publicerad: 1989
STAVA sta3va2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se d. o.), -ERI (se avledn.), -NING (se d. o.); -ARE, -ERSKA (se avledn.).
Ordformer
(förr äv. -aa-, -f-, -fv-, -ffw- m. m.)
Etymologi
[fsv. stava, stava, förestava; jfr fd. staffwe (d. stave), fvn. stafa, båda: stava, förestava, nor. dial. stava, stava, mlt. staven, ffris. staven, mht. staben, feng. stafian, alla: förestava; jfr äv. mlt. bōkstaven, bokstavera; avledn. av STAV, sbst.2 (jfr STAVA, v.1). — Jfr STAVERA]
1) bilda (ett ord, namn o. d.) gm att i följd skriva l. nämna de bokstäver varav ordet osv. består, särsk. med tanke på ortografi l. skriftform; ofta liktydigt med dels: skriva (SKRIVA, v. 2 j), dels: bokstavera (se d. o. 2); äv. dels abs., särsk.: i skrift använda ortografin korrekt, skriva ortografiskt korrekt, dels i uttr. stava till ett ord l. namn o. d., bilda ett ord osv. gm att i följd skriva l. nämna de bokstäver varav ordet osv. består, särsk. med tanke på ortografi l. skriftform; äv. i utvidgad anv., skämtsamt l. ironiskt, med avs. på artikel: plita ihop; äv. bildl., särsk. i sådana uttr. som inte kunna stava ordet l. till ordet hänsyn o. d., inte känna till innebörden av ordet hänsyn osv., inte visa hänsyn osv.; jfr STAVERA 2. Han kan inte stava. Hur stavas ordet? Hur stavar man till ordet? Vill ni vara vänlig och stava namnet. Bureus Abcb. 3 (1612). Artikeln stafwas helt alfwarsamt, icke mer til Frimurares, än andra Läsares tjenst, som äro midt i dödligheten tankelöse om deras egen. GbgMag. 1759, s. 60. Stafva .. (dvs.) Bokstafvera. Sundén (1891). När han sände oss .. (de kemiska kontrollanalyserna), fäste jag mig vid hans sätt att stava. Henning HbgMinn. 2: 35 (1953). Hänsyn .. är ett ord .. (de nya makthavarna) inte kan stava. Fagerberg VitmålHj. 206 (1966). Det (fanns) många som stavade kärleken med stort K, och som hade en utpräglat svärmisk-romantisk syn på allt som hörde ihop med den. Gustaf-Janson Oskuld. 88 (1968). — jfr FEL-, NY-, PIG-, SAMMAN-STAVA o. RÄTT-, SKOL-STAVAD samt SPRÅK-STAVNING. — särsk. i skrift använda ortografin (så l. så); skriva (ett ord, sitt namn o. d. så l. så); teckna (ett språkljud så l. så); äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr STAVERA 2. Han stavar Nilsson med ett s. Han stavar acceptera med ks. Stava illa, rätt, väl, fel. Bureus Runaräfst 228 (1602). kk skrifes och stafas vigare med ck. Ljungberg SvSpr. 16 (1756). Man stafvar orden rock och lock, jemte åtskilliga andra af samma slag, ömsevis med å och o. Leopold i 2SAH 1: 31 (1801). Ett ord stafvadt på ovanligt sätt. Schück o. Lundahl Lb. 1: 31 (1901). England har som bekant det mest konservativt stavade språket i Europa. Östergren (1946).
2) [eg. specialanv. av 1] i fråga om sammanskrivande av bokstäver till en grafisk enhet (särsk. ord; se SAMMAN-STAVA); äv. (o. numera bl.) i ssg l. särsk. förb. med bet.: avstava, stavelsedela (se AV-STAVA o. STAVA AV); förr äv. ss. enkelt ord utan förbindelse med av: avstava, stavelsedela, äv. i uttr. stava en konsonant till sin närmaste vokal o. d., vid avstavning föra en konsonant till sin närmaste vokal osv. Rättare stavas Svensk-er än Sven-sker. Bureus Abcb. 2 (1612). Det är klart att man borde stafva tryckt-e, lärd-es, trött-ad, lunk-ade. Leopold i 2SAH 1: 74 (1801). En konsonant mellan två vokaler stafvas till den sednare vokalen. Fryxell SvSpr. 4 (1824). När två konsonanter stå mellan tvenne vokaler, så stafvas hvardera konsonanten till sin närmaste vokal. Bjursten SvSpr. 2: 5 (1865).
