publicerad: 1932
HÅRD hå4rd, adj. -are. adv. = (†, Holof. 22 (c. 1580), RP 4: 155 (1634)), -A (†, G1R 2: 4 (1525), Ps. 1695, 205: 10), -T (jfr HART, adv.).
Ordformer
(hard 1523 (: hart, adv.), 1526—c. 1735 (: hart, adv.). hord(h) (hoord) 1525—1549. hård (hårdh, håård) 1526 osv. hål(l) (håhl, håål) 1558 (: hålbly)—c. 1755 (angivet ss. vulg.). hin (den) håle (hååle, hohle) 1639 osv. hin håre 1733. hin hårde 1740—1858. — Anm. Den gamla dat.-form n i n. sg. hårdo användes förr i uttr. hårdt mot hårdo. OPetri Kr. 40 (c. 1540), PErici Musæus 1: 138 a (1582))
Etymologi
[fsv. harþer, sv. dial. hår(d), hål, motsv. d. haard, isl. harðr, got. hardus, t. hart, eng. hard; av ett ieur. kortú-, jfr gr. κρατύς, stark, mäktig (jfr ARISTOKRATI). — Jfr HART, adv., HARTKORN]
Översikt
Översikt av betydelserna.
1) i eg. anv. Härunder: hårdt korn, hård säd (a), hård strömming (b), hårda pängar (d), ligga hårdt (g), om mat (h), hård mage (k), med hård hand (n). 2) i bildl. anv. Härunder: om energistråle (b), hårdt mot hårdt (c), obeveklig, känslolös, trög (e), om själsförmögenhet (f). 3) oeg., i fråga om sinnesintryck. Härunder: i fråga om synintryck (a), i fråga om hörselintryck (b), om konsonant, vokal (b α), om maltdryck o. d.: sur (c), om vatten (d). 4) okänslig i fysiskt hänseende; härdad. Härunder: osårbar gm magi (a γ), om sömn (b). 5) svår (att handskas med). Härunder: stå hårdt (b α), hålla hårdt (b β), hård gång, i fråga om färskning (b γ). 6) tung, tryckande, svår, sträng. Härunder: hård tid (b), hårdt klimat (c). 7) förenad med hänsynslöshet, fordrande, skarp. 8) sträng, obarmhärtig, hårdhjärtad. Härunder: på ngns hårda ansvar (b γ). 9) som sker med kraft l. eftertryck, kraftig, stark, intensiv; äv. (ss. adv.) förstärkande: mycket. Härunder: ligga hårdt på rodret (a α α'), sitta hårdt, i fråga om hare osv. (a α β'), sitta hårdt, i fråga om ekonomiskt trångmål (b slutet), i fråga om snabb rörelse (d), i fråga om naturkraft (e), högljudd, ljudlig (f), i fråga om sinnesrörelse (g), i fråga om påfrestning o. d.: svår, påkostande (h), i fråga om ed: dyr (i slutet), i fråga om strid o. d. (l). 10) ss. adv., i fråga om närhet i rum l. tid. Härunder: hårdt styrbord o. d. (a), hålla sig hårdt till ngt (b). 11) hin håle.
1) som icke l. bl. obetydligt ändrar sin form vid yttre tryck; som har en fast konsistens, som gör starkt motstånd mot tryck; äv. om föremål l. ämne, när det äger en fastare l. massivare konsistens än det vanligen har; motsatt: mjuk. Hård gom, (hjärn)hinna, nöt, panna, puls, se respektive huvudord. Hård som sten (jfr 2 e), om föremål, bröd osv. VarRerV 8 (1538). (Gud) lät tigh vthgå watn aff harda helleberghet. 5Mos. 8: 15 (Bib. 1541). Stenar berättas af somlige vara miukare neder i Jorden, men hårda i dagen. Linné Gothl. 231 (1745). Ej sällan hindrar rådande torka plöjningen, enär jorden är alltför hård. SkrSkånHushS II. 2: 126 (1920). Krokar av hårdaste tallrotsvirke till att vila årorna emot vid rodden. TurÅ 1932, s. 44. (†) En Häst skall hafwa .. hårdt (dvs. fast) Hull. Rålamb 13: 117 (1690). — jfr BEN-, DIAMANT-, FLINT-, FULL-, GLAS-, JÄRN-, KOL-, MARMOR-, STEN-, STÅL-, YT-HÅRD m. fl. — särsk.
a) [jfr fd. harth sææth, d. haardt korn, t. hartes korn samt HARTKORN] (†) i uttr. hårdt korn, hård säd, ss. sammanfattande benämning på råg, vete o. korn (i sht ss. motsats till havre). Tutusend tunnor hård sädh. OxBr. 1: 272 (1625). Synnerberg (1815). Fryxell Ber. 14: 187 (1846; efter handl. fr. 1660; i fråga om förh. i Skåne o. Blek.).
b) [jfr motsv. uttr. i nordsv. dial.] (†) i uttr. hård strömming, om salt strömming. PH 6: 4320 (1756).
c) om malm l. metall.
α) (†) i uttr. hårda metaller o. d., om koppar o. järn. Metaller äro Sex, twå Ädla, twå Hårda, twå Weka. Hiärne Berghl. 445 (1687). Bromell Berg. 71 (1730).
γ) metall. om tack- l. gjutjärn vari kolhalten uppträder huvudsakligast som kemiskt bundet kol o. som i brottet visar vit textur; motsatt: mjuk (om tack- l. gjutjärn med kolhalten huvudsakligen i form av grafit o. med grå textur); förr äv. om stångjärn: kallskör. JernkA 1817, 1: 80. Därs. 1864, s. 3.
d) [jfr d. haarde penge, t. hartes geld, eng. hard cash] (numera bl. arkaiserande l. i anslutning till utländska förebilder) om metallmynt o. d.; särsk. i uttr. hårdt mynt, hårda pängar o. d.; äv. substantiverat. Fosz 187 (1621). 4000 hårda Piaster. Agrell Maroco 1: 281 (1790, 1796). Han ville .. gerna hafva betalning i hårdt mynt. Han kunde aldrig i sin lifstid blifva öfvertygad, att papper var penning. Ödmann Hågk. 33 (1801; uppl. 1918). Rydqvist StatsekonBetr. 117 (1865). Fyratiofem hårda (dvs. dollars). Zilliacus Hågk. 82 (1899). Hallström LegDr. 82 (1908).
e) bot. o. landt. om frö som, ehuru fullt moget o. friskt, icke gror inom normal tid. Lyttkens Frök. 6 (1879). SFS 1894, Bih. nr 78, s. 7. LB 2: 4 (1899).
f) (i fackspr.) i uttr. hårdt tak. Med hårt tak menas dels brandsäkert tak, dels tak täckt med plåt, skiffer, tegel (osv.). SkånStBrandstFAlmTariff 1925, s. 11.
g) om (vila på) underlag som icke är elastiskt; särsk. i uttr. ligga l. sitta hårdt, ligga l. sitta på ett hårdt underlag. Hård säng, stol, hårdt läger, motsatt: mjuk. FörsprPsalt. (Bib. 1618). Man sofwer offta bäst på hårdan bänck. Grubb 358 (1665).
h) (numera bl. vard.) om ägg: hårdkokt; motsatt: löskokt. VarRerV 18 a (1579). Salé 184 (1664). Skiär hårda Ägg uthi skifwor. Rålamb 14: 123 (1690).
i) om bröd som är bakat l. har torkat så, att det fått en fast o. torr konsistens; motsatt: mjuk; numera särsk. om tunt bröd av dylik beskaffenhet, knäckebröd resp. tunnbröd. Jos. 9: 5 (Bib. 1541). Jagh gaff honom äta håårdt kakubröd. Rondeletius 88 (1614). Lind (1749). Hårt bröd gör röda kinder. Ström SvenskOrdspr. 105 (1926).
j) (†) om mat: som är svår att tugga l. smälta; hårdsmält; förr motsatt: ”vek”. Spädebarn kunna icke fördraga hård spijs och starka drycker. Phrygius HimLif. B 2 a (1615). Westerdahl Häls. 116 (1764). — särsk. i bild. Hård spijs, ätha sin egen Ord. Grubb 358 (1665).
k) i fråga om trög avföring, i uttr. hava hård mage, äv. (numera i sht i vissa trakter) hårdt liv o. d., äv. i överförd anv. i uttr. vara hård i magen; jfr HÅRD-LIVAD. Lind (1749). CJBrag (1774) hos Linné Bref I. 3: 299. Auerbach (1909). jfr (†): En hård Stool-gång. Hoorn Jordg. 1: 69 (1697).
l) om fjäder o. d.: svår att spänna, böja o. d. En hård fjäder. — särsk. (mindre br.) om bösslås: hårdspänd. Låsen (på ”lurbössor”) få ey eller vara hvarken mycket löstryckta eller hårda, utan medelmåttiga. Hillerström Björnf. 28 (1750).
m) i fråga om process o. d. varigm ngt får en hård konsistens; i sht ss. adv. ofta övergående i 9. Men laga så at .. (äggkakan) icke blifwer för hårdt steekt. Salé 47 (1664). Vatn bör intet brukas, utan för den hårda tvinningen skul vid Sy-Stick- och Spin-Silke. PH 5: 3508 (1753). Bondvagnen ristade oss på den hårdt tillfrusna marken. De Geer Minn. 1: 71 (1892).
Anm. till 1 m. I repslagares fackspr. användes ordet förr substantiverat i uttr. full hård, om den hårdhet en dukt erhållit gm att den fått så mycket tvinning som den kunde mottaga. När dukterna fått ”full hård”, så att de ej kunna mottaga mera tvinn, är klart till ”slåning”. 2NF 22: 1439 (1915).
n) om hand, näve o. d.; ofta med anslutning till 9. Han är hård i nyporna (vard.). Hvar och en är ej så stor och stark, / Och tung på fot, och hård i hand, som du. Atterbom LÖ 1: 254 (1854). Deras hårda händer knötos / Sist kring hvar sin fältherrstaf. Snoilsky 2: 34 (1881). — särsk. i bild i uttr. med hård hand, förr äv. med hårda händer, hårdhändt, med kraft l. våld, ”med hårdhandskarna”, ”utan att lägga fingrarna emellan”; stundom övergående i 7, 8. Ath man vdj tijdt tager saken medt then forredere hoop alffuarligen, och medt hårde hender före. G1R 14: 91 (1542). Verelius 10 (1681). O död, hur bitter är du .., som .. med hård hand sliter glädjens krans från lifvets panna. Wallin Rel. 2: 239 (1827).
