SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1920  
DOP 4p, sbst.1, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[fsv. dop; liksom d. daab, r., ä. d. dob, n., af mnt. dōpe (l. en icke uppvisad sidoform *dōp), af fsax. dōpi, f., afl. af dopian (se DÖPA) o. motsv. got. daupeins, mnl. dōpe, holl. doop, fht. toufī, senare äfv. toufa, hvaraf mht. toufe o. touf, t. taufe. Jfr DJUP, adj., DOP, sbst.2, DOPPA, v.]
Anm. Af de båda liktydiga orden dop o. DÖPELSE synes i ä. tid, åtminstone i religiöst språkbruk, hufvudordet hafva varit döpelse, hvilket också anträffats tidigare i sv. än dop. Efter hand har dop blifvit hufvudordet, o. i anv. som äro gemensamma för båda orden föredrages döpelse numera endast i den stående förb. döpelsens (mindre ofta: dopets) sakrament samt i vissa ä. ssgr af mera utprägladt religiös innebörd, döpelse- (mindre ofta: dop-)förbund o. döpelsenåd. Anmärkningsvärdt är att dop saknar ssgr af den folkligt hvardagliga karaktär som döpelseklot, -klump m. fl.
1) handling(en) l. akt(en) att döpa l. att ngn blir döpt; bruket att döpa; förh. att vara döpt; eg. o. urspr. om det kristna dopsakramentet samt om dettas förebild i den senare judendomen; jfr DÖPELSE, KRISTENDOM, KRISTNING; i allmännare anv. om olika hos vidt spridda folk förekommande renings- o. invigningsceremonier vid hvilka nedsänkning i l. begjutning med vatten l. öfverhufvud taget ngn vätska spelar en väsentlig roll. Gossen erhöll i dopet namnet Erik. Stå fadder vid l. (hvard.) på ett dop. Ef. 4: 5 (NT 1526). O. Petri 2 Post. 100 b (1530). Doopet är ett ordenteligit medel, genom hwilket Menniskian födes på nytt och warder salig. P. J. Angermannus Cursus visit. 139 (1605). At barnet skule döö vthan doop. Terserus Förkl. ö. cat. S 8 a (1663). Thet heliga Dopet, skal altijd .. förrättas i Kyrkan, när icke .. skiälige Orsaker äro, som fordra at Barnet skal döpas hemma. Kyrkol. 3: 3 (1686). (Jesu blod) renar och förenar / Osz medh Gudh i Dopsens flodh. Ps. 1695, 157: 6. K. Harald Hårfager sielf blef med vatn bestänkt, då han föddes ... Med samma hedniska Dop döptes Olof Tryggason. Dalin Hist. 1: 191 (1747). Dig vare pris för lifsens ord, / För dopets bad och nådens bord. Ps. 1819, 66: 4. Själfva dopet skedde ännu under 1500-talet allmänt medelst full neddoppning af kroppen. Norlind Sv. allmogens lif 560 (1912). — jfr ADVENTIST-, BAPTIST-, BARN-, BEGJUTNINGS-, KYRKO-, KÄTTAR(E)-, LEKMANNA-, MORMON-, NÖD-, NÖDFALLS-, OM-, PROSELYT-, SÄNKE-, TREDSKO-, TVÅNGS-, VATTEN-, VEDER-DOP m. fl. — särsk.
a) (†) i förb. dop och kristendom, där kristendom ofta står tautologiskt. G. I:s reg. 11: 382 (1537). Stå Fadder til Doop och Christendom. Schroderus Osiander 2: 611 (1635). Ryttmästär Bråkenskiöldz Fru, baar barnet till doop och Christendomb. Växiö domk. akt. 1683, nr 262; jfr e. Neka barnet dop och Christendom. Därs. 1751, nr 165.
b) (†) i uttr. taga dop(et), låta döpa sig. Then ther wil .. settia ther troo til, och tagha så dopet ther vppå at han wil wara en aff them som mich tillydha, han skal warda saligh. O. Petri 2 Post. 99 a (1530) [efter Mark. 16: 16]. Tilbeder vthaf hiertans grund, / Och tager Doop i thenna stund. Ps. 1695, 185: 11 [efter Apg. 2: 38].