3) i fråga om att i samband med läsövning o. d. uppbygga l. upplösa ett ords ljud- l. skriftform gm att lägga ihop l. binda samman ljudelementen l. bokstäverna till stavelser o. stavelserna till ord resp. analysera ordet i stavelser o. stavelserna i deras fonetiska l. grafiska beståndsdelar; särsk. (förr): i följd nämna de bokstäver som ingår i en stavelse, därefter uttala stavelsen o., sedan ett ords stavelser så genomgåtts, slutligen hela ordet, bokstavera (se d. o. 1); ofta liktydigt med: på ovan angivet sätt (försöka) läsa; äv. allmännare: läsa (stavelse för stavelse o. ord för ord långsamt o.) med besvär l. möda o. d. (se särsk. b, c); äv. dels med obj. (se d), dels refl. (se e); jfr STAVERA 1. Stava och lägga ihop (jfr f), se LÄGGA IHOP 3 b slutet. Schroderus Dict. 253 (c. 1635). Barn bör först lära stava, sedan läsa. Schultze Ordb. 4978 (c. 1755). Den som will läsa wettenskaper, måste först lära bokstäfwer, så stafwa, sedan hoplägga, derpå lära gloser och fraser, änteligen begriper han texten. Linné Bref I. 2: 271 (1765). Han kan ännu ej läsa utan att stafva. Weste FörslSAOB (c. 1817). Hon .. (hade) ifrån sin spädaste ålder sutit på sin lilla pall .. framför Lisas knän, och stafwat .. i Psalmboken. Almqvist Grimst. 6 (1839). Ja satt ve spisen å stavade i katekesen. Göth KnektBönd. 20 (1924). Pappa pekade på texten under bilden, och Martin stavade tyst för sig själv. Höijer Solv. 33 (1954). — särsk.
a) i uttr. stava med ngn, öva ngn i stavning. En visa .. om en scholmästare, som stafvar med scholbarn. Knorring Ståndsp. 2: 141 (1838). Topelius Läsn. 7: 10 (1891).
b) (†) i uttr. stava med ngt, i fråga om att långsamt o. med besvär lägga ihop de olika bokstäverna i en text till stavelser o. stavelserna till ord. Christen .. hwilken, sedan han något dermed (dvs. en inskrift) stafwat hade, läste (osv.). Lagerström Bunyan 1: 161 (1727).
c) i uttr. stava på ngt, stavande l. bokstav för bokstav o. stavelse för stavelse (o. ord för ord försöka) läsa l. tyda ngt; långsamt l. med besvär l. möda (försöka) läsa l. tyda l. förstå ngt; äv. bildl. (jfr f), särsk.: (gm att lägga det ena till det andra försöka) bilda sig ett begrepp l. en uppfattning om ngt l. förstå ngt; grubbla på ngt. När en wid Femton åhr begynt / At stawa på de gamla Mynt. Brenner Dikt. 2: 71 (1719). Alla små fåglar, de stafva tillsamman / På kärlekens bön, på onämneligt ord. Atterbom FB 139 (1839). På dödens gåta man förgäfves stafvar. Sehlstedt 2: 150 (1854, 1862). Åke tänkte .. bara på a-b-c-boken, och han längtade efter att få komma in i värmen och sätta sig i ett hörn och börja stava på de brokiga tecknen. Malmberg Åke 52 (1924). Bara bokstäverna har en helig historia att stava på och begrunda. Boye Ast. 154 (1931).
α) vid (övning i) läsning: lägga ihop bokstäver till stavelser o. stavelser till (ord). Vid Stafningen är nödigt att Scholmästaren gifver Barnet Ord att stafva utantill. ÅbSvUndH 8: 88 (i handl. fr. 1813). Stafva ett ord, till ett ord. Sundén (1891).