2) i sådan bildl. anv. av 1 som nära ansluter sig till denna bet. — särsk.
a) [anv. framkallad därav att ofruktbar jord l. mark ofta är hård (i bet. 1)] (numera knappast br.) om mark, jord, landområde o. d.: karg. HA 9: 70 (1759). Sverige är ett hårdt och fattigt land. Almqvist Arb. 5 (1839). Ju högre mot fjellen (i Norrland) .. man kommer, desto hårdare blifver jordmånen och desto mindre växtligheten. LbFolksk. 84 (1868).
b) fys. om energistråle, i sht katod- l. röntgenstråle: som har stor genomträngningsförmåga; äv. om vakuumrör som alstrar dylika strålar; motsatt: mjuk. HeimdFolkskr. 51: 19 (1898; om röntgenrör). Arrhenius Värld. 107 (1906; om solstoftsstråle). Grenander Radioakt. 10 (1909; om röntgenstråle). RadioAm. 1924, s. 29 (om radiorör).
c) [jfr d. haardt (i)mod haardt, nt. hart gegen hart] i uttr. hårdt (e)mot hårdt, förr äv. hårdt mot hårdo, numera i sht i förb. sätta hårdt mot hårdt, besvara en åtgärd osv. som utmärker sig gm våldsamhet, hänsynslöshet o. d. gm ngn åtgärd osv. av liknande beskaffenhet; ofta: betala med samma mynt. OPetri Kr. 40 (c. 1540). Hårdt mot hårdt giör intet godt. Lind (1749; ordspr.). Han sökte att göra henne tydligt, att hon .. genom att sätta hårdt emot hårdt stängt sig vägen till .. (sin fars) hjerta. Bremer Pres. 166 (1834). Hårdt mot hårdt slutas svårt. Granlund Ordspr. (c. 1880). VL 1898, nr 10, s. 3. Jfr, med skämtsam återgång till den eg. bet., följande folkliga talesätt: Hårdt moot hårdt, sade Kiäringen föll moot Hällebärget. Grubb 359 (1665). Hårdt emot hårdt, sad' hin, slog gumpen i berget. Rhodin Ordspr. 78 (1807).
d) i fråga om stil, framställningssätt o. d.: stel, styv, osmidig, tvungen; numera i sht med anslutning till 3. Hans Styl är något hård och mörck. Schroderus Os. III. 1: 3 (1635). (Om) verserne (i dramat äro) hårda eller slappa; då sägen utan betänkande: dessa fel äro Skaldens, de äro icke skaldeslagets. Kellgren 3: 169 (1785). JournSvL 1800, s. 615 (i fråga om skulptur). Den poesi, som möter oss i .. (reformationstidens) psalmdiktning, är .. ganska hård och konstlös. Rudin i 3SAH 15: 141 (1900). Något hårt och tvunget i stilen. Östergren (1928).
e) om person (l. djur) l. i fråga om ngns sätt att känna l. tänka o. d.: som icke lätt påvärkas l. röres, obeveklig, känslolös; kall, förhärdad; omedgörlig; äv.: som är ett uttryck för en dylik sinnesstämning l. sinnesart; stundom övergående i 8. Vara, göra sig hård mot ngns böner, tårar. Hans hierta är hardt såsom steen. Job 41: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: fast såsom sten); jfr 1. Cupido, som Tig ditt hårda hierta weeka kunde. AWollimhaus (c. 1669) i 2Saml. 1: 120. Är det någon ibland oss, som kan vara hård och orörlig (vid tanken på Jesus' död)? Nohrborg 91 (c. 1765). Han (erfor) en verklig lättnad öfver att tänka på saken torrt och hårdt, som om det var idel algebra. Levertin Magistr. 194 (1900). Den hårda .. saklighet, vars hemlighet författaren (dvs. Paul Ernst) lärt .. hos Bandello och Cervantes. Böök 4Sekl. 193 (1928). — särsk. (†, utom jäg.) trög (att låta sig påvärkas i ngn riktning). Så lätt til Löije .., så hård at fälla ångerfulla Tårar. Preutz Kempis 501 (1675). Är han (dvs. rapphönshunden som dresseras) hård, d. v. s. oläraktig, så begagnas rosenkrans. Källström Jagt 88 (1850). särsk. jäg. om hund: som icke giver skall, förrän han är tätt inpå villebrådet; motsatt: lös. Schröder SvJakt. 200 (1891). 2NF 25: 871 (1917).
f) (†) om själsförmögenhet: klen, svag. (Sv.) Haffwa hårdt förstånd (lat.) Obtuso, tardo, hebeti esse ingenio. Helsingius O 1 b (1587). Han .. säger sigh omögeligen för sitt hårda minne kunna lära alle stycken i Catechismo till pricka. VDAkt. 1697, nr 242. Möller (1790).
3) oeg., i fråga om sinnesintryck.
a) i fråga om synintryck: skarp, kall; motsatt: mjuk; särsk. om målning, gravyr, fotografi l. synbild: som mer l. mindre saknar förmedlande övergångar o. valörer o. som därför gör ett kallt o. okänsligt intryck; äv. i överförd anv. Han var en lång mager man, med skarpt tecknade, nästan hårda drag. Carlén Repr. 7 (1839). Den djärfva blicken i de svarta, något hårdt tecknade ögonen. Edgren Kovalevsky 15 (1892). Öfver relingen lyste bronshjälmarna hårdt i det kalla ljuset. Hallström Brilj. 216 (1896). Frida fick en hård glimt i ögat. Siwertz Sel. 2: 34 (1920); jfr 8. — särsk.
α) i fråga om grov l. skarp o. därför ofta okänslig formgivning. Adlerbeth HorSat. 54 (1814). (Dürers) stundom temligen hårda träsnitt. Atterbom Minn. 252 (1817). Gestalten i medeltidens konstverk är torr, hård och kantig. Ljunggren Est. 2: 232 (1860).
β) fotogr. om fotografisk bild o. d.: som har (för) stora kontraster mellan ljus o. skugga; äv. om belysning: som åstadkommer dylika kontraster. Nyblæus Fotogr. 112 (1874). Roosval Schmidt 156 (1896). Malmberg David 66 (1910).
γ) i fråga om förhållandet att färger o. d. stå oförmedlat mot varandra; äv. konst. om målning som målats utan känsla för tonövergångar o. nyanser o. i fråga om dylikt sätt att måla. Miniatursk. 17 (1784). I stället för att måla varmt, kan man .. komma att måla hårdt eller brokigt. Scheutz Ritk. 199 (1832). Ett hårdt måladt herrporträtt, men med rätt lefvande hufvud. PT 1892, nr 27, s. 3. — särsk. i fråga om förhållandet att ngt framträder i stark kontrast mot ngt annat. Den röda färgen står bra hårdt mot den gröna. Alla träd stå hårdt svarta mot den lätta luften. GHT 1895, nr 223 B, s. 2.
b) i fråga om hörselintryck, om ljud, ord, språk o. d.: som gör ett särskilt skarpt l. kärvt l. omelodiskt intryck, ofta med biföreställning av metallklang; i sht förr ofta om ljud osv. som gör ett mer l. mindre obehagligt intryck: stötande, främmande; äv. om röst: sträv, skarp. Arvidi 23 (1651). Hårdt var hans (dvs. skaldens) språk, men i Norränatunga / en mäktig malmklang låg. Tegnér (WB) 9: 17 (1840). Det hårda, metalliska rasslet av räkne- och skrivmaskinerna. Siwertz Varuh. 189 (1926). jfr (†): (Stavelsen) skor i .. Baderskor, går hårt oc stötande. Pfeif DeHabitu 175 (1713). — särsk.
α) språkv. i äldre svenska grammatiska arbeten, dels om de explosiva (klusila) konsonanterna i motsats till de frikativa (ännu ngn gg i icke fackmässigt språk om g o. k), dels om de tonlösa explosivorna i motsats till de tonande; i yngre grammatiska arbeten (fr. o. m. 1800-talet), numera bl. i icke vetenskaplig framställning, om vokalerna a, o, u, å, framför vilka bokstäverna g o. k i regel uttalas ss. explosivor; motsatt: mjuk, len (förr äv.: ”lindrig”); förr äv. om språk, munart o. d.: som innehåller många ”hårda” ljud; äv. (fullt br.) i fråga om uttal av ett ljud, när det sker påfallande explosivt. Thett är twenne slags g: ett leent, för e, i: hwilket kallasz Frantzyska g, .. och eet hårdt, för a, o, u, l, r .. hwilket blifuer elliest kallat Tyske g. Pourel de Hatrize 10 (1650). (Bokstäverna indelas bl. a.) I lena, .. (t. ex.) b, d. .. I hårda, .. (t. ex.) p, t. Giese Sprachm. 1—3: 4 (1730). Hof Anm. 51 (1760). Detta h uttalas så hårdt, att det låter nära som ett k. Geijer I. 8: 45 (1833). De hårda vokalerna a, o, u. Tullberg SvSpr. 2: 4 (1836). I Stockholm uttalas gemenligen snodd, i mindre hårda munarter sno. Rydqvist SSL 2: 87 (1857). VRydberg i SvTidskr. 1873, s. 491. Noreen VS 1: 389 (1905). jfr (†): Hårdare bookstäfwer kallas de som med yppen munn eller med stort wäder måste utföras. Rudbeck Atl. 1: 20 (1679).
β) mus. i fråga om ton o. d.: som saknar fyllighet o. mjukhet, sträv, kall. Drake Töpfer 101 (1850). Hedlund Fiolsp. 18 (1906). Det är främst den hopsnörda och hårda halsklangen det gäller att komma ifrån. Anrep-Nordin HbKördir. 24 (1920).
γ) om skratt, hosta o. d. Herr Western brast ut i et långt och hårdt skrattlöje. Ekelund Fielding 85 (1765). Anfall af hård, skrällande hosta. Cederschiöld QvSlägtl. 3: 189 (1839).
c) [jfr motsv. anv. i fsv., sv. dial. o. dan. samt av lat. vinum durum] (†) i fråga om smakintryck, om vin l. maltdryck, eg.: sträv i smaken; sur, syrlig. Swrt eller hardt wijn. VarRerV 29 (1538). Hårdt dricka. Serenius (1741). Linné Diet. 2: 112 (c. 1750). Möller (1790, 1807).
d) i fråga om känselintryck, om vatten: som i större mängd innehåller oorganiska ämnen, i sht kalk, o. som därför kan kännas hård (i bet. 1) l. sträv o. som bl. i ringa grad löddrar sig vid tillsats av tvål; motsatt: mjuk, len. SvMerc. V. 1: 35 (1759). Hemta mig en liten flaska regn! / .. Ty vattnet här är så förskräckligt hårdt. Runeberg 6: 32 (1862). Ramsay GeolGr. 146 (1909). Böös o. Lundberg Kemi 135 (1930).
4) som i yttre (fysiskt) hänseende är mer l. mindre okänslig; härdad; som icke reagerar för ngt, oöm, hårdför; stundom äv. med tanke på de psykiska egenskaper som erfordras jämte de fysiska för att ngn skall uthärda yttre besvärligheter o. d. — särsk.
a) (föga br.; jfr dock α, β, γ) om person (l. djur); äv. i förb. hård (e)mot ngt, härdad mot l. okänslig för ngt. 2Mos. 1: 19 (Bib. 1541). Norige är ett stort Land, och thär uti bor ett hårdt folk. Peringskiöld Hkr. 1: 202 (1697). Den som ännu ej blifvit hård mot bisting. Dahm Biet 57 (1878). Och stramt hon styr familjen än, / så hård mot vind och väder / som fordom hennes fäder / vid Lech och Holofzin. Fröding NDikt. 6 (1894). — jfr VINTER-HÅRD. — särsk.
α) hippol. om häst: som utan att taga skada kan utsättas för mycket stora påfrestningar. GHT 1895, nr 231 A, s. 2. För distansritter lämpa sig endast mycket hårda hästar med kraftigt hjärta, goda lungor, sunda hovar och ben samt okuvlig energi och gålust. RidI 1930, Bih. s. 41.
β) hippol. i uttr. hård i munnen, okänslig för bettet l. för ryttarens tygelhjälper, hårdmunt; äv. i uttr. hästen har hård mun o. d. KrigVAH 1829, s. 48.
γ) (fullt br.) enl. äldre (folklig) föreställning: som gm magi o. d. blivit osårbar l. skottfri; särsk. i uttr. göra sig hård, göra sig osårbar gm magi. En förrymd knekt .. ”hade med then Onda så vidt gjort kompakt, att han var hård, så att hvarken lod eller jern kunde göra honom skada”. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 210 (cit. fr. 1632). Den tron var allmän, att Gustaf Adolf var hård. Topelius Fält. 1: 56 (1853). (Grendel) var hård mot eggar af alla slag. VLitt. 2: 466 (1903).
b) (ngt vard.) om sömn: som är tung och djup o. varur man icke lätt kan väckas; i sht i förb. sova hårdt, övergående i 9. Såsom när man weckier en man aff hardom sömpn. Syr. 22: 7 (1536). Om du skulle stå brud i morgon, så sof du visst inte så hårdt. Envallsson ÄdelmBönd. 4 (1794). Wahlenberg Lönd. 64 (1892).