c) i uttr. undfå, mottaga (det heliga) dopet, förr äfv. få dop(et), blifva döpt. Föder .. (änkan) barn innan the tijo månader, och thet barn får doop. Lagförsl. 317 (c. 1606). (Jesus) af Johanne dopet fick. Ps. 1695, 13: 1. Många af Nordens söner hade .. mottagit dopet under sin vistelse i främmande land. O. Montelius i Ill. Sv:s hist. 1: 360 (1877).
d) i uttr. (numera bl. med en viss officiell anstrykning) befordra till (det heliga) dop(et) (se BEFORDRA, v.1 2 a) o. (†) hafva till dop. Då dee haffva sina barn till doop och döda till jord. RP 8: 33 (1640).
e) [jfr t. zur taufe tragen] i uttr. bära (stundom: frambära) till dopet, bära (ett barn) till att döpas; numera vanl. bl. om gudmoder l. gudfader samt med inbegrepp af barnets hållande under själfva dopakten; förr äfv. i allmännare bet. i uttr. låta bära till (det heliga) dopet, låta döpa. N. N. .. haffwer låtit bära sijn vngha Son, N. N. til thet helgha doopet. A. J. Gothus Thes. ep. 4: 63 (1619). Om nu någen .. i en annan Byy bäär sijne Barn til Dopet i wåre Kyrkior, så skole the icke blifwa vptagne. Schroderus Osiander 2: 227 (1635). Gudmodren mottager barnet, för at bära det til Dopet. Öller Jemshög 210 (1800).
f) [jfr fsv. keysar lodhvik hiolt han til döpilse, t. zur taufe halten samt d. holde over daaben, t. über die taufe halten] (föga br.) i uttr. hålla till dopet, förr äfv. hålla till dop (Leopold (1797) i 2 Saml. 9: 31) l. vid (Lind (1738; under tauffe)) l. öfver dopet (Lagerbring 1 Hist. 3: 37 (1776)), under dopakten hålla (ett barn som döpes); vanl. om gudmoder l. gudfader. En gång blef en .. hushållerska af en .. vätteman bjuden att hålla hans .. barn till dopet. Wigström Folkdiktn. 2: 262 (1881).
g) (†) med agent l. föreg. genitiv angifvande den tillfällige förrättaren af ett dop. (Engelska kyrkan) giller Leekmänne och Qwinnors Doop vthi nödfall. Terserus Förkl. ö. cat. S 7 a (1663). Jesu dop i Jordans flod af Johanne. Nohrborg Sal.-ordn. 627 (c. 1765).
h) oeg.
α) om invigning (o. namngifning) af vissa föremål under former som erinra om dopet, nämligen dels, i den kat. kyrkan, i fråga om kyrkklockor, dels i fråga om fartyg (äfv. denna ceremoni urspr. af religiös karaktär). Någon betydande person, stundom en dam, förrättar (fartygs-) dopet genom att gjuta vin öfver framstammen eller kasta en vinbutelj deremot. Uppf. b. 7: 326 (1874). För den medeltida uppfattningen blef klockan genom ”dopet” begåfvad med mystisk makt: .. demonerna flykta därför, blixt och storm skada den ej. 2 NF 14: 315 (1910). — jfr KLOCKDOP.
β) om den burleska ceremoni som en person brukar underkastas ombord på ett fartyg, då han första gången passerar ekvatorn (o. i hvilken doppning i l. öfversköljning med vatten spelar en väsentlig roll): hönsning. Stenfelt (1920). — jfr EKVATOR-, LINJE-DOP.
2) (föga br.) om det förh. som gm dopet (se 1) tänkes inträda mellan Gud o. den döpte: döpelseförbund. Bewara titt doop ostraffeligha, på thet at .. tu .. måå .. jngåå mz .. (Herren) j ewinnerliga glädhi. O. Petri Handb. B 2 b (1529). jfr: Dopet glömme vi tidt, förbundet föga betänkes. Nicander Minnessann. 11 (1769).