β) (numera bl. ngn gg i vitter stil) med avs. på skrift l. text o. d.: långsamt (o. eftersinnande) l. med svårighet l. möda läsa. I Tyskland hwart ett Barn ännu hans (dvs. G. II A:s) Loford stafwar / Med Wördnads-fullan Munn på sin Faars Stugu-Wägg. Dahlstierna (SVS) 63 (1698). Der satt en nunna, småtäck nog, / Och stafvade sitt Pater-noster. Valerius 2: 121 (1811). Mång källare fanns i Jerusalems stad, / Der Mästare stafvade Tidningars blad. Sjöberg (SVS) 1: 318 (1824). Sven Johan, som .. kunde stava skrivet, bestyrkte de andras misstankar. Månsson Rättf. 1: 82 (1916). Han stafvar de mosslupna namnen (på gravstenarna), / han stannar ibland och ler. Tufvesson Alm. 36 (1917). Ofta dröjer min blick vid gårdens solur, / stavar den skrift, som kransar stenens skiva. Nordling BergBuda 28 (1921). KyrkohÅ 1926, s. 31. jfr GENOM-STAVA. särsk. (†) i uttr. stava stenvårdarna, läsa långsamt (o. eftersinnande) på stenvårdarna. Han har stannat ett par timmar vid Stensberga kyrka och stafvat stenvårdarna, under hvilka de döda herrarna Silfverstååhl hvila. Lidman TGSilfverst. 313 (1910).
e) refl.
α) i uttr. stava sig fram (äv. utgörande särsk. förb. med huvudtrycket på fram), bokstav för bokstav o. stavelse för stavelse (o. ord för ord) l. långsamt l. med besvär l. möda ta sig fram i l. genomgå en text o. d.; äv. med bestämning inledd av prep. (särsk. i l. genom l. på); äv. bildl. (jfr f). Han .. började långsamt stafva sig fram, emedan han var en dålig läsare. Stiernstolpe DQ 2: 414 (1818). (Vetenskapens väg till kunskap om ”anden i naturen”) hade .. att stafva sig fram genom alla betingelserna, alla mellanbestämningarna och det gör långa omvägar. TeolT 1869, s. 135. I mer än en vecka voro fader och son upptagna af att stafva sig fram genom brefven. Heidenstam Alienus 3: 87 (1892). Han .. stavade sig fram utefter raderna. Dens. Svensk. 2: 31 (1910). I ett såghus stod en klunga arbetare vid den öppna dörren och stavade sig fram i cirkuläret. Koch Timmerd. 193 (1913). Karl Oskar stavade sig fram på anslagets engelska, han förstod det mesta. Moberg SistBr. 15 (1959).
β) i uttr. stava sig till ngt, gm att stava förvärva sig l. uppnå ngt o. d.; äv. bildl. (jfr f): gm att lägga det ena till det andra lista ut l. gissa sig till ngt o. d. Man stafvar sig icke, hvarken efter den ena eller andra metoden, till förstånd. Järta 2: 483 (1828). Vördnad för det Brandtska namnet hade nejdens invånare redan från barndomen stafvat sig till på de gamla och nya grafstenar, hvilka togo stor plats på Torsby kyrkogård. Geijerstam KBrandt 133 (1904). Harlock (1944).
f) mer l. mindre bildl. (jfr c, e). Stava och lägga ihop (jfr huvudmom.), se LÄGGA IHOP 3 b slutet. I thenna werldenne äre wij .. omyndige, ofulkomlighe och staffuande Scholebarn. Phrygius HimLif. 113 (1615). Ack! mitt hjerta sielf stafwar .. (meningarna) för min hand. Ekelund Fielding 144 (1765). Stafva, som .. hvar dödlig vet at man gör med alt som säges i ovisshet och bäfvan. Thorild (SVS) 3: 54 (1791). — särsk. (†) framsäga (ngt). Vi viljom i vårt bröst Titt liufva Namn begrafva, / Och nordens sista Folck skal Thet med vördnad stafva. OKolmodin (1742) i 3SAH 15: 337. Hwart och ett Barn stafwar hans Namn med beröm. Mörk Ad. 1: 68 (1743). Förlåten .. Mine Bröder! at den oförmögnaste ibland Eder .. i dag önskar stafwa några Ord til denna lyckliga Dagens Åminnelse. TalFörenSäkerhAct. A 2 a (1790). Så .. hafwa wi nu talat om himmelriket eller stammat och stafwat några ord om himmelriket. Rudin 2Evigh. 2: 250 (1887, 1888).
