publicerad: 1953
POLERA pωle4ra, i Sveal. äv. -e3ra2 (pole´ra Weste), v. -ade ((†) polert, p. pf. Möller (1745, 1755), Lind (1749)). vbalsbst. -ANDE, -ING (ArkliR 1563, avd. 4, osv.), -NING (†, FFS 1848, s. 269); -ARE, -ERSKA, se avledn.
Ordformer
(pol- 1541 osv. poll- 1548—1808. poul- 1737—1744. pål- 1555 (: Pålerer, vbalsbst.)—1715. påll- 1607 (: Pållerare)—1729 (: fin pållerade). -era 1541 osv. -iere- (i ssg) 1525. — Ss. förled i ssgr förr äv. polér-)
Etymologi
[y. fsv. poliera (PMSkr. 526); jfr fd. pol(l)ere (d. polere), mlt. polleren, mht. pol(l)ieren (t. polieren), ffr. pol(l)ir (fr. polir); av lat. polire, appretera, glätta; möjl. rotbesläktat med FILT, sbst.1 — Jfr INTERPOLERA, POLI, POLIMENT, POLIT, POLITESS, POLITS, POLITYR, POLYR]
1) göra (hård yta) jämn o. glatt o. fläckfri o. glänsande (l. matt), giva (hårt föremål l. ämne) en jämn o. glatt o. fläckfri o. glänsande (l. matt) yta; göra blank, blankslipa; särsk.: göra yta på (föremål av metall, sten, glas o. d.) jämn o. glatt osv. gm hamring l. slipning l. gnidning (med polermedel), glansslipa; ss. vbalsbst. -ing (jfr c slutet) äv. konkret(are), om resultatet av dylik värksamhet; förr äv. i uttr. taga polering, (ha egenskapen att gm lämplig behand ling) bli jämn o. glatt o. glänsande; jfr FEJA 1. Elektrolytisk polering. Om tu än polerar honom (dvs. din ovän) såsom en speghel, så bliffuer han än tå rostigh. Syr. 12: 11 (Bib. 1541); jfr d. Pollerede Nåler. TullbSthm 17/4 1548. (Sv.) Taga polering. (Fr.) Se polir. Nordforss (1805). (Bärghällarna) ligga nu blottade, visande genom sin polerade och refflade yta, att isen en gång haft sin väg öfver dem. Holmström Geol. 91 (1877). Plåtar (av järn o. stål) .. utan slipning eller polering. SFS 1906, nr 38, s. 28. Han såg på Laura, som satt där .. och polerade sina naglar. Siwertz Sel. 1: 167 (1920). — jfr BLANK-, EFTER-, FIN-, GLANS-, GLATT-, KALL-, MATT-, UT-POLERA m. fl. o. RELIEF-POLERING m. fl. — särsk.
a) med avs. på säd(eskorn) l. kaffe(böna) l. malt o. d.: giva jämn o. glänsande yta gm avlägsnande av hinna l. skal l. föroreningar o. d. i därför avsedd apparat. TT 1888, s. 44. Påvisligen polerad eller putsad vara .. (dvs. råg l. vete) betraktas såsom icke leveransgill. SFS 1931, s. 273. (Den holländske läkaren Eijkman) fann, att det var vid användandet av polerat ris beri-beri uppträdde. Bolin VFöda 119 (1933). För att kaffet skall bli vackrare till utseendet .. poleras det i vissa länder. HandHantv. Hand. 7: 89 (1939).
b) med avs. på krut(korn): behandla (i polertrumma o. d.) så att kornens yta blir jämn o. glatt o. glänsande o. porerna väl tillslutna. VetAH 1742, s. 152. Poleradt engelskt krut. Topelius Vint. III. 2: 159 (1897). Kjellin 629 (1927).
