publicerad: 1970
SKAPELSE ska3pelse2, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(skapelse (sc-) 1526 osv. skapilse 1526—1536)
Etymologi
[fsv. skapilse; jfr fd. skapels(e) (d. skabelse), nor. skapelse; vbalsbst. till SKAPA; jfr äv. mlt. scheppenisse, schippenisse]
a) abstr.
α) om handlingen l. förhållandet att ett gudomligt väsen o. d. skapar ngn l. ngt (äv. konkretare, om enskilt tillfälle då ngn l. ngt skapas l. skapats); i sht i fråga om tillkomsten av världsalltet o. vad däri är enl. bibelns skapelseberättelse, särsk. dels motsatt: försyn (se d. o. 4) l. Guds verksamhet för att uppehålla det skapade, dels motsatt: emanation (se d. o. a); i religionsvetenskapligt o. filosofiskt fackspr. äv. med på olika sätt modifierad innebörd, särsk. dels med inbegrepp av försyn l. Guds verksamhet för att uppehålla det skapade, dels om emanation. Rom. 1: 20 (NT 1526). (Adam o. Eva) skulle (vid åsynen av kunskapens träd) påminna sigh Gudz Ord, och hans Nåde, them genom Skapelsen och vppehållelsen wederfaren. Emporagrius Cat. C 2 a (1669). Allmanach, på thet Skottåhret effter Jesu Christi födelse 1672. effter Werldennes Skapelse 5621. Meyer Alm. 1672, s. 3. Om Skapelsen hafwa .. (invånarna på Tahiti) en egen Theorie. En gudina skall hafwa hållit en myckenhet jord uphängd i en lina, och genom des swängning kringsått de i hafwet liggande öar. Cook 3Resa 232 (1787). Skapelsen var (enl. vissa medeltida filosofer) en emanation af Gud. Ehrenheim Phys. 1: 105 (1822); jfr b. Betonandet (inom den kristna trosåskådningen) af, att skapelsen skett ”genom Guds vilja”, afvisandet af den föreställningen, att världen skulle framgått ur eller ”emanerat” från Gud med en naturartadt tänkt nödvändighet (tjänar till att ge uttryck åt människans obetingade beroende av Gud). 2NF 25: 894 (1917). Guds upprättande av sitt herravälde befinner sig i ett ständigt vardande och hans skapelse är därför en ständigt fortgående gärning. Aulén AllmTron 148 (1923). Natten var så mörk, som den inte varit sen skapelsen. Utas ViStäpp. 197 (1938). — särsk.
α') (i sht i vitter stil) i uttr. (i l. på l. från o. d.) skapelsens morgon, (i resp. från osv.) skapelsedagens morgon l. början av skapelsen; ofta allmännare: (i resp. från osv.) tidens begynnelse. Englund Ged. 162 (1853: från). Rundgren Minn. 3: 248 (1871, 1889: i). SvHandordb. (1966: på).
β') (†) övergående i bet.: vid skapelsen given bestämmelse. (Äktenskapet) är en trygger stadge .., ther qwinnan epter gudz skapelse är mannenom til hielp. OPetri 1: 494 (1528).
γ') (i sht i vitter l. högre stil) oeg. l. bildl., om omdaning varigm ngt l. ngn framstår ss. skapat (skapad) på nytt (vanl. i sådana uttr. som den nya l. andra, äv. sekundära skapelsen); särsk. om danande av nytt andligt liv gm Kristi frälsningsverk. Then andra skapelsen, eller nya födelsen. Knös AfhNödw. 382 (1787). Boström 2: 143 (1838: Den secundära skapelsen; i fråga om människans avfall från Gud). För den kristna församlingen är den första påskens budskap det stora undret. .. Det är den nya skapelsen, som tagit sin början. Andræ Herdabr. 149 (1937).