3) i öfverförd l. mer l. mindre bildl. anv.
a) [efter t. taufe, gr. βάπτισμα i samma bet.; jfr βαπτίζειν i bet. öfverhopa med olyckor o. d.] om martyrdöd l. i allm. om genomgående af lidande l. utstående af en hård pröfning o. d. Mat. 20: 22 (NT 1526). Bremer Hertha 305 (1856). Ur det blodiga dopet (dvs. den franska revolutionen) framgick broderskapets idé stärkt och renad. Roos Strejken 27 (1892). Det är ett svårt dop Carl har gått igenom i Turkiet. A. Quennerstedt (1908) i Karol. krig. dagb. 4: XXIV. Jag måste genomgå ett dop; och huru ängslas jag icke, till dess att det är fullbordat! Luk. 12: 50 (Bib. 1917; NT 1526: medh en döpelse döpas). — jfr BLODS-, LIDANDES-DOP.
b) med tanke på dopet ss. en rening från synden, resp. ett begåfvande med anden, en invigning, en besegling osv. När vi genom andans dop, som är det köttsliga, det verldsliga sinnets rening, komme till Jesum. Wallin 2 Pred. 1: 111 (1825). Låt honom än i själfva födseln hafva emottagit snillets dop. (Cavallin o.) Lysander Sm. skr. 1 (1851). Vid hattpartiets dop hade de privata intressena stått fadder. Hildebrand Statsförf. 487 (1896). Åter knöt jag er vänskap hop, / Gammalt mjöd gaf förbundet dop. Wirsén Vis. 166 (1899). — jfr ANDE-, BLODS-, ELD-DOP.
c) med tanke uteslutande på dopet ss. en öfversköljning (med vatten). I vattnet lättades min dvala / Och dopet stärkte mig, det svala. C. V. A. Strandberg 3: 324 (1853). Det händer ibland, / .. att det blir som ett skydrag, man kallar, / och då är det lätt att få sig ett dop. Melin Dikt. 2: 172 (1904). — jfr BECK-, NEPTUNI-DOP.
Ssgr (till 1): A: DOP-AKT. Humbla Landcr. 373 (1740). Låter barnet under dopakten höra sin röst ock skriker, så anses det få god sångröst. M. Jonsson i Landsm. II. 5: 6 (1881).
-ATTEST. skriftligt utdrag ur en församlings (födelse- o.) dopbok med uppgift om en persons namn o. föräldrar, födelsedag, dopdag m. m. Cederborgh OT 3: 81 (1814).
-BARN.
1) gudbarn. Det (blef inom romerskkatolska kyrkan) .. förbudit at bygga äktenskap emellan Faddrarna och dop-barnet. Lagerbring 1 Hist. 2: 759 (1773).
2) barn (stundom allmännare: person) som döpes (just skall döpas l. nyss blifvit döpt). Det var många dopbarn i kyrkan i dag. Düben Lappl. 265 (1873).
-BASSÄNG, i hvilken den som skall döpas nedstiger. Ikonen (1889). Gossar och män dyka .. ned i dopbassängen, hvars vatten presten välsignar. Waldenström Österl. 694 (1896; i skildr. af kopternas dopfest).
-BEKRÄFTELSE. af kyrkans tjänare gjord stadfästelse af (kättar-, lekmanna- l. nöd)dop. Derefter undfick (drottning) Kristina i vatikaner-kyrkan af påfven .. sin dopbekräftelse, hvarvid namnet Alexandra lades till hennes förra. Fryxell Ber. 10: 234 (1842).