c) med avs. på (föremål av) trä: giva jämn o. glänsande (l. mattad) yta gm att fylla träets porer (med pulveriserad pimpsten, schellacklösning o. d.) o. anbringa ett genomskinligt överdrag av schellacklösning (polityr) l. cellulosalack o. d., vilket kan bibringas önskad glans gm gnidning l. slipning; äv. (i mera inskränkt anv.): ingnida med polityr; förr äv.: ingnida med linolja. Polera möbler. Boxbom .. låter sig bäst släta och polera. Triewald Förel. 2: 38 (1736). Till polering på (böss-)stockar nyttjas linolja. Svederus Jagt 26 (1831). Vid boning fyllas ej porerna, vilket däremot sker vid polering och lackering. HantvB I. 2: 94 (1934). — jfr BJÖRK-POLERA o. MÖBEL-POLERING m. fl. — särsk. ss. vbalsbst. -ing, konkret, om överdrag av schellacklösning l. cellulosalack o. d. på föremål av trä. Poleringen var avnött. AHB 117: 42 (1883). Fingermärken på ekytans polering. Berger Ysaïl 202 (1905).
d) med avs. på nedsmutsat l. nedfläckat föremål o. d.: putsa gm gnidning (med putsmedel) så att ytan blir ren (o. glänsande). Polera fönster, knivar, bordsilver. PH 5: 3524 (1753). Bordknifvarnes Polerande och renhållande. HovförtärSthm 1759, s. 4010. Svavelsyra har i hushållet .. använts till polering av metaller. Bolin VFöda 42 (1933). Hellström Storm 132 (1935).
e) (†) i utvidgad anv., i p. pf. i adjektivisk anv.: som ser ut som polerad, som är av jämn l. glatt l. glänsande natur. Efterbörden, som var öfveralt slät och polerat. Hoorn Jordg. 2: 138 (1723). Berzelius Kemi 2: 341 (1812; om kvicksilvers yta). Dahlbom Insekt. XXXVIII (1837).
f) (i ä. fackspr.) i utvidgad anv., med avs. på (kärn)tvål: framställa gm kokning i tunn lut l. vatten (så att produkten blir glatt o. fri från kristaller o. marmoreringar). Polerad tvål. Keyser Kemien 3: 219 (1876).
2) (numera bl. mera tillf.; jfr dock a slutet o. b slutet) i bildl. anv. av 1; särsk.: avlägsna det grova l. stötande i (ngt) l. hos (ngn), göra (ngt) fint l. fullkomligare l. bättre, förfina, förbättra, putsa upp, snyppa upp, hyfsa, förgylla. Schroderus Modersch. 96 (1642; t. orig.: aussgepolieret). Kommer nu denna lilla skikning (dvs. en gengåva för en erhållen gåva), så pollerar det ansenligen vårt minne (där på platsen). DZHallman (1755) hos Linné Bref I. 6: 332. Målet .. om tekniska fabriken Myrans ”polerade” bokslut, varigenom bolaget skulle ha fått en förmånligare ekonomisk ställning än det i själva verket hade. SvD(A) 1934, nr 319, s. 24. — jfr FIN-POLERA. — särsk.
a) bortarbeta fel o. ofullkomligheter i (litterärt arbete, uttryck o. d.), minutiöst arbeta på förbättrande o. fullkomnande av (litterärt arbete o. d.), bearbeta till överensstämmelse med gällande smak; fila, slipa; ss. vbalsbst. -ing äv. om resultatet av dylik värksamhet. 2Saml. 13: 49 (1683). Man måste försöka med annat, stryka ut, skrifva till, passa, foga, fila och polera. Bergklint Vitt. 145 (1761). Nordin .. har stått i allt för nära beröring med öfvade skribenter, för att hans skrifter skulle sakna den polering, som röjer ett arbete af förenade bemödanden. Crusenstolpe 1720 245 (1837). Frey 1841, s. 149. — särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.: utarbetad, uppodlad, bearbetad till överensstämmelse med gällande smak; numera i sht (fullt br.) om uttryck o. d.: förfinad, kultiverad, hyfsad; jfr b slutet. Brenner Dikt. 1: 237 (1710, 1713). Våra polerade språk hafva både antagit andra fundamental-lagar, och deras Grammatique är af en annan natur, än den Österländska. Thorberg ÖsterlSpr. 1 (1785). Bjerta färger, fint polerade vändningar och förstucken sinnlighet finnas .. ej (i Klockhoffs dikter). CDWirsén (1871) hos Klockhoff ESkr. XXIX. Gatpojkar .. uppmuntra de kämpande med entusiastiska ehuru mindre polerade utrop. Falk Skolp. 7 (1903). (Schück o.) Warburg LittH IV. 1: 169 (1915).