5) svår (att handskas med l. få bukt med), besvärlig.
a) (mindre br.) om person (l. djur). The män Zeru Ia söner äro migh alt för hårde. 2Sam. 3: 39 (Bib. 1541; Bib. 1917: äro starkare än jag). Jag fruktar att de bli oss för hårda att nappas med. Hagberg Shaksp. 3: 130 (1848). Bååth Grette 201 (1901). — särsk. (†) om häst: som är svår att rida l. köra. Är en Häst bredh på Kinderna, det är en hård Häst, och tömar sigh intet wäl. Rålamb 13: 117 (1690).
b) († utom i α, β, γ) om sak. Thet är swårt och hårdt troo, at een lekammen är tillijka j Natwarden och j Himmelen. OMartini Bew. A 3 b (1604). Fattigdomen är hård at pågå. Grubb 637 (1665). — särsk.
α) i uttr. stå hårdt, numera bl. (föga br.) opers. det står hårdt (med ngn), det är besvärligt (för ngn) l. det kostar (ngn) stora ansträngningar (att nå visst resultat), det sitter hårdt åt, det är svårt; förr äv. med personsubj.: befinna sig i trångmål, hava det svårt. Hästerne (kommo) och vehl öf(ve)r (sjön) fast dhett stodh hårt medh dem. KKD 7: 6 (1701). Jag lärer intil söndagen stå ganska hårdt; Jag hoppas at jag tå skal hinna til ändan af min plågo. Münchenberg Scriver Får. 192 (1725). När man väl en gång kommit i klämman, så står det hårdt att komma ut igen. Backman Reuter Lifv. 1: 55 (1870). Som sig borde, hade det stått hårdt att förmå konungen att lämna sin här. Quennerstedt C12 2: 2 (1916).
β) [jfr t. hart halten] (numera bl. ngn gg i Finl.) i det opers. uttr. det håller hårdt, det fordras ansträngningar, mycket arbete o. d. (för att nå visst resultat), det är besvärligt l. sitter hårdt åt. AOxenstierna Bref 4: 162 (1645). Med utwäxling, eller aflåtande på parole synes det nu åter willa holla hårdt. KKD 6: 207 (1713). Det höll likväl hårdt, innan kaptenen gaf med sig. Topelius Vint. I. 1: 215 (1859, 1880). Berndtson (1880).
γ) (fullt br.) metall. i uttr. gå hårdt, hård gång, i fråga om färskning som sker trögt l. med svårighet. Rinman (1788).
c) ss. första led i ssgr vilkas senare led utgöres av ett p. pf.: svår att behandla på det sätt som angives av det i senare ssgsleden ingående verbet.
6) som kännes tung o. tryckande, som är svår att utstå l. genomgå, svår, sträng; bitter, gruvlig. Tin fadher haffuer giordt wårt ook alt förhårdt. 2Krön. 10: 4 (Bib. 1541; Bib. 1917: svårt). Detta .. vilkor nödgades Konungen bifalla, ehuru hårdt det var. Dalin Hist. III. 1: 79 (1761). Fru Cecilia och tvänne hennes döttrar bortfördes .. till Danmark uti det hårdaste fängelse. Fryxell Ber. 3: 3 (1828). Hade jag fått upp ruter i rättan tid — så — åh det är hårdt att göra inviter för ingenting! Almqvist AMay 44 (1838). Hon brukade .. kunna hålla humöret uppe både i hårt och lett. Lagerlöf Liljecr. 6 (1911). Antonius' svaghet för den sköna kvinnan skulle hårt hämna sig. Grimberg VärldH 4: 238 (1930). (†) Lät tigh icke tyckia hårdt wara om pilten. 1Mos. 21: 12 (Bib. 1541; Vulg.: Non tibi videatur asperum; Luther: Las dirs nicht vbel gefallen). — särsk.
a) i fråga om ord, tal o. d.; numera nästan bl. arkaiserande i uttr. ett hårdt tal [efter Joh. 6: 60 (se nedan)], numera särsk. om ngt som är svårt o. påkostande att höra. Thetta är itt hardt taal, hoo kan thet höra? Joh. 6: 60 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Det gamla talet om den ”svenska” avundsjukan syntes mig i min ungdom vara ett hårt tal. Wulff Koralb. 5 (1912).
b) om tid: som utmärker sig gm svåra förhållanden, nöd, lidande osv.; i sht förr ofta med särskild tanke på missväxt. G1R 2: 4 (1525). Siw åår warda kommandes medh stoor ymnogheet, .. och effter them, warda siw hård åår kommandes. 1Mos. 41: 30 (Bib. 1541; Bib. 1917: hungerår). Det blef en förfärligt hård sommar i Jerusalem med vattenbrist och sjukdom. Lagerlöf Jerus. 2: 141 (1902). — särsk. (†) i förb. hård tid på ngt, dyr tid på ngt. G1R 7: 184 (1530). Tijdhen är hård på spannemål här j rijkit. Därs. 306 (1531).
c) om klimat o. d.: sträng, bister. Vårt luftstrek kallas hårdt, men det gifver helsa och kraft. CRosenstein i 2SAH 9: 190 (1820). Att jag inte härdar ut i Recanati, beror på det hårda klimatet där. Wulff Leopardi 169 (1913). — särsk. i fråga om köld. I hårdaste vinteren. Bureus Suml. 61 (c. 1600). Midvinternattens köld är hård, / stjernorna gnistra och glimma. Rydberg Dikt. 1: 139 (1882).
d) om straff, aga o. d.: sträng. Ett hårdt straff. (Det skall) setthias them tijd före .. vijd hårda plicth. G1R 4: 221 (1527). Skal en skäligh och motteligh agha hollas widh macht uthi Scholan, som är hwarcken för lindrigh, eller för hård, medh ijdel hugg och slagh. KOF II. 1: 466 (1659). Nordin Dagb. 274 (1792). Östergren (1928).
e) i en mängd numera obr. förb. o. uttr. Thet wille falla förhåårt (dvs. bliva alltför svåra förhållanden) om hon (dvs. drottning Margareta) meera skulle feyda ther om (dvs. om Gotland). OPetri Kr. 163 (c. 1540). Som tu och beclager tig att haffwe en hård lycke till (dvs. ha mycken otur med) hester. G1R 15: 490 (1543). Ammiralen Bielkenstierna (har) sielff bekommit een hårdh blessure. RARP 7: 188 (1660). Edebukar, som fåfengeliga swärja om Gudz dödh och hårda pijno. KOF II. 1: 187 (1659); jfr β. Ligga hårdt siuk. Schultze Ordb. 1810 (c. 1755); jfr 9. — särsk.
α) i uttr. det går hårdt (med ngn), det går illa (för ngn), ställningen är svår (för ngn). PJAngermannus Vthl. 13 (1623). Wij klaga i gemeen och töras inthet nämpna någon, på thet oss icke må gå hårdare. RARP 4: 430 (1650). Brask Pufendorf Hist. 202 (1680). Ja, ja, min gubbe, det går hårdt. Runeberg ESkr. 1: 85 (c. 1850).
β) i eder o. bedyranden: hårda (håla) död, jfr DÖD, sbst. 5 b β. Ja, håla dö, är det (dvs. mjödet) godt! Kexél 1: 387 (1793). — hålafemunder, dvs. ”Guds hårda fem under (dvs. sår)”; jfr FEM, räkn. b. SthmTb. 23/2 1590. — hålakodö (ngn gg särskrivet), äv. (med anslutning till NÖD?) hålakoknö (-kodö 1741—1771. -koknö 1743) [-ko- uppkommet av GUD] eg.: ”hårda Guds död”; jfr DÖD, sbst. 5 b β. Håla ko dö, det är just det jag skulle önska. Boding Mick. 39 (1741). Hålakoknö? Kiäre Herre! Jag kan nu intet längre ta mig fram med Era hästar. Knöppel Legrand Vän 14 (1743). ArgiT 1771, s. 44. — håla tre, dvs. ”hårda trä”; jfr GUD II 8 c o. TRÄ. Hålatre! Det skal ingen kunna skiylla mig före. Knöppel Legrand Vän 27 (1743). — håla ko femtan, se FEMTON 1 c.
7) om värksamhet o. d.: som är förenad med en viss hänsynslöshet, antingen mot den handlande själv l. mot andra; äv.: som ”tar ut” krafterna; fordrande, ”skarp”; äv. om person som bedriver sådan värksamhet (se slutet); numera ofta idrott. Hård träning, tävling. Hårdt lopp. Sådant alt sadhe Mose Jsraels barnom, men the hörde honom intit för andans ångest skul, och för hårdt arbete skul. 2Mos. 6: 9 (Bib. 1541). Tröska och skiära äro hårda motioner. Linné Diet. 1: 116 (c. 1750). Desse hästar .. blifva snart utmattade vid hård ridning. KrigsmSH 1797, s. 172. Jökul .. och Rollef hade så många och hårda lekar, att det närmade sig kroppsskada. Lönnberg FnordSag. 1: 60 (1870). Statsmän, som saknade sinne för krigets hårda verkligheter. Hjärne K12 198 (1902); jfr 2. Denna (reparation av stadsmurarna) gick tydligen ganska hårdt ut öfver de antika minnesmärkena. Schück Rom 1: 171 (1912). Nu börja .. pojkarna bli vana vid .. det hårdare spelet i den nya (fotbolls-)serien. DN(B) 1931, nr 286, s. 10. — särsk. om person. Styrbjörn var en käck Ryttare; men hård, så at röda bloden syntes på spiltbalkarna. Dalin Vitt. II. 6: 109 (1740). Amerikanarnas (målvakt) .. var hård och säker. SvD(B) 1924, nr 156, s. 9.
8) (obönhörligt) sträng; obarmhärtig; hårdhjärtad, hårdsint.
a) om person. Hård mot, förr äv. med ngn. Han ær alth for hoord med almoghan ther j landit. G1R 2: 231 (1525). War icke hård emoot then torfftigha. Syr. 4: 1 (Bib. 1541). Man måste, i litteraturen som i annat, våga att vara rättvis, äfven med fara att synas hård. Leopold 5: 422 (1794). Han är hård emot folket och grinig och gnidig. Fröding NDikt. 50 (1894). Erling var .. klok och rådig, men sträng, eller snarare hård till lynnet. Cederschiöld Sverre 23 (1901).
b) om handlingssätt, yttrande o. d.: som sker med l. är karakteriserad av stränghet; som icke är släpphändt, omild, sträng. Om tijn dotter icke är blyghachtigh, så hålt henne hardt. Syr. 42: 11 (Bib. 1541; Apokr. 1921: Håll sträng vakt). Itt miukt swar stillar wredhe, men itt hårdt ord kommer harm åstadh. Ordspr. 15: 1 (Bib. 1541). Effter H. K. M:t migh så hårdt och strängtt dher om tillschriffvitt haffver. OxBr. 5: 22 (1613). Begå .. Kyrkobetienter några fel, må intet Klåckaren dem med hårda ord eller ringaste bannor öfverfara. PH 5: 3124 (1751). Omdömet är hårdt och förkrossande. Rundgren i 3SAH 2: 120 (1887). (Dråpet) dömdes dock ej så hårdt af den allmänna meningen, .. emedan det skett af våda. 3SkånS III. 1: 38 (1894). (†) När bergzmennener och Dalekaraner såge att Konungen icke hårdt wille besökia them, wiste the icke hwadh the wille företaga. Svart G1 160 (1561). — särsk.
α) (†) om förbud: sträng. (Det) war her i Riigit hartt forbudit ath inge hester wtföris skulle. G1R 13: 276 (1541). Kolmodin QvSp. 1: 5 (1732).
β) (†) om räkenskap som avlägges: noggrann, ”sträng”. (Föräldrarna) äre gudhi en hardan reginskap plichtige på yttersta domen. OPetri Clost. F 4 a (1528). Ekman Siönödzl. 177 (1680).