-BEKÄNNELSE. vid dop aflagd l. uppläst trosbekännelse. —
-BOK. (dope- Högberg Vred. 3: 437 (1906; arkaiserande)) [anteckningar öfver födda o. döpta i en församling ha i Sv. förts åtminstone sedan början af 1600-talet o. blefvo i lag föreskrifna 1686. Att för ändamålet skulle användas en särskild kyrkobok (vid sidan af församlingsbok, inflyttnings- o. utflyttningsbok osv.) blef uttryckligen bestämdt först 1894] bok för antecknande af födda o. döpta i en församling (med uppgift om den döptes namn, födelse- o. dopdag, föräldrar, faddrar m. m.); i officiellt språk numera bl. i förb. födelse- och dopbok. Karlstads domk. embetsmem. 1818, nr 11, s. 14. PT 1912, nr 193 A, s. 3. jfr: Snillet vet dock ingen dopbok af (dvs. en person är snille oberoende af om han är döpt). Tegnér 2: 518 (1839).
-BÄCKEN. (dops- Wettersten Forssa o. Hög 79 (c. 1750)) (sedan bruket att använda dopfuntarna till dop gm neddoppning upphört:) till dopfunt hörande fat af metall (vanl. mässing) som insättes i funten o. antingen användes ss. dopkärl l. ss. bricka till ett dylikt; stundom användt i bet. dopfunt. Murenius Acta visit. 441 (1660). 2 NF 18: 531 (1912).
-DAG. dag för ngns dop; dag då dop brukar förrättas. (Man) gifver .. (barnen) et namn, som .. är lika med dop-dagens namn. Oldendorp Evang. br. missionsarb. 1: 310 (1786). Den äldste kyrkolag, som vi känna för Bohuslän, nämner fyra dopdagar, påsk, midsommar, Mikelsmessa och julafton. Hildebrand Medelt. 3: 820 (1903).
-DRÄKT.
-DUK. (förr) dopkläde. Dalin (1850; med hänv. till dopkläde).
-FADER. (†) om förrättare af ett dop i förh. till den som döpes. (Gossen erhöll) i dopet af mig, som var både dopfader och fadder, .. (namnet) Anders Adolph. Rhyzelius Ant. 159 (c. 1750).
-FADDER. (föga br.) fadder. Lagerbring 1 Hist. 2: 759 (1773).
-FAT. fat hvari vid dopförrättningar dopvattnet hälles; ofta: dopbäcken. På det gamla dopfatet står en flera gånger upprepad följd af ovanliga bokstäfver, liknande munkstilens. Holmberg Bohusl. 3: 24 (1845).
-FORMULÄR. Wulf Köppen 1: 574 (1799). Abrenuntiationen fortfor att vara gällande i svenska dopformuläret till 1811. NF 1: 54 (1875).
-FUNT. (dope- Högberg Vred. 3: 358 (1906; arkaiserande)) [jfr d. døbefont] funt. Wikforss (1804; under taufstein). En dopfunt består af fot och skål, hvilka merendels äro arbetade af två sällan af ett enda block. Brunius Sk. konsth. 478 (1850). (Paulinus Gothus var angelägen om att) dopfunten icke skulle hafva sin plats i någon undangömd eller aflägsen del af templet, utan i koret. Lundström L. Paulinus Gothus 3: 81 (1898).
-FUNTS-, äfv. -FUNT-TÄCKE. duk som lägges öfver en dopfunt. —
(jfr 2) -FÖRBUND. (dops- Lybecker 32 (c. 1715), Ps. 1819, 218: 2) döpelseförbund. Mycket illa / Har jag mitt dopförbund med honom hållit. Nicander 2: 326 (1820).
-FÖRRÄTTARE. Böttiger 6: 306 (1847).
-FÖRRÄTTNING. Oldendorp Evang. br. missionsarb. 2: 116 (1788).
-GÅFVA. gåfva som ngn erhåller vid sitt dop; faddergåfva. —
-HANDDUK~02 l. ~20. handduk hvarmed vid barndop barnets hufvud aftorkas. Växiö domk. akt. 1790, nr 328.
-HANDLING. Oldendorp Evang. br. missionsarb. 2: 280 (1788). I den äldsta ordnade kyrkan var dophandlingen förlagd till nätterna före påsk och pingst. Hildebrand Medelt. 3: 820 (1903).