b) hyfsa (ngn l. ngns uppträdande), bibringa (ngn) ett gott manér; kultivera, förfina; ss. vbalsbst. -ing äv. om resultatet av dylik värksamhet: hyfsning, belevenhet. Det har nu änteligen kommit så långt, at icke allenast Hufvud-Stadens Inbyggare poleras af Comedier, utan äfven Provinciernes. SvMerc. 2: 419 (1756). Det uppkom (under Ludvig XIV:s tid) vissa stående begrepp om städning och polering, hvilka utan skonsmål gällde för alla lägen af lifvet. 2SAH 12: 413 (1827). Han behöver poleras, han är allt lite för rustik. Östergren (1935). — särsk. i p. pf. i adjektivisk anv.: hyfsad, städad, som uppför sig korrekt, artig, belevad, kultiverad, förfinad, fin; numera företrädesvis (fullt br.) om person l. uppträdande o. d.; förr äv. om samfund o. d. Uplyste och polerade nationer. Nordencrantz Arc. 215 (1730). (De parisiska damerna äro ensamma om) at föreskrifva hela den polerade verlden moder och lefnadssätt. SvMerc. 1762, s. 619. Hans sätt och skick var .. alltid det mest polerade och höfviska. Hellberg Samtida 7: 167 (1872). Ärliga, men knappt synnerligen polerade sjögastar. Levertin 10: 83 (1904). Krusenstjerna Pahlen 4: 169 (1933).
Särsk. förb.: POLERA AV010 4. (mera tillf.) till 1: polera bort (fläck o. d.); äv. bildl. (jfr polera 2): slipa av l. nöta av (egenhet o. d.). Lewenhaupt Reddy 14 (1907; bildl.). jfr avpolera. —
POLERA BORT010 4. till 1: borttaga (fläck o. d.) gm polering. —
POLERA OM010 4. till 1: (för förbättring) polera (ngt) på nytt. Holmberg 2: 439 (1795). Wetterbergh Penning. 533 (1847). jfr ompolera. —
POLERA UPP010 4. till 1; med avs. på ngt som förlorat sin glans: ge ökad l. förnyad glans gm polering, polera om; äv. bildl. ArkliR 1563, avd. 4. Namnet John af Gaunt poleras upp / Af sonens oförskräckta riddarmod. Hagberg Shaksp. 3: 16 (1848).
-BEN. [jfr t. polierbein] (i fackspr.) redskap av ben varmed polering utföres; jfr glatt-ben. Holmberg 2: 648 (1795). Arbetet (dvs. basreliefer av ett slags papjemaché) glättas med polerbenet. AHB 119: 28 (1884). —
-BOLL. [jfr t. polierballen] (i fackspr.) polersudd; äv. om torkdyna för borttorkande av överflödig trycksvärta från etsplåt o. d.; jfr boll 1 e. 2UB 10: 301 (1907). Man häller några droppar av polervätskan på en polerboll, bestående av vadd omlindad med en fin linneklut. HantvB I. 1: 133 (1934). —
-BRONS. fint pulveriserad brons (över vilken polering kan värkställas). Kjellander FärghVaruk. (1940). —
-BRÄDE. (†) filtklätt bräde för polering av sten. König Mec. 178 (1752). Rothstein Byggn. 329 (1857). —
-BÄNK. [jfr t. polierbank, eng. polishing-bench] (numera föga br.) tekn. jfr bänk V. Rinman 2: 1034 (1789). 2UB 6: 179 (1904). —
-DUK. särsk. (i fackspr.): vid polering använd duk belagd med ett av lim l. annat bindemedel fasthållet ytlager av polerpulver; jfr flint-duk, glas-duk 2, karborundum-duk o. smärgel-duk. Wrangel HbHästv. 218 (1885). —
-DYNA, r. l. f. med filt l. mjukt skinn o. d. klädd dyna (stundom anbringad på en med handtag försedd stomme av trä l. celluloid o. d.), använd vid polering; särsk. om liten dyna avsedd för polering av naglar. KatalNK 1916—17, s. 84 (för polering av naglar). HantvB I. 7: 183 (1939; för polering av etsplåt). —
