publicerad: 2014
VAGGA vag3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or; förr äv. VAGGE, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(vagga (w-) 1538 osv. vagge- (w-) i ssgr 1589 (: wagge tecken)–1901 (: vaggegräs). wag- i ssgr 1636 (: Wagteckie)–1681 (: Wagrya). wage- i ssg 1798 (: wagedyne war). wagge c. 1580–1653)
Etymologi
[fsv. vagga; motsv. fd. wogge (ä. d. vogge, d. vugge, nor. vogge, nor. bm. äv. vugge), isl. vagga; till VAGGA, v.]
1) för spädbarn avsedd (liten) säng (i trä) (försedd med medar o. därmed) möjlig att gunga; ngn gg äv. i utvidgad anv., om annan avskild viloplats för spädbarn. VarRerV 10 (1538). Sätt waggon at hon står twert emoot daghen eller liwset. BOlavi 177 b (1578). Kiöpa Waggan, före än Barnet är födt. Grubb 416 (1665). 1 Wagga af Furu med Eekmedar samt Chur öfwer .. och sielfwa Waggan med Sÿdentÿg och Guldblommor uti. HusgKamRSthm 1745, s. 469. En krubba blef vaggan för Gudabarnet. Melin Pred. 1: 13 (1844). För att förekomma att mödrar förqwäfde sina barn i sömnen .. fanns nödigt att tillhålla bönderna att skaffa sig waggor. Cavallin Herdam. 1: 83 (1854). Vaggor förekomma sedan medeltiden i hela Europa. Erixon Möbl. 2: XLIX (1926). — jfr BARN-, KORG-, RULL-VAGGA m. fl. — särsk.
a) i mer l. mindre metonymisk anv., med tanke på spädbarnsåldern. Så sloogh man hiäl then ena medh then andra, vnga och gamla .. ja, ock barnen j waggonne. 2Mack. 5: 13 (Bib. 1541). Man kan och icke få grå hår och wissdom vthi waggan. Schück Wivallius 1: 172 (i handl. fr. 1632). Han .. syntes hafva fått sitt diplom i vaggan. Rundgren Minn. 1: 8 (1850, 1870). — särsk.
α) i förb. med prep. från, särsk. i uttr. från vaggan till graven (se GRAV, sbst.1 3 f α ε'). At han altid warit smickrad af sin Moder alt ifrån Waggan. Ehrenadler Tel. 645 (1723). Jag bör då, – fortfor berättaren, – upplysa att jag icke från vaggan varit Romare. Topelius Vint. II. 2: 28 (1882).
β) i sådana uttr. som ngns vagga stod ngnstans, ngn är l. var född ngnstans. Min vagga stod .. i Götheborg. Hellberg Samtida 1: 9 (1870). Trots att min vagga stått i hjärtat av det bördiga Östergötland. Sågverksminn. 23 (1948).
b) om kroppsställning l. kroppsrörelse som efterliknar vagga (l. dess rörelse). Från .. vilställning göres kraftig uppresning av överlivet och fötterna utan att knäna böjas, varvid händerna läggas i kors över korsryggen (”liten vagga”). IdrIMar. 1935, s. 45. Blir det vaggan som blir segertecknet (efter Brasiliens fotbollsmatch)? DN 17/7 1994, s. B11.
c) i allmännare anv., om plats där ngn l. ngt vilar (tryggt l. fridfullt); särsk. (o. i sht) mer l. mindre bildl. Mitt samwet söfdes in i Lustans miuka wagga. Kolmodin QvSp. 2: 129 (1750). Mitt hem är en vagga, mjuk, behaglig. FBremer hos Adlersparre o. Leijonhufvud Bremer 1: 236 (1835). Våren i Norden slumrar så stilla, / Hvilar i hvita vaggan af snö. 2SAH 26: 13 (1851).
d) i mer l. mindre bildl. anv. (jfr c), om (platsen för l. sammanhang l. förhållande som utgjorde) ngts l. ngns ursprung l. (första) början. Enligt somliga skulle Västergötland ha varit Svearikets vagga. The gamble hafwa sagt Poësien wara then första Waggan, i hwilken Wijsheet hafwer hwijlat. Spegel GW 1 (1685). Floden slingrar sig ut från trånga och ensliga vaggan. Valerius 1: 31 (1831). Det var min musikaliska vagga. IcaKurir. 1996, nr 32, s. 5. — jfr BARNDOMS-, KULTUR-VAGGA. — särsk.