γ) (numera bl. i fråga om ä. förh.) jur. i uttr. på l. vid ngns hårda ansvar l. vid hårdt ansvar, vid strängt ansvar (för ngn). LReg. 326 (1687). På Ransakningzmännernes hårda Answar. Därs. 62 (1688). Kongl. Maj:t (har) .. behagat befalla Kongl. Håf-Rätten, at antyda vederbörande, at de vid hårdt ansvar låta Fiscalerne til godo njuta .. (vad dem av) böter och beslag (tillkommer). PH 5: 2963 (1750). Bonsdorff Kam. 394 (i handl. fr. 1804). OoB 1931, s. 479 (i fråga om ä. förh.).
9) i fråga om ngt som sker med kraft l. eftertryck l. i fråga om intensiv värksamhet: kraftig, stark; i sht ss. adv. närmande sig till l. övergående i rent förstärkande anv.: mycket. Och en man bende sin bogha hårdt, och skiöt Jsraels Konung emellan maghan och lungonar. 1Kon. 22: 34 (Bib. 1541). The arbeta hårt på slottet. Bolinus Dagb. 32 (1668); jfr 7. Han begynte darra så hårdt, at hans knän slogs tidt och ofta tilhopa. Ekelund Fielding 563 (1765). Alltid har jag fått bättre skörd .., då sättpotäterna icke varit för hårdt mogna. QLm. I. 1: 23 (1833). Om det skulle koka för hårdt, anser man det bero på att kvinnorna förehafva något olämpligt. PopEtnolSkr. 8: 33 (1912). Hårt belastade (telefon-)ledningar. RTKatal. 1931, 1: 18. (†) Sosom berättas skall ded hårtt döö aff pesten i Cracaw och Warsaw. AOxenstierna 2: 511 (1622). — särsk.
a) i fråga om det förhållandet att ngt tryckes l. pressas kraftigt mot ngt annat l. kraftigt drages åt o. d.
α) i eg. anv. Draga hårdt åt. Krama hårdt. Hålla hårdt i tömmarna. 2Mos. 28: 28 (Bib. 1541). (De) skola icke vmgiorda sigh alt förhardt. Hes. 44: 18 (Därs.). Så begynner .. (akuschören) trycka kårsbenet .. tilbakas, först sachta, sedan alt hårdar, och hårdare. Hoorn Jordg. 2: 143 (1723). Strumporna sitta hårt åt. Auerbach (1909). Han måste ta riktigt hårt om ledstången och släpa sig upp, steg för steg. Hellström Lekh. 375 (1927). (†) Att hon (dvs. bruden) under vigseln står hårdt och mest på högra foten (bidrager att ge henne husbondeväldet i äktenskapet). Rääf Ydre 1: 114 (1856). — särsk.
α') i fråga om handlingen att (delvis) gm kroppstyngden pressa ngt i viss riktning; särsk. sjöt. i uttr. ligga hårdt på rodret, vrida rodret så mycket det går i den ena l. andra riktningen; jfr 10 a. Har en Häst stoora Kinder, diupa Ögon, och stackot Hals, den ligger hårdt på Tygeln. Rålamb 13: 118 (1690). Efter afsatsen lägges kroppen hårdt på innerskäret. Salchow Konståkn. 23 (1906; i fråga om skridskoåkning). Smith (1916).
β') i fråga om villebråd o. d. som håller sig tryckt tätt intill marken l. boet; särsk. i fråga om hare, i uttr. sitta hårdt. Svederus Jagt 351 (1832). Att till en början föra hunden å fogel, som trycker hårdt, är mindre fördelaktigt. Hahr HbJäg. 49 (1865). Harskramlor nyttjas mest för att skrämma upp harar, som ”sitta hårdt”. Fatab. 1906, s. 122. Näktergalshonan ligger hårt på redet. Rosenius SvFågl. 1: 4 (1913).
β) i mer l. mindre bildl. anv. Det fordras .. att hårdt fasthålla, hvad Gud sjelf .. sagt om menniskan. Rosenius FaderVår 24 (1858). Efter motparten drifvit hårdt på sakens skyndsamma behandling. Annerstedt Rudbeck Bref LXXIX (1899). Du tar för hårdt på det här. Strindberg Kamm. 1: 27 (1907). Synden, som så hårt omsnärjer oss. Ebr. 12: 1 (Bib. 1917). Fartyget står hårt på grundet. SvD(A) 1930, nr 352, s. 13. — särsk. i en mängd numera obr. förb. Om eder hart trænger scole the taa wndsætia eder. G1R 1: 168 (1523). The stå så hårdt på then falska Gudz tienistenne, at the intet wilia låta sigh ther affwenda. Jer. 8: 5 (Bib. 1541; Bib. 1917: hålla .. fast vid). Ingen deel är som j pläghen så hardt fata vppå (dvs. hålla fast vid) .. som gammalt och fornt. LPetri DialMess. 12 b (1542). Misbruket (som sigh vthi lengdenne så öffuer måtton hardt inbittit haffuer). Dens. Kyrkiost. 53 b (1566). Om the stå ther hårt uppå (dvs. enträget fordra det), skulle them ther uti consenteras. RP 8: 192 (1640). Så hårdt äre dhee (dvs. konungen o. undersåtarna) med hvarannan förknippade, .. så att alt ledt och alt liufft, alt ondt och alt gådt blifver dem beggie till deels. RARP 15: 292 (1686).
b) i fråga om det förhållandet att ngt sitter fast i ngt. Korken sitter hårdt i. Kilen sitter hårdt i stocken. — särsk. bildl. i fråga om obehagligt läge; ss. adv. stundom liktydigt med: illa. Sitta hårdt i l. emellan, se SITTA. särsk. (föga br.) i uttr. sitta hårdt, i fråga om ekonomiskt trångmål. Tenow Solidar 3: 237 (1907). Liksom hvarje annan större affärsman i vårt land har äfven konsul P. tidtals suttit ganska hårdt. VL 1908, nr 221, s. 7.
c) i fråga om slag, stöt, kast, fall o. d. J rennandet föll han så hårdt aff wagnenom, at thet giorde honom ondt j all hans ledhamoot. 2Mack. 9: 7 (Bib. 1541). Tå stöter Pijkeneraren medh Pijken, som hårdast han kan 3. stötande, föruth. Söderman ExBook 43 (1679). Och Nord slår trögt sin hvirfvel, men slår hårdt. Runeberg 2: 117 (1848). Sparken (framför målet måste) .. vara hård och ej för hög. Zettersten Tait 50 (1906; i fråga om fotboll). — särsk. i bildl. l. överförd anv. Ödets hårda slag. Säg ett ord till tröst för fadren, nedböjd af det hårda slag. Tegnér (WB) 6: 15 (1827). De väl placerade, ehuru ej så hårda bollarne. IdrBibl. 4: 101 (1918; i fråga om fotboll). (†) (De) kastadhe öghonen så hårdt vppå henne, at the intet kunde see vp til himmelen. Sus. 9 (Bib. 1541).
d) i fråga om snabb l. häftig förflyttning i rummet; numera bl. i folkligt spr. l. med anslutning till 7. En stund ther efter, blef wädret huast, och seglade draken hårdt. Verelius Gothr. 168 (1664). Vi redo hårdt. Hedin Asien 1: 342 (1903). (Motorcyklisten) tycks ha hållit ganska hård fart. DN(A) 1929, nr 134, s. 9. (†) Hafvande hustrur .. böra .. ej dansa hårdt. PH 6: 3862 (1755).
e) i fråga om naturkraft (vind, rägn, vågor osv.): stark, våldsam. Hårdt väder. Hård vind, sjö, ström. Jes. 27: 8 (Bib. 1541; i bild). Om thet Iwlenatt blåsz hardt, / Då skola monga Förstar döö medh een fart. Bondepract. B 6 a (1662). Strömmen var hård emot oss; knappast med tre knops fart arbetade vår ångpråm sig fram. Bovallius CentrAm. 326 (1887). Fortfarande hård väst eller storm i södra och mellersta Sveriges farvatten. GHT 1897, nr 48 A, s. 3 (i fråga om väderleksutsikter). En dag .. kom en mycket hård regnskur smattrande ned ur molnen. Lagerlöf KristLeg. 43 (1904).
f) (numera bl. vard. l. i folkligt spr.) i fråga om tal, rop o. d.: högljudd, ljudlig, hög. (De tyska knektarna) skrijade hart som andre wildiur. Hund E14 244 (1605). (Olof Tryggvesson) ropar hårdt på sitt föllie som stod wijd borg-wäggen. Reenhielm OTryggv. 37 (1691). Jeremias, afsides. Se huru för sig sielf den arma menskan yrar! / (Hårdt.) Fru Gertrud! Jag et rum uti ert hus begär. Envallsson Niugg 50 (1784). (Hon) hviskade så hårdt, att det hördes af alla de kringsittande. Roos Verle 187 (1889).
g) i fråga om sinnesrörelse, intresse o. d.: livlig, kraftig. Ligga ngn l. lägga ngt hårdt på hjärtat l. på sinnet o. d., jfr HJÄRTA I 1 f ε α', γ' resp. SINNE. Gå ngn hårdt till hjärtat, jfr HJÄRTA II 4 b. Jag, som hade trott, att ingenting i världen skulle ha kunnat numeer röra mig så hårdt, att hiärtat däraf blöda skulle. Ekeblad Bref 1: 329 (1654; rättat efter hskr.). Levertin tog sig hårdt af Frödings anmälan och .. misstänkte jalousie de métier. Berg Fröding 76 (1910). — särsk. i vissa numera obr. förbindelser. Oss är tilkänne giffvet, .. att K. M. vår käre här fadhers och våre skytter sigh fasth hortt beklage, att the icke nödtörffteligen försörgde varde. G1R 28: 597 (1558). Doctor Drelingh lenchter hortt efter beske. OxBr. 5: 384 (1625). Wårt hopp står hårdt till Herren Gudh. KKD 3: 180 (c. 1710). (Syndarna bliva) hårdare rörde .. (gm varnande exempel), än om man tvert af med rettens eller lärans blotta ord them afhåller och förhindrar. Münchenberg Scriver Får. Föret. § 6 (1725).
h) i fråga om det förhållandet att ngt i hög grad påfrestas l. prövas: svår, påkostande. Wallin 1Pred. 3: 354 (c. 1830). Följande dagen sattes mina undersåtliga känslor på ett hårdt prof. De Geer Minn. 1: 96 (1847, 1892). Han har blivit hårt prövad. Auerbach (1909). Senare blev dock vänskapen mellan de två alltför hårt påfrestad genom (osv.). Grimberg VärldH 4: 304 (1930).
i) (†) i fråga om förpliktelse l. tvång som gäller i synnerligen hög grad. Så hårdt twingar then hårde tijdhen Canaans land. 1Mos. 47: 4 (Bib. 1541). Then hårde beplichtelse genom hwilke han lätt sigh höre, således wara bewogen till then tyransklige Danska Konungen. Svart G1 22 (1561). Prytz G1 A 2 a (1621). — särsk. i fråga om ed o. d.: dyr. Helst medan hon med en hårdt Eed bekräfftade, at han henne ächtenskap tillswoor. VDBötB 1641, s. 347. (Han) swoor och bedyradhe sigh hårt, så sant wara som han berättadhe. ConsAcAboP 4: 297 (1675). Dalin Hist. 2: 782 (1750).
j) ss. förstärkande adverbial till särsk. förb. med verb, betecknande att man ”sätter åt” ngn l. gör ngt med särskilt eftertryck o. d. Sätta åt ngn hårdt, gå hårdt åt l. uppå l. till, stå hårdt på l. till l. om l. åt, falla hårdt på, ligga hårdt åt, stå ngn l. ngt hårdt emot, sätta sig hårdt emot ngt, se under resp. verb.
k) (†) i fråga om motstånd mot ngt l. livligt förnekande av ngt. The Danske förswarade thet (dvs. Skåne) så hårdt at hans (dvs. konung Albrekts) vp sååt ingen framgong hade. OPetri Kr. 145 (c. 1540). Nekadhe hårt till att han elljest intet hade offenderat nogon medh sin högfärdh. RP 7: 93 (1637). Han sade hårdt neij till bägge (frågorna). ConsAcAboP 2: 435 (1663).
l) i fråga om strid, anfall, förföljande o. d.; äv. i överförd anv. Hårdt ansatt av domaren. Hård konkurrens. Ther skeedde een hård slachting, så at ther wordo monge såre och dödhe. 1Mack. 9: 17 (Bib. 1541). När Vikar, med sina kempar, så hårdt trängde på Fridtiof, losnade och skingrades hans slachtordning. Verelius Gothr. 30 (1664). Sin hårdt angripna hälsa. De Geer Minn. 1: 157 (1892). (Larverna) blevo hårt eftersatta av fåglar. Lagerlöf Holg. 2: 17 (1907). Båten var då redan många stadier från land och hårt ansatt av vågorna, ty vinden låg emot. Mat. 14: 24 (Bib. 1917). — särsk. i vissa numera obr. förb. The Philisteer föllo hardt in på Saul och hans söner. 1Sam. 31: 2 (Bib. 1541). Stocholm war .. hårdt bestalladt på alla fyra sidor. Svart G1 65 (1561). De hade .. det (dvs. Hapsal) hårt beskutit. Tegel E14 81 (1612).
m) ss. adv., i fråga om åvärkan, slitning l. skadegörelse på ngt o. d. Pressningen sliter ganska hårdt på tyget. Repet som man vid flyttningen slagit om bordet hade skavt hårdt på ena sidan. Inte kan handduken ha varit så hårt smutsad efter 1 1/2 dag! Östergren (1928).