-FIL, r. l. m. l. f. [jfr t. polierfeile, eng. polishing-file] (i fackspr.) fil (se fil, sbst.2 1) för polering av metallföremål o. d.; äv.: vid polering använd slät metallstav l. skinnklädd flat träribba på vars yta polermedel (smärgel o. d.) anbringas. Rinman JärnH 11 (1782). 2NF 8: 190 (1907). —
-FILT. [jfr t. polierfilz] (i fackspr.) stycke av filt, använt för polering. Björkegren 1681 (1786). —
-GRÖNT. kromoxid använd ss. polermedel för rostfritt stål o. förkromade ytor. (Svahn o.) Hallendorff MekTekn. 521 (1948). —
-GULD. guldpulver rivet tillsammans med eteriska oljor o. d., som (efter tillsats av terpentin) användes vid förgyllning av porslin, varvid det efter inbrännandet poleras med glasborste l. polersten; musselguld, äkta guldbrons. Törner GlasMåln. 55 (1895). Kjellander FärghVaruk. (1940). —
-HAMMARE. [jfr t. polierhammer, eng. polishing-hammer] (i fackspr.) vid bearbetning av bläckplåt o. metallbläck använd hammare med jämn o. glatt (stundom ngt välvd) slagyta, glanshammare. Möller 2: 606 (1785). —
-HAMRA. (i fackspr.) släthamra (föremål av driven metall) med polerhammare. Almroth Karmarsch 404 (1839). —
-HANDSKE. putshandske. ButterickAlbum 1912—13, Omsl. s. 3. —
-HINNA, r. l. f. (i fackspr.) av olja o. polermedel bildad torr o. fast hinna på metallyta. Ericsson Ur. 33 (1897). —
-HJUL. [jfr t. polierrad, eng. polishing-wheel] (föga br.) polerskiva. Möller 2: 606 (1785). Björkman (1889). —
-JÄRN. [jfr t. poliereisen, eng. polishing-iron] (i fackspr.) för polering avsett redskap av järn; jfr -stål. BoupptSthm 19/7 1653. —
-KALK. (i fackspr.) om magnesiahaltig osläckt kalk som användes till polering av metaller, wienerkalk. (Ekenberg o.) Landin 732 (1894). —
-KEDJA, r. l. f. avlångt flätvärk av små stålringar, avsett för polering av släta stålföremål. Wrangel HbHästv. 221 (1885). —
-KOLV. [jfr t. polierkolben] (föga br.) vid polering (av förgyllning o. d.) använt redskap bestående av ett polerjärn (l. ett stycke polersten l. en polerdyna) på skaft av trä. En med sammet beklädd polerkolf. Hagdahl DBäst. 181 (1885). —
-KRÄM. polermedel i flytande (vanl. emulsionsartad) form, använt för att ge glans åt en jämn yta; jfr -pasta. Kjellander (1931). —
-KULA, r. l. f. polersudd; förr äv. om stycke av pimpsten, använt vid polering. Nordforss (1805). (Sv.) Polerkula, .. (lat.) pumex politor. Lindfors (1824). —
-KVARN. (med vatten l. ånga driven) maskin l. maskinell anläggning för polering; numera bl. till 1 a, om kvarn för polering av gryn; jfr polere-mölla. BtSödKultH 8: 7 (cit. fr. 1654; för polering av metall). Kjellin 410 (1927; för polering av gryn). —
-MASKIN. [jfr t. poliermaschine, eng. polishing-machine] maskin för polering; jfr malt-polermaskin. Rinman JärnH 36 (1782). LD 1904, nr 210, s. 3 (för polering av malt). —
-MASSA, r. l. f. [jfr t. poliermasse] ss. polermedel använd massa erhållen gm blandning av olika ingredienser. Östergren (1935). —
