträckning av sena l. ligament o. d. Haartman SciagrMorb. 455 (1781). Heinrich (1828). —
(1, 2) -MATERIAL. om sena l. senor nyttjad(e) ss. material för tillverkning av trådar l. strängar l. vid kirurgisk operation o. d. Hygiea 1904, 1: 181 (vid kirurgisk operation). Fatab. 1920, s. 153. —
-OLJA. farm. blandning av lavendelolja, terpentinolja o. linolja, använd till ingnidning vid sensträckning o. d., spikolja; jfr -liniment o. -salva. Lindgren Läkem. (1891). —
-PLASTIK. [jfr t. sehnenplastik] kir. om plastiska operationer för avhjälpande av sendefekter. Wide MedGymn. 243 (1902). —
-PLATTA. i sht anat. platta l. plattformig bildning av senvävnad. Bergman Hofbesl. 24 (1905). SvUppslB 30: 881 (1937). —
-REFLEX. [jfr t. sehnenreflex] fysiol. muskelkontraktion vid lätt slag på sena som hör till muskeln; jfr patellar-reflex. ASScF XIX. 10: 8 (1893). —
(2 b) -REV. fisk. om rev av gut; jfr -tafs. FiskrLiljefors 1912, s. 1. Japanska senrevar. KatalFiskrDelsbo 1928, s. 27. Lindhé FiskMåstVet. 82 (1946). —
-RING. (numera bl. mera tillf.) ringformig bildning av mer l. mindre senliknande vävnad (från vilken ett antal muskler utgå); äv. om ringformig bildning (av bindväv) genom vilken sena löper. NF 16: 742 (1892). Löwegren Oftalm. 573 (1923). —
-RULLE, förr äv. -RULL.
1) [jfr t. sehnenrolle] (†) till 1; vid vissa finger- l. tåleder hos människa o. dessa leders motsvarigheter hos djur: ss. förstärkning till en ledkapsel tjänstgörande trådbroskskiva som stundom innehåller sesamben o. som förr uppfattades ss. ett organ med uppgift att åvägabringa l. underlätta senans glidning över leden. Dalman ÅrsbVetA 1826, s. 83. ARetzius hos Billing Hipp. 53 (1836).
-RYCK. (sen- 1790—1828. sene- 1781) (†) = -hoppning. Haartman SciagrMorb. 287 (1781). Heinrich (1828). —
-SAFT. (sen- 1782. seno- 1717—1767) [jfr ä. d. senesaft] (†) (närande, kraftförande) vätska som enl. äldre medicinsk uppfattning genomströmmade senorna (o. andra senliknande, strängformade bildningar); jfr dels nerv-saft, dels senskide-vätska. Lindestolpe Fross. 50 (1717). Sensaft af Led-olja ifrån oxar och kalfvar. Martin Bensj. 305 (1782; använd i medel mot vissa ledbesvär). —
-SALVA. [jfr d. senesalve, nylat. unguentum nervinum] (numera bl. tillf.) salva (med lagerolja (se lager-olja, sbst.1) ss. huvudbeståndsdel) använd vid sensträckning, muskelsmärtor o. d.; jfr -liniment o. -olja. ApotT 1698, s. M 2 a. Sensalva, en blandning av bärnstensolja, terpentinolja, talg och lagerolja. Gentz Lindgren 77 (1928). —
-SKIDA. [jfr d. senskede, t. sehnenscheide] i sht anat. slida av bindväv kring sena. Sönnerberg Loder 171 (1799).
Ssgr (i sht med. o. veter.): senskide-, äv. senskid-fistel. fistel i senskida. Lundberg HusdjSj. 454 (1868).
-galla. galla (se galla, sbst.3 1) i senskida; jfr sen-galla, -klapp, -spatt o. -svulst 1. Lundberg HusdjSj. 456 (1868).
-inflammation. [jfr t. sehnenscheidenentzündung] inflammation i senskida; jfr sen-inflammation, -skide-galla. SFS 1863, nr 32, s. 19. Wirgin Häls. 2: 246 (1931).
-vätska. (numera bl. tillf.) om vätska som avsöndras inuti senskida o. tjänar till att minska friktionen vid senans rörelse; jfr sen-saft, -smörja, -vätska o. sene-lim. Hammarsten FysiolK 169 (1883). —
-SKYDDARE. (föga br.) damask avsedd l. använd att spänna om (tävlings)hästs framben för att skydda dess senor mot slag o. stötar. 2NF (1916). —
-SLAG. (sen- 1863. sene- 1834) [jfr d. seneslag] (†) = -klapp; jfr sene-hack. Florman Hushållsdj. 143 (1834). SFS 1863, nr 32, s. 19. —
-SLIDA. (sen- c. 1875—1939. sene- 1765. seno- 1759) (numera knappast br.) senskida. Acrel Chir. 275 (1759). Cannelin (1939).