-HUS. = -KYRKA 2; i ä. tid äfv. om dopkapell i en kyrka. Röstet af doop huset nedtagit, ok et platt Taak .. giort i stället. Offerdals kyrkoarkiv N I 1, s. 48 (1701). Dophusen (i den kristna kyrkan) hade redan tidigt fått en rund eller åttkantig grundplan. Wrangel Byggn. hist. 13 (1904).
-KANDIDAT. [jfr eng. candidate for baptism] (vuxen) person som skall döpas. Oldendorp Evang. br. missionsarb. 1: 351 (1786). Den kvinliga dopkandidaten (var iklädd) endast en tunn hvit kjol. GHT 1896, nr 160, s. 3.
-KANNA. kanna hvarmed vatten hälles i dopfatet. L. Looström i Meddel. fr. Sv. slöjdfören. 1884, s. 83.
-KAPELL. kapell (särskild afdelning i en kyrka, resp. fristående mindre kyrkobyggnad) afsedt för dopförrättningar; jfr -HUS. Runda dopkapell .. blefvo .. under rundbågsåldern uppförde på fria platser. Brunius Resa 1838 216 (1839). Hildebrand Kyrkl. k. 134 (1875).
-KAR. jfr -FUNT, -KÄRL, -SKÅL. Brusewitz Gbgs mus. 47 (1880).
-KARAMELL. [jfr holl. doopsuiker] (i papper inlindad, med ngn devis l. symboliserande bild försedd) karamell som serveras vid barndop. (Lundin o.) Strindberg G. Sthm 262 (1881).
-KLOCKA. (förr) i vissa kyrkor: ringklocka som hängde framme i koret o. användes vid dopförrättningar. Växiö domk. akt. 1790, nr 329.
-KLÄDE. [jfr fsv. döpilse klädhe (Sv. kyrkobr. 5), hvitt klädesplagg hvari ett barn kläddes efter den egentliga dophandlingen (jfr -KLÄDER 1); af detta plagg, som ännu omnämnes i Handb. 1586, s. A 7 b (”Sedhan klädher Presten itt hwitt kläde på barnet”), torde här ifrågavarande duk utgöra en sista lämning] (förr) liten broderad duk (enl. Dalin af fin kambrik, batist l. dyl.) som, då ett barn döptes, lades öfver detta efter den egentliga dophandlingen. Dalin (1850; duken i fråga angifven ss. förekommande på vissa orter). L. Looström i Meddel. fr. Sv. slöjdfören. 1884, s. 67.
-KLÄDER, pl.
1) i fråga om förh. intill medeltidens slut: hvit dräkt (symboliserande den gm dopet vunna andliga renheten) som en vuxen person ifördes vid sitt dop efter den egentliga dophandlingen. Dalin Hist. 2: 77 (1750). Omvända hedningar .. plägade (ofta) uppskjuta dopet till sista stunden, för att få dö i dopkläderna. Geijer Häfd. 155 (1825). Sju dagar behöll Rollon de hvita dopkläderna. Anholm Normandie 73 (1898).
2) dopdräkt. Öller Jemshög 209 (1800). (Barnmorskan) lindade barnet i dopkläderna. Wigström Folkdiktn. 1: 231 (1880).
-KLÄDNAD. dopdräkt. Oldendorp Evang. br. missionsarb. 2: 575 (1788).
-KLÄNNING. dopdräkt för barn; till barns dopdräkt hörande klänning. Hagberg Shaksp. 8: 326 (1849).
-KOLT. (i Finl.) = -KLÄNNING.
-KYRKA.
1) i fråga om ä. förh. (jfr under -RÄTT): kyrka (hufvudkyrka) hvari dop fick förrättas. Strinnholm Hist. 3: 303 (1848). 2 NF 22: 171 (1915).
2) (i ä. tid uppförd) kyrka särsk. afsedd för dopförrättningar; jfr -HUS, BAPTISTERIUM. Hildebrand Kyrkl. k. 21 (1875). NF 2: 1413 (1878).
-KÄLLA. (i fråga om ä. förh.) källa hvari dop ägde rum. (Olof Skötkonung hade mottagit dopet i) Husaby, i en af de källor, hvilka ännu i trakten omtalas såsom gamla dopkällor. Reuterdahl Sv. kyrk. hist. 1: 328 (1838).