β) om förhållandet att ngt uppstår l. uppkommer i naturen utan att detta tillskrives ingripande av ett gudomligt väsen o. d., uppkomst, tillkomst; jfr 2. Då nu skapelse är blott en alstring ur ämnen, som finnas, / träder det skapade fram blott där och kommer i ljuset, / hvarest dess urelement finnes till och det alstrande grundstoff. Jacobsson Lucretius 9 (1897). (Den isländska ön) Surtseys skapelse (14 nov. 1963). SDS 1966, nr 354, s. 4. De .. talträngda astronomerna med deras tro på en ständigt fortlöpande skapelse. Odelberg Linklater FörfFrih. 65 (1967).
b) konkret(are), om ngt l. ngn som skapats (omedelbart l. medelbart) av ett gudomligt väsen l. av naturen o. d., skapat ting l. väsen l. skapad varelse (äv. övergående i allmännare anv.: ting l. väsen l. varelse); särsk. om sammanfattningen av allt det som (omedelbart l. medelbart) skapats av Gud (o. existerar samtidigt vid en viss tidpunkt) l. (övergående i allmännare anv.) om allt (vid en viss tidpunkt) existerande (i sht i sg. best.: världsalltet, universum, världen); jfr 2, 4. Människan är skapelsens krona. Skapelsens herrar, mer l. mindre skämtsamt l. ironiskt, om männen. Thet tu nu äst, west, kanst och förmå, thet heter Gudz skapelse. PJGothus Luther Sät K 1 a (1593). Iblandh mångahanda Gudz vnderliga Skapelser, och Rijka gåfwor, hwilka han osz .. gifwit .. hafwer, är icke then ringaste, then vnderliga art, natur och egenskap som Bij hafwa. Månsson Åderlåt. 83 (1642). Jag var viss, att .. (den okända damen) var af ett bättre slags skapelser. Ekmanson Sterne 1: 55 (1790). Ack! när så mycket skönt, i hwarje åder / Af skapelsen och lifwet, sig förråder, / Hur skön då måste sjelfwa källan wara, / Den ewigt klara! Ps. 1819, 481: 5. Trädet är en af naturens djärfvaste skapelser. De Geer VSkr. 1: 2 (1839, 1892). Nog vördar vi väl människan själv som en Guds skapelse, om vi rätt tänker efter? Zetterström Dag 176 (1946). — särsk. (i sht i vitter l. högre stil) oeg. l. bildl., motsv. a α γ', om ngt l. ngn som framstår ss. skapat (skapad) på nytt (vanl. i uttr. ny skapelse); särsk. om pånyttfödd människa. Den nya Skapelsen, eller Inbildningens Verld. Kellgren (SVS) 2: 303 (1790; titel på dikt); jfr a α γ', 3 b. Det kommer icke an på om någon är omskuren eller oomskuren; allt beror på huruvida han är en ny skapelse. Gal. 6: 15 (Bib. 1917).
2) [jfr 1 a β o. b] om (tillblivelse vid) vart o. ett av de tillfällen i jordens utvecklingshistoria då organiska livsformer (växter, djur, människor) enl. ä. naturvetenskapliga teorier uppkommit (på nytt, sedan se som tidigare funnits förintats gm en katastrof; jfr KATASTROF-TEORI 1); äv. konkret, om organism som uppkommit (l. om sammanfattningen av de organismer som existerat) under period i jordens utvecklingshistoria (som följer efter en katastrof o. föregår en ny katastrof). (Efter varje stor översvämning) bildade sig .. en ny jordyta .., som framalstrade en ny skapelse af växter, djur och menniskor. Stiernstolpe Ballenstedt 1: 25 (1819). Naturforskare hafva länge insett .. (att varje företeelse har sin förutsättning i en tidigare) vid jordens danande ..; hvarföre de också nödgades antaga en särskilt skapelse, af sednare datum, då större djur och menniskan erhöllo deras tillvarelse. Därs. 2: 41 (1820). I sjelfva verket torde de vexter, der .. (en) ofullkomligare utveckling af ägget förekommer, kanske alla tillhöra en, som det synes, tidigare skapelse, som dock quarstår med sina mer eller mindre talrika rester i den närvarande. Agardh Vextsyst. 81 (1858). Uppkomsten af skilda klimater och större sammanhängande kontinenter måste i främsta rummet bidraga att framkalla nya och egendomliga skapelser, som närmade sig dem i våra dagar. Bergstrand LbGeol. 293 (1868). 2NF 5: 989 (1906).