4) (långsamt o.) eftertryckligt (stundom l. delvis stavelse för stavelse) läsa l. (fram)säga (ngt); äv. bildl.; utom i a—c numera nästan bl. med anslutning till 3. Jag wil ei mer så tyst på yttra barcken skafwa; / Jag wil med fulla ord min mening tydligt stafwa. Kolmodin QvSp. 1: 144 (1732). Satir! kom fram och stafva afbön! CIHallman 158 (1776). — särsk. ss. beteckning för att ngn säger före ngt som eftersäges l. att ngn eftersäger ngt o. i anv. som närmast utgår härifrån.
a) ss. beteckning för att ngn (fram)säger l. läser (upp) ngt som ngn säger efter. α) i de särsk. förb. STAVA FÖR, FÖRE o. ssgn FÖRE-STAVA. β) (numera föga br.) i uttr. stava ngt för ngn, förestava ngn ngt. UpplDomb. 8: 33 (1586). Hr Stiern-Crona hemstälte Ridderskapet ock Adelen, hvilken som skall stafva Eden för Kongl. Maij:t vid Cröningen. 2RARP I. 2: 150 (1720). Sedan de lagt sina finger på Swärdet, sworo de den Ed som Konungen för dem sjelf stafwade. Celsius G1 2: 182 (1753). SvTyHlex. (1872). γ) (†) utan förb. med före l. för: förestava (ed); äv. utan obj.: förestava eden l. ederna l. (för eftersägning) framsäga l. läsa upp eden (ederna). 2SthmTb. 8: 27 (1589). Oloff Swerckelson vplass och staffuede, och alle swore ther effter, hwar för sigh medh sin egen röst, och låffuede medh vprechte hender, wele trolige hålle samma eedh (dvs. trohetseden till konung Sigismund). 3SthmTb. 1: 203 (1594). RikzCantzleren stafwade Eeden, then alle till häst sittiande stafwade efter. RARP 4: 435 (1650). Hagberg Shaksp. 1: 308 (1847). jfr SJÄLV-STAVAD.
b) (†) närmande sig l. övergående i bet.: diktera (vad ngn skall skriva). (Rådman) Laman låter .. fölljande till protocoll stafwa Ehuruwäl iag (osv.). VRP 18/6 1729.
c) ss. beteckning för att ngn säger efter l. upprepar (ed l. ngt annat som förestava(t)s), i den särsk. förb. STAVA EFTER o. ssgn EFTER-STAVA; i sht förr äv. utan förbindelse med efter, med avs. på ed: upprepa l. eftersäga l. framsäga (på samma sätt som den förestava(t)s). En stackars Bonde legde mig, / Til sin Soldat forleden. / Men si! De sad' det skickar sig, / Ei at jag stafwar eden. / Jag war för ung. Hammarberg Herdinn. 54 (1741). Du tar ditt barn igen: det skall ej länge ligga / För dina fötter qvar, förlåtelsen att tigga, / Och, slafviskt stafvande det formulär du ger, / Utlofva, under gråt, att ”så ej göra mer”! Wallin (SVS) 1: 197 (1805). Likt uggleved du bleka bloss såg skina, / och våra gäster, liken, tycktes grina / förnöjde, då du stafvade din ed, / och deras läppar liksom svuro med. Arnell Moore LR 1: 29 (1829).