10) (†; jfr dock a o. b) ss. adv., i fråga om närhet i rum: alldeles l. tätt (intill l. invid), omedelbart, strax; jfr HART, adv. 1. Sådana timber kan huggas och fellas hårdt i siöstranden. G1R 23: 315 (1552). Jag reser in til gästgifwaren ..; som bor hårdt wid siöändan. Hiärne 2Anl. 33 (1702). — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i t. o. eng.] (fullt br.) sjöt. nära l. tätt intill, dikt. Hårdt styrbord, så mycket som möjligt åt styrbord, dikt styrbord. Ligga hårdt i vind, ligga så nära vinden som möjligt; jfr 9 a α α'. Serenius Hhhh 4 b (1757). ”Skagul” (girade) .. hårdt styrbord hän och satte kurs sydvart. IllMilRevy 1898, s. 101. Smith (1916).
b) i bildl. anv.; numera bl. ngn gg (arkaiserande) i uttr. hålla sig hårdt till l. vid ngt, eg.: hålla sig tätt till l. vid ngt, hålla (sig) fast vid, taga fasta på; särsk. i uttr. hålla sig hårdt till sanningen. G1R 2: 4 (1525). Gudz ordh är aleena wort wegha breff ther skole wij halla oss hart widh. OPetri Hb. E 2 b (1529). Håller idher hårdt widh ödhmiuktena. 1Petr. 5: 5 (Bib. 1541; Luther: haltet fest an der Demuth). Deres privilegier skole .. hålles hårdh äffter Sverighes lagh om prästeborden. RP 4: 155 (1634). Han håller sig tvärtom hårdt til sjelfva saken. Posten 1769, s. 660. Komma våldsammare stormar än hittills — vi vilja hålla oss hårdt till Herren. Genberg VSkr. 2: 17 (1865).
11) (vard.) i uttr. hin håle (förr äv. sammanskrivet), förr äv. hin hårde (håre) l. den håle, ss. benämning på djävulen, den onde, hin. Schroderus Comenius 988 (1639). En vacker dag tar honom hin hårde. Topelius Fält. 3: 31 (1858). Jag tror att hin håle är lös i dag! Strindberg TrOtr. 4: 67 (1897). Dahlbäck Åb. 82 (1914). — särsk.
a) i ordspr. Hwar wår Herre haar en Kyrkia, dher haar hin hååle ett Capell. Grubb 166 (1665). Hwad som spares för wår Herre, dhet får hin håle bortt. Dens. 343. En mot en, tuå mot hinhåle. Rudbeck Atl. 1: 610 (1679). När hin håle sjuknar, vill han bli munk. Rhodin Ordspr. 101 (1807). När hin håle har fått ett finger, tar han gerna hela handen. SvOrdspråksb. 68 (1865).
b) i vissa uttr.: måla hin håle på väggen, måla hin håle rosenröd, se MÅLA; ett hår av hin håle, se HÅR, sbst. 2 g. — särsk. i svordomsartade uttr. o. bedyranden (med avs. på bet. jfr liknande uttr. under FAN, sbst.1, HIN, pron. osv. III b). Pojkerna äre lupne frå migh. / .. Det weet den hååle hwart the är. Brask FörlSon. H 4 a (1645). De spela altid på samma sträng, men den håhle tro dem. Bark Bref 1: 127 (1703). Gie Galeyan hin håle, och tänk på huru Nij skal få igen Er Son. Boding Mick. 44 (1741). Det var sjelfvaste den håle? Almqvist TreFr. 3: 148 (1843). Varför är jag lycklig? Det vete hin håle. Bergman LBrenn. 133 (1928). (†) Det förstår du dig hin håre på, ditt Nöt. Dalin Arg. 1: nr 44, s. 5 (1733). — särsk. (†) efter ett frågeord (jfr FAN, sbst.1 6 d β). Bark Bref 2: 15 (1705). Hvad hin håle är det för persico? Kexél 1: 57 (1776). Hur hin håle vet ni det? Weste (1807).
Anm. till 11. 1:o Uttrycket förekommer äv. (numera bl. i vissa trakter, starkt vard.) substantiverat under formen håle32, best. -en. Bark Bref 2: 23 (1705). Det var en håle till att kunna drilla. Böttiger 3: 57 (1843, 1858). Han seglade för jämnan, och lyckan hade han med sig, den hålen. Arkadius Pakkala 56 (1895). Ta mej håle ä ja inte rent yr i hufvet. Engström Kryss 146 (1912). I gamla tider sade man helt troskyldigt: Nog, håle, sörjer Gud för höken. SvD(B) 1931, nr 72, s. 10. jfr (ss. senare ssgsled): Och fattas bara att vi skulle sitta här .. och prata .., mens rävahålen åt upp mina höns. Hedenvind-Eriksson Hjul. 67 (1928). 2:o Den eufemistiskt ombildade formen håsingen [jfr FASINGEN (se FAN, sbst. Anm. 2:o)] förekommer hos Zedritz TurkMus. 37 (1835). Jfr äv. HÅKEN.
Sammansättningar: A: (5 c) HÅRD-AGAD, p. adj. i sht om barn; eg.: som man endast med svårighet kan tukta; som behöver hård aga för att denna skall göra avsedd värkan. Lind (1738). Det var nog ingen latmanssyssla att vara lärare åt sådana hårdagade pojkar. Cederschiöld Manh. 113 (1916). —
(5 c) -ARBETAD~020, p. adj. som endast med ansträngning låter bearbeta sig, svår att bearbeta; äv. bildl. Juhlin-Dannfelt 112 (1886). (Slätten) där arbetet var tungt och mödosamt i hårdarbetad lera. Vesterlund Skolm. 10 (1924). Arbetsfältet är .. utomordentligt hårdarbetat. SvD(A) 1930, nr 252, s. 7 (i fråga om jordbrukets organisation). —
-BAKAD l. -BAKT, p. adj.
1) till 1 m: som bakats så att det blivit hårdt. Salé 196 (1664). Ett stycke hårdbakadt grofbröd. Lundegård Tit. 353 (1892).
2) till 5 c, om deg l. bröd: som bl. med svårighet låter baka sig; som tar lång tid att baka. Östergren (1928). —
(1) -BARKAD, p. adj.1 [till BARK, sbst.1 1] (föga br.) som har hård bark. Klint (1906). Auerbach (1909). —
(9) -BARKAD, p. adj.2 [till BARKA, v.1 II 1] (föga br.) hårdt barkad. särsk. i oeg. l. bildl. anv. (Marken har varit våt och sur) så att barnen, som oftast gå barfota, ej kunnat få sina trampsulor tillräckligt hårdbarkade. SthmFolkskBer. 1913, s. 98. särsk. om person: råbarkad. Auerbach (1909). En hårdbarkad lymmel. Östergren (1928). —
(1) -BAS, förr äv. (i Värml.) -BASARE, r. l. m. (-bas 1809 osv. -basare 1788) metall. vid härdsmide, om dåligt färskad (o. därför hård) del av en välljärnssmälta; i sht i pl.; äv. ss. ämnesnamn; jfr RÅ-SULA o. BOTTEN-STYCKE 2. Rinman (1788). JernkA 1843, s. 262. —
(1) -BAST. [jfr t. hartbast] bot. tjockväggigt, förvedat bast, segbast; motsatt: mjukbast. Areschoug BotEl. 192 (1883). 3NF 2: 988 (1924). —
(5 c) -BENAD, p. adj. (starkt vard.) eg.: svår att bena (se BENA, v.2); bildl. om person: svår att komma till rätta med, ”svårfjällad”. Aj för fan, det blir en hårdbenad attan. Cederschiöld Kerg. 77 (1917). —
-BITEN, p. adj.
1) (†) till 1 j l. 5 c; urspr.: som är hård att bita i; i sht bildl.: som är svår att handskas med, svårhanterlig, hårdknäckt. Hårdbitna göromål. Törneros Brev 2: 230 (1829; uppl. 1925). En hårdbiten skorpa, hvilken gömmer ett sammanskrumpet och icke särdeles närande innehåll. Samtiden 1873, s. 17 (i bild).
(1) -BLADS-SKOG. bot. subtropisk l. tropisk skog med hårda o. styva, vanl. relativt små blad (o. saknande lianer). FoFl. 1915, s. 107. 2NF 33: 479 (1922). —
(1) -BLY. (hård- 1549 osv. hårdt- 1548)
1) [jfr d. haardbly, t. hartblei] metall. orent o. därför osmidigt bly; med antimon förorenat bly; legering av bly o. antimon. G1R 19: 162 (1548). Eneberg Karmarsch 2: 66 (1859). Kristoferson Spräng. 48 (1928).
2) [trol. av HÄRD-BLY under anslutning till HÅRD-BLY 1] (†) = HÄRD-BLY. Det af wärkblyet sig med Askan i Härden förblandar, kallas hårdbly, eller rättare härdbly, som sedan till dhe andre Smeltningar gömes. Hiärne Berghl. 456 (1687; rättat efter hskr.). Rinman (1788; med hänv. till härdbly). —
(5 c) -BLÅST, p. adj. svår (l. som fordrar stor kraft) att blåsa. Tungh- och hårdbläst mallm. Johansson Noraskog 3: 410 (i handl. fr. 1684); jfr BLÅSA, v.2 14. Hornet är ett ytterst hårdblåst instrument. SvD(A) 1930, nr 213, s. 6; jfr BLÅSA, v.2 9. —
(5 c) -BRUKAD, p. adj. svår att bruka; i sht om åkerjord: som kräver tungt arbete. HTSkån. 2: 373 (i handl. fr. 1759). LB 1: 442 (1901). bildl. Ett lika betydelsefullt som .. hårdbrukat fält (inom den karolinska forskningen). SvD(A) 1922, nr 104, s. 3. —
(5 c) -BRUTEN, p. adj. svår att bryta, som man bryter bl. med svårighet. Johansson Noraskog 3: 246 (i handl. fr. 1684). Hellström NorrlJordbr. 63 (1917). särsk. bildl. Vetenskapens och forskningens hårdbrutna åker. Ahnfelt Rääf 331 (1879). LfF 1901, s. 19. —
-BRÄNNA, v. (hård- 1772 osv. hårdt- 1928 (i bet. 2 slutet)) (i fackspr.)