a) (utom i ssgr numera bl. tillf.) abstr., om handlingen att skapa ngt: skapande; förr äv. om tillståndet att vara skapad, i uttr. få skapelse, komma till, skapas, bli till. Det var .. (Höpken), som vid Akademiens skapelse intog det första rummet. Schröderheim i 1SAH 3: 49 (1789). Det är hos de gamla Greker och Romare .. som ordet Patria (af Pater) fått skapelse och omlopp. LBÄ 42—43: 11 (1800). Skapelsen af nya ord, då den är lycklig, (förtjänar) både uppmuntran och beröm. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 77 (1801). Skapelsen af nationalrikedom. Järta 2: 598 (1833). — jfr KONST-, ORD-, PÅNYTT-, RUMS-, RÄTTS-, SAMFUNDS-SKAPELSE m. fl. — särsk. (†) i uttr. en ny skapelse av l. på ngt, en (fullständig) omgestaltning l. nydaning av ngt. (C. G. Tessins) Hof-Intendentskap .. fordrade af honom likasom en ny skapelse på all ting. Höpken 1: 252 (1771). Nordin i 2SAH 5: 248 (1809: af).
b) konkret(are), om ngt skapat l. om ngt som är ngns l. ngts verk; i sht dels om institution l. inrättning o. d., dels om ngt konkret med särskild tanke på det tänkande l. den planläggning som ligger bakom dess tillkomst; jfr 4. Sådana inrättningar (dvs. upptagande av nya gruvor o. d.) .. äro lätt uppräknade. .. Men äro de lika lätt verkställda? Den ensam kan dömma derom, som vet hvad svårigheter åtfölja alla skapelser och alla förbättringar. Rosenstein 1: 163 (1790). Grefve Bertelsköld hörde till den yngre adeln, Christinas skapelse. Topelius Fält. 2: 270 (1856). De stora religiösa skapelserna äro organismer, och hvarje organism bär i sig en bestämd förmåga af förvandling. Göransson UndersRel. II. 1: 63 (1905). Järnbroar, stora stabila skapelser med höga luftiga spann. Dahlin SvartL 147 (1934). (Då barnet var yngre) var lekandet nog, nu (dvs. i fyraårsåldern) börjar skapelserna få allt större betydelse: ”konstruktioner” och ”konstverk” måste observeras, värderas och bevaras — någon tid! PedT 1955, s. 6; jfr α. — jfr MODE-, RUMS-, RÄTTS-, SAMFUNDS-, STATS-, TANKE-, VILJE-SKAPELSE m. fl. — särsk.
α) om alster av litterär l. konstnärlig verksamhet; äv. om produkt av (gestaltande) fantasi; jfr SKAPA 2 a. Poetiska, lyriska, litterära, konstnärliga, arkitektoniska skapelser. (En bild av Disa) finnes uti Domkyrckian (i Uppsala) ibland de Hieroglyphiske uthuggne skapelser på Pelaren kringh Choren. Rudbeck Atl. 2: 214 (1689). Lagverken äro .. i inre mening att räkna till den nordiske folkandens äldsta skapelser. Wisén i 3SAH 4: 192 (1889). I tusenden kan man räkna de skapelser, som tillhöra (hymnen o. sekvensen). KyrkohÅ 1926, s. 176. Det finns författare, som i den platonske Sokrates sett en fri skapelse av en stor konstnär. Aspelin TankVäg. 1: 77 (1958). jfr BILD-, DIKT-, FANTASI-, INBILLNINGS-, KONST-, SCEN-, TON-SKAPELSE.