5) [bildl. anv. av 4 a, b] bestämma l. diktera l. fastställa l. påbjuda l. föreskriva (ngt), förestava; äv.: förkunna, profetiskt meddela; äv. i uttr. stava ngt för l. mot l. över ngn l. ngt l. stava ngn ngt, bestämma osv. ngt för ngn, ge instruktion(er) för ngt; äv. med saksubj., särsk.: bestämma (ngt) l. diktera l. styra l. leda (ngns tankar l. beslut o. d.), förestava; numera bl. ss. senare led i ssgn FÖRE-STAVA. Din willia är min lagh den du wil för migh stafwa. Skogekär Bärgbo Wen. 98 (c. 1650, 1680). Ridderhuusets .. Directorer och Föreståndare .. hafwe nådigst behagat att förordna migh till .. Fiscal, och .. stafvat mig min bestälning uthi en undfången Instruction. RARP V. 2: 351 (1653). Den Högstas lag och våre samveten stafva för oss vår plickt. 2RARP 11: 82 (1739). Ära och trohet stafvade Hans (dvs. C. Ekeblads) tankar, styrde Hans steg. Stockenström ÅmVetA 1773, s. 18. Hvem är, som, irrande kring rysligt störda grafvar, / Besvärjelsernas bud mot mörkrets andar stafvar. JGOxenstierna 1: 104 (1805). Hvem är den älskade Profeten, som stafvar lyckliga förebud öfver landet? Kullberg i 2SAH 9: 219 (1820). Vrånghet stafvade lagens domar. Topelius Fält. 2: 133 (1856). — särsk. (†) med saksubj.: bjuda l. ingiva (ngn att göra ngt), förestava. (Hans) sunda begrep stafwade honom rättwisa domar, så ofta hans Bya-män äskade hans utslag. Tessin Bref 1: 120 (1752). Bergklint Vitt. 41 (1772).
Särsk. förb.: STAVA AV10 4, äv. UTAV04. till 2. Berndtson (1880). Undvik att stava av ordet! SvHandordb. (1966). jfr avstava. —
STAVA EFTER10 32, äv. 40. till 3 d, 4 c: stavelse för stavelse säga l. läsa efter l. upprepa (ngt som förestava(t)s); äv. utan obj. RikzCantzleren stafwade Eeden, then alle till häst sittiande stafwade efter. RARP 4: 435 (1650). Om ni stafvar före så skall jag stafva efter. Björkman (1889). Barnen stavade efter sin lärare. SvHandordb. (1966). jfr efterstava. —
STAVA FRAM10 4. till 1, 3, 4: stavelse för stavelse l. (allmännare) eftertryckligt säga l. uppläsa l. skriva (ngt); långsamt l. med svårighet l. möda o. d. säga osv. (ngt). Somblige (präster) hafva möda nog at stafva fram en liten skrefven Lijk- eller annan Sedel. HSH 1: 175 (1697). Med ömhet detta barn hörs stafva fram mit namn. Creutz Vitt. 6 (1761). När ynglingen stafvat fram en stämningsbild ur sin Vergilius. Verd. 1888, s. 149. ”Det är min tall,” stafvade han fram med ett yxhugg för hvarje. Strindberg Fagerv. 22 (1902). jfr framstava. särsk.
b) (†) bildl.: långsamt (men säkert) frambringa (ngt). Kanonen högt med grofva knallar / Skall stafva fram kring svenska vallar / Det mod, som lifvar svenska bröst. Lannerstierna Vitt. 20 (1789). —
STAVA FÖR10 4. (numera knappast br.) till 3 d, 4 a α: förestava (ngt l. ngn ngt); äv. allmännare: diktera (ngt) för (ngn); äv. utan direkt obj.; jfr stava före. HT 1894, s. 270 (c. 1543; med avs. på ed). Schroderus Os. III. 1: 70 (1635; utan direkt obj.). Han fördes ner till Dommarenas bord, hvaräst en af dem stafvade för honom .. eden. Ferrner ResEur. 159 (1759). Dido. Den versen har Ascanius icke skrifvit. Ascanius. Jo, jag har skrifvit den; det känner pappa, / Som sjelf har stafvat för mig, ord för ord. Fahlcrantz 7: 106 (c. 1835, 1866). TySvOrdb. 2642 (1932); möjl. icke särsk. förb. —