2) till 9: utsätta (ngt) för behandling gm stark eld l. hetta. Då den blå lågan (vid stålbränningen) får länge fortfara, hårdbrännes ytan af stålet, som dervid blifver blåsig. EconA 1807, juni s. 57. Olika grader af hårdbränning. PT 1912, nr 180, s. 2. särsk. i p. pf., äv. i adjektivisk anv.; i sht om stål o. tegel. Rinman Jernförädl. 249 (1772). Efter bränningen bör allt slags Tegel sorteras i hårdbrändt, mellansort, lösbrändt och utskott. Stål Byggn. 1: 66 (1834). Hårdbrända tegelplattor, s. k. klinker. PT 1904, nr 64 A, s. 2. —
(1 i) -BRÖD. (föga br.) hårdt bröd, knäckebröd. TurÅ 1905, s. 88. Keyland Allmogekost 1: 81 (1919). Ekstam Folk 23 (1925). —
(9) -BUNDEN, p. adj. (†) fast förenad (med ngt); fast. OMartini Bew. A 4 b (1604; bildl.). En lösare och ingalunda hårdbunden kalk. Hiärne 2Anl. 7 (1702). —
-BÄND, p. adj. (†)
1) till 7, om orgel: tungspelad. När (orgel-)Vercket är, så kalladt hårdbändt, hvilket är ett fel. VDAkt. 1772, nr 357.
(1) -DEJA, -ning. [trol. bildat till sydsv. dial. dejning, vbalsbst. till dejna, bereda deg (se DEGNA)] (†) i fråga om kruttillvärkning: gm bestänkning med vatten förvandla (krutmassan) till en hård deg. KrigVAH 1824, s. 189, 195. —
-DRAGEN, p. adj.
1) metall. till 1; om metalltråd: dragen utan (efter)behandling gm glödgning. Hårddragen koppartråd (till elektriska ledningar). Almroth Karmarsch 218 (1838). 2NF 26: 714 (1917).
2) [ombildning av HÅR-DRAGEN med anslutning till HÅRD 9] (numera knappast br.) till 9: hårdragen, alltför subtil, konstlad. Kellgren 3: 179 (1785). En hårddragen granskning. JournSvL 1798, s. 206. Östergren (1928; angivet ss. förekommande ”ngn gång”). —
(jfr 3 d) -DRUCKEN, p. adj. (†) om vatten o. d.: hård i smaken; kalkhaltig. Linné Öl. 343 (1745). Aqua fontana (källvatn) .. är merendels alt det samma, allenast det intet har något jordsalt uti sig, då det är hård druckit. Dens. Diet. 2: 87 (c. 1750). Westerdahl Häls. 198 (1764). —
(5 c) -FJÄLLAD, p. adj. eg. om fisk: svår att fjälla; särsk. (vard.) bildl., om person: svår att få bukt med, svår att avslöja o. d. Den sista fisken var nog hårdfjällad. Essén HExc. 134 (1916; om en flicka). En hårdfjällad brottsling svår att få att bekänna l. d. Östergren (1928). —
(5 c) -FLÖRTAD, p. adj. (vard. o. skämts.) om person: svår att flörta med; som det är svårt att göra intryck på medelst flört; äv. allmännare: svår att påvärka l. övertala o. d. VeckoJ 1919, nr 7, s. XI. En så hårdflirtad herre. BVT 1926, nr 19, s. 18. Ändå var Maja känd som ovanligt svårtillgänglig och ”hårdflirtad”. SvD 21/7 1929, Söndagsbil. s. 6. —
(1 m, 9) -FRUSEN, p. adj. (hård- 1883 osv. hårdt- 1928) frusen o. därigm hård; hårdt frusen. Den hårdfrusna marken. SmålAlleh. 1883, nr 23, s. 3. Hennes far kom hem från vinterstormarna med kläderna hårdfrusna ända upp under skägget. Heidenstam Skog. 12 (1904). —
(jfr 4) -FÖR, adj. [jfr d. haardfør, nor. hardfør, hårdhändt, som far hårdt o. våldsamt fram, isl. harðfærr, svår att få bukt med; till FÖR, adj.]
1) (i vitter stil) hård o. kraftig, som är av hårdt l. grovt virke, oöm, härdad; kärv; äv. i överförd anv. om sak. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 29 (1863). Till sitt lynne var .. (Gunnlaug Ormstunga) alltifrån ungdomen dristig och hetsig, modig och hårdför samt skicklig skald. NF 6: 252 (1882). De hårdföra, seniga männen. TurÅ 1923, s. 199. Hårdföra vanor. SvD(A) 1930, nr 188, s. 10.
2) [jfr motsv. anv. i d.] (mindre br.) som kan uthärda hårdt klimat o. d., härdig, tålig; i sht bot. om växt. MöllerPrisfört. 1894, s. 21. (Blåtåteln) är utbredd öfver hela norden, och såsom hårdför mer än de flesta andra gräsen, går den upp på de kala fjällen. Lindman NordFl. 3: 350 (1905). Jönsson Gagnv. 141 (1910). Anm. Förr användes ngn gg formen hårdförd [bildad till sg. n. med anslutning till FÖRA]. Feilitzen Mariakult. 94 (1874). Nordenskiöld Vega 2: 91 (1881).
(1) -GUMMI. [efter t. hartgummi] tekn. ebonit. ”Vulcanit” eller hårdgummi. TT 1872, s. 305. SFS 1919, s. 1058. —
(1 m) -GÖRA, v. (i fackspr.) göra hård. Schultze Ordb. 1580 (c. 1755). Innan .. (kautschuk-)komposition hårdgöres genom vulkanisering. TT 1871, s. 238. Den kullriga .. och med sten hårdgjorda körbanan. 2NF 5: 126 (1905). särsk. mil. o. tekn. vid tillvärkning av krut, om krutmassans sammanpressning till hårda kakor. KrigVAH 1824, s. 188. Man använder .. krutet i kornform, hvarigenom det blir nödvändigt att hårdgöra massan. Fries Krutl. 33 (1869). LbArtill. 32 (1883). —
(1 m) -HAMRA. (i fackspr.) gm hamring göra (oglödgad metall) hård(are), kallhamra; i sht i p. pf. VGR 1791, s. 65. Almroth Karmarsch 393 (1839). —
(1 n) -HAND. (i arkaiserande, vitter stil) bildl.: hård (o. skoningslös) hand, hårdt sätt, hårdhet; äv. om person. Den hårdhanden (Gustav Vasa). Högberg Vred. 1: 104 (1906). (Han) styrde sitt vida gäll med hårdhand såsom en allsvåldig kung. Därs. 2: 82. särsk. i uttr. taga l. gripa i med hårdhänderna, taga i med hårdhandskarna. Han visste också, att han kunde gripa i med hårdhänderna, om det blefve nödvändigt. Söderhjelm ItRenäss. 139 (1907). Cannelin (1921). —
(1) -HANDSKAR, pl. [jfr STÅL-HANDSKAR samt uttr. med hårda händer (se HÅRD 1 n), ävensom -HAND] bildl. i uttr. som beteckna att ngn uppträder o. behandlar ngn l. ngt på ett hårdhändt l. eftertryckligt sätt; vanl. i uttr. taga, äv. gripa i (förr äv. uti) med hårdhandskarna, äv. gripa till l. ta itu med hårdhandskarna, taga i på skarpen, icke lägga fingrarna emellan; motsatt: taga på ngt med silkesvantar; äv. (mera tillf.) i andra uttr. Den ena villan blir värre än den andra, där ej högwörd. fadren och kons(istorium) tager uti med hårdhanskarne. Hagström Herdam. 2: 506 (i handl. fr. 1678). Slutligen måste han gripa till hårdhandskarne. Odhner Lb. 131 (1869). Öppet motstånd, som måste brytas med hårdhandskar af konungen och hans män. Hjärne SvFräm. 19 (1893, 1908). —
(1) -HARTS. kem. harts av hård konsistens; i sht i pl. ss. sammanfattande benämning på de egentliga hartserna, motsatt: mjukhartserna (balsamerna) o. slemhartserna (gummihartserna). NF 6: 789 (1882). De äkta hårdhartserna, kopal och bernsten. AHB 113: 19 (1883). Widman OrgKemi 137 (1895). —
(2) -HJÄRTA. (mera tillf.) person som har hårdt hjärta. En Fru som kallades Hårdhierta. Lagerström Bunyan 2: 71 (1727; i personifikation; eng. orig.: Dull). I sin välmakt den hårdaste av alla hårdhjärtan. Högberg Utböl. 1: 144 (1912). —
(2) -HJÄRTAD, p. adj. som har hårdt hjärta l. sinne; som icke lätt röres till mildare känslor l. känner medlidande l. förbarmande; om handling, tanke, yttrande o. d.: hård. FörsprRom. 3 b (NT 1526). Derföre sörjdes .. (G. II A:s) fall icke blott af hans här, der hårdhjertade, grånade krigare greto som barn omkring hans bår. Tegnér (WB) 7: 123 (1832). Vetenskapen har .. utdömt dessa hårdhjärtade teorier. Forssell Stud. 2: 332 (1880, 1888).
Avledn.: hårdhjärtighet, r. l. f. (†) hårdhjärtenhet. Serenius (1734; under hardness). Schultze Ordb. 1905 (c. 1755). —
(1) -HUDAD, p. adj. som har hård hud; i sht bildl.: ”tjockhudad”, ”grovhudad”. Alla de lifvets knappnålssting, hvilka de hårdhudade icke ens märka. Geijerstam Medus. 216 (1895). Hagberg Trub. 250 (1917). —
(1) -HUDING. zool. fisk tillhörande familjen Schlerodermi, som vanl. har kroppen täckt med hårda benplattor; i sht i pl. ss. namn på denna familj. Rebau NatH 1: 570 (1879). —
(1 n, 9) -HÄNDT, äv. -HÄND, p. adj. [fsv. hard hänter (CodUps. C20 68)] Linc. (1640; under pertinax).
1) som har hårda händer l. händer som fatta l. gripa hårdt. Lucidor (c. 1670) i 2Saml. 4: 10. Spegel 612 (1712). Ihåliga Gåsben kunna formeras til skrifpännor, som äro goda för gamla och hårdhändta pärsoner. Rothof 156 (1762). oeg., i fråga om värksamhet, lek o. d., där händerna komma till användning. Taga hårdhändt i ngn. (K. XII) sjelf deltog ofta i leken som en jemnårig, då väl något hårdhändt tillgick. HSH 7: 240 (c. 1750). (Erlands) lekar voro hårdhändta, ofta blodiga. Rydberg Sing. 4 (1857, 1865). De Geer Minn. 1: 258 (1892).
2) bildl.: som värkar med hårda o. stränga medel, sträng, hård (i sitt beteende); jfr HÅRD 8. Posten 1769, s. 466. Man hade nu lärt känna följderna både af Hattarnes släpphändta sedelutgifning och af Mössornas hårdhändta sedelindragning. Malmström Hist. 6: 138 (1877). Moderna krigshistorikers skarpsinniga, om ock stundom något hårdhänt kritiska granskning. Grimberg VärldH 4: 122 (1930).
Avledn.: hårdhändthet, äv. hårdhändhet, r. l. f.
2) till -HÄNDT 2. (G. I:s) hårdhändthet i fråga om gods och egodelar. Geijer I. 8: 198 (1838). Lundin o. Strindberg GSthm 510 (1881). —
-JÄRN. metall.
1) [efter t. hartguss] till 1: kokillhärdat gjutjärn som är starkt härdat på ytan, men inuti ngt mjukare. Billmanson Vap. 15 (1882). 2UB 6: 386 (1904).