β) om produkt av språklig (ny)bildning; jfr SKAPA 2 a α. Nyare skapelser äro yngling (först i Gust. I:s Bib. bemärkt ..), främling (osv.). Rydqvist SSL 5: 34 (1874). jfr ORD-SKAPELSE.
γ) om rollgestaltning l. rollframställning; jfr SKAPA 2 b. AB 1895, nr 240, s. 3. Av den gamla uppsättningen (av Wagners Rhenguldet) minns man framför andra Oscar Ralfs Loge, en av sångarens bästa skapelser. SvD(A) 1931, nr 289, s. 12. jfr ROLL-, SCEN-SKAPELSE.
4) [jfr 1 b, 3 b] (numera föga br.) om den gestalt (se d. o. 2) l. den form l. natur som ngn l. ngt fått, då han resp. det skapades; äv. allmännare: gestalt, form, skapnad (se d. o. 1 a—c), skepnad; äv.: inneboende natur. Ther effter .. syntes .. (den uppståndne Jesus) them vthi en annor skapilse. Mark. 16: 12 (NT 1526; Bib. 1541: skepelse; Bib. 1917: skepnad). Gudh hade j alla motto wel förseedt menniskiona medh en ärligh (dvs. präktig) skapelse och medh jtt herligit welle offuer the andra Creaturen. OPetri 3: 524 (c. 1535). Han .. (skall) befeste Befestningen medh wall runtt om hele holmen .., efther den Skapelsen wij honom medgifuitt hafue. SUFinlH 2: 179 (1605). Straxt derefter kom satan i menniskelig skapelse in i rumet. Lagerström Bunyan 3: 189 (1744). Det eldiga gnabb, som af skapelsen tillhör syskon med frisk kropp och själ. Almqvist Jagtsl. 10 (1832). Slutligen öfverlämnade sig Kellgren så utan motstånd åt inflytelsen (i förromantisk riktning), att hans egen poesi antog en annan skapelse så till form som innehåll. BEMalmström 2: 193 (c. 1860). — jfr BARNA-SKAPELSE.
Ssgr: A: SKAPELSE-AKT. [jfr t. schöpfungsakt]
1) till 1 a α, β, 2, om handling varigm l. tillfälle då ett gudomligt väsen o. d. skapar ngn l. ngt l. om skeende varigm l. tillfälle då ngt (äv. växtvärld o. d.) uppkommer i naturen. Ehrenheim Phys. 1: 356 (1822). (Grisebach är) helt och hållet böjd för den andra hypotesen (näml. den), enligt hvilken .. Himalajas flora är frambragt genom en annan skapelseakt än den europeiska, och följaktligen icke något individ i de båda jordtrakterna kan betraktas såsom ursprunget från samma stam. BotN 1842, s. 123. Lidforss OndMakt. 185 (1909).
2) till 3 a, om handling l. skeende varigm l. tillfälle då ngt skapas. (En målarskola) der skapelseakten hölls som ett slags hemlig, nästan religiös förrättning. Estlander KonstH 135 (1867). Språkets skapelseakt. Samtiden 1874, s. 489. (Uppenbarelsen fattad ss. gudsmedvetandets uppkomst) är (enl. A. Sabatier) en inre skapelseakt i själen. Göransson UndersRel. II. 1: 45 (1905). —
(1 a α) -BERÄTTELSE. berättelse om skapelse(n); i sht om (den eg. av två skilda berättelser bestående) berättelsen om skapelsen i 1Mos. 1—2. Den .. babyloniska skapelseberättelsen. 2NF 2: 252 (1904). Första Moseboks skapelseberättelse. PedT 1949, s. 175. —
-BOK(EN).
1) [jfr t. schöpfungsbuch] (†) till 1 a α, om första mosebok (där det berättas om skapelsen); jfr genesis 2. Sterchierus EKafle A 2 b (1648). AKahl (1863) hos Agardh BlSkr. 1: IV.