Ssg: senslide-inflammation. (numera knappast br.) senskideinflammation. ÅrsbVeterInst. 1886, s. 12. —
-SNITT. [jfr t. sehnenschnitt] (numera bl. tillf.) (snitt för) avskärning av sena. Hygiea 1859, s. 38. —
(2) -SNÖRE. (numera i sht om äldre l. lapska l. utländska förh.) snöre gjort av senmaterial (jfr -tråd 2) l. (numera bl. mera tillf.) av annat senliknande material. Lind (1749). Möller (1790; av tarmar). SDS 1900, nr 581, s. 3 (om lapska förh.). —
-SPATT. (numera föga br.) (åkomma bestående i) ökad vätskeansamling i slemsäcken vid senan på hasens inre sida (hos häst). Ehrengranat Hasl. 26 (1809). Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 405 (1886). —
-SPEGEL. [jfr t. sehnenspiegel] anat. = -hinna 1; numera nästan bl. om mellangärdsmuskelns (diafragmats) seniga del; jfr -utbredning. Senorna sluta vanligen icke där musklerna börja, utan fortsätta på dess yta som glänsande hinnor, de så kallade senspeglarna. Müller LbAnat. 75 (1905). —
-SPOLE. [jfr t. sehnenspindel] anat. om var o. en av de vid övergången mellan muskel o. sena befintliga (stundom ss. spolformiga uppfattade) ändorganen för nerver med uppgift att förmedla impulser till högre l. lägre nervcentra rörande senans spänningstillstånd. Broman MännRör. 149 (1922). —
-STARK. [jfr d. senestærk, nor. senesterk] om person l. kroppsdel: som har starka senor l. muskler, senig; ofta i oeg. l. överförd anv.: som utmärkes av fysisk styrka, stark (o. seg), kraftig. Wikforss (1804; under sehnicht). Jan är en mager och senstark man. Koch GudVV 1: 75 (1916). —
-STRIMMA. (numera bl. tillf.) om vart o. ett av de mer l. mindre tvärgående band av bindväv som ge upphov till streckbildning i en muskel; i sht i pl. (äv. med inbegrepp av l. enbart om denna streckbildning); jfr -inskrift o. -tråd 1. Hartelius Anat. 84 (1874). —
-STRÄCKA. (mera tillf.)
1) [jfr -sträckning] få sensträckning i (viss kroppsdel). Hokos-Ulla hade sensträckt armen, då hon tvättade fåren till Johanne. Bengts NylStug. 2: 20 (1906).
2) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om kroppsdel: som har framträdande senor. Wassing GropSkog. 134 (1965; om hals). —
-STRÄCKNING. [jfr d. senestrækning] sträckning av en sena (i en lem) över elasticitetsgränsen, varigm senan skadas; jfr -försträckning. Snellman Gift. 2: 37 (1842).
Ssg: sensträcknings-band. (i sht förr) om trollknut av ullgarn, uppfattad ss. ägande kraft att läka sensträckningar o. avsedd att bäras på den skadade kroppsdelen. RedNordM 1924, s. 22. —
-STRÄNG. (sen- 1738 osv. sene- 1736)
1) (numera bl. mera tillf.) till 1, om sena l. senfiber(bunt); särsk. om var o. en av de trådfina senor som utgå från papillarmusklerna i hjärtat; i sht förr äv. om annan strängliknande bildning i människo- l. djurkropp, som i ett l. annat avseende liknar (o. uppfattas ss.) en sena (förr särsk. dels om nerv, dels om stämband); jfr -tråd 1. Rosenstein Comp. 54 (1736; om nerv). Bergman Jordkl. 405 (1766; om stämband). Sensträng .. (dvs.) Sträng el. tåga i en sena. Weste FörslSAOB (c. 1815). Lovén Huxley 46 (1871; i pl., om papillarmusklernas senor). Hakan tycktes bunden till halsen med två under huden löpande sensträngar. Benedictsson Ber. 211 (1888).
2) till 1, 2: sträng (l. snöre l. tråd o. d.) av senmaterial l. av något material som till utseende o. struktur påminner om senmaterial (t. ex. remsor av tarmar); jfr -tråd 2. Lind (1738). (Finnarnas) Runo-sång beledsagades stundom af en med .. Sensträngar försedd Harpa. 2VittAH 7: 279 (1795, 1802). Hagdahl DBäst. 166 (1885; i pl., om tarmsträngar). särsk. om sensträng använd ss. bågsträng; jfr sena, sbst. 2 a. Möller (1745). Det sjöng till när pilen for av från sensträngen. Fridegård Fäd. 55 (1947).