-MEDEL. [jfr t. poliermittel] ämne som har egenskapen att ge glans åt en därmed behandlad yta. Almroth Karmarsch 472 (1839). —
-MÄSTARE. (poler- 1898. polere- 1525) (numera föga br.) jfr mästare 10. G1R 2: 105 (1525). PT 1898, nr 277, s. 3. —
(1 c) -OLJA, r. l. f. [jfr t. polieröl] (i fackspr.) (paraffin)-olja som användes vid polering av trä för att göra polermedlet mera lättflytande l. för att suga upp damm l. avfall från slipning o. d. som motvärkar den eftersträvade glansen. PriskurWBecker 1902, s. 26. HantvB I. 2: 97 (1934). —
-PAPPER. (i fackspr.) vid polering använt starkt (kraft)papper belagt med ett av lim l. annat bindemedel fasthållet ytlager av polerpulver; jfr sand-papper, smärgel-papper. SFS 1857, nr 58, s. 30. —
-PASTA. [jfr eng. polishing-paste] polermedel i halvfast (deg- l. grötartad) form, använt för att ge glans åt en jämn yta; jfr -kräm. Cannelin (1921). HantvB I. 1: 133 (1934). —
-PULVER. [jfr t. polierpulver, eng. polishing-powder] polermedel i form av pulver. Rinman JärnH 343 (1782). —
-RÖTT. [jfr t. polierrot] för polering av metall, sten, glas o. d. använd finpulveriserad järnoxid, vanl. framställd gm glödgning av järnvitriol; jfr stål-rött. Synnerberg (1815). 3NF 5: 168 (1926). —
-SKIFFER. [jfr t. polierschiefer, eng. polishing-slate] (i fackspr.) vit l. ljusgrå l. gul tunnskiktad diatomacéjord som användes till polering av glas o. metaller o. d.; trippel. LittT 1797, s. 303. VaruhbTulltaxa 1: 104 (1931). —
-SKIVA, r. l. f. (poler- 1705 osv. polere- 1546) [jfr t. polierscheibe] (i fackspr.) på polermaskin: roterande skiva med poleryta av trä l. metall l. läder l. filt o. d. (som vid användningen eventuellt bestrykes med polermedel); jfr -hjul, -ring. SkeppsgR 1546. (Svahn o.) Hallendorff MekTekn. 520 (1948). —
-SPRIT. sprit använd vid polering (bl. a. för lösning av polermedel o. för efterbehandling av polerade ytor). Aldén Medb. 2: 31 (1884). —
-STEN. [jfr t. polierstein]
2) (värktyg av) sten som användes vid polering; särsk.: värktyg för polering av ädla metaller, bestående av en slipad sten (agat, blodsten o. d.) fastsatt på ett skaft av trä. Möller (1745; under agate). 2VittAH 13: 241 (1830). Ehrström Konsthantv. 35 (1924; om värktyg av agat l. blodsten). —
-STICKA, r. l. f. redskap av trä l. metall för polering; jfr -fil. Serenius E 3 b (1734). Ericsson Ur. 90 (1897). —
-STOCK. [jfr t. polierstock] (i ä. fackspr.) vid polering av metallbläck använt städ med (kvadratisk, ngt välvd o. på en av kanterna rundad) jämn o. glatt slagyta. JernkA 1833, s. 587. Hector Husg. 105 (1904). —
-STÅL. (poler- 1585 osv. polere- 1676) [jfr t. polierstahl] om (olika formade) värktyg av stål, använda vid polering; ngn gg allmännare: värktyg för polering; särsk. om tvåsidigt värktyg i oval form vars ytor avslutas i en trubbig spets; äv. bildl. (med anslutning till polera 2); jfr -fil, -järn, -tand. GripshR 1585, s. 182. Vildarna nyttja .. (bäverns framtänder) till knifvar, huggjern och polerstål. TJäg. 1834, s. 874. KLilljebjörn Hågk. 29 (1838; bildl.). HantvB I. 7: 182 (1939).