2) (i vitter stil, numera föga br.) till 1 a β, b, i bilder som beteckna studium av l. kännedom om (tillkomsten av företeelser i) naturen: naturens (se natur 10 c) bok l. dyl.; jfr -dikt 3. Fries BotUtfl. 1: 35 (1843). Sätherberg Blomsterk. 30 (1879). —
(1 a α, b) -BYGGNAD. (i vitter stil) om (den av en gud l. gudar skapade) världen tänkt ss. en byggnad, skapelse (se d. o. 1 b); i sht i sg. best. Wisén Oden 15 (1873). —
(1 a β) -CENTRUM. [jfr t. schöpfungszentrum] (i fackspr.) plats som är centrum för uppkomst l. utveckling av nya växt- l. djurarter l. naturförhållanden o. d.; jfr skapar-centrum. (F. A. Forel) ansåg .. sjödjupet som ett skapelsecentrum. FoFl. 1918, s. 120. —
-DAG. (skapelse- 1727 osv. skapelses- 1714)
1) till 1 a: dag då ngt skapa(t)s l. tillkommer (tillkommit); särsk. till 1 a α, om var o. en av de sex dagar då världen enl. 1Mos. 1 skapades (i uttr. den första skapelsedagen äv. allmännare, om tidens begynnelse); jfr skapar-dag. Lindestolpe Matk. 10 (1714). All asfalt, alla maskiner .. till trots sjöngo fåglarna som på den första skapelsedagen. Blomberg FlodStig. 202 (1933). (Sländorna) verkar alla som om de vore framställda en skapelsedag när naturen hade juvelerare-tankar. TurÅ 1949, s. 296.
2) (†) till 2: geologisk period, världsålder l. dyl.; jfr -period. Fries BotUtfl. 2: 182 (1834, 1852).
3) (numera bl. mera tillf.) till 3 a, om dag då ngt skapa(t)s l. tillkommer (tillkommit). Stark flexion, — denna mystiska bildning, som synes tillhöra språkets skapelse-dagar. Rydqvist SSL 1: 249 (1850). —
-DIKT.
1) till 1 a: dikt (se dikt, sbst.1 3 a, c) behandlande skapelsen; äv. bildl. Ett land så flackt, som om det vore hyfladt (ser man från Ramlösa brunn)! .. Naturen hvilar sig der i sin skapelsedigt, och i tanklös slummer läspar hon en platthet. Törneros (SVS) 2: 210 (1827). Den evangeliska kristenhetens största skapelsedikt: Miltons Paradise lost. IllSvLittH 2: 188 (1956).
2) (numera föga br.) till 1 a α: fabel l. myt l. dyl. om en skapelse l. skapelsen; jfr dikt, sbst.1 4 a β. Brinkman i 2SAH 13: 122 (1828).
3) (i vitter stil, numera föga br.) till 1 a β, b, i bilder som beteckna studium av l. kännedom om (tillkomsten av företeelser i) naturen; jfr -bok 2. Sätherberg Blomsterk. 56 (1879). —
(1 a α) -DRAMA. om (skriftlig framställning av) skapelsen fattad ss. ett dramatiskt förlopp. HågkLivsintr. 10: 142 (1929). Swedenborgs skapelsedrama De cultu et amore Dei. Jonsson (1961; boktitel). —
(1 b) -ELEMENT. (†) (numera bl. tillf.) i skapelsen ingående element (se d. o. 1, 3). LBÄ 23—24: 42 (1799). —
(1 a α) -EPOK. (†) om tidpunkt för skapelsen ss. hållpunkt för tideräkning; jfr epok 1. Aurén Tidr. 39 (1800). —
(1 a α) -EPOS. jfr epos 1 o. -dikt 1. (Haquin Spegels) skapelseepos, ”Guds werk och Hwila”. 2NF 27: 998 (1918). —
(3 a) -FÖRMÅGA. (numera bl. mera tillf.) skaparförmåga (se d. o. 1). Hammarsköld SvVitt. 1: 307 (1818). —
-HISTORIA.