STAVA FÖRE10 32. (numera knappast br.) till 3 d, 4 a α: stavelse för stavelse l. (allmännare) eftertryckligt säga l. diktera (ngt); äv.: förestava (ngt); äv. med indirekt obj.; äv. oeg. l. bildl.; jfr stava för. Hustrv dorothea .. wille icke bekenna .. gudtmwndtz hustrv för szina .. dotther, thet hoon sagde siig holla wilia meedt szin eedh Ee hwru höögt han staffwas henne före. G1R 2: 93 (1525). (I) schole .. staffwe them före thenn hårdeste eedh, som I kunne. PrivSvStäd. 3: 381 (1579). Det äro .. (tidningarna), som stafwat före, som .. underwisa det beskedliga folket hwad de skola tänka, göra och låta. SvLittFT 1838, sp. 637. Om ni stafvar före så skall jag stafva efter. Björkman (1889). TySvOrdb. 2642 (1932). jfr förestava. —
STAVA IGENOM10 040, äv. GENOM40 l. 32. till 3 d: stavande l. stavelse för stavelse l. långsamt l. mödosamt l. (allmännare) eftertryckligt genomgå (ngt); äv. refl., i uttr. stava sig (i)genom ngt, förr äv. stava sig ngt igenom, stavande l. stavelse för stavelse (o. ord för ord) l. långsamt l. mödosamt genomgå (ngt). Nu måste K(äre) Bror använda 1/2 dag för at stafva igenom detta ganska illa skrefna bref. VLBibl. Brev 8/9 1808. Han .. stafvar sig brefvet igenom. Thomander TankLöj. 29 (c. 1825). De mindre övade (skolbarnen) stappla ock stamma, ock därför måste de stava igenom de svårare orden. Landsm. 1907, s. 99. Så snart han .. lärt att stava sig genom en bok, ville han bara läsa och läsa. Siwertz JoDr. 18 (1928). Han stavade sig igenom skrivelsen. SvHandordb. (1966). jfr genomstava. —
STAVA IHOP10 04, äv. HOP4. till 3 d: lägga ihop bokstäver till stavelser o. stavelser till (ord); äv. oeg. l. bildl., särsk.: (av skilda iakttagelser, stundom med viss möda) dra sina slutsatser angående (ngt) l. komma fram till (ngt). Stafwa ihoop orden. Spegel 470 (1712). (Stora mäns) genialitet lär dem att för behofvet stafva ihop de brutna orden i naturens sibyllinska blad. Törneros (SVS) 4: 185 (c. 1830). (Man) stafvade .. ihop den gissningen, att (osv.). Fryxell Ber. 10: 13 (1842). Vad jag har stavat ihop är, att vi skulle få extra betalt för granskogen på skogsskiftet, som vi sålde till avverkning åt bolaget. Högberg Utböl. 2: 25 (1912). jfr hopstava. —
STAVA SAMMAN10 32, äv. TILLSAMMAN(S)040, äv. 032. (numera föga br.)
1) till 3 d, = stava ihop; särsk. oeg. l. bildl., särsk. dels (ss. anföringsverb): eftersinnande tänka, förr äv. i uttr. stava ngt tillsammans, (av skilda iakttagelser l. orsaker) dra sina slutsatser om ngt. Fahlcrantz Lessing Gal. 99 (1821). ”Förlidne söndagsnatt?” stafvade hon tillsammans i sina tankar. ”Hvar var jag då?” Almqvist Går an 158 (1839).
2) till 1: stavelse för stavelse l. långsamt (o. eftersinnande) l. med möda l. besvär skriva ned l. pränta (ngt); äv. oeg. l. bildl. Friherrinnan satt .. och stafvade tillsamman liktalet öfver salig öfverst-löjtnanten. Carlén Repr. 486 (1839). När Lönnrot, trettio år gammal, begynte att stafva tillsamman Kalevalas fragmenter. Topelius 23: 118 (1876). jfr sammanstava. —
STAVA UT10 4. (numera bl. tillf.) särsk. till 3: lista ut (ngt) l. sluta sig till (ngt) gm att stava; äv. bildl. Eldh Myrth. 37 (1722, 1725). Man stavade ut, att stenen var rest av en fader över hans två söner. Landsm. 1911, s. 614. —
(1) -FEL. fel (se fel I 3 c) mot gällande rättstavningsregler, ortografiskt fel; äv. bildl.; jfr stava-villa, stavnings-fel. Brefvet hvimlar af staffel! Hedberg Sardou 116 (1866). (Anatole France) är full av milt överseende med olika former av onaturliga laster — han kallar dem skämtsamt för stavfel. Böök 4Sekl. 170 (1925, 1928). —
(1) -GRUND. (†) stavningsgrund. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 4 (1801). —