α) (numera bl. tillf.) i sådana uttr. som ligga i sin vagga, vara (kvar) i sitt första (ofullkomliga) utvecklingsskede, vara i sin linda. Hvilken trätta nu är och ligger i Vaggan. VDAkt. 1658, nr 76. Statshushållnings-vetenskapen .. låg i sin vagga. LBÄ 44–50: 161 (1801).
β) i förb. med gen.-attribut l. prep.-attribut inlett av för, förr äv. till, angivande det vars ursprung det handlar om. Det var vaggan till ett engelskt parlament. Adlerbeth Ant. 1: 167 (c. 1792). Klostret i Assisi, Franciskaner-ordens vagga. Snellman Tyskl. 382 (1842). Reformationen .. blef nemligen vaggan för friheten, visserligen en vagga der den falska friheten slumrade bredvid den uppvaknade sanna friheten. Rundgren Minn. 3: 112 (1872, 1888). Han var ju en son av den bygd som de blonda germanerna trodde vara sin stams vagga. Werin Ekelund 1: 285 (1960). Lund blev inte den danska boktryckarkonstens vagga. Kulturen 1995, s. 155.
2) (i fackspr.) anordning l. redskap o. d. som till utförande l. funktion påminner om vagga (i bet. 1).
a) om sådan anordning osv. vari föremål är avsett att vila l. gungas (för att därigm bearbetas); särsk. (artill.) om anordning vari eldröret vilar o. rekylerar. Ett särskildt ini båten befintligt litet skråf .. en vagga, som svänger sig på axlar. JournManuf. 2: 98 (1826). (Guldgrävarna) medförde .. ett vaskfat och en ”vagga” (fyrkantig trälåda, som kan sättas i en gungande rörelse och hvars botten utgöres af en sikt). 2UB 5: 120 (1902). En artilleripjäs består av eldrör med mekanism, vagga med rekylhäminrättning, lavett, riktinrättningar och riktmedel. SoldIArtill. 1944, s. 10. Vagga (:) Jfr blandare, provrörsvagga. SpriMedTeknUtr. Ordl. (1988). — jfr PASSER-, SMÖR-VAGGA m. fl.
b) tekn. om (mer l. mindre bågformat) redskap avsett att vaggas. Med ett fintandadt stålinstrument, ”rockern” eller vaggan, något liknande ett bredt stämjärn, uppruggas den blanka plåtytan. Tallberg Ets. 21 (1912). Vagga .. Benämning på en mängd olika maskindelar, som utföra en svängande rörelse. GrafUppslB (1951). — jfr MEZZOTINT-VAGGA.
3) (†) hos djur, särsk. fågel: skrov; äv. om bröstpansar hos kräftdjur o. d. Om Änder .. Är Kiöttet intet aldeles från Waggan afskurit så kan man den præsentera. TrenchierB 22 (1696). På högra sidan (av hummern) var en stor del af vaggan borta så att gälarne trädde i dagen. StrömstT 16/10 1895, s. 2.
Ssgr (i allm. till 1; jfr vagga, v.): A: VAGG-BAND. (vagg- 1749 osv. vagge- 1745–1752) (förr) band avsett att bindas över vagga (så att barn som låg däri inte kunde falla ur). HusgKamRSthm 1745–47, s. 469. Waggeband som brukats til Kongl. Printsarne. HusgKamRSthm 1752–53, s. 1141. —
-BARN. (vagg- 1780 osv. vagge- 1681–1832. vaggo- 1555) [fsv. vaggo barn] (numera bl. tillf.) barn som (är så litet att det ännu) ligger i vagga; spädbarn. Wij befinne thet doch alle medh oss, at wij äre här såsom waggobarn, och kunne icke kommat åstadh. LPetri 2Post. 227 a (”228 a”) (1555). Dessutom tror jag, att Lisbeths façoner icke en gång passade för ett vaggbarn. Knorring Cous. 2: 80 (1834). —
-BOLSTER. (vagge- 1594–1723) (numera bl. tillf.) bolster för l. i vagga; jfr -dyna, -puta. KlädkamRSthm 1594 F, s. 3 b. —
-BÅGE, förr äv. -BÅGA. (förr) (skyddande) båge (se båge, sbst.1 4) (för placering) över vagga(s huvudända). En waggbåga eller Arcuccio, sådan, som almänt brukas uti Florence, til förekommande at barnen af Ammorne ej skola förqwäfjas. SvMerc. IV. 1: 47 (1758). —
-DYNA. (vagg- 1914 osv. vagge- 1754–1798 (: wagedyne war)) (numera bl. tillf.) jfr dyna, sbst.1 1, o. -bolster. ÅgerupArk. Bouppt. 1754. —
-FOT. (vagg- 1733 osv. vagge- 1673) (numera bl. tillf.) fot (se d. o. 4 b) på l. till vagga; jfr -med. 1. Waggefoot medh låda under. BoupptSthm 1680, s. 95 b (1673). —
-LAKAN. (vagg- 1667 osv. vagge- 1668–1754) lakan för l. i vagga. BoupptSthm 1667, s. 537. Hon (hade) .. fått vara med om pantsättning av .. sin och makens garderob ända till barnets vagglakan. IllSvLittH 2: 525 (1956). —
-MED l. -MEDE, förr äv. -MEDA. (vagg- 1752 osv. vagge- c. 1600) med (se med, sbst.1 2 c slutet) på l. för vagga. Bureus Suml. 62 (c. 1600). Hemma .. låg en skrikande unge i en vagga och en gråtande syster trampade vaggmeden. Martinson KärlekKr. 119 (1947).