1) till 1 a α: skapelseberättelse (särsk., i sht i sg. best., om bibelns skapelseberättelse); äv. med genitivattribut angivande den l. det vars skapelse berättelsen handlar om. Polhem Brev 92 (1712; i sg. best., om bibelns skapelseberättelse). Qvinnans skapelsehistoria / Vittnar dock, hon födts af stoft. Nyblom Dikt. 203 (1860). Den babyloniska skapelsehistorien. Fåhræus BlodLäkeH 11 (1924).
2) till 1 a β, 3 a: historia (se d. o. II 1) l. berättelse om hur ngt skapats l. tillkommit. Man skulle kunna kalla historien om de fem första seklerna af Roms litteratur: denna litteraturs skapelsehistoria. Lysander RomLittH 1: 2 (1858). Hofsten Skap. 54 (1928).
3) (vard.) i utvidgad anv. av 1 o. 2, om händelse varigm ngn l. ngt skapats l. tillkommit; jfr historia II 4, 7 a. Hellström Malmros 194 (1931). —
(1 b) -KEDJA. om allt det som existerar l. existerat på jorden tänkt ss. en kedja av (i varandra ingripande l. övergående) länkar (ordnade i ordning från lägre till högre stående varelser); jfr -serie 2. Holmström Ström NatLb. 4: 144 (1852). Strindberg Hafsb. 30 (1890). —
(3 a) -KONST. (numera bl. tillf.) (utövande av) skicklighet i fråga om skapande. Järta 2: 410 (1824; ironiskt). —
-KRAFT. [jfr t. schöpfungskraft] kraft som åstadkommer skapelse.
-KRETS.
1) (†) till 1 a β, b, om område med där uppkommen karakteristisk djur- o. växtvärld; jfr krets, sbst.1 6, o. -centrum. JernkA 1828, Bih. 1: 27 (i pl.; t. orig.: Schöpfungskreise).
2) (i vitter stil, numera bl. tillf.) till 1 b, om den skapade världen l. jorden; jfr krets, sbst.1 1 g β. Adlerbeth Ov. 192 (1818). —
(3 a) -LUST. skaparlust (se d. o. 2). PDAAtterbom i PoetK 1812—13, s. XXII (1816). —
-MOMENT.
1) till 1 a α, om vart o. ett av de moment i vilka världens skapelse enl. bibelns skapelseberättelse var uppdelad. Clausen Trosl. 134 (1857).
2) (numera föga br.) till 1 a β, om tillfälle då organiska livsformer l. dyl. tillkommit. Nilsson Ur. 1: Inl. II (1843). —
(1 a α) -MONISM. (föga br.) monism sådan den framträder i skapelsetron. Vannérus Metaf. 202 (1914). —
(1 a α) -MORGON. [jfr t. schöpfungsmorgen] (i sht i vitter stil) skapelsedags morgon; skapelsens morgon (se skapelse 1 a α α'); äv. bildl. (med anslutning till skapelse 3 a). Werthers landskap stod alltid i sin skapelsemorgons luftigt gröna skimmer (i Goethes roman), bjudande vart nytt släktled sin eviga ungdoms rus. Johanson SpeglL 11 (1912, 1926). SvNat. 1936, s. 11. —
(1 a α) -ORD. (i sht i högre stil) skaparord (se d. o. 1); äv. bildl., om Kristus (jfr ord, sbst.2 8 c). Göransson UndersRel. II. 2: 33 (1906). KyrkohÅ 1960, s. 235 (bildl.). —
-ORDNING. särsk. [jfr t. schöpfungsordnung] teol. till 1 a α: ordning (se d. o. 3) fastställd av Gud vid skapelsen. Andræ i 3SAH XLV. 1: 449 (1934). —
(1 a, 2, 3 a) -PERIOD. period (se d. o. 3) då ngt skapa(t)s l. tillkommer (tillkommit); stundom övergående i bet.: geologisk period; jfr -dag, -skede, -stund, -tid. De skapelse-perioder, Moses uppgifver under namn af dagar. JernkA 1827, Bih. s. 155. Geologen .. (N.N.), ett trumpet gråhårigt petrifikat med åsikter skenbart stammande från prekambriska skapelseperioden. Klinckowström Minn. 1: 124 (1933). —
-PROCESS. jfr process 5.