Ssg: polerstål-lik, adj. [efter nylat. (folium) dolabriforme (Linné PhilosBot. 46 (1751))] (†) bot. om blad: som liknar en bila, bilformig. Möller PrincBot. 36 (1755). —
(1 c) -SUDD, r. l. m. sudd av vadd l. ylle o. d., omlindad med en linnelapp, som användes för ingnidning av polityr o. d.; jfr -boll. Stöckel o. Thon 34 (1857). HantvB I. 1: 199 (1934). —
-TAND. [jfr t. polierzahn] (i fackspr.) värktyg för polering av förgyllning, tillvärkat av en tand (av varg l. hund l. annat djur); numera vanl. om liknande värktyg av annat material (agat, blodsten o. d.); jfr -sten o. glätt-tand. Lind (1749; under polir-zahn). Ehrström Konsthantv. 35 (1924). —
-TRUMMA, r. l. f. [jfr t. poliertrommel] cylindrisk l. mångkantig behållare vari smärre föremål inneslutas (med l. utan tillsats av polermedel) o. poleras gm den friktion som uppstår mellan innehållets olika delar, då behållaren försättes i rotation; särsk. om dylik behållare avsedd för polering av ris, krut o. d. (jfr polera 1 a, b). SDS 1898, nr 346, s. 2 (för polering av ris). 2NF 30: 766 (1920; för polering av ämnen till säkerhetständstickor). —
-TRÄ. [jfr t. polierholz] (i fackspr.) vid polering använt redskap av trä; särsk. om en i båda ändarna halvklotformig, avrundad o. polerad pinne av buxbom. Dalin FrSvLex. 1: 157 (1842; av buxbom). AHB 119: 11 (1884). SFS 1908, Bih. nr 22, s. 3. —
-TVÅL. för polering av metall, glas o. d. avsedd tvål framställd av tvålmassa o. polerpulver. SydsvD 1870, nr 202, s. 4. —
-VATTEN. om (preparat innehållande) salpetersyra l. saltsyra som användes vid polering; särsk. om preparat för borttagande av fettglans på polerade ytor, ”glansvatten”. Uhrström Hemläk. 126 (1879). Kjellander (1931). —
(1 c) -VAX. [jfr t. polierwachs, eng. polishing-wax] (i fackspr.) vax använt ss. polermedel. Stöckel o. Thon 44 (1857). AHB 39: 101 (1870). —
-VÄRK, n. (poler- 1766—1917. polere- 1670) (numera bl. tillf.)
2) anläggning l. värkstad för polering av metall(föremål) o. d., polervärkstad. Stiernman Com. 3: 804 (1670). 2NF 26: 1239 (1917; om förh. på 1830-talet). —
-VÄTSKA, r. l. f. [jfr t. polierflüssigkeit] polermedel i flytande form. HantvB I. 1: 133 (1934; se under -boll). —
-YTA.
B (†): POLERE-MÄSTARE, se A. —
-MÖLLA. [jfr t. poliermühle] (med vattenkraft driven) maskin l. maskinell anläggning för polering; jfr poler-kvarn. VaruhusR 1540. —
-SKIVA, -STÅL, -VÄRK, se A.
Avledn. (till 1): POLERARE, förr äv. POLERER, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 r. l. m. (-are (-ere) 1551 osv. -er 1555—1560) [jfr t. polierer]
1) person som (yrkesmässigt) polerar; i ä. tid i sht om person som yrkesmässigt polerade metallföremål (i sht vapen); jfr fejare. G1R 22: 175 (1551). Skicklig Bonare och Polerare .. önskar plats. DN(A) 1933, nr 56, s. 26. jfr möbel-polerare m. fl.
-värkstad. (numera bl. tillf.) polervärkstad. Schröderstierna BerJärnFabr. 1: 19 (1755). —
POLERBAR, adj. som kan poleras, som har förmåga att antaga polityr. AHB 123: 114 (1885). Detta kol (dvs. gagat) .. är alldeles svart till färgen och mycket lätt polerbart. Bolin OrgKem. 53 (1925). Kjellander FärghVaruk. 310 (1940).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content