Ssgr: vaggmed-, äv. vaggmeds-formig. formad ss. en vaggmed; särsk. om stenåldersredskap. Hackor med kullrig rygg, som af de finska fornforskarena hafva blifvit kallade vaggmedformiga. AtlFinl. 31: 4 (1899).
-PENNINGAR l. -PENGAR, pl. (förr) om viss (penning)gåva till brudpar (tänkt att bidra till kostnader för kommande barn) l. till barn i samband med dess dop; jfr pänning I 5 n. (Från bröllopet kunde berättas) huru waggan frambars, och waggpeningar förärades. Broman Glys. 3: 847 (1747). —
-PUTA. (vagg- 1734 osv. vagge- 1738–1778 (: wagge Pute hwar)) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) jfr puta, sbst.3 1 b, o. -bolster. BoupptVäxjö 1734. —
-SÅNG. (vagg- 1755 osv. vagge- 1746–1820) sång (se d. o. 1) avsedd att få (litet) barn att somna (i vagga); äv. dels i individuell anv., om vaggvisa (jfr sång 4 a), dels i utvidgad l. bildl. anv., om annat sövande ljud l. ljud till vilket ngn somnat. Änglar hålle wagge-sång! 3SAH 15: 340 (1746). Vid hafvets stora vaggsång insomnar (jag) så lätt och ljufligt, som jag förmodar att små barnen insomna vid modrens vaggsång. Bremer NVerld. 2: 143 (1853). Vaggsånger utan beskrifven handling (Vyssa lulla .. m. fl.). Norlind AllmogL 666 (1912). —
-SÄNG. (vagg- 1754 osv. vagge- 1760) (numera bl. tillf.) säng som utgör vagga. Wagg-Sängen är lagat. HusgKamRSthm 1754–55, s. 436. —
-TÄCKE. (vagg- 1636 osv. vagge- 1589–1738) täcke för l. i vagga; jfr -rya. Till wagge tecken Röt kläde 3 ställ. KlädKamRSthm 1589 A, s. 46 a. En duk, som ursprungligen synes hafva varit ett vaggtäcke. Rydberg Ath. 301 (1859). —
-VISA. (vagg- 1733 osv. vagge- 1642–1780) visa l. sång avsedd att sjungas för (litet) barn (i vagga) så att det somnar; äv. i utvidgad l. bildl. anv., särsk. om ngt sövande (se söva, v.2 2); jfr -sång. I synnerheet kunna .. (ammorna) bruka Johannis Mathesij sköne och märkelige Wagge-Wijsa. Schroderus Modersch. 102 (1642). Öfwergif det halfdrömmande tillstånd, hwari werldslifwets och hwardagslifwets tunga luft försätter dig, i förening med falska tröstares waggwisor. Rudin 1Evigh. 1: 26 (1870, 1878). Den vildvuxna floran av vaggvisor, barnvisor .. (m. m.) har tett sig mycket svår att överblicka – såväl ur musikalisk som textmässig synpunkt. Arv 1953, s. 130.
B (†): VAGGE-BAND, -BARN, -BOLSTER, -DYNA, -FOT, -LAKAN, -MED, -PUTA, -SÅNG, -SÄNG, -TÄCKE, -VISA, se A.
C (†): VAGGO-BARN, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content