(1 i) -KAKA, r. l. f. (†) kaka hårdt bröd, hård brödkaka; i bild. En andelig Mann .. måste .. gnaga på hårdkakan, och finna allehanda brist och trångmål. Lundberg Paulson Erasmus 81 (1728). —
-KAKS-BRÖD. (-kake- 1787. -kaks- 1799 osv.) (numera bl. tillf.) i kakor bakat tjockt, hårdt (råg)bröd. Fischerström 3: 460 (1787). Rutström Schiller 36 (1799). Hon, som ofta bjöd / Svarten hårdkaksbröd. Tigerschiöld Dikt. 3: 63 (1893, 1898). —
(9 a) -KNUT. hårdt åtdragen knut utan ögla, som är svår att taga upp; motsatt: ögleknut. Schultze Ordb. 2363 (c. 1755). (Mr Pickwick) hade bundit (sina nattmössband) .. i en hårdknut, och göra hvad han ville, var han icke i stånd att få af (nattmössan). Backman Dickens Pickw. 1: 359 (1871). Kängsnörena, vilka efter gammal vana gått i hårdknut. Essén Misst. 43 (1911). —
(5 c) -KNÄCKT, p. adj. som bl. med svårighet låter knäcka sig; i sht om nöt; äv. bildl. Det kan kallas nötter af det hårdknäckta slaget. Crusenstolpe Mor. 3: 64 (1841). Hårdknäckt metafysik. 2NF 4: 314 (1905). —
(1 m) -KOKA, v. koka (ngt) så mycket, att det blir hårdt; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. om ägg: som har kokat så länge att gulan stelnat; motsatt: löskokt. Hårdkokta, i sht förr äv. hårdkokade ägg. Salé 150 (1664). KKD 5: 316 (1712). Tag et halft stop hård-kokad Bohvete-gröt. Warg 517 (1755). —
(5 c) -KOKT, p. adj.2 (p. adj.1 se under -KOKA, v.) som man bl. med svårighet kan tillreda gm kokning, svår att koka. Broocman Hush. 2: 69 (1736). På en del jordmåner blifva ärterna hårdkokta, så att de kunna blifva olämpliga till människoföda. LB 2: 376 (1900). —
(jfr 1 a) -KORN. [efter d. hartkorn] (†) = hårdt korn. HTSkån. 1: 186 (i handl. fr. 1658; i fråga om förh. i Skåne). —
(9) -KROCKET. i krocketspel: bortslagning av annans klot gm att man placerar det intill sitt eget o., med foten satt på detta, slår på det egna klotet med klubban, så att det andra förflyttas. Östergren (1928). —
(5 c) -KÖPT, p. adj. (†) om säljare: som är svår att köpa av; som icke låter pruta med sig. Schultze Ordb. 2375 (c. 1755). På en plåt blir du hvarken rik eller fattig, hvarföre vara hårdköpt med en gammal, fattig gubbe. Læstadius 2Journ. 40 (1833). —
(1) -KÖTTIG. (i fackspr.) om frukt: som har hårdt kött; motsatt: lösköttig. Eneroth Pom. 2: 252 (1866). Abelin Frukt 90 (1902). —
(4, 5) -LEKT, förr äv. -LEKEN, p. adj. [sv. dial. hårdleken; jfr isl. harðleikinn] som har hårda lekar; som är svår att leka med; i utvidgad anv.: svår att tas med, svår att rå med, svårhanterlig; numera bl. ngn gg i vitter stil. Verelius 187 (1681). Wettersten Forssa 29 (c. 1750; om jättar). Vid lediga stunder roar jag mig med ett försök till öfversättning af Macbeth; men Shakspeare är hårdlekt, som det heter på Wermländska. Geijer I. 8: 412 (1812). Tegnér (WB) 3: 447 (1821). Östergren (1928; anfört ss. mindre vanl.). —
(1) -LERA. (numera knappast br.) geol. benämning på mullfattig postglacial lera, som vid torka hårdnar starkt; grålera. HushBibl. 1755, s. 12. HvPost i SamlUpplLandthVestmL 6: 166 (1855). —
(jfr 1 k) -LIVAD, p. adj. (hård- 1572 osv. hårdt- 1697) (numera i sht i vissa trakter) som har ”hårdt liv”, som är hård i magen, som lider av förstoppning. Then siwke är hårdliffuat, och haffuer samme dagen icke warit til stools. Lemnius Pest. A 3 a (1572). Han kröker sig, som en hårdlifvad hund. Rhodin Ordspr. 67 (1807). Lundberg HusdjSj. 91 (1868). Östergren (1928). särsk. (numera föga br.) i bildl. anv. Dee äro hårdh lifwade in puncto af penningens uthgifwande. KKD 12: 190 (1703). Tegnér (WB) 4: 208 (1822). —
(1) -LOD. tekn. lod (lödmetall) av mera hårdsmält metall l. legering, slaglod; motsatt: snällod o. vitlod. AHB 45: 29 (1870). BonnierKL 7: 977 (1925). —
-LUPEN, p. adj. (†)
2) om vatten: hård; jfr HÅRD 3 d o. -DRUCKEN. Starka vatuprofvare kunna lätt känna om vatnet är hårdlupet. Linné Diet. 2: 83 (c. 1750). —
(2 e, 8) -LYNT, p. adj. [jfr isl. harðlyndr] (i vitter stil, mindre br.) som har hårdt lynne, bister. Hiärne 1Hdskr. 28 (c. 1715). Den hårdlynte gamle vikingens läppar. Rydberg Myt. 1: 399 (1886). Östergren (1928; anfört ss. skönlitterärt o. mindre vanl.). —
-LÄRD, p. adj.
2) till 5 c: svår att lära sig, svår- (lärd). TLär. 1846—47, s. 140. Den hårdlärda läxan: konsten att taga emot utan att ha någonting att giva i gengäld. Oterdahl Skram 377 (1919). —
(5 c) -LÄST, p. adj.1 svår l. besvärlig att läsa, svårläst. Schultze Ordb. 2542 (c. 1755). (Hegels) hårdlästa skrifter. Geijer I. 3: 169 (1810). Gammaldags hårdläst .. s. k. svensk handstil. Karlson ÖrebroSkolH 1: I (1871). —
(5 c) -LÄST, p. adj.2 (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om lås, dörr o. d.: svår att låsa (”läsa”). Swedberg Ordab. (c. 1730). Östergren (1928). —
(1) -MALM. bärgv. kvartsrik kopparkismalm; motsatt: blötmalm; i sht om malm från Falu koppargruva. G1R 24: 562 (1554). Hårdmalm kallas han af bergsmännen när koppar sitter i kes (dvs. kis); gier eld för stålet, ty han har en hop qwartz uti sig. Linné Stenr. 55 (c. 1747). —
(1) -MARK. (i vissa trakter) landt. mark av hård o. fast beskaffenhet. Crælius TunaL 138 (1774). Höet synes bliva rikligt såväl på hård som lösmarker. VästerbK 1927, nr 165, s. 5. —
(2 f) -MINNIG. (-ig c. 1755. -og c. 1730—1749) (†) som har dåligt minne. Swedberg Ordab. (c. 1730). Schultze Ordb. 3079 (c. 1755). —
(2 f) -MINT, p. adj. [sv. dial. hårdmint] (†) = -MINNIG. Murenius AV 392 (1658). Möller 1077 (1782). —
(5 c) -MJÖLKAD, p. adj. som bl. med svårighet o. med användande av mer än normal kraft går att mjölka l. dia (se b), svår att mjölka l. dia.
b) (†) i fråga om digivning. (Brösten) måste och ey wara hård-miölkade, ty the små Barnen willia ey giärna dij sådana Bröst. Hoorn Jordg. 1: 324 (1697). —
(jfr 4 a β) -MUNNAD, p. adj. (†) = -MUNT. Ungern-Sternberg Bourgelat 103 (1752). Schultze Ordb. 3176 (c. 1755). —
(jfr 4 a β) -MUNT l. -MYNT, p. adj. (hård- 1746 osv. hårdt- 1642) hippol. om häst: ”hård i munnen”, styvmunt. Palmchron SundhSp. 373 (1642). Wrangel HbHästv. 253 (1885). Kolmårdstrakterna hade .. en art små istadiga, hårdmynta hästar, ej lätta att handskas med. Engelke Småstad 103 (1906). —
(1) -NACKA, f. l. r., l. -NACKE, sbst.1 (hår- 1889—1901. hård- 1761—1906) (i vissa trakter) fisken Leuciscus latifrons Nilss., färna. VetAH 1761, s. 265 (fr. Halland). Lilljeborg Fisk. 3: 225 (1889; fr. Halland). Klint (1906). —
(1, 2 e) -NACKAD, p. adj. (hård- 1526 osv. hårdt- 1541) (numera i sht i vitter stil) eg.: nackstyv; bl. i bildl. anv.: styvsint, halsstarrig, svår att påvärka i den riktning man önskar, envis. I hordnackadhe och oumskorna j idhor hierta. Apg. 7: 51 (NT 1526). Är fånge gensträfvig och hårdnackad, och vil ej bereda sig til döden; gånge äntå domen til fullbordan. SB 3: 4 (Lag 1734). Jag är en hårdnackad anhängare af den förkastade meningen. Schlyter JurAfh. 2: 217 (1823, 1879). särsk. i överförd anv. om egenskap l. värksamhet: hård, envis. Hårdnackat motstånd. Ett Turkiskt skiep, hvilket hårdnackat värde sig. Humbla Landcr. 253 (1740). (Han) bröt .. själfmant sin hårdnackade tystnad. Lundegård Prom. 2: 126 (1893). Ytterst hårdnackade strider. 2NF 38: 832 (1926). —
(2 e) -NACKAS, v. dep. [bildat till -NACKAD] (†) vara hårdnackad l. envis; vara ihållande. Ther thetta uthflödandet wil hårdnackas. Lindestolpe Frans. 73 (1713). —
(1, 2 e) -NACKE, sbst.2, m.||ig. (numera bl. tillf., arkaiserande) eg.: nackstyv person; bl. i bildl. anv.: styvsint, egensinnig person. (Den helige ande) kan .. icke trösta the hårdnackar. OPetri 1Post. 86 b (1528). Hambræus Erasmus B 5 a (1620). Möller (1807). Högberg Vred. 3: 112 (1906). —
(2 e) -NACKELIGA l. -NACKELIGEN, adv. (-a 1640—1652. -en 1690) [till -NACKIG] (†) hårdnackat. Linc. (1640). VDAkt. 1690, nr 158. —
(1, 2 e) -NACKENHET, förr äv. -NACKHET l. -NACKADHET. (-nack- 1550—1671. -nackad- (-nackat, -nacked-) 1582—1623. -nacken- 1640 osv.) [bildat till -NACKAD] egenskapen att vara hårdnackad, hårdnackighet, styvsinthet, envishet. G1R 21: 212 (1550). (Människan) skal warda plågadt (av sjukdomar), för sina hårdnackadhet skuld. L. Paulinus Gothus Pest. 12 b (1623). Den hårdnackenhet hvarmed hvar och en vill försvara sina sattser. HT 1922, s. 172 (1829). —
(2 e) -NACKIG, förr äv. -NACKOT. (-ig 1543 (: hardnackigheet)—1784. -ot (-od) 1635 (: Hårdnackodheet)—1639. -ug 1639 (: hårdnackugheet)) [jfr t. hartnäckig] (numera föga br.) hårdnackad. Hårdnackighe Menniskior. Schroderus Liv. 646 (1626). Dähnert (1784).
Avledn.: hårdnackighet, r. l. f. (numera föga br.) hårdnackenhet. G1R 15: 372 (1543). Tegnér FilosEstetSkr. 387 (c. 1808). —
(5 c) -SAGD, p. adj.
1) (föga br.) svår att säga l. uttala. Det gamla hårdsagda ordet fiande. Leopold i 2SAH 1: 13 (1801).