-KÄRL. kärl hvari dop äger rum l. hvarur vid dop vattenösningen sker. —
-LISTA. (numera knappast br.) förteckning öfver födda o. döpta i en församling; jfr -BOK. Möller (1790). Hahnsson (1888).
-LITURGI.
-LÄNGD. (i Finl.) födelse- o. dopbok. FFS 1869, nr 30, s. 37.
-MÖSSA. till barns dopdräkt hörande mössa. Rääf Ydre 1: 121 (1856).
-NAMN. i dopet erhållet namn; förnamn. Nordberg C. XII 2: 132 (1740). Reinhold, som de säga att magistern skall heta i dopnamn. De Geer Hjertkl. 265 (1841).
-PÅSE. benämning på numera knappast förekommande dopklänning af påsliknande form, afsedd att ss. ett fodral dragas utanpå lindan. ”Doppåse” af sammet. Bæhrendtz Kalmar mus. 67 (1892).
-RITUAL. Mäster Sigfrid behöfde ingen handbok, han kände sin dopritual. Topelius Planet. 1: 22 (1889).
-RÄTT. rätt att döpa; i fråga om ä. förh. (före 1200-talet) äfv. om viss kyrkas rätt att utgöra plats för dopförrättningar. Innan doprätt ännu hade blifvit tillagd alla kyrkor. VittAMB 1872, s. 106. Doprätten tillhörde icke munkarne, utan presterskapet. Hildebrand Medelt. 3: 478 (1900).
-SAKRAMENT.
-SEDEL. dopattest. Lind (1749; under tauff-zettel).
-SKIFVA. (†) dopbäcken? Murenius Visit.-prot. 12 (1637).
-SKÅL. skål hvarur vid dop vattenösningen äger rum; förr stundom användt i bet. dopfunt. Oldendorp Evang. br. missionsarb. 1: 178 (1786). Weste (1807). L. Looström i Meddel. fr. Sv. slöjdfören. 1884, s. 75.
-STEN. [jfr t. taufstein] (numera mindre br.) dopfunt af sten. Lælius Bünting Res. 2: 124 (1588). Een makalöös doopsteen af marmor och alabaster. Bidr. t. Åbo hist. I. 5: 51 (1681). Brunius Sk. konsth. 477 (1850).
-SYMBOLUM. dopbekännelse. Fehr Underv. 158 (1894).
-SYSKON, pl. enligt katolsk uppfattning: personer som kommit i andlig skyldskap till hvarandra därigm att de haft samma gudfader l. gudmoder l. att ngn af den enes föräldrar är gudfader (gudmoder) till den andre. Sv. folkv. 1: 121 (om Axel Tordsson o. skön Valborg). Botin Hem. 2: 47 (1756). Santesson Nat. 237 (1880).
-VATTEN. (dope- Schroderus Osiander III. 1: 335 (1635)) Vid vattenbegjutningen skulle .. (gudmodern) uppfånga några droppar af dopvattnet och dermed fukta barnets ögonlock, för att dymedelst stärka dess syn. Lovén Folkl. 177 (1847). NF 3: 1385 (1880).
-VITTNE. vittne vid ngns dop; ofta: fadder. C. C. Gjörwell (1798) i Sv. mem. o. bref 2: 175. Handb. 1894, s. 140. —
-ÖL. (mindre br. utom i skildringar af allmogeseder) i samband med barndop hållet gästabud; jfr BARNSÖL. Nordström Samh. 2: 57 (1840). Fira dopöl före bröllopet. Lagerlöf Jerus. 1: 10 (1901).
B (numera bl. ngn enstaka gg arkaiserande): DOPE-BOK, -FUNT, -VATTEN, se A.
C (†): DOPS-BÄCKEN, -FÖRBUND, se A.
-SKÄNDARE. [jfr t. taufschänder (Luther)] om person som ogillar barndop. The Anabaptister och Doops skendare. L. Petri Exorc. B 1 a (1562).
Spoiler title
Spoiler content