publicerad: 1924
BÄCKEN bäk4en, n.; best. -et (2Mos. 12: 22 (Bib. 1541) osv.), stundom -cknet (Hoorn Jordg. 1: 23 (1697), Klint (1906)); pl. = ((†) -cknar Nemnich Waarenlex. 719 (1801); bäcker BtÅboH I. 1: 101 (c. 1627: Messingz bäcker)); pl. best. -ckenen (SynodA 1: 53 (1640) osv.), stundom -cknen (Moberg Gr. 165 (1815), Johansson HomOd. 13: 217 (1845)).
Ordformer
(bäch- GR 4: 37 (1527). -in Joh. 13: 5 (NT 1526), RA 2: 196 (1568). bek- OPetri (1527) i SthmTb. 1: 141. bäckn (beckn) Cellarius (1729), VDAkt. 1784, nr 333 (: Beckn p(ennin)g(ar)). bäckene (beckenne) L. Paulinus Gothus Arch. 81 (1630), Risingh Landb. 77 (1671))
Etymologi
[fsv. bäkken, liksom d. bækken af mnt. becken; jfr holl. bekken, t. becken; af senlat. baccinum (se BASSÄNG)]
1) (numera bl. arkaiserande l. i fråga om ä. förh., se dock nedan a, b, f o. g) rund l. aflång skål; ofta om sådan af metall, särsk. om sådan med mer l. mindre kullrig botten. Sidhan loot han watn j itt bäckin, och begynte twå läriunganas fötter. Joh. 13: 5 (NT 1526). 2Mos. 27: 3 (Bib. 1541). Ett tomt bäcken klingar mäst. Scherping Cober 1: 160 (1734; ordspr.). (Lokes) hustru Signi håller et bäcken under etter-dropparne. Dalin Hist. 1: 130 (1747). Cavallin (1875). — jfr FOT-, HAND-, KOPPAR-, MÄSSINGS-, TVAGNINGS-, TVÄTT-BÄCKEN m. fl. — särsk.
a) (fullt br.) om (numera i sht ss. skylt användt) barberarbäcken. Jag (går) att upsöka mig en braf fältskiär, får så se på Hamburger torg bäcken hänga ute. Roland Minn. 76 (c. 1748). Heidenstam Vallf. 117 (1888). — jfr BARBERAR-, FÄLTSKÄRS-, RAK-BÄCKEN.
b) (fullt br. i ssgn DOP-BÄCKEN samt elliptiskt för denna ssg) om dopbäcken. (Kyrkan betalte) Sigfred Kåparslaghare, för kyrckiones bäcken såm han bygde (dvs. reparerade), .. 5 öre. BtÅboH I. 1: 69 (c. 1610). WoH (1904).
c) om i kyrka l. dyl. uppsatt skål för insamling af penningkollekt. SynodA 2: 56 (1600). ConsEcclAboP 482 (1661). EAZetterqvist i Landsm. 1907, s. 96. (†) Gifva i bäckenet. Dalin (1850). — jfr KOLLEKT-, OFFER-BÄCKEN.
d) (†) om fyrfat. Kongh Erich (har) latidt reckie, pine och bränne medh .. hete bäcken månge oskyllige. RA 2: 257 (1568). Cellarius 90 (1729).
g) (mindre br.) tekn. å vissa sammansatta destillationsapparater: skålliknande del öfver hvilken den flyktiga beståndsdelen matas. Leufvenmark Vin. 1: 55 (1869). — jfr REKTIFIKATIONS-BÄCKEN.
2) om musikinstrument.
a) mus. musikinstrument bestående af två runda, i midten skålformigt fördjupade metallskifvor som slås l. strykas mot hvarandra; i sht i pl.: (mässings)tallrikar; jfr CYMBAL 9. Höijer MusLex. (1864). — jfr JANITSCHAR-BÄCKEN.
3) större reservoar l. behållare för vatten (l. annan vätska); dels om sådan som utgöres af en mer l. mindre skålliknande behållare af metall l. sten l. dyl. o. dels om sådan som utgöres af en fördjupning i marken; bassäng (se d. o. 1). Nedanföre (klippan) är likasom ett bäcken, hvaruti vattnet faller, hvilket tyckes vara 8 till 9 fot djupt. Landell Bligh 139 (1795). Ned i bäcknet .. spruta sexton hufvuden oupphörligt vatten. Atterbom Minn. 195 (1817; i fråga om en springbrunn). När det underjordiska bäckenet öfverfylles, vid .. rikliga rägn, så stiger .. (grottans vattenyta) med fart. FWulff i Finn 1903, s. 44. — jfr BRUNNS-, STEN-, PORFYR-BÄCKEN. — särsk. om del af hamn; i ssgn HAMN-BÄCKEN; jfr BASSÄNG 1 a β.