(1) -LÄRA. (numera föga br.) = stavnings-lära. Leopold i 2SAH 1: 71 (1801). Ljunggren SAHist. 1: 202 (1886). —
(1, 3) -METOD. metod att inlära konsten att stava; särsk. (förr) till 3, i sg. best., om läsmetod enl. vilken (skol)barnen i följd nämnde de bokstäver som ingick i en stavelse, därefter uttalade stavelsen o., sedan ett ords stavelser så genomgåtts, slutligen hela ordet; jfr stavnings-metod. 2NF 16: 858 (1911). Stavningsmetod (stavmetod) kallas den i vårt land fram till 1900-talet allmänt utbredda läsmetod som gick ut på att ”stava o. lägga ihop”. PsykPedUppslB 2167 (1946). —
(1) -SKILLNAD, sbst.2 (sbst.1 se sp. 11299). (†) skillnad i fråga om stavning, skillnad i stavningssätt. Hvad sjelfva hufvudfrågan åter beträffar, eller om regeln för stafskillnaden emellan de enkla och dubbla ljuden, så är den bland våra författare ännu i detta ögonblick likaså oafgjord, som den någonsin varit. Leopold i 2SAH 1: 44 (1801). —
(1, 3) -SÄTT. (stav- 1766 osv. stave- 1678—1771) sätt att stava ngt; särsk. till 1: skrivsätt (se d. o. 2), rättskrivning, rättstavning, ortografi; jfr stavnings-sätt 1. Columbus Ordesk. 3 (1678; uppl. 1963). (Ordboksarbetet) gaf .. (Svenska Akademien) ständiga tillfällen till öfverläggningar om stafsättet. Rosenstein i 2SAH 1: Föret. 2 (1801). Man förfor med ganska stor vårdslöshet i afseende på återgifvandet af handskrifternas stafsätt. Wisén i 3SAH 4: 236 (1889). Enligt gammalt stavsätt skilde man på part. perf. (ett) färgadt (glas) och sup. (jag har) färgat (kappan svart). Östergren (1946). —
(3) -TABELL. (förr) i skolan vid den första läsundervisningen använd tabell med ord uppdelade med bindestreck i stavelser; jfr stavelse-, stavnings-tabell. Svensson Vexelund. 18 (1823). Hvarje staftabell bör a) stafvas innantill, b) läsas rent innantill, och c) stafvas utantill. Dahm Skolm. 65 (1846). —
(1—3) -ÖVNING, sbst.2 (sbst.1 se sp. 11302). särsk. konkret(are); särsk. till 1: rättstavningsövning; jfr stavnings-övning. Strindberg AmerHum. 2: 44 (1879).
B (†): (1) STAVA-VILLA. (stava- 1664. stave- 1679—1710) (†) stavfel. Verelius Gothr. Notae L 1 b (1664). Swedberg SabbRo Förmäle § 16 (1710).
C (†): STAVE-SÄTT, se A. —
-VILLA, se B.
Avledn.: STAVARE, m. [jfr d. staver]
1) till 1, om person med hänsyn till hans förmåga l. sätt att stava; särsk. (i sht som senare led i ssgr) om person som stavar l. önskar stava så l. så. Bengtsson Silv. 194 (1931). Det är mycket troligt .. att Shakespeare inte var någon särskilt noggrann stavare. Korrespondens 1951, s. 160. GbgP 19/3 1981, s. 2. jfr gammal-, ny-, pig-, reform-, rätt-stavare.
2) till 3, om person som stavar; särsk. (förr) om elev i stavareklass, nybörjare i stavning (o. läsning). ”Nå vänta, nu tror jag att jag har det”, sade stafvaren. Strindberg AmerHum. 2: 44 (1879). Mina egna minnen från .. (Tådene) skola .. gå från 1831, då jag vid 4 1/2 års ålder inskrevs som stavare. ÅbSvUndH 8: 14 (i handl. fr. c. 1890). I Lunds stift voro i början av 1860-talet lärjungarna delade på tre underavdelningar: stavare, de som sysslade med minimifordringarna och de som hunnit däröver. SvFolket 10: 92 (1939).
Ssg: stavare-klass. (förr) till stavare 2: klass där eleverna höll på att lära sig de första grunderna i stavning (o. läsning). NF 2: 903 (1877). —
STAVERI104, n. (numera föga br.) till 1: stavsätt, rättstavning, ortografi. Vinterbl. 1853, s. 234. —
Spoiler title
Spoiler content