Ssg (till -sträng 2): sensträngs-cittra. (mera tillf.) cittra med sensträngar. DA 1808, nr 36, s. 5. —
-STUMP. LbKir. 1: 531 (1920). särsk. till 1 c. (Fårköttet) var då inget kött, bara ben och senstumpar. Högberg Baggböl. 2: 6 (1911). —
-STYRKA.
2) [jfr med avs. på bet. sv. dial. vattenstark, om kaffe o. d.: som innehåller stor mängd l. myckenhet av vatten, lerstark, om jord: som är rik på lera] (i vissa trakter, mera tillf.) till 1 c, om (stor) mängd l. myckenhet av senor i kött(mat). Min portion befanns oätlig på grund af allt för stor senstyrka hos köttet. GHT 1897, nr 294 C, s. 2. —
-STYVNAD. (sen- 1807 osv. sene- 1765) (numera föga br.) styvhet i en sena; jfr -drag 1. Haartman Sjukd. 309 (1765). Möller (1807). —
-SUTUR. kir. hopsyende av sena l. senor; äv. konkret, om den åstadkomna sömmen; jfr -plastik, -söm 1. NF 16: 9 (1891; abstr.). —
1) (numera nästan bl. i folkligt spr.) om sjuklig ansvällning av (senskida o.) sena (hos häst); jfr -ganglion, -klapp, -skide-galla. En sene-swulst på en hästs bakfot. Möller (1745; under arrête). Florman Hushållsdj. 144 (1834; hos häst).
2) (numera nästan bl. veter.) om svulst av bindväv (jfr -vävnad), fibrom l. sarkom. Wretlind Läk. 1: 116 (1893). —
(2) -SYDD, p. adj. (i sht om äldre l. lapska l. utländska förh.) om klädesplagg, sko o. d.: sydd med senmaterial. Westerlund NybyggLappl. 207 (1937; om skor). —
-SÖM. (sen- 1891 osv. seno- 1775) [jfr t. sehnennaht]
1) (numera bl. tillf.) till 1, = -sutur. Acrel Chir. 615 (1775; konkret). 2NF 25: 108 (1916; abstr.).
2) (i sht om äldre l. lapska l. utländska förh.) till 2; abstr. l. konkret: söm med sentråd (se d. o. 2). (Det kan antagas) att sen-sömmen varit urgammal bland Lapparne, lika väl som bland andra vilda folk. Düben Lappl. 304 (1873). —
(2) -SÖMMAD, p. adj. (i sht om äldre l. lapska l. utländska förh.) = -sydd. Nordlund Jäg. 45 (1914; om skor). —
(2 b) -TAFS. fisk. guttafs; äv. koll. l. ss. ämnesnamn, om gut. PriskurLeidesdFiskr. 1893, s. 8, 54. —
-TRANSPLANTATION. [jfr t. sehnentransplantation] kir. lösgörande av en del av en sena ur dess sammanhang o. överförande av delen till annat ställe för att där inläkas; stundom äv. om senförflyttning. Wide MedGymn. 243 (1902). LbKir. 1: 533 (1920; om senförflyttning). —
(2) -TRISSA. (i sht förr) trissa för sena l. sensträng (se d. o. 2) utgörande lodsnöre i ur. Ericsson Ur. 124 (1897). —
-TRÅD. (sen- 1732 osv. sene- c. 1600—1767. seno- 1712—1750) [jfr d. senetråd samt t. sehnenfaser (i bet. 1), sehnenfaden (i bet. 2)]
1) till 1: trådliknande sena (särsk. om var o. en av de trådfina senor som utgå från papillarmusklerna i hjärtat); äv. om senfiber; i sht förr äv. om annan trådliknande bildning i människo- l. djurkropp, som i ett l. annat avseende liknar (o. uppfattas ss.) en sena l. en senfiber, förr särsk. dels om nervfiber, dels om vart o. ett av de (tvärgående) band av bindväv som ge upphov till streckbildning i en muskel (jfr -strimma); jfr -sträng 1. Ser man til Hiertatz Sammanwäf, finner man, at det består af idel Senotråar och Fibrer. Lindestolpe SuurbrKrafft 16 (1712). Hos somliga (människor kommer frossan) af slapphet i magan, inelfworne och hela kropsens spijror och senotråar. Dens. Fross. 21 (1717). Rosenstein Comp. 22 (1736; i pl., om nervfibrer). Fibrer eller trådar äro för wåra ögon märkbara .. uti senor, seneutbredningar och ledband, der de få namn af sentrådar. Florman Anat. 1: 11 (1823). Stundom afbrytas muskeltrådarna i sitt lopp af sentrådar, hvarigenom muskeln får liksom tvära streck eller fält (seninskrifter). Wretlind Läk. 3: 5 (1895). Det dröjde .. ett kvarts år .. innan (råbocken) .. ändtligen blef fri från det ruttna slängande benet, som till sist endast hängde på en sentråd. Knöppel SvRidd. 154 (1912). Jacobæus HjärtBlodSj. 26 (1935; i pl., om papillarmusklernas senor).