4) geol. o. geogr. större, af naturen bildad, mer l. mindre tydligt skålformig fördjupning i berggrunden, utan afseende på huruvida den är torr l. helt l. delvis vattenfylld; jfr BASSÄNG 2. Höjer Sv. 1: 372 (1873). Jemtland närmare Åreskutan bildar en platå med Storsjöns bäcken i sin midt. IllSv. 2: XI (1882). Den västra delen av Östersjön har ett .. djupare bäcken. Flodström Naturförh. 178 (1918). jfr Lindström Lyell 150 (1857: Eocen-bäckenet). — om flodområde. Det landområde, från hvilket en flod med dess bifloder samlar och afleder vattnet, säges utgöra ett bäcken eller flodområde. Carlson 1Skolgeogr. 204 (1894). — jfr DAL-, EOCEN-, FJORD-, GRUND-, HAFS-, INSJÖ-, KLIPP-, KOL-, SALTSJÖ-, SJÖ-, STENKOLS-, SÖTVATTENS-, VATTEN-BÄCKEN m. fl.
5) [jfr motsv. anv. i holl. o. t.; jfr äfv. fr. bassin] anat. om den af ben omgifna hålighet som utgör nedersta delen af bålen hos människan (o. andra ryggradsdjur); äfv. om de ben som omgifva denna hålighet o. vid hvilka de nedre l. bakre extremiteterna äro fästa. Manligt, kvinnligt bäcken. Abnormt, förträngdt, platt, snedt bäcken. Stora bäckenet, bäckenets öfre, skålformiga del. Lilla l. nedre bäckenet, bäckenets nedre, ringformiga del. Hoorn Jordg. 1: 23 (1697). Then ena (kvinnan) haar ett stort och widt; och then andra, ett litet och platt bäcken. Dens. Siphra 52 (1715). Svenson Sinnessjukv. 9 (1907).
6) [jfr motsv. anv. i t.] anat. om den närmast njuren liggande trattformiga början af urinledaren; i sht i ssgn NJUR-BÄCKEN samt elliptiskt för denna ssg. Hernquist Hästanat. 82 (1778). — jfr NJUR-BÄCKEN.
Ssgr (i allm. till 5): A (†): BÄCKE-PENNINGAR, se B.
B: BÄCKEN-APPARAT.
1) (mindre br.) tekn. till 1 g: med ”bäcken” försedd destillationsapparat. Pistorii bäcken-apparat. TT 1871, s. 271.
2) (knappast br.) till 5, om de ben som bilda bäckenet. Bäckenapparatens ben (hos en viss fiskart) äro .. ofullständigt förbenade. Lilljeborg Fisk. 1: 731 (1884). —
-BEN. anat. om hvarje särskildt af de trenne sammanvuxna ben som å hvardera sidan begränsa bäckenet; i pl. äfv. om samtliga de ben som bilda bäckenet. Florman Anat. 1: 345 (1823). —
-FÖRTRÄNGNING. obst. abnormt liten vidd af den del af bäckenet genom hvilken fostret under förlossningen drifves; jfr -TRÄNGSEL. Tholander Ordl. (c. 1860). —
-GÖRDEL. anat. om (de ben som tillsammans bilda) bäckenet; jfr -RING 2. Sundström Huxley 30 (1874). jfr: Bäckengördeln utgöres hos broskfiskarna av en broskskiva .., som ligger i muskulaturen utan förbindelse med axelskelettet. Wallengren (o. Hennig) 5: 41 (1916). —
-HÅLA. anat. (det) rum som omgifves af bäckenets benstomme. Cederschiöld Ordl. (c. 1847). särsk. om lilla bäckenet. Müller LbAnat. 50 (1905). —
-INGÅNG~02, äfv. ~20. anat. lilla bäckenets öfre l. inre öppning; jfr -RING 1. Sjöstedt Förlossn. 9 (1875). —
-KOTA. (knappast br.) anat. hvarje särskild af de sammanväxta ryggradskotor som tillsammans bilda korsbenet. Dalin (1850). —
(1 c) -PENNINGAR, pl. (bäcke- 1695)
2) (förr) benämning på en afgift som af militärpersoner vid vissa kårer erlades, urspr. gm ”offer”, till tjänstgörande prästerskap o. fältskärer. (Bataljonsfältskären) skal njuta bäcken-penningar. LMil. 1: 589 (1685). Artillerie ock Slots Pastoren .. njuter härstädes, äfven Årlig Lön samt Beckn pgr, som Artillerie Predikant. VDAkt. 1784, nr 333. Nordforss (1805). —
-RAND. anat. Florman Anat. 1: 335 (1823). Från .. (korsknölen) går framåt i höftbenet till blygdbenets öfre kant en rundad benrand, bäckenranden, som begränsar ingången till lilla bäckenet. Wretlind Läk. 2: 26 (1894). —
-RING. (mindre br.) anat.
(1) -SLAGARE. [jfr (ä.) d. bækkenslager, mnt. beckensleger] (†) handtverkare som tillverkar bäcken. Dähnert 10 (1746). —
Spoiler title
Spoiler content