(3 b) -RIK. (†) om författare: alstringsrik l. skaparkraftig (se d. o. a); jfr -diger. Bremer Nina 262 (1835). —
-SAGA.
1) till 1 a α; jfr saga 3 a o. -berättelse, -myt, -sägen. Jordens utvecklingshistoria, jemförd med skapelsesagorna i 1 Mosebok. Lilja (1866; boktitel). Nilsson PrimRel. 180 (1911).
2) (i sht i vitter stil) till 1 a β, om skapelseprocess (se d. o. 1); jfr saga 4. Fatab. 1943, s. 26. —
-SERIE.
-STUND. (numera bl. mera tillf.)
-TANKE.
1) till 1 a α: tanke om skapelsen; särsk. om tanken att världen tillkommit gm en skapelse; jfr -teori 1. Platons skapelsetankar. Göransson UndersRel. II. 2: 34 (1906). Intresset för skapelsetanken är påtagligt inom en viss gren av den systematiska teologin i Lund. KyrkohÅ 1960, s. 218.
-TEORI.
2) till 1 a β, om naturvetenskaplig teori om jordklotets (l. världsalltets) l. de organiska livsformernas tillkomst. Stiernstolpe Ballenstedt 1: 176 (1819). —
-TID. om tid(punkt) då ngt skapa(t)s l. tillkommer (tillkommit).
(1 a) -TRO. tro på en gudomlig skapelse; ngn gg äv. allmännare, sammanfattande, om olika (äv. naturvetenskapligt betonade) åskådningar om världens uppkomst. Skapelsetro och uralstringshypoteser före Darwin. Hofsten (1928; titel på broschyr). Därs. 73 (sammanfattande). —
(1 a α) -VECKA. om den vecka då enl. bibelns skapelseberättelse världen skapades. Siwertz Jord. 64 (1936). —
-VERK. (skapelse- 1709 osv. skapelses- 1757)
1) till 1 a α: handlingen att skapa, skapande, skapelse; i sht om Guds skapande av världen enl. 1Mos. 1—2; äv. konkret, om resultat av skapande (i sht sammanfattande, om allt det av Gud skapade). Swedberg Cat. 179 (1709). (Nordbon) ansåg sin Öfwergud såsom tillwarande innan skapelsewerkets fullbordan, och såleds inga naturgudomligheter skapte före honom. Ling Edd. 61 (1820). Menniskan war det sista skapelsewerket. Hartman Naturk. 36 (1836). Både samhälle och kyrka, både folk och kyrka tillhör Guds skapelseverk. ÅbKristHum. 1964, s. 16.
(1 a α) -VILA. (numera bl. tillf.) om Guds vila på sjunde dagen från skapelseverkets begynnelse. Melin JesuL 3: 6 (1849). —
(1 a, 3 a) -ÅR. särsk. till 1 a, om antaget år för skapelsen (av ngt). Aurén Tidr. 13 (1800). JernkA 1832, Bih. s. 16. —
(3 a, b) -ÄMNE. (†) ämne l. material varav ngt skapas. Leopold i 2SAH 1: 225 (1801; i fråga om språklig nybildning). —
(3 a) -ÖGONBLICK~102, äv. ~200. om ögonblick då ngt skapa(t)s l. blir (blivit) till. Beskow (1822) i 3SAH XLVI. 2: 6.
B (†): SKAPELSES-DAG, -VERK, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content