(9) -SALTAD, p. adj. (hård- 1578 osv. hårdt- 1928) hårdt saltad. Hårdsaltat maat, synnerligha salt fisk. BOlavi 50 b (1578). —
(9) -SATT, p. adj. metall. om tackjärn: som är blåst med stark malmning på masugnen o. som i brottet är vitt l. halvvitt; äv. om masugnsgång med hög malmpåsättning; motsatt: nödsatt. Tiselius Vätter 2: 102 (1730). 2UB 5: 347 (1902). Odelstierna JärnM 506 (1913). —
(8) -SINNAD, p. adj. (numera föga br.) hårdsint. (Ärkebiskopen Jöns Bengtsson) war en hätzk man och hårdsinnat. OPetri Kr. 227 (c. 1540). Bremer Fad. 198 (1858). —
(8) -SINNIG. (-ig 1626—c. 1755. -ug 1536) [jfr t. hartsinnig] (†) hårdsint. Then som hardsinnugh är han faller j olycko. SalOrdspr. 28: 14 (1536). Schultze Ordb. 4108 (c. 1755).
Avledn.: hårdsinnighet, r. l. f. (†) hårdsinthet. Schroderus Liv. 821 (1626). Schultze Ordb. 4111 (c. 1755). —
(8) -SINT, p. adj. som har ett hårdt sinnelag, hård (i sinnet), hårdhjärtad. LPetri Kr. 142 (1559). Hvar han kunde, godtgjorde (G. II A.) .. sin hårdsinte fars orättvisor. Tegnér (WB) 7: 127 (1832).
(1) -SKALIG. i sht zool. o. bot. försedd med hårdt skal; särsk. om frö, = HÅRD 1 e. Nordforss (1805). Hårda eller hårdskaliga frön kunna ligga under månader och år i jorden .. utan att gro. LB 2: 4 (1899). (Vattenloppornas) hårdskaliga ägg, som kunna motstå såväl torka som köld. Lidforss Kås. 3: 161 (1913).
(1) -SKIFFER. geol. benämning på hård, mer l. mindre tydligt skiffrig l. skiktad fjällskiffer. Abiskoskiffern (typisk hårdskiffer) är utprägladt planskiffrig. Sjögren Torneträsk 13 (1909). —
(5 c) -SKJUTEN, p. adj. särsk. jäg. som är svår att skjuta l. att döda med skott. Svederus Jagt 344 (1832). FoFl. 1908, s. 123. —
(5 c) -SMÄLT, p. adj. som icke lätt smälter l. låter smälta sig, svårsmält.
1) metall. o. tekn. särsk. om malm som kräver mycket kol för sin reduktion till metall. Hårdsmält malm och fattig, slösar allenast kol. Linné Ungd. 2: 231 (1734). Det hårdsmälta bömiska glas, hvilket begagnas vid förbränningsanalyser. Svanberg ÅrsbVetA 1847, s. 107.
2) om mat. Möller (1790). Wretlind Läk. 4: 4 (1896). särsk. i överförd anv., om ngt som är svårt att fördraga l. tillägna sig. Thomander 2: 113 (1831). Frölichs (reservation) måste hafva varit vederbörande Hartmansdorffianer hårdsmält. Liljecrona RiksdKul. 247 (1840). Den tyska (litteraturen) börjar att blifva mig väl så hårdsmält. Fröding Brev 79 (1889). —
(1 m, 9) -SNODD, p. adj. (hård- 1873 osv. hårdt- 1928) hårdt snodd. Berg Handarb. 45 (1873). särsk. (enst.) bildl. Kors bevara mig, hvad herr patron är hårdsnodder (dvs. svår att komma till tals med). Runeberg ESkr. 2: 99 (c. 1850). —
(1) -SOT. [med syftning på att axen kännas hårda] bot. sjukdom på korn förorsakad av den brand- o. sotalstrande svamparten Ustilago Jensenii Rostr., täcksot på korn; äv. om själva svampen. SDS 1909, nr 106, s. 8. Lindfors SjOdlVäxt. 76 (1927). —
-SPELT l. -SPELAD, p. adj.
-SPÄND, förr äv. -SPÄNT, p. adj. (hård- 1668 osv. hårdt- 1928 (: i bet. 3))
1) till 5 c.
2) (†) i allmännare anv. av 1: som bereder svårigheter, svår. Det var et så hårdspändt arbete, at det varade ända til aftonen. Björnståhl Resa 3: 244 (1779). Litet hårdspäntare var det för Fritz, att öfvertyga pappa om att (osv.). Palmblad Nov. 4: 53 (1851). (Unionen var) en hårdspänd uppgift, så länge splitet och egensinnet stod vakt vid gränsen. Lundegård DrMarg. 1: 165 (1905).
3) till 9: hårdt spänd; äv. bildl. Bellman SkrNS 1: 229 (1758). Under sommaren arbetades med hårdspända senor. Koch Timmerd. 91 (1913). Med hårdspänd vaksamhet på allt och alla. Dahlbäck Åb. 8 (1914). —
(1 m) -STAMPAD, p. adj. hårdt (till)stampad. Palmblad Palæst. 77 (1823). Golfvet (i vikingatidens bostäder) utgjordes af hårdstampad lera. LbFolksk. 403 (1892). —
-STEKT, p. adj. (hård- 1885 osv. hårdt- 1928 (: i bet. 1)).
(1) -STEN.
b) geol. en hårdare art av den i sydvästra Skåne o. på Saltholm förekommande s. k. saltholmskalkstenen; motsatt: blötsten. Hisinger Ant. 4: 171 (1828). 5SvGeolU 6: 58 (1915). —
(1 m, 9) -STOPPAD, p. adj. (hård- 1901 osv. hårdt- 1928) hårdt stoppad. Hårdstoppade soffkuddar. PT 1901, nr 102 A, s. 3. —
(1 m, 9) -STÄRKA. stärka hårdt; i sht i p. pf. i adjektivisk anv. Tenow Solidar 2: 115 (1906). (Manschetterna) Skola .. hårdstärkas. Sömnadsb. 73 (1915). Lagerlöf Mårb. 34 (1922). —
(1 m) -SUDEN, p. adj. (hård- c. 1645. hårdt- 1578) [y. fsv. hardhsudhin] (†) hårdkokt; om ägg. BOlavi 131 a (1578; möjl. två ord). IErici Colerus 1: 250 (c. 1645). —
(1) -SVINGEL. [jfr t. hartschwingel] gräset Festuca duriuscula Lin. (som har tjockare o. styvare blad än den närstående Festuca ovina Lin.). Deleen 600 (1829). —
(9 a) -TAG. (†) i uttr. bruka hårdtaget med ngn, bruka hårdhandskarna mot ngn. (Savolaksborna) äro ohjälpsamma och neka till allt hvad man begärer, tills man brukar hårdtaget med dem. FoU 17: 368 (i handl. fr. 1790). —
(1 m, 9) -TORKA, v. torka (ngt) hårdt. En del ris och majs låg nu utbredd på detta stentak, för att hårdtorkas af solglöden. Kræmer Span. 129 (1860). AHB 131: 31 (1887). —
(1 m) -TRAMPAD, p. adj. trampad hård. En hårdtrampad Wäg. Florinus Voc. 180 (1695). Steffen BrittStröft. 379 (1895). —
(2, 3) -TRAVANDE, p. adj. (hård- 1639. hårdt- 1749) [sv. dial. hardtraven] (†) om häst: som stöter, när den travar. En Hårdtrafwande Häst skakar Hofmannen. Schroderus Comenius 453 (1639). Lind (1749; under hart-trabig). —
(5 c) -TRYCKT, p. adj. som icke är lätt att trycka ned l. trycka av o. d., svår att trycka ned l. trycka av; motsatt: lättryckt, löstryckt. Hülphers Mus. 284 (1773; om tangenter på orgel). Svederus Jagt 335 (1832; om gevärslås). —
(5 c) -TUGGAD, p. adj. som icke är lätt att tugga, svårtuggad. VetAH 1787, s. 313. mer l. mindre bildl. Lärarebröd är hårdtuggadt. Granlund Ordspr. (c. 1880). För de vanliga folkliga föreläsningarnas publik .. torde nog grundlinierna vara för hårdtuggad kost. VerdS 215: 31 (1918). —
(1) -VALL. landt.
1) gräsbärande mark (vanl. högre liggande naturlig äng) som är torr o. fast; motsatt: sidvall, madäng. Förbudh att skiära och bränna hårdvald i Abo lään. G1R 26: 815 (1556). När ängen bestod af starrhö, räknades hon allenast til hälften emot hårdvall. Botin Hem. 1: 41 (1755). Madängar växla med hårdvallar. Strindberg TrOtr. 4: 146 (1897). 3NF (1929).
2) (mindre br.) elliptiskt för HÅRD-VALLS-HÖ. BtVLand 1: 16 (1757). Mången är elak nog, att behålla all hårdvallen åt hästarne, och endast bestå sidvall och starr åt korna. Almqvist Lad. 20 (1840). —
-VALLS-HÖ. landt. till -VALL 1. Serenius EngÅkerm. 269 (1727). Dalin Vitt. II. 6: 117 (1740). Med tiden växer hårdvallshö, sa' Rutqvist, när han slog kärret. Granlund Ordspr. (c. 1880). —
(1) -VED. (hår- 1806—1839. hård- 1737 osv.) [jfr BENVED (i alla bet.). Namnet syftar på den hårda veden]
1) [jfr nor. haardved] (†) buskväxten Lonicera Xylosteum Lin., allmän try. Linné Fl. nr 192 (1745; fr. Skåne). JönkHushSällskH 1828, s. 76.
2) (†) buskväxten Evonymus europæus Lin., benved. Rosensten Skog. 24 (1737). Trozelius Rosensten 128 (1752, 1771).
3) [jfr t. hartweide] (art av) busksläktet Cornus Lin., i sht arten Cornus sanguinea Lin., röd kornell. Retzius FlOec. 186 (1806). ArkBot. II. 1: 29 (1903). —
(1) -VEDIG. (mindre br.) i sht bot. som har hård ved. Hårdvedig stam. Lindman LbBot. 59 (1904). VeckoJ 1927, nr 20, s. 19. —
(1) -VETE. (mindre br.) landt. vetearten Triticum sativum durum Desf., med små, glasiga korn, glasvete. Holmström Naturl. 2: 129 (1889). LB 2: 257 (1900). —
(9 e) -VINDS-BÅT. sjöt. (segel)båt som är särskilt lämpad för hård vind; motsatt: lättvindsbåt. VFl. 1912, s. 143. —
(4) -VULEN, p. adj. (föga br.) hårdför. Landsm. II. 2: 26 (1880). Sitt nattläger reder den hårdvulna lilla gumman på bara jordgolfvet. Wulff Petrarcab. 129 (1905). —
(5 c) -VUNNEN, p. adj. som icke lätt är vunnen, svårförvärvad; dyrköpt. (Oscar II tvekade) ej att .. äfventyra sin hårdvunna folkynnest å ömse sidor om riksgränsen. HHjärne i NSv. 1907, s. 424. En hårdvunnen seger för den demokratiske presidentkandidaten. 2NF 19: 1230 (1913). —
-VÄDERS-FÅGEL. (i vissa trakter) fågeln Plectrophenax nivalis Lin., snösparv. Deleen 600 (1829; med hänv. till snösparf). Ericson Fågelkås. 1: 92 (1906; fr. Uppl.). —
(6 b) -ÅR. år med felslagen skörd, missväxtår, oår; svårt år; motsatt: godår. Hårdår tvingar ångermännen at köpa sädh, men Helsingen köper årligen. Bureus Suml. 41 (c. 1600). Hårdåret 1867 och hungeråret 1868. Högberg Baggböl. 1: 235 (1911). SvD 21/6 1931, Söndagsbil. s. 15.
B (numera bl. ngn gg i participiala ssgr till HÅRD 9): HÅRDT-BLY, -BRÄNNA, -FRUSEN, -GRÄDDAD, -LIVAD, -MUNT, -NACKAD, -SAFTAD, -SNODD, -SNÖRD, -SPÄND, -STEKT, -STOPPAD, -SUDEN, -TRAVANDE, se A.
Spoiler title
Spoiler content