2) (numera i sht om äldre l. lapska l. utländska förh.) till 1, 2: tråd tillverkad av senmaterial; jfr -sträng 2 o. -snöre. Bureus Suml. 62 (c. 1600). Sentråd är oöverträffad att sy skor med, den multnar inte och i väta sväller den och fyller ut sömhålet och gör skon vattentät. Västerb. 1936, s. 112.
Ssgr (till -tråd 2; i sht om äldre l. lapska l. utländska förh.): sentråds-spinning. Fatab. 1920, s. 145.
(2) -TÖM. [jfr nor. senetømme] (i sht om äldre l. lapska l. utländska förh.) töm av senmaterial. Berg Sjöf. 187 (1910). —
-UTBREDNING~020. (sen- 1799 osv. sene- 1823) [jfr t. sehnenausbreitung] (numera bl. tillf.) = -hinna 1. Sönnerberg Loder 159 (1799). —
-VÄRK. [fsv. sinu värker] (numera bl. mera tillf.) om värk (uppfattad ss.) härrörande från sena. Wretlind Läk. 3: 90 (1895). —
-VÄV. (sen- 1795 osv. sene- 1745—1785. seno- 1717)
2) (†) nätverk l. system av nerver; särsk. sammanfattande, om samtliga nerver i en organism l. kroppsdel. Blåseplåster, hwilke giöra på thet ställe the läggas, och i följe ther af på hela kroppens Senowäf en retning och darrning. Lindestolpe Fross. 37 (1717). Schulthess (1885). —
-VÄVNAD. anat. om fast bindväv (liknande l. överensstämmande med den) i sena l. senor; jfr -väv 1. Lundberg Husdj. 447 (1868). 2NF 30: 312 (1920). (Broman o.) Hjortsjö MännRör. 41 (1952). —
-ÅDER l. -ÅDRA. (sen- 1613—1680. seno- 1611) [jfr t. sehnenader] (†) sena; äv. om annan bildning i människo- l. djurkropp, som i ett l. annat avseende liknar en sena (särsk. om blodåder). Forsius Phys. 213 (1611; om blodåder). (Kejsaren) högg .. aff Senådrorna på sine egne Hästar, på thet Fienden icke skulle hafwa aff them någet gagn. Schroderus Os. 2: 411 (1635). Hiärne Suurbr. 106 (1680). —
-ÄNDA, äv. -ÄNDE. (sen- 1916 osv. seno- 1759—1775) ända av (avsliten l. avskuren) sena. Acrel Chir. 362 (1759). —
B (†): SENE-BAND, -BEN, -BROTT, -BÅGE, -DRAG, -FULL, -GALLA, se A. —
-HACK. hos häst, = sen-klapp; jfr sen-slag. Florman Hushållsdj. 143 (1834). SFS 1863, nr 32, s. 19. —
-KLAPP, -KNÖL, se A. —
-LIM. (sene- 1765—1782. seno- 1759) = senskide-vätska. Acrel Chir. 275 (1759). Martin Bensj. 261 (1782). —
-LÖSNING, -PAR, -RYCK, -SLAG, -SLIDA, -STRÄNG, -STYVNAD, -SVULST, -TRÅD, -UTBREDNING, -VÄV, se A.
C (†): SENO-BAND, -DRAG, -KNUT, -KNÖL, se A. —
-LIM, se B. —
-MÖSSA. [jfr t. sehnenmütze] = sen-huva. Acrel Chir. 31 (1775). Schützercrantz 1Förlossn. 211 (1785). —
-SAFT, -SLIDA, se A. —
-STYV. senstark. The hetsige och Senostyfwe behålla ey länge Gifftet (dvs. syfilissmittan) hoos sig. Lindestolpe Frans. 37 (1713). —
-SÖM, -TRÅD, -VÄV, -ÅDER, -ÄNDA, se A.
Avledn.: SENAKTIG, adj.2 [jfr d. seneagtig, nor. seneaktig, t. sehnenhaft] till 1: som (till sin struktur l. i annat avseende) liknar en sena; senartad. VeckoskrLäk. 1: 108 (1781). —
SENIG, se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content