[sv. dial. strunt, strott, motsv. nor., nor. dial. strunt, strut, d. dial. strunt, kort pipa; med avs. på bet.: stump jfr mht. strunze, m., stump m. m., eng. dial. strunt, svans(stump), penis; i avljudsförh. till STRANTIG,STRÄNTAo. sv. dial. strinta, strunt; eg. etymologiskt identiskt med STRUNT, sbst.1,3, o. med sv. dial. strunt, yttersta delen av en ryssja; sannol. bildning med -n-inskott till den germ. stam (med bet.: vara styv o. d.) som föreligger i STRUT, sbst.2, som i sin tur sannol. utgör en utvidgning av roten i STARRA.— Jfr -STRUNTA,STRUNTIG]
(i sht i fackspr.) spätt årsskott på l. från växt, företrädesvis tall (äv. gran); förr äv. om alkotte; äv. koll.; äv. om den tjockaste delen av ett kålblad (i ssgrna BLAD-STRUNT,KÅL-STRÅNT;jfr: Kålstrånten. Broocman Hush. 6: 63(1736)); äv. om stump o. d. (i ssgn STRUNT-HALM). Åhrlige delar i wäxterne äre stråntarna eller åhrsgrenarna, blåmstren och fruchterne. Forsius Phys. 213(1611). Struntarne (av gran o. tall) kunna plåckas när de blifwit lagom stora, och bredas ut på winden at torrkas. Bruno Gumm. 69(1762). Nu hade Alen långa struntar eller kottar. Fischerström Mäl. 55(1785). Sehlstedt 2: 175(1857, 1862; koll.). Se, där tittar / redan fram en strunt; / höljet segt och tunnt / af den sega kådan smittar! Runeberg NDikt. 66(1902). IllSvOrdb.(1955; om tallstrunt). — jfr GRAN-,HJÄRT-,TALL-STRUNT.
